Bara dundrade ner det som fanns kvar av ettåringarna. Hipp som happ, liksom! Och se så fint det blev! Blir alldeles lycklig när jag tittar på denna färggranna plantering.
… ännu ett tecken på att det mest bara är att tuta och köra när det gäller trädgårdsblomster. Allt blir fint tillsammans ju! Förstås trivs vissa blommor bättre på vissa platser i vårt avlånga land, jag håller lite koll på odlingszonen (vi gränsar 4/5) menar jag, men det är knappt. ”Tutar och kör”, det är nog mer sanning…. och ”learning by doing”.
Lejonkapen är nya för min lilla trädgård. Och dom blir en keeper. Oj så vackra och glada!
Men, det går förstås inte alltid spikrakt från att fröna hamnar i jorden på vårvintern, till högsommarens blomsterfägring…
Nej. I år höll jag till exempel fullständigt på att ta kål på mina luktärter. Dom bodde i sina små växthus och njöt så, mina praktigaste luktisar någonsin.. tills morsdagshelgen. Då blev det aaaalldeles för varmt där mot söderväggen, och alltsammans höll på att brännas bort.. en trög start blev det sedan att försöka återupplivas som luktärt, men det gick! Dom är starka dom där doftande darlingarna!. Ptjaa.. sen var jag så klomrig (som mormor skulle ha sagt… typ småklantig?).. att nästan alla dahlior bröts av när jag planterade ut dom.. haha! Dom kommer dom också, förmodligen i en mindre rangling variant än den otoppade… men kanske kommer dom här i norr inte hinna blomma innan frosten nyper dom, vi får väl se! Vad mer? Jo, jag skolade ju ut småplanten där i försomras… i prick helt fel läge… gassande sol, torrt och blåsigt…och inte hann jag vattna därefter som jag hade behövt.. (määrkligt va? med tanke på att jag hade tre gullungar till min hjälp.. ). Puh. Var riktigt deppad då… Planten låg ner, strök backen och såg helt död ut första fem dagarna efter utplantering… men sen så, sträckte även dom på sig.
Jag har pysslat med mina blommor i år på ett sätt jag aldrig tidigare gjort… när allt var så nära att kolavippa blev jag liksom än mer kär och duttar och duttar. Bäddar om med mer jord, stöttar, vattnar flitigt… och njuter.
Av att ha en alldeles egen trädgård. Att göra precis som jag vill i. Hipp som happ. Med blundrar och allt! Till på köpet jublar själen, där jag står med jordiga händer och blomsterdoft upp i näsroten.
Denna känsla är den samma, varje gång när M haft sin brandisjour. Det går så himla bra med jourpusslet, vi har rutin på det hela, men i slutet av jourveckan är jag alltid typ så trött jag att jag vill gråta… och då är det inte jag som burit människor med brutna ben ner för olika höga kusten-berg osv…men, jag har jobbat på andra fronter! Allt handlar om ett Teamwork, förstås. Nåväl. Vi tar en titt på hur veckan här på gården såg ut, innan veckans planer!
Jag hängde med dessa förstås. Våra pärlor. Här var pappsen på brandövning och här hemma badades det vildingar och nattafikades. Denna syn gör mig gråtlycklig. Gullungar i vårt skavda, älskade gammkök!
Vi hängde på övervåningen allihopa. Snickrande och kortspelande i ett.
Jag var och badade i sjön med barnen och vi konstaterade att vi är ”ett riktigt team”.
Vi hästade hela familjen. Jag red Fjödur så vi båda var svettiga. Barnen skumpade runt i bubbelskratt på deras lillponny. Och M busade med Blå Berget på deras vis… och så tömkördes det lite också… båda Ikran och Miniman, som ni ser!
Så köpte vi glass från glassbilen och kalasade på. Så jädrans mysigt att gå med barnen och känna unnande, somriga känslan, precis som när jag var liten och följde med mamma eller pappa och glasshandlade..
