I lördags var vi på utflykt med ”Matlaget”. Just nu kan vi ju inte ses inomhus som vanligt, vilket vi nu börjar sakna halvt ihjäl oss efter, men vi gör så gott vi kan av kruxet.
I det vackraste av januariväder, åkte vi genom Narnialiknande vinterskog och hamnade vid Nathalie och Jonas helt fantastiska Stuga, ..en plats som är lika vacker året om. Alla barnen förutom lillpluttan i gänget, åkte skridskor på sjön.
Själv slungandes jag, som vanligt när den skäggige står på skridskor, tillbaka till 2004 och årskurs åtta.. när han och jag var 14 år och hade utegympa, hockeybockey.. alla tjejer i klassen bangade.. men inte jag.. jag hade ju viktigheter för mig, som att få skridskorna knutna av någon jag tappade andan när jag såg. Väldans vad härligt det är att att dela livet med den där människan… som då var 14 år..
.. och nu är världens bästa pappa till våra tre små.
Vi turades om att ha denna position med böjd rygg och lillunge i famn, Lillebror var nämligen väldans morsk och skulle förstås åka han också… SPRINGA fram skulle han göra. Gullunge.
Går under namnet ”Babybossen” här hemma…!
.. ett stycke Isprinsessa vid namn Juni. Hon är magi. Och älskade sin skridskopremiär.. som den Frosttjej hon är, liksom!
Storebröderna susade fram!
.. och till sist var benen trötta, tårna kalla och det var fullt sjå för dom fyra päronen att hålla småungarna nöjda. ”NU ÄTER VI!”… ja, det är en universallösning, för både stora och små, ju!
Det langades grillkorvar och järnmackor på löpande band. Småtår värmdes. Skridskorna, räserkälken och hjälmarna fick vila för ett slag. Den här synen gör mig lite knäsvag. Och gör att jag känner mig så rik.
Kaffesörpel, efterrätt värmd i gjutjärnsgryta ovan elden och samtal som aldrig tog slut. Familj och vänner. Vi har familj som också är våra vänner. Och vi har vänner som är som vår familj. Alltsammans, den största gåvan i livet.
…
Och nu är det snart helg igen och vi är mitt inne i en ny Snösmocka. Hoppas på att stormen inte blir lika kraftig denna gång. Det är spännande när vädret tar i på detta sätt.. förutom den lite oroliga delen så är det bara så vansinnigt härligt. Med riktig vinter! Snön vräker ner! Nu har jag och alla ungarna (yes, Storebror har ledigt från skolan på just nu obestämd tid.. till skillnad från förra veckan på grund av väder-ledigt är det nu på grund av Det helsickes viruset.. men positivt är att jag får bonustid med min skolpojke och det älskas av oss alla) precis varit ute i snöyran. Skottat, vattnat och fodrat hästarna. Lekt i snökojan, somnat i vagnen, tjavat till granngårn och lämnat tillbaka något vi hade till låns. Nu väntar innehäng. Vi tänder fotogenlamporna, viker tvätt, bygger kojor och städar lite.. och strax kommer pappan hem, mitt i dagen.. alla dessa små livsinvesteringar som är vår typ av flärd och vräkighet. Investera i tillsammanstid.
Efter morgonruljangs, morgonturen till hästarna, påtåren på sofflocket bredvid liten vattenfärgsmålande tvååring, gjorde jag dagens dagsverke. Inom bygg- och renoveringsdelen av livet, alltså. Att ta oss ännu ett såpvarv mot färdigskurna golv där uppe. Det är bara trapprummet och stora hallen kvar. Och trappan. I övrigt är ju dom andra golvet ”klara”.
HÄR läser ni om hur vi gör för att enkelt ordna oss skurgolv.
”Det är som en grågrön smet här uppe”, säger jag. Och ÄLSKAR det. Mår så gott i dessa färger. Okej, sköningen till färg som sitter på dörren där till vänster.. den kanske kommer ryka så småningom. Men dörrarna gör vi inget åt just nu, dom får vara som dom är. Och jag kan inte låta bli att tycka att till och med det är så charmigt; den ena sneda dörren efter den andra, olika färger, så vackra allihopa.
Jag förstår knappt att det här är samma vy. Bara det att dörren ni ser rakt fram i högra bilden, står uppställd i den vänstra.. oräkneligt många timmars arbete mellan dessa bilderna. Tre små ungar. Mycket tid och tålamod. Nu börjar det sjunka in. Att vi faktiskt lever här uppe nu. Så skithäftigt. Och så viktigt, och gott, att inte bara tuffa på… utan också landa, kika bakåt..begrunda.. och njuta..
