av Emmeli | mar 19, 2019 | Emmeli funderar, Juniflickan 2 år, Liten 5 år., Mammalivet, Minsting 7-9 månader, Norra Drömgården
När vi vaknar till blå, blå himmel och sol. Beslöt vi att äventyr var på sin plats.
Lagom till att morgonbestyren var gjorda, kokades den varma chokladen. Ostmackorna breddes. Gamla plastburken fylldes med chokladgott.
Skrållans lilla kånken-ryggsäck packades, på önskan av henne själv.
Vi klädde oss varmt allesammans.
En efter en droppade ut genom dörren. Lillprinsen sovandes gott i vagnen. Stora prinsen väntandes, lekandes ute på gården.
Medan vi tjejer till sist blev klara vi med… det var bara det att en liten älskling absoluut skulle ha alllt fika i sin lilla ryggsäck. Så när hon väl fick den på sig, ramlade hon baklänges. Jag fick bita ihop då, för att inte bubbla ut mitt skratt.
”DET HÄÄÄJ ÄJ INTE JOOOLIGT, MAMMA!”…
Så vi mötas på mitten, plocka ur några fikadelar, och alla blev nöjda och iväg det bar…
Målinriktade steg för den ena och spark för den andre.
Framme!
Vid vår alldeles egna Solsida och där ungarna älskar att leka.
Sån makalöst vacker dag.
Som bara blev vackrare och vackrare för varje minut som gick.
Kanske den sötaste lilla fikaryggsäck jag sett!
Storebror och StoraLillasyster slog sig ner.
Och det slurpades festis och varm choklad i en salig blandning. Det var ooomöjligt att ta miste på njutningen som pågick.
Någon annan njöt också. På ett annat vis, bara.
Och den här mamman?
-Med ett face som uppenbarar sig när man inte känt sig på banan men nu sannerligen börjar göra det igen. Mycket, mycket tacksamt. Lycka, helt sonika!
Återigen slog det mig hur glad jag är över att vi hamnade precis här, på vår gamla gård.
Javisst, med skavanker och mängder av önskan om tid och kärlek. Men för det mesta är det bara så roligt och spännande.
Vi bor i en by med hjärtevarma människor. Det händer knappt att någon går förbi här utan att säga ”vad fiint ni gör!”. HUR gulligt är inte det? Människorna. Snälla, alltså.
Och omgivningen? Vårt Hemmahemma och det aboslut vackraste vi vet.
Gården är stor och barnen har såna ytor att leka på. Varje utelekstund är ett äventyr. Jag kan hitta mig själv dagdrömmandes nu och då.. jag drömmer om hästar galopperandes över vår åker. Om höns kacklandes. Om mig och mannen och skaran barn lyckligt i kring. Vi har absolut allt vi kan önska, redan nu. Men det är härligt att drömma, visst? Aldrig, aldrig sluta drömma.
Så, så gick det till.
När vi gick iväg för det största av äventyr. Ja, alltså. Inte största som i längst bort, mest penga-kostsamt eller så. Bara störst, som i känslan hos dom små barnen och därmed hos mamman. Dom pliriga ögonen där dom satt i sin ”Koja” i lagården. Ätandes sedan-födelsedagskalaset-rullade chokladbollar. På en tisdag.
Att vara mitt i livet. Tillsammans med dom. Få göra morgon, ha dag och gäspa kväll. Fylla dagarna med liv. Det är banne mig det finaste jag vet!
Detta HemmaMammaliv, alltså. Jag är inte mätt. Inte på en fläck.
Lillafrun
av Emmeli | mar 18, 2019 | Drömgårdsrapporten!, Emmeli funderar, Juniflickan 2 år, Liten 5 år., Minsting 7-9 månader, Norra Drömgården, Stora Lilla Familjen
När en härlig helg får flätas samman med Tillsammansmåndag. Där vi från helgens avslut ser snöstormen öka och vi somnar i ett trassel, tidigt, huller om buller. Får vakna till en ljus och pigg måndagmorgon, på vår älskade gamla gård. Snön faller fortfarande, träden dignar. Sån evig tacksamhet.
