Hemma(Mamma)Livet – 10 år i vardagen vi valde. Del 2.

Del 2.

I denna del kommer ni att få läsa om mina och våra tankar kring pensionen, tankar om karriär, bidragandet till samhället, huruvida min SGI lever.. och så vidare. Håll tillgodo!

….

Pensionen sedan? Och Din karriär, här och nu?

Det korta svaret: –Jag vägrar leva livet nu med alla barnen små, för något jag bara kanske, kanske kommer att få uppleva sedan. Det enda vi har och vet något om, är nuet. Mitt nu, är just nu en tid där alla våra fem barn är små. Deras barndom pågår. Den kommer aldrig aldrig åter och jag vill finnas för dom och njuta av denna tid, till fullo.

Min vardag, är deras barndom.

Min absolut största devis just nu i livet.

Och all tid vid får tillsammans, känns så, så såå mycket viktigare än så mycket annat. Det är inte bara ”tid tillsammans”… det är livet. Här och nu. Tanken på den där pensionen, som jag KANSKE kommer att få uppleva… väger som ni förstår inte så tungt. Får jag lyckan att uppleva pensionen sedan, har jag förmodligen hunnit jobba lite mer än jag hinner nu och kan förhoppningsvis leva som en pengafattig men likt nu, livsrik mamma.. och kanske FarmorMormor? Vilken dröm! Tillsammans med Martin, som tänker precis likadant, strävar vi mot vårt mål, vecka efter vecka. Trots att han drar största ekonomiska lasset, så har han tacknämligt bara jobbat 80% på kontoret under alla barnaår, något som gör att barnen inte bara träffar sin mamma väldigt mycket utan alltså också sin pappa. GULD!

Tanken på karriär? Jag gör ju karriär som MAMMA, ju! Om ni frågar min barndomsbästis, så kommer hon att svara att det här var precis den typ av ”karriär” jag drömde om redan som ung tonåring när vi satt och fantiserade om livet… att få vara mamma till många barn, leva på en liten gård med djur och ta hand om allesammans. Drömlivet! Med mina mått mätt.

Och vet du? För några år sedan passade det livet att jag hoppade in och vickade några gånger nere på byaskolan. Trots att jag varit ledig från mitt betalda lärarjobb i så många år, upplevde jag mig så mycket tryggare i frökenrollen som 34-åring än som 24-åring. Alla år hemma med barnen, numera fem barn i åldrarna 1-12 år, har givit mig så mycket erfarenhet. Jag har ju inte direkt pausat från att arbeta med barn… tvärtom! Jag har fått öva på pedagogiken jag läste i skolbänken på högskolan, konflikthantering, tålamod och allt däremellan, prick varje dag, i över ett decennium. Och det märks, även när jag kliver in i ett klassrum.

Att bidra till samhället på olika sätt.

Självklart vill vi vara med och bidra med gott till samhället. Jag tänker att det finns så många olika sätt att göra just det på. Måste ett samhällsbidrag alltid mätas i hur mycket skatt vi betalar? Är det inte också att bidra, att ta hand om människor, finnas där för andra och göra gott i det lilla, varje dag? Sånt som kanske inte syns i någon ekonomisk statistik, men som likväl har ett stort värde för samhället.

Vi som familj betalar skatt så det räcker, så vi kan faktiskt med alldeles gott samvete utnyttja både skola och sjukvård, etc. Min man drar som sagt det största ekonomiska lasset. Martin har utöver sitt kontorsjobb, även yrket Deltidsbrandman (med dygnet runt-jour en vecka i månaden… denna tid kan han alltså lika gärna vara hemma men med beredskap. Som under detta höstlov till exempel: pappan har jour men har varit ledig från kontoret nära på alla dagar denna vecka = barnen överlyckliga över en ledig mamma och pappa.. de märker av jouren när larm går, men ej i övrigt. Ett otroligt finurligt koncept för en bra extraslant i månaden). Vi ser vi inte bara Deltidsbrandmannandet som en boll i det ekonomiska jonglerandet utan faktiskt också som en otrolig samhällstjänst som vi som familj är mycket stolta över att kunna bidra med. En trygghet, för hela bygden i kring.

