Å.
Kvällsbestyren på ön var så härliga. Som när vi bäddade ner småttingarna i vagnen, cyklade iväg längs slingriga småvägar med fåren och små lammen betandes i hagarna. Plockade salmbär och njöt av solen som höll på att gå ner. Som jag längtar tillbaka. Förresten. Så längtar jag både tillbaka. Och framåt. På samma gång. En längtan bort, från just nu. Den är allra störst.
…
Och ni, så vill jag bara säga tack. Tack, tack, tack. För all omtanke.
Ha en god helg <3
Det var ju bara en alldeles vanlig sommarlördag.
Visserligen den allra, allra sista på hela vår sommarsemester och vi ville därför bara njuta allt vi kunde. Mamman hade till morgonen varit ute på en så skön morgonrunda. Låtit benen vila från löpning och istället gått. Jag njöt utav den stunden så. Och av att komma hem därefter, till gullemänniskorna. Tillsammanstid, det dyrbaraste och bästa som finns.
Peppen var total…
…över den där färgen som äntligen kommit och låg där i kartongen och väntade.
Vi gick in på lon allihopa.
Och blandade och vispade.
Barnen lekte.
Pappan målade.
Och mamman var lite överallt. Försökte hålla ordning på flocken, så att säga.
Det var också pepp över dom där röda vinbären som nu bara dignar från bärbuskarna.
…
Sedan. Någon timme senare. Kändes det som om vi mötte en utav livets allra största motvindar…och som om hela livet välte omkull.
Som ni vet delar jag med mig av mycket här inne i dagboken. Men inte allt. Det kan handla om lycka. Det kan handla om sorg. Ibland passar det bara inte, oavsett om det handlar om det ena eller andra. Men jag brukar alltid hinta. Bara för att ni ska veta. Att mitt liv inte är något maskineri. Att jag möter både med- och motvind, jag också. Just nu känns precis allting upp och ner. Förutom att jag ser att fötterna står på jorden. Att jag håller någon jag älskar så, hårt i handen. Att barnen virvlar runt och är lyckliga. Och att familjen finns där. Så nära, så nära.
Livet, alltså.
..Ibland hänger man inte med. Ett endaste dugg. Ibland händer saker man bara inte kan påverka. Som från ena sekunden till den andra. Att vi kom hem från god och lycklig Gotlandstur ena dagen.. och att det sedan, några dagar senare, känns som om vi varit i en tvättmaskin på alldeles för höga grader och centrifugerats alldeles för många varv. Och det kan kännas precis hur jobbigt som helst. Och det får kännas så. Och vara så. När Livet bara välter omkull för ett slag. Det är det, som är livet. Det också.
Vi hörs snart igen.
Och ni; Ni behöver inte fråga. Inte undra. Det blir inte bättre av det. Och det är inget ni mår bättre av att veta heller. Jag behöver bara skriva. Tala om. Att allt bara inte är som vanligt just nu. Jag skulle känna mig mer än oärlig att låtsas något annat. Det är inte jag. Liksom.
Ta hand om er, ni med.
En fredag så vilsam så.
Med såna där mysiga bestyr. Som att kasta sig bland en hög med ren tvätt man bara inte orkade vika just då, utan slog sig ner och läste bok för en Liten, medan en Lilla i thaibralla med bus som lyser ut genom öronen, rev och slet i sladdar och telefoner och var så nöjd så. Och tillsammansäventyr, som är små och lätta men blir stora och fräsiga för någon liten. Som att få cykla hela lillvägen, genom byn och ända till affären. Handla till fredagsmys och sedan cykla hem igen. Bli varm om pannan och trött i benen och känna sig prick hur stolt som helst. Hans päron också. Tänk, att vi, jag och M. Har en liten pojke. Som är tre år. Och nu cyklar han också. Med supervingliga stödhjul som nog mer stjälper än hjälper men inte kunde bry Minimannen mindre. Han är så fräsig, vår Prins Darling. Mammas älskling.
Och till fredagsmyset blev det såklart Fruktsallad och det där Chokladfluffet vi ätit typ tre gånger senaste veckan. Så himla gott. Och enkelt. Och sådär lite smygbra på fler än ett sätt. Vispad grädde, kakao, kanske (om man vill) en skvätt kallt kaffe och alltsammans sötat med lite kokossocker. Så, så gott. Prova vettja!
Det där var en varm och mycket uppskattad sommardag. Som vi njöt ute från morgon. Till sena kvällen. Då jag och M hade sån där vi-tid som är så mysig och som vi alltid är så noga med att prioritera. Tända ljus, prata om livet, både sånt som värker i hjärtat och sånt som är lätt. Det är något jag går och funderar på otroligt mycket just nu och som det prick bara är han jag vill prata om det med. Och det är så förbaskat fint. Att ha en M. Jag är så lyckligt lottad.
