DrömgårdsrapporteN!

Smärre radioskugga har rått över Drömgården..

-Det var nu bara det lilla slutet kvar av sommarlovet. Vi kramade ur det, allt vad vi kunde, jag och barnen. När det bara var några få dagar kvar av Det Evighetslånga Sommarlovet… lovet, som helst aldrig skulle ta slut… då, sköljdes modern av en sådan enorm separationsångest. Livet, livet..

Här kommer några glimtar från sommarlovets avrundande, samt en från just nu-rapport. Häng med!

Sommarlovande. Sådär helt helt utan minsta lilla skärm som stör små hjärnor från lek, vila och kreativitet. Kojbygge och lekstugelek pågick här. Och jag fick vara ”en fluga på väggen” bland alltihopa.

Ta hand om sin lilla ponny och vara högst involverad i lunchlagandet. Också sånt som hör livet till här hemma.

Kvällsdoppen i sjön..

Junis höna, har idogt legat och ruvat senaste veckorna..

Vi har ätit (och äter) Skördemåltider, en efter en.

Att gå ut i landet och hämta in potatis och morötter, rödbetor, broccoli, persilja.. ugnsrosta rotsaker.. eller vad säger jag; airfry:a (använder vår konstant just nu!) menar jag ju! -både rotsaker och kyckling. Tillsammans med en fetaostkräm och massor av persilja på toppen.

-Så himmelskt gott!

Sista sommarlovslördagen band jag denna bukett och tjavade sedan iväg med övriga gänget. Vi drog på ”Sommarlovsavslutning hos barnens Farmor och Farfar. Världsgod middag inmundigades och barnen hade skatt(godis)jakt och lekte järnet med sina kusiner. Himla, himla trevligt!

Den här stilen på stora delar av vår nedervåning har vi haft. Eller ja, har.. men nu har det hunnit hända en del sedan denna röra. Skönt. I långa perioder är jag såå tålig på stöket, är absoluut iiinte oskyldig att tycka ”ska vi inte börja med det här och det här” eller haka på M´s likadana idéer… sen går det till en gräns… OCH JAG BALLAR UR. Totalt. En eller två gånger per år typ. Jobbigt i stunden, när alla bygg- och renoveringspåhitt bara känns övermäktiga bland alla små gulliga virvelvindar och liiivet liksom, som ska levas mitt ibland allt. Men det där ”psykbrytet” är också bra, för alltid landar jag i hur otroligt lyxigt det är, det vi håller på med.. att det är ok att tycka det känns motigt ibland, men påminna oss om, att det här är vi och våra idéer och påhitt, där vi bygger vårt hem och liv. Lyx lyx lyx.

Och soliga dagar som denna, går det ingen som helst nöd på oss.. då lever vi i vanlig ordning ute och just nu är köksträdgården som en enda dröm. Så tacksam att frosten hållit sig borta än så länge. Allt är så fint fortfarande.

Hundvakt har vi varit också. Passar oss perfekt. Kan inte ens tänka mig in i hur logiken skulle gå ihop med en egen hund just nu, än fast det absolut finns önskningar om en egen hund från typ alla familjemedlemmar här hemma (minus ”någon”… nämner inga namn…). Att då få låna, promenera, busa, gosa… och sen lämna tillbaka. Är helt ypperligt!

Sista sommarlovsdagen kom… och jag kunde knappt andas, kändes det som. ”Sista dagen, för lilla Bertil.. att vara helt helt fri, innan skolplikten tar vid”. Vemodet visste inga gränser den dagen, men jag bestämde mig för att njuta allt jag kunde av dagen. Vi drog till skogs! Och levde livets liv. ”Blåbärskrig” pågick bland busungarna, mamman plockade några liter blåbär och så gofikade vi. Ett himla fint avslut på lovet.

Blåbärsfläckiga om kläderna tjavade vi en sista gång ner mot lagårn, för att kolla till den ruvande hönan. Trygga och bara härligt pirriga, somnade gänget till kvällen. En sån ynnest och tacksamhet i sig. Och ett så fint sommarlov, i våra hjärteaskar.

Första skoldagsmorgonen kom. Dimman låg tät över åkern, vi gick ut i köksträdgården och skördade inför skolbarnens fruktstunder. Både jag och M var med när alla barnen skulle lämnas. Alla tre så peppade. Det kramades hejdå. Skolbarnen stannade tryggt på skolan. Pappan på kontoret. Och Mamma och Lill-Olof drog hemåt. I smyg.. gick jag runt och snyftade vidare,.. likt jag då gjort de senaste dagarna. Gav mig ut med trött lillvän i vagnen.. kutade skiten ur mig och tillät mig känna mig exakt så ledsen och sorgsen som jag gjorde.

Och knåpade ihop en reel. Som ni var många som tittade och reagerade på … se den HÄR, om du missat den.

Poff var det fredag och lilla korta skolstarten hade landat fint hos oss alla. Vi gjorde oss kalasfina och tog pressanger och blomster och drog iväg..

.. hem till mina älskade päron. Pappsen fyllde år. Så himla mysigt och gott, att få fira ännu en födelsedag tillsammans.

.. och vad möttes vi av när vi kom hem?

Lilla Gullefjun!!!

Den första av tre små kycklingar som ruvats fram helt och hållet på naturligt vis. Helgen kunde inte ha börjat bättre. Nykläckta små liven. Äntligen här!

Alla njöt av helgen. Fotbollsmatcher hit och dit. Jourande. Och norpande av vila och återhämtning på olika vis, övrig tid. Augusti är sitt vackraste just nu.

Skördar, bakar och lagar. Och diskbänken ser absolut ut såhär mestadels av dagarna.