Som bonus i vårt ekonomiska jonglerande, eftersom ni är så många som tycker om att följa med i vårt sätt att leva, så kan jag sedan sju år tillbaka, även ha mina sociala medier-kanaler som en utav våra ekonomiska bollar..(och betalar alltså också skatt). Det sistnämnda skulle jag kunna tjäna mycket mycket mer pengar på, men väljer bort det till fördel för ork och kraft, för våra fem barn. ”Att välja är att välja bort”…

Nu har vi inte ens snuddat vid en annan aspekt av vårt val. Nämligen att vi som familj också använder betydligt mindre av den offentligt finansierade barnomsorgen än vi annars hade gjort. Ett perspektiv som jag tycker ganska ofta glöms bort i diskussionerna om hemmaföräldrar. Enligt Skolverkets statistik för 2024 kostade en förskoleplats i genomsnitt närmare 192 000 kronor per barn och år. Även fritids är en offentligt finansierad verksamhet.

Under våra år som föräldrar har vi alltmer landat i att vi vill ha barnen hemma, vara med dom, så mycket som möjligt. Från vår förstfödde med några timmar i förskolan, till att våra yngsta barn aldrig gått där. Och fritids, inte en enda minut för någon. När skoldagen är slut kommer skolbarnen hem. Till mellanmål vid köksbordet, småsyskon, kompisar, lek och allt det där som ryms i eftermiddagarna här hemma på gården. Det är en del av Hemma(Mamma)livet som jag värdesätter något alldeles oerhört. Att få vara hemma inte bara under småbarnsåren, utan också när de större barnen kommer hem från skolan.

Det är förstås inte så enkelt att varje förskoleplats eller fritidsplats vi avstår från, automatiskt innebär en besparing motsvarande hela genomsnittskostnaden. Men det förändrar inte att vårt val innebär ett mindre behov av offentligt finansierad barnomsorg. Jag tycker att även det är ett perspektiv som förtjänar att få finnas med när vi pratar om vad hemmaföräldrar bidrar med. För vi bidrar ju också. På vårt sätt. Även om det inte syn på ett lönebesked…

Bland dessa ord, har jag inte nämnt allt vabbande… som vi nära aldrig nyttjar eftersom det inte behövs, alltid finns jag i hemmet och kan ta hand om de sjuka barnen. Det har hänt att M behövt vabba vid ett par tillfällen under våra barnaår…när jag varit riktigt sjuk/varit på op… undantag som bekräftar vår regel. Med fem barn, är det ganska fantastiskt att aldrig behöva vabba, känna att man kaosar till det för några på arbetsplatsen eller just det; utnyttja skattepengar.

Barnen är framtiden!

Barnen är framtiden, eller hur? Att ta hand om barn är ju att bygga framtidens samhällsmedborgare, visst? Alla som arbetar med barn och gör goda arbeten, är hjältar i mina ögon. Jag får däremot ingen lön för att ta hand om barn, såsom man får om man arbetar på ex. förskola eller dylikt… för jag har inte valt att ta hand om andras barn, jag har valt att ta hand om.. mina/våra egna. Tänk va, tills ”nyss” var det ju ”så man gjorde”. Så självklart. Att var och en tog hand om sina småbarn. Att det idag 2026, är så otroligt uppseendeväckande?

Vi väljer bort inkomst, till fördel för tiden med våra barn. Investerar i tid tillsammans. Nej vi kan inte resa, handla och ha oss som om vi hade större inkomst. Vi lever på mindre inkomst. Men vi lever inte mindre, tvärtom. Vi lever, för fullt! Något vi med åren kommit underfund med också, är hur hållbart vi faktiskt lever.. både för att vi vill och för att vi tvingas till det. Jag tänker förstås på hållbarheten både i tanke på oss människor, att ”leva en mjuk vardag”, mindre stressigt osv. Men också, i perspektivet miljö och plånbok. Är det något vi handlar, så är det mat och den handlas alltid lokalt, alltid bara svenskt (det sistnämnda, så otroligt viktigt!! Handlar vi inte svensk mat när det INTE är kris… då finns det ej heller någon svensk mat när det ÄR kris). Jag tänker också på hur vi handlar kläder. Vi är sju personer och vi klär oss i bra och hållbara kläder av kvalitet. Köps det nytt, är det med kvalitet och tanken att plagg ärvs barnen emellan eller till oss vuxna, något vi ska bära i många, många år. I övrigt är ju andrahandsmarknaden vår förstahandsmarknad. Så bra! För både miljö och plånbok… Allt hänger ihop, hållbarheten; människa, miljö och plånbok emellan.

