av Emmeli | maj 24, 2016 | Emmeli funderar, Jag och M, Lilla familjen, Liten i magen, Liten två år., Mammalivet, Pyret i magen, Träning
Ja, nu känner jag att jag kan ”släppa på” helt och fullt.
-Nu är mannen hemma och inga bara-det-där-VM-uppdraget-är-över-tankar kan stoppa. Nu är det checkat, mannen är hemma och vad som väntar oss nu är en drös sista-tiden-veckor av den här Preggoteten.
Preggoteten med lilla Pyret i Magen.
Igår var vi uppe på vinden och letade fram kartonger proppfulla av bäbiskläder, som ska plockas fram och tvättas upp. Jag small av lite när Sisses ljusblå Molnbralla dök upp. Kom så väl ihåg när jag köpte den och hur Storan rådde mig storleksmässigt och hur pyttepytteliten den där lilla molniga skapelsen kändes. Sisten försökte prova typ allt i kartongerna och konstaterade att den hä va jätteliiten, mamma…( Nån bäbis-kepa som satt på snedden och sådär). Gullpojken min.
Molnbralla till liten Liten-Miniman och Pastellkungsprickar.
Jag har fått önskan om att skriva lite om ditt och datt angående den här preggoteten, så nu kör vi;
En Preggotet-nummer-två-rapport!
Jag känner hur jag mer och mer får den berömda Preggohjärnan. Mannen skrattar åt mig. Men det är okej. Jag skriver långa listor på innan-bäbisen-kommer-fix. Såå mysigt!! Allt från att köpa några nya bäbisplagg till att ha bullarna bakade och tryggt förvarade i frysen.
Men alltså. Inte klokt, vad fort det har gått den här gången? Inte så konstigt, med tanke på att Vardagståget tuffat på i högre tempo än vid preggotet nummer ett. Största skillnaden för tempot är såklart att vi ju har en tvåårig Miniman som liksom springer fram genom livet. Vi har inte haft lika mycket stenkoll på veckor och dagar. Till en början med Liten i magen var jag extremtrött. Den här gången, inte lika trött men däremot mådde jag mycket smyg-illa där i början. Hade svårt att komma på mat jag ville äta och sådär. Och trött var jag ju, det var bara det att det inte gick att vara lika trött…. lägga sig och vila en eftermiddag efter jobbet, med mannen iväg på långuppdrag och en hungrig lillvän att hämta hem från Förskola. Den ekvationen gick dåligt. Men efter jul så kände jag hur jag liksom kom ur någon slags dimma. Dels började Norrland blir liiite ljusare, för var dag. Och så blev jag också mycket piggare.
Mitt järnvärde har varit kasst, den här gången, likt första. Men i övrigt, ja då har jag verkligen inget smaskigt spännande att skriva. Jag har bara fått må så himla bra! Hurra säger jag! 😀
Med Liten i magen hade jag ju nån period där vid månad 7-8 som var skitjobbig för fogarna, men det var ju också det enda bökiga. Att gå ute på halka var rena döden. Den här gången, kände jag några ilningar, suupertidigt. Typ vecka 14. Tänkte; helskotta, det här kommer kanske bli en risigare graviditet. Men, det var bara som en ”påminnelse-ringklocka”, eller nåt. Jag började i alla fall direkt då tänka till vad jag kunde göra för att inte locka fram foglossning. Till exempel tog jag bort utfallshopp från träningspassen tidigare än under Litens preggotet. Tvärbestämde mig för att jag vid vecka 20, oavsett om det fortfarande kändes bra, skulle sluta springa då. Började tidigt att sova med kudde mellan knäna. Använde broddskor på halkan. Och så vidare..
Ja, en massa såna där småsaker som jag tog till, i förebyggande syfte. Till skillnad från med Liten, när jag sprang tills det kanske var ”för sent”.
Oavsett, vansinnigt skönt att slippa den där värken denna gång. Med tanke på att jag har min Sisten att bära och lyfta och dra i vagnen och så vidare.
Preggomorsan efter sin sista löptur i vintras.
Har precis som förra gången kunnat träna på hela vägen. Nu är vi ju inte framme än, men hittills i alla fall och det är jag väldigt tacksam för. För en träningstok som jag, som liksom har träningen som lika naturlig som att jag handlar mat varje vecka, uppskattar verkligen att det funkat så bra. Jag mår ju så bra av det, menar jag. När jag slutade springa efter halva tiden så har jag fortsatt med konditionsträning på cykel. Älskar det. Och så förstås våra kombinerade styrka- och konditonspass med tabatatimern eller annan timer som hjälp.
Nu går jag som vanligt en massa promenader. Så är det på cykeln jag får svettas och utöver den styrketränar jag för stark mammakropp. Det vill säga mycket fokus på baksidan av kroppen. Att slippa ha ont i ryggen, till exempel. Det är ju rent himmelskt!
