Att i alla fall försöka. Bara med anledning av nyfikenheten på min inre kraft, den vi alla kvinnor är skapta med. Kraften, som jag visste, att om jag bara kunde slappna av i smärtan, skulle kunna ge oss vårt femte barn.
Att föda. Helt naturligt, menar jag. Utan minsta smärtlindring eller yttre vägledning, bara med kroppen som kompass…
Jag skriver alla dessa ord, ytterst rörd och ödmjuk. Vi hade haft fyra så fina förlossningar innan denna. Att ens tänka tanken att avstå lustgassnuttande, fanns ändå inte ens med nummer fyra. När nummer två föddes, var det näst intill ”helt naturligt, helt utan smärtlindring”, men den förlossningen gick så, så fort, att det var svårt att hänga med.. och nog hann jag ändå få fatt på lustgasen någon minut innan hon sen var hon ute i vida världen, .. efter 20 min på förlossningen och en blixt tillika krystvärk.
Den här gången, var annorlunda..
…
År 2025 kommer, likt andra barnens födelseår, att alltid vara så speciellt. År 2025, året då vi fick vår lilla femma.
Här kommer berättelsen om när jag födde vårt femte barn. Ett minne från året som berört mig på djupet.
Det var i slutet av september.. en ny vecka.. och jag pendlade mellan att känna mig otroligt rastlös och att njuta så, av att vara höggravid, få må så pass bra att jag kunde ta tillvara på tiden hemma tillsammans med Lillminsting. Det var måndag och vi myste, målade kökssoffan rödbrun, rev av ett gympapass, .. och viskade ”koom uut nu, bäbisen”, till magen. Under tisdagen kånkade jag klädkartonger in och ut från gula huset, ut med sommarkläder och in med höstens.. hämtade hem barnen från skolan. Då bäbis lurat oss för ett par veckor sedan, så var lugnet nu något som förstås fick mig att känna att allt var inställt.. samtidigt som jag ändå anade att det nog var lugnet före stormen. Vad jag inte visste, var hur nära stormen var…
Det blev tisdag kväll och precis när alla barnen skulle nattas, kände jag att något var på gång. ”Yes, klädkånkandet i eftermiddags kanske hade gjort sitt!?”. Hintade till Martin att ”du.. NUU nattar vi barnen!”. När klockan var 21.00 kom första onda värken, som på beställning.. alla barnen hade hunnit somna.. puh. Kring 22 knäppte det till i kroppen.. känslan precis såsom jag minns den med Storasyster J. Vattnet som gick? Ja. Åtminstone ena hinnan. Blev först lite rädd att allt skulle gå precis så fort som med henne.. men kände ändå att tempot var ett annat. Mellan 22-23 hade jag 16 värkar. Värkparty! M och jag andades tillsammans och hans ord gav mig sånt lugn och sådan kraft att bara vara i värken. Kring 23 kommer farmor till oss för att fortsätta sova intill de sovande barnen. Vi andra, börjar bege oss mot förlossningen. Jag har ont nu, men är otroligt fokuserad och så ofantligt pepp på det här ontet.
Till midnatt är vi framme vid förlossningen. Blir direkt omhändertagna och välkomnade. ”Vad önskar du för smärtlindring, Emmeli?”, frågar barnmorskan … ”Helst ingen alls, men om jag fullständigt håller på att kolavippa, så vill jag ha lustgas”, hör jag mig själv säga. Värkarna strösslas.. jag känner allt som händer i kroppen.. är totalt närvarande. Klockan är 00.30 och nu börjar det göra ontontont, på riktigt. Jag möter det onda, andas mig igenom värkarna och vilar emellan.. öppnar ögonen och tittar på han jag älskar mer än allt. Jag känner hur kroppen börjar göra sig helt redo för att föda fram barnet. Känner hur värkarna börjar ändra skepnad. I rummet är det helt tyst. Barnmorskorna är där… beredda om de skulle ha behövt rycka in..men utanför våran bubbla. Och jag vill så innerligt hylla gänget på Förlossningen/BB Övik för det. Att de läste av mig så otroligt bra, fastän jag var mycket fåordig. De finns ju där för att förlösa kvinnor, med alla möjliga hjälpmedel.. men utan att jag behövde säga orden, så förstod de hur jag önskade ha det.. och just denna gång, önskade jag hänge mig totalt till min egen urkraft.
