Julekransen.

29112017-IMG_9085 29112017-IMG_9091 29112017-IMG_9092 29112017-IMG_9088Sådärja;

Årets Julekrans.

Sticksig. Vackert grön. Med en stor grön rosett. Och bara några röda bär. I det enkla bor det vackra, liksom.

Och idag är det torsdag och sista november.

Jag känner mig lite smått bakis. Efter att jag igår börjat känna mig så mycket bättre, så hade jag migränfest hela kvällen lång. Blä. Längesedan jag hade sådär kraftigt anfall. Men ja, bättre på alla sätt idag men lite dagen efter.

Just nu sover Lillan ute på bron och älskade pojken är och leker med småvännerna. Han drog visst till med tredagarsvecka där denna vecka. Kul att leka med friskisar istället för stackars Lillasyster som ju älskar att busa med Storebror, men som nu är ganska så skör, snuvig, hostig och röd i ögonen. Nä, inte så konstigt att mamman trillade dit till sist, som umgåtts med småttingar som varit sjuklingar i omgångar i två veckor nu.

Nåja.

Snön faller så sagolikt ute. Att njuta av det vackra, och då och då tippa över i en vemodens suck. Precis så. Och förstås pyssla med precis hur många saker som helst, samtidigt, här hemma. Lite så ser min dag ut. Det är just nu både Renoveringsröra och Det-håller-faktiskt-på-att-Adventspyntas-prick-överallt-stök. Just nu, inte så väldigt mysigt alls. Men jag tänker mig att, till kvällen. Då.

M är världens finaste och börjar alltid tidigare varje morgon. Idog är bara förnamnet med allt han gör. Men, så himla fiffigt att göra sig en pott att ha, om man kan. Som idag, när han vill hämta sin son på Föris och komma hem och göra familjen hel någon timme tidigare än vanligt. Vardagslyx.

 

Ha en god sista novemberdag, alla ni.

Lillafrun

Hjärtegott Adventspyssel.

28112017-IMG_9048Hjärtat känns sorgset. Men på ett sätt ändå lättat. Vår Hjärtenära slipper plågas mer nu. Och kommer garanterat dra igång en Aftondans i himlen med sina vänner som redan hunnit dit. Sorgen måste får ta sin plats. Vi pratar mycket. Kramas. Gråter och ler. Åt alla minnena vi minns. Och det är så fint. Som gåvor i hjärtat.

28112017-IMG_9065

Som terapi har jag suttit och slagit in små, små paket till älsklingar. I glittriga och hjärtiga papper. Bruna också, förstås. Och krusat grangröna och juleröda snören, nästan, till fördärvat.

Årets Adventskalender är nu klar och det är en tradition jag har med mig hemifrån som jag tycker är så mysig.

Dom flesta decemberdagar får barnen turas om att få ett paket. Vissa dagar får dom båda varsitt. 28112017-IMG_9062Det är allt från skrivpennor till Storebror till ullstrumpor till Lillasyster.

28112017-IMG_9081Alldeles egna skumtomar, såna man fick provsmaka hos Mormor och Morfar senast och tyckte var så goda att man visst nästan höll på att smälla av. Till Storebror.

29112017-IMG_9084Lillasyster får då en söt liten ask med sina fruktiga favoriter i.

28112017-IMG_9067 28112017-IMG_9068

En dag är det pepparkakshuspyssel och en annan göms ett litet pynt i paketet, att skriva namn och jule-år under, för att sedan ställa precis var man vill i hemmet. Ja, lite smått och gott.

28112017-IMG_9069 28112017-IMG_9079

Ett Hjärtegott Adventspyssel i dessa tider.

Jag vet en liten pojke som kommer få än mer glittriga ögon än vanligt, när han kommer hem från Förskolan. Tills dess ska jag försöka fortsätta kurera mig… igår när jag och Juniflickan traskade iväg och hämtade hem prinsen, kände jag på vägen hem att men Emmeli, du håller ju på att bli krasslig. Sista backen hem var en pärs. Och från samma sekund som mannen kom hem, checkade jag ut. Feber, galet ond hals och prick hela kroppen värkte. Sömn, gurglande i saltvatten och ännu mer sömn. Har gjort susen. Till stor del. Men det vilas vidare. Vad är väl en liten förkylning, när jag dessutom har en man som jag teamar med så bra och som gör allt för sin lilla fru.