Vi har 20 minusgrader ännu en dag och strålande sol. Det är så sagolikt vackert ute. Jag kom precis in från ännu en utestund idag. Nu en långpromenad med snusande Minsting i vagnen. Han fortsätter sova och jag tar mig en kaffekopp och tänkte landa lite samt knåpa ihop en Måndagshälsning till er innan vi funderar på nya veckans önskeplaner..
Veckan som gick..
… fylldes med fräsig vinter.
Snösmocka. Stark storm. Ett vinterväder vi sent glömmer. Med stora, stora mängder snö inom ett dygn. Norrlandsungarna tjoade glatt och barnslige morsan lärde barnen allt det bästa hon kunde inom snökojebygge. Tunnlar, trappar och olika rum byggdes.. och när vi var törstiga sa morsan ”ät snö”… och kastades tillbaka till mitten på 90-talet. Den barnslige 30-åringen, aka HemmaMamman, njöt också massor av att få mjukstarta vardagen tillsammans med alla barnen, tack vare att skolan var stängd två dagar pga vädret… och en utav veckans höjdpunkter var helt klart när vännerna var strömlösa i busvädret och vi fick rädda dom med häng hos oss för ett slag. nöden har ingen lag.. och just nu när vi (vuxna) är så duktiga och inte ses inomhus, var vi lyckliga över att vi nu var tvungna att göra det…. hu, vad jag längtar efter ”den vanliga livet” nu.
Det var förstås en hel del slit med den där snön och inte bara tjoande snölek. Otroligt tacksamma var vi över att denna vinter ha en traktor som kunde hjälpa oss i massor. Mannen skottade otaligt många timmar. Här i ovan vänstra bild tjavade jag runt i djupsnön och befriade stängseltråd från för tung snö/is. Puls tickande högt… och jag ÄLSKAR det där. Att jobba med kroppen, ta hand om älskade liv, KÄNNA livet i mig. Exakt vad jag vill. Så värt att slita för… och lilla Minimannen var en kämpe där i stormen också, som ni ser.
Inne varvades lek, pyssel, utdansande av julen, en Fyrverkeripjäs till mor som röjde runt och ordnade stökiga vrår… och stunder av sånt där; vila.
Långturer med gratis Norrlands-makeup på kuppen. Här behövs ingen rouge, mascara eller slingor i håret .. det ordnar kylan så fint.
Vi pulsade i snön. Både två- och fyrbenta. Frust och pust!, sa Ikran.
Massa hästgos i vanlig ordning. Här, efter en ridtur ute i djupsnön. Och januarihimlen bjöd på magi.
Och så blev det fredag och vi landade mjukt.. tänk att ha en mamma och pappa, som ringer och säger ”Hej! vill ni ha palt?” och plötsligt fanns palt på vårt bord. Längtar enormt tills vi kan äta paltmiddagen tillsammans, i samma hem, tätt intill varandra.. men tills dess kändes det här som magi. Att också kunna gå lilla biten hemifrån, tassa ner i bästa Svärisarnas källare och värma upp frusna kroppar i en bastu.. det var också magi. Livet skämmer bort oss med fantastiska människor i kring. Helt klart.
Vi fyllde helgen med massa själagott. Lördagsutflykten är värd ett eget inlägg.
Veckans sista dag fylldes med ännu mer hästande i ett helt sagolikt väder. Vi tog hästarna på långtur runt byn och mötte jag vet inte hur många bybor som var lika glada som vi över det magiska, soliga, snögnistrande vintervädret. Älskar förresten att vi bor i en liten by där man alltid hejar, ofta stannar och småpratar lite och liksom lever tillsammans på ett helt annat sätt än i till exempel storstan. Jag vet att jag inte skulle må bra i en storstad… det har jag ju provat ett år på folkis i Bromma, Hufvudstaden. Det värmer också alltid mitt och den skäggiges hjärta gott, när vi blir så positivt bemötta när vi är ute och hästar genom byn. Pippi Långstrump-Emil i Lönneberga-känsla är det verkligen. Ja den där turen var sannerligen alldeles särskilt härlig och en god uppladdning för en ny vecka! Tacksam, tacksam, tacksam.
…
Önskeplaner för vecka 3
-Ta en dag i taget. Varje dag är ett liv. Och den största av gåvor.
– Rensa, förstås! ..nu ska min arbetshörna där nere i vårt fd. sovrum få komma i ordning… och FLYTTAS! En våning upp. Jag vet inte om det kommer bli bra.. ska prova i alla fall. Ni får förstås hänga med på det hela!
