Pippi-Långstrumpigt sommarlovsminne!

Så äntligen blev det den där dagen, som barnen lääängtat i massor efter.

Dag tre på Gotland. En småmulen, varm dag. Ypperligt att förverkliga stora små drömmar på!

På tå stod dom, gullisarna, tidigt på morgonen. Och vi anlände dagsmålet, vid öppning. Kartor plockades och Radarparet glodde hejvilt.

Där började En Hejdundrande Kneippbydag!

Minimannen som varit där en gång tidigare, ja förresten Juni också men som pluttis, för honom var det självklart var han skulle susa på direkten.

…tanka bilen..

.. och susa iväg. Sooom han längtat efter dessa ”eeel-bilar”.

Så åktes det gullig karusell.

.. fräsig vattenbjörn..

.. och lillebroren hittade en grävmaskin han nog gärna sett hade följt med honom hem därifrån.

Någonstans här hängde tungorna på främst Mamman och Pappan och en lunchpaus togs. Så himla skrattroligt… vi och en miljard andra småbarnsfamiljer. Som liksom gått igenom grindarna kring 10.00, dom också. Rusat in på nöjesfältet och gett järnet för sina barn. Sen ser alla ut som ugglor med tunnelseende kring 12 och alllla ska äta lunch samtidigt. Ett svettigt moment med tre leksugna pluttar och bara två vuxna (trötta,hungriga) föräldrar. Men med mat i magarna, steg vi som törstiga blommor som blivit nyvattnade..lika så resten av barnfamiljerna och plötsligt var fart och energi på topp igen!

Mot radiobilarna!

Vem är egentligen lyckligast? Haha!

Kan meddela att pappan tveklöst åkte gång efter gång med både sin förstfödde och sin Skrålla!

Jag hittade en så söt ros som jag gärna skulle vilja veta namnet på.

Och så åt vi glass förstås. Men det var så varmt så den hann inte ens hamna på bild.

Så till vad som var Juniflickans allra, allra största höjpunkt på dagen.Kan ni ana hennes känsla, hon som går Pippi-klädd dagarna i ända och sjunger pippisången och säger att hon är ”väääärdens stajkaste tjej”, när hon fick stega in i självaste Villavillekulla?

Där låg Pippi och sov med fötterna på huvudkudden. Juni skrek. ”Pippi, vakna!!!!”

Men fossingarna rörde sig inte ur fläcken och jag fick försöka förklara att Pippi vaknar om en stund..

Storebror var modig och satt upp på Lilla Gubben.

Astrid satt och läste och läste så hemtamt och härligt.

Jag beundrade Pippis trädgård.

Så äntligen slog klockan 15.00 och Pippi vaknade (läs; Pippi-teatern började). ”Miljarden” barnfamiljer samlas och börjar nu se lite små-gröna ut igen efter ytterligare ett efter-lunch-race och alla föräldrar vill att sina barn ska få De Bästa Platserna. Jag och M är sämst i världen på vassa armbågar men det löste sig fint till sist i alla fall och när Pippi entrade gastade vår Juniflicka rakt ut, så det liksom tystnade bland folket; ”HEEJ PIPPII!!!!”. Gullhjärtat.

”Mamma!? Är det här på riktigt!?”

Och det var det ju. Typ. Helt obetalbart härligt att få uppleva när Pippitokige flickan, fick träffa sin största idol.

KRAM

Tripp Trapp Trull, mamma och pappas små hjärtegull.

Lagom till stängning, sådär sju, åtta timmar av nöjesfält i kropparna, halvt vinglade vi oss ut genom grindarna. Vinkade hejdå till Villavillekulla och elbilarna och jag och M tittade lyckligt på varandra. I tystnad, omåttligt nöjda över. Över att liksom ha fått ihop hela alltet.

Julklappen vi fick av barnens Farmor och Farfar förra julen. Blev ett Pippi-Långstrumpigt sommarlovsminne! Så himla fräsigt!