Mamman kliver upp och rör ihop en deg som får stå på jäsning, medan familjen vaknar en efter en. Sängkläderna rycks bort och tvättmaskinen fylls. Dammsugaren susar och tvättkorgen fylld med ren tvätt, viks och läggs åter på sina ställen…. Bertilen är min lilla hjälpreda…
”Sådäärja…i lådan ska dom då iinte ligga…”.
Så bakas degen ut..
Och brödet gräddas. Det doftar så gott. Kring köksbordet är precis hela familjen. Vi äter nybakt, barnen dricker mjölk med sugrör och så sitter vi bara där, hela hopen tillsammans..
Nyp mig i armen, tänker jag.
Några få minuter senare är alla spridda i hemmet igen.
Lillebroren sussar vagnen, medan storasyskonen pysslar och påtar med sitt. Mannen susar ut genom dörren, och jag tar hand om diskberget, hänger tvätten och med den idogt fallande snön till trots, finulerar jag på vad jag ska fylla min Vårlista med…
Jag är en listmakare, ni vet. Känner mig så inspirerad denna måndagmorgon, fylld av härlig energi. Så jag tänkte slå mig ner med en kaffekopp någon lämplig stund under dagen, och skriva ner älskvärda pyssel som; att ”så”, ”städa skafferiet”, ”planera nya rabatten”…
…
Och den här veckan kommer ni att sändas hälsningar om allt möjligt, i vanlig ordning. Livet är min producent, som jag brukar säga. Utöver det, inlägg med något som är det bästa med norrland just nu, ett samarbete så prick och precis i min smak och ni ska också få ett recept som är ett utav mina S.. samt så ska ni få läsa om önskat inlägg om Barnens Lekrum. Typ så. Hoppas att ni ska tycka om alltsammans. Jag har antecknat ner era önskade ämnen också, förstås. Så himla roligt när ni önskar!
…
Å, nu kommer Brandismannen in genom dörren efter att ha varit på jourveckans första (i drömmarnas land, sista) bilolycka…
Nu ska hela familjen ut i friska luften, skottning står som dagens päronfys och barnens utelek! Win-win!
Kör försiktigt på vägarna, snälla ni. Och ta hand om er, så hörs vi snart igen!
Lillafrun
av Emmeli | mar 14, 2019 | Emmeli funderar, Juniflickan 2 år, Liten 5 år., Mammalivet, Minsting 7-9 månader, Norra Drömgården, Stora Lilla Familjen
Vi gjorde torsdag av den här dagen. Och jag delade den med de där tre små människorna. Det viktigaste för mig.
Extratidig morgon. Gäspar, kaffesörplande. Bråttom, precis ingenstans. Vi bygger legotorn. Det rasar. En gång. Tornet byggs upp igen. Det är starkare denna gång… Minstingen klappar händerna av förtjusning.
Fram med såpan och in med friskluft genom sovrumsdörren.
Vid lunchen är det ett helt litet gäng av ungar i sällskap. Med mätta magar tar vi oss ut. Jag ammar ute på bron, för att kunna snegla på storasyskonen samtidigt.
Så sover småsyskonen. Medan jag och min förstfödde åker stjärtlapp och jag blir påhejjad av min son att ”du måste vååga, för att veta, mamma!”. Varpå jag kastar mig utför den där höga snöhögen, precis som femåringen.. landar på svanskotan, oj och aj. Men det var det värt. För jag vågade. Och den känslan slår mycket.
Så sitter vi i finsoffan. Tar igen oss. Stryker på kattungen. Som kurrar. Som en traktor.
