Här vräker nederbörd ner över Norra Drömgården, regn ena timmen och snö andra. Vi lockar hästar under tak och fikar i ljusen sken, om vartannat. Lusse Lelle i hjärtat och bara tio nääätter kvar till jul…
Två recept på vad som är ”måsten” hos oss på julens gottebord, är Kardemummaskorpor (med smör och ost på, maj gadd så gott!) och den där söt-salta mjölkchokladfudgen..
Hurra, nu var det dags för årets Pepparkakshusbestyr!
Köpta peppishus (från coop, det stora huset. och från TGR, dom små husen) som klistras ihop med smält florsocker.
Garneras med köpeskristyr från lill-coop nere på byn.
… och en herrans massa ”chokladpluttar, förstås!
… näpp, tid för avancerade pepparkakshusbyggen med barnen, är inte nu. Nu är tid för lätt och härligt, nivå för 3- och 5-åring och fokus på det viktigaste; att vi har mysigt och roligt genom hela alltet … och då höjer jag detta koncept till skyarna… och fantiserar inombords om när vi ritar vårt eget bygge om några år. Det äär ju så roligt sånt här, tycker jag!
Och så mycket barndom för mig. Minns hur pappan stod och kämpade där vi smälta florsockret. Det var en höjdpunkt… den dagen när vi åkte till Storan och byggde peppishus. Storan, som då var sååå stor medan jag var sååå liten (det skiljer 19 år på mig och min äldsta storasyster).. jag älskade att vara i Mäjdalen redan då. Nu bor vi i samma by, och är plötsligt (typ) lika gamla, jag och Storan. Måndagspromenerar och löser världsproblem ett efter annat. Eller ibland löser vi dom inte, bara delar dom med varandra. Sånt är fint. Ett sidospår, så hjärtevarmt.
Det pluttades och pluttades..
Så söta små stugor.
.. och plötsligt hade vi vårt lilla Pepparkakshusland, bland snölik bomull och pudrat florsocker, ganska så gulligt va? Med smånissarna vid varsin liten stuga.
Tomtemor och Tomtefar.
…och en häst på toppen, förstås!
Vårt lilla Pepparkakshusland!
…
Nu ska den här morsan skura det sista golvet och försöka få lakanen torra inför renbäddning, tumlaren är en god vän vintertid! Kan ikväll inte tänka mig något skönare än att få krypa ner i renbäddad säng. Jag är så enormt trött efter dom senaste dagarna.
.. då är det finfint med en rejäl kransstomme (likt den HÄR), granris (eller enris eller annat skogsfynd), några gamla röda pluttar eller annat krimskrams du funnit i en gammal jullåda, en stump sidenband i vackerfärg (finns exempelvis HÄR) och en bra tråd att binda med (den HÄR) … sen är det bara att börja skapa!
Efter en stund av påtande och pulssänkande syssla..
-Årets Julekrans!
Blev varm i magen av att hänga upp den där ute på Verandan. Och sånt, som man blir varm i magen av. Om det så handlar om människor man umgås med eller saker man väljer att göra i livet. Allt som gör en varm i magen, lugn ,trygg och glad. Sånt ska man satsa på, visst?
Årets Julekrans 2019, alltså!
…
Så var det redan onsdag kväll och det känns som jag varit i ett töcken, sedan igår kväll. Vill aldrig låtsas som att allt bara är bra, när det inte är det. Jag postade en story tidigare i dag med orden ”idag är en tung dag.. ”. Det har det sannerligen varit. Igårkväll skedde något man liksom inte vill vara med om .. jag och vår stora, fina häst emellan. Efter att dom två första veckorna varit gosiga och lite för bra, så har vi nu ett bakslag, eller nåt? Vet ej vad jag ska kalla det. Storhäst är inte van att vara flockledare och har tagit det på för stort allvar.. domderar med liten ponny, vaktar och driver bort oss människor. Inte trevligt på något vis. Jag har varit helt slut idag, efter smått sömnlösa natten där jag grät mig till söms över oron.. och också över sorgekänslan, att något som var tänkt som lyckligt, nu bara känns som ett ok? .. Men, allt blir inte som man tänkt sig. Så är det bara. Livet.
Och kanske kommer vi oss ur det här, på ett bra sätt… eller också inte. Det jag vet är, att det osnälla beteendet är något jag aldrig tidigare mött i mitt hästliv. Ikran och vi (jag och M) slåss om ledarpositionen just nu.. om vi kommer lyckas eller gå bet.. det vet vi ej i nuläget.