Det var så mäktigt att bara följa kroppen, inte tänka, bara följa.. mina andetag… den naturliga vägen framåt i födandet av vårt femte barn. Upplevelsen var så djurisk och gudomlig, på samma gång.
Jag väntade inga vägledande ord. Ingen behövde säga till mig att allt förarbete var klart. Kroppen berättade allt. Jag väntade inga ”du får krysta nu, Emmeli”-ord. Det var bara jag, Martin och bäbisen.
…
Nu är det nära, nära..och jag går mentalt på den sköraste av lingång.. en röst inom mig höll på att få total panik under några sekunder när smärtan var enorm och rösten sa ”hur tänkte du här? hur kunde du avstå smärtlindring? du måste GÖRA något, be om hjälp NU!”. Den andra rösten, talade lugnare, och högre; ”såja, lilla mamma. DU KLARAR DET HÄR! Lita på dig. Du kommer ångra dig för resten av livet om du avbryter den här upplevelsen nu… förresten så hinner du inte ens det, FORTSÄTT BARA SOM DU GJORT HITTILLS.. ANDAAAAS! KÄNN URKRAFTEN INOM DIG!”.
.. minutrar senare känner jag hur nära vi är att mötas. Får ny kraft, andas, hör tystnaden i rummet, mina andetag. Känner hans hand i min. Vår stund, när vårt femte är på väg till världen.
Så kommer den krystvärk där den brinnande smärtan når kulmen, det smått svartnar för ögonen och det lilla livet bubblar ur min kropp..01.10, vår älskade så efterlängtade lilla flicka föds. I nästa sekund är allt så klart, det är som en dröm när jag lyfter upp det nyfödda barnet till skyn och sedan lägger henne till mitt bröst. Nu är hon här.
Urkraften inom mig, gav mig dig. Vår älskade Välsignelse Signe.
3955 gram tung. 51 cm lång.
En förlossningsupplevelse jag har mycket svårt att beskriva med ord. Gudomlig. Djurisk. Mäktig. En sådan nåd. Jag är så ofantligt tacksam som fick uppleva denna dröm. Nu är hon tre månader och det är fortfarande så, att varje gång jag lyfter upp henne till mig, så påminner det om när jag fick göra det för allra första gången… att föda på naturlig väg, utan något som dimmar kropp eller knopp det minsta, var… ja, mäktigt. En vacker punkt på mitt barnafödande.
Här är det varmt, gott och så lugnt. Kärlek i oändlighet. Oro över allt och inget. Hormonsvaj och eftervärkar. Mjölkdoftande bäbissnus. Första mötet mellan storasyskonen och deras nya pyttelilla lillasyster. Här är syskonkärlek så vacker att hjärtat värker. Här är skratt åt små bäbisminer, lammliknande knorr och bestämda Bäbis-önskar-mat-NU-vrål. Här är lyckorus, energitoppar och hejdlös trötthet. Här är känslan av att vara stark så stark.. och samtidigt så skör, så skör. Vi är i Bäbisbubblan. Och tror lite att vi drömmer.
Tack Gode Gud för att vi får uppleva det här ännu en gång. Tack livet, för att vi fått världens finaste lilla lillasyster.
(TUSEN Tack för alla grattis, älskade familj, vänner och finaste följarna! <3)
…
Här kommer några glimtar från bubblan..
Första syskonmötet. Firades med gos och glass.
Kärlek overload.
