Fjorton dagar av november, som till stor det blev som en paus från allt vad omvärlden utanför vår lilla gårdsbubbla är..
Det stavas Sjukstuga av mycket elak sort.
Glimtar från senaste veckan? Finns det ens? Vi ska se..
Måndagmorgon i lagårn tillsammans med småbrollorna. Jag tränade därefter ett hårt träningspass, kände mig stark, fick ny energi.. men timmarna senare började hela kroppen värka.
Så, dagen efter var det här min vy.
Helt. Däckad.
I samma sjuka som barnen. Tack och lov med lite lägre feber. Men helt sänkt, otroligt jobbig hosta osv. Och för den totala ovanlighetens skull, behövde den skäggige vabba och vaffa i ett par dagar… vårda barn och fru, mao.
En stund med lite mer kraft, verkande febernedsättande osv. Och vi tog oss en kreativ stund kring köksbordet.
Torsdag och hopp om liv! , mumlade jag för mig själv.
Hemmamamman kunde återgå till ÄLSKADE ”arbetet”, slut men på bättring. Med alla barnen på ”vintersemester” (som ena ungen så gulligt sa och menade att vi hade det bra mitt i allt, vi andra höll med <3 ) så kunde vi ta dagarna i piano från morgon till kväll, inte den minsta skoltid eller dylikt att passa. Fågelskåda från våning två, rätt ut i äppelträdet, är alltid en mysig start.
Klädhögen i hallen när alla barnen skulle ut för en pyttestunds friskluft efter dagar bara inneliv. Väldigt ovanligt för att vara vi, som är ute ”jämt”.
Denna dag var alla feberfria och det firades stort.. ni ser ju vädret! Sagolikt.
Två pillemariska typer i lagårn, väntandes på att ponnyn skulle äta upp sin mat.
Så blev det fredag och ännu en hel helg fylld med sånt här. Någon med ok temp och någon på väg uppåt.. feber, feber, feber. Och en hoper andra förkylningssymptom givetvis. Långt ifrån det där trevliga släktkalaset som det laddats så för.
Vi kunde konstatera på söndagkvällen när vi hann titta på varandra för en minut, jag och den skäggige. Att sjukstuga med fyra så, så sjuka småbarn, samtidigt. Var en pärs.
Ni vet livet, särskilt med småbarn.. det är så otroligt intensivt? Så på ett par veckor är en ny vana invand eller en ny utvecklingsfas påbörjad… och det känns som att det allltid har varit så, förstår du hur jag menar? På så vis känner jag, med 40-gradig feber. Det har varit så intensivt här i sjukstugan. Helt otroligt vad vi tampats med feber senaste veckorna. Covid-test, en hel hop, är tagna. Men samtliga negativa. Småvänner som drabbats av samma lika. Så det verkar ”bara” vara ett annat så otroligt elakt virus, som en långdragen influensa-variant som drabbar småungarna allra hårdast. Aj våra päronhjärtan när litet barn för tionde (!) dagen behövde utstå ännu en 40-gradig febertopp. Helt förskräckligt jobbigt. Denna mor har inte sovit en hel natt på alla dessa sjukstugedagar, har vakat som en hök över mina ungar flera timmar per natt och känner mig icke som människa idag. Jag vet, jag vet.. det finns småttingpäron-heroes som aldrig får sova hela nätter. Till dessa höjer jag händerna till luften.
November lider mot sitt slut och december och första advent närmar sig.. vi äär människa för människa på väg ut ur sjukstugaisoleringen och tacksamheten över det, vet inga gränser! Årets mysigaste tid väntar!
Önskeplaner för Första adventsveckan:
-Göra allt vi kan för att alla ska få bli friska! .. denna långa sjukstuga håller på att ta ut sin rätt. Den där dyrbara energidepån känns som bortblåst.
-Lajva livet med Hemmaskola! .. tillfrisknande i mycket varsam takt, inget annat alternativ när man är liten människa som haft feber i så många dagar.. men energin börjar komma åter och vi ska försöka skoljobba lite tillsammans kring köksbordet.
-Välkomna årets sista månad! .. plocka fram julböckerna och mysa massor. Något av allt vi ser fram emot.
