Loppisfynd, Januarisol, Mammabröd… och Livet, ni vet!

Loppisfynd, Januarisol, Mammabröd… och Livet, ni vet!

Det är en ny dag och bara det, kändes så himla gott.

Nu visste jag att ”det här går bra”, mina två förisungar är trygga dom timmar dom är iväg och här hemma har jag och Lillebror det gott under tiden. TACK ni underbara för all respons över orden från mitt mammahjärta! … ni är många som skriver och undrar hur ni ska kunna kommentera här inne och inte bara på instagram och via mail och privata meddelanden.. och det är helt enkelt så att ni måste klicka er in på det specifika blogginlägget, DÅ dyker kommentarsfältet upp. Så krångligt, jag vet. Ska be min ”admin” om hjälp med det.. han råkar ha det så fullt upp bara, med husritande, snickrande och småbarnspappande, ni vet.

Vi tog en promenad i regnet, Lillebror somnade och jag passade på att kvista in på blomsteraffären. Vi skulle ha vägarna förbi stan senare på dagen, men jag tänkte att ”nä Emmeli, vill du ha din gulliga lilla blomsterbutik kvar här i byn, då är det du som fortsätter att gå och handla där utan att tänka ’perfekt, blomsterlandet i stan har nog allt jag behöver’ ”. Hittade så söta hallonröda begonior.

Där ser ni mina Loppisfynd från årets första loppistur. Ramar. Har två likadana också. Tänker framkalla och sätta något gulligt där i. En duk, den blev min drivkraft förra veckan när jag donade i efter-jul-sunket som mest. ”När jag skurat så ska jag lägga denna på köksbordet och ställa en tullisbukett ovanpå”. Lilla, lilla vasen är en liten ärvesgrej från Tant M som flög till himlen innan jul, så himla söt visst? Boken (Sköt om din häst på ett naturligt sätt) , som viskar om vår hästhållning här på drömgården. Samt ett kärt second-hand-fynd. Tre små porslinsfigurer. Det är ju småttingarna, ju, ser ni det?

Så var vi plötsligt fulltaligt Hemmagäng och vi slog till med brödbak.

Det är alltid en hit. Storasyskonen löste upp jäst och hivade i mjöl och salt och honung som om dom inte gjort annat i sina dar…

Degarna jäste och jag njöt av den där stunden i vårt vinterhem. Lillebroren sov fortfarande, Storasyskonen påtade med sitt och jag fick chans att bara andas och vara för ett slag och kunde inte minnas jag hade en sån lugn stund senast.. så kan det ju vara i ett intensivt småbarnsliv, ju. Det äär sjåigt att vara HemmaMamma. Men jag älskar det. Alla dagar.

Från ingenstans drog regnmolnen sin kos, och fram dök Januarisolen. Den känslan, var tusan magi!

Hemstöpta ljuset från Mäjadalen lyste så vackert i vaniljliknande ljuset.

Sådärja! Efter en timme är det dags för gräddande. Enklaste OCH godaste brödet vi vet.

Recept på ”Mammabröd” ,som barnen säger, det hittar ni HÄR.

Melliset gick inte av för hackor. Samtliga mm-ade. Sen gick vi ut ännu en gång och jag konstaterade att klockan var närmare halv fyra och mörkret hade ännu inte fallit.

Till kvällen slappnade jag av till fullo, varpå Herr Magkatarr knackade på min dörr och jag däckade, tillsammans med barnen.

En ny dag idag.

Och det förfärliga brännande illamåendet är nästan borta. Vågar mig inte på kaffet. Och mumlar till mig själv att ”såhär blir det Emmeli, när du oroat dig en längre tid.. (som för att två hästar ska trivas här hos oss, över att en älskad inte mår, om en Skrålla börja Föris osv).. och sedan slappnar av till fullo för att saker hamnar på plats”. Nåväl. Sån är jag. Tror inte att jag kan lära av mig min oroande sida, den är så mycket jag. Jag gör av hela mitt hjärta. Alltid.

