Dumlekakor!

Idag har ”Mästelbagale Bettil” (som han själv kallar sig) och hans vänner, varit i farten.

Vi fyller dagarna med så mycket mys vi bara förmår, sådär lagom arbetsamma påhitt. Som att baka småkakor. Perfekt längta-vänta-på-Unobebben-aktivitet.

Dumlekakor blev det av hela alltet!

Lillebror började med att dela dumlekolor på mitten. Inte nödvändigt, men vi tänkte att det skulle bli en lagom stor karamellbit i kakan. Därefter snoddes en mördeg ihop i gamla köksmackapären vi ärvt från mannens mormor, helt suverän.

Mördegen rullades i cirkus 25 bollar. Ner med lilla fingret i bollen, i med en bit dumle och så rulla runt hela alltet så kolan bäddas om väl.

Och nog tusan är dom mästerbagare, alla tre. Jag kände mig helt överflödig där vid köksbänken.

Åå, skjuts in med den i ugnen! Typ 15 minuter.

Följt av provsmak till iskallt glas mjölk. Ord överflödiga. Receptet finner ni HÄR.

Kakorna som blev över hamnade i en burk i frysen, märkt ”Uno-dumlekakor”.

Tänk att vi går här hemma, vankar av och ann.. och tillsammans väntar på ett nytt liv!? Det är så häftigt att det inte är klokt.

Emmeli

Nu var det dags att sluta pausa!

Vi vaknade till oktoberonsdag,

.. det var ganska så kallt i sovrummet, ovan täcket, men inget som bekom någon av oss.. ett trassel av små och stora personer och en katt på toppen.. vi håller värmen väl!

Nä. Nu fick det vara nog, kände jag med ens, när jag vaknade. Det äär en speciell tid nu, för oss här på drömgården och hjärtenära runt oss. Väntan och ovisshet på olika sätt har en central del. Men senaste veckan har det fått ta över, lite för mycket. Som att livet stått på paus.

Idag ska vi ta vara på dagen och fylla med liv, tänkte jag. Sådetså!

Sedan Lillminsting i magen började lurifaxa med oss, så har M hjälpt mig om morgnarna med skolskjutsandet. Det äär inte dumt att han har kontoret två minuter hemifrån, inte alls.

Så, här hade vi ännu en lugn morgon tillsammans där det bara var pappan och Storebror som skulle ge sig iväg. Brorsorna lekte in i det längsta medan vi andra kunde ta det fortsatt lugnt..

Tillsammans med småsyskonen åt jag frulle och till kaffekoppen, samtidigt som morgonsolen letade sig in mer och mer, drog jag fram fotoalbumen och dom nyframkallade bilderna som kommit.

Jag skulle minsann INTE slå i kull mig där på finsoffan i matrummet ännu en sväng. Har gjort det MÅNGA gånger senaste veckan. Mellan min boa-ryck har jag varit så hejdlöst trött förstår ni. Men idag kände jag mig pigg! Några riktigt trötta dagar förra veckan, där jag tog varje tillfälle i akt att ligga och flåsa på den där himla finsoffan i matrummet, hade också resulterat i dåligt investerad skärmtid… blä. INTE min melodi. Ett dugg. Jo, jag äälskar att fota, redigera bilder, skriva och dela tankar och glimtar från vårt liv med er här och på instagram. Och också förstås låtas inspireras av sånt och såna jag mår bra av. Men att scrolla runt, runt, på nonsens och något som hjärnan bara bli trött utav, titta åt sidorna lite bittert (!?) nääeh, huvvaligen!.. ”å vad dom njuter av hösten då”… har jag muttrat för mig själv.. nä fy så fånigt. Slut på det fick det nu vara!

Köket badade nu i sol och gullhjärtana satt och bläddrade i album efter album medan jag sorterade bilder. Vi bildpysslade nog i ett par timmar, non-stop.

Sen gick vi ut!

Så hejdlöst vacker dag. Det har varit rätt tungt och regnigt, i massor, senaste månaderna. Varje solig dag känns som guld för själen. Idag var sannerligen inget undantag. Hela gänget njöt!

