Luktärter, mamma-genidrag och den sista julidagen…

(inlägget innehåller en reklamlänk)

Alltså åh, vad ljuvligt det är att gå och plocka dessa små trädgårdsbuketter.

Jag älskar småbuketter. Obligatoriskt att alltid ha något sött minifång där på handfatet. Helst i loppad vas. Har man ingen liten loppad vas, kan man förstås antingen ta sig till en loppis.

Eller klicka hem en söt lite handfatsvas.. den HÄR söta lilla vasen i klarglas var väldigt fin, tycker jag.

Hej i tisdagen!

… visst är det tisdag? Det här Sommarlovet är oceanlångt för oss vilket är så lyxknösigt att det inte är klokt.

Vi har planerat för det och längtat länge och nu är det bara att njuta, njuta, njuta. Några veckor kvar av detta Sommarliv. Underbart. Och vi försöker ta tillvara på dagarna till fullo. Eller bara må gott i att ta dagen precis som den kommer. Härligt både ock!

Nu har jag haft några minuters rast..ammat, sörplat kaffe och njutit synen av älskade luktärter (snabbkissat, alltså! haha!)

..nu väntar byggställningen och målarpenseln på mig igen.

Jag veeet att färgen luktar rätt starkt med terpentinet i. Men, jag känner inte ett dyft. Såå less på denna evighetssommarsjuka. Tur är att kidsen är befriade nu.. så gott som. Det är morsan som är skröpligast.. men tack och lov är rösten lite åter och panikkänslan är lämnad. Igårkväll, när jag skulle natta tre små samtidigt, utan röst.. kunde inte läsa saga utan röst och så vidare.. så drog jag ett mamma-genidrag (om jag får säga det själv); bäddade in nattfärdiga små i Rymdskeppet och åkte på kvällsrunda längs vackervägar. På 5 minuter sov dom alla.. jag susade en bit, bara för att njuta vyer och tystnad, innan jag vände hemåt, lyfte in storasyskonen till sovrummet och hade sedan lååång kväll där ute på verandan. Bland ljumma grader. Sommarkvällen. Med en varm, snusande bäbis i min famn.

Den här sommaren är något alldeles, alldeles speciellt.

Ville mest bara kika in och säga hej! hoppas att ni har det gott. Ta hand om er så hörs vi snart igen!  .. nu njuter vi vidare av denna varma, smått kvava, sista julidag, visst!

 

Lillafrun

 

Det var en gång en dag i slutet av juli….

… när regnet kom och alla kände ett Ääääntligen! över det hela.

Förutom rädslan när den där hela otroligt kraftiga åsksmällen, med blixten som slog ner så nära som aldrig förr, så har dagen bara varit helt fantastiskt skön. Åskregn, i massor. Det var så mysigt att sitta där på Verandan och sörpla kaffe med älskade skäggig och regnet som sällis.

Samtliga har vilat i omgångar. Lillebror har sovit och sovit och sovit.. ätit i halvsömn och öppnade inte ögonen förrän till kvällen. En trött dag, mao. Till och med pappan har slumrat till på sofflocket i köket. Det händer ju aldrig.

Den här mamman har också gjort sitt försök till att kurera sig, genom att vila och sova bredvid gullebebben.

.. ni förstår. Jag är tyst. Har I N G E N röst. Det är helt galet. Och inte minsta överdrift. I slutet av förra veckan åkte jag ju på en intensiv småttingbacillsväng… kom snabbt på benen men fick sedan ännu en feberfrossa-och-ont-i-kroppen-sväng för några dagar sedan.. plus snuva i ögon och nos… Och på toppen.. så har jag tappat rösten. För dom som känner mig, vet vilket skämt det är. Jag är ju aldrig tyst, typ. Men jag måste nu.. för att få tillbaka rösten så snabbt som möjligt. Jag och människorna i kring har börjat vänja sig.. jag pratar med ”ppssst!”-språket och väser i  nödfall fram något. Ni må tro att jag faktiskt nästan haft panik.. trodde att jag fick svårt att andas ett tag. Ber till Gud att jag har lite röst imorn.. har några inplanerade timmar själv med alla barnen.. och det är som att inte finnas till nästan, när man inte kan prata med dom. 