 

Lillafrun

Maffiga Högklint!

Mannen är uppväxt med att ha den här ön som en helt naturlig del i livet.

Förstååår du lyxen!?”, sa jag, när vi planerade vår första han-och-jag-tur till Gotland. M konstaterade att han då, som nittonåring, just hade insett lyxen. Ja, sådär som det ska vara, tänker jag, när man varit barn och bekymmersfri liksom. Men nu, som högst vuxen och trebarnfar, är han rysligt tacksam över varje gång här på ön. Först var det ju han och jag. Sen plötsligt, är vi fem i familjen. Och alla våra han-och-jag-ställen, vill vi visa barnen ett efter ett.

Häromkvällen drog vi till Högklint!

Så otroligt maffig plats. Som alltid känns med skräckblandad förtjusning.

Storasyskonen höll hårt i sin pappa. Så vacker syn. Älsklingsungar i Pappas trygga famn.

Ståendes här, blir det nästan för mycket alltså. Pulsen höjs och adrenalinet rusar i mig.

Att snegla lite, lite neråt?

Huuu, det är så högt. Och havet är så mäktigt.

En maffig och lite småläskig plats, som samtliga i familjen tycker är väldigt, väldigt häftig. Och vacker!

Och synen av det där; när darlingar är på väg från häftigheterna och åter mot skog och lugnare land. Den synen är ljuuv för en hare som jag.

 

Högklint, alltså. Ligger tyyp i Visby. Värt ett besök om du har vägarna förbi!

 

 

Lillafrun

Sommarlovande Måndagshälsning!

Juliveckan som gick, fyllde vi med så mycket Gotlandshärligt. Vilka dagar, alltså. En efter en.

Just vyn ovan, är så speciell för mig. Kommer så väl ihåg när mannen tog mig hit till ön för första gången, för tio år sedan. Vi cyklade till stranden och när vi kom hit, till det ni ser i bilden, tappade jag nästan andan. Var det på riktigt!?, liksom. Himmel mötte hav och vita sandstranden fortsatte i all oändlighet..Nu är vi här, med tre små barn. Bertilens allra första gång. Helt fantastiskt.

Om kvällarna har vi bäddat ner barnen nybadade i vagnarna. Gått upp på berget och njutit solnedgång. Och plockat blommor i dikeskanterna, förstås.”Familjefemman!”, som femåringen säger. Uppe på berget.

Älskade, älskade familjen. Men nej, vi är ingen familj som är olik någon annan småbarnsfamilj. Det är lite tjolahopp nu och då, ibland bråkar storasyskonen så jag och mannen tittar på varandra och andas genom sekunderna som pågår, för att några minuter senare återgå till kärleksfullt och lyckligt. Vi är som ett hajchaparall när vi ska ut på stranden med alla pinaler. Handduken glöms hemma ena dagen, för att vi i nästa kommer ihåg den men glömmer något annat. Jamen, ni vet. Fem stycken människor. Och ooh som vi har njutit av denna resa tillsammans. Ett Sommarlovsminne av högsta rang!Veckan har bjudit på många springturer i skogen. Nästan olidligt varmt, redan på morgonen.Utflykter och äventyr. En dag var vi på Kneippbyn (mer om det i ett annat inlägg) och med åtta timmars nöjesfält i kropparna, avslutade vi dagen på Leva Kungslador. Ett favvisställe som ligger lite, lite söder om Visby!Vi avnjöt maaagiska stenugnsbakade pizzor. En endaste dag råkade vi ut för vad som finns i massor kring ön just nu; alger.

En bra dag att snusa på stranden, menade Juni.

