av Emmeli | sep 15, 2014 | Emmeli funderar, Lilla familjen
Så var det måndag igen!
Jag känner mig så himla lättad över att det här vardagståget, det som liksom anföll som ett enda småläskigt moln, för cirkus tre veckors sedan nu börjar kännas riktigt bra och som att vi börjar få snurr på det hela. Som att rutinerna börjar sitta och vi är med i svängarna. Så himla, himla skönt.
Efter morgonbestyren; Tokleka, hoppa hoppgunga, klä på, äta halv frukost för morsan med väldigt matnyfiken bäbis i famnen, slänga in en tvätt, bädda. Då, var Liten i vanlig ordning huur sovsugen som helst och vi drog ut på en morgonpromenad. Den stunden, som känns som en helt galet lyxig stund för en bebbemorsa. Idag: vacker septembermorgon, bara 8 plusgrader och alldeles frisk, ren och klar luft. Sol och ett vatten som en lugn spegel.
En bild från gårdagen. Lilla Familjen. Min skatt.
Måndag var det, ja. Och tåget tuffar. Inga konstigheter!
Kram/lillafrun
av Emmeli | sep 14, 2014 | Emmeli funderar, Lilla familjen
Vi vaknar tidigt, jag och Liten. Solen skiner in genom sovrumsfönstret och vi morgnar oss. Kliver upp och fixar brakfrukost.
Tvättmaskinen jobbar på dagens första tvätt. Kaffebryggaren mumlar. Favoritgröten kokas.
Och det är söndag.
Och med dom orden kommer en djup och härlig suck ur bröstet.
Kram/lillafrun
av Emmeli | sep 13, 2014 | Emmeli funderar, Laga, Baka, Äta, Lilla familjen, Liten 4-6 månader, Middagsmat!, Recept, Tårtor och desserter!
Alltså…
Det var ju en så hiiimlarns härlig fredagsstämning och jag var lyckorusig över helg och av mannen-fådda rosor och hej och hå. Frid och fröjd. Okej. För att göra en lång historia kort; Vi blev utlåsta.
Nya regenln vi har här hemma, eftersom någon smäller igen dörren stup i ett; sist ut, tar nyckel. Den regeln var så spårlöst borta hos mig när jag smällde igen dörren för att möta upp M och S utanför, dom som redan gått ut, för den termoseftermiddagspromenaden.
M står i telefon, och hans fru står och grimaserar och småskriker bredvid. Martin!!! Jag har låst ut oss och klockan är efter fyra, bovärden har gått hem och jag pratade precis med en suris på telefon, någon jourtyp, och han säger att han kan komma och låsa upp, men inte förrän om ett par timmar, och dessutom kostar det 500 spänn!!!
M kollade på mig och pratade sådär vuxet och lugnt, ja, det är bara betala. Så funkar det. 500 spänn som vi dessutom skulle ha kontant när den där småsura mannen skulle komma. Har du plånboken på dig?, säger M.
Nä.
Har du? frågar jag.
-Nä, svarar han.
Perfekt.
Jag ringer mamma, som om hon skulle kunna hjälpa mig. M springer runt, som en yr höna och gör inte vet jag. Sen kommer jag på att sovrumsfönstret är öppet, att om vi bara hade en stege, så skulle det kanske lösa sig. Vi springer upp till villaområdet bara precis bredvid. Just då kommer det en tjej och går med två hundar. Jag ser en stege vid ett hus, utanför husets dörr. Tjejen? Hon svänger in, preciiis vid det huset.
Hejhejhej, hallå, ursäkta! Vi är utlåsta och undrar om vi får låna din stege?
Självklart, säger hon.
Och där var vi räddade.
Mannen klättrade upp, högt och asläskigt. Älskade grannen stod och höll i stegen och jag stod nedanför och gastade. M kröp in genom fönstret och kom i ett knyck ut igen, med extranyckel att ge grannen och med stora nyckelknippan i sin egen hand. Och i ett knyck hade jag ringt upp den där jourtypen igen, och avbokat hans utryckning. Lycka!
Tjohoooo! Jag har precis tjänat 500 spänn, Martin, trallalallala!! Troo vad jag ska köpa för dom! Hojtar jag som en annan pajas.
Ja, älskling. En stege, kanske vore något för dig…, sa han, lite småsarkastiskt.
500 kronor kan kännas så olika mycket. Men just för att vrida om en nyckel, för att öppna vår lya, så kändes det som alldeles fruktansvärt tråkiga pengar. Så den där eftermiddagspromenaden, som vi till slut kom ut på, den smakade givetvis ännu godare efter att vi fått kämpa en stund. Och maten vi lagade när vi kom hem? Den som jag blivit inspirerad från Att vara någons fru?