…

RIP SGI:n och hej kvinnofälla?

Frågan kommer, gång på gång. SGI:n, hur gör jag med den? Den finns inte. Jag sa upp mig från min fasta lärartjänst för ett antal år sedan. Jag väljer att göra mig beroende av min man. Hujedamig, va!? ”Hur kan hon? Vilken KVINNOFÄLLA?”…

Tänk tvärtom, säger jag. Jag kan inte ha det bättre. Inte barnen heller. Ej heller pappan i familjen. På detta sätt vi lever, har vi det alla, stora som små, så oerhört bra. Varför anses det som något dåligt att ”göra sig beroende av varandra”?, varför ser man inte hur finurligt det är, att samarbeta och komplettera varandra? Driva familjeföretaget, mot ett gemensamt mål?

Farhågan ..”Men tänk om han sviker dig? Tänk om ni skiljer er? och så står du där med dålig SGI, låg pension och en massa barn att försörja!?”.

Jag förstår vad du säger. Men återigen, det sätt vi valt att leva vardag på, gör att vi faktiskt har både tid och ork… att ta hand om varandra! Och barnen! Givetvis är vi medvetna om att det finns ekonomiska risker med vårt upplägg, dessa blundar vi inte för. Vi har vägt dessa risker, mot det vi vill få ut av livet, här och nu.

Ett av alla exempel på hur vår vardag ser ut:

-Förstår ni lyxen, för Martin att varje morgon innan jobbet, bara ha sig själv att rå? Han kliver upp i lugn och ro och tar sig själv till jobbet. Ingen stress. Varken dit eller hem. Ingen stress att måsta hinna förbi förskolan med trötta barn eller stressa från jobbet för att hinna till hämtning på varken förskola eller fritids.

.. Jag och barnen vaknar när han redan hunnit susa iväg och har sedan morgon tillsammans. När skolbarnen cyklat iväg (eller jag och småsyskon skjutsat) mot skolan, återvänder jag och minstingarna hem och har sedan guldstund tillsammans där vi fortsätter morgonmyset en god stund innan dagen drar igång med djurfix och påhitt av olika, utefter årstid. Att slippa morgonstressen, … det är bara en utav alla många fördelar med att ha en hemmaförälder under småbarnsåren.

Det där med kvinnofälla, tror jag är något helt annat. Dagens samhälle är på många sätt uppbyggt kring att båda föräldrarna ska arbeta heltid, göra karriär samtidigt som viljan att vara mamma/pappa värker inom en.. någon gammal och vis susar förbi med orden ”taa vara på småbarnsåren, dom kommer aldrig igen och dom gåår så fort!”. En känsla av otillräcklighet blir kvittot. Rätta mig om jag har fel. Men att arbeta, göra karriär, räcka till hemma och samtidigt försöka hinna njuta av de där åren som aldrig kommer tillbaka. Det är inte jättekonstigt att många upplever att livet inte riktigt går ihop…

…

Tankar om det framtida livet

Om vi nu får lyckan att leva länge tillsammans, bli gamla ihop, jag och min skäggige.. förstår ingen av oss, farhågan, i att vi inte skulle dela på pensionen då, precis såsom vi delar på lönen nu? Det finns inget mitt och ditt. Leva på lite, har vi gjort, JÄMT. Vi har aldrig vant oss vid att leva på större peng.. gick direkt från studentliv till vårt drömgårdsliv. Det finns inget hans eller hennes. Alltsammans, är vårt. Skulle det värsta hända, att vi skildes åt.. är det ej heller något jag tänker välja bort tiden med min barn nu för…

…

Tänk drömscenariot.. om både samhällets ekonomiska system och pensionssystemet skulle gynna familjerna som väljer att vara hemma mer med sina småbarn? Att de som önskar välja bort förskola och istället vill ta hand om sina småttingar själva, ska få det, lättare KUNNA det, utan mindre motstånd än idag.

