Tack, för den här gången.

30062015-IMG_7225Du är så vacker att det nästan gör lite ont. Det är svårt att ta in. Allt är så nytt och friskt och färskt. Om natten är du lika ljus som om dagen och du får oss som haft en vinter av mörker och kyla, att tina upp och blomma igen. Inte bara vi människor, du gör också så att blommorna blommar och hela kohagen blir grön.

Och denna gång, kära Juni, har du sannerligen levererat.

Lilla familjen har flyttat från lyan i Norrnorr och Morsan i familjen har tagit examen. Morsan i familjen har även fått två jobb av två sökta, och behövt tackat nej till ett (jubel på den!). Så har vi blivit Gårdsägare och ikväll, sista, sista juni, har vi delvis förvandlat gräsmattan till en jordig snart-ska-här-bli-en-grusig-och-fin-infarts-hint. Först nu, när vi börjat gräva och greja, börjar saker och ting falla på plats;

Norra Drömgården är vår, och ingen annans.

Tack Juni, för den här gången. Kom snart tillbaka igen <3

Lillafrun

, hon som är lite vemodig i kanten och tycker att det på riktigt är alldeles jättesorgligt att denna månad är förbi. Men jag sparar den i hjärtat, med all säkerhet. Och så njuter jag av sista-juni-kvällen till fullo. Strosar ute på gården och doftar på syrenen som fortfarande blommor. Solen är mjuk och min älsklingsåker vackrare än någonsin. Ikväll vill jag inte gå och lägga mig.

Svar på läsarfråga.

”Hej!
Jag har inte hunnit säga det innan men GRATTIS! Vilket hus!

Jag brukar inte kommentera så ofta, lite då och då bara, men vill först berätta att du inspirerar mig så otroligt mycket (även om jag är nästan 10 år äldre med två barn  ).
Det som jag tycker är mest fantastiskt med denna bloggen är all den positiva tänkandet samt att du verkligen ser det fina i varje ögonblick. Där är verkligen inte jag men jag jobbar verkligen på det och med alla dina blogginlägg så hoppas jag att det går fortare än utan. 
En annan sak som jag är så imponerad av är all din träning. Och här är du verkligen en förebild för mig.

Så jag undrar, hade du velat skriva ett inlägg med hur du lägger upp din träning per vecka. Vad tänker du på, hur ofta tränar du styrka och hur ofta springer du? Vilka muskelgrupper siktar du in dig på, ja du förstår, allt 
Även lite hur du tänker på vila. Kommer ihåg förra sommaren tror jag det var som du inte träna alls på en vecka (har jag för mig).

Igen, tusen tack för en fantastisk blogg och inspirationskälla!
Kram Helena”

Svar: 

Hej Helena och tack för alla fina ord. Jag blir så glad!

Angående det där med det positiva tänket, så är det också något jag jobbar med. Men ju längre mitt arbete verkat, (i 24 år minus barndomen då livet bara lekte utan några åtgärder!) desto lättare går det. Jag lägger till exempel sällan ner energi på sånt där onödigt; som att se till vad andra har och inte jag. Jag är så himla nöjd med det jag har, tacksam över livet i stort och smått. Det tror jag är mitt största ess i rockärmen.

Och så lite träning!

Jag lägger alltid, vecka för vecka, upp min träning utefter hur livet ser ut. Med det inte sagt att jag vissa veckor, när det är tokkörigt, hoppar över träningen. För är det något som får mig att rensa tankarna, orka med det hektiska och må bra i det stora hela. Då är det fysisk aktivitet. Vissa veckor får man helt enkelt planera lite extrabra. Mitt stående mål med min träning är att träna allsidigt, hållbart och varierat. Jag snöar sällan in på någon muskelgrupp eller så. Naturligt läggs mycket krut på benen, då man använder dom mest. I både promenader, i löpningen och i många utav styrkepassen. Benen är bra att vara stark i, tycker jag! Funktionellt! Och med det ordet, funktionellt, sagt så säger det allt om hur jag väljer att lägga upp min träning. Jag är inte intresserad av att kunna lyfta en häst en endaste gång (i såna fall minst tio, om det ska vara något! ;)) eller springa skitsnabbt i hundra meter.

Jag vill orkar länge, mycket, många, hela livet ut.

Jag springer snabba intervaller i olika långa sträckor, springer långt och i jämt tempo, kör såna där hysteriska intervallbaserade styrkepass (typ Tabata) där pulsen är dunderhög. Om vintern skidas det en del också och så tycker jag om att svettas testcykeln. Så promenerar jag massor med Liten i vagnen.

Jag försöker att ha balans genom att träna ungefär hälften, hälften av veckans pass med styrka som huvudmoment respektive kondition. Det bästa (och jobbigaste) är kombinationen i ett och samma pass. Till exempel ett cirkelpass för hela kroppen (tips på träningspass har en egen kategori, kika där!). Sen kommer det veckor, till exempel nu när det är sommar, som jag tycker det är så vansinnigt härligt att springa. Så då blir det ibland övervägande löpning.

