av Emmeli | feb 26, 2015 | Familj och Vänner, Liten 10-12 månader
Så är det visst tisdag, torsdag menar jag ju…och det är bara jag och pappa, igen. Morsan är på sitt låtsasjobb. Det verkar vara jag, Liten alltså, som fått uppdraget att väcka dagboken till liv för dagen. Jag har egentligen inte alls tid med det här, ska ni veta. Som Miniman i sina bästa år, har man mycket att göra, må ni tro! Oj, oj, oj.
Men jag tar mig tiden!, för morsans skull. Jag har ju ändå hela dagen på mig sedan, att leka, mysa med pappa och jobba vidare på mitt mest spännande uppdrag; söka upp dom skåp som pappa inte satt Minimannen-lås på…
Så… vad var jag skulle jag säga..jo!
Tänk, att ha en mormor.
Att dessutom ha en morfar, farmor och farfar. En hel drös av mostrar och morbröder. En faster och farbror och typ huuur många kussar som helst. Förstår du vilken lycka? Precis det där, har jag. Och mamma och pappa, förstås. Min familj.
Häromdagen fick jag paket, av mormor. Med min tjockoverall som jag glömt hemma. Overallen som är från en kusse (sånt är också übelyxigt!), en gullig lapp som fick mig att längta efter mormor och dessutom en spännande Alfons Åberg-bok.
Päronen brukar surra mycket om det där, att det betyder så mycket. Att ha alla dom där människorna runtomkring sig, alltså. Och dom har så rätt.
Dom brukar också säga att dom alltid varit överens om att drömmen har varit att bli päron tidigt, för att få uppleva det här med mormor och sånt, så länge som möjligt. Morsan är ju sist i sin syskonskara, en riktig, riktig sladdis. Men hon har ändå fått lyckan att uppleva alla fyra mor- och farföräldrar, till och med rätt länge. Och hon har njutit som bara den, av det. Såklart hade hon önskat ha dom i sitt liv, ännu, ännu längre. Så nu njuter hon av lyxen att hennes barn få ha unga och pigga mor- och farföräldrar.
Det är festligt! När mormor kryper runt och leker med mig på golvet, morfar är ute och drar mig i barnvagnen med Tore-hunden bredvid. Och när farmor leker jaga runt runda bordet i finrummet och farfar plockar fram stora duplolegohinken (sedan pappa var liten!) och låter mig gå bananas i legohimlen.
Jag älskar lappar, precis som mamma. Och den där lappen, gjorde mig så glad.
Nu får ni ursäkta, men jag har inte tid längre nu. Nån måtta får det vara.
Ha en bra tisdag, vettja! Men åh. TOOORSDAG, menar jag ju!
Kram/Liten
av Emmeli | feb 25, 2015 | Emmeli funderar, Laga, Baka, Äta, Lilla familjen, Liten 10-12 månader, Lyan
Vi höll på att somna i degbyttan igår, alltså.
Bilderna ni såg igår, när degen nästan jäst över, hade avsaknaden av två timmars jäsning. Ni kan ju tänka er hur det såg ut, när det var färdigjäst. Det skulle bli bröd, det förstod vi.
Mannen var så idog. Sådär som han är. Metodiskt, arbetade han sig fram, plåt för plåt. Vi hjälptes åt, allihopa. På var våra vis.. 
Minimannen, numera även kallad Guldlock (!), satt på köksgolvet, nybadad och iklädd pyjamas, och envägskommunicerade med assistenten.
Det var riktig tomteverskadsfeeling på hela kvällen. Vi bosatte oss liksom i köket, där det var varmt och gott och där kaffet snabbt kunde fyllas på och där ugnen minsann fick veta vad den gick för. 
Och jag njöt så, av att vi pysslade på alla tre, tillsammans. Jag och Liten tappade dock tålamodet efter en stund. Inte mannen. Men vi. Precis, Minimannen är inte baaara, bara lik sin far!