Det är alltså redan torsdag.. solen skiner på frostiga landskapet. Ute i hästhagen möter två pållar mig.. och jag kan nu inte förstå, hur Han kunde bli den första av väldigt, väldigt många hästar, som skrämde mig fördärvad en kväll i början av december? Men så blev det. En erfarenhet rikare.. och något som gjorde att Mitt Rätta Häst-jag vaknade till, ur min saliga åh-kära-nån-har-jag-en-EGEN-häst-nu-dimman

Solen skiner, storasyskon sparkar på sparken runt gården på den frostiga isen. Och från ingenstans blir Lillebror sjukling. Mamman biter ihop, och känner inte efter så mycket hur hon egentligen mår utan tar hand om dom små liven som det dyrbaraste hon har. Varje dag är ett liv.

Loppisfynd, Januarisol, Mammabröd… och Livet, ni vet! Precis så.

Jag hoppas så, att ni har det bra. Ta hand om er, så hörs vi snart igen!

Emmeli

Modersvingen!

Modersvingen!

I morse stod två små ryggsäckar redo i hallen, fyllda med favorit-pippitröjan och annat som kan vara bra att ha när man ska iväg på litet, väldans stort, äventyr. Storebrors och Systerysters minikånkar.

Och jag? Med Hjärtat i Handen, förstås.

Jag vill bara trycka paus livet!, just nu. Samtidigt som jag inget hellre vill, än att få leva här och nu och framåt med mina älskade små och den människan som jag är så mallig över att få kalla för Min. Förstår du hur jag menar?

 Den här veckan har Junihjärtat börjat så smått på Förskolan. Storebroren, han har hon vid sin sida. Radarparet är varandras tryggheter. Och allt går som en dans, det är bara mamman som tycker förändringen känns i hjärtat. Nu är StoraLillasyster över 3,5 år och i samma ålder som Storebror var, när vi började tycka att det var viktigt på riktigt med en stunds förskola under veckorna. Det är tid för mor att putta ungarna lite, lite ur boet.

Ni är många som undrar om mitt HemmaMammaliv.. och ni är många som trillat hit det senaste som kanske inte kunnat hänga med…

-Jag blev mamma för snart 6 år sedan. Då började livet.

Storebrors första tid i livet såg ganska annorlunda ut jämfört med sina småsyskons. När jag var preggo med S, pluggade jag till lärare som en tok, för att kunna vara hel-ledig i ett halvår med honom när han äntligen kommit till världen.. utan att behöva ta studieuppehåll alltså. Och sen sista biten som var kvar, gjorde vi tillsammans han och jag.. skrev examensarbete och så vidare. Ett väldigt pusslande. Som jag minns med så himla varmt hjärta… fast jag vet att det också var skittufft. Vi hjälptes åt jag och M, dag efter dag… M jobbade massor för att vi skulle kunna ha råd att köpa en gård vi blivit nerkärade i (den vi bor på idag) och S helammades då ju, så jag ville absolut inte vara ifrån honom.. så vi skrev uppsats, jag och älskade vännen Carolin, när S sov. Och dök seminarium och sånt upp, så var M med Sixten och jag minns så väl den där gången där mannen langade in bäbisen genom ett fönster i föreläsningssalen när ammetid var… med bröstmjölk i mungipan langades ungen ut igen. Allt frid och fröjd.

-För fyra år sedan låg Lillasyster Juni i min mage, samtidigt som jag jobbade mitt första år som Musikfröken, medan S var på förskolan och mannen reste genom landet och gjorde ljuduppdrag. Jag och Liten hade då precis tagit Lärarexamen och ett fast jobb kunde inte tackas nej till… särskilt inte när två 24-åringar tömt fickorna för att köpa en gammal drömgård…

När Juniflickan kom till världen, sommaren 2016, var jag fast besluten om att bli HemmaMamma på lång tid. Storebroren var helt Storebrorsledig till en början och har därefter använt sin förskoleplats lite hit och dit, för kompislek (saknar en öppen förskola här i kring!!). I perioder har han varit mycket hemma, och i perioder har han utnyttjat sina 15h/v.. med mer fasta rutiner efter den ålder jag och pappan finner det viktigt.