Rönnbären sken i solen och luften var så hög och klar. Frisk!

Vi gick ner till lagårn. Det lektes och..

Och så kom jag på att jag minsann bara halvgjort jobbet med dahliaknölarna.

Upptagna, ja. Men ej ombäddade i spån och helt redo för vintern. Så, det var vad vi gjorde. Bäddade om alla knölarna i spån, i gamla flyttkartonger, som sedan mannen får kånka till frostfri plats för vinterförvaring. Kylan lurar kring knuten nu.

Vi fyllde en hink med foder och gick för att söka åt hästarna..

Jag stånkade mig fram med iver. Jag har tänkt senaste, eftersom kroppen känts så trött, att ”jag måste vila”… och det har jag behövt, absolut. Men jag är en görare, sannerligen och behovet av att vila raklång fylls ganska så snabbt och istället fylls jag bara med en känsla av att vara passiv och loj. Man kan ju faktiskt ”greja lite lagom!”…


Några hästar hittade jag i alla fall inte. Dom har en så hiskeligt stor hage nu. Vi beslöt oss för att gå in för lunch istället..

Magarna kurrade och lillebroren snörvlade efter att ha ramlat och landat på näsan. Sicken tur att han har sin Storasyster (och storebror förstås) som alltid, alltid tar så väl hand om honom.

Lite uppvärmd spagetti och köttförssås satt fint där inne i solbadande matrummet nu.

Så var Storebroren hemma från skolan igen och vi hade den dagliga stunden där jag får lyssna till hur han har haft det under skoldagen. Ovärderligt. I lugnan ro. Följt av bus med Lillebror, förstås.

.. och mycket vanligt är också att vi spelar något spel tillsammans. Ett parti UNO sitter liksom aldrig fel efter melliset.

Sen gick vi ut igen hela gänget. Och nu minsann, hittade vi åt hästpojkarna!

Älskade gänget vårat.

Så gick jag och Storebroren till köksträdgården.. plockade ännu en blombukett och S ställde sig bredvid en solros och konstaterade att den var väldigt hög och TUNG.

Här ser ni också hur vi gjort med dom bäddarna där blommorna slutat blomma. Helt sonika ryckt upp och bara lagt allt på bädden som täckmaterial som får gotta till sig under vintern och ge ny näring inför nästa odlingssäsong.

Timmarna gick och det kändes hur alla njöt av vädret. Det lektes, cyklades och täljdes. Nu började det närma sig middagstid och tröttheten slog till.

Pappan kom hem och blev utskickad på springtur i eftermiddagssolen, medan jag och barnen roddade middagsfixet. Det var han mer än värd, älskade M som gör allt för oss alla hela hela tiden.

Sen samlades vi för middag. Morotssoppa till päronen och pärbullar med lingonsylt till ungarna. Önskemat för både stora och små. Följt av skymning och gäspar. Och nu sover alla barnen och jag ska knyta mig jag med, ville bara spara den här dagen såhär först..

En dag som vi fyllde med liv. Inte på något märkvärdigt sätt. Men så, så själagott.

Emmeli

Måndagshälsningen!

God måndag!

… eller god och god..lite siså.. jag vaknade med migränkänning, i en pöl av kiss från en älskad lillunge och med sån olustig känsla i kroppen. Nu är det bara några ynka dagar kvar till den där dagen vi i min storfamilj blickar mot med fokus, spänning och en skopa obehag. Jag hade så önskat slippa kombinera spänningen över att föda barn, med spänningen över en avancerad operation för en näranära älskad. Men. Man får inte välja. Så är det bara. Allt ska gå bra.

”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.

Sinnesrobönen kommer mer än väl till pass idag.

Ska vi kika på veckan som gick? Ja det gör vi.

