Redan innan jag hunnit säga något.

Så vet han. Vad jag tänker och känner idag. För han känner mig. Och det är min stora lycka. Att ha just honom. Som min äkta hälft.

Idag kramas vi extra. Firar kärleken. Att vi har varandra. Är tacksamma över hur himla bra vi har det. Hur bra det blev allting. Pratar om vad vi har i vår hjärteask. Både lyckligt och sorgligt.

Idag har tårarna trillat utför min kind ett slag. För i mitt hjärta, älskade M´s också, finns något vi inte glömmer. Tänk att det redan gått ett år, säger vi till varandra…

Kanske orkar jag skriva orden nu. Samla dom. Och kanske hjälper det mig, och oss, för att gå vidare ännu mer. Och kanske, förhoppningsvis, hjälper det någon annan att läsa dessa ord.

Det var den här lördagen för precis ett år sedan. När det kändes som om livets mörkaste rullgardin drogs över oss. Så mycket lyckligt, med en alldeles underbar liten Miniman och Juniflicka i våra famnar, men låt mig försöka berätta…

Det var våren 2017. Morsdag. Rättare sagt. Jag vaknade med ont. Förstod precis. Vad som hände oss.

Vi hade då precis fått reda på att något växte i min mage, när det livet suddades ut. Vår tröst var då; ”vilken tur att vi bara var några få, få veckor iväg. Och nu har vi varit med om det här som man nästan får räkna med att vara med om någon gång..”. 
(Morsdag. 2017. Sorgsen, men så tacksam och lycklig. På samma gång).

Sommaren gick. Vi hade fem tillsammansveckor. Vi jobbade på på vår gård. Hade Sommarlov. Lilla Ettåringen tultade runt på gräsmattan. Treåringen drömde om att ”bli stor, så att han fick klättra läääängst upp på ställningen”. Det ville aldrig bli sommarvarmt. Jag var trött som stryk. Vi åkte till huset på Gotland. Kom hem, en augustitorsdag, med ny energi. Men det kändes i mig, något var inte bra.

Det blev fredag. Och det blev lördag. M stod högst upp på ställningen och målade sista varvet på dom gröngrå fodren. Barnen sov. När jag plötsligt kvider och skriker rakt ut; ”Martin, jag får som värkar nu!”. Vi inser vad som händer. Hade det på känn men ville inte tro det.

Jag ringer min mor. Gråter som ett barn. ”Mamma, du behöver inte bli orolig. Men kan ni komma och hjälpa oss med barnen, fort. Jag blöder. Massor. Ambulansen är på väg. Vi håller troligtvis på att få missfall”. 

Jag är så ledsen. Så ledsen. Där jag ligger och kvider. Har så fruktansvärt ont. Pendlar mellan att vara vaken och bara vilja försvinna i sömn. Ett ont jag ju känner igen. Som jag skulle älskat. Men inte vid det där tillfället. Jag brukar jobba med dessa värkar, men denna gång var det tvärtom. Allt kändes att det var så fel.

Eftersom jag tappar ovanligt mycket blod och ingen helt säkert kunde säga vad som hände, går färden mot sjukhuset fort. Väldigt fort. Med morfin i kroppen rusar adrenalinet. Och livet beskrivs och sprutar ur mig i ord, till fina sjuksköterskeflickan som sitter bredvid mig. M sitter fram med den vänaste ambulansmänniskan vi mött. Jag hör mina ord och känner i vanlig ordning stor tacksamhet… men önskar ändå så, att dagen där och då var en mardröm. Snabbt har dom 12 milen körts och vi blir snabbt mottagna. Min kropp har lugnat sig. Och det känns. Att allt är över nu. På det där sättet jag ju kände igen, men hade önskat inte behöva varit med om just då.

Den trasiga människan undersöktes. Duktiga läkaren sa orden vi inte ville höra.

-”Nej, inget liv finns kvar”.

…Och ljudet av min älskades suck då, kommer jag sent att glömma. Han, liksom jag, hade inte gett upp det lilla hopp som fanns innan dom definitiva orden var sagda.

Som ett djur letade jag efter mitt barn. Hela kroppen sa till mig att jag ju fött. För det var precis vad jag gjorde när jag där hemma på Drömgården hade det ondaste av ont ont. En miniförlossning. Med krystvärkar. Mitt på infarten, väntandes på hjälp. Våra väntansveckor hade ju börjat bli många. Vi skulle ju precis berätta för familjerna. Att vi väntade på någon. Istället blev det såhär. Igen. Med ens kändes det liksom ännu tuffare.. eftersom vi där tidigare på våren i stor förhoppning tänkt att vi ju ”gjort vårt” i den där tråkiga delen av småttingskapande.

Tårarna ville aldrig ta slut. Vi brast och var våra svagaste jag. Jag och M. Tillsammans.

Vilket ändå gjorde oss till det starka Vi, vi alltid är.

Och orden vi valde att bära med oss från den där dagen från fina Barnmorskan som tog hand om oss så väl, hjälpte oss vidare… och kanske kan dom hjälpa er som kämpar och försöker, också. Inga tröstande ord finns. Vi vet. Vi vet. Men vi försökte att söka förtröstan i, såklart våra två skatter och fantastiska stöttande familjemedlemmar, men också i orden; ”Om livets pussel inte läggs rätt, då tar kroppen hand om det”. 

Det var den här lördagen, för precis ett år sedan. En änglabäbis flög. Och gjorde himmelen så fin.

Men se, så bra allt blev till sist.

Som det tredje-gången-giltiga-försöket, välsignades vi med den vackraste lilla Lillabrodern till Sixten och Juni. Att vänta barn, med allt vad det innebär, både kroppsligt och själsligt, så har det inte varit helt lätt till där vi är idag. Väntandes. Från Våren 2017. Till Sommaren 2018. Så lång tid. Tufft både för min kropp och knopp. Tror helt klart att det var därför jag mådde så ofantligt dåligt första tiden med B.. kroppen som ju bara blivit gravid jättefort om och om igen. Med alla hormoner det innebär. Om ni bara visste lättnaden när veckorna tickade med B, och vi vågade berätta för våra älskade i kring och för hela världen. Vecka för vecka släppte oron lite, lite.. men jag ska säga er, att lättnaden sköljde över oss totalt,  först när han låg på mitt bröst. Lille B. Full av fosterfett och så nyfödd man bara kan bli.

Vår älskade Bertil.

Som du är efterlängtad. Som vi bett för att du skulle vilja stanna i mammas mage, födas och få njuta av livet. Så, som vi är lyckliga. Över att just du kom till oss.

Lyckliga, över att just du är här. Som det gosigaste, ljuvligt mjölkdoftande kärleksknyte vi älskar så att alla ord är för små.

Livet, alltså…

..ett år senare finns orden på plats.

 

Lillafrun

 

-Inte bara Mamma. Änglamamma, också.