Knäpp några händer för oss, vetja.. just nu är det inte kul att vara hästägare. När ett så stort djur blir osäkert, är det inte bra. Men jag och M är inte dom som ger sig i första taget… så vi försöker samla lugn och mod, ännu mer kunskap om denna nya upplevelse, får hjälp från älskade vänner och stöttning från världens bästa Storfamilj.
Livet är en skola. Vi lär oss något nytt varje dag.. det är inte alltid lätt, i lärprocessen. Men erfarenheter gör oss starkare. Och jag är övertygad att det finns någon mening med det här också.
Så nu vet ni. Jag är som ett krossat, torkat, skört asplöv just nu. Men det ska reda sig.
Tänk att just jag får ha er som min följarskara. Det är lyx.
Hoppas att ni hade en god andra advents-helg!
På sin plats med en Måndagshälsning, tillbakablick och liten veckoplan, visst?
Vi kör.
-Veckan som gick..
-Började mjukt. Tillsammansmåndag. Bertilen i pappas famn.
.. Lillebroren, som där var på väg att få vad som senare visade sig vara Tredagarsfeber. På toppen av Vattkoppshärvan liksom. Jag grät en skvätt. För att mammaoron tog över, ”varför har han feber, inget snor och krax, bara feber!?”. Men efter prick tre dagar kom små prickar på magen och sen var lilla pojken som vanligt igen.
Jag mockade mig lycklig och orosfri och fick grav träningsvärk till på köpet. Hade glömt hur tungt det är med frusen hästskit.
Barnen mötte post i NisseNissans postlåda varje dag och ”det är det bästa jag vet” uttryckte en utav ungarna. Så uppskattat med den lilla inneboende, mao. En dag bad han barnen skriva önskelistor.
En annan dag hade NisseNissan skickat en liten slant var till barnen, att loppis-shoppa preciiis vad man ville för. Det var lycka så det förslog! (morsan, mäkta nöjd över att ha fostrat ungarna till riktiga loppistokar!)
Vi lekte ute i snön och hängde hos hästarna.
Plötsligt försvann vintern och kvar blev hösten… inte så kul, alls. Nu har jag ett Hästmammahjärta, ju. Och blött och kallt är ingen favorit, alls. Men vacker solnedgång, det var det i alla fall!
Jag visade er Lekrummet på instagram stories, som det ser ut allra mest (till vänster) och ni överöste med tack, för att ni inte längre kände er ensamma med era stökiga lekrum där hemma.
Men alltså, kan vi bara en gång för alla mota den där grejen, att tro att ”alla andra har det så tipp topp, i liv och hem, jämt”?.. alla lever ett liv, tänker jag. Och ett sånt, har nyanser. Alla sorters.
Nåväl. Vi gjorde ett ryck och tvärstädade Lekrummet och det höll sig i ungefär tre och en halv minut… precis som det ska vara i ett Lekrum, tänker jag!
Jag njöt av Hemmaliv tillsammans med alla barnen. Vattenfärgsmålningen var poppis. Det tyckte även Bertilen.. fast han målade mest på möblerna och sig själv.. det hann jag inte få någon bild på, av någon anledning…..
Det blev fredag och vi fick trevlig julklapp skickad till oss från Akademibokhandeln. Nissenissan hade passande nog utmanat oss i pusselbygge den dagen, och vi beslöt att bygga det där nya 300-bitarspusslet, hela familjen tillsammans… vilket fredagsmys! Ett utav livets mysigaste. Inte för att vi fick ihop pusslet, det var så rackarns svårt.. men såna där tillsammansbestyr är det bästa jag vet.
Det blev helg för hela slanten och Svärmor tog hand om våra barn en stund, tre dagar i rad, för att jag och M skulle få bekanta oss med hästarna i lugn och ro. Det var enormt härligt. Och det är svårt att beskriva hur det känns att leva häst igen…
Fina stora hästpojken. Svettig och nöjd efter lördagens tur i skogen.
.. meen igår, söndag, var vi för ivriga och provade att ge oss iväg utan lilla hästkompisen. Jag och M till fots, tillsammans med storhäst. Det gick bra, en bit. Tills Ikran kom på att han var tvungen att springa hem och skydda sin lilla flock. Ikran är inte van att bo hos oss, han är inte van att vara flockledare, han är inte van att gå själv… som ni förstår, har vi en del att jobba på.