Tänk om det skulle gynna precis alla? Mindre barngrupper på förskolorna, som gynnade både småttingarna och flitiga förskolepersonalen? Mindre trasiga äktenskap? Färre utmattade småbarnsföräldrar? Färre sjukskrivningar? Mindre psykisk ohälsa.. hos både vuxna och barn? Mer trygghet till de små? En stabilare grund…. för alla…

…

Jag brukar tänka på barndomen som grunden till ett hus. Hur viktigt det är att den får vara trygg och stadig, för allt det som sedan ska byggas ovanpå. Mitt i dessa ord finner ni anledningen till våra val. Inte i pensionen. Karriären. Pengarna. Utan i den här tiden, här och nu.

Ni som önskar ta steg mot ett liknande sätt att leva vardag på, kom ihåg att det finns många gyllene medelvägar att ta. Att man inte behöver förändra allt på en gång, utan kan ta små steg mot mer tid tillsammans.

Jag kan nu omöjligt veta hur livet ser ut när jag är 70 år. Jag har ingen aning om hur mycket pengar som finns på pensionskontot eller vad framtiden bär med sig, överhuvudtaget.
Det jag vet, är hur våra morgnar ser ut just nu i livet. Hur de tre skolbarnen svarar ”och vi älskar dig!”, när dom cyklar iväg mot skolan.. samt ljudet av när de kommer hem och slänger skolryggsäckarna på hallgolvet. Jag vet känslan av att få ha mina små, nära, nära.. hålla de i handen tills de själva släpper taget.
Och jag vet, att vi har arbetat hårt för att skapa just den här vardagen.
Det är inte ett liv utan uppoffringar.

Vi har valt att leva mer, på mindre. Något vi är enormt lyckliga över.

…

Dela gärna med dig av dina tankar samt ställ dina frågor, i kommentarsfältet till detta inlägg! Del. 3 kommer.. snart?




Emmeli

1-åringsgull och recept på godaste höstkakan!

Familjens minsta lilla prinsessa.

1 år. Morgonstrulig i lilla håret. Just sjungen för och nu än mer överraskad när vi kom ner till gammköket och där massor av ballonger fanns och en alldeles egen liten pall, som Snickarpappan snickrat.

Födelsedagen spenderades med familjen. Det var väldigt mumsigt att få äta sin alldeles egna lilla jordgubbstårta fylld med hallon. Prov-gå sina nya pjucks med livets favoriter tätt intill. Fulländad livets första födelsedag..

Dagen efter blev det kalas med Storfamiljen.

Omringas av syskon och kusiner, vilken rikedom.

Hallongrottor. Rulltårta fylld med hallonsylt. Gräddtårta fylld med vaniljkräm och hallonsylt… Ni anar temat. -Hallon! Signelitens favvisbär.

Lillan var inte värst intresserad av att blåsa ut det lilla hemstöpta tårtljuset (dessa magiska ljus alltså, som barnen får i julklapp varje år av sin Mormoster, inför kommande årets födelsedagar. LYX!)…. lillpluttan hade nämligen fått tag på en hallongrotta… den verkade mycket intressantare och var absolut helt omöjlig att få ur dom små nyporna sedan.

Det sörplades kaffe och någon satt och höll i sin lilla hallonkaka så nöjt. Och något som det mm-ades lite extra över… kanske lite förvånat nästan… det var den där kakan som är fylld med zucchini, fastän man sannerligen det inte kan ana.

Falsk Ostkaka. Zucchinikaka. Den är så obeskrivligt god. Fylld med mandel och några droppar bittermandelolja som gör den så sagolikt god. Ihop med hallonsylt och en klick vispgrädde är det en favorit på fikabordet såhär i hösttid.

Receptet på zucchinikakan finner ni HÄR!

Tänk va, 1 år. Ett år och en månad nu, till och med.

…

1-årsingsgull och recept på godaste höstkakan! Det var det. Vi hörs!



Emmeli

Tomatmarmelad med citron och ingefära!

Tomatmarmelad med citron och ingefära!

Vad göra av alla gröna tomater?

