av Emmeli | feb 28, 2017 | Emmeli funderar, Liten två år., Mammalivet, Norra Drömgården, Pyret 7-9 månader, Träning
Ja, så blev det!
En Storebrorsledig dag.
Storebror brukar ju i vanliga fall knata in på Föris och leka med småvännerna under några timmar denna veckodag. Men då han hade feber i helgen och därefter haft jobbig hosta, så tyckte jag inte att det fanns en endaste anledning att fullt-ös-medvetslös-leka ännu. Så vi har haft en riktig mysdag idag! S tycker att det är kul på föris, men älskar verkligen att vara hemma. Mer än nöjd blev jag över beslutet också, när jag klev ur sängen, gick ut i köket och tittade ut genom fönstret och såg snöyran. Så jädrans skönt att inte behöva böka sig iväg då, utan bara ta lugn morgon.
Så vi har pysslat med lite utav varje. Det där bland annat! Snögubbebygge.
Efter att vi varit uppe på vinden och letat fram keps och hatt och rotat fram ett par morötter och så vidare. Den där morotsnäsan försvann dock plötsligt. Knaprades liksom upp av någon. Vilken tur att vi hade flera!
En Storebrorssnögubbe.
Och En Lillasystersnögubbe.
Gulligaste lilla snögubbeduon jag skådat.
Så kom vi in rödrosiga och friskluftade och har sedan spenderat prick hela dagen inomhus med en herrans massa olika lekar. Lillasyster är så söt där hon vinglar på än här, än där.
När Juniflickan bäddades ner i vagnen för sovstund efter lunch-och-lek-timmar, så drog jag och S till med kafferep.
Vispade grädde och fyllde några semlor, Semmeldagen till ära. S var überpepp under själva tillverkningen. Vispade så grädden spratt och sådär. MEn sen när vi väl skulle äta, så hade han hittat gamla pepparkakor i skafferiet och tjatade hål i huvudet på mig om att få dom, istället för en semla. JAG VILL INTE HA NÅN SÄÄÄÄMLA!!! , vrålade han sådär så att jag trodde trumhinnorna flydde Drömgården.
Så, jag åt semla och han knaprade gamla pepparkakor. Happ. Alla nöjda och glada. Fint så.
Sockerkickade drog vi igång ett sånt där disco med hög musik. Samtidigt passade jag på att träna ett sjuhelsickes tabatapass. Det blev Onsdagsgympa på en tisdag, kan man säga. Svetten rann och min lejonman gjorde att det kändes som om jag kokade.
Jag har liksom lite stubb-lugg längst fram, hutlöst långt i övrigt, och tovigt och liksom så februaritråkigt det bara kan bli. Som gravid tappas inte ett hårstrå, men några månader av amning, så trillar det. Och dessutom ääälskar min bäbis att gosa med håret. Hon liksom tvinnar in sina små fingrar och vill gärna somna så om hon får. Och det har hon fått göra, såklart… därav min stubb-lugg. Sicken tur, att det inom kort vankas omåttlig mamma-lyx!
Och sen började kvällens bestyr.
Vi valde kids-day-receptet idag från matkassen. Så roligt. Då kan Storebror vara med på massa saker. Det hackades paprika och han stod där och såg så världsvan ut så.
Det hamnade dock inte så många paprikabitar i skålen… han är lik-sin-mamma-men-bra-ändå, den där lilla Minimannen. Vi är paprikatokar båda två. Och jag kommer så ihåg från när jag var liten och mamma stod och lagade mat. Till salladen hackades en paprika. Paprikan alltid sist och därmed överst i skålen. Alltsammans ställdes fram på bordet. Lagom till att vi skulle sätta oss och äta middag, så var all paprika borta……
En sås gjorde han också. Med bland annat krämfräs och chilisås i.
Lillasyster grejsade med sitt. Tömde skåp eller svajade lyckligt nånstans. Alltid med en morsa hack i häl.
