av Emmeli | sep 4, 2014 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Jag och M, Laga, Baka, Äta, Lilla familjen, Liten 4-6 månader, Musik, Träning
Om jag bara kunde hitta ett ord som beskrev den…
Känslan jag har i kroppen, just nu.
Nöjd. Lugn. Välmående. Pigg, fast trött. Trött, fast pigg. Kär. Tacksam. Småduktig. Lycklig.
Och så blandar vi dom där känslorna, till en.
Den känslan, har jag nu, ja. Men om jag säger såhär; den har inte riktigt funnits där, hela dagen….
Jag visste redan från början, att det här skulle bli en småomöjlig dag. M 100 mil bort, jag med en heldag inplanerad, med bland annat en föreläsning på drygt tre timmar. Det där ville jag få ihop, och samtidigt känna att jag var världens bästa mamma till S. Svårt läge. Mycket svårt.
Men på förmiddagen gick det som hejsan, jag och C, exarbeteskompanjonen/gullvännen, du vet, vi jobbade på och kom en bra bit på väg, på en gång. S sov gott, och anade inte att mamma tråkade sig. Vi tog sedan lunchpaus. Och efter lunch, då började allvaret på riktigt. Föreläsningen sändes så vi kunde se den på nätet. Så E (han som är C´s kärlek och min typ-som-en-storebror), C och jag och Liten bänkade oss framför stora dataskärmen. Omvandlade vardagsrummet till en föreläsningssal, fastän med fotpall, flera koppar kaffe och fotöljer istället för hårda stolar och kaffetorka. Och så en bäbis mitt i alltihopet.
Utan att tveka måste S varit sötaste studentprinsen någonsin. Det var inte heeelt lätt att koncentrera sig på vad den där gubben i den lilla rutan, på den stora skärmen, sa. Särskilt inte när ljudet krånglade så den lilla stackaren fick ta om typ 20 minuters föreläsning. Lilla gubben satt i ett rum på universitetet i Luleå, med en mick och en kamera framför sig. Och vi, hela klassen här från Piteå, satt utplacerade i våra vardagsrum och hade det gott. Sååå konstig grej!!! Dagens teknik, säger jag bara! Liten hade det inte dåligt han heller, men helst hade jag förstås sett att han var med sin pappa istället för att behöva ”Leka föreläsning”. Särskilt, när lilla Minimannen visst bestämt sig för att inte sova mer än förmiddagsblunden, på typ hela dagen. Så jag vaggade och vaggade och lekte lite och serverade bäbis mat och försökte samtidigt lyssna och lyssna. Efter dom där tre timmarna var jag så trött att jag knappt visste vad jag hette.
Men, då visste jag att mannen var på väg hem. Och jag ville faktiskt fixa en del tills han kom hem.
Så vardagsrummet förvandlades igen. Den där jädra tvättapan, som legat i maskinen från i morse, hängdes. Och sen började vi laga middag, jag och S. Han, som ville vara med, hängandes på höften, mest varje sekund. Punkt slut.
Och helt plötsligt, när vi precis pustat ut och konstaterat att vi var färdiga, när vi tittar ut genom fönstret. Så kom han. Pappan, mannen, den efterlängtade.
Och med hjälp av en massa svett, inget blod och inga tårar, så hade vi åstadkommit detta…
Köttfärsbiffar, ugnsrostad potatis, fetasost- och vitlöksröra och en sallad. Samt tänt ljus överallt, sprutat ett sprut parfym på mamman och torkat bort eventuella kräkor från samtliga…
M, han blev så glad. Det är oftast han som lagar maten här hemma. Så det kändes så bra, att jag hann. Att jag fick ihop det, trots en liten bäbis hängandes på höften som bara ville ha mamma nära, nära och ingen annanstans. Då tänkte jag. Tack Emmeli, för att du kämpar på och tränar, vecka ut och vecka in. Nu får du lön för mödan. Du går ann som bara den, bär och lyfter, tungt med varje hand. Länge och mycket och om och om igen och Du orkar det! Det har du dig själv att tacka för!
Att träna. En investering i livet. Jag lever inte för att träna. Jag tränar för att leva!
