av Emmeli | okt 24, 2018 | Emmeli funderar, Jag och M, Juniflickan 2 år, Mammalivet, Norra Drömgården, Shopping, Stora Lilla Familjen
(inlägget innehåller reklamlänkar)
Det där var i helgen.
När vi tog små paketen, pysslade kortet och ljuvligt doftade blomman och susade iväg för födelsedagskalas i Mäjadalen, hos ”Storan” (det är alltså min äldsta av mina tre storasystrar, för er som kikar in här för första gången eller så) och hennes familj. Det är så vansinnigt lyxigt att vi bor i samma by!
Jag kände mig så tjusig i min nya gröna blus också. Som pricken över i:et i min höstvintriga kapselgarderob. Som ni läst om HÄR.
En sådär alldeles ljuvligt mörkt, typ grangrön, blus. Älskar den färgen. Och tänker att den är fin hela hösten, kring jul och ja hela vintern också.
Fann den på hm. Fanns i flera färger. Har sett den här färgen lite här och där bland kedjorna.
HÄR och HÄR är två fina blusar också i samma färg. Och ja, den HÄR klänningen är jag faktiskt himla sugen på. Nu när Minsting ammas för fullt, är klänning inget ypperligt plagg precis. Men omlottklänning, skulle ju fungera som amningsklänning faktiskt.
Skorna är ett par Vagabond. Finns HÄR bland annat. Och kjolen, ett så himla bra köp. Kommer från Lindex och den hittar ni direkt HÄR.
Grönt är tjusigt, visst?
…
Så var det plötsligt onsdagkväll. Jag sitter uppe i tända ljusens sken. Det enda som hörs är ett gnisslande fläktelement ute i hallen. Det jobbar på för fullt och låter samtidigt som en klämd näbbmus, typ. Nåja. Det funkar i alla fall!
I övrigt, njuter jag tystnaden och hör mina egna tankar en stund. Vi har haft en så härlig höstdag. Vacker och mysig. Berättar mer en annan dag. Tänker också på att den här typen av kväll var så mycket vardag för mig, för bara drygt ett år sedan. Jag menar.. det är sena kvällen nu, barnen är nattade och här sitter jag. Sömnig. Och längtande. Efter en skäggig. Som är på uppdrag.
Så mycket sånt här det var förut. Så härligt att det fortfarande är en boll i luften. Men tack och lov, att bollen är så lagom stor nu, och inte sådär övermäktig och ohärlig, som då. För er som inte hänger med på vad jag mumlar om, finns HÄR ett inlägg om en stor förändring som skedde för oss förra våren. Något som gör att jag fortfarande, jamen jag tror tusan jag tänker på det varje vecka, ett och ett halvt år senare, tänker på hur härligt det är med all tid vi har. Tillsammans. Så stolt över min M. Kan så många saker. Är den ödmjukaste på jorden. Och framförallt den hjärtevarmaste människan jag känner. Jag och barnen är som en hop prinsar och prinsessor här hemma.
Så. Lite tjusig stass och några kvällsfunderingar. Hoppas att ni haft en fin dag! … Sov gott, när det blir dags!
Lillafrun
av Emmeli | okt 23, 2018 | Emmeli funderar, Emmeli pysslar, Norra Drömgården
Först satt jag där och kunde absolut inte bestämma mig för om den skulle bli vit- eller grönmossig.
Årets Höstkrans, alltså!
Så jag tänkte” Äh. Det är okej Emmeli att vara supervelig om världsliga saker ibland också”. Så jag tog helt enkelt både vit och grön mossa och tänkte bääära eller brista.. håhå, så spännande, visst!
Grön blomstertråd är så himmelens bra att jobba med.
Använder den till alla slags kransar, året om. Själva stommen kommer från blomsteraffären här i vår by, för flera år sedan. Men är alltså något som går att få tag på i blomsteraffärer och som håller i flera år sedan bara man är lite försiktig.