Det behöver inte vara mer komplicerat med att få till ett träningspass. En rask promenad och några block tabata ute på gräsmattan, springa ut mitt i sommaren och nöta på nån gammal, dammig grusvägsbacke så många gånger man bara orkar.

Den bästa träningen är den träningen som blir av! 

Och. Angående vila och sånt;

Har jag till exempel tränat ett intensivt tabata-pass den ena dagen, skulle jag helst inte göra något liknande dagen efter. Däremot kan jag absolut ta en löptur i ett jämt tempo dagen efter. Kroppen behöver sin återhämtning, träning både stressar och bryter ner kroppen. Så det är ju faktiskt under själva återhämtningen som det händer grejer. Tänkvärt!

Därför har jag också ibland, kanske lite för sällan, en period (på 7 dagar) där jag gör mig helt fri från träning. Promenerar enbart då, men inget mer pulshöjande än så. Dom tråkigaste veckorna tycker jag, men också väldigt nyttiga. Men vilan kommer såklart kontinuerligt, genom någon vilodag här och där.

Om jag lever för att träna? – Nej.

Jag tränar, för att leva. 

Träning är så mycket mer än bara träning för mig. Den gör mig inte bara stark på utsidan. Min insida blir starkare än pannbenet.

28062015-IMG_2707

Morsan uppe på bergstoppen i söndags! 

Lillafrun

Nu kör vi!

29062015-IMG_7154

”Men ingen brådska! Nu ska vi bara njuta och ta det lugnt och blaaa, blaaa, blaa”. Njuter, det gör vi! Men det där om lugn och sånt, småsket vi i! Vi är helt sonika för ivriga på att få sätta igång att greja här på gården, att vi inte kan berga oss. Ni ser ju, Minimannen! Han är vår arbetsledare.

Stabilt. Oerhört.

Nu kör vi!

29062015-IMG_7167

Där ser ni hur vår bro ser ut nu. Den är väldans instabil om man är sugen på att hoppa ett skutt eller luta sig minsta lilla mot räcket. Annars funkar den fint. Men, så är den rätt liten också. Så ja, det kommer bli mycket bra med en ny ingång. Jag vet inte vad jag ska kalla det; veranda/farstukvist/bro… en trappa att sitta och dricka kaffe på! Japp.

Igår mättes dom slutgiltiga måtten ut och mina pojkar hjälptes åt. Minimannen fann sig en kompis som han snabbt döpte till Tiggelitiger och jag fick återigen ett tjatanfall;

Martin!! Han måååste få en katt!! 

Titta här

29062015-IMG_7165

Åhåå. Min lilla pojke som är så stark, på både ut- och insidan. Så bestämd, orädd, kavat och vandrar den väg han tänkt. Mitt i allt det där så har han också ett hjärta av guld och är otroligt mjuk och gosar gärna med Håkan-kaninen, Torehunden, Snuttetrasan eller Katten som svajsar omkring på grusvägen.. har Morsan riktigt tur, så får hon sig en puss någon gång då och då också. Men nu för tiden har han så mycket att göra hela tiden, att det där med pussar inte riktigt prioriteras.

Vart var vi? Jo just det, grävning! 29062015-IMG_7180

När vi nu ändå gräver för plintar till det som ska bli den nya entrén, så tyckte vi att vi ju ändå kunde ordna oss en infart också. Så denna vecka grävs det för fullt här.

29062015-IMG_7188Plintarna är nere och ikväll är det infartens tur.

Just nu ser det ut såhär när man rullar in på gården;
29062015-IMG_7181

Grusvägen svänger av in på gården och direkt hamnar man på gräsmattan, som har en liten fläck grus på sig efter vinterns grusning. Annars är det liksom ingen infart över huvudtaget. Så nu ska en sån bli till. Mannen har stenkoll (höhö, kul när det just nu handlar om sten och grus…) och jag inte alls så mycket koll. Skitläskigt, jag som är sån kontrollfreak. Men jag litar på honom. Jag gör en Lill-mamma istället för att lägga mig i det där med grävskopejobbet så mycket; lagar och serverar mat och fika om vart annat för att ha glada arbetare hela tiden.

Nu kör vi tisdag, hörreni!

Ps. Jag försöker hinna med att svara på era frågor i kommentarsfältet så gott jag kan och frågor som får lite för långa svar där, gör jag ett inlägg utav. Ett svar på en läsarfråga kommer upp senare idag! Har också fått förfrågan om frågestund också, kanske vore något!… Ds.

Lillafrun

Är man Bondmora, så är man, liksom!

29062015-IMG_7174

Det här med sommar, alltså.

Det är ju rent himmelskt, eller hur? Som att rummen här inne i huset blir större än allt stort, eftersom dörren hela står på vid gavel mest hela dagen, förutom när regnet bestämmer sig för att komma tvärt och bestämt under några minuter. Sen öppnas den igen, och med ens har man inte så stor koll på om det är inne eller ute man är. Gränserna suddas ut.