Helgbuketten, av allra finaste sort.
En sån Sommardag. Kanske den allra, allra vilsammaste på hela, hela sommaren. Den behövde vi. <3
Å kära nån, så himla härligt. Att vara hemma igen.
Det var fyra mycket, mycket lyckliga människor som klev ur Rymdskeppet igår, hemma på vår gård. Alla nästan kastade vi oss på vår älskade kisse som haft den bästa kattvakten man bara kan ha. Lilla Sallekatten. Och Älskade Storan… Oj som hon varit hos oss under vår semestertripp. Tagit hand om katt. Blommor. Sett till gården. Och i måndags hämtade hon ut våran matkasse också, som visade sig ha slut på sitt sommarlov. Så här behövdes inte ens handlas middagsmat på vägen hem. Kyl , frys och skafferi hade var sak på sin plats. Ni förstår ju. Tacksamheten. Så stor, så stor. <3
När man varit borta sådär typ en vecka, så trots att jag alltid tokstädar innan vi åker hemifrån, så kan det ju ändå kännas lite instängt, liksom. Men inte den här gången. Dörren har ju öppnats varje dag och runtom i hemmet var det strösslat med rosenbuketter. På köksbordet den allra största, med en välkommen-hem-lapp på toppen. Så himla fint.
Det var en fröjd att se ungarna komma hem till (som Sixten likt sin mor säger) Vackerhemma. Juni visste inte till sig hur hon skulle hinna spatsera överallt och samtidigt leka med alla leksaker. Storebror kutade det första han gjorde till odlingstäppan och utbrast ”Å! Jag måste kolla om morötterna växt” och så kom han i nästa sekund och knaprade på en orange goding.
Sen hade vi en sån härlig kväll. Barnen badade, väskor packades upp, var sak hamnade på sin plats, tvättmaskinen jobbade på och hemmet fylldes med liv. Återupptäckten av hur dansa-vals-stora rummen är här hemma, var också mer än god. När småttingarna somnat gott i sina sängar, satt jag och M uppe med tända ljus och visste inte till oss hur mycket vi skulle prata högt om huset, så att det liksom förstår hur mycket vi tycker om det. Allt i sällskap av en kurrande katt. Innan vi också kröp ner i skön, precis-innan-vi-åkte-till-Gotland-renbäddad-säng. Ljuvligt!!
Å. Det är så skönt att vara hemma.
Och att få vakna till fredag, i sköna storsängen kändes som en dröm. Fredag. Och allra sista semesterlediga helgen väntar. Hittills har vi bara strosat runt här hemma. Jag njuter så av att gå ut på gården och hänga tvätt, sticka näsan i luktärtor, knipsa gammblommor, norpa några sockerärtor att tugga på. Höra stor-lilla ungen tjoa med pappan i studsmattan. Och också veta att lilla ungen har det hur skönt som helst i vagnen bredvid. Solen skiner och det bara känns att det är en fin-fredag som väntar oss.
Åh,
Vilka helt fantastiska dagar vi haft på vårt älskade Gotland. All Tillsammanstid. Alla mysiga frukostar. Småkusiner i lek. Havsluft. Vallmo i blom. Varm sol mot kind. Och många, många sköna träningspass, både i skog och mot stranden. Den totala vilsamhetskänslan, som är så fantastiskt angenäm att få under en drös tillsammans-sommardagar, just här. 
Fruktsallad med påhittat, farligt gott chokladfluff. Visbyturer. En heldag på Kneippbyn med småttingar med stora ögon. Cykelturer med barn med i räservagn. Den där daten tillsammans med mannen. Bad och Glassätande. 
Dagar att vara så otroligt tacksamma för.
Vemodigt, som alltid, att säga hejdå till det där huset som är så gulligt att det inte är klokt. Ön som bara är helt ljuvligt vacker. Och den där semesterfeelingen som är så alldeles särskild just där. Men, vi åker hemåt. Mot vår älskade Drömgård. Med stor längtan och tacksamhetskänsla. Vissa längtar efter att få bygga maskiner i köket som han alltid brukar, en annan längtar nog efter att få dra katten i svansen, och åka rutschkana såklart. Och dom där två andra, är mer än ivriga på att få öppna färgburken med nya färgen som kommit och som förhoppningsvis ska sätta kronan på verket över vackra snickerier.
Nu är vi i land. På fastlandet.
Det har varit En Hjärtegod Familjesemester, från början till slut. Men oh så härligt det ska bli att rulla in på älskad gammgård igen om en drös timmar. Lycka. Både ock!
Ha en god dag, alla ni! … här hoppas vi på en lycka genom-Sverige-resa!
Senaste kommentarer