-Promenera genom snön! .. efter en vecka där vägen mellan sofflocket, sängen, badrumstvättstugan, spisen, lagårn.. varit enda, enda rörelsen som orkats med, så drömmer jag dregglande nu om en god tur runt småbyarna. Men att bara frisklufta ute på gården räcker gott som start ur sjukstugan, också. Att vara ute hos djuren, är livet.
-Dona för advent? ÄLSKAR att fixa och greja i advent- och juletid. Men livet, ni vet. Det får bestämma. Vi får se vad vi hinner/orkar/har lust till..
-Tända det första adventsljuset, tillsammans! Det blir fint.
…
Önskar er alla en god första adventsvecka! Lova mig en sak; taaa det varligt. Känn in livet. Och glöm för Guds skulle inte hur tjusigt pynt det är, med en morsa/farsa som inte fullständigt stressat ihjäl sig (oftast över hittepå-måsten ihop med livets faktiskt riktiga måsten) utan har kraft att ha gott humör istället. Ej heller glöm, hur gott det är att bara drösa ner i snön med barnen och flaxa till en snöängel? Kanske ännu härligare nu som vuxen! Ja, du fattar. Ta hand om dig! Och ni som kämpar i sjukstuga, KRYA PÅ ER! <3
Så hörs vi under veckan, både här och inne på instagram (@dromgardsliv)!
Länge har jag lurat på om vi skulle prova oss på att göra egen fågelmat till småfåglarna, å himmel, så mysigt och enkelt det var, kan vi nu konstatera när vi provat! Ja, faktum är att vi redan hunnit göra fyra stöpor.. det är nämligen så himla trevligt och enkelt. Vänta ska jag berätta mer!
Allt man behöver är:
– Några lämpliga formar, (vi tog ett gäng olika kakformar)
–En plåt och ett bakplåtspapper att hålla till på är också finurligt.
-En sax och något slags snöre
–1 dl rapsolja
–250 gram kokosfett, som du köper i vanliga mataffären.
–En god fröblandning, som Vildfågelmixen vi använde från Granngården
Gör såhär:
-Smält kokosfettet tillsammans med rapsolja
-Blanda i fröna
-Låt blandningen svalna något, skeda sedan upp bladningen i formarna
-Vänta tills alltsammans stelnat
-Ta sedan ”fågelmatskakorna” ur sina formar, det går larvigt enkelt jag lovar!
-Gör ett litet hål med lämpligt verktyg och sätt ett snöre i innan du hänger upp godsakerna till småfågelvännerna!
Två bonustips ser ni här!
Ge bort hemgjord fågelmat till någon du tycker om. Här ser ni vad barnen gav sin Morfar och Farfar i farsdagspresent. Tänker nu; vad sägs om fågelmat som liten julklapp eller gå-bort-gåva kring jul?
Vill du ge fåglarna riktig julefest med både kaka och kärve? Haffa då också en kärve för endast 79,90 kronor på Granngården, HÄR!
Det är inte bara väldigt gulligt med små hjärtan och små sockerkakor där ute i vintriga äppelträdet.. det är också så otroligt uppskattat av småfåglarna!
En utav dagens höjdpunkter är att kika ut genom köksfönstret och speja.. fågelboken ligger redo så vi i farten i alla fall kan försöka lära oss några fågelnamn. Annars räcker det tusan gott med att bara titta ut och njuta. Av känslan att ha gjort gott, för några andra.
Ur det vilsamma mörkret smög plötsligt något sig på, något som kändes väldigt bekant men också väldigt ”längesedan”.
Det var solen, som sken in i gammköket.
Bäst som det var fann jag mig stökandes i köket. Kokade bort blåbärsfläckar på ullsäcken, ullfilten och Lillminstings lilla nattasärk.. fläckar som blivit av blåbärssmoothie, för flera, flera veckor sedan. Slet ut den gröna trasmattan i Salskammaren och stuvade bort pelargonerna. Gick upp och ner för trappan, gång efter gång. In med ullstrumporna genom jordiga odlingsrummet, dumpade kruka efter kruka. Vände åter nerför, efter att med några hjälpliga drag med handen under var fot, ha fått bort den mesta delen av jorden. Fortsatte, i ullstrumporna, utan att passera en endaste sko, ut på bron, rätt ut i snön. Där ute fann jag lagret av skogsfynd, nämligen. Fyllde några krus med ris som jag och Bertil plockade i skogen härom veckan, men därefter inte orkat göra något med efter det, förrän nu. Rullade ut mjuka, ombonande vintermattan i Salskammaren. Och snodde lite snabbt ihop dom där kolasnittarna jag lovat en när och kär att baka till ett kommande familjekalas. En frisk långpromenad sedan.