Så vi hämtade storkudden och dunsade ner oss med en bok. Bäbisen la sig med benen i kors, som han alltid gör och så plöjde vi Pettson. Om och om och om igen. Kortversionen, alltså. Den, där man bara pekar på Pettson och Findus och sedan bläddrar vidare… ja, såklart. Annars hinner det ju börja växa mossa på en, om man ska läsa alla ord som står….
Morsan var ju också nybadad, därav morgonrocksutstyrseln. Det var cirkus 250 grader i köket och vi höll på att kläckas alla tre. Ugnen jobbade på allt den orkade, vi hade dessutom ljus tända och fönsterrutorna immande igen. Vissa blev alldeles ohyggligt trötta och la sig till slut på köksmattan, det var det enda rätta… 
Efter att ha fått provsmaka en brödbit, gick Liten sedan och knöt sig. Och efter flera timmar av gräddande, var allt bröd klart.
Det blev så vansinnigt mycket bröd. Jag och M stod och skrattade åt oss själva.
Och till sist, när allt var bortdiskat, allt bröd låg på gallret och svalnade, ugnen hade tystnat och ljusen nästan brunnit ut. Då, kvällsfikade vi. Nybakt bröd, halvsmält smör och ost. Och iskall mjölk till. Så himla, himla gott.
Timmar som dom där, är livskvalité för mig.
Kram/lillafrun
av Emmeli | feb 23, 2015 | Emmeli funderar, Lilla familjen, Liten 10-12 månader
Ja, vilken bonusdag det här blev. Som en lyxig förlängning av helgen, som egentligen är slut.
Vi har tagit till vara på den här måndagen till fullo. Steg upp i bra tid, för att hinna äta frukost sådär långsamt och länge, du vet. Som man kanske inte gör en måndag, alla tillsammans, annars. Så sken solen och vi gick ut. Tog den väg som vi räknat ut skulle ge mest sol i fejjan. Vi får inte nog av sånt nu. Grottbor som man är under mörkaste vintern. Liten sov långsovning och jag och M hann även träna ett cirkelpass innan han vaknade. Två kroppar som spagetti och en nyvaken liten kropp, åt lunch, piffade till sig och drog sedan iväg på utflykt. Hoppade in i bilen och drog norrut, till Luleå.
Vi gjorde ett gäng ärenden. Som att köpa några födelsedagspresenter till en liten, shoppa loss på Litens randiga favoritaffär och låta en viss Miniman gå bananas i en sån där cool bil. Du ser ju själv, han tyckte det var succé!
Öh, pappa! Ska du med, eller?
Vi var sedan på Classe och köpte skyffeln till mannen (som han fick i romantisk allahjärtansdagspresent, av sin fru..jo, jo.) och gick sedan resten av stadstrippen med den på släp… det såg inte ett dugg konstigt ut.
Och M blev med nya jeans också. Kära nån, alltså. Vår unge, han visste inte till sig hur mycket han skulle charma hela gänget där i affären. Och han lyckades, bigtime! Till slut var han så tjenis med alla som jobbade där, att det slutade med att alla ropade Hejdå Sixten, kom tillbaka snart!, vinkandes med leenden och så nära vemod man kan komma, när vi gick därfrån. Helt galet. Idag fick vi verkligen känna på den där grejen, barn bryter alla isar i världen. Jag och M tänkte vara lite anonyma och köpa ett par jeans och dra, liksom. Men vi gillar att prata med människor, vi med, så att bli tjenis med duktiga jeans-typer, gör oss inget. Som pricken över i:et kalasade vi med mellissmoothie på mysigt fik, innan vi sedan åkte hemåt igen genom snöyran som bestämt kommit på besök.
Minimannen, i full färd med sin charmkupp. Han rymde, i underställ och med strumporna på sned. ”Titta!”, sa han. Bara så att alla skulle fatta att det var DÄR lampan var, och ingen annanstans.