Jag gör små mosskransar. På den gröna mossas drar jag bort det bruna skruffset, för att få så mycket grönt som möjligt.
Först tyckte jag bu om hela alltet.. det är väl typsikt, med den där okrispiga känslan jag hade förra veckan.. då tycker man själv att man ser risig, känner sig risig, det man gör ser risigt ut och allt känns risigt. Känner ni igen er, när man helt sonika går runt med ett eget regnmoln över sig? Så är det ibland. Livets nyanser. Ibland förklarliga. Ibland inte. Det bara är så. Allt är okej.
Men alltså, titta där då!
-En stund senare, efter att ha öst på med kärlek, i form av mossar, kottar och lingonris och under tiden fått så härligt utlopp för min pyssliga, kreativa sida. Jaa, då blev den ju så skogstjusig att det förslog, ju!
Och nu är ju dessutom regnmolnet borta så nu äälskar jag den, hehe
Gjorde en liten öglad av tråden för att kunna hänga den på tre år gamla spiken. Tänk, att vi bott här i tre år nu. Inte mer ändå? Känns ju liksom på ett sätt som att det här varat i all evighet. Så tacksam för vår gamla gård.
Min plats på jorden.
Det finns förstås många olika stilar på en höstig krans. Julia har gjort en helt annan variant, men så himla vacker den med. Kika in hos henne för att se, vetja!
Ute på verandan ligger fint enris som pappsen knipsade åt mig när vi var i skogen tillsammans förra söndagen. 
Så typiskt honom att hitta sånt där fint, med bär och allt.
Tänker mig att jag ska göra vinterfint med det framöver… 
..Men tills dess, har vi Höstig skrud och nu dessutom med Årets Höstkrans upphängd. Pyssla en ni med!
Önskar er en god tisdagkväll! Igår klarade jag ej nattningen av Tripp, Trapp, Trull som vaken, utan klubbades tillsammans med dom. Brandismannen väckte mig när han kom hem sent till kvällen efter sin Brandisövning.. mest bara för att jag skulle hoppa ur långkallingen, och i nattlinnet, borsta en tand och sen återvända till kudden igen. Men ikväll! ..ikväll skaaaa jaaag håållla mig vaken. Ok? -Ok.
…Allas sängar är renbäddade vilket kan vara något som gör en salig och sömnig för mindre.. men man kan ju alltid hoppas. Så skönt med lite vila för mamman, innan natten.
Lillafrun
av Emmeli | okt 22, 2018 | Emmeli funderar, Norra Drömgården, Stora Lilla Familjen
Om första halvan av helgen var fylld med feelgood i form av kära vänner och familjemedlemmar, solsken och kalas. Så var söndagen fylld med härligt, som sovmorgon, kaffesörplande i lugnan ro. En gråmulen himmel. Långpromenad med hela gänget.
Och ett skönt high five till kvällen, när M kom in efter att ha rivit ner hela ställningen. Ni kan ana känslan, va? Sagolikt härligt alltsammans.
…
Nu är det måndag och jag känner mig pepp på den här kommande veckan. Jag har hunnit samla mig väl i kropp och knopp i helgen.
Vet med mig att jag brukar känna mig lite dimmig den här tiden om året. Jag är ju en människa där energin flödar ut och så är jag, om jag får säga det så, väldigt snabbtankad på återhämtning. Men den här tiden på året, alltså. Det blir en krock i mig. Jag tror att jag kan fortsätta ”som vanligt”. Fast kroppen vill sakta ner i takt med naturen, ju. Så då blir det sådär som förra veckan, en känsla av att mörkret anfaller och jag känner mig moloken.
Men så räcker det med att jag sansar mig, börjar boa i hemmet. Som att ta fram vinterkläder och sortera bort sommartidens tunnare mot vintertidens mysiga mössor, stickade sockor och handskar. 
Alldeles oanvända stickesockor som väntar på mig.
Förbereda för kylan. Göra mysigt. Sånt är bra för molokenheten.