Jag var gruvligt trött stundvis och längtade efter på vift-brandismannen… funderade en sekund på hur det skulle kännas att bo i ett nybyggt hus med asfalt kring, (haha! trötthetstecken deluxe från min sida)…men så lyfte jag blicken och tittade på det här; drömgårdslivet. Älskade drömgårdslivet. Som fodrar en hel del kraft, ork och pusslande… men som resulterar i det här.. livet här på gården med tre gullungar, hästar, katter, blommande klätterroser och mycket tillsammanstid. Jag nöp mig i armen. Vill inte byta det här mot något. Tillät mig känna stolthet för en stund… Det har inte bara blivit såhär av en slump, faktiskt. Vi har tagit oss hit, jag och M tillsammans.. heja att vi vågade..
… inga drömmar är för stora. I alla fall, har precis ingen annan någon rätt att göra ner dina drömmar. För dom är dina. Så vill nu något, har du en idé du tror på. Kör! – Sådetså!
Drömgårdslivet är inte bara en dans på rosor, nej. Mycket som kan krångla och kruxa. Ett otursmoln ovan djuren har vi haft senaste tiden. Fransson är pigg som ni ser… men där på soffan har vi senaste dagarna bäddat om en skadad Sallekatt. Burit honom mellan sovplatserna, maten osv… följd av ett redigt slagsmål med en annan katt.. med en svullen, sårig tass har han haltat fram och hujedamig så ont det gjort i kattmammahjärtat. Ingen vet-tid att få, enbart 12 mil bort. Och med tre småbarn i sällskap och den där katten som vägrar kattbur… fick vi försöka ordna så gott vi kunde här hemma. Nu har Salle typ 7 av sina 9 liv kvar… och han äär piggare, hallelujah!
Jag och barnen hade en heldag hos mor och far. Det blev en dag att stoppa varmt, varmt i hjärteasken. Vilket sommarlovsminne! Äta mormors pannkakor, bada poolen, mumsa sockerkaka, gunga hammock… och SPRINGA hemmahemma-rundan i full fart…
Vi var till Tant G på andra sidan lillåkern, lämnade en blombukett och blev bjudna på fika. Hur mysig stund som helst. Barnen har helt klart en egen Tant Berg i sitt liv och det känns som en rikedom.
.. vi hade två coola tjejer från grannbyn här också. Två bönder som vi beundrar stort. Härlig, inspirerande pratstund med lite sockerkaka på toppen.
Och så åt vi allt mellan makaroner och korv och det här; familjens ena favvisrätt.
Kycklingfilé med fetaost och soltorkade tomater. Couscous sallad till! Går såhär;
Dela kycklingfiléer så många du önskar, i bitar om två, tre. Bryn i god olivolja, salta och peppra. Lägg kycklingbitarna i en ugnsfast form. Ta några klickar creme fraishe, en skvätt grädde, och ett gäng rågade matskedar soltorkade tomaterkräm, strimlade soltorkade tomater, smulad fetaost, salt och peppar.. rör ihop till ett gojs och slå över kycklingfilén. Klipp en klump mozarella i småbitar på toppen av hela alltet, innan du skjutsar in det hela i ugnen, i 225 grader i cirka 35 minuter… provskär i kycklingen så du ser!
Servera till couscous och smarrig sallad. Här hade jag bönor av olika slag (svarta bönor + ”blandmix”), körsbärstomater, smulad fetaost, soltorkade tomater, sallad från landet, en skvätt olivolja och salt och peppar. Så mumsigt, enkelt och prick alla i denna familj äter så det står ut genom öronen … likamed en matträtt jag älskar, av flera anledningar!
Sommarlediga veckan nummer tre och dess önskeplaner;
–Hurra! ”Vi” är jourfria och kan både hänga tillsammans med storfamiljen, vännerna och ge oss ut på utflykt och små äventyr, alla fem tillsammans.
-Rida långritt!
-Tapetsera Junis rum!
–Hästfix! -vi mockar vidare som galningar och så ska vi göra ännu en ny hage under veckan. Häpp häpp!