Och titta där då! Medan algerna fick gegga på bäst dom ville, glög Minimannen drake med sin Farfar. Det är lyx att ha en Farfar. Som dessutom har ett hus på en paradis-ö. Vi har varit här samtidigt, Svärisarna och vi. Mestadels susat på olika håll och äventyr, men ibland sammanstrålat. Alltsammans så otvunget och härligt!Om kvällarna har solen varit mjuk och temperaturerna så sköna. Samtliga har pustat ut. En endaste dag av alger, sen har vi bara njutit av sånt där; klart, klart alldeles sagolikt varmt havsvatten. Glassigt värre har vi haft det!En del av en Dagens Strandpackning. Och japp, här på öjn tar Husmor så himmelens ledigt. Köper smoothies och bröd och kakor hejvilt. Känner lyxen i vilan. Lillebror har älskat ö-dagarna precis lika mycket som vi anade. Att bada är liksom livet enligt honom. Efter många dagar här på söta gården, så känner vi oss så hemma här nu.Vi har sovit i lilla gula stugan, som heter Bertilbo. Hur passande? Så mysigt att ha ett eget litet krypin.

Och tvätten har vajat mellan träden precis utanför.

-Veckans sista dag?  Den innehöll fem timmar av något vi knappt minns hur det var, jag och mannen. Storasyskonen var medbjudna på en heemlig utflykt med Farmor och Farfar och vi andra tre åkte till årets favvisstrand och lekte ”Lilla Familjen”, liksom. Ett barn. Vi kunde plötsligt SÄTTA OSS i VARSIN SOLSTOL medan bebben sov.

Mamma och Bertilen i ljuva havet!

Mannen lät så rolig när han sa, där vi satt och lapade sol och tomglodde, att vi nästan måste sätta upp en skylt för att döva något slags dåligt samvete.. som om vi inte tog hand om våra barn, liksom. ”Vi äär faktiskt trebarnsföräldrar. Vi har barnvakt till två av tre i fem timmar idag bara. Vi är väärda det här. OK!?”

Nu har vi ny måndag. Några få dagar av juli är kvar. Vi ska Gotlandsnjuta så det står ut genom öronen på oss. För att så småningom börja packa ihop och åka hemåt. Men, det tar vi då det blir dags. Nu; njuta, njuta, njuta.

Hoppas att ni har det sommar-gott, ni med!

Lillafrun

När vi gick på Familjedate i Visby!

Det var lördagkväll. Alldeles i slutet av juli.

Vi hade haft en lång dag på stranden. Och direkt från havsbadet, satte vi oss till bords vid fina restaurangen. Bland många andra människor med frisyrer på havssalt-sniskan och solrosiga kinder. Vi åt en god middag och skålade för livet. ”Tillsammansskål!”, utbrast storasyskonen i kör. Och sedan, förstår ni. Masade vi oss till Rymdskeppet.. snofsade till oss lite där, drog på finskjortor och klänning, kammade hår och sprutade parfym, ni vet. Så fortsatte vi den varma, varma sommarkvällen med en date. För precis hela familjen.

Almedalen. Med så många nya vackra planteringar. Vi vandrade vidare. Mot strandpromenaden!

Alltsammans, var bara ett endaste wooow!.

”Är det här en fakestrand, mamma!?”, undrade femåringen som häpnade över vackerheten, som han nog glömt sedan sist vi var inne i gulligaste staden på jorden.

Skrållan. Hon checkade ut, så att säga. Ja, alltså. Det hade hon gjort direkt efter restaurangmiddagen och sedan lyfts från bilen till vagnen. Och där snusade hon vidare. Gott, så gott.

Medan brorsorna var vakna och hade high life!

Vi gick längs vattnet och häpande. Någon utforskade allt möjligt. Innan vi sedan vek av, och gick genom Kääääärlekstunneln

Av deras förstfödde, förevigades dom. Mitt i kärlekstunneln. Dom där två, som liksom är lika kära nu som för en hel hop år sedan, när allt var så pirrigt nytt. Det finns ingen jag beundrar så, som den där skäggige mannen jag får äran att kalla för min.

Storebroren klättrade i muren och tittade på utsikten. Vilken han bara var tvuungen att få ta en bild på, eftersom den var så vacker…. han ska bli fotograf när han blir stor också, förstår ni.