Veckan började med födelsedag. Å himmel så söt uppvaktning jag fick där till mörka oktobermorgonen. Gullgänget som kom och sjöng för fulla morgonhalsar, tidigt tidigt. Och sen god frulle tillsammans, serverad vid dukat bord. Höjden av lyx, menar mamman. Äppelmos på gröten, hembakta zucchinibrödet med krusbärsmarmeladen ovan ostskivan.. gott kaffe. Massa pussar, kramar och fina presenter. Oj oj oj. Så bortskämd jag kände mig.

Födelsedagsvädret var regnigt och det passade alldeles ypperligt att inviga ena presenten när jag tog turen ut på gården, till hästarna och så. Regnjackan, alltså! Där inne påtade vi med kalasfix. Chokladbollar skulle det bli, tyckte Lillebror!

Och så spisade jag middag medan mannen höll på iiiin i det sista med att få matrummet redo att ätas födelsedagsmiddag i (jag försökte säga honom att det behööövs inte, M, vi sitter i köket!.. men han hade bara bestämt sig för att så skulle det bli…

Jag krängde på mig en klänning som inte alls var någon preggoklänning men som fick duga. Ordnade med födelsedagsblommor och gav älsklingshästar äpplen som för att sprida lite kalasstämning där ute i hagen också. Och sen kom gästerna. Ett litet men naggande gott sällskap. Jag kände att jag inte hade ork att göra stort storkalas med allaalla..vi är många då, ni vet.. och jag älskar ju det.. men ja, alla förstod. <3

Vi åt gryta, som nästan alltid på min födelsedag. Höst och gryta, det rimmar väl, liksom. ”Kreolskans” blev det denna gång. ÄÄÄLSKAR den grytan! Till pressad hempotatis och god sallad. Enkelt. Så gott. Samt lätt att laga mycket! Receptet finns HÄR.

Och så himla fräsigt, att vi kunde inviga matrummet.. det kalasades vid både stort och litet bord ser ni.

Morotskaka som tårta och barnen hjälpte mig att blåsa ut ljusen. Sex stycken.. ett för varje familjemedlem.

Och kakan.. helt och hållet maagnifik. Jag vet nog tusan ingen godare kaka. Gör man den i springform såhär så blir det ju tårta av hela alltet också. Perfekt!

HÄR finns receptet till Den Drömgoda Morotskakan!

Så tacksam över en fin födelsedag. <3

Och så blev det tisdag och födelsedagen låg bakom oss, mjukt i minnet. Solen sken.. och Lillminsting började luras med oss. Det pysslades, lunchades.. och klockades förvärkar (!):

… som klingade av (!!!!!). Preciis som med Storalillasyster, som ju sedan bara bestämde sig för att komma till världen i en väldig fart. Så…plötsligt började bebbeväntan inta en helt ny nivå.

Vila varvat med små turer till fots och cykel. Och ni vet, den där väntan i slutet av en preggotet.. minsta lilla tecken som analyseras.. man kan ju bli knasig för mindre!

Otåligheten hos undertecknad har stigit i höjden senaste dagarna. Och Städgalen, har fått ett ansikte… rum efter rum har fått nyputsade fönster och inte ett plagg finns att tvättas eller vikas..

Mannen har jobbat på med diverse ute på gården. Som att förbereda foderbordet för ny vinter med nytt nät att stoppa hö i. Så fräsig känsla att vi börjat fodra med vårt alldeles egna hö nu. Hästarna älskar det! Barnen spikade några sista spikar i sin koja innan vi packade ihop för vintern, både verktyg och sandlådeprylar osv. Lilla lektstugan fick i vanlig ordning förvandlas till vinterförråd för barnens grejer.

På lördagen susade trion till sin älskade Mormor och Morfar. För mysdygn. Pappsen hade varit till skogs och plockat ris och annat och mor hade gjort så höstigt och fint med det ute på bron. Inspirerande, världssnälla duon till päron, alltså. Vad gjorde jag utan dom!? .. och tänk så mysigt att gå med barnvagnen på tur och plocka hem lite ris och mossa!! Ååhåh!