-Så! Japp. Nu har vi ätit första svängen sallad ur pallkragen och min älskade vän Carolin har lärt mig att det går uutmärkt att så en omgång två nu. Godare att hinna äta upp salladen innan den blir sådär stor och besk liksom, och sedan då så en omgång till istället. Såååå (hehe) det, ska jag göra.. kanske dundrar jag ner en fröpåse jag skippade i våras också.. möjligt kommer den upp och hinner blomma innan frosten..vi får väl se, roligt att prova!
-Springa! Enormt glad för att knät pallar för löpning igen. Lite halligalli-opålitligt ännu men ändå, hurra!
-Njuta sommarstunder. Älskar så, när vi äter middag där ute på verandan, utan att frysa och bara har det så gott. Eller när pyjamasungarna struttar ut till hästarna och säger godnatt innan nattandet i vagnarna. Stunden när jag plockar trädgårdsbuketter… eller bara tjavandet längs grusvägen, med en liten hand i min. För att inte tala om varje ny sommarmorgon…
… Hoppas att ni har det gott, mitt i sommaren! Ta hand om er, allt ni kan.
Jag är och kommer förmodligen alltid att vara helt loppistokig. Det är ju så förbenat kul. För en liten slant i jämförelse med att köpa nytt, kommer jag hem med så innerligt vackra pärlor, som bara osar historia och charm…utan att ha gjort det minsta avtryck alls på miljön. Men, det måste finnas någon hejd även här, förstås. Till exempel har jag sagt åt mig själv på skarpen att inte kånka hem mer porslin förrän det verkligen nu behövs… köksskåpen är fulla till bredden. Att spana efter prylar vi verkligen behöver, det gör jag för fullt. Förresten! M gillar också att spana. Så roligt att spana ihop!
Senaste tiden har vi hållit ögonen öppna för till exempel vackra lampor av olika slag, en ny tvättkorg och ett sånt där krus som mamma och pappa har som jag alltid älskat och nu vill ha själv. Vänta ska ni få titta närmre på senaste tidens skatter!
Visst dånar man? Sååhå vacker lampa, visst? Tänker att den ska få sitta i Salen eller Matrummet (det som är sovrum nu)… när dom rummen är i ordning vill säga. Kan dröja jättelänge dit… kan också tänkas bli ganska snart, i alla fall gällande ett av rummen. Denna lampa kommer göra känslan för hela rummet! 350 kr. Fynd!
Detaljerna….
M och jag spanar inte riiktigt efter samma saker. Men hallå där vackra dörrhandtaget, välkommen hem till oss. Väl fyndat, M! 50 kronor.
Och titta!! Drömmarnas krus. Stort och så, så fint. Förmodligen hade jag inte unnat mig det om det var helt, dom kan vara dyra dessa.. meen, nu var det en liten bit borta från kruset i toppen. Det gör mig ingenting. Jag ska ha blommor där i och det kommer inte göras det minsta att kruset inte är hundra helt. 150 hurraiga kronor!
Ni ser där i diset att en liten bit är borta. Ändå, drömkrus!
Och närmast i bild här nu då? En tvättbräda. En sån grej som gör mig pirrig i magen och att jag orkar lite renovering till. Typ så. Vi har ju en fullt fungerade tvättstuga, visst visst. Den är typ helt fuktskadad och jag ryms knappt att greja där inne. Meen, den fungerar, så ingen nöd nej. Längtar ändå enormt efter ett riktigt badrum/tvättstuga. Där ska tvättbrädan får stå och se tjusig ut. Målbild! Tvättbrädan kostade typ en 60-lapp tror jag..
Loppislycka!
Vad loppisletar du just nu?
(pssst! för att kommentera, klicka dig in på det valda inlägget, då dyker kommentarsrutan upp! )
Hej det är Bertilen! Jag är två år nu. Coolt va? ”Tlakton” är livet. Enligt mamma och pappa kan man inte bli gulligare. Jamen titta bara på mig!
Och nu är jag på övervåningen och ”donk donk”. Mage till segt tempo dom haft där uppe senaste månaderna, alltså! Vad PYSSLAR dom med egentligen!? Pappa och mamma, alltså?