Energi? En hoper ”andan faller på”. Lust. Inifrån. Och ut. Just precis så.
Så tänker jag på.. att jag mår så mycket bättre den här november, än förra och november innan dess.
Att det funnits plats det här året, för att ta hand om, inte bara alla andra, utan också mig själv. Tacksamheten till många, många ”bara vanliga dagar”, är enorm. Har nu varit i (så mycket det går i älskade suset, ni vet) total Novemberdvala, ni vet. Tänkt mycket, funderat. Gett mig själv lugn, som en gåva och klapp på axeln.
Blir gråtig när jag tänker tillbaka, till tiden för precis ett år sedan.. och året innan dess. Det var så, så intensivt. Jag var urslut i detta nu, för prick ett år sedan. Så matt, mestadels av all oro som hade varit och avsaknaden av återhämtning mellan alla utmaningar. Minns att jag kämpade på, stretade emot kroppens alla varningssignaler, svarade och tackade ja till allt möjligt, för att det var enklare än att behöva göra det skaviga i att säga nej… ansåg inte heller att utrymmet för att tänka på mig själv, fanns. Tyckte ändå att vi hade det himla bra, det hade vi ju! Men en söndagförmiddag i november 2022, efter en långpromenad, fann jag mig själv ihopdrösad innanför ytterdörren… yrseln som kommit och gått tidigare under året, eskalerade, så ledsna tankar tänktes, tårarna trillade nerför kinderna. Och jag minns inte var jag hade gått. Nu var tid för alla bromsar vi kunde finna. Tid att ta hand om lilla mor. På riktigt.
Den här tiden känns i år helig, ger mig lugnet nu allt som går, som en omfamning. Njuter av känslan av att jag har ”mer att ge”, men inte behöver bränna den energin.. utan tvärtom, vänder tillbaka, inåt, backar hem. Tankar på. Ännu mer. Samtidigt, som jag känner mig så stark. Och lugn.
…
Det är okej, om du inte förstår, alls, vad jag pratar om. Men till dig som kanske kämpar just, just nu.. är helt slut, känner hopplöshet och förtvivlan. Är i en period av livet där det faktiskt inte ÄR så lätt att bara bromsa och återhämta, precis som det var för oss. Till dig, så vill jag bara ge dig hopp. Det kommer bättre dagar. Jag lovar. Och du… ta hand om dig, nu. Det är inte egoistiskt att som småttingmor, roffa åt sig återhämtning, extra i perioder där extra behövs.. tvärtom! Det ger superkrafter, som precis hela familjen får njuta utav.
Så. Jag passar på. Att passa av. Med naturens vilofart, mörkret och den ymniga snön som en varm omfamnade kram. Mitt i novembermörkret serveras vi det vackraste av vinterlandskap och nyss tändes också en gnista, en vilja att dona, maka lite vinterfint, fundera inför advent och så, ni vet.
Fast, .. tillbaka till stickningen nu. Måtta med allt!
Tillbaka till idet nu. Solen har gått ner bakom berget igen. Ju.
Det blev måndag igen! Efter en vecka som känts lite som ett töcken…
Veckan som gick, fylldes med;
Mycket god veckostart. Här hade vi precis kommit hem från glädjande femårskontroll och landade hemma på sofflocket sedan.
Det älskade Hemmaskrotandet. Och en trött mamma ur bild. Jag skrev en text, till er. Och vilken kärleksstorm jag mötte. TACK fina, fina ni.
En välbehövlig guldstund på ingång. Hade fyllt saftflaskan Fru B gett oss saft i tidigare i höst, nu fylld med vinbärssaften vi kokade för någon vecka sedan. Tog alla barnen och drog iväg..
Till drömtorpet och drömvännerna! Där vi i vanlig ordning blev så bortskämda, med både gott i magar, lek i timmar och hjärtegott mamma-babbel. Saffransvåfflor med vispgrädde och hjortronsylt. Kära hjärtanes, så gott det var!