Jag är evigt tacksam över graviditeter där jag verkligen kunnat njuta.
Jag har precis som förra gången, trivts väldigt bra med en kula på magen. Med Liten hade jag en liten otålig-period kring 6 månader… då väntade vi så intensivt liksom. Perioden gick över och jag älskade magen till slutet. Den här gången upptäckte jag ju typ nyss att jag var preggo, och känner mig inte alls less utan tänker njuta så mycket jag bara kan och orkar av den sista tiden.
Dagens Musikfröken-Preggomorsa. I finklänning, dagens Vårsoarétisdag till ära! 
Lite halvblött, ruffsigt hår har väl ingen dött av, tänker jag… då hade jag varit kolavippad förlängesedan.
Men ja. Sommaren närmar sig. Håret är tjockt. Albatrosstuttarna är på plats. Det är ett litet mission om jag i sömnen råkat hamna på rygg och liksom ska ta mig upp ur sängen sedan…det är en mage som ligger ovanpå mig då. En mage som är full av bäääbiiis (tjohoo!). Och att ritschratcha av benen är rena rama nära-döden-upplevelsen. Jag får kvävningskänsla, men kan ändå inte kan låta bli.
Jag är gravid, helt sonika. Helt underbart! Precis som med Liten i magen, håller vi Pyrets Beräknade Födelsedatum lite för oss själva. Lilla livet gör världsentré när hen vill, oavsett liksom..
Jag och mannen känner oss pirriga, fastän ändå lugna. Pyttelite rutinerade, men ändå helt nya. Det är ju en ny stjärna vi väntar. Inte en Sisse till, liksom. Så det ska bli så vansinnigt spännande att träffa Litens Lilla Syskon.
3 ska bli 4.
Hur i hela friden ska jag hinna vara mamma till två? Kunna älska Pyret lika mycket som Liten? Hur kommer Liten reagera? Han kommer väl inte att göra slut med sin mamma när han märker att jag kommer ha ”ögonen för någon annan” också?
… det är många tankar som snurrar.
Gårkvällens Mamma-Sisse-mys på sofflocket i köket. Med lill-macen på köksbordet, med favoprogrammet Storasyster och Lillebror.
Livet är häftigt. Och att få bära på ett. Ett liv. Det, är så stort att det inte med ord går att beskriva.
Lillafrun
av Emmeli | feb 17, 2015 | Emmeli funderar, Lilla familjen, Liten i magen, Lyan
Åh.
Blöjor storlek 1. 
En trave tvättlappar och två initialer, tillhörande två otroligt förväntansfulla människor.
Ett mannen-sytt spjälskydd på väg att bli färdigt.
En nybäddad säng och uggligt babynest, till ”Liten i magen”.
Jag skulle egentligen bara söka upp en bild på en rackarns semla, semmeltisdagen till ära. Jag har nämligen inte bakat några semlor i år, tyckte att jag fick den största lyxen i att få äta mammas semlor förförra veckan när vi var hemma, att jag liksom inte iddes fylla frysen med semmelbullar, då det dessutom bara är jag (och säkerligen Liten om han skulle få) som tycker om det här hemma.
I alla fall. Jag kikade i min dagbok och precis den här tiden, för precis ett år sedan, så höll vi på med diverse übermysiga saker. Jag får lite smått kramp i hjärtat, på samma gång som det slår volter. Typisk mammahjärtakänsla.
Vi byggde skötbord, fixade bättre förvaring inne i badrummet, köpte pyttesmå blöjor, sydde spjälskydd, bäddade i spjälsängen och puttenuttade med minipyjamasar. Och massa annat snart-kommer-bäbis-fix. Okej, mannen gjorde typ allt det där; byggde och sydde och fixade med storgrejerna. Jag bäddade och puttenuttfixade och var jädrigt preggo, det var liksom mer min grej. Fy för symaskiner, liksom. Dessutom i kombination med härjande preggohormoner av alla slag.
Men åh, åh, åh!! Min lilla pluttunge är snart ett år. Förstår ni, ETT ÅR!? Hur gick det till? Hur i hela friden gick det till? En pyjamas i storlek 50, åhåhå!!
På ett sätt känns det helt självklart, jomen det är såklart han är ett år nu, vi har ju levt och njutit varje dag tillsammans, månad för månad, skrivit upp allt och lite till som hänt i hans första-året-bok , fotat, njutit och levt livet så mycket vi bara orkat.
Men å andra sidan?
-Jag fattar ingenting!? Jag klämde ju just ut det där lilla livet? Det var ju just den där lördagsmorgonen, då jag och mannen sprang livets häftigaste marathon tillsammans!
Jo, jag hittade semmelbilder också. Men bilderna innan Liten var hos oss, fick mig helt rörd, på ett annat sätt än semlorna. Om jag säger så.