-Jag vet precis- Har det inte varit tjall med hästarna, så har det vanligt alldeles vanligt ”vårbruk” med diverse bestyr, eller så har dom ridit på ”maaaagiska” (cheesy ord va?) ridturer. Snickrat och donat prylar utomhus. Grävt i trädgården. Framförallt hängt med mig, syrran och brorsan hela tiden. Så jag förstår dom ändå, att tiden inte räckt till till precis allt. Dom försöker in i det längsta att hålla sig från stresskänsla över något dylikt som renovering… men jag ser på dom, att dom önskar bli i alla fall liiite klara nu. På någon liten fläck i alla fall.
Och vet ni! Nu är vi igång där uppe igen efter två månader av helpaus. Evighetsprojektet går framåt igen!
I våras lämnades våningen med nyriktade väggar, nygipsat och även spacklat och slipat på flera håll. Murstocken gjordes i ordning och både lagades och putsades. Nu återstår en ”surdeg” som pappa är så duktig och jobbar med, nämligen karmar till alla dörrar. Inte för att han skulle komma på tanken att beställa en färdig sådan i alla fall, snickargalen som han är, så är det nästan omöjligt… Varje dörrkarm måste måttas efter gamla dörrarna och precis inget är ”standard”. Både jag och mamma får huvudvärk bara av att tänka på hur mycket tankeverksamhet det är för att få varje karm att bli rätt.. Men se, så enormt vackert det blir!
Smygar görs också nu i ett huj och det är också något som förvandlar rummen så fint…
Därefter är det ”bara tapeter och lister kvar”. Förstår ni!! Okej, jag måste påminna hypermorsan som typ skriker över allt som pappa gör nu, ”för att det blir så fiiiint!!”.. påminna henne om att det ju fattas lite eldragning och småpyssel också. Men ändå! Mycket, mycket, mycket är gjort och vi ser ljuset i tunneln!
Den här dörren satt till ”pigrummet”, det som blir mamma och pappas sovrum. Denna dörr får nu vår familjs ”Lillapiga”, syrran alltså. Vi använder så mycket vi kan av det som finns. Till mamma och pappas sovrum, med än högre i tak, blir det en högre dörr. Byggnadsvård a´la Drömgårdsliv…
Idag är det julifredag och sommaren är tillbaka efter att ha varit på semester för ett slag. Jag ska följa med mamma och syskonen på äventyr. Jourande Brandispappan stannar hemma på gården, mockar skit, passar jour och snickrar. Gullpappa! Och tusan så roligt vi andra ska ha idag! Hejdå!
Att kolla masken på våra hästar, varje år innan betessäsongen, något som ingår i rutinerna nu och alla år framåt. Jag har i hela mitt hästliv aldrig varit med om att ha elakaste sortens mask i lägret. ”Men mask, då behöver man väl bara avmaska och sen är det bra!?”, tänker kanske du. Men det finns förstås flera olika sorters mask. Här på Drömgården har vi nu ovälkomnat fått den elakaste varianten av dom alla…. som både är otrevlig mot hästen och dessutom svår att bli kvitt från marken, där den kan leva kvar upp emot två betessäsonger framåt. Den stora blodmasken! Kul. Nej, inte alls.
Och hur uppdagades nu detta? Inte för att jag och M märkte det på hästarna, ett enda dugg. Pojkarna har vi aldrig sett blankare i pälsarna eller piggare i steget. Fräscha, välmående typer där ute i hagen. Tack vare vänliga människor som meddelar vidare till hästarnas nya ägare (jag och M), så fick vi reda på att hästar som våra pojkar betat med förra sommaren, hade påvisat denna elaka, väldigt ovanliga masktyp. Dvs, denna smitta hade pojkarna redan när dom kom till oss, fast vi omöjligt kunde veta. Förstås hade vi kunna slentrian-avmaska… men det var inget vi ville göra, mitt i vintern.
