Jo, vi kom fram till Blå lagunen.
Och hittade en alldeles perfekt plats för en minihippiefamilj. Massa plats i solen och en tall nära, bara bredvid, som Liten kunde chilla inunder. Han slog sig ner, läste lite bok och spretade på tårna. Jag och mannen? Vi gjorde något som till och med jag kände mig helt knäpp av att göra, och då har det gått långt. J och A tog över päron-rollerna (än så länge, inget konstigt alls!) och tog hand om Liten. Riggade lekhörna under tallen och S njöt, och brydde sig inte ett dugg om att päronen tog täcket och drog till skogs…
När jag är här på ön så älskar jag att träna, ännu lite mer än vanligt. Det är liksom så mysigt och härligt och hela ön inbjuder till svettfester. Den här dagen hade jag och M bestämt att vi skulle köra ett tabata-pass tillsammans. Egentligen tidigt på morgonen, innan vi drog hemifrån. Annat kom före, men vi tänkte att äh, vad tusan, vi drar in i skogen, tar ett täcke med oss och kör ett pass där inne i skuggan i stället. Haha! alltså… behöver jag säga att vi kände oss helt galna när vi stod där inne i skogen, typ 30 grader varmt, steksol (hittade ingen skugga) och stod och hoppade och studsade. Gjorde armhävningar, upphopp, utfallshopp och diverse coreövningar som gav både ett och två stön ifrån sig. Vi konstaterade att det var varmt, att vi kände oss galna, men att det var ett grymt pass som vi nog aldrig kommer glömma. Efteråt?
Sådär löjligt nöjda och hysteriskt svettiga! Och badet efteråt?
Otrooooligt skönt! 
Liten hade haft världens bästa stund och föräldrarna kom tillbaka med ny energi och med en halvtimme av egentid i bakfickan. Värdefullt för alla parter! Sen fortsatte dagen med bad i det turkosa sötvattnet. Vi längtade alla efter att det skulle bli efter lunch någongång, så vi äntligen skulle få öppna den där papperspåsen…
Ja, det var ju inte så att vi inte fick äta bullarna precis på en gång. Men, vi ville liksom dra på det lite,så det skulle bli så där vaansinnigt gott när vi väl sa fika! . Om det var gott?
Alltså…. en god kaffekopp och nybakta rutebullar… det var så himla gott!
Och mer än så behövdes inte.
För att donnorna skulle bli sockerchockade och få skrattanfall på skrattanfall. Älskade A? När du föddes, då var jag 5 år och 7 månader. Fy tusan vad svartis jag var på att du fick ligga där i vagnen och få all uppmärksamhet. Så svartis att jag till och med gav mig på att börja suga på napp, sådär vi 5-6 års ålder, för att se bäbis ut, liksom. Bra försök. Men åh vad jag är glad att du finns. Som världens bästa lillasyster, kompis, minimoster till S, Gudmor, lillSvägga till M… we love you. 
Ja. Blå lagunen en sån här dag, är rätt svårbeskriven i ord.
Vi hade det alldeles, alldeles underbart.
Hängde där, till framåt middagstid. Sedan traskade vi till bilen, körde en raggardusch. Bort med allt kalk med hjälp utav Litens våtservetter. Jag stod där med blöta bikinitrosor, klackeskor på och med aftonklänningen på snedden. Håret i ett rufs och redo att amma (alltid, redo att amma, haha!). Alltså, den synen finns på bild. Men vi tar inte den här. Det blir bäst så.
Sen drog vi iväg. Mot Visby för middag ute på mysig restaurang, guteglass till efterrätt, där precis vid utkiken. Där, där det är så himla vackert!
Och sen tusan blev det bråttom. Vi sprang över kullersten med barnvagnen, Liten låg där i vagnen och undrade vad i friden vi höll på med. Jo, vi skulle se solnedgången på Högklint. Jag och mannen ville visa A och J, och Liten förstås, som aldrig hade varit där tidigare, hur sanslöst vackert det är där.
Särskilt precis vid solnedgången…
Så med den vyn på näthinnan, åkte vi hemåt.
Och den här dagen, den var så fin. Lång. Och fin. Blå lagunen. Visbymiddag. Och solnedgång på Högklint, som vi hann med (!) Men det var på jäsken!
Det var en sån där dag som kändes som tre.
Värdefull.
Senaste kommentarer