Tack fina, fina ni för all er omtanke. Det är fantastiskt att få vara jag, med så många goda människor runtomkring, både precis mitt i livet och här inne i dagboken. Jag uppskattar er alla så. Ta hand om er!

Lillafrun

Vila i Ro.

28112017-IMG_9045

I fjällgropen, solkysst och med skoterhjälmen på. I PlåtEmma, den där tunga, tuffande båten, på väg att lägga ut nät. I din alldeles egna ”Mexicobar”, grillandes och spisandes musik. I Sommarstugan, plötsligt mitt i natten, i full färd med att ”göra en fest”.. som Den Evigt Unga starta en ”Aftondans” och digga till Boggie-Boggie, som min far lirade på gitarren. Senaste dryga åtta åren, även tillsammans med han du redan innan du mött honom, bara helgillade. Min M. Ni blev tajta. Så fint.

IMG_4029 (1)

Det var självklart att du skulle köra oss, vår Livets Dag. 7 juli 2012. När han och jag, blev Vi. IMG_3747IMG_4591

(Samtliga bröllopsfoton är fotade av Cecilia Lundmark. Vår vän tillika bröllopsfotograf <3)

Det finns så många minnen. Från hela min barndom. Alla somrar i Sommarstugan. Varendaste Midsommar. Allra vintrar och fjällturerna. Där du gasat fram med din coola fru i skoterpulkan. Den där pulkan, som du bara var så fast beslutsam om att lille S skulle få. Nu. För några veckor sedan.

Varma i hjärtana åkte vi till er, en söndagkväll. En bit morotskaka hade vi med och du tyckte den var god. Och du var i vanlig ordning glad att se oss och barnen. Men du var trött. Så himla trött. Annars hade du i vanlig ordning börjat undra om vi inte hade instrumenten med oss och kunde spela en bit. 

Och som du kämpat. Men du gav dig inte. Du har följt din Livets sång; Jag ska leva, tills jag dör. 28112017-IMG_9043

Vila i frid, kära du.

”Vad hemskt. Men Jesus tar han om han, såklart”. Som vår lille, fantastiskt kloke, treåring direkt sa.

Idag tänder vi ljus. Bara för Dig. Älskade Morbror S.

// Lillafrun.

..Ja, eller Emma Karolina. Som du ju alltid kallat mig och ju var fast beslutsam om att jag skulle heta. Ingen har gått undan med sitt vanliga namn, inte. Hela släkten har vi smeknamn, mynnade från dig. Och det känns mer än underbart just nu.

Tack för allt. Vila i Ro.  <3

Att aldrig någonsin varit så nöjd över en enkvist.

27112017-IMG_9026I förmiddags gav vi oss ut på Äventyr.

J i kånken på mammans rygg och vi andra två till fots.

Vi hade ett mål med turen; att finna enris.

Inte det lättaste nu när snön kommit. Men äsch. Det skulle nog gå bra, tänkte vi. Och gick och gick. Såg gården hamna längre och längre bort. Till sist stack vi in i skogen och chansade på att hitta.

Oj, som vi kämpade oss fram i snöfallet. Jag gillar ju sånt där… kämpa och svettas lite. Treåringen var dock inte hela tiden lika övertygad om att han diggade utmaningen lika mycket som mamman. Men väl inne i skogen, där det var lite mindre snö att ta sig igenom, då lekte pojken och ville helst inte gå hemåt. Lillan sov så gott där bak i kånken. Och plötsligt uppenbarade sig den där lilla busken som vi letade efter. Har nog aldrig någonsin varit så vansinnigt nöjd över att hitta en enkvist, följt av flera, som idag.

27112017-IMG_9025

Till sist gick vi hemåt. Med säcken fylld av en- och granris.

