Jag är lite vemodig, extrakänslosam och tänkande i dessa dagar.

Men jag låter det vara så.

Det är skönt att känna och jag tänker att det är fint att det drar lite i hjärtat. Det betyder att vi haft så fina år här och att vi, trots att vi är på väg åt andra härliga håll allihopa, kommer sakna det här livet på ett sätt. Studietiden här uppe har varit fantastisk, som vi har trivts, vilka roliga och trivsamma år vi har haft. Men nu är det här kapitlet snart slut och det är dags att säga hejdå. Skönt är att vi gör det här avslutet tillsammans, hela gänget. Det är liksom inte bara vi, Lilla familjen, som drar iväg. Utan många med oss.

Och återigen, känner jag mig så vansinnigt glad och stolt över att ha tagit och klarat mig igenom beslutet att inte ta något studieuppehåll, när livet förändrades och vi inte längre bara var han och jag. Det är precis dom här människorna, i min fina klass, som jag vill ta min examen med. <3 Det har jag vetat hela tiden. Liten var en hejjare i magen, lät sin mamma må toppen så att hon kunde pytsa ihop nästan två hela terminer på en. Kändes fantastiskt, att med den planen i kloss då få ett helt halvår av hel Liten-ledighet, tillsammans med världens mysigaste bebbe, och sen hoppa på tåget i höstas, för några månader. Några månader där Liten-ledighet med världens coolaste unge kombinerades med ex-arbete och sånt. Och att sedan bara få den här våren att landa, njuta, vara 100 % Liten-ledig och nu i början på juni få ta emot examen. Helt ljuvligt.

S är och har alltid varit en riktig hjältebäbis. Utan honom hade inte detta sista året på högskolan blivit så fantastiskt som det blivit.

Åh. 

Förutom människorna, är det några ställen jag kommer att sakna här uppe i Norrnorr. Som vid-vattnet-promenaden. Den som alltid, alltid är så vacker, oavsett årstid. Och lilla lyan, trots att vi känner att vi vuxit ur den nu på slutet. Och så det där stället, där jag spenderat många, många timmar. Tänkt och peppat mig själv. Varit rädd, arg, trött, ledsen. Känt mig lycklig, starkare än någonsin och inför-livet-tacksam. Varit nervös och tagit djupa andetag. Haft maxpuls, mjölksyra och kräkkänsla. Hållit mannen i handen, varit gravid, varit nymamma och ettårsmamma. Sprungit för livet och lyft av hjärtats fröjd. Känt barrdoft, ånga från barken. Plockat blåbär med solen i ögonen och fåglarnas kvitter i öronen. Funderat och njutit, bytt energi från gammal, till ny.

Det där stället, kommer jag att sakna.

Mitt kära Grisan. Jag kommer sakna det där stället. Och det har jag vetat om hela tiden.

Igår morse var vi där, jag och S. Hurt-traskade runt, stannade på mitten. Han sov i vagnen och jag tränade i utegymmet. Ren och skär eufori. Vandrade hemåt och lagom till att vi var hemma igen gick solen i moln. Vi hade tur med vädret, kan man säga och det kändes som att det var meningen. Den där träningsturen är en sån jag kommer minnas länge, länge. Ja, hela dagen förresten. Vi spontanhängde med vänner hela dagen lång sedan. Liten somnade som en prins efter att han lekt med grannflickan i tiimmar. Suttit i vagnen bredvid varandra, med regnsmatter mot regnskyddet och så massa, massa bus och lek i vårt lyanhus.

Och idag vaknar vi till lördag, ja….

Lillafrun