Så efter middagen som faktiskt blev väldigt lyckad, där vi skålade för att vår älskade M var hemma igen och efter att jag lagt Liten för natten, så tog jag mig en efterlängtad halvtimme, bara för mig. Ett träningspass, där jag kände mig som en björn. Stark. Bland tända ljus och allt!
Och nu. Sitter jag här, i fotöljen, med benen högt. Mannen har precis serverat mig en hallonsmoothie och vi ser fram emot en hel helg tillsammans, utan några som helst planer.
Ja. Du förstår att känslan är vad den är. Obeskrivlig och underbar.
Kram/lillafrun
av Emmeli | sep 2, 2014 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Laga, Baka, Äta, Lilla familjen, Liten 4-6 månader, Träning
Vilken mysig dag vi har haft, han och jag.
Spelat piano och sjungit ur boken Mosters trudelutter, lekt med alla leksaker och kramats massor. Sen kom den efterlängtade, småskäggiga, älskade mannen hem. Pojkarna fick egentid, mamman likaså. Jag drog ut i spåret och sprang. 10 kilometer. En mil, alltså. Jag blev alldeles impad av mig själv.
Ett stirrigt peace-tecken på det!
Och nu väntar en kväll med gullvännerna. Tre av fem ska äta surströmming och är myycket taggade. Jag tar med mig varmrökt lax till mig istället. Klarar helt enkelt inte av den där sura fisken. Men surströmmingskalas är alltid väldans trevligt ändå, för dom som tycker om den där maträtten, är så himla spralliga när det ska ätas surfisk. Liten, han kanske får smaka ett par skedar mosad potatis som dagens smaksensation. Ooh så lycklig han kommer bli då! En jordgubbskräm med äkta vanilj har jag kokt också, den ska vi äta till efterrätt med en klick vispad grädde. Det här blir en god kväll, på alla sätt och vis, det hör man ju!
Och den här tisdagen. Den har bara varit så himla bra. Dom flesta dagar tycker jag är bra, även om man stöter in i vissa saker, hinder, det krånglar på vägen, på något vis. För så funkar det ju, livet. Men det är ju fasligt skönt också, när det baaara flyter, liksom. Det har det gjort idag. Tacksam är jag!
God kväll!
Kram/lillafrun
av Emmeli | sep 2, 2014 | Emmeli funderar, Lilla familjen
Vissa morgnar är lite bättre än andra. Så är det bara.
Vårt vardagspussel verkar lovande; ena dagen busy men med bäbis nära. Nästa dag Liten-ledig, helt och hållet, med bäbis näranära.
Jag och M tog beslutet att vara hemma tillsammans Litens första tid i livet. En investering i livet vi aldrig kunnat tro skulle kännas såhääär värdefull, som den har gjort. Det har varit fantastiskt att vara hemma båda två, njuta av alla stunder med Liten, alla tre tillsammans. Men jag är en vardagsälskare, också. Tycker om kontrasterna, att det är lite snejsigt, småstressigt (hälsosam dos, vad nu det är..) och fartfyllt på veckorna, och sedan får det där brytas av med helg. Att få kyssa mannen hejdå i dörren innan han går på jobbet, säga vi ses sedan! lycka till idag! och längta, efter varandra. Det finns ju nästan inget finare.
Att hemmasyssla här hemma, ta hand om bäbis, gå ut och gå med barnvagnen en långmorgonpromenad. Med en kropp skönt mör från gårdagens träningspass, sådär så att tvätten som hängde på tvättlinan kändes dryg att få där ifrån.
En tisdagmorgon, så lugn att vattnet inte rörde sig ur fläcken, varje litet ljud var hörbart, luften strömmande genom lungorna…det är bara så;
Att, vissa morgnar är bättre än andra.
Det här var en sån.
Nu sover bäbis. Jag njuter morgonkaffe och ska ta tag i tvätten….. märkvärdigt, alltså. Tidigare års ”monstertvätt”, den kunde man ändå ta sig igenom på en dag och ett gäng tvättar.. den, förr-i-tidens-monstertvätten, kan slänga sig i väggen! Monstertvätt har fått en ny dimention. Helt klart.
Ha världens finaste tisdag!