Men än om jag vill vara mina älskade pluttar nära prick hela tiden, så äär det bra, jag veet, att efter typ 3 års ålder börja knyta trygga relationer utanför hemmet. Så nu är det dags för min lilla Skrålla. Och hon är überpepp.

Vilken himmelens tur att jag har min lilla B här hemma.. vi ska gosa och leka, utan-syskonen-smyg-baka, klappa hästar och peka i böcker och åka räserkälke för fullt.. och förresten kommer det bara säga poff, så ska Storasyskonen hämtas hem igen. Små timmarna susar ju!

Ja. Jag är alltså fortsat kvar här, i Älskade HemmaMammalivet och njuter allt jag bara kan. Exakt hur länge? Det får livet utvisa. …

-Jag är så förbenat lycklig över att ha följt hjärtat i denna livet-fråga. Och vill så, till alla er som undrar, svara; ”du kan också välja hemmalivet längre än bara en liten tid. Jag är inte den pengarikaste på jorden, inte alls. Men jag är så innerligt rik på liv tillsammans med mina barn, och det är det viktigaste för mig”. Barnens pappa och jag, njuter av att få ge barnen en så mjuk start i livet.

När vi var på bvc innan jullovet, sa Junihjärtat taget ur luften att ”en gång, sa min pappa, att vi skulle SKYNDA oss!?”.. det var liksom helt bananas, menade hon. Att vi dessutom kan pussla, jag och M, med våra åtaganden som ger oss mat på bordet och räkningar betalda, det är jag också så stolt och glad över.

Inget självklart, vi har slitit på för att komma dit vi är idag, därför är det fantastiskt att känna att vi lever vår dröm. Jag säger inte att det är opussligt alla gånger, för mig och den skäggige, men det är helt enormt tacksamt att kunna trolla till oss så mycket Tillsammanstid, hela familjen. Något som värderas högre än alla gullpengar i världen. Säger inte att det är rätt för er. Men för oss.

Så låt oss ännu en gång bara landa i, att alla gör vi så gott vi kan för våra små, utifrån dom liv vi lever. Alla är vi superpäron. Punkt och slut.

 …

Många mammaord. Heroisk insats om du orkat läsa ända hit. Önskar dig en god natt! Min natt ska börja tidigt ikväll.


Mamma Emmeli

Julelimporna – bakade med rågsikt och kärlek!

Med äppelröda kinder efter uteturen, gick vi in i varma köket. Spisade julemusik och satte en deg storlek Jättestor.

Degen formades till runda bröd.

Tavlan från köksfönstret var andäktigt vacker.

Jag flyttades till barndomens julestökande och blev kramsugen på min egen mamma.

Lillebroren vaknade från sin långlur ute i vagnen och tyckte att det såg väldans spännande ut vad mor och storasyskon påtade med.

… en liten ammestund framför ugnsvärmen. Kan liksom inte bli fel.

Bus därefter, medan mamman försökte röja upp ett diskkaos utan dess like. Sånt man får räkna kallt med när man bakar en stor stöpa och dessutom med tre små bagare till sin hjälp.

… doften sedan, av nybakta julelimpor, spred sig i hela hemmet.

Förstås blev det provsmakning i skymningen. Mums för MammaMormors rågsiktslimpor!

Receptet på ”Mors Juliga Rågsiktslimpor” hittar ni HÄR !

…Idag är det onsdag och strax ska jag och minstingarna susa iväg till bvc. Storebroren är på Förskolan och äter julbord, så gulligt hela alltet! Hoppas att er onsdag blir god!


.. själv säger jag till mig själv; ingen julstress, …ingen julstress, INGEN JULSTRESS!!!… men alltså, lite stress är inte farligt, huvudsaken Den Goda Vilan kommer som en utlovad belöning till kropp och knopp därefter..