Skvätte i olivolja i stekpannan. Fräste finhackad chili, massa vitlök och persilja där i. Och flingsalt! Kokade den färska pastan. Vände sedan ner pastan i stekpannan, i den goda olivoljan och strösslade i alla kräftsjärtar som fick dra åt sig av alla smaker.
Serverade med en persiljakvist på toppen. H. i. m. m. e. l. s. k. t. Det var så gott!
Och till efterrätt gjorde vi vår favvo. Gino. Igår bara med hallon och massa vit choklad ovanpå. Skjuts in i ugnen i 225 grader, tills chokladen smält. En god vaniljglass till och där var vi i mathimlen.
En fredag som svängde lite hit och dit, kan man säga. Men det sköna var att det slutade på ett bra vis. Och idag vaknar vi till lördag. Det känns som om jag inte varit vid liv i natt, märkte inte ens att M klev upp i morse och tog bäbisen som låg tätt, tätt intill mig. Trött, med andra ord. Nu har vi precis pussat pappan hejdå för dagen, och jag och Liten ska sörpla kaffet klart och sedan ha lördag för hela slanten!
God lördag!
Kram/lillafrun
av Emmeli | sep 12, 2014 | Emmeli funderar, Hem och Inredning, Jag och M, Laga, Baka, Äta, Lilla familjen, Lyan, Musik
Jag tycker egentligen inte om det där ordet.
Perfekt. Perfekta. Vadå, perfekta? Men jag hittar samtidigt inget bättre ord, just nu, som beskriver hur helgen startat;
Med en vacker fredagsbukett från den jag älskar allra mest.
Efter att ha kommit in genom dörren efter veckans sista timmar av uppsatsskrivande. Mötas av honom, mannen, som räcker fram en bukett vita vackra, vackra rosor och ser sådär finurlig ut.
Jamen. Perfekt. Det var faktiskt ett perfekt ord, just nu.
Nu tar vi helg. En fredagkväll, med god mat. Färsk pasta, kräftstjärtar, färsk chili, massa vitlök… några av ingredienserna till kvällens middag. En promenad ute i vackervädret väntar härnäst. Vi tar kaffetermosen med oss även denna gång. Det har blivit vår nya grej tror jag minsann. Imorn är det inte längre helg, för hela familjen, så ikväll njuter vi extramycket.
Nypiffat vardagsrum med lite mindre ljust rosa, istället lite mer smutsiga pasteller. Och mycket vitt, förstås! Höstigt och mysigt.
Trevlig helg, alla Ni!
Kram/lillafrun
av Emmeli | sep 12, 2014 | Emmeli funderar, Hem och Inredning, Jag och M, Lilla familjen, Lyan
Det är morgon i lyan, igen.
Igår. Torsdagstrött. Med värkande mammahjärta, efter några timmar borta från bäbis under dagen. Snurrande tankar i huvudet. Trots allt, en underbar kväll där jag och bäbis myste och myste och han klappade på sin mamma med den där handen och jag sa till mannen känner han hur mycket jag älskar honom? och mannen svarade, med den där lugnande Emmeli-jag-älskar-dig-rösten; Ja älskling, det gör han. Och han vet att du inte älskar honom mindre för att du missat ungefär 4 vakentimmar av hans dag idag. Dessutom har ni ju setts, annars skulle ju Liten ha varit tokhungrig, ju. Tänk inte som du gör nu ”att det inte är någon idé att tycka att det är jobbigt nu, för det kommer bli jobbigare”. Tänk istället att det är precis som allra tuffast nu, innan vi kommit in i allt nytt. Det kommer bli bättre. Och idag var en extremdag, ni kan ju faktiskt skriva hemma hos oss sedan, så slipper du vara från S. Då kan jag servera er kaffe också, under tiden.
Alltså. Den där mannen. Jag vet inte vad jag skulle gjort utan honom. Han är mitt liv. Han och Sixten. Och idag vaknar vi till fredag, med undantag för ett par timmar på eftermiddagen, så är vi hellediga. Strax innan midnatt, tassade jag på och torkade och dammsugade (det bästa med vår aaasbraiga dammsugare; den är tyst som en mus.) och skurade golv. Tände ljus och njöt av att vara så trött att ögonen gick i kors, och veta att när jag kliver upp imorn,
då är det bara frid och fredag och vi, lilla familjen, som gäller. Och så är det fredagsstädat också!