Jo, dels kan man förstås låta dom mogna inne på ett fat intill ett äpple som avger sig gasen eten och skyndar på mognadsprocessen så du till sist får dina röda tomater. Så gör vi, delvis. Vi fryser också in småtomaterna, hela, i fryspåsar, á 500 gram påsen. Perfekt att ta fram och koka tomatsås av till till exempelvis pizza-, eller pastamiddagen.

Att koka tomatmarmelad, är också en favorit! Det går fint att koka av bara gröna tomater men jag brukar blanda i några röda också, bland annat för att färgen blir så vacker men såklart också smaken… Marmeladen förvaras i glasburkar i kylen sedan. Den är utsökt på ostskivan ovan Mammabröd eller till kex- och ostmyset. Prova själva!

Här kommer receptet!

Tomatmarmelad med citron och ingefära!

Lägg 500 g småtomater i en kastrull (allra mest gröna men ett litet gäng röda också om du vill!), tillsammans med skalet av 1 citron, 1/2 dl citronsaft samt cirka 2-3 cm finskivad ingefära (hur du väljer att dra på med ingefäran, är efter tycke och smak!). Du kan här också skrapa ur fröna ur en vaniljstång och låta koka med! Inte nödvändigt, men otroligt gott!

Låt alltsammans koka ihop i 20-30 minuter. Jag låter alltså tomaterna gå i hela, inget knussel, men efter en stunds kokande kan du använda en potatisstöt och stampa sönder de tomaterna som möjligen fortfarande är hela.

Tillsätt sedan 3 dl syltsocker och låt marmeladen koka upp.

Hur länge ska tomatmarmeladen koka?

Att sätta en exakt tid på tomatmarmelad är nästan omöjligt. Eftersom vi blandar gröna och röda tomater varierar både vätskemängden och den naturliga pektinhalten från gång till gång. Gröna tomater är fastare och innehåller mer pektin (vilket gör att marmeladen tjocknar snabbare), medan mogna röda tomater är saftigare och kräver längre tid för att vattnet ska dunsta bort.

Räkna med att det tar någonstans mellan 25 och 45 minuter på medelvärme efter att sockret har löst sig. Kanske kortare, kanske ännu längre.

I stället för att stirra sig blind på klockan, håll utkik efter dessa tre tecken i kastrullen:

  • Bubblorna förändras: I början är bubblorna små och vattniga. När marmeladen börjar bli klar blir bubblorna större, sega och ”ploppar” mer tungt.
  • Volymen minskar: Tomatmassan ska sjunka ihop ordentligt och reduceras till nästan hälften.
  • Glansen kommer fram: Marmeladen går från att se ut som en matt tomatsås till att bli blank, djup i färgen och lite genomskinlig.

LYCKA TILL!

Emmeli

Höstliv hemma på gården!

Ankor.. jag menar, Septemberdagar på rad.


Hemmaliv, skola, arbete. Omvartannat. Vardagsbestyr, fotbollsavslutningar och första hockeyträningarna. Kyliga morgnar, varma dagar. Dimma som drar in över åkern under kvällen. Gulnande löv så vackra att man dånar när solen skiner igenom. En bäbis som skulle fylla ett år… med en mycket känslosam mor tätt intill. Hemmet höststädades på idogt vis. Projekt takbyte, med vindskivor och sånt där jox, blev färdigt.. (typ, du fattar mer snart). Livet i övrigt, också, såklart…både lätta och svåra saker, men som inget utav det har en plats just här.

Septemberdagar på rad..

Ni fick förra veckan se och läsa om olika septemberbestyr jag har haft med minstingarna , men det var förstås bara en del av det hela. Livet med hela flocken samlad osv. det kommer det några, okej många, glimtar från nu!

Jag har storstädat, putsat fönster och såpskurat golv, rensat och röjt i olika vrår. Som med samma hybris som när man ska föda barn.. tror helt klart jag haft grejandet som terapi.. FÖR ATT ÖVERLEVA ATT MINA SISTA BÄBIS SKULLE FYLLA ETT ÅR!!

Fråga inte. Förstår du inte, så förstår du inte. Förstår du, så förstår du precis.

Älskad vardag. Morgnar med alla barnen hemma. Lillan står där mitt i röran och är beredd att vinka hejdå till gänget som cyklar mot skolan. Därefter några timmar mamman och minstingarna.