Nu är det kväll. Mina två stjärnor sover sedan länge och jag donar med olika saker. Dagbokar och packar små packningar och längtar till imorn. Och konstaterar att det blev en himla fin Storebrorsledig Semmeldag, det här.
Hoppas att ni haft en god semmeltisdag!
Lillafrun
av Emmeli | feb 28, 2017 | Emmeli funderar, Liten två år., Mammalivet, Mat för en Liten., Pyret 7-9 månader
Junis småhänder häromdagen. Lite småkladdiga av lunch…
Jo, jo. Ny tid är här.
Jag ska erkänna att jag verkligen fått en stunds smygångest när båda min bäbisar har slutat helammas. Jag älskar att amma. Jag älskar första bäbistiden. Jag älskar tiden där efter också. Men jag ääääälskar att vara så ett med mitt barn, på det sätt jag känner under denna så speciella tid. Sen behövs inte jag på samma sätt. Så korkat tänker jag. Och så känns det. En stund, innan jag talat hut med mig själv och förstår att så inte är fallet.
Jag är otroligt glad att jag, av någon outgrundlig anledning (eftersom jag är precis tvärtom i så många fall), blivit så avslappnad i min mamma-roll. Jag kan vara hyperhispig och rädd för så mycket här i livet, men det där med att vara mamma och ta hand om två småttingar. Det känns som det mest självklara. På ett sätt som livrädslan alltid finns, att något ska hända dom något. Vilket man ju inte kan gå runt och tänka hela tiden, då blir man knäpp. Så på det andra viset, som mest existerar, så känner jag mig så ”Hemma” i Mammarollen. Jag har aldrig någonsin hållit på och läst och grejat. Hur andra gör och har det och så vidare. Enbart liksom följt med hur min lillunge velat ha livet. Och ammat, det har dom älskat, båda två. Och det har varit fantastiskt på alla sätt.
Jag skriver dagbok för varje barn. Så roligt att ha. Och fiffigt. För ett tag sedan när jag läste S dagbok, för att checka läget lite hur han levde livet som 7-månaders-bäbis. Mycket kommer jag ihåg, men inte alls allt. Så, då såg jag till exempel att han då, kring 7 månader precis börjat äta lite mat. Vi provade tydligen ge honom lite lunch och han åt på direkten vad vi gav honom. Så, då provade jag ge Juni också. Men hon har vi knappt, knappt fått i hennes kvällsgröt ens. Förrän nu. Hon har bara, bara velat ha mamma. Inte mig emot!! Hon har ju varit helnöjd, så jag har inte känt stress utan bara njutit. Det har bara varit underbart tycker jag. Så, hon har helammats fram tills nu… 8 månader. Plus att hon ätit lite kvällsgröt i varierad mängd, sedan typ 6,5 månad. Ena kvällen har hon kunnat äta någon lite sked, nästa kväll inget alls, en tredje har hon dragit till med nästan en hel portion för att fjärde kvällen bara, bara vilja ha mamma och inte ens smaka gröten. Så har hon mixtrat på. Men nu, ja bara senaste dagarna, så har J börjat tuta i sig en hel grötportion om kvällen och häromdagen tänkte jag att jag ska skulle göra ett nytt lunch-försök, och mycket riktigt. Nu är Lillan redo för det!
Så i helgen lagades storkok. Det blev en rätt med fisk, potatis, palsternacka, morot och dill. Smakade tydligen finfint.
Och igår. Efter att jag brottats med köttfärsslabb och en jädra mixer som satts ihop fel och liksom skvätte sörja överallt. Ja, efter allt det, så fanns det till slut 40 stycken (!) små lunchportioner till, klara till Lillasyster. Och därmed är hela lillfrysen fylld av olika små lunchrätter, bara att plocka fram och värma. Skitbra, tycker jag. Att variera med, dom dagar jag lagar färskt liksom. Helt sonika som att ta fram en barnmatsburk. Bara det att den här är hemlagad och så god att jag själv skulle vilja äta den.
Och!