Till kvällen kommer pappan hem. Barnen kärleksanfaller honom i vanlig ordning och medan pappa-buset pågår, passar jag på att skura golven färdigt och snabbt ordna en ugnspannkaka till middag. Äppelmos, och vispad grädde till förstås. Likaså morotsstavar, små falukorvbitar, surdegsknäcke och iskall mjölk. Alla mm-ar.
Så blir det kväll. Hemmet är redo för helg. Vi kramas och gäspar. Jag njuter, av tvååringens små armar runt min hals. Med efterföljande orden” Mamma, jag älskar dej!”. Snart väntar John Blund.
Vi gjorde torsdag av den här dagen. Och jag delade den med dom. Det viktigaste för mig.
…
Ps. Jag är helt överväldigad av hur ni mött mig i orden om att vara både en stark och skör människa. KRAM till er. Och tack, igen och igen och igen! Ds.
Lillafrun
av Emmeli | mar 12, 2019 | Emmeli funderar, Mammalivet, Minsting 7-9 månader
Älskade lilla barn.
Vilken välsignelse det är. Att ha dig här. Hos oss.
9 små stora månader nu.
Lika länge ute i stora vida världen, som där inne i mammans mage i den brusande världen av fostervatten.
Jag blir så lycklig av att möta din blick. Känna din doft. Dina små händer mot min hud.
Ditt bubblande skratt är själaläkande.
Du är familjens minsta pusselälskare. Som tokig i att få tag på storasyskonens småbitar. Med ett litet gryn till tand, som kom fram på självaste 9-månadersdagen, är det så skönt att bita.. på precis allt. Så lika syskonen där också, med tänder som har väldigt obråttom fram.
Att sjunga sånger och göra rörelser är också kul. För att inte tala om titt-ut, strutta runt i gå-stolen eller kanske det bästa i livet just nu; att ha någon som håller småhänderna så att du får gå små, små stolta livsnippriga steg fram..
Ett tu tre kryper och räserkravlar dudig iväg mot nya äventyr.
Egna, små äventyr.
Alltid med en hand om ryggen som är beredd.
För plötsligt står du nämligen såhär.. vinglar, så omåttligt stolt!
Nästa sekund ser det ut som om du utövar den fräsigaste av yogaposer där du står med händer och fötter i golvet, och armar och ben helt sträckta.
Å kära hjärtanes, man blir ju så väldans trött.
Av livet.
Det härliga och busiga, gosiga och lekiga.
Vila behövs då..
Sova vagnen. I timtals, minst två gånger om dagen. Snusa som en minibjörn om natten, med mamma tätt intill. Eller bara somna i famnen efter ammemys. Det är livets goda, det med. En sömntuta, likt dina storasyskon.
…
Några av er har undrat om Bertilens ätande. Och jaa, vi skyndar väldigt, väldigt långsamt med storbebbe-maten. Jag kör på feeling och på samma vis som med dom andra två darlingarna.
Amning för fullt ännu, adderande grötportionen på kvällen. Det är det fasta. Sen under dagen småsmakar B nu lite här och där när det är något som verkar härligt och gott… vilket han hittills verkar tycka att allt är som han fått prova. Några teskedar gröt till frukosten… lite mosad potatis att smaka vid middagen.. lite så, just nu.
Så härligt, ändå. Att det verkar gå smidigt med övergången.
Då tycker till och med mamman, som fullkomligt älskar ammetiden och inte vill byta den mot något, att det är roligt.
Jag njuter enormt av att få amma mitt barn och ser (och vet, med samråd av bvc) att älskade Minstingen får i sig det han behöver (och lite mer än så, av allt ljuvligt mjukt och höga vågen-siffran att döma). Så lycklig över det. Att det fungerar ännu en bebbegång. Sannerligen inget att ta för givet.
En alldeles ljuvlig liten människa, vår Bertil. <3
Att se han tillsammans med syskonen, dom som får honom att helt och hållet bubbla av skratt på ett sätt som varken jag eller M kan frambringa. Den synen. Det ljudet. Hänförande.
Minsting 9 månader.