”Åh, det här känns inte verkligt. Det känns som en dröm!”. Syskonsnack som sparas långt in i Päron-hjärteasken.
Första lilla barnvagnsturen ute i friska luften.
Amma, vara hud mot hud, slumra till. Glömma bort att morsan verkligen behöver äta och dricka ordentligt, dippa i energi och bli påmind.
Vakna till sagolik vacker höstdag, en efter en.
Få hålla i bäbisen som vi alla längtat så efter i en smärre evighet.
Bäbisfika.
Bli uppvaktade och så bortskämda med vackra blomster, hjälpande händer, fina gåvor.
Och mysa lite till.
Igår kom Mormor och Morfar och var med oss. En fantastisk dag jag kommer minnas för evigt. Älskade mamma stuvade bort dagliga tvätten.
Pappa klöv upp den där veden vi haft på vår Vårlista, senare Sommarlistan och nu Höstlistan men liksom inte fått till..
Generationshäng, finaste vi har.
Magiskt att få vara hemma alla tillsammans och bäbisgosa och greja om vartannat.
Systrarna på tur!
September blev oktober och i morse vaknade vi till den första rediga frosten.
Förra måndagen målade jag och Lillen kökssoffan varv ett. ”Vi tar varv två på onsdag!”, sa vi… det blev inte av förra onsdagen.. för då låg vi på BB och hade näsan i kalufsen på det alldeles otroligt färska lilla knytet. Varv två blev idag i stället.. jag njöt av att sitta halvt dubbelvikt.
Lillen tyckte varv två var tråkigt att måla så han gick till torka-av-penseln-väggen-istället och skrev sitt namn och målade konstverk där. Det gjorde han rätt i!
Under tiden sussade lillasyster gott i vaggan. Vaggan som jag själv sov i som bäbis. Så glad att hon får sova gott i den nu.
Vår lilla Lillan, prick en vecka gammal idag. Beskyddad av en liten poliskonstapel.
Hon är här nu, familjens så högt efterlängtade Lillasyster.
Minstlillan, 3955 gram tung och 51 gram lång.
Hon kom till världen natten mot den tjugofjärde septemberdagen. Så oändligt älskad från första stund.
Naturen sprakar i färg, de sista astrarna blommar.. och hon är här nu. Urkraften inom mig, visade vägen så tryggt och vackert… att föda fram vårt femte barn är det mäktigaste jag har upplevt. Ödmjukheten och tacksamheten inför hela alltet, finner inga gränser.
Kanske berättar jag mer en annan dag. Inte nu. Bäbisbubbla pågår. Med mjölkdoftande litet knyte gör hela familjen alldeles salig.
Septemberbestyr pågår och för varje avbetad syssla tänker jag ”ja se, nu hann vi det här också, innan bäbis”.
Som i början av veckan när vi plockade rödvinbär.
Kokade gelé och bakade långpannekaka att först bjuda Världens Bästa Hovslagare på som kom och gjorde hästpojkarnas fötter fina och sedan lägga resten av kakbitarna i frysen inför kommande bäbis-fikor…
Barnen ritar och pysslar i massor. Särskilt de dagar där septemberregnet faller.
Till skillnad från när barn ett och två var pluttar och jag tålde stök och kladd så väldans dåligt ..jag menar; man bliir ju bra på det man tränar på och jag är nu lite utav en expert på att dansa fram i ett ”kreativt hem”, vissa dagar så stökigt och kladdigt så du förstår inte.. meeen, vissa saker, som när det ska göras eget illblått slime och jag är höggravid och just just skurat golv osv.. dåå får lillgänget hålla till ute när det ska experimenteras. Inte de emot!
Skrållan tjavandes med sin ponny längs vägen. Och Störst och Minst ute på tur med ”epatraktorn”, med ankorna intill.
Säger då det; Djur och Barn. Den kombon.
Skördande.