Och nu är det kväll och fortfarande en hel drös av timmar kvar av dagen. När man räknat med att vara ifrån, ha vardag och så. Då blir det liksom ääännu lyxigare med en sån här hela familjen-dag. Så, åh vad fint den här dagen känns i hjärtat. Längre fram, i vår, kommer det under några veckor vara väldigt skralt, faktiskt helt noll, på den här sortens dagar. Usch. Det tänker vi inte på nu, det tar vi då. Men ja, idag har vi haft en riktig stoppa-i-hjärteasken-dag, en vanligt måndag, dessutom.
Fina dagar som dessa, är livet sådär extra härligt.
Kram/lillafrun
av Emmeli | feb 23, 2015 | Emmeli funderar, Lilla familjen, Liten 10-12 månader
Jag var såklart helt inställd på att kliva upp, göra mig i ordning och traska ner på stan för starten av tredje veckans låtsasjobbande. Men, så blir det inte idag. Och det här blev plötsligt världens lyxmåndag för mig. Bäbisen flyttas alltid över till oss, där i ottan, likadant idag. Jag har passat på och legat och snusat på honom, nu när jag är vaken och inte han…
..mannen var in och paparazzifotade oss också. Det finns inget mysigare än att sova bredvid en sovande bäbis. 
Den här dagen blev en enda stor bonus. När det inte blir som man tänkt sig, utan mycket, mycket bättre.
Vi som aldrig har en hel helg utan jobbavbrott, fick helt plötsligt en hel helg tillsammans. Bara det att dagarna heter söndag och måndag i vår helg. Håhå, vad härligt!!!
Ha en fin dag, ni med!
Kram/lillafrun
av Emmeli | feb 22, 2015 | Emmeli funderar, Lilla familjen, Liten 10-12 månader
Vilken dag det har varit idag. Idag också! Vädret, alltså. Det är helt otroligt härligt.
Har ni samma, ni med?
Vi har varit ute mest hela dagen idag. Mannen drog iväg och åkte skidor i morse medan jag och Liten tog oss en långpromenad med solen i fejjan. Bland annat förbi affären för att köpa alspånsrökt falukorv. Och Gene tunnbröd.
Idag fick jag sånt pirr i magen när jag var ute på vagnsturen. Skickades tillbaka i tiden, och fick samma känsla i kroppen, som den allra, allra första turen (HÄR kan ni läsa om den. Magiskt!). Bäbisen var så liten, så liten.
Förutom att vi dragit i oss så mycket friskluft vi bara orkat. Har tvättmaskinen jobbat på, vi har tagit svängen ner på storica för att fylla kylskåpet inför nästa vecka och en liten söndagsstädning har visst också blivit gjord.
I övrigt?
Japp. Jag är så nostalgisk och känslosam, varje, varje dag nu, att det inte är klokt. Tänker hela tiden tänk för ett år sedan den här dagen. Så blir jag alldeles nervös då jag tänker tillbaka, nu när jag vet, att det den här tiden bara var dagar tills Liten föddes. Hur vågade jag träna och grejsa på så mycket!? Särskilt med tanke på att M var så långt borta och uppdragade, och riskerade att inte hinna hem!? Tur att vi hade en dags marginal, med mannen hemma, innan vi drog in på BB….
Nåväl. Nu är det söndagkväll. Vi är tre tröttmosiga typer här hemma. Friskluft kan ta kol på vem som helst, på det där sköna sättet.
Och helgen? -Sa bara svisch, även denna gång. Men väldans vilket fint svisch, sen!
Kram/lillafrun
av Emmeli | feb 22, 2015 | Dagens outfit, Emmeli funderar, Familj och Vänner, Lilla familjen, Liten 10-12 månader
Det var igår.
Jag och Liten var bjudna till hjärtevänner, dom som bor där ute på landetlandet. Så himla mysigt.