Och nu har jag ju dessutom sån tur, att fastän jag inte bakat och bjuder på semmelfika som jag är van att göra, så löser det sig i alla fall. Så underbart! En gullevän har bakat och bjudit över oss ikväll. Hå, hå vad gott det ska bli! Mannen jobbar men Liten hänger med mig såklart. Pyjamasklädd, då det ju är bäbisnatt, och med en liten egen fikapackning. Sen vet jag hur det kommer sluta ändå, det där… jag kommer sitta och jonglera bäbis i famnen, samtidigt som han bara kämpar för livet att få smaka vad det är jag har i min hand… Så jo, innan den här dagen är över har nog liten Miniman blivit varse om att det där med semlor är fina grejer!
Ha, ha… det är så roligt det här med föräldraskap. Hur man SA att man skulle vara som förälder, och hur man faktiskt BLEV. Vissa saker följs, men långt ifrån allt. Huvudsaken man gör sitt bästa och är sin unges bäste mamma och pappa, tänker jag. Och vem i hela friden, hade kunnat få mig att tro innan jag blev morsa, att jag skulle tycka det vara ego-vila-time att stå i ica-kön och VÄNTA på min tur?
Åh, jag måste skratta!
Semmeltisdag, alltså. Med en återblick i arkivet som fick hjärtat att volta.
Livet är svindlande. Helt klart.
Må så gott!
Kram/lillafrun
av Emmeli | sep 13, 2014 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Liten i magen, Träning
En sån lördag, alltså!
Vi har precis kommit innanför dörren, jag och min bästis (Liten). Det är ju så himla fantastiskt. Dessa lördagar som ofta betyder jobb för M, kommer inte vara tillnärmelsevis så tråkiga som dom var förra året. Då var jag ju ensam. Ja förresten, så fort Liten i magen började sparka, så kände jag mig inte så ensam längre, då heller. Men nu, när han är här utanpå, sprutar liv ur öronen och är världens härligaste sällskap, ja, då hinner jag knappt börja sakna M innan han ringer och säger att han är på väg hem.
Livet alltså. För ett år sedan denna tid? Precis samma datum. Bara ett år tillbaka..
Helt och hållet magiskt.
Vad vi gjort idag?
Mamman tränade ett sjuhelsikes cirkelpass, på förmiddagen, med den gulligaste PT:n hoppandes i hoppgungan, där precis bredvid. Ett otroligt bra, men jobbigt pass. Skrev ihop det till Storan för några dagar sedan, och var liksom tvungen att prova det själv nu också…. bra jobbat, Storan, säger jag!! Och sedan lunchade vi, och svidade om till något lite mer fancypancy, än träningskläder. Mötte upp gullvännen och traskade ner på stan. Strosade runt, provade glasögonbågar, köpte något till en älskad. Sedan traskade vi hemåt. Sa hejdå till C, mellanlandade här hemma en stund, och sedan drog jag och Liten iväg igen. Till samma gullvän, och så E, förstås. Jag blev bjuden på middag. Sån lyx. Och vilken middag (TACK älskade Ni, för maten. ,en framförallt för ER)! E hade gjort en makalöst god köttgryta, så god att jag var tvungen att dansa på rumpan, sådär som Liten gör nuförtiden. Hans nya grej. Vicka lite hit och vicka lite dit. Så gullig att jag kolavippar!
Och nu är M på väg hem och bäbisen sover ute i friska luften i vagnen. Jag känner mig trött och lycklig. Precis så. Som livet är med en liten bäbis, han som är min bästis och den jag älskar så det värker i kroppen. Även om bäbisen är väldigt förnöjsam och sover gott om natten; efter att dagen övergått till kväll, då är man trött som Minimansmorsa. Så är det.
Men åh. Vilken god dag det här har varit. Och är.
Kram/lillafrun
av Emmeli | apr 11, 2014 | Emmeli funderar, Jag och M, Liten i magen
Det var fantastiskt att vara gravid.
Jag vet. Det kan se så olika ut. Men för mig, var det helt fantastiskt. Jag slapp ha ont, mer än den relativt korta tiden av foglossning. Och jag slapp må illa, förutom när jag stod och stekte och fullkomligt badade i matos, under preggotetens första tid. När jag jobbade i somras,alltså. Och, kanske, kanske blev jag också en liiite mindre tam katt, än vanligt. Men inte så farligt….
I övrigt:
… jag kände mig vacker, stark och mycket priviligerad, över uppdraget och äran att få bära på vårt barn. Min och mannens tillsammansskapelse. Den vackraste människan på jorden.