Igår när jag ändå var igång, så passade jag också på att rensa ut ännu en storlek ur Lillebrors garderob och ”shoppade” ny storlek i syskonens ärvesförråd. Kära hjärtanes, som han växer lillprinsen!
Som pricken över allt tog jag mossan, kottarna och lingonriset jag och barnen plockade i skogen förra veckan, och band en höstkrans. Satt där på bron i mina nya farmorglasögon och kände mig rik på livet.
Med ens kände jag hur den där blä-känslan för mörkret, började bytas ut mot en behaglig, pirrkänsla i magen. Jag började fantisera om julen. Åka kjälke med barnen, visa Bertil röda pumlorna (julgranskulor, mao) i granen och bara det där ljuva med Jullov, alla tillsammans. Bästa med jul är ju allt härligt innan. Tycker jag.
Lovar att visa kransen sedan. Jag har bara inte hängt upp den ännu. Den ligger gömd, på diskbänken faktiskt. Ska köpa fågelmat först. Och börja mata i fågelmataren. Annars kommer kransen att vara fågelmat i ett knyck. Det vet jag. Been there done that, förra året.
Ok. Nu ska vi ta tag i måndagen här.
Önskar er en god veckostart!
Lillafrun
av Emmeli | okt 21, 2018 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Juniflickan 2 år, Liten 4 år., Minsting 4-6 månader, Norra Drömgården, Stora Lilla Familjen
Plötsligt var det lördagmorgon.
En kylig och himmelens vacker sådan.
Efter helafamiljenfrukost hoppade bäbis (som redan då var piggare än dagen innan och nästan prickfri från nässelutslag på lilla, väldigt mjuka kroppen) ner i sköna voksipåsen och bäddades ner i vagnen, medan vi andra tog lek- och arbetstid ute på gården.
Efter skön friskluft rasade vi in i köket, bakade kaka och snodde ihop varma mackor med svampstuvning.
Så löjligt gott!
… ääntligen rullade fina gänget in på gården. Idan, F och deras nya lilla stjärna.
Alltså titta på henne. Hunden L. Vi blev kära i henne, hela gänget. Mannen och L satt och ”Höll hand”. 
Jag kramade hjärtenära människor, gosade hund, öppnade fina presenter och mådde så himla gott mitt i allt. Bortskämd kände jag mig. På livet. 
Vi åt och fikade och pratade livet. 
Vi gick ut på gården sedan. Och kastade pinne och busade med hundvalp.
Bästis! Och en ny lurvig favorit i mitt liv.
M var om möjligt än mer kär och tycker att ”det är ju du som säger nej, älskling” och menar att bara jag säger ”ja okej” så har vi en hund här på gården….
Efter alldeles fantastiska lördagstimmar var det bara ett solbadande kök med tigerkakesmulor och liten Skrålla mitt i, kvar. Såklart en massa mer liv också, förstås. Men det blev tomt när dom åkte, dom där tre. Har längtat så efter att ses och det var så hjärtegott, så.
Vi stökade undan, piffade oss, drog på kalaskläderna, slog in paket och susade sedan iväg. För en kalaskväll i Mäjadalen. ÄlsklingsStoran fyller år idag förstår ni. Så vi hade drömmig kalaskväll där igår och hela lördagen blev liksom ett helgminne så kärt, så kärt.
Hoppas att ni fyllt helgen med massa gott för hjärta och själ.
Vi hörs imorn igen!
Lillafrun
av Emmeli | okt 19, 2018 | Emmeli funderar, Juniflickan 2 år, Liten 4 år., Mammalivet, Minsting 4-6 månader, Norra Drömgården, Stora Lilla Familjen, Träning
(inlägget innehåller två reklamlänkar)
Åhå, tack Gud för fredag!
-Vilken smått skrattretande Bergochdalbanevecka undertecknad haft!