…
Lillafrun
av Emmeli | mar 10, 2019 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Juniflickan 2 år, Kalas i Drömgården!, Liten 5 år., Minsting 7-9 månader, Norra Drömgården, Stora Lilla Familjen
(Inlägget innehåller några reklamlänkar från Kalasmamman till er!)
Så äntligen blev det den efterlängtade fredagen i början av mars. Som vi längtat. Räknat ner. Planerat. Fantiserat. Bakat. Påtat. Och längtat lite till.
Den i syskonskaran som har härligt humör även som nyväckt, han fick följa med päronen upp för att ordna i köket. Så tågade vi in i sovrummet igen, med frukostbrickan, stora ballong-femman, paketen och ett härligt skräänade Jaa må han leeva för fullt.
Lyckliga små pliriga ögon slogs upp på direkten och ivern visste ingen hejd.
Det var hans dag…. ”tänk att jag fyller en hel hand!”.
…och hon som iiinte väcks med gott humör fick sova tills hon vaknade. Lugnast så.
Storebroren firade med att smaka på födelsedagsbrickan, den största chokladbollen han skådat bland annat. Sen ääntligen vaknade Skrållan och det sista paketet kunde öppnas.. nämligen en hälsning från föräldrarna, en slant och en skattjakt som skulle delas med sin syster…
Hurra, dom fann skatten! Roliga vinterleksaker!
Födelsedagsmorgon, alltså. Så mysigt! Följt av bus och lek med nya grejerna.. som det där 100-bitarspusslet som var först ut i ordningen.. 
Ballonger i taket, ett så tydligt tecken på födelsedagsfirande!
På toppen av allt hade Vackerpappan tagit ledigt hela dagen och vi kunde födelsedagsfira tillsammans hela familjen, hela dagen lång.
Och förstås, var det en lååång lista att beta av för Kalaspäronen!
Tårtmakeri!
..Dukande och piff.
Snöskottande förenat med friskluft och lek.
..att ordna storkalas med tre pluttar kräver sitt teamwork, puh alltså. Men high five, M. Min älskade dreamteamare!
Tullisarna som storan gav oss vid semmelfikat i tisdags, stod sig så himla vackra även på femårsdagen.
Utöver blommor, dukade jag med ett vitt lakan klätt med spetsgardin (både ock från ikea, tips tips!), en drös ljus och en rosa stump serpentin. Fint så!
Jag klädde mig i nya jeansbrallan (finns HÄR) och en finstickad vintervid favorittopp (finns HÄR).
Här hemma skålar vi för livet varje dag, med mjölk i glasen eller med kaffekopp för ett päron, går också lika bra. Men den här kvällen var det bubblor i allas glas och vi skulle klirra i glasen för Världens finaste femåring.
Så lycklig över vårt nya familjefoto!
Kalasmamman och bebben!
Blänkande femman i bakgrunden finns att köpa lite varstans. Bland annat HÄR.
Ett kalasredo hem fyllt av kalaslängtiga människor. En pirrig liten femåring stod vid dörren med sin lillasyster.
Till sist, så trillade gästerna in.
Storfamiljen!
Morfar, Mormor, Farmor, Farfar, Moster, Morbror, Farbror, Faster, Kusinerna… Nu, skulle det bli Födelsedagskalas!
Bertilen satt tryggt i sin älskade Morfars famn medan det var fullt av liv i precis hela hemmet, vilken ynnest hela alltet!
Önskade favoriträtten (näst efter palt, förstås!) bjöds. Tacos. I stora lass.
Massa lek och bus, roliga paket och vad han önskat sig;
-”pengar, så att jag kan spara till en elfyrhjuling”.
Något han pratat om sedan pluttig nypratande tvååring.
Med det guldhjärta han besitter så ville han först inte önska sig pengar, ”Men mamma, jag vill inte att alla ska behöva ta från sina pengar och ge mig”. Men vi har förklarat att istället för presenter så kunde han ju önska sig pengar. Och det gjorde han.