Kram/lillafrun
av Emmeli | sep 1, 2014 | Emmeli funderar, Lilla familjen, Okategoriserat
Sidärja, då var vi igång då.
Det känns som om någon tagit ut min hjärna, tvingat den att hoppa 500 burpees och sedan bara lämnat den där på marken.
En ynka liten dag med några slags tider att passa, några fjuttiga timmar av lyssnande på någon som inte pratar bäbisgrejer. En, endaste, ynka dag. Och jag är trött så in i bängen. Men det är ju alltid såhär i startfaser, det känns som jobbigast och drygast precis i början. Snurrigt och struligt, men sen brukar det ordna upp sig. Den där grejen att storhandla sent i eftermiddags, ashungriga , det var väl kanske ingen jättehit. Jag glömde glasögonen i bilen och hade verkligen behövt dom där. Mannen ropade på mig inne på affären och jag stod och snurrade runt, runt. Såg honom inte. Men så himla skönt att komma hem och veta att allt som står på matlistan, har sina ingredienser här hemma. Och nu, när middagen är i magen och kvällen ligger framför. Alldeles spegelblank och vacker, ja då känns det faktiskt himla härligt.
Jag tränade på förmiddagen idag, ”måndags-crazy-tabata” och det känns väldigt skönt att jag gjorde det då och inte har det framför mig nu. Men fy tusan, det var inte alls lika roligt som förra måndagen och en herrans massa måndagar och dagar innan den. Storan var ju inte med. Trots det, fick jag till ett bra pass. Men det gick tungt, vikterna kändes tunga och benen likaså. Det är såna gånger, när man nöter på allt man kan, i alla fall. Det är dom gångerna som det känns extra bra att man tog sig igenom dimman.
Så nu har jag lugn kväll här. Pustar ut en stund innan Liten vaknar och är leksugen, dagbokar lite och så fyller jag i min nya, fina kalender som damp ner i bredvlådan bara några minuter innan vi skulle dra iväg på universitetet. Vill du se den?
Årets framsida. Med en bild jag bara älskar.
Och årets insida. 
Med tema grått och turkost.
Och så till sist, baksidan.
Alltså den där bilden. En utav favoriterna. Ja, jag har många favoriter. På den här bilden, fångades och förevigades ögonblicket när Minimannen stod ute på klipporna vid havet, och fascinerades utav vågorna. Klicka HÄR om du är nyfiken på tidigare års upplagor.
Måndag alltså. Det gick ju bra, det där. Lite vidbränd i kanten och en hjärna som en urvriden disktrasa. Men annars, så!
Kram/lillafrun
av Emmeli | sep 1, 2014 | Emmeli funderar, Lilla familjen, Liten 4-6 månader
God morgon!
Det är måndag, första september och morgonen är krispig; luften sval, himmelen hög och solen skiner med höstigt ljus. Matlistan för veckan hänger nyskriven på kylskåpet. Det ska veckohandlas efter arbetsdagens slut. Träningspass skrivs in i almanackan. Vi, jag och mannen, pusslar och trixar, allt för livet ska bli så bra som möjligt. Och så tittar vi på varandra, med iver i ögonen och ett det här ska gå som hejsan-smile.
Vardagståget är igång. Ooh yeah!
Lilla familjen kliver in i en ny fas. Efter månader av absolut lyx och ledighet från morgon till kväll, inte den minsta nytta av en almancka, så hoppar vi nu i full fart på det där vardagståget igen. Med pusslande av livspussel. Den ena badar i jobb, den andra ”ska bara skriva ett litet examensarbete” och den tredje ska njuta av livet, spreta på tårna, precis varenda sekund. Häärliga tider! Det här är läskigt och roligt, på samma gång!
Måndag, var det ja. Jag började det här jobbiga, jobbiga vardagståget… med bäbismys. Bäbisen tyckte klockan ringde tidigt i morse, han sover nämligen mer än gärna till närmare nio. Lillfisen, du skämmer bort dina päron!
Men ja. Det blir en spännande höst, det här.
Vardagståget- bring it on!
Kram/lillafrun
av Emmeli | aug 31, 2014 | Årsresumé, Emmeli funderar, Lilla familjen
Idag är det sista augusti.