Det blev ju faktiskt lite vitlök av vår första vitlökssättning någonsin, trots att hönsen var ute i landet och sprätte upp hela bädden i våras.. jag petade ner lökarna igen och ja, en liten skörd det blev i alla fall. Hur skördandet sett/ser ut i övrigt i år?
-Mycket, mycket god broccoli har vi fått. Och goda gurkor. Likaså persilja, rödbetor, grönkål.. minns tillbaka till sommarens frossande av jordgubbar också. Men till exempel morotssådden torkade bort och potatislandet har total invasion av ogräs och har så haft sedan tidigt på sommaren. Sockerärterna tog först skator, sedan ankor.
Halvdålig?/ Halvbra? odlingssäsong kan vi säga. Men så får det vara.
Det passar ganska bra i år att vi inte heller har några äpplen att hämta här hemma till äppelmust eller i granngården till äppelmos….våren var så kall… Har fått svartvinbär från Pinglan-grannen och plockat rödvinbär här hemma. Plockat hallon och blåbär i skogen. Så frysen har sina bär i alla fall.
Och ännu njuts det av ätbart direkt från köksträdgården.. september är varmt hittills… ringblommor, astrar och luktärter njuter jag av dagligen också.
Tacksam för rotsaksvecka med billiga och fina rotsaker nere på lill-coop. Korvgryta med massor av persilja, smakade ljuvligt.
Bakar bullar och bäbis. Väntar och längtar. Andas djupa andetag, laddar. Njuter av att rå om fyrklövern lite extra, vet att snart blir det delat fokus, mycket mamma-bäbis-tid och det är precis som det ska. Den känns därmed så dyrbar, tiden med Lillminsting till exempel.. hans sista tid som Lillminsting, stunderna att vara bara han och jag. Han älskar bäbisen säger han, klappar och pussar magen. En god början…
Någon sitter ute på bron och täljer.. någon kutar till granngårn med liten blombukett och nybakta bullar.
Idag skiner solen igen efter två väldigt regniga och stormiga dagar. Jag vankar fram och plockar in lite fröer. Massor av ringblommefrön, för det kan man bara aldrig ha för mycket utav!
Pappan har sin ”fixa inför bäbis-lista”, han också. Sin alldeles egna. Där det till exempel står ”snickra skåpstomme till överskåpet i Badrumstvättstugan”… så att allt som står där på bänken ovanför tvättmaskinerna, kan hamna i skåpet och det därmed blir plats för en skötbädd där på bänken i stället.
Och förutom att plocka in frön, har jag fått hjälp av min lille Prins Bertil att plocka in MÄNGDER av GRÖNA tomater.
.. för de där frilandstomaterna hade behövt lite mer sol och värme än vad de fick, de små, ändock otrooligt varma, juliveckorna räckte inte riktigt.. men kanske, kanske kan vi få ett gäng att mogna inomhus?
…
Så, lite så grejar vi på här hemma på gårn dessa septemberdagar.
Solen värmer ena stunden. Höstregnet står som spön i backen nästa. Det fixas, grejas och vilas. Pustas och stånkas. Klappas mule och laddas upp. För marathon nummer fem. Som kan stå för dörren precis nu.. eller vara någon vecka bort. Alla, både stora och små, är otroligt taggade.
Jo, det är sant.. flocken väntar på en till liten människa.
Det känns fortfarande som en dröm och vi är lite, lite rädda för att bli väckta snart.
Att Lillminstingen, Lillalillebror ska bli Storebror…
Hela syskonskaran är så otroligt längtiga efter detta lillsyskon, så det gör att detta äventyr känns än mer underbart. Olof drar upp mammas skjorta om dagarna och pratar med lillasyskonet och pussar på magen.. ”jag ÄLSKAR dig bäbisen! ”.