Vi springer barfota i gräset och äter ute på trappen och plockar in blommor utifrån och bara.. lever sommar, liksom.

29062015-IMG_7175

Idag har jag och Minimannen påtat på med en massa saker. Som att leka i sandlådan med lillkusinen och blivit så sandiga att det bara rasat sand om oss. Och så har vi försökt putsa upp den där vackra brickan vi fann ute i gårdshuset häromdagen. Gårdshuset är ett stort, gammalt, ljusgult hus som också bor här på gården. Ett sånt där hus där (tror jag i alla fall, någon som vet bättre, får gärna rätta mig!) Farfars bodde förr i tiden. Familjen i storhuset och dom äldre i gårdshuset.

Ja. Sen har vi såklart tvättat och hängt tvätt och lagat lunch till den arbetande pappan och middag till densamme plus två hjärterara män som hjälper oss med olika saker här på gården ikväll. Och medan Liten sov tidigare idag fick jag äntligen klart min kökssoffa som jag jobbat på med. Nu fattar bara det där tyget jag skickat efter!

Nu har jag nattat en Miniman och serverat dom arbetande karlarna där ute kvällsfika. Är man Bondmora, så är man, liksom!

Lillafrun

Att vara en aningens småtokiga.

IMG_2715

Ja, det måste man nog vara. Eller också tycker man helt enkelt om utmaningar, att kämpa tillsammans och komma fram till ett mål så vackert att det tar andan ur en, fullständigt.

Jag pratar förstås om mannens och min vad som nu gått och blivit en årlig tradition;

När vi springer uppför Skuleberget, skulebacken, tillsammans.

En slalombacke här i Höga Kusten. Den är brant. Hysteriskt brant på sina ställen. Och mjölksyran är smått fascinerande hur väl den kan tränga sig på. Förra våren hade jag som (tränings-) mål att ta mig tillbaka i så pass bra form att jag skulle kunna springa där precis samma tid som året innan, det vill säga för två år sedan, då var jag inte ett dugg gravid eller så. Eller jo, nu när jag tänker efter så var jag nog det. Men inget vi fått reda på. I alla fall. Förra året, ett år senare det där året när jag nog var yttepyttepreggo, då hade jag både hunnit varit superpreggo, fött barn och ta mig tillbaka till mitt starkaste jag igen (jag tränade precis hela preggoteten, så så lång var inte vägen tillbaka). Kommer så ihåg när vi sprang där och jag ville springa så fort jag bara kunde för att så snabbt som möjligt vara tillbaka hos Liten igen. Han sov i vagnen och hade Mormoster som såg efter honom. Det var i alla fall en superhäftig känsla att bara ett gäng veckor efter Litens födsel, kunna springa där uppför igen.

I år?

Då lämnade jag och mannen vår största stolthet, vår fina, trygga, coola lillkille hemma. Hemma hos farmor och farfar. Och så drog vi iväg.

När man står där längst nere, har värmt upp och ska krypa under bommen för att börja springa. IMG_2696Då pirrar det lite i kroppen. Sen är det en kämpan från start. Inte springa för fort, det är knepet. Det är så vaaansinnigt brant och ravligt (öööh… dialekt. stenigt? alltså, stenar som kan rulla och göra att man halkar. Då är det ravligt!). Men det där apjobbiga ger en kick. Och känslan när man kliver upp där på toppen och ser utsikten över berg och dal och som igår när solen sken och himlen var klarblå…. det är som en tavla. Så vackert.

IMG_2710

IMG_2709IMG_2702

IMG_2711

Sen njuter vi där på toppen en stund. Låter pulsen och blodsmaken gå ner och försvinna. Kramas lite och förevigar.

28062015-IMG_2712Sen tar vi oss utför.

Förstår helt plötsligt väldigt väl varför benen tyckte det var så jobbigt på vägen upp… IMG_2716Springer sedan när det ravligaste är över och konstaterar att benen är som spagetti och så high-fivar vi och känner att vi gjort det igen;

peppat varandra, kämpat tillsammans och klarat vårt mål. Och det där, det gäller inte bara att springa uppför nån himla slalombacke med makalöst vacker utsikt på toppen. Det där tänket, det använder vi i heeela det övriga livet, också.

Och idag är det måndag, ja. Jag startade morgonen med en morgonjogg. Skönt att vakna till liv och reka lös dom stela benen från igår, och sedan slänga mig på gräsmattan och göra lite yoga. Men oh, benen var, lite trötta under morgonrundan, så att säga. Nu väntar en dag med målning, gräsmattehäng, Liten ska leka med sin lillkusse säger han och mannen han går med måttstocken i fickan och är taggad på dagens grävprojekt. Och så är det sommar, även idag. Vilken lycka!

Lillafrun