Just nu är jag så trött, både eftersom en hel hösttermin av HemmaMammaliv och annat håller på att landa i kropp och knopp och särskilt efter alldeles för spännande veckor nu på slutet… jag längtar omåttligt efter jullov. Tröttheten trycks undan och inom mig bubblar en blandning mellan iver, liite småstress och pirr i magen.. det är så himla fräsigt att få göra ännu en juleresa tillsammans med småttingarna, deras ögon tindrar stort. Ikväll ska vi klä granen… Åh, <3

Ta hand om er, så hörs vi snart igen!



Emmeli

Måndagshälsningen!

Hej på er!

En utav årets allra sista måndagar är här och här kommer årets allra sista Måndagshälsning, en gedigen sådan (hah!). Vi tittar tillbaka på veckan som gick, den fylldes med högt och lågt. Och därefter, planer för veckan och vad längtan är så stor efter..

Jag fick börja veckan på mycket älskat vis; med en springtur i snön med smygande sol och bara mig själv som sällskap.

Tisdagen var som en drömdag. Såg ut sådär. Jag och Tripp, Trapp och Trull höll oss utomhus en god del.

Tjavade ner på byn och sedan hem igen, små ben kämpade tappert och mysigt var det att komma hem till hästarna sedan.

Så drog vi till med Det Stora Julelimpabaket. Vansiinnigt mysigt. Och gott!

…. så, till kvällen skedde något jag var noll procent beredd på; Storhästen Ikran provade plötsligt rejält vem som skulle vara den nya flockledaren, egentligen.. han eller jag? En mörk decemberstund jag förmodligen aldrig kommer att glömma, följt av en sen kväll och natt som var mer eller mindre kaos. Drömmen kändes som en mardröm. Både jag och M kände oss otroligt ledsna.. och villrådiga. Samtidigt, som vi hela tiden sa att ”han är en häst. hästar är flyktdjur. han är inte trygg ännu. han testar oss”.

Dagen efter, kände jag mig som mitt vanliga häst-Emmeli igen.. Fullt påhejad av familj och älskade vänner. Från mitt räddaste jag, plockades uppenbarligen det där häst-modet fram igen, det som ju var jag för en hop år sedan men som nu känts ovant och dammigt för ett slag. Jag beslöt mig för att VÅGA, som vanligt. In jag stegade i hagen, och berättade för Ikran att ”det här är min hage också. Framförallt min mat också, flytta på dig”. Varpå hästen backade, frustade, sänkte huvudet och förstod. Sen dess har vi inte tjafsat mer. Ni förstår; högst i rang, kommer först fram till maten.

Jag skulle aldrig kunna sova om natten om min teori gick ut på att bestraffa hästen och ta i med hårda tag, för att få honom att lyda mig. Jag vill inte kuva min häst, jag vill skapa mig ett språk med min häst. Och vi är på god väg. Fler testande bakslag kommer garanterat komma, men tillit håller på att skapas, det är tydligt. Hästkillen har stor kostym, men behöver min (och M´s) tydliga hand… precis som alla nordisar. -Fortsättning följer, resan har bara börjat..!

En dag kom mina älskade föräldrar och kramade om småslut dotter och tre små glada barnbarn. Vi fikade julefika och hade det gott.

Storebroren susade till förskolan två svängar och en dag var det lusse-firande. .. småsyskonen hakade på, dom också. Tre små nissar satt och åt frulle tillsammans och det är ungefär den gulligaste synen jag vet; dom där tre tillsammans, snicksnackandes om ditt och datt.

Jag knatade långprommis med snusande sällskap.

Och bjöds på alldeles underbart fint luciafirande i kyrkan. I bild, min vackra Musikfröken-Storan.

Det blev fredag, lugn luciamorgon hemma, följt av att vi stillade oss för avsked av en gammal, gammal människa som lämnat jordelivet. Sorgligt och så vackert, på samma gång.

Det blev helg och i hallen, en hel hög av nya hästgrejer.