…
Ni har skickat så otroligt många och fina gratulationer senaste dagarna, TACK!! ..och så undrar ni förstås en massa saker.. och jag ska svara på en del av era frågor här och nu;
Hur har du mått som gravid? Till en början, varit trött och mått illa (i lite olika grad) med alla. Mer illamående för varje graviditet. Senare under graviditeterna, en del foglossning till och från. Men på det stora hela otroligt bra. Jag har tränat mig igenom alla graviditeterna och gör så även denna gång och hoppas så kunna fortsätta med det då det som i det ogravida livet, ger så mycket både kroppsligt och mentalt. Gravid-illamåendet blir tusan bättre av rörelse! Något jag knäpper händerna hårt för denna gång, är vad som under barn tre och fyra, var riktiga mardrömsveckor.. de där veckorna i slutet, med strokeliknande migrän.. synbortfall, domningar, borttappat tal.. med Lillminsting i magen hade jag migrän i princip dygnet runt senaste veckorna. Det var hemskt. Just i detta nu mår jag tipptopp på alla fronter och njuter som bara den!
Har det varit tufft att vara hemma med barn samtidigt? Världslyxigt att få vara hemma med mina älsklingar! Kunna se ut som ett spöke och bara vaa. Tiden i början är ju som den är.. men jag har tyckt att det känts sååå lyxigt att kunna må piss-illa här hemma ifred… myst extra med barnen, stuvat undan hittepå-måsten.. sänkt kraven. Jag kan fortfarande skratta åt att barn finner sig så i olika situationer.. ”mamman byter skepnad men verkar tillfreds med det så då är vi också det”, typ så. Som att hon som sällan nuddar tv-soffan, plötsligt föreslog tv-vila mitt i dagen… ”åå vad mysigt, mamma!”. Eller att hon som också är en nattuggla, kväll på kväll somnade före alla barnen!? … mm, det var ju lite konstigt.. ”vi längtar efter att du orkar kvällsläsa för oss igen”. Eller alla de där veckorna när jag mådde så illa att jag sov… med finn crisp i mungipan… vad tokigt att mamma äter på natten!?”. Fastän vi aldrig haft så många barn som vi har nu, tycker jag att dryga, första trimestern, gått som bäst denna gång.. förstås för att inget av barnen är sådär pluttlitet längre och jag har också känt mig så tålmodig och tillfreds. Och om morsan behövt slumra en stund mitt i dagen, har storasyskonen denna gång kunnat hålla koll på lilla Virvelvinden… otroooligt lyxigt! Det var betydligt körigare att vänta barn med en tre- och en ettåring tex…
Hur har alla barnen reagerat på kommande syskonet? Det har bara varit hurrarop, vilket känns enormt gott. Barnen har faktiskt tjaatat på sin mamma och pappa senaste åren och tyckt att ”kom igeeen, eeen till!”. Kul!
Var det planerat? Barn är en gåva och ingen beställningsvara. Vi är oändligt tacksamma över detta barn, som vi önskat oss såå.
Vet ni om det är en tjej eller kille? Ja det gör vi, faktiskt. Vi har aldrig tidigare bett att få reda på könet vid RUL, men denna gång ville barnen så, så gärna det och det kändes härligt av flera anledningar, så vi gjorde så. Det är charmigt både ock, kan vi konstatera.. att inte veta.. och att veta lite mer, vem vi väntar på…
Har ni alltid varit överens om antal barn? Eller har någon velat ha fler än den andra? Svar Ja på fråga ett! och Svar: Nej, på fråga två! Tror att det är hur viktigt som helst att vara superöverens angående det här.
Vad ser du mest framemot med en ny liten bäbis? Är det något särskilt du vill göra annorlunda nu? Att få möta en ny liten människa, det finns nog inget häftigare? Att få se barnen tillsammans med sitt nya lilla syskon. Se den vackraste människan jag vet, barnens pappa, hålla i sitt lilla knyte… åh puh. Möta kärleksstorm (blandat med kaos, givetvis). Få möta lillungens blick, för första gången. Alla de där små, så stora stunderna i början… längtar enormt. I övriga, i stora drag, önskar vi få fortsätta leva såsom vi gör och älskar, långt bort från flock fast i ekorrhjul, pusslandes med vårt alldeles egna livspussel, samlandes på tillsammanstid…. en dag i sänder.