Kanske kan jag alltid tipsa någon… men det poppade en idé om att testa fylla lilla purén i muffinsformar. Ställa ut dom på bron i kylan och låta dom frysa till, under plastfolie och kökshandduk såklart. Och sen förflytta dom till burkar/plastpåsar och stoppa in i frysen. Supersmidigt!
Det är faktiskt fasligt trevligt att laga barnmat. Om det inte strular så, som igår. Och om man inte gör alldeles galet mycket. Som igår. Men annars! Trevligt. Inte alls svårt. Och bra på alla sätt.
…
Ja, Var sak har sin tid, mamma! Sa Lillan. Och mamman försökte släppa den där vemodiga känslan och svarade med ett litet dovt leende.
Så är det. Var sak har sin tid.
Ett inlägg passande i lunchtid, mao.
Fasligt festligt är det också, att sitta bredvid Storebror och äta..
Lillafrun
av Emmeli | feb 27, 2017 | Emmeli funderar, Jag och M, Liten två år., Mammalivet, Norra Drömgården, Pyret 7-9 månader, Stora Lilla Familjen, Träning
Den här måndagen har varit som en enda lång jobbig brottningsmatch. Min opepp och trötthet, mot min tjurighet och vilja. Vi brukar ju ha såna där Familjemåndagar, ni vet. En riktig guldig investering från oss själva, till oss själva. Typ livsnödvändig också, skulle jag säga. För idag, när vi inte skulle få börja veckan på sånt guldvis, bara kände jag mig ledsen, slut och trött. Jag vill inte. Så sa min kropp och ville helst dra täcket över huvudet. Jopp. Så kan det va.
S undrade, fastän det var tidiga morgonen, om hans mamma ville ha Sagovila. Bästa idén jag hört!
…
Just idag. Med en vecka som på förhand känns lite som en in-i-dimman-vi-ses-på-fredag-grej, och som toppar en jobbperiod för den skäggige (och mig!) som varit lite utöver det vanliga. Såna perioder dyker ju upp, nu och då för honom. Och han gör det så bra. Beundrar honom så. Det är Hockey-VM för miljoner tittare, timtals långa hållna föreläsningar på högskolan, vi ser hans namn rulla i eftertexter på tv:n och jag försöker förklara för Minimannen att ”det där är pappas program”.. men det är ju såklart inte så lätt att förstå. Visst. Häftigt. På ett sätt. Men ibland, ja som idag, bara önskar jag vanligt-vanligt-jobb. Sådär så att jag skulle ha kunnat vänta hem honom till kvällen. Vilket jag ju vet att han också vill. Men som inte riktigt går, för att han är för långt hemifrån.
Nåväl. Vi är tjuriga båda två. Stöttar varandra. Älskar varandra. Och på det stora hela, är vi så klart oerhört tacksamma för allt det där jag skrev om ovan. Det är fantastiskt att det går så bra för honom. Men ni förstår garanterat vad jag menar utan att förklara mer.
Pojkarna kramade varandra hejdå och jag ser på min älskade M att han inte heller ville åka hemifrån idag. Men vi pussades hejdå och sen försökte jag och barnen göra finmåndag av det här, i alla fall.
Fram med målarfärgerna. Och det piggade upp!
Var så skönt att lägga bekymmersrynkan på sidan och måla med fina färger. Jag kladdade till ett stort, stort äppelträd. Alldeles för stort. Och småknepigt växt. Alldeles underbart faktiskt. Ja, just det… en liten kladdbild av vårt alldeles egna äppelträd var det, ja.
Sen drog jag igång ett flera-timmars-race i köket. Kladdigt, klatrigt och långdraget blev det. Men det gick ju, det med.
Tyckte formarna var så vackra där dom låg mitt på köksmattan. Minimannen hade hjälpt mig ställa upp dom på plåt, men dom där var över.
Småttingarna fick sig sedan varsitt bad och där ser ni vad jag såklart tycker är världens sötaste bäbisflicka. Bäbisen på rymmen…!
I gulligaste badhandduken!