Vi avslutade veckan sömnigt. Lillebror slumrade i finsoffan i Salen och mamman i finsoffan i Matrummet. Några fönster blev förstås putsade också, .. och så konstaterade jag att ”det blev nog inställt.. barnafödandet” för plötlsigt känner jag mig knappt preggo.

Egentligen är vi ju inte alls 40 veckor gångna , men vi har gjort oss beredda eftersom lillunge nr. 2 och 3 varit ute i stora vida världen vid det här laget.. och också, för att lilla fyran verkar vara en lurifax av rang…

Önskeplaner för vecka 41:

-Ta en dag i taget. Ett ögonblick i sänder. Försöka låta känslan av lycka över det ena och oro över det andra, samsas.

-Bädda vaggan tillsammans med MammaMormor <3

Njuta av den goda oktoberluften! … plocka blommor in i det sista och doftar luktärterna allt jag kan. När som helst nyper nog frosten helt och hållet.

Nu tar vi oss ann den här dagen och nya veckan. Med mycket blandade känslor. Djupa andetag och en stund i taget. Tänk att det ofta är såhär.. Att något härligt och lyckosamt ska samsas med något svårt och oroligt. Så är livet.


Önskar er en god vecka. Ta hand om er. Allt ni bara kan!




Emmeli

Preggoteten med Lillminsting i magen!

Jag fick bara en känsla av att jag ville summera denna fjärde preggoresa.. så då gör jag det.

Vinter höll på att bli vårvinter…. vi åkte spark i fullmånens sken och som ett väldigt lyckosamt brev på posten började mamman må P I S S P O T T A. Det fanns ingen hejd, på varken trötthet eller illamående.

En dag i taget.

”Men M hur ska jag stå ut en hop veckor SÅHÄR!? Det får vara hur lyxigt det vill detta tillstånd.. MEN HUR KAN MAN UTSÄTTA SIG FÖR DET HÄR FRIVILLIGT!?”…

… så löd den mycket fransige trebarnsmammans ord där i början… det handlade inte bara om måendet som var pisspotta. Fysiskt, liksom. Nej, det handlade också om en otrolig oro. Över att få missfall. Som vi ju fick, rätt så sent, innan Lillebror B kom till världen.

Jag slumrade bredvid min lilla prinskorv så ofta jag kunde.

Tacksamhetskänslan ändå, enorm. Förstås. Över tillståndet. Vi väntade barn. Igen. Så stort, så större blir det inte.
Och lyx, det var det, att ännu en gång få vänta, hemma på drömgården, i hemmets lugna (Nåja) trygga vrå.. bland småungar och pyssel utefter ork och lust.

Det var dock väldigt klurigt, att hålla hemlisen för barnen.. deras mor som dom är vana vid att ha ”i ett visst tempo” för det mesta.. som plötsligt bara sa ”mamma har en trött period nu, men snart är den över”.. dom förstod så gott dom kunde, klagade inte ett dugg. Älskade barn.

Jag lurade ännu en graviditet bort illamåndet med motion.

Löpturerna i vårvintersolen.. och ridturerna som gjorde både häst och ryttare på nytt fyllda med energi och skönt gäspande. Chippen och jag blundade mot den smygvärmande solen..

Så ääntligen blev det april. Påsktider. Och vi överraskade storfamiljen med nyheten. Och nu var måendet på väg mot toppen, det syns här..

..En sak bara.

Hela familjen insjuknade i covid -19. Och oron, ÅNGESTEN var ett faktum igen. Jag storgrät över tanken på kombinationen vidriga viruset och bäbis. ”Och tänk om M dör!?”.. ja ni fattar… katastroftankar i massor. Över allt från att bäbisen skulle dö i magen till att jag kanske skulle bli jättejättetät, till oro över att det där nesliga bortfallet av lukt och smak inte skulle komma tillbaka, nånsin… uuäh.

