Fransig i kanten. Oglansig och alldeles matt. Inifrån och ut. Starkskör, – minus stark- och enbart alldeles skör, ända in i själen.

Livet, det med. Ju. Det är ju inte svart eller vitt heller, livet. Det vet vi ju. En dag kan innehålla både glädje- och sorgeämnen. Hand i hand. Men man kan vara i mer och mindre balans, som människa, liksom. Hänger ni med?

Nu viskade livet om att det var tid för lite skoskav i själen för mig, som en av er beskrev det så poetiskt.

För varje år blir jag klokare och klokare. Jag har lärt mig hur jag fungerar. Älskar och accepterar, alltsammans. Tur också att visheten kommer med tiden… För livet är ju också väldigt mycket mer, åt alla håll nu, än för bara fem år sedan.

Jag vet, att jag är en människa bubblandes av känslor och energi. Högt och lågt. Att vara mycket stark gör mig till sist för ett slag, skör. Och att tvinga sig själv att bromsa, låta mig vara skör, gör mig sedan ännu starkare.

Omringad av ljuvliga människor, som gör även den sköraste dagen till något särskilt fint, har jag tagit en dag i taget senaste månaden..

 

När ljuset började återvända orkade jag nästan inte med det.

I februari när solen började skina in genom dom tjusiga fönstren blev det bara för mycket. Att vara ute går alltid bra, oavsett. Med inomhus blev det föör övermäktigt vackert och hjärtat krampade av vemod snarare än något annat, härligt.

Nej, jag känner inte att jag behöver redovisa för er på något sätt, men som alltid så vill jag att ni ska veta om, båda världarna. Dessutom är det gott för mig att skriva.

-Livets toppar och dalar. Som självfallet finns även för mig.

Jag är en över-livet-tacksam-person, som med förhållningssättet ”att se det stora i det lilla”, dag för dag, gör mig till en lycklig E med Sinnesro. Kära nån, vad mycket härligt det finns att glädjas över.

Att få vakna bredvid småttingar, ha en ny dag tillsammans, känna vardagssnabba kyssen från min man, strösslas av friskluft, naturens vackra och motion på älskade rundor. Jag behöver inget mer. För att känna mig som den mest livet-bortskämda.

Men, även för mig, finns motiga tider.

Det känns viktigt att berätta det. Den här omgången av rubbad sinnesro har varit min värsta.. och senast för någon vecka sedan, när jag precis nattat alla barnen efter en dag med absolut många guldstunder men en skavig känsla inombords, så bara bröt jag ihop. Totalt. Grät som ett barn. Kände mig skörast på jorden och sa till M att jag känner mig så himla, himla ledsen. när ska jag bli sådär vanligt-jag-glad igen? 

Jag hade då dittills varit cool i den vemodiga känslan som dykt upp många gånger senaste veckorna, tänkt att ”det här är livet, också. allt hör till. det blir snart bättre”…. men fick då, plötsligt, nästan andnöd.

Det visade sig vara min botten. Att gråta är förlösande. Att acceptera, hur saker ligger till, är också en god sak att göra för att kunna ta sig mot sitt mål.

Morgonen efter vaknade jag, med mig själv åter vid rodret. Inte med den vanliga energin jag är van att vakna med, men med känslan att vara på väg tillbaka dit.

Nu är nu och den här bilden tog M på mig häromdagen.

Jag ser, och känner förstås, att jag är åter. Med en känsla av att vara nyrenoverad, som en vän beskrev det där som händer efter att ha dragit i sin egen handbroms för ett slag.

Jag har norpat (läs: M har smått tvingat mig till att tänka lite på mig själv i främre led än plats 780 i kön, typ) åt mig småstunder att ta hand om mig själv lite mer än vanligt.

Så läskigt att känna sig skör men ändå så nyttigt och fint. Och bra. Jag har ”omfamnat skiten”, helhjärtat. För även denna del, tillhör ju mig.

Nu är årets tredje månad här. Älskade mars. Jag är, likt en alldeles nyligt brusten knopp, så redo för ljuset och solvärmen. Det vackra känns inte övermäktigt, bara härligt. Jag ser fram emot samlandet av vårtecken tillsammans med älsklingar. Och framförallt, livets dagliga utmaningar. Som Trebarnsmor. Bästa jag vet!

Självklart är jag sömnig exakt varje kväll, förstås. Men evigt tacksam över att återigen vara i min energi och känna att (i alla fall de flesta) dagarna (livet är inte svart eller vitt, som sagt) startar med en morgonkänsla som känns god och glad och dagens livet-innehåll möts med en själagod känsla.

 

Nu, – Äntligen!

-Sinnesron, åter. Och jag känner mig stark igen.

Som alltid, Starkskör. Stark OCH skör, på samma gång. Sån är jag!

 

Ta hand om er. Ni med. Okej? Jag tror verkligen på att älska precis hela sig själv. Lära sig hur vi fungerar. Inte jobba emot, utan omfamna allt det härliga och även ”skiten som skaver”. Klura ut hur vi kan vara den bästa versionen av oss själva. Jag tror att det kan frambringa lycka…. vad tror ni? <3

 

Lillafrun

G-VMBJT57ZE4