…
Tack igen å igen för alla grattis… och GRATTIS, alla mammor på morsdag idag!
-Det var nu bara det lilla slutet kvar av sommarlovet. Vi kramade ur det, allt vad vi kunde, jag och barnen. När det bara var några få dagar kvar av Det Evighetslånga Sommarlovet… lovet, som helst aldrig skulle ta slut… då, sköljdes modern av en sådan enorm separationsångest. Livet, livet..
Här kommer några glimtar från sommarlovets avrundande, samt en från just nu-rapport. Häng med!
Sommarlovande. Sådär helt helt utan minsta lilla skärm som stör små hjärnor från lek, vila och kreativitet. Kojbygge och lekstugelek pågick här. Och jag fick vara ”en fluga på väggen” bland alltihopa.
Ta hand om sin lilla ponny och vara högst involverad i lunchlagandet. Också sånt som hör livet till här hemma.
Kvällsdoppen i sjön..
Junis höna, har idogt legat och ruvat senaste veckorna..
Vi har ätit (och äter) Skördemåltider, en efter en.
Att gå ut i landet och hämta in potatis och morötter, rödbetor, broccoli, persilja.. ugnsrosta rotsaker.. eller vad säger jag; airfry:a (använder vår konstant just nu!) menar jag ju! -både rotsaker och kyckling. Tillsammans med en fetaostkräm och massor av persilja på toppen.
-Så himmelskt gott!
Sista sommarlovslördagen band jag denna bukett och tjavade sedan iväg med övriga gänget. Vi drog på ”Sommarlovsavslutning hos barnens Farmor och Farfar. Världsgod middag inmundigades och barnen hade skatt(godis)jakt och lekte järnet med sina kusiner. Himla, himla trevligt!
Den här stilen på stora delar av vår nedervåning har vi haft. Eller ja, har.. men nu har det hunnit hända en del sedan denna röra. Skönt. I långa perioder är jag såå tålig på stöket, är absoluut iiinte oskyldig att tycka ”ska vi inte börja med det här och det här” eller haka på M´s likadana idéer… sen går det till en gräns… OCH JAG BALLAR UR. Totalt. En eller två gånger per år typ. Jobbigt i stunden, när alla bygg- och renoveringspåhitt bara känns övermäktiga bland alla små gulliga virvelvindar och liiivet liksom, som ska levas mitt ibland allt. Men det där ”psykbrytet” är också bra, för alltid landar jag i hur otroligt lyxigt det är, det vi håller på med.. att det är ok att tycka det känns motigt ibland, men påminna oss om, att det här är vi och våra idéer och påhitt, där vi bygger vårt hem och liv. Lyx lyx lyx.
Och soliga dagar som denna, går det ingen som helst nöd på oss.. då lever vi i vanlig ordning ute och just nu är köksträdgården som en enda dröm. Så tacksam att frosten hållit sig borta än så länge. Allt är så fint fortfarande.
Hundvakt har vi varit också. Passar oss perfekt. Kan inte ens tänka mig in i hur logiken skulle gå ihop med en egen hund just nu, än fast det absolut finns önskningar om en egen hund från typ alla familjemedlemmar här hemma (minus ”någon”… nämner inga namn…). Att då få låna, promenera, busa, gosa… och sen lämna tillbaka. Är helt ypperligt!