Här var det nu eftermiddag och vi började bli trötta allihopa. Men, då skulle ju den där matkassen hämtas hem. Underbar på så många sätt. Verkligen. Jag är helt kär i konceptet. Men idag, när det var snöstorm och jag visste att jag skulle måsta skotta mig ut för att ta oss iväg med bilen. Ja, då kändes det bara drygt.
Men på med varma kläder på oss alla tre. Lillan somnade i vagnen och jag och S skottade. Det var skönt. Jag gillar att skotta. Och S brydde sig inte, vilket han brukar, om att snön fullkomligt piskade oss i ansiktet.
Till slut var gården helt skottad och jag tyckte så synd om den där snusande varma bäbisen som var tvungen att tas upp i snöstormen. Men hon klagade inte, som vanligt. Så vi drog iväg. Pärlan är Sämst I HEELA Bil-Världen på att ta sig fram i snö, så det är liksom ett måste att skotta väg för den lilla bilen. Immiga och svettiga svischade vi genom affären. Landade apnöjda hemma sedan.
Då ville jag lägga mig i snön och sova.
Men. På´t bara!
-Middagslagning och amning och disk och välling och gröt och blöjbyten och pyjamas och småtänder som skulle borstas och sagor läsas. Mitt i hela alltet, som jag kände mig som en disktrasa, så gjorde barnen. Vilket dom gjort hela dagen. Och alltid gör. Att jag känner mig så lycklig.
S såg på sin mamma, att hon var trött.. .” men mamma! Lägg dig här på kökssoffan. Jag kan ge dig kudde och filt. Men lägg dig ra! ”,sa han i ett svep.
Älskade Liten.
Till sist, slog klockan kväll. Sovande barn. Skojar bara. Dom somnade båda två som vanligt, men såklart just ikväll väljer lilla Lillasyster att leka lättväckt och vaknade när jag flyttade över henne till spjälsängen. Jahaopp. Så hon var med mig i ett skönt träningspass. Bjöd bara på solskensleenden och busig blick, så det gjorde bara gott.
Nu ska jag krypa ner mellan mina två stjärnor. Och på nattudksbordet står en tulpanbukett. I knasig färg.. lilarandig. Den fick bli min klapp på axeln från mig själv, till mig själv idag. Vissa dagar är helt enkelt lite strävsammare än andra.
-Ja, just det! , som S på fabrorvis brukar svara på lite av varje.
Lillafrun
av Emmeli | feb 26, 2017 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Köket, Liten två år., Mammalivet, Norra Drömgården, Pyret 7-9 månader, Stora Lilla Familjen
Och så blev det Söndag!
Efter morgonbestyr och lek av olika sort för barnen (Typ se-sig-själv-i-spegel-leken som är omåttligt trevlig enligt J). Då, var en Lillasyster trött och slumrade i vanlig ordning. Den skäggige drog iväg och målade..
…. och jag och Storebror svischade ner till affären och handlade korv och tunnbröd och allt man kunde tänkas behöva för en riktigt fjällig grill-lunch.
För idag har vi haft en alldeles egen Semmeldag, Drömgårdens egna liksom! Precis som förra året. Så nu kan det här lilla kalaset snart kallas tradition. Först korvgrillning där ute och sen semmelfika här inne. Himla mysigt!
Jag och min busiga hjälpreda gick sedan in och förberedde inför semmelfikat. Himla sjåigt hade vi det, och fasligt nöjda var vi när allt var klart. 
Jag och S lekte lite konditori och morsan drömde sig bort. Till att ha en alldeles egen liten gårdsbutik, med vackra ting och gott fika. Tänk! Och med hönor som springer fritt och värper som tusan. Och så med den där hästen i hagen, som har en vän som typ är en get eller en tjurig liten minishettis. Åh. Det får förbli en dröm. I alla fall ett bra tag till! Men några hönor skulle vi kunna ha redan nu… oj, nu svävade hon iväg igen.