Jag tänker tillbaka och minns. Tänker att, det nu är dags att säga hejdå. Till något som varit helt makalöst, bedårande, fantastiskt underbart;
Sommaren. 2014.
Det var i slutet av maj. Och vi packade våra väskor och en massa annat. Vi skulle på sommaräventyr.
Hamnade i ett hus vi snabbt döpte till vårt Sommarhemma. Vi boade in oss och trivdes på stuberten.
Vi var nära vår familj igen. På det där sättet vi bara fantiserat om.
Och äppelträdet blommade och sommaren var på intåg.
Vi njöt av att ha vårt eget ställe. Att klippa en gräsmatta så stor som ett hav, jaja, nästan i alla fall. Och att få plantera i krukor och ställa i sin alldeles egna trapp. Ovärderligt.
Liten njöt han också. Spretade på tårna och sov, om vartannat. På sofflocket trivdes han väldigt bra. På bilden, låg han och tog igen sig efter sina två tremånaderssprutor.
Och det var sommarkalas.
Och studentkalas. Där ungefär, upptäckte jag crushen…. sedan dess har jag crushat genom livet! Ska jag dricka något annat än vanligt vatten som jag alltidalltid dricker, då dricker jag crush. Älskart!!!
Men juni månad var minsann inte den varmaste junimånaden vi varit med om. Oerhört vacker såklart, med all sin blom. Liljekonvaljer, äppelblom, syréner och alla midsommarblomster. Så vi kurade inne en del. Bakade bröd och drog på fläktelementet på högsta fart.
Och så firade vi midsommar, såklart! Ute i sommarstugan. Precis som alltid.
Och vi hamstrade jordgubbar på livet. Det såldes stora flak för bara hundringen. Vem kunde motså? Inte vi. 
Sommaren innehöll måååånga, många träningspass också. Inte bara många, utan också väldigt givande och bra. Ett utav av dom, var tillsammans med M. Vi tog oss upp på skuletoppen, springandes hela vägen, uppför slalombacken. Något jag hade haft som mål under våren, att klara till sommaren, samma tid som förra året. Jag klarade det.
I sommar hängde vi också en del i sommarstugan. Inte så mycket som vanligt, vi hade ju vårt eget hus, men ändå. Man kan liksom inte vara utan den här vyn och havet och grusvägen och ja, allt det där.
Sen blev det månadsskifte. Jag loppade som en gaaaalning! Liten fick en säng som han gömt undan på en vind, och en herrans massa porslin och en tvättkorg och barnböcker och gudvetvad, vad det loppades! Jag blev ju till och med nästan i luven med den där gubben. Han som pratade långsamt på värmländska och sa Nu är hon inte glad du.. till M, som försökte säga att Hon morrar lite nu, men det går över snart.
Med den där blicken. Den snälla. M alltså… fantastisk.
Och Storan! Storan för tusan! Som vi hängde med varandra. Varje dag. Ja, det är ytterst få dagar vi inte träffats. Och aldrig någon tidigare sommar, har vi svettats och haft det så härligt tillsammans.
M fyllde år också! I början av juli. Och jag visste inte till mig hur mycket jag skulle pyssla på, för att känna att jag gjort nog för honom. Han, som jag kallar för min och han som är min klippa när det stormar och blåser runtomkring. Han som älskar mig, precis för den jag är. Han är värd det bästa. 
Så vi hade brak-kalas för honom. Med köket fyllt av hurrande familj. Det var han så värd!
Och ungefär här. Så kom värmen. Och gullvännerna!
Vad vore livet utan er? En vänner-kväll i juli, jag sent kommer att glömma. Idan och Bobban, den skrattfesten har jag levt på hela sommaren!
Och sen blev det den 7e juli. Vår bröllopsdag. Vår andra.
Värmen var makalös. Sådär så att morgnarna var så varma att frukosten avnjöts ute i skuggan, under äppelträdet och att vi, så fort vi bara kunde, vallfärdade ut till havet.
Hela familjen var där. Alla systrar, mamma och pappa, alla svåggar och syskonbarn. Och så vi tre. Och värmen, solen, sommaren. Och det där lugnande havet.