Och när skolan slutat är vi samlade igen och hemmet känns absolut som en alldeles egen barnverksamhet.. det pysslas och donas, bakas och byggs kojor, snickras och spelas spel.. allt i en salig röra. Ett säkert hösttecken är helt klart att köksbordet dagligen är belamrat av pyssel. Helt underbart tycker jag! Hela alltet!

Storheter gånger två. 1. Vi tog i från tårna i år och lejde för gödsling av vår lägda. 2. Jag tog första egna turerna med nya hästen. Inget sällskap med, bara han och jag.

Septemberbuketterna är favoriter. De gula kantarellerna likaså. Att skörda för middag ger sådan rikedomskänsla.

Kvällar som mörknar tidigare och tidigare. Kämpa på, äpplena skulle bli mos till vinterns alla havregrynsgröt-frukostar och de sista hängrännorna och stuprören behövde komma på plats och ställningen sedan äntligen rivas.. efter att ha byggts upp och rivits ner på husets alla sidor sedan i våras (well done älskade M<3).

Lilla boningshuset i höstskrud. Nåväl, sommarblommorna får blomma färdigt där i rabatten men på brotrappen har det blivit höst.

Duka för skördemiddag med kompisarna.

Naturen saktar in…lugnet från den smittar av sig.. och jag känner hur hela jag bara älskar hösten…

Lillpigan, 1 år. Älskade lilla människan, så himmelens lycklig för att hon kom till oss.

Och plötsligt, tjugosjunde septemberdagen, var gården delvis täckt av frost. Så vackert! Och köksträdgården klarade sig väl tack och lov… hoppas det dröjer lite innan den definitiva frosten tar alltihop.

Samma dag skyndade vi oss ut och slutskördade frilandstomaterna. Nu mognar de färdigt här inne och sen fryser vi in dom, hela. Inget knussel. Jag har hunnit koka en stöpa grön tomatmarmelad för det är tusan så ohyggligt gott. Hojta om ni önskar recept!

Om du vill läsa mer om våra frilandstomater och samtidigt få ett gott recept på tomatsoppa osv., då kan du kika det HÄR inlägget.

Den här veckan är det Mammans Födelsedagsvecka, förstår ni. En önskan var den lilla, lilla, lilla grejen.. -att börja skapa badrum två här hemma. Jag och Olof tog tag i saken själva häromdagen och nu är alla omåttligt peppade. Rummet är tomt. Baaara att sätta igång!! Tjoho!

Vi boorde sätta plåtarna klart på skorstenen först… det allra allra sista på takprojektet.. men vi vet alla hur morgondagen kommer se ut (tråkiga plåtar? eller börja greja i blivande badrummet?) Haha!

September blev oktober… och än fast månaden börjat mestadels blyertsgrått, så känner jag mig pirrig i magen. Dels har lillen vänt blad i kalendern och berömmer högt sig själv för att han har ”varit så duktig och väntat… på våran födelsedagsmånad, mamma!”. Lillhjärtat. Jag känner en otrolig lättnad över ATT HA ÖVERLEVT ATT MIN SISTA BÄBIS FYLLDE ETT ÅR..samt en lättnad över lite annat jox som hör livet till.

Ptjaa… nu känner jag bara ”Nu fångar vi oktober och gör den till en fin månad!” …eller hur!?

Trevlig första oktoberhelg!

Ta hand om er så hörs vi snart igen!

Emmeli

Septembersysslor i Hemmalivet!

Den här tiden är fantastisk tycker jag.

Känner så mycket inspiration från naturen. Färgerna är mina. Lugnet och det långsammare tempot, likaså. Med det inte sagt att jag bara vill sitta på ändan, tvärtom! Jag vill dona och boa för höst och vintertid. Safta, sylta, baka äppelpaj och koka äppelmos. Höststäda och göra gemytligt här inne i hemmet. Tömma krukorna på sommarblommor ute på bron och ordna lite höstfint, där med. Däremellan, stunder på sofflocket. Förstås. Barnen har jag med mig i precis allt, älskade små hjälpredorna.