Nu var veckan igång och läxor lästes och pyssel pysslades, i Salskammaren. Men i rummet intill, pågick plötsligt sjukstuga..
Mitt i veckan och ett stycke päron-team, som jonglerade vobb och diverse uppsopande av ”jädrans så tidigt vintern kom i år”-sysslor…. som att ta in studsmattan. Det brukar vi kanske inte ha gjort tidigare andra år heller, men nu var den snötyngd och ett jädra bök att få ihop. Till sist så. Check på den. Småcyklarna där under snön ligger fortfarande kvar. ”Tar det en annan dag, sa vi”……. är det bara vi som överrumplats av tidigt snöfall?
Blå timmen och en utav veckans flera helt ljuvliga motionsrundor i syn. Men nä, jag kände mig slut, inifrån och ut och skippade den, ändock så efterlängtade, löpningen. Jag gjorde vad jag ju lovat mig själv mer utav; lyssnade på kroppen. Och bara tjavade istället. Det var helt magiskt härligt, det med.
Någon jobbade på sitt tålamod och ”jitade”. Lade också till en hel hop med nya ord i sitt ordförråd. Så otroligt charmigt.
Det blev fredag och vi hade varit igenom första vågen sjukstuga. Ni vet, sån där småttingsjuka med feber som är och svassar mellan 40 och 41 grader och man gör allt, allt, allt för att lura ner febern och få lillungen att må så bra det går… att febern nu var borta, solen sken och det var fredag, var en hejdlöst härlig kombination.
Byggmästaren checkade av bit för bit på hönshuset. Nu är det dags att måla! Längtar så efter att fjäderbollarna ska få flytta in här i deras nya lya.
Dessa tu firade in helgen med en liten promenad. Dreamteam, där han där till vänster inte minns ett liv utan sin ponny.. som burits av sin ponnyvän sedan ett års ålder och liksom handskas med honom som om det vore det mest naturliga man kan göra. Noll rädd, med stor respekt och mycket kärlek.
Om den hästtokige morsan som själv drömt om häst sedan barnsben är sådär löjligt glad över delat intresse? stolt? ..och så till sig över detta dreamteam? – Ja. Ja. Ja.
Lördagkväll. Och sjukstugevåg två för veckan var i full gång. Nästa unge. Skyhög feber och dunderförkyld. Jag tog mig sedvanliga kvällsturen till djuren. Andades djupt och grejade med kvällssysslor. Då det varit så otroligt kallt senaste dygnen, så pysslades djuren om extra.. extra mat till samtliga och täcke på den minsta hästen, som inte är av lika härdig ras som stora hästarna. Här var klockan 23 och jag njöt ute i svinkylan och kolmörkret.
Sagolikt vacker och iiiisande kall novembernatt.
När jag kom in möttes jag inte bara av god värme utan också av bland det mest hjärtskärande en förälder kan tänka sig; en lillunge i storgråt, totalt otröstligt. Förtvivlad till fullo över att nu ena örat börjat värka också. Puh så maktlösa vi kände oss, jag och den skäggige. Öronont, på nivå smått outhärdlig. Inte många timmar sömn den natten. Inte alls, nästan.
Söndagmorgon… kaffekoppar och långsamt degande på sofflocket, i både bildlig och bokstavlig mening.
Jag drog iväg med Lillminsting på långtur följt av ”medicininköp”. Glass. I stora lass.
Många minusgrader och sagolik vinterdimma. Rimfrost och hästar som tuggade hö febrilt för att hålla värmen. Katter som studsade in genom dörren lika tvärt som dom kommit ut. Googlande av ”öroninflammation barn”. Gäspar på rad. Tacksamhet över att ena lillungen mådde lite bättre, hade lite mindre ont, medan vi konstaterade att nu tredje ungen, också fått feber. Tända ljus, varma täcken i finsoffan. Kura. Kurera. Alla tillsammans.
Där har ni oss. Så även nu. Måndag och ny vecka. Vi tar en dag i taget-tid pågår, mao. Med gott hopp!