Vidilab förklarar såhär;
Ägget följer med träcken ut på betet. På betet utvecklas larverna och följer sedan med grässtrået ner i hästens tarm där den tränger in i tarmväggens små blodkärl på hästen. Den vandrar sedan omkring i hästen tills den hittar krösroten. Krösroten är den plats där tarmens blodkärl grenar ut från stora kroppspulsådern. Det är under vandrandet i blodkärlen som den kan ställa till med svårdiagnosticerade problem. Det beror på att det kan bildas små blodproppar till följd av de skador larven orsakar i blodkärlens väggar. Symtom kan vara kolik, feber, hälta och blodbrist. Larven utvecklas sedan till maskar som förs med blodflödet tillbaka till grovtarmen. Efter 6-8 veckor blir maskarna könsmogna. De fäster sig då vid tarmväggen och suger blod.
….så när vi nu då skickade in bajsbollar för var och en av hästpojkarna, kunde ägg påvisas från Stor blodmask. Vilken hästarna smittats av på sitt bete förra året, men som nu då hamnat i våra hagar. Oooom jag ångrar mig att vi inte avmaskade på en gång, fastän det var mitt i vintern? Ooohja. Men nu är det som det är och vi har försökt lösa problemet så gott vi kunnat, Team Drömgården! M, jag och barnen. Fy tusan, vad vi kämpat för pållarna senaste månaden.
Mockat som galningar. Maniskt. Inte bara den där årliga vårstädningen som bör göras i vinterhagen, nej där den skiten legat har det ju ändå inte vuxit något grönt… men försommarskiten, som hamnat på gröna grässtrån, där har vi varit maniska för att inte hästarna ska tugga i sig nya maskar…
Då slutgiltiga provsvaren tog sin tid att få, kunde vi inte släppa ut hästarna i större hage. Betet i lilla försommarhagen tog slut och vi har gjort saker vi aldrig tidigare gjort…. slagit hö med väldigt välkomnade Pelle-Traktorn och hässjat på gamla hässjan vi fann i lagårn. Tydligen står hässjan åt fel håll, men tusan, höet torkade fint ändå och vi har kunnat stödfodra pojkarna med det nyslagna höet.
Har ni sett så hjälpsamt, coolt litet gäng som drog fram med en Dagens Frulle till pojkarna?
…
Lugnet har behållits någorlunda, tills att vi faktiskt började märka på pojkarna att dom var medtagna. Ikran var inte vanliga Ikran.. istället trött och loj och med sömniga ögon. Pälsarna mattades ner, både på honom och lillponnyn. Veterinär hjälpte oss efter labbsvar och snabbt därefter kunde vi lösa ut medikamenter för krakarna.
En sen kväll förra veckan där två av tre småungar somnat, mättes hästpojkarnas ”små midjor” för att kunna dosera rätt. Och i munnarna tutades medlet, på två av tre hästar. Islandshästen är ej smittad, ännu så vi kommer fortsätta att jaga bajsbollar sommaren lång, så inte eventuell smitta tar sig från grässtråna in i honom, eller dom andra två.
När medlet verkat, var dagsverket i lördags att göra en ny hage som vi sedan släppte pojkarna där i!
LYCKAN då!
Planen nu för att häva denna parasithärva här på gården, är förstås att avmaska alla tre pojkarna efter betessäsongen (islandshästen har förmodligen hunnit bli smittad fastän det ännu inte kunnat påvisas och vi kommer inte att chansa, utan för säkerhetsskull- avmaska i typ oktober). Blir det en bra vinter, med stadigt snötäcke, kommer vi våga ha pojkarna i deras stora härliga Vinterhage som både dom och vi älskar, annars får vi lösa hagarna på annat vis. En idé finns också att prova elda marken i den smittade Vinterhagen… ”någon” (en viss älskad brandman) är peppad på det!
Avmaskning kommer också att ske en gång i vårvinter. Och till våren 2021, skickas nya bajsprover in och vi hoppas då innerligt att hästpojkarna är parasitfria…
Betande vackerdjur. En syn som ej går av för hackor!
Inte odrömmigt på något vis. Att få hästarna hit, på andra sidan lagårn… en drömsyn jag sedan första stund på denna gård fantiserat om. Hästarna är piggare och det är huvudfokus..
Nu kvarstår bara kampen att få veck snusket som lever kvar i marken. Det är inte så lätt att bara ”trolla fram nya hagar…”.
Ni andra som varit ut för detta krångel, hur har ni gjort?