Söndagen var en otroligt regnig historia.. som till kvällen sken upp och röda vinbären lyste som pärlor i kvällssolen. Tankade på tillsammanstid, var vi nu redo för en ny, hel, skolvecka (nåväl, barnen redo.. och nånstans hade mamman också börjat landa…)

Ännu en gång stuvas vardagen om.. samma steg som tagits vartannat år sedan 2020 när Storebror började förskoleklass. Barnen är hel-redo och det gör mig så lycklig. Och stolt. Att se de trygga, direkt från hemmalivet, börja på skolan så självklart. ”Det är bara mammahjärtat som ska hänga med”. Så är det. Och snart är det nog i kapp, ännu en gång. Snart har vi en ny hemtam vardag.. med några timmar skola för Tripp Trapp Trull.. och många timmar hemmaliv. Lillminsting är förstås helt hemma. Inte omysigt, alls.

Nu är vår första riktiga vardagsvecka igång.. hösten smyger kring hörnet..

Önskeplaner vecka 35

-Ta oss ann, med gott mod, Första Riktiga Vardagveckan På En Hel Evighet… kräver god planering, mysiga vardagspåhitt, mycket vila. Just så.

-Lillen och jag har en del att beta av tillsammans! Som att plocka in lite mer röda vinbär, åka till stan för ärenden.. och mysa, massor.

-Leka med finvännerna efter skolan!

-Jag ska på ett mycket spännande möte!

-Ta hand om kycklingarna!

-Fira ut augusti med både barndop och 30-årskalas. Det blir kul!

-Möta september! .. längtar.

.. men innan september tar vid, ska här omfamnas, varendaste augustidag som är kvar. Allt har sin tid.

Hoppas att ni mår bra! Jag hoppas att vi ska höras lite mer frekvent här inne nu när vardagen är igång igen.

Ta hand om er, så hörs vi snart igen!


Emmeli

Om Att våga välja hemmalivet!

Här följer en text som bubblat inom mig en tid nu.

Och innan ni börjar läsa, vill jag bara säga att dessa ord inte är riktade till alla. Du som känner dig inspirerad av orden, dom är till dig. Och du som bara blir provocerad, sluta läs!

Och kom ihåg att jag berättar om vår upplevelse nu. Kom ihåg, att alla barn är olika! Alla barn är olika. Behöver olika. Att liv ser olika ut. Förutsättningar… finns och/eller kan skapas, olika. Och så vidare. Orden är heller ingen kritik åt något håll. Nej, orden är nog helt enkelt bara till Dig, du som liksom jag, en gång tvivlade, på din egen förmåga, att ta hand om dina barn, helt och hållet, den första tiden i deras liv….tvivel, jag är så otroligt glad över att det snabbt började försvinna då lyssnandet på hjärtat tog över… och nu har tvivlet totalt försvunnit… sedan länge. ”Jag lever i ett kvitto på att hjärtat hade rätt”, säger jag…

Tänk att det ska kännas så märkvärdigt..och ibland så udda…

..sådär så att jag nyper mig i armen, för att jag är så otroligt tacksam (och STOLT!?) över att få vara med om denna tid i livet. Hemma, tillsammans med våra skatter. Att det är jag (och förstås pappan, när han är hemma) som får ta hand om dessa små stora liv, helt och hållet, deras första tid i livet.

Tänk att vi, särskilt jag, ibland ställs inför, att behöva argumentera och förklara… förklara, det egentligen mest självklara och naturliga.. ? -Att vilja vara hemma och ta hand om sina egna barn”, ”att välja bort förskola”…. jag svarar alltid lugnt, tryggt och sakligt. Ja, nu gör jag det. Tills för några år sedan fick jag hjärtklappning.. för än om jag lyssnade på mitt hjärta, följde det, så kunde jag inte fullt ut veta.. ”kan man verkligen hoppa över förskola?”…och alla med sina argument för förskola, var så säkra på sin sak…fast jag förstår ju nu, att dessa inte hade/har en aning om hur det är att på fulltid vara hemma med barnen.. eller, att dessa är insatta i hur fint och fulländat ett hemmaliv kan vara.

Eftersom vår förstfödde var på förskola några timmar i veckan, redan som 1,5-åring, det året vi var nyinflyttade här på gården och sannerligen behöva hjälpa alla tömda fickor.. så hade han sin plats kvar även när han blev storebror. Den platsen utnyttjades sparsamt men till sist ingenting… men då hade vi inte tryggheten att säga upp den, trots att jag så tydligt minns hur jag, när hans lillasyster var några månader och han skulle börja sina femton timmar i veckan, ”som man ju skulle göra”, undrade ”men, får man verkligen göra såhär!? LÄMNA bort sitt barn fastän jag är hemma med ett annat!?”… Tack och lov var (och är) Minimannen en tydlig liten människa och snabbt förstod vi att han inte önskade vara ifrån sin flock mer än möjligtvis en liten dutt, …när man är först ut finns det ju inte så många polers att leka med till en början liksom… men det har det ju sedan gjort, eftersom ungarna duggat tätt. Med andra ord, har vi svårt att säga hur det skulle vara för ett barn som är ensam i sin skara, har långt till äldre syskon.. osv. Vi vet ju till exempel nu ej heller hur Lillminstings variant kommer att se ut… närtiden känns självklar, men säg om något år.. vi tar det som det kommer.