Pepp ena sekunden, supermelankolisk nästa. Lycklig hit, vemodig dit, älskar så hjärtat gör ont. Löven faller, känslan av förgänglighet, tröttheten som anfaller i takt med mörkret. Jag äär ju en människa med oooerhört goda tillgångar till mina känslor. Ooohlala, ej så stabilt ibland alltså. Efter att jag hade varit ute och sprungit en riktig meducirunda igår, sådär så att jag drog hemifrån opepp men landade hemma pepp igen. Jaa då toppades veckans misstänkta hormonhärva i kroppen, med ett häärligt migränanfall. Så nu har jag sovit ruset av mig och är vaken tidigare än någonsin. Av mig själv. Ganska så mysigt ändå, att vakna utvilad, tassa upp i mörkret och tända ljus och vänta in att älskade ska vakna.
Är så förbenat tacksam över ynnesten att få vara hemma med dom.
…
Storebror, så liten men så klok.
Så kär och ”stolt” som han säger, över sina syskon. Jag älskar att han trivs så med småvännerna på Förskolan dom timmarna han är där. Och det där nya torsdagsnöjet, att susa iväg en sväng på dans, är så gulligt att man dånar ju. Men tänk ändå, så stoor han blivit! Hans mesta tid är ju här hemma förstås, och här pågår pyssel och bokstavspåtande blandat med en stor byggperiod i livet. Plusplus (såna HÄR ni vet) och ”maskiner” hej vilt av bästa briogrejerna (HÄR hittar ni dom, en varmt, varmt tips!) är vad som går varmast just nu. Bädda sängen har han börjat göra själv också. För att ”hjälpa dig mamma”. Alltså.. min fina Prins Darling. x
Juni, då. Min coola, kavata älsklingstjej.
Fullkomligt älskar att få bjudas in i hennes tvååringsvärld. Vi bygger pussel, pysslar förstås tillsammans med storebror, sörplar kaffe vid lilla bordet ”inne på lumme!” (inne på rummet, för den som inte förstod!). Älskar småäventyren. Som när vi går promenad tillsammans. Stannar minst tusen gånger. Hittar en sten. Plockar upp. Går några steg till. Tittar på löven som faller från träden. 
Plockar upp olika löv från marken. Undrar tillsammans vad dom är för färg. Bär dom med oss hem.
… och slumrar sedan på kökssoffan, så trött av hela alltet.
Och så Bertil då. Gullisen.
Som strösslat hjärtenära med doptackkort. Han som mer och mer lär sig att greppa tag i saker lite mer medvetet. Som försöker ”prata och sjunga” och har så gullig röst att jag går av. Sticker jag iväg på tur själv, typ en prom eller springtur, så är det alltid med lite miniseparationsångest..
Men stackars lillvännen, har blivit förkyld. Hade igår sån hosta att jag bara ville hosta åt honom. Låter så otäckt. Igårkväll fick han plötsligt prickar i härliga små vecken på armarna och benen.. men inte värmeutslag utan något annat, typ nässelutslag. Mycket mindre idag. Men jag ringer hellre en gång för mycket än för lite, så strax ringer hälsocentralen upp och vi ska få rådgivning så får vi se sedan. Lillprinsen är sådär löjligt obrydd om hela alltet, så det gör mig också lite lugnare..
… och där, är hela gänget vaket för fredag! Alla halsband och armband, byggdelar och pussesugna kinder är redo. Även mamman, känner sig faktiskt på banan. Inte en gråtkänsla så långt ögat når. Wow!
Såå skönt med helg i sikte nu. Känns som att jag inte träffat den skäggige på hela veckan och jag kan bli vinglig för mindre, liksom. Min klippa, ju! I eftermiddag åker bara han och jag, och Bertils förstås, iväg en sväng till stan för lite ärenden. Känns ändå så mysigt, vet att chansen för samtal som pratas till punkt kommer att ges och det är så fint.
Ok. Statusen här hemma på Drömgården, där har ni den!
Önskar er en härlig fredag!
Lillafrun
Senaste kommentarer