Men plötsligt var det i slutet av maj. Hela gänget var friska. Mammans lukt och smak var helt åter (det tog fem veckor, sedan började återkommandet av sinnena) . Och livet lekte! Vi drog igång odlandet på ny nivå, levde ute, mer eller mindre, som alltid denna tid på året. Och efter att ha varit på rutinultraljud där på försommaren och ”träffat” det lilla livet, och här inom vår egna bubbla landat, i att vi skulle bli en till. Det var inte hittepå. Och vi verkade inte få missfall. Då, berättade vi för er.

Å himmel, alla borde få ha en hejjarklack som vi. Ni peppar och hejar på oss, i allt. Tack <3

Och som jag njöt där under sommarmånaderna.. jag har haft lyxiga preggoteter alla gånger, men jag tror jag pikat njutandet den här. På ett sätt oroligare än någon annan gång, men mest har jag kunnat slappna av och bara följt med.

Efter corona-svängen ville jag inte springa mer.. och förresten brukar jag säga stopp för det på mitten, för att skona kroppen. Däremot har jag ännu en gång hållit igång med otaligt många hemmagympapass. För att jag mår så bra av det. Hela tiden, allteftersom kroppen sagt till, så har jag lättat/ändrat/anpassat övningarna. Tidigt hade jag någon vecka av riktig foglossning och tänkte ”det här blir tufft”, att rida gick dåligt då.. men det onda försvann och återigen dundrande vi fram jag och min Fjäderprins… till mitt i sommaren ungefär, då har jag bara jobbat med hästarna från marken.

Det var sommar och vi hade Tillsammanssommarlov. Nog det fartigaste någonsin. Och härligaste! … och preggomorsans ländrygg började strejka, rejält….. när jag ser dessa livfulla bilder ovan, så tänker jag nu ”det kanske inte var så himla konstigt”…

Men vi tog igen oss också. Ute på klipporna där ute vid havet, tillsammans med storfamiljen.

Och den här synen… den har varit konstant, från alla barnen. Hela vägen. Vilken mäktig kärlek. ”Gosa Uno”, har Lillebror sagt. Ja, vi spelade spelet UNO så mycket där mitt i sommaren varpå jag sa till barnen att ”Uno kan man heta”, och det tvärnappade dom på så sedan dess har Lillminsting i magen kallats för ”Uno”. Punkt slut, liksom.

Vi förevigade oss, hela gänget.

Ute på vår minisemester från gården. Den där natten uppe på fjället, med kvällsdoppet i solnedgången .. den glömmer jag sent.

Förutom den ömmande ländryggen så mådde jag strålande. Plockade blombuketter på livet och bara älskade mitt ”sommarjobb” med blomstervagnen.

… men så plötsligt hamnade vi i precis samma migrän-härva, som med alla tre storasyskonen. Jag har aldrig migrän annars. Bara när jag är gravid. Och anfallen är ej måttliga utan vedervärdiga och strokeliknande. I bästa fall är det bara som här på bilden, synen borta och jag har überont. Men mest så försvinner syn, känsel i halva ansiktet, munnen, ena handen, talet försvinner och jag sluddrar osammanhängande och superkonstiga saker när jag försöker säga något.. det var tuffa veckor och inte så lätt att ta hand om små barn under tiden.

Jag hade så mycket ont och precis noll pepp att föda barn. ”Nä Martin, den här gången får du föda”. Jag var helt slut och inte pepp på mer ont.

Ännu en gång vände peppen åter.. september blev oktober.. migränen var som bortblåst. Nåja, så gott som.. några små retsamma ont-svängar.. men annars var hon med stora magen nu mer som en virvelvind. Boande i massor.. och plötsligt var det ”nu kan jag ju dansa hola hola igen”-känsla.. ländryggen som gjort så mycket ont, och alldeles förskräckligt ont varje gång jag ska ta första stegen på morgonkvisten eller under nattens tassande… plötsligt var det onda (nästan) som bortblåst… och som ett brev på posten, blev jag ääntligen pepp på att föda.
Jag vet inte.. men jag har haft en tanke på att ”kan det verkligen gå bra en fjärde gång? kommer jag klara det?” och sen känt mig för pirrig och nästan fått ångest av tanken på att kämpa ut ännu en lillunge.