Varför en dutt hjärtklappning då? Jo, jag kunde inte säkert veta, att det ”skulle gå bra”.. för barnen var så små ännu, tänker på tiden när vi hade tre hel-hemmabarn samtidigt. Men så har nu två utav barnen börjat skolan och hunnit vara skolbarn ett bra tag.. och allt har gått som en dans och här har jag också märkt, att det minsann inte bara är små småttingar som tycker det är härligt med hemmaliv, utan även större barn…

att få sluta tidigt, direkt efter skolan varje dag.. mötas av öppen famn, kunna ta med kompisar hem hit och dit, mumsa nybakta Mammabröd eller småsyskonbakade bullar till mellis, läsa läxan i lugnan ro under ljusa eftermiddagen, ha chans till tråkig tid…. tid för vila och kreativitet, alltså…. i det schema som förstås är mer fyllt nu, än som litenliten.

Ni förstår kanske.. Att nu med nummer tre, har vi känt noll tankestvång om att ”Bertil MÅSTE hinna gå på föris innan han börjar förskoleklass”. Nä, som den uppmärksamme kanske märkt, så har vi till och med struntat i det. Hade han bett om det, självklart hade vi lyssnat och ordnat det. Vi har hälsat på några gånger, lekt lite ute… men alltsammans har känts helt och hållet överflödigt och mest bara som en strulig grej att få in i vårt härliga hemmaschema. Lugna lunken och våra rutiner här hemma,…lugna morgonen, gårdsbestyren och ej heller dumt i en syskonskara om fyra barn, att få tumistid med sin mor.. för några såna timmar säger bara vips och sen är skolsyskonen hemma igen och vi njuter eftermiddagen bara vi eller så kan kompisar kan drälla in eller vi drar iväg på egen lekdate allihopa..eller så kommer morfars på eftermiddagshäng eller ja, ni förstår.

Och så små-ler jag lite åt.. att många faktiskt tror, att barnet inte kan utvecklas och lära sig saker om ungen hoppar över förskola….?

om de bara visste, tänker jag.., där jag står och tittar på min händige, nyblivne sexåring som står vid spisen och lagar sin lunch världsvant, efter att ha vattnat sin alldeles egna gurkplanta som han drivit upp.. den som har en mogen gurka vi skördade till middagen just. Lillvännen, med en hjärta av guld, som bryr sig så otroligt mycket om andra, både djur och människor. Han som inte har det minsta bekymmer att kunna dela med sig, eller våga i sociala sammanhang. Som älskar att räkna, skriva, pyssla och uttrycka sig på olika sätt.. tänker på våra spelstunder här hemma, när han diggar vid trummorna och jag sitter vid pianot. Eller när vi grejar med olika saker tillsammans och han så starkt känner att han är en viktig del i det vi gör.

Inför livets första fotbollsträning i våras, halkade jag åter tillbaka till osäkerheten och tänkte; ”hur ska det här gå nu då? många här har han aldrig träffat? tränaren är helt ny för honom? in i den där stora klungan? kommer morsan också måsta sparka fotboll”… men icke. Överlycklig över att äntligen få börja spela fotboll, precis som storasyskonen. Han kutade in i gänget och sen var fotbollsglädjen igång! Och nu är det bara veckor kvar… sen börjar Lilla Mästerbagare B, förskoleklass, skolan liksom! Och han är så, så taggad.. på precis allt. Efter en hop inskolningsträffar senaste månaden tillsammans med blivande klassen och drömmigaste förskoleklassfröken, så känns det bara så härligt och självklart.

Denna pepp hos småvännerna, inbillar jag mig, är så himla stor då dom i lugn och ro sedan födseln, fått utveckla sin inre trygghet, ta sina utvecklingssteg i sin takt och puttandet ut ur boet har fått ske så naturligt. Jag tror på att trygghet och självständighet, utvecklandet av känslor, att kunna förstå och sätta ord på dessa osv. utvecklas som bäst, när barnet får ta det hela i ro, när barnet kan slappna av i trygghet och förstår att det aldrig kommer att bli tvärlämnat i panikgråt som en liten plutt, på en plats som inte är trygghet, med en människa som inte är trygghet.. ”mamma eller pappa finns här, alltid”, är en utav gulddelarna vi fått ge hemmabarnen.

Sinom tid blir barnet större… och nyfikenhet väcks, till att VILJA LÄMNA. Där är vi nu, med nummer tre. Lifegoal, suckar mamman… det är så otroligt häftigt att bara låta barnen få vara barn, först. Att starta livet mjukt och tryggt. Tillsammans. Det finaste vi har. 

Så. Till dig som funderar. Men kanske inte vågar tro på, att du ”räcker”. Till dig vill jag bara säga, att känner du en lust, vilja, har orken till ett hemmaliv, din alldeles egna lilla dagverksamhet.. (som inte alls behöver ske på en gård med djur och odling) , .. så vill jag bara peppa och säga; våga prova. Våga följ hjärtat och prova. Våga lyssna till behoven hos just ditt och dina barn. Inom syskonskaran kan det vara väldigt olika… vi har tagit alltsammans en tid i taget, utefter livet.. och varje barns behov och önskningar. Det behöver inte vara allt eller inget, .. det finns återigen många små gyllene medelvägar. Våga hitta er alldeles egen..


Idag känner jag barnens pepp inför sommarlovet. I smyg är jag lite vemodig också, då dagen idag känts så speciell. Som att det på ett sätt, innan livet blir sommarlov, har varit vår allra sista hela riktiga, vanliga, underbara hemmalivetdag tillsammans… för mig och småbrollorna.

Tårarna trillar när jag läser mina egna ord som skrevs för precis sex år sedan.. läs de HÄR om du vill.

Tack lilla B för den här tiden, livets första, sex år långa, kapitel i livet. Mot nya äventyr nu! .. och morsan är så lycklig, som får haka på, på det också! Men först, först, först… ett långt, långt sommarlov. Tillsammans.

