Är man en ettårig Miniman, som på bara några få , få veckor gått från att i en smärre evighet ha haft det jämna antalet 3 tänder uppe och 3  tänder nere, till att nu ha 6 tänder uppe och 8 nere (!). Att kunna sova borta utan mamma och pappa, äta med sked själv, skicka slängpussar, säga Täda (städa)! ,klippa gräset och allt möjligt. Då, är man tusan värd ett alldeles eget lekrum! Sådetså.

För det första; är det inte nästan lite elakt av Tandchefen att bestämma att tänderna ska spricka igenom i ett endaste fyrverkeri? Tur Liten är tapper och bara gett ifrån sig några få avgrundsvrål av detta…. och tuggat ner ett par tandborstar, och sådär..

Jo.

Vi har ju ett rum till här på nedervåninngen, det som är direkt till vänster när man kommer in i huset. Ett rum vi inte har öppet. Om man säger så.Det som vi i början kallade för Lillrummet, men som fort blev Stökrummet. 

Ni vet, rummet man bara svishar förbi när nu hela tiden älskade nära och kära kommer på husvisning.  Inte öppnar eller går in i för att det knappt går att komma in där. Det står ett helt gäng instrument där, några ouppackade flyttlådor som skulle kunna ansluta sig till resten av lådorna uppe på vinden. Lite sånt som bara inte blivit uppackat, men mest sånt vi inte har plats för, eller som inte tilhör årstiden och bara behöver flyttas till något förrådigt ställe. Men, så har lådorna blivit fast där inne. Gömda under en hög tavlor, tvätt som hänger inne eftersom det envisas att regna ute mest hela tiden. Målarutstyrslar och så nån micro och tom frys och sådär. För att göra rummet värt sitt namn, liksom.

Stökrummet.

Ska vi titta? (Håll i er!)

Det ser fööör tääääskigt ut!!

Vi vet.

Men nu ska det bli ordning på det där. Stökrummet ska bli Lillrummet igen och sedan förvandlas till Litens Lekrum. 

Idag har Lillrummet gått från proppfullt till helt tomt, och har dessutom blivit av med sin äckliga, äckliga heltäckningsmatta. Jag har packat upp den där kartongen som stått och glott på mig länge, putsat fönstret i Lillrummet och börjat visualisera hur Litens Lekrum ska se ut. Målat sista varvet av något som mannen har byggt åt mig som jag nu bara längtar efter att få börja använda…och, äsch ni fattar…

…Det händer grejer här på gården. Det gör det! Och jag känner inget stopp. Mannen mumlade nyss, med det där skäggflinet;

Älskling, du skulle kunna börja med projekt precis överallt. Samtidigt. Impulsiva kvinna. 

Äsch. Det är bara att konstatera att det är bra att vi är en av varje. En yvig, flaxig och utan stopp. Och en med ett lugn, klokhet och eftertänksamhet som räcker för två.

Lillafrun