Hemma(Mamma)Livet – 10 år i vardagen vi valde. Del 2.

Del 2.
I denna del kommer ni att få läsa om mina och våra tankar kring pensionen, tankar om karriär, bidragandet till samhället, huruvida min SGI lever.. och så vidare. Håll tillgodo!
….
Pensionen sedan? Och Din karriär, här och nu?
Det korta svaret: –Jag vägrar leva livet nu med alla barnen små, för något jag bara kanske, kanske kommer att få uppleva sedan. Det enda vi har och vet något om, är nuet. Mitt nu, är just nu en tid där alla våra fem barn är små. Deras barndom pågår. Den kommer aldrig aldrig åter och jag vill finnas för dom och njuta av denna tid, till fullo.
Min vardag, är deras barndom.
Min absolut största devis just nu i livet.
Och all tid vid får tillsammans, känns så, så såå mycket viktigare än så mycket annat. Det är inte bara ”tid tillsammans”… det är livet. Här och nu. Tanken på den där pensionen, som jag KANSKE kommer att få uppleva… väger som ni förstår inte så tungt. Får jag lyckan att uppleva pensionen sedan, har jag förmodligen hunnit jobba lite mer än jag hinner nu och kan förhoppningsvis leva som en pengafattig men likt nu, livsrik mamma.. och kanske FarmorMormor? Vilken dröm! Tillsammans med Martin, som tänker precis likadant, strävar vi mot vårt mål, vecka efter vecka. Trots att han drar största ekonomiska lasset, så har han tacknämligt bara jobbat 80% på kontoret under alla barnaår, något som gör att barnen inte bara träffar sin mamma väldigt mycket utan alltså också sin pappa. GULD!
Tanken på karriär? Jag gör ju karriär som MAMMA, ju! Om ni frågar min barndomsbästis, så kommer hon att svara att det här var precis den typ av ”karriär” jag drömde om redan som ung tonåring när vi satt och fantiserade om livet… att få vara mamma till många barn, leva på en liten gård med djur och ta hand om allesammans. Drömlivet! Med mina mått mätt.
Och vet du? För några år sedan passade det livet att jag hoppade in och vickade några gånger nere på byaskolan. Trots att jag varit ledig från mitt betalda lärarjobb i så många år, upplevde jag mig så mycket tryggare i frökenrollen som 34-åring än som 24-åring. Alla år hemma med barnen, numera fem barn i åldrarna 1-12 år, har givit mig så mycket erfarenhet. Jag har ju inte direkt pausat från att arbeta med barn… tvärtom! Jag har fått öva på pedagogiken jag läste i skolbänken på högskolan, konflikthantering, tålamod och allt däremellan, prick varje dag, i över ett decennium. Och det märks, även när jag kliver in i ett klassrum.
Att bidra till samhället på olika sätt.
Självklart vill vi vara med och bidra med gott till samhället. Jag tänker att det finns så många olika sätt att göra just det på. Måste ett samhällsbidrag alltid mätas i hur mycket skatt vi betalar? Är det inte också att bidra, att ta hand om människor, finnas där för andra och göra gott i det lilla, varje dag? Sånt som kanske inte syns i någon ekonomisk statistik, men som likväl har ett stort värde för samhället.
Vi som familj betalar skatt så det räcker, så vi kan faktiskt med alldeles gott samvete utnyttja både skola och sjukvård, etc. Min man drar som sagt det största ekonomiska lasset. Martin har utöver sitt kontorsjobb, även yrket Deltidsbrandman (med dygnet runt-jour en vecka i månaden… denna tid kan han alltså lika gärna vara hemma men med beredskap. Som under detta höstlov till exempel: pappan har jour men har varit ledig från kontoret nära på alla dagar denna vecka = barnen överlyckliga över en ledig mamma och pappa.. de märker av jouren när larm går, men ej i övrigt. Ett otroligt finurligt koncept för en bra extraslant i månaden). Vi ser vi inte bara Deltidsbrandmannandet som en boll i det ekonomiska jonglerandet utan faktiskt också som en otrolig samhällstjänst som vi som familj är mycket stolta över att kunna bidra med. En trygghet, för hela bygden i kring.
Som bonus i vårt ekonomiska jonglerande, eftersom ni är så många som tycker om att följa med i vårt sätt att leva, så kan jag sedan sju år tillbaka, även ha mina sociala medier-kanaler som en utav våra ekonomiska bollar..(och betalar alltså också skatt). Det sistnämnda skulle jag kunna tjäna mycket mycket mer pengar på, men väljer bort det till fördel för ork och kraft, för våra fem barn. ”Att välja är att välja bort”…
Nu har vi inte ens snuddat vid en annan aspekt av vårt val. Nämligen att vi som familj också använder betydligt mindre av den offentligt finansierade barnomsorgen än vi annars hade gjort. Ett perspektiv som jag tycker ganska ofta glöms bort i diskussionerna om hemmaföräldrar. Enligt Skolverkets statistik för 2024 kostade en förskoleplats i genomsnitt närmare 192 000 kronor per barn och år. Även fritids är en offentligt finansierad verksamhet.