Det är lyx för mig. Och efter en småtuff torsdag, få kliva upp, kliva ner på mjuka fällen, krypa in i morgonrocken. Äta frukost med M, med Mini-M hoppandes i hoppgungan där bredvid. Det är så underbart att det är svårt att beskriva. Och Minimannen, han ser helt galen ut och blir ibland nästan rädd för sina egna hopp numera. Småtårna blir röda och viks åt alla håll och kanter när han studsar fram. Han ser så lycklig ut. Och jag och M? Vi sitter där, äter, samtidigt som vi inte kan titta bort en sekund från det där livet som gör att vi älskar livet, om möjligt, ännu mer nu än tidigare.
Det är morgon i lyan, igen.
Och jag är så glad och tacksam för det. Fredag! Dessutom!
Ta hand om Dig.
Kram/lillafrun
av Emmeli | sep 10, 2014 | Emmeli funderar, Lilla familjen, Liten 4-6 månader
Hej i onsdagen!
Har precis slagit mig ner ute på baltanen, för en efter-lunch kaffe och lite dagbokande. Bäbisen sover och pappan har precis susat ut genom dörren.
Annars då?
Jovars. Vi har haft en lyxig förmiddag, med pappan hemma. Det är vardagslyx att kunna sitta och äta frukost tillsammans och hinna ut på en lååång långpromenad tillsammans, trots att dagen heter onsdag och bara är mitt i veckan.
Så på förmiddagen tog vi apostlahästarna och storalmanackan och pennan och travade iväg. Eftersom min älskade frissa, som jag klippt mig hos i cirkus 100 år, inte kan klippa mig längre, av jättetråkiga skäl, så har jag sagt att jag aldrig mer ska klippa mig och mitt barr har blivit barrigare än någonsin. Men det här skulle inte älsklingsfrissan gilla, så idag var vi helt enkelt ner på stan och försökte hitta en ny frissa. Och eftersom jag är en sån som gillar att se människorna jag pratar med, i ögonen (ööh? vad paradoxsalt, med tanke på att jag älskar att skriva här också… jaja, jag gillar båda), så gick vi in på salongen och bokade tid på sånt där gammalt, vanligt, hederligt vis.
Hej! Jag skulle vilja boka en klipptid. Jag kommer egentligen inte härifrån och har klippt mig hos en och samma frissa i 200 år och nu har jag inte klippt mig på 100 år av olika anledningar. Jag var först jättepreggo och nu är jag mamma 24/7 och hinner inte tänka så mycket på sånt men behöver typ en akuttid. Nu. Men jag vill absolut inte ha…
Sådär höll jag på. Till slut drog jag åt mig andan och hörde hur asjobbig jag lät. Alltså, förlåt för att jag är så jobbig. Jag är inte en sån här jobbig typ, egentligen. Det är bara det att jag är så petnoga med håret….. ”trots att det ändå alltid åker upp i den där förbaskade toffsen…., ” hörde jag hur mannen suckade där bredvid.
Men i alla fall.
Jag har en klipptid inbokad i almanackan. Om en herrans massa veckor, men ändå. Det roliga i kråksången var att jag stod där, svettig efter snabb promenad, med lufsarmammabrallan (den HÄR) på och med världens ruffs på huvudet. Hon den gulliga i kassan, med ett himla tålamod och vänliga ögon. Hon kollade på mig och log och jag kunde riktigt läsa hennes tankar; lilla gumman, vad än vi gör, blir det bättre än det är nu!
Ja, tänkte jag. Det blir det. Och det är ju så löjligt oviktiga saker det där, jag vet. Men om man får lov att vara lite ytlig en sekund, så är det där med hår så himla petigt, tycker jag. Missförstå mig rätt.
Efter det där lite skämmiga ärendet drog vi vidare. Genom stora gallerian där det dignade av höstnytt. Det bekom mig inte ens. Inte ett dugg shoppingsugen. Heja mig! Däremot hade Classe vad jag sökte; nytt minneskort till kameran. 16 Gb, stort och perrrfekt! Sedan vandrade vi hemåt, för lunch och sånt.
Och nu sitter jag här. Med kaffekoppen framför mig och min lilla hjälpreda, han som hjälpte morsan att ta ner tvätten och som gömde sig bakom pappsens nytvättade kallingar, sovande i vagnen här på gräset.
Det är onsdag. Och jag skäms lite över att jag var så himla surrig där på salongen. Jag kanske får baka stackars nya frissan en kaka, eller nåt? Man löser allt med kakor, visst? Nåväl. Värre hade det sannerligen kunnat vara. Nu ska jag försöka hinna läsa en tråkig artikel här, medan Liten slumrar.
Tjingeling!
Kram/lillafrun
Senaste kommentarer