Så gick vi in i den Botaniska Trädgården.

Häpnade.

Häpnade, över ljuvligt vackra blommor och planerade rabatter och en helt hejdlöst stor murgörna.

Sen behövdes ammepaus!

Innan vi gick vidare. Bland smågränder. Uppåt. Mot vad vi kallar ”Utkiken”.

Så otroligt vackert. Och vi fångade ännu en solnedgång.

Familjedaten fortsatte. Mott Glassbaren och efterlängtad Guteglass.

Mannen tog Kaffi och jag Saffran. Minimannen choklad, förstås. Samtliga väldigt nöjda.

När vi njutit av både hav och blommor, solnedgång och glass. Så började vi tjava neråt hamnen igen.I lampornas sken gick vi bland rosor och de gulligaste av små gränder.

Så säger jag till mannen, där vi rullar varsin barnvagn fyllda med tre snusande älsklingar; tänk att vi varit på date ikväll, tillsammans med alla barnen. 

Varpå mannen direkt svarar; på ett sätt den bästa någonsin, tycker jag. Och jag kunde inte varit snabbare, när jag höll med honom på enan gång.

Den där kvällen. När vi gick på Familjedate i Visby. Den glömmer vi nog aldrig, han och jag, som nu flätat våra händer i prick tio år och inte kan vara mer lyckliga och tacksamma över att få leva det liv vi lever. Var eviga dag tillsammans, är en gåva.

 

Lillafrun

Några glimtar från när det var somrigt kalas för den skäggige!

Det var den tredje julidagen och min älskade fyllde år.

Vi klädde oss kalasfina, snoffsade till hemmet med färska blommor och dukade för ännu ett sommarkalas. Gården fylldes av älskade människor från Storfamiljen. Födelsedagstårtor och bubblor i glasen. Ungar som lekte ute på gården till småfötterna var isande kalla. Lillprinsen nattasuddade och hade lillskjortan full av chokladiga fläckar efter att ha fått tag på vad som nog var det godaste han smakat. Chokladboll, förstås.

 

Några glimtar från när det var somrigt kalas för den skäggige. Tänk att han är min. Bara min.

Lillafrun

Att bestiga Skuleberget tillsammans med stora och små!

Det var ypperligt utflyktsväder och vi satt där vid köksbordet och peppade, med kokta ägg som femåringen menade var ”peerfekt för bergsbestigare!”. Så rätt.

Nu får ni hänga med på Sommarlovsäventyret (denna önskning från undertecknad och den skäggige) ”Att bestiga skuleberget tillsammans med stora och små!”.

Vi mötte upp Storfamiljen vid Naturum, i Docksta.

Enkel packning, med ryggsäck fylld av lite under-vägen-förtäring. Som små prinskorvar, festis, vattenflaskor och frukt.

Med en liten chansning valde vi att gå Grottleden upp..

16 stycken och lilla Flisan-hunden. Med minsta barnen i åldrarna 1 år, 3 år, 5 år, två 10-åringar..

Vi gick, vi flåsade, vi tog stora steg, små steg, parerade, klättrade lite..

Utsikten blev mer och mer magi där vi tog oss steg för steg mot Skulebergets topp. Fast först, så vek vi av till höger och utmanade oss att ta oss till grottan.

Det var trappsteg likt den ovan. Och rejält branta stegar. Min höjdrädsla var som bortblåst. Fråga mig inte hur. Jag tror helt sonika att jag hade så fullt upp att veta var alla små var och se till så att deras upplevelse bara var härlig.

Framme, vid första målet! Grottan. Som också kallas Rövargrottan och Kungsgrottan. Enligt uppgift var den bebodd av plundrande rövare vilka kom hit under 1600-talet. Rövarna plundrade de närliggande byarna och handelsresande i området.

Otroligt vackert där uppe!