Lycka för mig var att kunna känna mig stark, både fysiskt och psykiskt. Jag blev större och större och tyngre och tyngre, men det bekom mig knappt. Förrän det verkligen var på sluttampen. Jag hade massor att jobba undan för att nu kunna ha det såhär ledigt och skönt, med bara bäbismys hela dagarna, om jag så vill. Och det vill jag. Och allt det där, mäktade jag med. Jag hade en plan, men jag visste såklart inte om den skulle kunna gå att genomföras.
Ja, jag är tacksam.
Det är bara det jag vill säga.
Otroligt tacksam och lycklig. Och denna fantastiska tid, finns dokumenterad iform av bilder. Vill du se?
Titta här nedan…
(Fotograf (tack kära vän!!!) : Cecilia Lundmark. Du hittar henne HÄR.)
Bilder ifrån en fantastisk tid.
Och idag är det fredag. Jag har svårt att förstå det. Igen och redan, liksom? Det är mysdag, all in. Helgen är här och det är så förbaskat skönt. Precis som vanligt. Mannen är ledig med oss, hela helgen. Sån lyx som inte är allt för vanlig här hemma. Så, vi njuter. Jag och minimannen.
En kaffekopp ute på bänken, i strålande solen. Och en fredagspromenad. Det är planerna. Och att kvista ner på stan för att handla inför-helgen-goda grejer.
Magen var otroligt älskad. Den med det där livet inuti. Men alltså, tiden nu. När han ligger här bredvid oss, plutar med munnen i sömnen, lättnadssuckar till emellanåt och bara ser ut att må sådär fantastiskt bra. Den här tiden. Den är om möjligt, jo det är möjligt, ännu mer fantastisk. Varje dag är underbar med dig, Liten.
MÅ SÅ GOTT!
Kram/lillafrun
av Emmeli | mar 7, 2014 | Liten i magen, Shopping
Dagens himmel.
Att man kan påverkas så av vädret alltså. Veckor in och veckor ut, av alla nyanser man kan tänka sig av färgen grå, det gör en lite småsur. Nä okej, jag har inte gått och surat i veckor, det går ju inte. Men jag har verkligen längtat till ljuset. Och helt plötsligt spricker det upp, himlen blir blå och solen strålar.
Så himlaskönt.
Besöket hos morskan gick finfint. Liten har nog börjat flyttpacka…
…och preggot firar fredag med inköp av massa små vårlökar att sätta här och där i lyan. Och ett par våriga toppar som jag bara inte kunde låta bli. 99 pengar styck, ifrån Gina tricot. Organiska. Mannen gav två tummar upp, inte illa!
En blå himmel och ett shoppingtips. Vi säger så.
ALLT GOTT!
Kram/lillafrun
av Emmeli | mar 6, 2014 | Emmeli funderar, Jag och M, Liten i magen, Träning
Om du bara visste.
Stunden som är precis nu. Nu. Den har jag längtat efter sedan, ja innan till och med, M åkte iväg på jobbuppdraget nere i södra norr. Jag har vetat att jag inte kan påverka, inte göra någonting åt, om Liten hade velat komma ut tidigare, men jag har hela tiden önskat att den här intensiva jobbperioden skulle få genomföras. Hade Liten kommit tidigare, då hade det gått bra det också. Men så makalöst glad jag är nu att dom där sex veckorna ifrån varandra är över, och ikväll när M kommer hem så är även den där monsterveckan som följer, direkt efter att han kommit hem ifrån Umeå, också över.
Om en liten stund kan jag slappna av, och det som väntar är en helg. En ledig helg. Utan sånt där läskigt jobb. NÄ, missförstå mig rätt. Jobb är ju görbra att ha. Tacksam nerifrån tårna är bara förnamnet. Men såhär i föda-barn-tider, är direktsändningar nästan lite föööör spännande för min smak. Faktiskt. Det var på järsken att han skulle våga åka iväg idag,vi började liksom trigga varandra så till slut var vi alldeles nervösa båda två. Men så bestämde vi oss för att vara coola och den där älskade åkte iväg.
Vad jag pysslat med resten av dagen? Tvättat. Tränat. Och städat. Jag fantiserade, när jag kröp på knä och skurade, om hur liten låg där inne i magen, lite småsur med armarna korsade och muttrade om att Nu är morsan igång, igen. Har hon sån där städnojja, ALLTID!? Ska det vara nödvändigt att hålla på och grejja såhär?
Det ska bli så galet spännande med förlossningen. Jag är på ett vis livrädd och på ett annat vis, så taggad. Jag knyter näven och säger hejja Mig! Hejja M! Och hejja Liten! . Vi ska vara världens bästa team.
Tack Gode Gud. Nu är det den där torsdagkvällen. Som jag längtat. Det är svårt att förklara, allt är inte lätt att skriva här i dagboken, så jag låter bli att försöka något mer. Men,…
Om du bara visste. Vad jag är glad och lättad nu.
Kram/lillafrun
Senaste kommentarer