Såå nära nu… tvagar ungar, fixar små frökenpresenter, plockar fram finkläderna… hör ”Den blomstertid nu kommer” ringa. Påminner mig själv om snyft-näsduk till i morgon…


Emmeli

hundra sommardagar!

Den första junimorgonen.. den första sommarmorgonen.. otroligt vacker. En springtur i värmen fick starta min dag. En stund av flåsande och skönt funderande. Här följer en utav mina favoritdikter. Samt några mammatankar.. God junilördag till er! <3

Hundra sommardagar

Var glad min själ åt vad du har,
nu har du hundra 
sommardar,
och detta är den första.
När solens lopp sin ände tar,
då har du nittionio kvar,
och någon blir den största.

Ge noga akt på var du står,
imorgon är med ens igår,
det går så fort att vandra.
Lägg märke till att vad du får,
är hundra 
sommardar per år,
imorgon är den andra.

Dikt av Caj Lundgren.

Sagolika sommaren!

.. som vi ska njuta. En dag i sänder. Ett ögonblick i sänder. Som alltid.

Den här sommaren känns redan nu lite extra i hjärtat… tänk att vi efter sommaren har hela, hela Tripp Trapp Trull i skolålder, det känns … allt möjligt! Många känslor som samsas, mao. Åker mestadels med på peppen som råder, att få börja skolan är en fantastisk milstolpe i det stora lilla livet. Och det är ren lyx att få gå på vår fina byaskola, så det har liksom inget med den i sig att göra, moderns skav… det är bara det att det gör lite ont? I Mammahjärtat liksom. Vår tredje bäbis.. skolstor, snart, snart? Och det totalt fria livet han levt och lever, hela sitt liv… är snart, snart över. Tacksamheten över att vi totalt följt hjärtat och njutit Hemmaliv med honom till 100%, känns så mäktigt, faktiskt. Och mer skol-redo liten vän känner jag att jag får leta väldigt efter. Så vad är det jag själv så chickt brukar säga? … ”var sak har sin tid, var tid har sin charm”.. jamen så är det ju. Allt kommer bli bra, lilla mamma…

Nu njuter vi sommaren, först. En dag i sänder. Ett ögonblick i sänder. Som alltid.

Emmeli

AtT känna sig så otroligt bortskämd.

Vilken otrolig välsignelse!

-Att väckas av det sötaste lilla sjungande ung-tåget, med Vackerpappan som trygghet längst bak… strösslas av kramar och de absolut sötaste av kärleksförklaringar från de allesammans (ja jag grät absolut och barnen sa absolut rutinerat att ”det där är inte ledsna tårar, det är glada tårar, preeciis som vi trodde att du skulle göra mamma”).

Att få vara mamma. Det är så stort. Livets största gåva, ja så känner jag. Det gör så ont i mig när jag tänker på alla som inget annat önskar än att få uppleva det och så går det bara inte.. och så sitter jag (vi <3) här med en hel fyrklöver. Lyxknös(ar), sannerligen.

Äppelblommorna blommar i ett endaste fluff utanför sovrumsfönstret. ”Kom nu mamma!! Nu går vi ut på lon!”.

… jo förstår ni, hela veckan har jag varit portad därifrån. Så himla opraktiskt, jag som ränner där stup i ett.. men nix, uppe på lon har det jobbats på till sena, sena nätterna och mamman har inget fått veta. Nu skulle jag då äntligen få veta vad Byggmästaren och småungarna haft för fuffens för sig…

Nämen SER ni!?

Den absolut vackraste (halva) torkställningen jag någonsin skådat, ett otroligt hantverk med förstås inte endaste spik eller skruv i….(!?).

M har förstås konstruerat och snickrat exakt allt själv, gjort sin egen limfog, skapat konsoler med ett mönster jag inte ens orkar tänka hur mycket klater och tålamod han lagt ner på osv osv ..Den är så vacker. Inte riktigt klar ännu (haha! kanske andra halvan blir klar lagom till nästa år! ;)) men oj vilken fröjd det kommer vara att hänga tvätt på den… smart drag där, M!

Vi hängde ute en stund i den ljumma morsdagsmorgonen.. några sekunder efter denna bild togs visade vackra, vackra Tuppen återigen att han inte alls är någon att lita på. Puh, så tråkigt och jobbigt och sorgligt…

Nu skulle det bli morsdagsfrulle! Med nygräddat surdegsbröd…

Jo, förstår ni.. varje gång jag bakar surdegsbröd så lägger jag i minst ett utav dom, ogräddade, i frysen. Bake-off-bröd, alltså!

Så denna morgonen hade M bara plockat fram brödet ur frysen och gräddat det i gjutjärnsgrytan, så otroligt finurligt. Det känns liksom så himla värt det, den där mödan jag ändå lägger ned på surdegsbakandet… det tar ju sina timmar att skapa ett surdegsbröd, menar jag… att både få nygräddat bröd och också kunna lägga i frysen som sedan kan gräddas närsomhelst, fantastiskt!

Någon redo för morgonfilen.

Direkt efter frullen bar det sedan iväg.. nu skulle det bli paus på morsdagsfirandet för ett slag och fullt fokus på fotbollssöndag för hela slanten.

Först match här i vår by för ena barnet och sen iväg mot grannbyn det bar, för en rad småmatcher för det mindre fotbollsbarnet.

Efter fem ivriga timmar på vift, landade vi hemma. ”After fotboll” och som traditionen bjuder när det är morsdag; betessläpp för pållarna!

Ååå, det här är sååå mycket försommar!! Hästar som tuggar färskt gräs. Himmel så underbart! Och himmel, sådan ”fångest-tid” det här alltid är, tycker Hönsiga Hästmamman. Älskade pållarna!

Det är så trevligt att ha hästarna in på husknuten.