 

Mitt i dagen, mellan skurarna, tog jag min lilla Skrållan och gick ut. Några mysiga hon-och-jag-minuter där vi plockade in färska blommor. .. ljuvliga luktärterna! … som jag längtar sååå mycket efter att känna doften av nu.

.. och där satt dom där två, ja.. och sörplade varm choklad tillsammans. Vi har sagt ”nån regnig dag” som svar när S undrat när vi ska dricka varm choklad.. och till sist blev det den där omfantiserade dagen.

Sen har jag haft goda timmar av hemmafix.. städat och fejat. Bakat limpor och donat med tvätt. Ljuva tider, ju!

Nystädat julihem!  .. och ser ni. Så smått börjas det nu tändas både levande ljus och lampor i fönsterna om kvällarna.

Så avslutar vi denna regndag som vi alla mått så bra utav, med en skön stund i Finsoffan i Salen… när hände det senast, liksom.

StoraLillasyster gjorde natt tidigt, så det var bara pojkarna vakna.. Lillebror med sin första vakenstund för dagen och Storebror, bläddrades igenom heeela sitt Sixtens-första-år-album. S fullkomligt tjöt av lycka över hur söt han var. Gullvännen. Så avslutade han hela alltet med att slå ihop det där till bredden fyllda fotoalbumet och utbrista; åå, alltså. vilka minnen!”. Den där pojken kan det där med att kläcka rätta kommentarer på klockrena ställen.

Det var en gång en dag i slutet av juli. När regnet kom. Strandlivet och bygget stannade upp för ett slag. Och vilsamheten låg som en skönt täcke över hela alltet. Precis så. <3

 

Lillafrun

En pärla i Höga Kusten!

…först åker man mot Nordingrå, vidare längs kringelkrokiga småvägar, med så vackra vyer åt alla håll och kanter. Till sist hamnar man där, mitt inne i skogen. Tar sin packning. Knatar iväg längsmed fina stigen. Minimannen visar vägen….. och till sist kommer man fram till den där gudomligt vackra pärlan här i vårt Höga Kusten. Rotsidan!

Ett ställe ni måste besöka om ni är här i kring och far. Frihetskänsla med havet som en tavla framför en. Där har vi hängt flera gånger senaste veckorna. Bland annat när till och med Thailandssyrran med familj var här uppe i norr och vi därmed var samlade prick hela, hela Storfamiljen. Så fräsigt! ..när vi drar iväg hela Storafamiljen och breder ut vårt dagsläger… då behövs typ ett helt ”Rotis”. 

Så tjuvsovs det. Havsbadas. Äts. Och njuts solljus. Och lediga tillsammansdagar.. 

Lillprinsen på ett favoställe!

.. ja, och efter en drös timmar så börjar vi packa ihop. Det är ett litet företag i sig. Men nu, likt efter en vecka i fjällen med ungefär samma packningsmängd upp på fjället varje dag, så har vi sannerligen fått i snitsen på det här. Hemester med våran fina familj på både M´s och min sida. Så himmelens fint!

”Säg hihi” och så vidare.

En litet ögonsblicksverk med självutlösaren som hjälpte oss föreviga Stora Lilla Familjen ute på Hemester! Jag kolavippar och blir gråtlycklig över synen.

 

 

Sommarlovsdagar på Rotisdan, alltså. Maaagnifikt. Den här sommaren glömmer vi aldrig. <3

 

 

Lillafrun

En hälsning!

Hoho i stugorna!

Här kommer en trevlig-helg-hälsning till er, från oss här på Drömgården.

Med bild på ett 7 veckors kärleksknyte. Han är underbar. Lillebror.

Kära nån, så kära vi är i honom hela familjen. Hade liksom inte kunnat drömma om att han skulle flyta in i lilla gänget, med det där tighta radarparet, så himmelens bra. Förstod att S skulle bli lycklig över en Lillebror.. men inte såhär. S är så makalöst förtjust. Och så lilla bekymmersfria Skrållan då.. som gosar med sin Lillebror prick så mycket som hon känner för. Ingen big deal åt något håll. För henne får B ta den plats han behöver, hon är så cool mitt i allt.