Barbacka-pad, nytt repträns till liten ponny och långa rep till träning med Ikran. Lördagen gick åt till att försöka få hästpojkarna till ligghallen för att torka lite i det otroligt blötkalla vädret. Vi lockade in dom genom att flytta maten dit in.. egentligen inte som vi vill ha det, men i kallblöta nöden, så kändes det gott. Vi vill ha långt mellan mat och vatten och så, för att hästarna ska ha det så naturligt som möjligt och söka sig emellan allt, och däremellan få vardagsmotion.

Till kvällen; mys och bastu hos mina föräldrar. Maj gadd, så skönt. Julepyssel vid köksbordet också!

Så blev det veckans sista dag och Tredje Advent. Vi var ute i skogen hela familjen och letade (och hittade, hurra!) en julgran. Dyngsura kom vi hem och svirade om för att sedan gå till gullegrannen på mysfika. Till kvällen skrev jag och Bertilen julkort.

En adventsvecka så omtumlande, orolig, sorglig, lycklig, mysig…. och alltid, trygg. Tacksam, är ett fjuttigt ord.

Och nu då? Juleveckan, med bara (tyyp) en vecka kvar till jul. Ska vi kika på vad jag har i görningen?

Veckans planer

-Tillsammnsmåndag. Ni förstår Nissenissan gav barnen en badpuff i adventspaketet igår.. som en ledtråd till denna dag. Där NisseNissan i samråd med föräldrar, hade gjort upp om att göra drömmåndag för ungarna, med besök på Äventyrsbadet! Och ni kan bara ana hur roligt vi haft, hela familjen tillsammans. Rutschkaneåkande, lunch på Restaurang och ännu mer vattenbus. Ungar och päron är omåttligt glada över dagen.. och sådär efter-bad-i-flera-timmar-trötta-nu. En lugn måndagkväll väntar!

-Hade som mål förra veckan att bli klar med julklapparna. Det sket sig totalis. Men jag tror nog att det ska ordna sig inom kort! Eller jag HOPPAS det, haha!

– Skicka julkort!

-Bvc med Lillebroren B.

-Hjälpa Minimannen att ordna små frökenpresenter.

-Beta av lite pappersjobb i mitt älskade lilla företag. Är så enormt tacksam över den här platsen, där jag får orda och bilda och dela med mig av livets höga och låga, till er.

-Skapa små äventyr för barnen.. älskar det!

– Sända er hälsningar, förstås!

-Fira julllllooooov!!! Och jag längtar så att det värker i hela mig när jag tänker på det. Ska bli så ofantligt gott.

Tack, igen och igen för att ni alltid finns som ett bollplank ,precis alltid. Förra veckan var kruxig, bitvis. Jag uttryckte hur jobbigt det kändes med hästkrångel… och som ni högg in och hjälpte till på alla vis ni kunde. Tack. <3
Ta hand om er och ha en så luuugn, mjuk och snäll veckan-innan-jul ni bara kan ha. Det kommer liksom bli jul än om du prickar bort någon av dom där alla punkterna du ”villhöver” göra. Jag försöker träna på det, redan från start som småttingmor i juletider.. jag vill liksom inte bli den där utarbetade som inte orkar hålla humöret uppe. Förstås måste man alltid få bli trött och tappa modet, tiden nu är tuff med så mycket mörket och minimalt med solljus. Men ni förstår nog hur jag menar…

Allt gott!

Emmeli

Måndagshälsningen!

Hej i måndagen bästa ni!

Tänk att just jag får ha er som min följarskara. Det är lyx.

Hoppas att ni hade en god andra advents-helg!

På sin plats med en Måndagshälsning, tillbakablick och liten veckoplan, visst?

Vi kör.

-Veckan som gick..

-Började mjukt. Tillsammansmåndag. Bertilen i pappas famn.

.. Lillebroren, som där var på väg att få vad som senare visade sig vara Tredagarsfeber. På toppen av Vattkoppshärvan liksom. Jag grät en skvätt. För att mammaoron tog över, ”varför har han feber, inget snor och krax, bara feber!?”. Men efter prick tre dagar kom små prickar på magen och sen var lilla pojken som vanligt igen.