Överöstes med både kronor.. och fina presenter. Så himla kärleksfullt. 
Så blev det kalasfika!
(Födelsedagståget tändes. Det fick S av sin moster när han fyllde ett år. Så himla fint att tända vid alla barnens födelsedagar. Finns ett liknande HÄR.
Födelsedagstårta, fylld med vaniljkräm och chokladmousse. Chokladbakelser. Chokladsnittar. Och chokladbollar (ni anar det önskade fika-temat va?).
-Choklad till chokladälskaren. 
Hela tjoget med människor sjöng och hurrade och femmanljuset blåstes ut ännu en gång.
När vi mumsat kalasfika och kvällen började närma sig natt för småttingarna, strösslades kramar härs och tvärs och vi vinkade hejdå till den där hopen av människor vi är så evigt tacksamma över att ha i våra liv.
Det var inte prick alla i hela Storfamiljen som kunde komma, vi är ju lite spridda i landet också.. meen då ringdes det och födelsedagssång sjöngs i telefonluren gång efter annan.
Det var en otroligt nöjd och lycklig liten pojke som somnade till kvällen. Så tacksam, från morgon till kväll. Rödblommig och alldeles nyss fyllda. Fem år.
Så, så gick det till när Drömgården fick sin första femåring och vi firade dagen lång. Hujedamig, så fint alltsammans.
Lillafrun
av Emmeli | mar 7, 2019 | Emmeli funderar, Juniflickan 2 år, Köket, Liten 4 år., Mammalivet, Minsting 7-9 månader, Norra Drömgården, Stora Lilla Familjen
Vi fyller dagarna med Sportlovsmys.
Äter långfrukost och stökar vid köksbänken. Småttingar dräller i pyjamas kanske ända fram tills det är dags att gå ut för utelek. Vi bakar och grejar, fixar och donar. Susar till staden och uträttar ärenden. Mamman tränar mitt på köksgolvet med hela tre små pt:s kring och på sig. Puh. Så somnar vi extratidigt, alla fem i ett hjärtans trassel. Någon vill krypa i sömnen. Och två turas om att drömma olika mardrömmar. Små människor i utveckling, ja. Sömnen gör alla gott.
Ute andas vi friskluft. Snusar i vagnen, gungar i gungan och längs lillvägen görs små äventyr. Frihetskänsla för ungarna att kunna traska där själv, inte behöva vara rädd för någon räserförare alls. Mamman slog sig ner vid gårdshusväggen, sneglade på lekande och sovande barn med ena ögat. Och blundade med det andra.
Vår gamla gård. Med alla skavanker och alla önskan om tid och kärlek. Med allt vad gården innebär, både underbart och arbetsamt. Så är den våran Drömgård.
Steg för steg återställs och formas den också, till så som vi önskar den och tycker att den är värd.
Idag har snön fallit med iver och hela gården är åter inbäddad i snö. Det är som det ska vara, ju. Det ska inte vara vår här i norr ännu. Sådetså. Perfekt dag att beta av en lång, lång att-göra-lista. Allt från att skura hemmet och piffa för födelsedag och kalas. Vädra, bädda rent och vika tvätt i massor. Till att slå in paket, susa på utvecklingssamtal, gympa-svettas och mitt i allt bara tvär-pausa för att pussa gullebarns ljuvligt doftande små nackar.. där den ena varit här ute i stora vida världen i prick nio månader idag.
Sportlov och Födelsedagsfix och bara Liiivet, i en salig blandning, alltså. Är så tacksam över hela alltet. Livet, som är både skavigt, ljuvligt, jobbigt, basiluskigt och alldeles underbart. Att få dela det alltsammans, med dom där människorna jag får kalla för min alldeles egna familj. Det, är minst största lycka på jorden.
Ta hand om er så hörs vi snart igen!
Lillafrun
Senaste kommentarer