Vi hade inget att säga till om när den där 550-kilosälsklingen stegade hemåt. Vi blev i alla fall varse om att han nu vet vart hem är….. puh. Vilken puls vi hade jag och M där ett tag, innan vi visste det.. det var bara att gå hemåt och backa i svårighetsgrad. Hämta liten ponnyvän och gå iväg igen, mao. Fortsättningen följer… jag och mannen är lika pepp båda två på att vinna I´s förtroende. Det får ta sin tid. Ännu har vi inte haft två veckor tillsammans.
Vi avslutade helgen sådär.. -med början till foderbordsbygge.
-Pepparkakshusbygge… med alldeles ohyggligt många ”chokladpluttar” att tillgå till pynt… och för att äta. På toppen av veckan var vi på mysig Julskyltning nere på byn, i snön som precis börjat falla. Varm i hjärtat stöp jag i säng en bra bit efter midnatt och mitt kvällsjobb vid datorn.
Är så förbenat tacksam över att få skapa dagarna, precis som vi önskar, här och nu i livet.
Och här är vi precis just nu, med en alldeles ny decembervecka framför oss.
Veckans planer:
-Mysa vidare i decemberbubblan tillsammans med småttingarna. Att tända änglaspelet om morgnarna är en kär tradition.
-Skapa Julkort
-Försöka göra klart inköpen av lilla hopen julklappar
-Springa!
-Ta farväl av en gammal, gammal människa som lämnat jordelivet
-Fira lucia
-Sända er inlägg, Årets Julekrans, något smarrigt recept och som vanligt så är livet min vägvisare, så vi får se vart vi landar!
…
Ta hand om er! Och var extra snäll mot dig själv nu inför jul. Det kommer bli jul, i år igen…
-Gör juletiden kravlös, och på köpet så ljuv. Fokusera på det som är viktigt för dig.
Det är fantastiskt med sociala medier.. där det kan insupas inspiration i massor. Men det är också en farlig fälla att lätt gå i; både gällande det jag tog upp ovan, att ”alla andra har det så perfekt i hemmen” och särskilt som nu i juletider..”alla andra hinner så rackarns mycket”… och så vidare. Men alltså, det funkar inte så.
Hos oss här hemma på gamla gården i norr, finns det en människa som älskar att pyssla och greja (undertecknad erkänner sig) och därför är det bara roligt för mig, liksom. Men! ..jag får också hejda mig, för att inte sätta orimliga krav och istället känna stress… än fast det är så mycket som ”bara är roligt”. Jag håller hårt i vad jag tycker är viktigast; att barnen får ha juletid med tindrande ögon och en mamma och pappa som är närvarande med på tåget, utan stress och press i korsryggarna. Vi upplever julen tillsammans. Bland stökiga lekrum, vattenpölar i hallen från snön som smält från vinterskorna efter snöleken, ordning är varvat med kreativt kaos…mest överallt,… ljusen brinner, musiken är mjuk och det känns varmt i magen… på oss alla. -Tacksamt.
En pappersbit, ett gammalt tapetprov, en bakplåtspapper.. något av det. En liten snörstump. Lim. Och en sax. Några minuter senare kommer du ha knåpat ihop något himlafint… en stjärna, menar jag!
N har säkert inte undgått pappersstjärne-ivern som florerat i sociala medier senaste tiden. Det finns så ohyggilgt vackra, AVANCERADE, TIDSKRÄVANDE varianter att vika, som får mig som trebarnsmor (och HÄSTägare, tjohoo!) att svettas. Men en liten enkel variant, det har vi gjort här hemma, jag och barnen.
Vänta ska ni få se!
Den här vackra stjärnan gjorde femåringen.
..Nästan, nästan helt och hållet på egen hand.
Pysselnivån var med andra ord lagom för småttingar.. och för mamman, som knappt kunde sluta tillverka dessa smått beroendeframkallande skapelserna.
Dragspelsvikande av ett rekangulärt papper. En liten knut på mitten därefter och få dig en liten ”fjäril”. Antingen väljer man att ”frissa” ändarna och klippa en rund eller spetsig form på stjärnan. För att till sist limma ihop lilla ”fjärilen” så att den breder ut sig till en stjärna.
I ett litet jutesnöre hänger den lilla pappersstjärnan på finskåpet i Salen.
Fin, va?
Enkelt och så himlafint julepyssel!
Hoppas er Andra advent varit god! … våran har varit mysig… och också lite frustrerande. Berättar mer imorn i Måndagshälsningen!
Senaste kommentarer