Ni har nog förstått vid det här laget, att jag är väldigt förtjust i loppis.

Såklart började det pirra i loppisnerven på en gång. När gulliga grannen till mitt Hemmahemma, i lördags berättade att han hört att det skulle vara loppis ”nere vid gamla fabriken, vid magasinet..”. Dom där orden, förstår liksom alla lilla-byn-bor. Förutom såna som jag, som är födda på 90-talet och därefter…visade det sig.

Efter utetid med barn och päron, tog jag med mig Lillan i vagnen. Det hade börjat skymma och jag visste att jag nog skulle kunna komma att bli typ förstelnad när jag väl kommit fram till den där korsningen, där man antingen tar av för en vanlig hederlig Tommelmorunda, eller tar mod till sig och söker upp vad som kändes som en loppis oerhört annorlunda belägen..

Mycket riktigt;

Jag känner hur jag blir alldeles stel i kroppen där vid korsningen.

Inte en endaste själ syns till. Det är bara tystnaden, min barnvagn med sovande bäbis där i och så den där synen. Av den där gamla, gamla fabriken som var igång för typ 200 år sedan. Typ, sa jag. Skrotbilar, gamla barnvagnar, trasiga byggnader, rök och läskigheter.

Nix. Undertecknad har inga problem med fantasin och jag befann mig såklart mitt i en s-k-i-t-l-ä-s-k-i-g- filmscen.

Ja. Ni förstår ju. Jag kolavippar så läskigt!

Inte en chans att jag skulle vika av där för att gå på loppis med Lillan. Vi skulle ju bli bortrövade vilken sekund som helst. Så vi fortsatte. Och det blev en vanlig Tommelmorunda i stället.

Det knatades fort och jag tänkte ”Tänk, att min pappa en gång jobbade i den där fabriken. En gång, alldeles extra målmedvetet. Då han skulle spara pengar till den där snygga, snygga, dubbelknäppta, kostymen. Så att han skulle kunna vara proper för sin tjej. Min Mamma”. 

Jag funderade där jag gick och till sist var vi hemma igen, varpå jag slet upp dörren och utbrast  ” det gick inte!! jag veet att det ska finnas en loppis där inne nånstans. Men jag blev som en stel förskräckt get och fortsatte bara runt och nu MÅSTE nån följa med mig tillbaka. Vi tar Rymdskeppet!”. 

Någon drog åt sig andan efter en väldigt lång mening och sen fick hon med sig en människa som alltid ställer upp för henne. Hennes Trygghet. Vi åkte samma väg som jag och Lillasyster nyss gått. Bara det att vi nu vågade vika av där till vänster istället, och åka till den där gamla fabriken…

Där, har ni honom. Min trygghet.

Med mörk choklad runt hela munnen från fikat, pekandes och undrades ”vart är vi mamma?”. Min Miniman. Han skulle rädda mamma. Vilken dag på veckan som helst!

Ja. Man vet. Att man är loppistokig. Och lite, lite knäpp. När man tror, att man är på väg på loppis, där det ser ut sådär.

Vi går där bland vad som kändes som en enda läskig, spökig Kyrkogård av bilar och skrot och gudvetvad. Vi öppnade en dörr. Där stod radion på och det osade omysig doft. Fortfarande inte en människa syntes till. Jag blev livrädd och höll Lillvännens hand, än hårdare. S var megataggad på loppis och bröt ihop när jag fort bara sa ”nä Sixten, vi åker hem! Nu. Det finns ingen loppis här. Mamma hade fel”.

Lillvännen gastar ”jaaag vill hittta låååppiiiissss, maaammaaaa!!!!” och jag går där bland skrotbilar, rök, muller och en gastande unge. Och har på Emmeli-vis, Hopphjärta Deluxe.

..Och vi söker en jädra loppis (!!!).

Vi gör ett försök till. För Minimannens skull. Rycker i en ny dörr och då kolavippar jag fullständigt. Då hamnade vi inne i vad som måste ha varit typ en maskinhall av något slag. Dörren gick knappt upp för där inne stod något mullrigt och matade på, så stort att man inte fick upp dörren och allt kändes precis hur livsfarligt som helst. Ja i min värld skulle vi ju kolavippa när som helst om vi inte drog. Illa kvickt!

Så. Vi åkte hem. Igen.

Minimannen var less på loppisletande och stannade hemma med Morfar, men jag var som jag alltid är; för tjurig. Och tjatade med mig mamma istället. Hon, som småskrattade åt mig och samtidigt drog på sig något fort medan Lillan packades in i overall. Och så svischade vi iväg igen. 7 minuter kvar,sen skulle den där loppisen vara stängd.

Så, iväg.

För mig är det alltså tredje gången jag försöker mig på att hitta den förbaskade loppisen. Vi åker till den där gamla, gamla fabriken och mamma halkar fram på sina ”supervintriga” blommiga foppatofflor. Vi sticker in huvudet igen till det där kontoriga, rökiga stället och mamma ropar på mamma-vis;” hohooo! Visst är det väl här det är loppis!?”.

Och, plötsligt hör vi en mansröst svara. Den där karln, som liksom såg ut som om han varit inne i en brasa och vänt. Sotig och skitig från topp till tå. Han, får hålla sig för skratt.

I nästa sekund dyker ännu en filur upp. Han är långhårig, med sotsvart hästsvans och kepan på snedden. Ser absolut I N T E heller ut som någon loppishavare. Om man säger så. Men var trevlig och hjälpsam. Till sist förstår vi att vi är så fantastiskt fel när den på-polska-brytande hästsvansmannen försöker hjälpa oss att förstå att ”däär nere, finn en s-k-i-l-t, tror jag. Där. Har det stått loppis!”. Sa han.

Så efter att ha varit ute och sökt loppis i en mindre evighet så kom vi till slut i mål.

Svängde man in på ännu en liten väg och åkte till den vägens slut. Då, kom man till slut fram till ett gammalt lägenhetshus. Där lyste det i några fönster. Och hade vi kommit såhär nära nu, så var vi ju bara tvungna att gå in. Och där var den ju. Den där Loppisen.

Med gulligaste loppisdamen som var själv i ännu en ryslig byggnad. Klockan hade passerat tre men vi fick komma in i alla fall. Gick småfnittriga bland levande ljus och rosa prasselpapper och en herrans massa krimskrams.

Ett par blomkrukor och en söt hängare. Och en stor glasburk att ha olika blommor i. Och en perfekt-turkos tillbringare som blir den perfekta tulpanvasen.

Vi måste ha verkat så yra. En med hopphjärta som aldrig ville ge sig, en världsnöjd bäbis som finner sig i alla lägen och så den där gulleMammaMormorn som stod i utsvängda täckbyxor och rosiga foppatofflor mitt i svinkalla vintern…

Jag och mamma hade bubblade skratt i magarna och konstaterade att det här var en loppisrunda som nog skulle fastna på näthinnan lite mer än andra.

Älskade mor. <3 

Sällan har jag väl aldrig varit så nöjd (och energitappad) efter en loppistur.

Ja. Vad gör man inte för en loppistur…

Lillafrun