En kväll i juli, var det dans på bryggan också. Och pappa spelade så jag kände mig stoltare än den stoltaste tuppen. 
En annan dag, så drog vi, heeeela klanen, till Trysunda. Det där gulliga stället ute i höga kustens skärgård. 
Bekymmersfritt.
Liten började helt plötsligt intressera sig för leksaker och snabbt hade mamman loppat honom sin första skallra. En brio, såklart.
Det har blivit ett gäng stunder i hammocken. Både den i sommarstugan och den hemma hos mamma och pappa.
Att bada framför köksfönstret, är något som Liten tar med sig som favoritsommarminne.
I mitten på juli, så tog vi semesterpackningen och drog söderut. Hade en småsvettig bilresa ner till huvudstaden. Mellanlandade hos älskade Storasyster M, fick världsgod middag och energi att fortsätta resans sista mil.
…milen som tog oss till Nynäshamn och Destination Gotland. Vips var vi där.
På ön som är vårt paradis på jorden.
Och sommaren fortsatte att leverera den ena varmare dagen, efter den andra. Vi levde på vattenmelon och pussar och skratt.
Och när vi kom hem från ön. Då fyllde någon älskad år. Kalaset hade hon på Rotsidan, klipporna ute vid havet, du vet. Smått magiskt!
Månaden hette nu helt plötsligt augusti. Jag och M kramade varandra och konstaterade att vi inte kunnat investera i något bättre, än dessa sommarmånader med varandra. Lilla familjen.
Och det virvlade kattungar hos Storan och jag hade beslutsångest till sista stund. Men det blidde ingen katt. Den här gången heller. Den dagen vi har hus. Då.
Och vi fortsatte, ihärdigt, att boka in träningsdate, på träningsdate. Helt makalöst roligt!!! Och tufft och jobbigt. Men det liksom glömdes bort, på något vis.
Liten njöt i varm sjö.
Det hoppades från bryggan.
Och tomaterna mognade, i en rasande fart.
Någon fick bärplockardille. Precis i vanlig ordning.
Sen drog dopinfernot igång. Litens älskade kusin E döptes.
En augustimåndag fick vi besök. Vi fikade och pratade och jag gjorde hoppsasteg därefter.
Älskade grannarna från norrnorr rullade in på gården, som en enda stor överraskning. Bäbisarna klappade på varandra och tyckte det var mer än trevligt att ses. Majahunden var också där, givetvis. Med tratten och allt!
Frysen fortsatte att fyllas.
Och sedan blev det dags för vår lille prins, att döpas. Vi ordnade kalas!
Sixten döptes.
Älskade pappa-morfar fyllde år och ställde till med kalas för hela la familia grande. Ute på altanen, i ljusens sken, med den småkyliga augustinatten utanför. Den kyla vi inte kunde ana. Där inne var det varmt. Och jag njöt av att vi var allihopa, tillsammans.
Sen kom den där måndagen. Allt skulle avslutas, sägas hejdå till. Bland annat Storan. 
Liten satt på trappen och funderade. Jag med.
Vi konstaterade att tiden vi haft dom senaste tre månaderna, varit något utav himmelriket på jorden. Att vi nu var fulltankade med energi och redo att åka norrut, möta lyan, göra den mysig och fin och sedan ladda om. För något nytt.
Ett tredje och sista dop bara, sen släpper vi taget.
Om den här sommaren.
Som har varit helt och hållet makalös.
Nu väntar något nytt. En höst. Jag älskar höst. Men just nu vill jag bara minnas, och tänka tillbaka på det jag just beskrivit här ovanför. Det är liksom för fint för att bara lämnas vidare, utan att begrunda och tänka efter. Så idag, sista sista augusti, är jag i sommartankar, funderar, och tänker att Jag aldrig, aldrig någonsin, kommer att glömma denna sommar, den jag tillbringat med min alldeles, alldeles egna familj, i det där sommerhemmet med nära och närmre till alla vi älskar. Första sommaren som mamma. Tre månader, med oceaner av tid tillsammans. Helt ovärderligt.
Kram/lillafrun
Senaste kommentarer