Bertil älskar att hänga med i sjalen och jag älskar att bära honom där i. Så vi sjalar. En hel del. Som idag när sommarvinden ven där ute vid havet, så kurade lillprins i tryggt förvar nära mammans hjärta.

Vi har sommarlovsdagar, ni vet. Farligt härligt!

Jag har några inlägg på lut till er… om lilla trädgårdsfixet, den där magiska Höga kusten- pärlan, statusen på bygget, receptet på jordgubbskakan ni bara måste provbaka och så vidare… men inte just nu. Nu vill jag bara önska er en god helg, allesammans! Tack för att ni kikar in. <3 

Jag är flitig på instagram förresten! Insta stories (ni vet när man trycker på runda lilla profilbilden och får se små filmsnuttar/bilder som tagits i stunden?) är så roligt, tycker jag. Kika där, vettja för tätare uppdateringar. lillafrunsdagbok heter jag på instagram.

 

Lillafrun

Där, längsmed ärthimlen, där var vi..

Det är stort att vara mamma till tre små. 

Jag är fortfarande i inskolningsfas. Det är vi såklart hela familjen.

Vi utbrister nu och då, i både kaos och o-kaos att; vilket gäng vi är, hörrni!!,  och ingen är sen på att hålla med.

Vi älskar vårt gäng. På ett sätt så nytt. Men det känns som världens självklarthet och som att det alltid varit vi fem… såklart det ska vara såhär, liksom.

Jag kommer ihåg när Juniflickan föddes, hur jag kände för S då…

…att jag var så rädd att han skulle känna att jag inte fanns där lika mycket längre.

Där i ”inskolningsfasen”, försökte jag göra mig små bara-han-och-jag-stunder… inte för att han krävde det, utan för att mitt hjärta ville det och för att jag märkte att det gav så mycket för oss båda. Några minuter mamma och Sixten i sandlådan. Några minuter snickelisnack. En promenad med bäbisen sovandes hemma och istället bara han och jag. Det var ju inte alls svårt att få till. Nu, lite mer trix kanske. Men det är inte så att jag krånglar… jag tar bara tillvara på chansen när den ges. Med både S och J. För att barnen tycker det är mysigt att rå om mamman lite extra. Och för att jag älskar dom stunderna så mycket. Dom stunderna också. Det är så fräsigt med alla olika konstellationer.

Ikväll, efter en heldag vid havet

…tog jag pojkarna i vagnen. Eftersom vi hade ätit middag ute på vift också, var det fritt fram att somna i bilen på vägen hem, så det hade Lillan gjort och sov vidare i Storsängen sedan.

B sover ju typ massormassor än, så han flyttas hittan och dittan hejvilt. Men Storebror var vaken.. och då njöt jag så av att först sitta här hemma på verandatrappan och prata med honom. Han ville prova kameran i morse när jag satt och ammade Bertil… men jag vågade inte låta honom göra det själv, så ikväll när läge fanns passade vi på. Och så svarades det i vanlig ordning på tusen frågor. Innan tandborstning och hopp i vagnen.

Några minuter totalt. Inget märkvärdigt. Men så himla fint.

Vi traskade iväg längs lillvägen. Förbi vad som är våran drömåker nu… Sockerärtsåkern.

Så där stod vi några minuter… norpade några ärtor och pratade livet.

Innan vi gick vidare.

Hand i hand slumrade dom, mina två prinsar.

Jag flåsade mig nöjt fram. Kände livet i mig. Och tacksamheten. Över den där stunden jag precis haft.. 

En Lillebrors oförstörda pyttehand i en sommarbrun, småskitig lite större Storebrorshand.

Där, längsmed ärthimlen, där var vi.. jag, och mina pojkar.

 

Och jag hoppas att jag aldrig, aldrig kommer att sluta uppskatta dessa småstunder.. som hela stora livet bjuder på, menar jag.. vare sig det handlar om en guldstund med sina barn, eller bara det djupa andetaget i en luktärt. Dom där det-stora-i-det-lilla-stunderna, menar jag. När man bara är absolut närvarande och det är det som susen gör.. inga storslagna dåd, bara allt i sin så uppskattade enkelhet. Dom småstunderna, gör liksom den där guldkanten. På livet. Och hela alltet.

Lillafrun