Skrivbordet är alldeles dammigt när jag slår mig ner.

Sorterar bort pappershögarna, kastar skräp och tar lite såpa på en trasa och torkar av det som bara yr. Famlar efter bokstäverna efter två månader av Tillsammans-sommarlov och total skrivvila här inne. Det sistnämnda har aldrig hänt, sedan jag började blogga för 14 (!) år sedan. Vilket lösenord var det nu till bloggen igen? Tankarna far… ”är det ens någon som kommer att orka läsa vad jag skriver? Är det inte bara Instagram, Tiktok och snabba klipp som gäller nu?”

Vem tar sig tid att söka åt en liten blogg med ord skrivna av någon som avskyr när saker går för fort, som inte alls har några häftiga pådrag eller karriärsmål på lut utan bara vill sakta ner, kanske ännu mer? Som känner sig ganska udda många gånger och som simmar mot nutidens samhälle-vågor, på många plan…

Nåväl. Vi får väl se… om ni fortfarande hittar hit!

…

Vilken sommar… så kär i den att jag minsann tänker njuta av den lite till i form utan en redig återblick. Vi har maxat med tillsammanstid och rått om varandra och njutit så av Gosiga Lilla Femman, hennes livets första sommar och alla älskade storasyskonen.

Vår första sommar som en familj på sju.

Vi dök in i julimånaden efter en otroligt intensiv vår och försommar.

Den skäggige fyllde år samma dag som tillsammanslovet tog vid. Julis första helg var med många fjärilar i magen. Några, för att dom skulle få åka på husbilstur med Farfars, .. medan ett gäng drog med fjärilarna i magarna, till Jämtland. För bröllopshelg.

Det är stort att sjunga på vigsel. Det är stort att få vara någons brudtärna. Att få göra alltsammans på sin barndomsbästis vigsel, toppar nog känslan. Fjärilarna var inte nådiga när jag och M genrepade precis innan. Så ärofyllt, hela alltet. Älskade Idan och fina J, vilken helt otrolig bröllopshelg dom bjöd på.

Direkt in i en utav årets mest arbetsidoga tider sedan. Slåtter.

Och i år hade vi så himla mycket ogjort innan vi skulle kunna ha ”balparty” och börja stuva in årets hö på högolvet. Då Ikran flyttat hemifrån så går det inte lika mycket hö längre. Vi hade bland annat några hundra balar att hantera och hinna sälja bort. Samt det där lasset med ved som ”nångång innan slåttern måste hamna på sin plats”.. behövdes tas om hand, pronto. Med mera. Jourvecka mitt i allt också. Jag och barnen slet på med veden i hettan medan M satt i traktorn, med FIP-bilen intill lägdan. Gissa om doppen i sjön var goda där utimellan!

Familjeteamworket var på topp. Kasta ved, sitta med i traktorn, hålla en lillebror i handen. Alla hjälptes åt. Allt, lika mycket värt för att allt ska gå ihop.

Känslan här när höet var slaget och veden inne på plats.

Medan M satt i traktorn dag för dag sedan, vände å vände.. så rände jag och barnen härs och tvärs, för att utöka djurflocken här på gården. Lilla Kajsakatten, Storasysters 10-årspresent, hämtades hem från norr. En sådan ljuvlig liten skapelse. Och så ett gäng nya ankor, eftersom räv-rackarn tog de fyra vi hade, i våras. Sorgligt nog, var räven på ännu ett besök i dessa dagar och tog tre av fem hönor, så otroligt fräckt.. han vågade sig till oss fastän vi höll på och arbetade bara metrar ifrån honom, runt knuten liksom.

Den här kvällen minns jag lite extra. Kvällen när ”allt var klart”. Allt var lagat och bakat där uppe i gammköket. Martin hade strängat höet. Jag och barnen for ner med skjuts av Storebrors lilltraktor, längst ner på lägdan. Fika med i korgen. Chipspåse och crush. Någon valde det hon tycker är det godaste som finns.