Och hemåt, då var vägen lång. Hejdlöst lång.

Någon av oss kämpade allra mest. ”Det är så lååångt hem” ,”Mina ben är för tröööttta!” ,”Maaammaa!” . Det var också motigt att gå igenom snön. Men det räckte med en som var övertygad om det, så jag försökte peppa istället.

Ett tag hade jag Lillasyster på ryggen, Storebror i famnen och svarta säcken med ris i någon typisk mamma-bläckfisk-arm.27112017-IMG_9022  Att vi var nöjda när vi kom hem och kunde kasta av oss blöta, tunga kläderna. Stolta också. Det, rådde det ingen tvekan om.

27112017-IMG_9023Vi firade med lunch och kände oss så lyxiga som hade ett varmt hem att komma till. Älskar hur Minimannen uppskattar såna saker. Han älskar sitt Vackerhemma, som vi säger.

27112017-IMG_9041Och när det blev eftermiddag, har vi haft pyssel. Sticksigt pyssel. Sicken tur att någon har alldeles egna ”grepphandskar”, som han säger. Och kunde hjälpa mamman. Lillasyster satt mest och begrundade. 27112017-IMG_9031

Som jag älskar den här tiden alltså. Att få vara HemmaMamma.

Dagarna med ungarna är det bästa jag vet.

Såklart är det stunder där jag skulle vilja lägga mig raklång, dra täcket över mig, slumra en stund. Eller stunderna när det känns som om frukosten just var undandiskad och lunchen ska ordnas fram. Dagar när energin är lägre, med andra ord. Stunderna när två darlingar syskonkivas och jag känner mig som En Tråkig Mamma Polis.

Men kära nån, vad dom där stunderna suddas ut, glöms bort och liksom göms av alla dom där stunderna som är så magiska… där jag bara njuter av att få vara med.

Vara med dom där två människorna jag förundras över, varje dag. Dom som tar varandra i handen, leker tillsammans, busar så det bubblar skratt ur dom båda. Den minsta har den större som den största idolen i livet. Och den större, är en Gentleman-Storebror av rang. Det pussas och kramas och om natten sover dom som allra godast, om dom ligger tätt, tätt intill varandra. En syn jag och barnens pappa inte får nog utav. Syskonkärlek.27112017-IMG_9040

Vad som blev av det där enriset får ni se en annan dag.

Nu ska jag möta upp Storan om en stund. Vi ska kvista iväg till grannbyn och sjunga Julekör. Det ser jag fram emot. Känns så märkligt att lämna småttingarna. Men dom är ju med världens bästa pappa.

Hoppas att ni får en god kväll!

Lillafrun

Sagogranar och Småsnyftande.

26112017-IMG_9019Där;

Ännu lite mer Juleblomsterpyssel. Så mysigt hur hemmet steg för steg börjar förvandlas. Till den där versionen med extra ljus och värme, liksom.

Vi hade en hemmadag igår. Tid ute i friska luften. Och pyssel av olika slag, för mig som det där på bilden ovan. Till kvällen åts det Risotto, tränades, badades och likt många, många kvällar så nattade jag småttingar medan mannen jobbade med hemmet. Det ser lite ut som om det varit en grävling uppe på vår övervåning nu…. spår efter någon idog som grävt bland spånet, borrat och tråcklat sig fram. Mannens mål är att vi ska kunna ha juleljus på plats i köksfönsterna snart, snart. Älskade M.

Ovan allt det där härliga. Var och är hjärtat ledset och fyllt av tankar. Titt som tätt går jag och småsnyftar och småler, omvartannat, där jag funderar. Som ju livet är… fyllt av både härliga och jobbiga, sorgliga saker. Ibland får känslor samsas. Det bara är så.

Idag är det måndag.

Julegranen ute på gården lyser som en sagogran, med sitt alldeles nyfallna snötäcke på sig. Småttingar ligger tätt, tätt och sover fortfarande. Det är Första Advent-veckan nu.

Ta hand om er alla!

Lillafrun