Jag vet att det inte är ovanligt att man ”bara kör på”… avmaskar men släpper in hästarna på samma mark i alla fall, då möjligheten till annat ej finns. Till exempel på en ridskola med många hästar i ruljangs. Men vi, på en liten hästgård, vill vi helst inte göra så,.. vi vill helst inte behöva ge hästarna detta kemiska snusk, alls…
Här betar pojkarna gott nu.. och tanken är att dom ska få äta ner det gröna här så att det här till sist blir en ”mager hage” och den nya Hemhagen… mindre än den dom är vana, men det får vara så nu då det ändå är ett bättre alternativ än att riskera mer smitta. Pojkarna får bo i denna dygnet runt nu framöver.. hagen innefattar också ligghallen, så att pojkarna kan ta skydd och dom snarkar också där inne om natten…. allt på eget bevåg.
När maten börjar ta slut här kommer ännu en ny, betydligt större, beteshage att göras… för att pojkarna ska få sina grönbetstimmar varje dag. Vi är dock inte peppade på runda bollar till hästar när hösten kommer, så vi kommer inte att släppa ut på stort grönbete 24 timmar om dygnet… tyväääärr hästpojkarna! Tugg ska dom givetsvis kunna ha sina 16-18 timmar om dygnet (precis såsom den vilda hästen önskar.. ströva och leta mat, strå för strå).. men jag får ”fångest” av tanken att släppa tre hästar i en jättestor och jättegrön hage, dygnet runt.
Många av er har frågat vad vi följer för ”skola” här på gården… den traditionella, klassiska… eller kanske NH (naturlig hästhållning), Relationsbaserad träning med enbart positiv förstärkning?
…och svaret är nog; Det är som vi är och gör i allt annat; en blandning av sunt förnuft, utvalda delar från tidigare erfarenheter, mycket hjärta, en tanke att allt ska vara så naturligt det går och att alltid tänka att hästarna är med oss.. vi är inte två lag, människa över häst..
Dom gånger en häst agerar på ett sätt som kanske är mindre önskvärt, skulle vi aldrig svara med hårda tag utan försöker då alltid att tänka ”vad vill hästen säga nu?”.. jag har sett för mycket hårda tag i mina unga dagar, som inte lett till någon god vart alls. Så man skulle kunna säga att jag är för livet-vaccinerad mot sånt och ”tid, kärlek och lyssnande hjärta” är vårt recept på hur vi möter våra hästar. Vi låter hästarna ströva ”fritt” i vår lösdrift och jag har svårt att tänka mig ett härligare sätt att leva, om jag vore pålle.
Den här hästen gör en resa som är mer än häftig att få vara med om. Hästen som är vacker som få, har ett hjärta av guld men som också kräver mer tålamod än vi har vissa dagar. En resa jag hoppas innerligt ska få fortsätta och fortsätta. Än om den tar tvärstopp ibland och vi gör steg bakåt, och hästen springer en lov kring oss och signalerar ”bort! jag vill inte!”, så ser ni på honom!? Vilken cool liten isprins han blivit, vår Fjäder? En övning med honom, kan vara att stå och ge morotspengar samtidigt som man är liiite för yvig och knäpper med fingrarna.. låter det tokigt? – det handlar om att få den här lille islandspojken ner på jorden, få honom att förstå att inte allt är farligt, att man inte behöver kasta sig åt sidan för ett litet knäpp…
Den här killen, han är stor till utsidan men önskar helst att han kunde sätta sig i knät på oss. Självständigheten att gå ut på egen tur med sina människor, det jobbar vi fortfarande med. En kram av Det Blå Berget, är magi tycker jag.
…
Hästarna satte pricken över i:et på Drömgårdslivet!
Och än fast det nu krånglat och innefattar en del huvudbry och kräver extra mycket av oss fysiskt. Så har vi ändå aldrig varit lyckligare eller känt livet i oss så mycket som nu. Vi älskar det här gårdslivet, med småungar, djur och natur. Trots oväntade, elaka gästerna i hästhagen!
Och snälla ni, håll tummarna för oss, att dom där maskjäklarna är borta så snabbt det är möjligt…?
Senaste kommentarer