-Baka matbröd! .. älskar att barnen är tokiga i ”Mammabröd” och ”Mammalimpa”. Blandar upp med köpes förstås, men inget slår hembakt, så är det bara.
–Börja planera för vår Drömträdgård 2021… jag är så pepp på att skapa oss odlingsbäddar.. och liksom växla upp, rätt rejält inom detta område… vi får se var vi landar.
-Utekalasa för älskat barn i Storfamiljen!
…
Förra veckan startade jag med motig, orolig känsla i kroppen. Men jag visste vad det berodde på. Ett beslut jag behövde fatta. Som kändes läskigt men minst lika självklart. Och därefter kastade jag bort den ok-känslan… så vi kan väl påminna oss om dom där orden; att påverka, det vi kan. Göra, vad vi kan, för att leva såsom vi önskar i var våra liv. Ok? Jag ser med hopp fram emot denna vecka.
Knäpper händerna för en god vecka, både för dig och mig!
Å käre tid, vilket röj och rensar-il jag hamnat i.
Med tre täta ungar och oändligt med projekt sedan dag ett på vår älskade gård, så har vi nu hamnat i jagvetintevad.
Det. Finns. Så. Många. Röriga. Vrår.
Det har inte rört mig i ryggen. Men nu, nu är jag bara så ofantligt pepp på att få lite ordning. Eller ordna oss lite ordning, rättare sagt. Droppen blev det nu innan jul också när vi kämpade på med övervåningen och så mycket önskade att komma i mål med den, att vi fullkomligt lät det ”gro” igen på många andra fronter istället. Förstår att jag målar upp en bild av absolut kaos här hemma.. det handlar om såna sär små vrår, ni vet. Till exempel ett linneskåp och dess innehåll.. som blev av med själva skåpet när vi satte in nya trappan, och sedan har innehållet bara staplats.. på en hög.. som nu rasat… i ett hörn bland tusen andra pinaler som inte ska vara där. Det handlar om min dator, som svämmar över och blinkar rött och kippar efter andan. Den är i akut behov av ’tömma och rensa’, så jag grottar i bilder, meddelanden, gamla anteckningar, dokument osv. Det handlar om en hop vrår som blivit utav allt bygge uppe… som Lekrummet nere, som är ett endaste Stökrum. Det är inte bara skrivbordet på datorn som är proppfullt utan också det där vackra, bruna, ”riktiga”, du vet. Det svämmar också över. Pysselskåpet gick inte att öppna om man inte gjorde någon slags akrobatisk övning där ena benet fick agera stöd för det som ville välla ut och man sedan var vaansinnigt snabb i själva stängandet sedan efter slutfört uppdrag. Samma sak skåpet för insamling. Där har vi haft en tävling; den som får allt över sig får åka och tömma. Ja, ni hör.
Hej ”Pysselskåpet”.. här, ser det ändå ok ut, då 200 lokaflaskor och sånt som inte ska vara där men ändå hamnar där, tagits bort.
Och mitt i allt så blir det ju ännu liiite rörigare..
Just i detta stora köksskåp utan hyllor, behövdes helt sonika; hyllor. Så jag bad den bästa (och billigaste) hantverkaren jag vet, om att hjälpa mig med det. I ett nafs hade Byggmästare M fixat. Och jag kunde börja det roliga. Flytta in prylarna igen.
Hallelujah!
Det där skåpet är, särskilt under vintertiden, halva mitt HemmaMammaliv, ju. Det vill säga barnens liv. Innehåller spel och pussel och pyssel i massor. Där finns pennor, penslar och målarfärg av olika slag. Taveldukar, experimentlådor och hundratals bitar ”plusplus”. Pärlor i olika storlekar och former till båda smycken och pärlplattor.
… och leklera, förstås. För det är bland det roligaste Bertan vet just nu. Att ”deega”. Och massa annat, förstås. Ett skåp för kreativitet, helt sonika.
…
… jag är väldans o-allergisk för stök som blir av att det rör sig liv i hemmet. Älskar när hallen är fylld av småkläder och skor i ett virrvarr, från en hög kompisar som leker järnet. Eller kojbyggen och annat, ni vet. Det råder kreativt kaos hos oss, mest jämt, det tycker jag bara är härligt. Får jag bara en stunds ordning om kvällen och vakna till det på morgonen, då är det tipptopp. Men alla dessa vrår… hujedamig. Dom gillar jag inte alls. Tappra försök har gjorts i detta stora skåp, otaligt många gånger, oh så bra att vi till sist kom till skott med hyllsnickrandet. Nu är det en fröjd att öppna detta! .. och barnen älskar sitt Pysselskåp och möjligt, än mer nu än tidigare!
