Han och Hon. Och den största av skatter. 

 

Det är kväll på gården och i hemmet hörs endast dom snusande barnens andetag från sovrummet bredvid.
Mor är trött. Faktiskt så trött att det värker i kroppen på mig. Dagen har varit lång och en drös moderliga dubbelknutar har knutits.

Det är en ynnest att få vara Mamma till de ljuvligaste små skapelser jag vet om. Med det inte sagt att det alltid är lätt.

Jo, lätt är det.. för ungarna är friska, förutom någon snuva nu och då. Vi har det gott i ett varmt hem. Mat på bordet (sjuttioelva gånger) varje dag. Och det fullkomligt bubblar av kärlek och glädje inom familjen, varje dag.

Men trött och smygless måste man få bli ibland i alla fall, tänker jag. Det har ingenting med kärleken att göra. Det bara viskar om att en Mamma också är människa.

När småtänderna är borstade, innan-nattning-buset gått överstyr, kvällssolen lyser in och den tröttaste i gänget är mamman. När godnattsångerna är nynnade tusen varv, små smygande småttingstegen tagna mot vattenglasen som dom ju ”glömt” och bäbisen med små tänder på framsprickning, tröstat sig med amning till söms. När till sist tystnaden stiger, solen sjunker ner bakom berget och unge efter unge slumrar in, då finns till sist bara synen..

Av Han och Hon. Och den största av skatter. 

En evigt stor tacksamhet. Alltsammans.

 

Lillafrun

 

 

G-VMBJT57ZE4