Önskeplaner V.47:
-Pyssla om små sjuklingar! … har klarat oss så väl denna höst från sjukor, men se nu slog sjukstugan till och det med besked. Hög, hög feber, dag efter dag.. snörvel, röda, röda ögon och småhosta. Och så öroninflammation till på köpet för (än så länge bara) ena lillungen. Puh alltså, mitt mammahjärta. Så jobbigt när barnen är sjuka.
-Göra sjukstugan så mysig vi kan! .. ja det ska vi, tusan!
-Baka! Har lovat att hjälpa till med bakning inför helgens släktkalas. Är inte sjukstugan för eländig så är baka en himla trevlig syssla i alla lägen, tycker vi.
-Planera och ställa för en himla, himla mysig kampanj som jag ser mycket fram emot. Sen ska det då fotograferas, filmas, redigeras, skrivas… och så vidare. Kul!
-Möta sista helgen i november!
…
Önskar er och oss en god novembervecka, trots trötta tider, härjande småttingsjukor och så vidare. Ta hand om er, allt vad ni bara kan. <3
Är jag verkligen samma människa som den där som bara tills för någon vecka sedan, med lätthet gick ann så dant? Många, många timmar om dagen. Som med (nåja, hyfsat i alla fall) lätthet nattasuddade.. OCH klev upp tidigt om morgonen? Samma människa som nu i mitten av november gör några få knop.. för att sedan belöna mig med en lika lång stund på sofflocket. Vilar och tom-glor så ofta jag kan. Behöver sömn och mera sömn. Ja, det är jag, både ock.
Kan vi bara ta hundra procent Vintervila nu?, mumlar jag för mig själv. Och skvätter vispgrädde kring morgongröten. Vem bryr sig i sallad och annat sånt där fräääscht? Nej, ge mig gräddigt och fett. Sånt man behöver när man ska orka hålla värmen i idet, hela vintern.
Det är samma visa. Varje år.
Och jag välkomnar hela alltet, med hull och hår. Sommartidens energiknippe har byts ut, mot Vintervilans Björnmor. Så är det.
Samtidigt som jag sitter där med kaffekoppen på sofflocket, låter röran breda ut sig i hemmet där ungarna går fram i lek och bus, så smygscrollar jag en stund på instagram och möts av hundra stycken olika julpyssel, sätt att göra lussebullar, snitsiga girlanger och annat härligt… trots att det bara är mitten av november. För en sekund får jag andnöd. Sen skärper jag till mig. Nog för att jag älskar att pyssla och dona, men jag kan inte göra allt det där, då får djur och barn stå hungriga..
Vet ni. Ibland känner jag mig så lurig, som finns här i sociala medier-världen… en värld som jag tror, om den används fel, kan göra oss så ont. Stressa oss, alldeles i onödan. Känner mig lurig.. som på ett sätt vill att ni ska se och läsa det jag sänder er, fastän jag helst vill att alla bara ska släppa sina skärmar, andas djupt, sänka axlarna och uppleva livet. Men mitt i allt, är det också snitsigt, att kunna nå ut till så många av er. Med just det budskapet. Påminna. Om att livet är här. Och nu. Och så vidare, ni vet. Jag försöker att förmedla ett Här och Nu, en stund att landa. Peppa till att våga gå sin alldeles egna väg genom livet. Ge inblick i ett gårdsliv, bland en hoper ungar. Livet. Jag hoppas att denna bubbla känns god hos er. Annars är det fel plats att vara på. Tänk så, välj det ni mår bra av.
Tänker på snabba inspirationsklippen jag just scrollade förbi. Att allt ska gå så förbenat fort nu? Ingen har ro att titta klart annars? Här inne, här är alltid lugn och ro. Därför älskar älskar älskar jag denna lilla blogg så oerhört.
Svammel, svammel..
…
Andas djupt och landar i mitt igen. Bort med telefonen. Funderar vidare. Denna kommande advent-, och juletid, kommer jag i vanlig småttinglivsordning, att lyssna på livsläget, tänker jag. En stunds snölek med barnen till, men kanske någon inne-jul-syssla mindre, är fortfarande min prio-ordning. Ja och glöm inte galoppen genom skogen, springturerna och stunderna av skrotlyftande. Att välja, är att välja bort. Sådetså.
Vettet landade åter. Puh. Nu är stunden på sofflocket slut. Novembersinnet har sagt sitt.
Senaste kommentarer