Jag mockade mig lycklig och orosfri och fick grav träningsvärk till på köpet. Hade glömt hur tungt det är med frusen hästskit.

Barnen mötte post i NisseNissans postlåda varje dag och ”det är det bästa jag vet” uttryckte en utav ungarna. Så uppskattat med den lilla inneboende, mao. En dag bad han barnen skriva önskelistor.

En annan dag hade NisseNissan skickat en liten slant var till barnen, att loppis-shoppa preciiis vad man ville för. Det var lycka så det förslog! (morsan, mäkta nöjd över att ha fostrat ungarna till riktiga loppistokar!)

Vi lekte ute i snön och hängde hos hästarna.

Plötsligt försvann vintern och kvar blev hösten… inte så kul, alls. Nu har jag ett Hästmammahjärta, ju. Och blött och kallt är ingen favorit, alls. Men vacker solnedgång, det var det i alla fall!

Jag visade er Lekrummet på instagram stories, som det ser ut allra mest (till vänster) och ni överöste med tack, för att ni inte längre kände er ensamma med era stökiga lekrum där hemma.

Men alltså, kan vi bara en gång för alla mota den där grejen, att tro att ”alla andra har det så tipp topp, i liv och hem, jämt”?.. alla lever ett liv, tänker jag. Och ett sånt, har nyanser. Alla sorters.

Nåväl. Vi gjorde ett ryck och tvärstädade Lekrummet och det höll sig i ungefär tre och en halv minut… precis som det ska vara i ett Lekrum, tänker jag!

Jag njöt av Hemmaliv tillsammans med alla barnen. Vattenfärgsmålningen var poppis. Det tyckte även Bertilen.. fast han målade mest på möblerna och sig själv.. det hann jag inte få någon bild på, av någon anledning…..

Det blev fredag och vi fick trevlig julklapp skickad till oss från Akademibokhandeln. Nissenissan hade passande nog utmanat oss i pusselbygge den dagen, och vi beslöt att bygga det där nya 300-bitarspusslet, hela familjen tillsammans… vilket fredagsmys! Ett utav livets mysigaste. Inte för att vi fick ihop pusslet, det var så rackarns svårt.. men såna där tillsammansbestyr är det bästa jag vet.

Det blev helg för hela slanten och Svärmor tog hand om våra barn en stund, tre dagar i rad, för att jag och M skulle få bekanta oss med hästarna i lugn och ro. Det var enormt härligt. Och det är svårt att beskriva hur det känns att leva häst igen…

Fina stora hästpojken. Svettig och nöjd efter lördagens tur i skogen.

.. meen igår, söndag, var vi för ivriga och provade att ge oss iväg utan lilla hästkompisen. Jag och M till fots, tillsammans med storhäst. Det gick bra, en bit. Tills Ikran kom på att han var tvungen att springa hem och skydda sin lilla flock. Ikran är inte van att bo hos oss, han är inte van att vara flockledare, han är inte van att gå själv… som ni förstår, har vi en del att jobba på.

Vi hade inget att säga till om när den där 550-kilosälsklingen stegade hemåt. Vi blev i alla fall varse om att han nu vet vart hem är….. puh. Vilken puls vi hade jag och M där ett tag, innan vi visste det.. det var bara att gå hemåt och backa i svårighetsgrad. Hämta liten ponnyvän och gå iväg igen, mao. Fortsättningen följer… jag och mannen är lika pepp båda två på att vinna I´s förtroende. Det får ta sin tid. Ännu har vi inte haft två veckor tillsammans.

Vi avslutade helgen sådär.. -med början till foderbordsbygge.

-Pepparkakshusbygge… med alldeles ohyggligt många ”chokladpluttar” att tillgå till pynt… och för att äta. På toppen av veckan var vi på mysig Julskyltning nere på byn, i snön som precis börjat falla. Varm i hjärtat stöp jag i säng en bra bit efter midnatt och mitt kvällsjobb vid datorn.