Den här vyn får det alltid att pirra i min mage. Jag vet inte vad det är. Men något med den, skickar mig tillbaka till hur det kändes när vi var alldeles, alldeles nya här.. strosade runt och utforskade gården..

Dagen till ära har syrenerna börjat slå ut. Min absoluta favoritblomma i livet! Vår dotter heter ju Syrena i mellannamn, precis som min Mormor hette i tilltalsnamn. Så fint, eller hur?

Fluffet! .. också något som skickar oss tillbaka till första tiden här på gården. Minns så väl när äppelträdet mötte oss fullt blommande, första första gången vi rullade in här på gården för att sommar-bo… det är tio år sedan..

Morsdagsmiddag!

Vi svek vår egen potatis i matkällaren, mot softheten att hälla ut ett påse köpespommes i plåten. Helgrillade fläskytterfilé som marinerats i mängder med vitlök och annat gott och pruttade ut det sista ur bea-flaskan. Norrmejeriers nya grillost, Norrloumi och lite sallad till. En enkel grillmiddag mättade allas våra magar så, så gott!

Jag blir alldeles tårögd av denna syn, vår skatt. Tänker på vad barnen skrev i sina brev jag fick till morgonen.. och känner så starkt, att det här är ett så ofantligt mäktigt kapitel i livet som vi upplever just nu.. och njuter av, allihopa. Tillsammans.

Lillminsting med sin fina pappa i majkvällens ljus.

.. .går över gården. Det är nu kväll. Djuren är nattade. Barnen är nattade. Äggen är inplockade. Häggen likaså. Morsdagsarmbandet pryder min handled. Vilken morsdag!

Jag känner mig så otroligt bortskämd. Bortskämd, som i omhuldad, liksom. Strösslad av kärlek från de människor jag älskar mest.

Evinnerligt tacksam, för hela alltet.

Till råga på allt, har jag också en sådan fin mamma själv, Grattis lilla mor, ingen är som du. Jag älskar dig så!

Och alla ni andra mammor! Grattis, på morsdag!❤️ Småttingmammor, Bonusmammor, Hästmammor, Hönsmammor, Gudmammor, Extra-mammor, Mammas-Mammor…. ja ni förstår. Alla, är ni så viktiga! Idag. Och alla alla dagar på året ❤️

Emmeli

9 frågor & svar om Mammalivet

Här kommer några frågor om Mammalivet som ni ställt senaste tiden,

som jag nu ska försöka svara på! Håll tillgodo, långläsning följer!

”Hur tidigt kom drömmen om att inte hoppa in i ekorrhjulet? Kom den samtidigt för er båda?”

-Så länge jag kan minnas har jag drömt om att få leva såsom vi gör nu.. minns när jag och min barndomsbästis-Ida satt inne i flickrummet och fantiserade om framtiden och vuxenlivet.. jag drömde om många barn och att få leva på en lagomstor gård med djur.. pengar var inte viktigt, alls. Den där blåögde typen jag kärat ner mig i, redan i sjunde klass, var också involverad i drömmarna. Så fint att få dela livet med just den människan nu, sedan snart 15 år. Från dag ett, har vi ”kört vårt race”. Följt vårt flöde. Så tacksam, att han vill precis lika. Vi utvecklar våra drömmar och mål hela tiden, hittills har vi bara velat åt samma håll… En ynnest i sig.

”Tyckte det var rätt jobbigt att vara hemma ensam med ett barn. Något tips inför mammaledighet med två?”

-Den här frågan är lite svår att svara på, då det inte riktigt framkommer VAD du tycker var det jobbiga. Jag försöker gå till mig själv i frågan, men det känns också lite svårt.. för dels hade vi ju det lite annorlunda med vår förstfödde.. kring halvåret började han på högskolan ju, med den snart-färdige-frökenmorsan, och när han inte var där, så var det mys hemma med mamma och/eller pappa som gällde.. då M jobbade mycket kvällar och helger så hade vi mycket tillsammanstid under veckorna.. vi hängde mycket med våra vänner, varav ett älskat par också blivit föräldrar i samma skede som vi. Det var himla gott att dela upplevelsen att vara förstagångs-föräldrar, med några vi tycker mycket om.

Undra om du kanske kan syfta på att det var ensamt? Det är alltid en god idé att söka upp goda människor att hänga med, lite lagom, tänker jag. Nymamma till två, minns jag som större utmaning än att vara Hemmamamma till fyra nu.. på riktigt. Det beror förstås på flera faktorer, min inre utveckling, bland annat… som jag inte tror hade gått att skynda på, vi lär oss ju saker om livet och om oss själva, hela tiden och av det vi upplever. Men det är såklart en sport, att lyckas hålla sin toddler (om det nu är det avståndet på syskon man får, sådär 1,5-3 år), samtidigt som det ska ammas, sytas och bytas. Det äär vad det är! Det äär inte skiitmysigt exakt hela tiden, det äär körigt stundvis att räcka till. Känn dig världsviktig och som en superhero, var snäll mot dig själv. Det är inte hela världen om du behöver slå på bolibompa mitt i dagen en stund, då din toddler vägrar påta med annat och mest kanske bara gör rackartyg, under amning/matning.. och det är mer än okej om det ser ut som ”hela havet stormar” hemma, det är livet som pågår. Återigen, att möta upp människor du får energi utav, i lagom dos, kunna utbyta lite liv och inhämta ny energi, är himla härligt. Glöm inte att strunta i tvättberg och dylikt, till fördel för en endorfin-god promenad eller gympastund, ok?

”Hur tankar du energi? Man älskar ju sina ungar men ibland behövs ju en andningspaus..”