Utöver de vardagliga sysslorna, som att ta hand om djuren.. så skrev jag och snart-5-åringen en lista alldeles i början av månaden, med önskade, små och större, sysslor för vår septembermånad. Dessa önskningar har gjort många av våra septemberdagar hittills, sånt vi påtat med mestadels dom där timmarna när det bara är Mamma, Lillen och Lillan hemma, men även när skolbarnen kommit hem från skolan förstås.

Allt ifrån att ”gå ut i gula huset och hämta in fotbollsskor till Olof”, ”rensa bland alla barnens kläder och hämta in nyyya kläder tillbaka in” till att ”baka bullar till Lillasysters 1-årsdag” och annat.

Nedan ser ni en del av vad vi påtat med hittills.

Septembersysslor i Hemmalivet!

1. Gå till biblioteket och låna böcker som handlar om årstiderna och särskilt hösten. Några boktips kommer här, två låneböcker och två från vårt eget ”Lillbiblo”. ”Igelkotten klarar si själv”, så rar. ”Maskiner och Redskap” är en ny favorit för fyraåringen. Att cykla till biblioteket som ligger alldeles vid skolan, möta upp syskon som precis slutat skolan och ta eftermiddag tillsammans där i mysiga biblioteket. Guldstund.

2. Kura på sofflocket, med äppelbitar skivade från äpplet som plockades ute från trädet nyss. Med lite kanel och ätande med liten gaffel så känns det så väldigt mysigt tycker den lilla människan. Att samtidigt läsa någon utav bibblanböckerna, sätter pricken över i:et på goset. Samtidigt, sörplar mamman en kaffekopp…

    3. Plocka äpplen, baka äppelpaj och bjuda några vi tycker om på gofika.

      Äppelpaj med smultäcke!

      Dra på ugnen på 225 grader. Skiva 4-5 äpplen och lägg i en pajform. Strö över 1 tsk kanel och 2 tsk strösocker. Rör runt. Nyp ihop 125 gram smör, 2 dl vetemjöl, 1,5 dl socker och 0,5 tsk salt till en smuldeg som du fördelar över äpplena. Grädda pajen i 20-25 minuter.

      Att äta pajen till vaniljvisp (recept HÄR) är ett varmt tips. Eller en klassisk varm vaniljsås som på bilden. En klick vaniljglass är ju också otroligt gott till en varm paj.. mumsa och njut, helt sonika!

      4. Cykla/spring/gå/åka vagnen. Dessa turer är guld värda. Lillen njuter av att få cykla en längre tur.. på sån där asfalt, bland annat… färdigheter för ett grusvägsbarn. Bäbis får sin lur i vagnen. Och mamman, sin motion. Samtidigt är vi i den årstid som är, vackra, vackra hösten.

        5. Lyft upp en näve med fallna höstlöv. DOFTA! Det doftar liksom… barndom? HÖST! Så gott bara! Och ja, för för gulligt när jag tittar in i vagnen och fick se denna syn; Lillen som höll i sin Lillasysters lilla hand.

        6. Baka bullar tillsammans. Här svettas jag och får kämpa på lite för att barnen både ska få vara med fullt ut och att bullarna ändå ska bli goda och inte överjästa… samtidigt, nyper jag mig i armen.. medan någon drömmer om karriär och hög lön, drömmer jag om precis det där. Att få vara hemma och baka lilla femmans ettårsbullar, tillsammans med hennes lilla storebror som nu har sitt sista hemmaår innan skolan kallar några timmar fem dagar i veckan, nästa höst. Som vi njuter av friheten lite extra denna höst, mao.

        Recept på Vanilj- och kardemummaknutarna, finner ni HÄR.

        7. Plocka röda vinbär och koka gelé. Så gott till köttbullarna, biffarna eller goda köttbiten.

        8. Skörda. Zucchini bland annat. Modeller Stora Som Monster.

        9. Leka ute. Trampa trampbil och spela fotboll tillsammans. Plocka astrar, baka småkakor och ladda för Lillasysters 1-årsdag. Jag är så innerligt tacksam för ännu en höst i livet, som HemmaMamma.

        …

        September, va. Vilken ljuvligt vacker månad! Lycka, att det ännu är ett gäng septemberdagar kvar att fylla med liv.

        Emmeli

        G-VMBJT57ZE4