Är så förbenat tacksam över att få skapa dagarna, precis som vi önskar, här och nu i livet.

Och här är vi precis just nu, med en alldeles ny decembervecka framför oss.

Veckans planer:

-Mysa vidare i decemberbubblan tillsammans med småttingarna. Att tända änglaspelet om morgnarna är en kär tradition.

-Skapa Julkort

-Försöka göra klart inköpen av lilla hopen julklappar

-Springa!

-Ta farväl av en gammal, gammal människa som lämnat jordelivet

-Fira lucia

-Sända er inlägg, Årets Julekrans, något smarrigt recept och som vanligt så är livet min vägvisare, så vi får se vart vi landar!

Ta hand om er! Och var extra snäll mot dig själv nu inför jul. Det kommer bli jul, i år igen…

-Gör juletiden kravlös, och på köpet så ljuv. Fokusera på det som är viktigt för dig.

Det är fantastiskt med sociala medier.. där det kan insupas inspiration i massor. Men det är också en farlig fälla att lätt gå i; både gällande det jag tog upp ovan, att ”alla andra har det så perfekt i hemmen” och särskilt som nu i juletider..”alla andra hinner så rackarns mycket”… och så vidare. Men alltså, det funkar inte så.

Hos oss här hemma på gamla gården i norr, finns det en människa som älskar att pyssla och greja (undertecknad erkänner sig) och därför är det bara roligt för mig, liksom. Men! ..jag får också hejda mig, för att inte sätta orimliga krav och istället känna stress… än fast det är så mycket som ”bara är roligt”. Jag håller hårt i vad jag tycker är viktigast; att barnen får ha juletid med tindrande ögon och en mamma och pappa som är närvarande med på tåget, utan stress och press i korsryggarna. Vi upplever julen tillsammans. Bland stökiga lekrum, vattenpölar i hallen från snön som smält från vinterskorna efter snöleken, ordning är varvat med kreativt kaos…mest överallt,… ljusen brinner, musiken är mjuk och det känns varmt i magen… på oss alla. -Tacksamt.

Vi hörs snart igen!


Emmeli

Minnen för livet-dag och Rikedom!

Det finns nog inget som gör mig så salig och lycklig. Som när vi är tillsammans. Jag och människorna jag älskar mest.

Ibland är vi alla-alla-alla i Storfamiljen. Då är det storkalas och hur festligt som helst.

Ibland är det mindre konstellationer.

-Som igår. Min Mamma. Mina tre barn. Och jag.

Och dom stunderna är magiska. I det lilla. Sker något så fantastiskt. Vi hade Årets Pepparkaksdag och skapade Minnen för livet. Det där är en utav årets favoritdagar.

Vi pratar, bakar, bara är. Fikar MammaMormors lussebullar. Och lånar PappaMorfars hardcoregym och cyklar mig tvärsvettig. Jag får vara dotter. Barnen får lyssna till olika historier och känna ivern hos Mammas Mamma, över att ännu en jul stundar. Det doftar julebak och pepparkakkryddor.

Lillebroren slumrade ute i vagnen medan Storasyskonen var minibagare. Sen hoppar gullisarna över middagen för magarna är fyllda av nybakta peppisar och mjölk.. och så får det vara.

Vi rantar hem i sena kvällen. Och med sovande barn i fullpackad bil, bland tystnaden och mörkret längs stora vägen. Så tänker jag. Tack, för att jag får uppleva det här.

Jag behöver inte en endaste dyr pryl eller långt-bort-resa. Det är inte lyx för mig.


Vi lever lyx. Enligt oss. Varje dag. Skapar dagarna och vad som är vårt Drömliv. Varje gång jag sköljs av känslan att vi gör precis det; följer hjärtat och fyller dagarna med liv prick på det sätt vi önskar. Varje gång, känner jag mig så hutlöst tacksam. Rik. Och så enormt lycklig, som både vågar följa hjärtat och har möjlighet till det.



Emmeli