-.. för precis så, med rörelse, tankar jag energi som effektivast. Små, högintensiva tabatapass, skrotlyftande, prommisar och löpturer. Bra mat och sömn också, lika viktiga parametrar för orken. Gå en prommis med en vän, prata med bästis/mor/syster i telefonen en sväng. Pratstunden med M om kvällen, när alla barnen sover, guldgod. Att bara gå ut till djuren och pusta, är fantastiskt det med. En ridtur, fullständigt själamagi. Är det sommar kan en kvällsstund ute i köksträdgården, med lite skördande och blomsterplock, göra mig totalt salig. Och som du säger, än hur mycket vi älskar våra barn, än hur mycket jag älskar att vara med dom och göra allt tillsammans med dom, så kan det kännas som ompyssling av mig själv när jag får påta för mig själv någon gång utimellan. Att vika tvätten i lugn och ro, städa eller baka.. allt det där som vi tycker om att göra tillsammans, men som kan vara skönt att göra själv, kanske mest för att få höra mina egna tankar på ett sätt som ju är omöjligt när småälsklingarna är i kring och fokuset är på dom. Det äär inte ego, att tänka på sig själv med jämna mellanrum, som mor. Det är faktiskt ompyssling av hela familjen. Mår mor bra, mår oftast hela flocken bra. Och tvärtom.

”Vad anser ni viktigt i er barnuppfostran?”

-Vi öser våra barn med kärlek. Och tid. Vi har skapat oss möjligheten att vara med våra barn, i massor, vilket känns så viktigt och hjälpsamt i försöket att forma trygga, varmhjärtade samhällsmedborgare. Att vi, deras livets största tryggheter, får vara med och visa dom livet… vikten av ”att vara snäll”, ”ta hand om varandra”, ”känna tacksamhet”.. osv.

”Barn gör inte som vi säger”, ni vet. ”Barn gör, som vi gör”. Jag och den skäggige försöker vara två goda förebilder, kärlek och respekt, i massor, oss emellan. Vi är också otroligt noga med att PRATA med våra barn. Om stort som smått. Inga frågor är för små eller för stora. Vi funderar och svarar, allt utefter förmåga.

Jag som är hemma själv med barnen, umgås allra mest med barnen, är också himla noga med att prata om hur det är att vara människa.. att det inte bara är glada, lätta dagar, med energin på topp. Jag vill inte att mina barn ska få föreställningen om att livet och att vara människa är så, tänk så jobbigt dom kommer att få det då? …jag tänk, så jobbigt det var, att vara ”en prestationsprinsessa”. Jag har tagit mig därifrån, tack vare barnen. Om inte jag vågar visa mig svag, säga orden ”mamma orkar inte det idag”, säga det otroooligt svåra ordet ”nej”, ibland.. hur ska barnen då veta, våga känna, våga säga nej, förstå att allt är ok, som stor? Vi är också noga med att ”erkänna våra misstag”, att kunna säga förlåt är så viktigt. Säga förlåt. Och att förlåta.

… utöver detta har vi förstås en hoper regler här hemma. Barn älskar ramar och regler. Ta bara grejen skärmtid som är så himla på tapeten idag. Vi har våra regler, barnen vet vad som gäller, vi behöver varken diskutera eller tjatas ner. Eller som när vi päron säger, ”barnen, nu är det eran diskmaskin att tömma!”, mötas av ett ”okej!”, är också en viktig grej… för ”i en familj, hjälps man åt”. Utefter förmåga. Barnen är fullt införstådda i att om man hjälps åt, på alla sätt (med små sysslor men även hur vi är mot varandra) så finns det som mest energi till att göra roligheter tillsammans. Det vet dom, för att vi har pratat mycket om det.

Att alltid tacka för maten, ställa undan tallriken, tacka för sig när man får något, osv..också viktigheter.

Sen önskar vi skapa små, trygga individer med fullmatad Jag-kan-känsla. Vi låter barnen vara med och greja med oss, i stort som smått. Så fort barnen visar intresse på ”kan själv”, då hurrar vi. Dra fram pallen till diskbänken och hälla i vattnet i glaset, själv. Baka och laga. Fodra djur och odla. Som plutt, klä på sig själv. Som större barn, baka kakan själv. Jaa det sölas och har sig, men dels lär sig ungen, växer av att kunna och som superbonus underlättar varje litet ”kan själv”, till den totala ”hemma-servicen”, ju! Storasyskonet som stolt kan ge lillasyskonet ett vattenglas, ger inte bara var barn boost.. utan är alltså också en hjälp, till hela flocken. Smaart va!

Det här ämnet går att prata hur mycket som helst om, ju. Älska, älska, älska barnet/barnen.. kärlek, kärlek, kärlek.. så kommer vettet på köpet.. eller vad var det Astrid Lindgren sa?

”Hur ser era morgon- och kvällsrutiner ut med barnen?”

-Antar att det är vardagarna vi tänker på här… då är det jag och barnen om morgnarna. Vi vaknar tillsammans vid sju, eller strax innan. Äter frulle och gör skolbarnen redo för skolan. Det värms mammabröd, mixas smoothie, steks ägg, kläs på och grejas i salig blandning. Lugna ”morgonmusiken” sätter god känsla (vi har i alla hemma-år lyssnat på en lugn bossanova-cover-lista, som ni garanterat är många som hört under åren). Antingen skjutsar jag eller M sedan till skolan (under vintern hjälps vi åt mycket med det). Vi andra fortsätter sedan morgonmyset en stund, innan djuren tas om hand.