Jag tycker hela livet är drömmigt. Säger inte alls att det alltid är en dans på rosor och bara lätt och svängigt. Men det finns så otroligt mycket att vara tacksam över. Som ju gör en så glad, liksom. Och livet här på gården är fortfarande alldeles nymodig. Bara grejen, att ha ett eget kök att duka fram fika i, som man sedan kan bjuda hjärtenära på. Vilken grej!
Sen trillade då dom där älskade in här på gården, några i bil, nån till fots, nån på spark och nån på skoter. Festligt!
Två fina flickor jag älskar mer än mycket. Till månen och tillbaka, faktiskt.
Det var fjällfeeling!
Med solen som sken och med snön som var så, så ljus. Doften av rök. Barn som äter korv… korv, som varit nere i snön i alla fall minst en gång.. men som ju funkar minst lika bra att äta i alla fall. Till och med bättre än innan. För vissa fullkomligt aaaavskyr när det är det minsta för varmt…
Småpojkarna lekte, åkte snowracer och hjälpte mannens Rymdskepp att bli kvitt snön. 
Så samlades vi sedan inne och sörplade kaffe och åt semlor och mm:ade.
Jag och S konstaterade att dom faktiskt blev supersupergoda. Med den där hemmagjorda mandelmassan och spritsade grädden.
Vår alldeles egna Semmeldag, alltså. Vilken lyx, att kunna dela den med våra nära och kära. <3
Lillafrun
av Emmeli | feb 25, 2017 | Jag och M, Laga, Baka, Äta, Norra Drömgården, Recept, Söta kakor, bullar och pajer!, Stora Lilla Familjen, Träning
Här kommer det absolut bästa Semmelreceptet jag någonsin provat. Jag använde det förra året också, men läste slarvigt och kommer ihåg att jag tjabblade (klantade) på något vis med jäsningen. Typ lät degen jäsa och tänkte att bullarna skulle rullas därefter. Som man ju brukar göra. Men! Det är ett litet specialarrecepet, inte alls svårt om man bara läser vad som står… så med erfarenheten från förra året, blev det i år så himla, himla braiga bullar.
-Jag bara mååste sända receptet vidare. Jag snodde det rakt av från Roy Fares!
Semmelbullar
(14 stycken)
Fördeg
- 200 g mjölk (2 dl)
- 260 g vetemjöl (4 dl)
- 25 g jäst
Tillsätt därefter
- 160 g vetemjöl (3 dl)
- 1 st ägg
- 2 g salt (1/2 tsk)
- 5 g kardemumma mald (1 msk)
- 100 g smör rumstemperatur
- 85 g strösocker (1 dl)
Hur gör man?
- Värm mjölken till fingervarmt, 37 grader. Blanda sedan i det med vetemjöl och jäst och kör det i en matberedare på mellanfart tills fördegen gått ihop till en deg, låt degen sedan vila i ca 15 min.
- Blanda i resterande ingredienser i fördegen och kör någon minut på låg hastighet sen lite snabbare i cirka 7 minuter tills degen blivit glansig, fin och känns elastisk.
- Dela degen på 14 lika stora bitar. Runda bullarna med händerna och lägg på plåt med bakplåtspapper.
- Låt jäsa under duk till dubbel storlek i cirka 1,5 – 2 timmar.
- Pensla dem med ett uppvispat ägg innan de ställs in i ugnen. Grädda mitt i ugnen på 210 grader och grädda i ca 8 – 10 min, tills bullen fått en fin gyllenbrun färg.
Där har ni det! Vad jag tror är en himla bra början till en Riktig God Semla!
Lycka till och sånt!
Nu ska vi ha lördagkväll här, efter fin kvalisort av februarilördag. Ett rödblommigt och av-friskluft-trött gäng här hemma nu. Många, många timmar har spenderats ute idag, både för lite arbete på gården, lunch, gårdshustrappehäng med kaffekopp och lite, lite skoteråkning för pappan och lillapojken. Och dessutom något så festligt (och aaaasromantiskt, ju!) som en löptur tillsammans med min M. Himla fin lördag.
Ha en fin lördagkväll, ni med!
Lillafrun
Senaste kommentarer