Men nu, nu är jag pepp. Omåttligt pepp, faktiskt.

Allt som kan förberedas är nog tusan förberett nu!? Ni vet, långa listan.. med allt från ”skörda färdigt, ta in frön och dahliaknölar. göra äppelmos och äppelmust. putsa fönster (bilden ovan är från idag, häpp häpp!) och göra (så gott som) klart matrummet. städa ur skafferi och baka bebbebullar. ordna med lite småkläder, tvätta barnvagnen och så vidare..” . Check! Och fåniga grejen ”jag vill inte föda på min födelsedag!!”, slapp jag också. Bebbebarnvakter hittan dittan är riggade för att storasyskonen snabbt ska ha uppassning och vi ska kunna susa in mot BB som ju ligger 5 mil hemifrån.

Och lilla Lillminsting i magen. ”Unobebben”. Det älskade lilla livet som vi längtar så mycket efter. Kan komma precis när som helst nu. Wow, så himla himla spännande! För det kaan ju också dröja sina veckor. Tusan alltså. Mer spännande än såhär, det blir det inte..

Tack livet för att vi får uppleva denna resa ännu en gång. Nu knäpper vi våra händer hårt, så hårt, för att allt ska gå bra, att lillvännen ska komma ut till den här stora världen och må bra.. blir gråtig när jag tänker på att jag får göra den här mäktiga grejen tillsammans med han jag älskar så det gör ont. Att vi ska få bli päron till ännu en stjärna. Att vi ska få bli en till i gänget.. å puh, så stort. <3

….

Preggoteten med Lillminsting i magen! Just precis så.




Emmeli

Det (näästan helt-) färdiga Matrummet!

(Inlägget innehåller reklam för Colorama Lunde!)

Äääh, nu ids vi inte vänta mer. NU kör vi, matrumsvisning!

Det hade just varit nyår när vi drog igång det här ”lilla” projektet. Ja, efter att ha rivit av ett skapande av en hel övervåning kändes det fjuttigt.. och vi var ense om att det här skulle få bli ett litet sakta tuffande sidoprojekt… och hej och hå, vad lite tid det fått och vad utdraget det blivit… och vad härligt det är nu, att det är, så när som på ett par trösklar som ska målas, en taklist som ska målas ett par varv och ett golv som ska såpskuras… – FÄRDIGT!

IMG_3297

Vår första tid här, året vi hyrde gården (och åkte emellan vårt ”sommarhemma” och studentlyan i Piteå).. då såg det ut såhär.. med stora perspektivfönstret som vätte ut mot lillåkern..

30072015-IMG_9387

Ingen jättevilsam färg på golvet, nej. Och lite för många olika tapeter. När vi hade köpt gården var vi ense om att inte quickfixa något, utan ”göra ordentligt”. Men just det här rummet, skulle få sig ett ”ansiktslyft”. Det visade sig nämligen krylla av skadedjur under denna heltäckningsmatta.. som åt hål på alla våra dyra, fina ullkläder. Morr.

Så, i ett nafs så slet vi ut heltäckningsmatta, slipade golv, linoljevaxade det med vitpigment och målade väggarna.

Rummet har sedan dess (2015) varit allas vårt sovrum och liksom trasats sönder, stackars, när fönster- och dörrinsättningar gjorts. Men eftersom inget quickfix skulle ske, så har det fått vara trasigt här och var och helt enkelt vänta på sin tur i ordningen.

Vi har sovit gott här i alla fall, framtill i julas när vi flyttade upp.

Nu skulle här bli ett gemytligt matrum istället!

ÄNTLIGEN ett projekt som INTE innebar att bygga något från grunden (som övervåningen som inte var bedodd), utan faktiskt få återskapa något…

Till vår lycka fann vi ett locktack där ovan masonitskivorna!

Ur med miljarder smånubb och på med tapetklister för att få limfärgen att släppa från taket… (får ont i hjärtat av synen på lillkatten, som nu är i himlen..)