Kvällarna, hjälps vi oftast åt att göra barnen natta-redo.. om det inte tex. är brandövning, M håller på med något moment i renoveringen som inte går att stoppas just då… eller att det är vinterkvällarna där Storebror och M är på hockeyträningar, då är det jag och barnen som donar själva… rätt så ofta om jag tänker efter, haha! Kvällsfikar, liten tvagning, pyjamas och tandborstning. Läsa läsa läsa, prat om dagen, ”Gud som haver” och Godnatt. Jag nattar alla barnen, i de allra, allra flesta fall. Ligger alltid kvar i sovrummet tills alla barnen somnat. Har alltid nattat alla barnen samtidigt. I perioder kan något småsyskon ha nattats tidigare, men som det ser ut nu med 2,5-åringen som minstunge, så nattas han samtidigt men sover en låång lur i vagnen under dagen. Vissa kvällar nattar vi båda två, för att vi och barnen, tycker att det är himla mysigt att avsluta barnens dag tillsammans så.

Och ännu en variant av nattande, denna tid och framåt hösten.. är att turas om att promenera/springa med vagnen, söva Lillminsting så först och sedan resten av gänget hemma. När vi bara hade Tripp Trapp Trull, alla vagnsåkande, så nattade vi supermycket i vagnarna under sommartiden.

”Hur har dina amningsslut sett ut?”

-Nummer ett och två slutade i princip vid samma tid, kring ett år. Ingen större separationsångest eller dylikt för någon av oss. Jag har en egen teori om att jag själv var så inne i att amma just ett år. Att både jag och barnen var färdiga då.. tvärslutade liksom. Var inte mer med det. Sen kom småbrollorna, och min inställning till amning har blommat ut, till fullo. ”Varför ska vi sluta då, vid ett år? Bara för att de flesta gör så?”.. vågat lyssna till min egen mammaröst och helt och hållet följa med ungens och min önskan. Nummer tre ammade till strax innan 2,5 år. Nånstans där började det kännas kämpigt, natt-ammandet tog för mycket energi till slut och vi fick smyga bort amningen.. minns det som några tuffa nätter, så svårt för lillmänniskan att förstå att det var slut nu.. men återigen, hade jag möjlighet att ösa barnet med tid = närhet i det här fallet. Vi hittade snabbt ett nytt sätt att gosa på, kramas och vara nära, nära.

Lillminsting är strax över 2,5 år.. och är inte alls på väg att sluta ännu. Jag kan gruva mig lite av tanken på att sluta amma Lillminsting, dels för att det högst troligt är vår sista bäbis.. men också just för att kanske behöva säga nej till det han tycker är det absolut gosigaste i livet. Men vi får väl se.. kanske känner han sig bara färdig en dag… då åker jag med på det beslutet…. innan konfirmationen någon gång, i alla fall….

”Vad har varit utmaningarna som hemmamamma?”

-Att räcka till för alla. Att orka, genom tider där livet både innanför och utanför vår egen bubbla, är skakig. Då jag är trött och skör, men ändå ska orka precis som vanligt, dagar som dessa när jag, om det goda humöret ändå orkar med, kan skratta och säga ”haaallååå, var är personalen!?”.

”Vad gör ni i regel en helt vanlig dag?”

-Myser, leker, pysslar. Är ute. Tar hand om djuren. Lagar mat och bakar. Handlar, lämnar och hämtar skolbarn. Kompisleker/ Träffar Morfars. Städar, tvättar. Denna tid på året, mycket fix med odling.

”Jag har följt dig sedan Sixten var liten och förundras över hur ni utvecklats som människor! Jag vet att du vid ett par tillfällen nämnt att du behövde dra åt handbromsen efter att Juni föddes. Att kraven på dig själv var för stora. Jag skulle så gärna vilja veta mer om hur och vilka förändringar du gjorde för att nå dit där du är idag? Jag tänker att vi är så otroligt många här ute som är där du var då, som skulle kunna inspireras och känna hopp av din erfarenhet”

-Ja kära hjärtanes, jag äär så ofantligt tacksam över den inre resa jag (M får tala för sig själv, nu pratar jag om mig) fått/får uppleva. Dels var vi väldigt orutti på livet när S föddes, så himla unga ju. Utvecklas gör vi fortfarande, hela tiden och det är en sådan häftig känsla. Jag är så otroligt tacksam och LYCKLIG i livet. Lever utefter de värderingar som står mig (oss) viktiga. ”Följer hjärtat och känslan hela tiden”, som M så fint sa i lilla Nyhetsmorgon-inslaget. Vågar lita till min magkänsla och inre röst. Litar på mig själv som mor.. med dom orden sagda, INTE sagt att jag är perfekt morsa på något sätt, men JAG DUGER. Jag gör mitt bästa och det är himla gott nog. Som sagt, är jag så noga med att visa barnen att morsan minsann inte är någon maskin utan en helt vanlig människa. För dom orkar jag alltid lite till, men nej, det är inte på något sätt farligt att visa sig svag ibland, tvärtom!

Min mor brukar alltid säga, när hennes dotter i perioder i livet varit/är väl ivrig; ”Emmeli… Rom byggdes inte på en dag”. Och det äär faktiskt samma sak här.. med min inre utveckling, Mammalivet. Grundtryggheten i det. OMÖJLIG, att byggas till fullo med första barnet. Kom liite smygande med andra. Men för varje barn, för alla livserfarenheter vi fått och får erfara, så får vi perspektiv som formar oss och vad som gjort att jag/ vi är där jag/vi är idag. ”Tant Pedant” till exempel, som höll på att fullständigt bränna ut mig som tvåbarns-småttingmor, alllllt skulle vara så perfekt åt alla håll och kanter… det var sååå viktigt….livet höll på att inte få rymmas, alls. Det är en, av alla delar. Jag älskar fortfarande nystädatkänsla, inte tu tal om det, som Farmor Gertrud skulle ha sagt. Men, vårt hus är hem.. och här levs det, för fullt. Fyra barn, många djur, två kreativa päron. Livet levs här, och det syns.