Och för en gångs skull, hade jag tillgång till bil, trots att M jobbar. Eftersom han nästan alltid annars har bilen, och det dom gångerna åks hela familjen alltid ändå är han som kör (för jag vill det!), så dröjer det mellan mina körgånger. Och jag hinner alltid tro att jag inte kan. En utav dom värsta känslorna, om ni frågar mig. Dessutom har jag jordens sämsta (på riktigt) lokalsinne och hittar efter fem år bara till stor-ica och gymmet. Det är sant. Nästan, i alla fall. Och dessutom är det ett jädra meck och bara ta sig ut ur lägenheten med vagn, packning, bäbis och allt vad det är, eftersom man till slut måste hamna med allt på samma plats och alla dörrar ska vara låsta och det är en del snö som ställer till det och gör att omvägen är rätt lång, och så. Min löptur på morgonen, gick åt till logistiktänk och memorering av väg!
Efter att vi ätit lunch och gjort oss i ordning, jag och Minimannen, drog vi ut genom dörren med alla pinaler och hämtade upp vagnen som vi prånglat in i förrådet och sådär. Liten hoppade in i bilen, jag packade in resten och packade isär vagnen i molekyler, eftersom vårt bagage inte har några gasfjädrar, och är omöjligt att öppna med en hand och dessutom lyfta en vagn med också bara en hand… jo, jo. Vi jobbade på.
Men vet ni? Vi klarade det! Vi kom fram, på en gång. Och det var fett mysigt att köra bil själv, med nöjd bäbis som sällis! Jag var helt överlycklig och det kändes som att jag hade klarat värsta stora grejen. Ja, för mig var det stort. Att krångla mig ur lyan, lyckas få ihop vagnen i delar, hitta dit jag skulle, köra…
Framme!
Hos vännerna behövdes ingen lära-känna-varandra-tid. Pojkarna tycker att dom känner varandra så väl nu, så det lektes och busades på en gång. Så kramar dom varandra också, stup i ett. Vansinnigt gulligt!
En sån här sa Minimannen att han önskar sig. Jag ska också bli en händig man!, som pappa, säger han….
Och jag bjöds på himmelskt goda semlor. Alltså, himmelskt!
Pojkarna hade det inte så dåligt dom heller!
Lite vispad grädde till det där och dom var i godishimlen båda två!
Sen packades molekylvagnen ihop och vi var ute på en solig finpromenad, ner till isen. Solen gassade och det var helt makalöst härligt!
Vi höll oss såklart på land. Jag är skiträdd för isar. Rent ut sagt.
Ina-hunden och världens bästa L. Hon är precis som en extrastorasyster för mig, L menar jag. Att ha en sån, är stor lycka. <3
Ina-hunden är vacker som bara den, tycker jag.
Sen gick vi hemåt igen. Liten somnade och sov middag. Jag fick lyxen att slänga mig på världsskön kökssoffa och nästan-somna. Minimannen vaknar och vi tackade för oss, en himlamysig dag, och åkte hem igen.
Då var Minimannen snart-är-jag-ashungrig-hungrig, och jag körde hela 5-myoror-är-fler-än-4-elefanter-reportoaren. Gick fint. Tills jag skulle packa ihop vagnen (igen!!!) och ungen trodde jag lämnade honom i bilen. Avgrundsvrålet, uppdaterad version…. när jag fått på däcken på shassit så stod jag inte ut längre, hjärtat gör så ont av sånt där skrik, så jag skulle lyfta ur honom ur bilen… då låser sig bilen!! jag får totalpanik i en halvsekund, känner hur blodet stelnar till i kroppen. Tills jag kom på att bilnyckeln låg i jackfickan. Tokskakis fick jag bäbisen i famnen och på något vis lyckades jag med en hand prångla ihop allt och rulla hemåt. Kände mig som en oxe när jag bara packning på en hand och bäbis på den andra, upp för trapporna.
Vi ramlade in genom dörren och stekte dom där pannkakorna det första vi gjorde. Sen somnade vi tillsammans, klockan nio. Och vaknade idag, klockan nio! Helt galet.
Jag är fortfarande så glad över gårdagen. Det var världens pangdag. Äventyr, till fina vännerna, bara Minimannen och jag. Hejja!
Nu ska vi ta vara på söndagen allt vi bara orkar. Hela familjen är hemma och solen skiner, härligt!
Kram/lillafrun
Senaste kommentarer