Och i bild. Två nöjda päron. Någon med lagom adrenalinpåslag, någon med väldigt sådant. Men det är en kick att ge sig på saker man tror sig inte våga eller klara, visst?

Väl uppe i grottan, njöt av utsikt och hade dryckespaus. Sen den lilla, lilla detaljen att vi skulle utför, samma väldigt branta väg..

Men lugnt och sansat. Steg för steg. Tog vi oss utför. Och hamnade åter vid korsningen att gå mot grottan (till höger) eller ta till vänster och fortsätta upp mot självaste Skulebergstoppen!

På´s igen! Mot toppen!

.. efter ungefär en timmes vandrande, mötte vi detta..

.. så svårt att få med i en bild. Hur sagolikt vackert där är.

Jag filmade. Så kikar ni in på min instagram, under höjdpunken ”Höga kusten!”, så ser ni filmer från vår vandring!

Uppe på toppen finns Toppstugan. Där man kan njuta av massa olika gott. Vi åt varmrökt lax och våfflor och gudvetallt, huller om buller. Alla njöt. Småungarna klagade inte en gång under äventyret, bara uppe på toppen när maten inväntades. Helt ok, liksom. Jag tror en vanlig promenad till småfots, skulle låta mer gnissel. Det här var så roligt, för alla!Lillebroren med sin Morbror C.

Gullisarna på Sommarlovsäventyr!

Vägen ner, valde vi alla den Östra Bergstigen, som är betydligt längre än den brantare grottleden uppför. Men, väldigt härligt att gå en lite mindre fräsig (läs; brant) väg nedför..

Nöjdheten, luuugnet, hos denna mor…

Vi följde blå prickar. Så spännande för barnen att leta sig framåt. Nöjd man och plutt i bild.

Där lillprins slumrade och snarkade sista biten..

Nere igen, med en bergsbestigning i våra hjärtan! … Bertilen sov och sov.

 

 

Ett sånt himla häftigt äventyr! Jag och mannen har kutat uppför skulebacken flera gånger, alltså slalombacken och upp till toppen. Mjölksyra deluxe, javisst. Men den här häftiga upplevelsen som vi fick genom att ta en annan väg, med lite klättring och helt galen utsikt på vägen upp, det var verkligen något helt nytt. Så fräsigt att vi kunde göra denna tur tillsammans!

En väldig lyx att ha storfamiljen med, där storkusiner tog hand om femåringen som var framme i ett huj vid grottan med sina starka, pigga små ben. Coolingen Juni varvade egen gång och klättring med att bäras av både Gudmor och pappan och mamman.. väl framme vid toppen utbrast hon flåsande; ”Det hääj gick ju som hejsan, mamma!”. Utför åkte hon på sin starka Gudmors axlar mest hela vägen. Ni anar lyxen. Att ha många trygga famnar i kring.

Bertilen satt så tryggt på starka ryggar i bärryggsäck. Sin pappas och sin morbrors rygg om vartannat.

Det gick finfint att göra något dylikt med tre småttingar, ett stort äventyr!

En tur vi varmt, varmt rekommenderar er som är sugna på ett äventyr som är lagomlångt för småttingar att gå, med lite hjälp nu och då. Jag som vanligtvis är ohyggligt höjdrädd, glömde helt bort det. Det var liksom ingen mening… att klättra utför stegar tycker jag är värre än uppför. Men utför hade jag fullt sjå att ta hand om min Miniman så att han kom ner tryggt och med lugn i lillmagen. Jag är säker på att både han och jag växte under gårdagen. Bra grej! Men visst, hade jag och M inte vetat att Storebroren och Juniflickan är pigga i benen och dessutom grymma på att klättra, så skulle vi inte tagit Grottstigen uppför, utan antingen södra eller östra Bergsstigen även uppför.

Men alltså. Bestig Skuleberget, ni med!

 

Och ja. Jag är enormt stolt att bo här, i vårt älskade Höga Kusten, med äventyr direkt utanför knuten.

 

Lillafrun