En annan del, är att jag lärt mig av att titta på ”dåliga exempel”, sett hur andra mödrar totalt slitit ut sig, utmattats.. egentligen helt i onödan. Lärt mig, vad jag vill ta avstånd från. Lärt mig, vad jag finner är viktigt. ”Duktiga flickan” i mig, är fortfarande ”duktig”, vill göra sitt bästa, älskar att dona och greja, finnas till för andra osv osv… men allt är på ett annat sätt, det duktiga (för det är inget fel att vilja ”vara duktig”, synonymer till duktig är ju till exempel; ”händig, stark, företagsam) kommer sig av vilja, känsla, styrka, kraft, tacksamhet till livet. Det handlar inte om att vara duktig, som i att ”vara perfekt, bara göra rätt, aldrig göra fel” osv. Det handlar om att jag vill saker. Känner mig stark. Mår bra av det jag gör.

Jag hittar heller inte på måsten som förut. Jag formar det jag gör, utefter livet, dag för dag, inte tvärtom. Jag till exempel bakar och fejar, tar hand om barn och djur, i så mycket högre grad nu, än för en hoper år sedan. Men det finns inga påhittade måsten, påhittade tvång bakom, mina Mamma-superkrafter används rätt…. jag kutar för att jag mår bra av det, bakar bröd för att jag älskar att barnen älskar det och för att det är en så god känsla att ge barnen ren mat. Och ni vet hur jag resonerar inför jul, till exempel? (LÄS HÄR).

Allt det här, är inget jag bara ”poff” hade kunnat lära mig… över en dag eller två. Livet, formar oss. Utvecklingen sker, när du vågar stanna upp, fundera, känna en riktning… självklart, kan vi inspireras och lära av varandra.

Tack livet, för att vi får leva, känna och växa. Så tänker jag. Tuffare utmaningar och erfarenheter har gjort oss än mer tacksamma till livet, mer jordade, starkare och hjälpt oss att våga strunta i såna där hitte-på-måsten.. det är en så häftig känsla, att följa sitt eget flöde. Livet är för dyrbart för annat..

… Tack för en hoper intressanta frågor. Hoppas att ni tyckte att denna långa svarande Mammalivet-novell var givande att läsa.

Kom direkt till tidigare Frågor & Svar, genom att klicka HÄR!

Må så gott, tills vi hörs igen!

Emmeli

Söndagsbestyr!

Vaknar till söndag.

Hämtar ett surdegsbröd ur frysen och gräddar till frukost. Att göra eget bake off-bröd, vilken otrolig hit! Ute tar vi hand om djuren, hämtar in ägg och klappar varm ponnypäls. Det rullas snögubbe smått motsträvigt, att kämpa fram med cykel genom slasket, var mer motiverande. Vårlängtan har slagit till, hos både stora och små.

Tar en sväng till Gårdshuset på klädletarjakt. Kånkar fyra par stövlar under ena armen och en 2,5-åring under andra. Konstaterar snabbt att bara ett par av stövlarna kan användas nu i vår, nya storlekar behövs för tre utav barnen. Ger mig ut ännu en gång. Lämnar åter och söker vidare. Till stor lycka, hittas ännu ett gäng av ärves-stövlar och där fanns exakt vad vi sökte. Men när det gäller fotbollsskor, som var punkt nummer två på inventeringslistan, så gick vi bet. Det får bli ett köp. Kollar tradera och blocket och finner på direkten vad vi söker. 100 kr, som nya. Nöjdhetskänslan är total!

På vägen in passeras frysrummet och med in, följer grädde , som jag frös för några veckor sedan efter att ha hittat cirka fem liter grädde på ”ät snart”-pris, (50 %) på bästa lill-coop. Snor ihop en pajdeg. Ringer till mor och far och bjuder in dom till söndags-knytismiddag, ”ta med lite rökt skinka om ni har, så ordnar vi resten”, sa jag. När Lillen sover, mellanbarnen sitter och målar sina färdigbrända trolldegsalster och Storebror är och leker med kompisar i granngården, tjavar jag långpromenad medan M fortsätter med kökstaket… några hundra småspik skulle ryckas ut. Limfärgen ska tvättas ner. Väl hemma har även den lilla handlingen som behövde göras, gjorts på vägen hem från promenaden. Det lagas trippelsats skink- och ostpaj, så gott att ha till lunch kommande vecka och så gott till middagen. Strimlar vitkål och gör en kålsallad. Till liten förrätt steker jag på sista skivorna av surdegsbrödet från frukosten, i lite olivolja. Strösslar flingsalt över. Barnens favoritglass till efterrätt och sista småkakorna från Storebrors 10-årskalas. Det känns så lyxigt, att kunna avsluta veckan tillsammans med barnens Mormor och Morfar.

Diskbänken dignar nu av disk, men det struntar vi i nu, det kan jag ta imornbitti. Nu ska här nattas småungar, små gympaväskor hänger beredda inför första skoldagen efter påsklovet. Måndag och starten på en ny vecka i vårt egna vardagspussel väntar.. att få vakna med barnen i lugnan ro, putta iväg mot skolan, fylla på brödförrådet med minstingarna som hjälp… sörpla morgonkaffekoppen i stilla ro.

Det är söndagkväll nu. Och det känns så lyxigt att ha inte ha någon som helst ”söndagsångest”, inte den här söndagen heller.

Tacksamheten är oändlig, över att få leva detta livskapitel på detta vis. Vår vardag. Barnens barndom. En dag i sänder.

Emmeli

G-VMBJT57ZE4