Under våra år som föräldrar har vi alltmer landat i att vi vill ha barnen hemma, vara med dom, så mycket som möjligt. Från vår förstfödde med några timmar i förskolan, till att våra yngsta barn aldrig gått där. Och fritids, inte en enda minut för någon. När skoldagen är slut kommer skolbarnen hem. Till mellanmål vid köksbordet, småsyskon, kompisar, lek och allt det där som ryms i eftermiddagarna här hemma på gården. Det är en del av Hemma(Mamma)livet som jag värdesätter något alldeles oerhört. Att få vara hemma inte bara under småbarnsåren, utan också när de större barnen kommer hem från skolan.
Det är förstås inte så enkelt att varje förskoleplats eller fritidsplats vi avstår från, automatiskt innebär en besparing motsvarande hela genomsnittskostnaden. Men det förändrar inte att vårt val innebär ett mindre behov av offentligt finansierad barnomsorg. Jag tycker att även det är ett perspektiv som förtjänar att få finnas med när vi pratar om vad hemmaföräldrar bidrar med. För vi bidrar ju också. På vårt sätt. Även om det inte syn på ett lönebesked…
Bland dessa ord, har jag inte nämnt allt vabbande… som vi nära aldrig nyttjar eftersom det inte behövs, alltid finns jag i hemmet och kan ta hand om de sjuka barnen. Det har hänt att M behövt vabba vid ett par tillfällen under våra barnaår…när jag varit riktigt sjuk/varit på op… undantag som bekräftar vår regel. Med fem barn, är det ganska fantastiskt att aldrig behöva vabba, känna att man kaosar till det för några på arbetsplatsen eller just det; utnyttja skattepengar.
Barnen är framtiden!
Barnen är framtiden, eller hur? Att ta hand om barn är ju att bygga framtidens samhällsmedborgare, visst? Alla som arbetar med barn och gör goda arbeten, är hjältar i mina ögon. Jag får däremot ingen lön för att ta hand om barn, såsom man får om man arbetar på ex. förskola eller dylikt… för jag har inte valt att ta hand om andras barn, jag har valt att ta hand om.. mina/våra egna. Tänk va, tills ”nyss” var det ju ”så man gjorde”. Så självklart. Att var och en tog hand om sina småbarn. Att det idag 2026, är så otroligt uppseendeväckande?
Vi väljer bort inkomst, till fördel för tiden med våra barn. Investerar i tid tillsammans. Nej vi kan inte resa, handla och ha oss som om vi hade större inkomst. Vi lever på mindre inkomst. Men vi lever inte mindre, tvärtom. Vi lever, för fullt! Något vi med åren kommit underfund med också, är hur hållbart vi faktiskt lever.. både för att vi vill och för att vi tvingas till det. Jag tänker förstås på hållbarheten både i tanke på oss människor, att ”leva en mjuk vardag”, mindre stressigt osv. Men också, i perspektivet miljö och plånbok. Är det något vi handlar, så är det mat och den handlas alltid lokalt, alltid bara svenskt (det sistnämnda, så otroligt viktigt!! Handlar vi inte svensk mat när det INTE är kris… då finns det ej heller någon svensk mat när det ÄR kris). Jag tänker också på hur vi handlar kläder. Vi är sju personer och vi klär oss i bra och hållbara kläder av kvalitet. Köps det nytt, är det med kvalitet och tanken att plagg ärvs barnen emellan eller till oss vuxna, något vi ska bära i många, många år. I övrigt är ju andrahandsmarknaden vår förstahandsmarknad. Så bra! För både miljö och plånbok… Allt hänger ihop, hållbarheten; människa, miljö och plånbok emellan.
…
RIP SGI:n och hej kvinnofälla?
Frågan kommer, gång på gång. SGI:n, hur gör jag med den? Den finns inte. Jag sa upp mig från min fasta lärartjänst för ett antal år sedan. Jag väljer att göra mig beroende av min man. Hujedamig, va!? ”Hur kan hon? Vilken KVINNOFÄLLA?”…
Tänk tvärtom, säger jag. Jag kan inte ha det bättre. Inte barnen heller. Ej heller pappan i familjen. På detta sätt vi lever, har vi det alla, stora som små, så oerhört bra. Varför anses det som något dåligt att ”göra sig beroende av varandra”?, varför ser man inte hur finurligt det är, att samarbeta och komplettera varandra? Driva familjeföretaget, mot ett gemensamt mål?
Farhågan ..”Men tänk om han sviker dig? Tänk om ni skiljer er? och så står du där med dålig SGI, låg pension och en massa barn att försörja!?”.