Nu firade vi.

Doften av nyslaget hö. Lillasysters första slåtter. Här var vi trötta, så trötta. Och nöjda, så nöjda. Nu var det bara finalen kvar…

Efter en natts sömn. En ny dag. En utav årets höjdpunkter väntade. Balparty-dagen!

Evigt tacksamma för all hjälp från vänner och familj, ännu en gång. Allt från hjälpande handtag av Pinglandgrannen, till min mammas hjälp att addera mat till det jag lagat, till pappa som grillade korvarna till lunchen. Barnen som lekte eller stod med på vagnen, Svärmor som svettades på högolvet, Svärfar som körde traktorn med lillen i famnen.. alla små och stora, så himla duktiga, .. med ett leende på läpparna!? Alltså, lyckos oss!!

Att göra torrhö, med enbart vädret som torkhjälp och med bara små maskiner. Det är arbetsamt. Och helt underbart. På samma gång. Synen av våra tre storbarn, själva, fullt arbetandes där på balvagnen, gör mig alldeles varm.

HÄR finns en film från årets Slåttanna, aka Balparty!

Någon dag av Semestervila nu. Så välbehövligt. Hästarna fick komma ut på efterbete av den nyslagna lägdan. Vi, badade i havet och åt jordgubbar i massor.

”TID ATT GÖRA VAD VI VILL!” , tjoade några.. -och började arbeta! Vi är sannerligen ett gäng som älskar att GREJA. Vissa suckar över vårt liv… det gör inte vi. Tvärtom. Det ÄR massor att göra, JÄMT. Mycket att ta hand om. Vi kan absolut bli tvärtrötta utimellan.. men vet ni vad som brukar göra oss piggare då? – Att greja! Haha! Att i noll stress få dona på, är livet. Precis som att det är supernötigt när saker behöver göras i hast och stress, förstås.

I sommar har vi hjälpts åt enormt fint med odlingen. Det är så magiskt att se barnen växa med uppgifter och ansvar vi givit dom i alla år sedan alltid. Belöningen sedan, när grödor tagits omhand, att få rycka en gurka till melliset, äta en näve småmorötter efter gallringsarbete.. eller bara sticka näsan i en luktärt…

Att måla hyllan M snickrat till Junis rum, tillsammans med henne (HÄR kan ni se hur hyllan blev på plats!).

Eller medan lillasyster långsov i vagnen, ta lillen i famnen och läsa en bok från bokkorgen (en korg fylld med böcker som vi haft stående och lättillgänglig där ute på bron hela sommaren). Det där, alltså. Såna guldstunder.

Martin har målat verandan. Så otroligt vackert det blev! Det är tio år sedan vi målade verandan så det var nödvändigt nu och vi slog till med lite färg denna gång. Nästa år är planen att fortsätta målandet.. så även spjälor osv. får ny färg på sig.

Sista dagarna i juli. På väg mot dop för älskat Gudbarn och 30-årskalas för älskad systerdotter.. min ”Lillis”, det skiljer bara 6 år mellan oss.. som det kan blir när man (jag) är en ”supersladdis”. Så tacksam för hela alltet. <3

Och gips!? Ja, hej och hå. Våra barn har spelat så ofantligt mycket fotboll tillsammans här hemma i sommar, så kul!! Så envisas dom med att stå i mål.. och den här gången höll det på att gå illa. ”Men bollen gick INTE in mamma!” … Lilla handleden gick inte av, men behövde stöd av gipsskena i ett par veckor. Lillvännen levde på för fullt och vi är så tacksamma att benet inte var av.

Många turer till skogen. Aldrig upplevt en sådan hallonmängd. Gulligaste sällskapet med, alltid.

Juli. Jag vill minnas dig livet ut.

Julimånaden, med lilla bäbisfemman tryggt på höften. Nu skulle juli bli augusti..

Emmeli