Den tappraste jag känner. När färgen började släppa, skrapade han ner färgen och sen följde timmar av pilligt göra, att få bort prick all limfärg. Man kan ju undra varför han inte använde en liiite större svamp? Nåväl. Han ser ju glad ut, så!

Eftersom precis inget är rakt här hemma utan speciallösningar krävs precis överallt, så är det särskilt tacksamt med all den hantverkarhjälp vi får från höger och vänster. Ni ser ju bara! På vissa väggar revs treetex-skivorna ner och återigen behövdes småspik dras ut! 7-årige Minimannen gjorde ett gediget jobb, van minibyggmästare sedan ett års ålder och nybliven hemmansägare.

Murstocken gjordes fri från ett gäng spännande lager. Och murades sedan där det behövdes. Här hade också gipsskivorna börjat komma på plats som ni ser!

Sånt här blir man ju nipprig av! 1886 var året..

Det tätades och isolerades med iCell och linoljedrev i vanlig ordning. Och återigen, speciallösningar härs och tvärs för att få det någorlunda rakt och möjligt att jobba vidare. Ett pussel.

En ”ny” dörr mellan Matrummet och Salen skulle också få komma på plats..

Återigen. Ovärderligt med all denna hjälp! Särskilt när jag var så hutlöst preggoillamående där i början.

Från Salen sett..

Sådärja!

Ny dörr på plats!

Och från matrumshållet så blev det såhär;

Och plötsligt var det sommar och vi gjorde ett litet ryck efter månader av paus. Där var nu dörren på plats, taket hade fått sina lager schellack och sina tre matta linoljefärgslager. Murstocken var färdigmurad och påbörjad med sin målning… men färgen tog slut… ja, slut på lagret ni vet så det var bara att vänta. M drog igång med golvslipandet!


Nog har det varit fint med det vitpigmenterade linoljevaxet som vi har provat där på golvet efter att vi rev ut heltäckningsmattan.. meen, inte särskilt tåligt. Nu skulle det bli ännu ett skurgolv här hemma!

.. och sen tog det visst heela långa sommaren innan vi ens hade en tanke på att göra något här inne. Eller på priolistan tog inte detta någon topp-plats, rättare sagt.

Men plötsligt hände det! Det tapetserades, skapades smygar och vackra krön av den duktigaste Byggmästaren jag känner. Det förkroppades lister som hamnade på sina platser och schellackades lager efter lager.. och målades och målades.. och plötsligt, trots lite småpill kvar, så hade vi vårt matrum! Lagom till mammans födelsedagsmiddag häromdagen!

-Välkomna in!

Så så såå kär i tapeten som heter Esther och kommer från Boråstapeter.

Alla snickerier är målade i Kulturhantverkarnas linoljefärg, 2 % grön umbra.

Och förstås har vi handlat hos Colorama i Lunde, ännu en gång. Det är kanske lockande att köpa tapet på nätet? ”ja, för att få lägsta priset!” .. men vet ni, Colorama Lunde matchar nätpriset OCH ni får dessutom gratis hjälp i dina val och service i TOPPKLASS.

För oss här i Höga kusten/Ådalen, det klockrena valet!

Vi är så himla lyckliga över detta rum nu ska ni veta!

Nu när hösten är här och vi är inne mer igen. Här ska vi bara-vara-vara, umgås, äta gott, sörpla kaffe i morgonsolen, spela spel och låta halvfärdiga pusslet ligga framme på bordet..

Och återigen kan vi konstatera.. att några småprojekt, det finns inte.
Kanske tror ni nu att vi ska fortsätta vidare in mot Salen, där det är trasat härs och tvärs, nu av ännu en dörrinsättning… men icke! I tur och ordning var det… först nu måla klart det allra sista i matrummet, föda liten bäbis.. och sen, ja det tar vi då! Ett projekt jag längtar massor efter! Hela gänget, förresten.
Hoppas ni fortsätter haka på i vår ”lilla bygg- och renoveringsresa” av gamla huset vi kallar Drömgården!

Emmeli