Och samtidigt som julen stökats bort, i jullådor som även dom fått sig en rens- och städomgång (ja, jag säger det ju; ett iiil är vad jag hamnat i) så fick hemmet först en tom känsla… men med lite nya blommor och soool.. så kändes det så väldigt härligt!
…
Jag ska inte trötta ut er med att nämna fler röriga vrår, det finns många. Men nu är vi på gång.. rensa och röja, ordna och greja. Och det är så skönt. För nu med stora projektet övervåningen ”klart” har vi tid för såna där småsaker. ”Jag vill rensa och såpskura hela världen, lilla mammaa…! sjunger jag för mig själv där jag mellan barnasytande, utelekande och Vintervilande stunder med kaffekoppen på sofflocket, går fram som nån slags blixtsnabb fyrverkeripjäs.
Så det här tänker jag, bland annat, ägna mitt Januari åt. Röja. Rensa. Städa kaosiga skåp och lådor. Strukturera. Boa in oss än mer på övervåningen. Organisera. Ta tag i vrår som är bortglömda sedan länge. Och gotta mig i känslan av ordning sedan. Det är liksom som att städa sitt inre, på samma gång.
.. nu pausar Röjande Fyrverkeripjäsen detta il. Och tar helg. Tillsammans med favoritmänniskor. Familj och vänner.
Jag njuter i ett nystädat hem utan discodans av dammråttor. Att öppna ett fräscht kylskåp och skafferi.. som befriats från kladd, gamla pepparkakor och stenhårda skumtomtar. Känns nymodigt och fräsigt alltihopa! .. ironiskt nog, när jag nu bara skulle ta mig en lov genom Den Nystädade Salen, på Den Nytvättade Stormattan, bredvid den Nytvättade Finsoffan… då hade förstås katten storkräkts, precis där i soffan och ner på mattan… Jag ryckte på axlarna, tänkte ”liiivet!” och valde att skratta åt pyttespektaklet. Det var fort ordnat, och det är inte det där überpedantiska jag är ute efter, inte alls. Jag vill att livet ska få plats, åt alla håll och kanter… två- och fyrbenta ska må gott här hemma. Och ordning och reda, var sak på sin plats, är faktiskt tillfredsställande på mer än ett ytligt vis.. förstår du hur jag menar?
Känns som att jag såpskurat själen den här veckan..
Må gott i helgen! OM du absoluut inte vet vad du ska hitta på för att fylla själen med helggott, frisklufta dig mycket, andas djupa andetag, släpp telefonen, och städa en låda eller två, vetja!
Till en början kändes det så förskräckligt vemodigt, att börja stuva bort. Julen, menar jag!
Trots allt som råder i världen, har vi haft en så fantastisk jul. Jag blir alldeles varm inombords när jag tänker på den. Tacksam är bara förnamnet.
Än fast det då nästan gjorde lite ont idag att dra igång Julgransplundringen denna Tjugondedag Knut, så var ju gullungarna så taggade på den festliga stunden med hela familjen som dansar genom hemmet och sjunger ”småååå grodorna” och ”prästens lilla kråka” och andra klatschiga bitar innan plundrandet, att det ju helt sonika bara var att åka med. En höjdare blev det! Och när vi väl hade börjat, ja då tusan gick det ju av bara farten det andra också. Ut med enris och lummerkransar, varsamt packa om små juleprydnader, allt barnahändigt tillverkat julepyssel och varendaste pumla förstås. Slira runt bland glitter och juleljus och se hur dammråttorna bara dansade med i vår iver…stjärnorna och alla ljusstakar sparar vi lite till!
Den här julen glömmer vi aldrig. Av flera anledningar. Granen sköt skott som aldrig förr och vi hade det fint i trygghet och värme, trots en orolig tid. Tackoch hejdå, sa vi nu. Vi ses snart igen! Vi ska bara se ljuset återvända först, möta en vår, stoppa fingrarna i ljummen jord och sätta årets första frön och se dom gro. Gå på livets första skolavslutning, som mamma. Ha oändligt långt sommarlov. Plocka blommor och trä smultron på strå. Galoppera genom höstsprakande skog. Se naturen ta sin vila. Och sen, så möts vi igen, för det har du lovat!
Men mitt i alla önskningar och blickar framåt, så är det bara ett vi har; Nuet. Låt oss ta vara på det, dag för dag. En stund i sänder. Ok?
Senaste kommentarer