Jag förstår vad du säger. Men återigen, det sätt vi valt att leva vardag på, gör att vi faktiskt har både tid och ork… att ta hand om varandra! Och barnen! Givetvis är vi medvetna om att det finns ekonomiska risker med vårt upplägg, dessa blundar vi inte för. Vi har vägt dessa risker, mot det vi vill få ut av livet, här och nu.
Ett av alla exempel på hur vår vardag ser ut:
-Förstår ni lyxen, för Martin att varje morgon innan jobbet, bara ha sig själv att rå? Han kliver upp i lugn och ro och tar sig själv till jobbet. Ingen stress. Varken dit eller hem. Ingen stress att måsta hinna förbi förskolan med trötta barn eller stressa från jobbet för att hinna till hämtning på varken förskola eller fritids.
.. Jag och barnen vaknar när han redan hunnit susa iväg och har sedan morgon tillsammans. När skolbarnen cyklat iväg (eller jag och småsyskon skjutsat) mot skolan, återvänder jag och minstingarna hem och har sedan guldstund tillsammans där vi fortsätter morgonmyset en god stund innan dagen drar igång med djurfix och påhitt av olika, utefter årstid. Att slippa morgonstressen, … det är bara en utav alla många fördelar med att ha en hemmaförälder under småbarnsåren.
Det där med kvinnofälla, tror jag är något helt annat. Dagens samhälle är på många sätt uppbyggt kring att båda föräldrarna ska arbeta heltid, göra karriär samtidigt som viljan att vara mamma/pappa värker inom en.. någon gammal och vis susar förbi med orden ”taa vara på småbarnsåren, dom kommer aldrig igen och dom gåår så fort!”. En känsla av otillräcklighet blir kvittot. Rätta mig om jag har fel. Men att arbeta, göra karriär, räcka till hemma och samtidigt försöka hinna njuta av de där åren som aldrig kommer tillbaka. Det är inte jättekonstigt att många upplever att livet inte riktigt går ihop…
…
Tankar om det framtida livet
Om vi nu får lyckan att leva länge tillsammans, bli gamla ihop, jag och min skäggige.. förstår ingen av oss, farhågan, i att vi inte skulle dela på pensionen då, precis såsom vi delar på lönen nu? Det finns inget mitt och ditt. Leva på lite, har vi gjort, JÄMT. Vi har aldrig vant oss vid att leva på större peng.. gick direkt från studentliv till vårt drömgårdsliv. Det finns inget hans eller hennes. Alltsammans, är vårt. Skulle det värsta hända, att vi skildes åt.. är det ej heller något jag tänker välja bort tiden med min barn nu för…
…
Tänk drömscenariot.. om både samhällets ekonomiska system och pensionssystemet skulle gynna familjerna som väljer att vara hemma mer med sina småbarn? Att de som önskar välja bort förskola och istället vill ta hand om sina småttingar själva, ska få det, lättare KUNNA det, utan mindre motstånd än idag.
Tänk om det skulle gynna precis alla? Mindre barngrupper på förskolorna, som gynnade både småttingarna och flitiga förskolepersonalen? Mindre trasiga äktenskap? Färre utmattade småbarnsföräldrar? Färre sjukskrivningar? Mindre psykisk ohälsa.. hos både vuxna och barn? Mer trygghet till de små? En stabilare grund…. för alla…
…
Jag brukar tänka på barndomen som grunden till ett hus. Hur viktigt det är att den får vara trygg och stadig, för allt det som sedan ska byggas ovanpå. Mitt i dessa ord finner ni anledningen till våra val. Inte i pensionen. Karriären. Pengarna. Utan i den här tiden, här och nu.
Ni som önskar ta steg mot ett liknande sätt att leva vardag på, kom ihåg att det finns många gyllene medelvägar att ta. Att man inte behöver förändra allt på en gång, utan kan ta små steg mot mer tid tillsammans.
Jag kan nu omöjligt veta hur livet ser ut när jag är 70 år. Jag har ingen aning om hur mycket pengar som finns på pensionskontot eller vad framtiden bär med sig, överhuvudtaget.
Det jag vet, är hur våra morgnar ser ut just nu i livet. Hur de tre skolbarnen svarar ”och vi älskar dig!”, när dom cyklar iväg mot skolan.. samt ljudet av när de kommer hem och slänger skolryggsäckarna på hallgolvet. Jag vet känslan av att få ha mina små, nära, nära.. hålla de i handen tills de själva släpper taget.
Och jag vet, att vi har arbetat hårt för att skapa just den här vardagen.
Det är inte ett liv utan uppoffringar.
Vi har valt att leva mer, på mindre. Något vi är enormt lyckliga över.
…
Dela gärna med dig av dina tankar samt ställ dina frågor, i kommentarsfältet till detta inlägg! Del. 3 kommer.. snart?











































































Senaste kommentarer