Sista sommarlovsdagen kom… och jag kunde knappt andas, kändes det som. ”Sista dagen, för lilla Bertil.. att vara helt helt fri, innan skolplikten tar vid”. Vemodet visste inga gränser den dagen, men jag bestämde mig för att njuta allt jag kunde av dagen. Vi drog till skogs! Och levde livets liv. ”Blåbärskrig” pågick bland busungarna, mamman plockade några liter blåbär och så gofikade vi. Ett himla fint avslut på lovet.
Blåbärsfläckiga om kläderna tjavade vi en sista gång ner mot lagårn, för att kolla till den ruvande hönan. Trygga och bara härligt pirriga, somnade gänget till kvällen. En sån ynnest och tacksamhet i sig. Och ett så fint sommarlov, i våra hjärteaskar.
Första skoldagsmorgonen kom. Dimman låg tät över åkern, vi gick ut i köksträdgården och skördade inför skolbarnens fruktstunder. Både jag och M var med när alla barnen skulle lämnas. Alla tre så peppade. Det kramades hejdå. Skolbarnen stannade tryggt på skolan. Pappan på kontoret. Och Mamma och Lill-Olof drog hemåt. I smyg.. gick jag runt och snyftade vidare,.. likt jag då gjort de senaste dagarna. Gav mig ut med trött lillvän i vagnen.. kutade skiten ur mig och tillät mig känna mig exakt så ledsen och sorgsen som jag gjorde.
Och knåpade ihop en reel. Som ni var många som tittade och reagerade på … se denHÄR, om du missat den.
Poff var det fredag och lilla korta skolstarten hade landat fint hos oss alla. Vi gjorde oss kalasfina och tog pressanger och blomster och drog iväg..
.. hem till mina älskade päron. Pappsen fyllde år. Så himla mysigt och gott, att få fira ännu en födelsedag tillsammans.
.. och vad möttes vi av när vi kom hem?
Lilla Gullefjun!!!
Den första av tre små kycklingar som ruvats fram helt och hållet på naturligt vis. Helgen kunde inte ha börjat bättre. Nykläckta små liven. Äntligen här!
Alla njöt av helgen. Fotbollsmatcher hit och dit. Jourande. Och norpande av vila och återhämtning på olika vis, övrig tid. Augusti är sitt vackraste just nu.
Skördar, bakar och lagar. Och diskbänken ser absolut ut såhär mestadels av dagarna.
Söndagen var en otroligt regnig historia.. som till kvällen sken upp och röda vinbären lyste som pärlor i kvällssolen. Tankade på tillsammanstid, var vi nu redo för en ny, hel, skolvecka (nåväl, barnen redo.. och nånstans hade mamman också börjat landa…)
Ännu en gång stuvas vardagen om.. samma steg som tagits vartannat år sedan 2020 när Storebror började förskoleklass. Barnen är hel-redo och det gör mig så lycklig. Och stolt. Att se de trygga, direkt från hemmalivet, börja på skolan så självklart. ”Det är bara mammahjärtat som ska hänga med”. Så är det. Och snart är det nog i kapp, ännu en gång. Snart har vi en ny hemtam vardag.. med några timmar skola för Tripp Trapp Trull.. och många timmar hemmaliv. Lillminsting är förstås helt hemma. Inte omysigt, alls.
Nu är vår första riktiga vardagsvecka igång.. hösten smyger kring hörnet..
Önskeplaner vecka 35
-Ta oss ann, med gott mod, Första Riktiga Vardagveckan På En Hel Evighet… kräver god planering, mysiga vardagspåhitt, mycket vila. Just så.
-Lillen och jag har en del att beta av tillsammans! Som att plocka in lite mer röda vinbär, åka till stan för ärenden.. och mysa, massor.
-Leka med finvännerna efter skolan!
-Jag ska på ett mycket spännande möte!
-Ta hand om kycklingarna!
-Fira ut augusti med både barndop och 30-årskalas. Det blir kul!
-Möta september! .. längtar.
.. men innan september tar vid, ska här omfamnas, varendaste augustidag som är kvar. Allt har sin tid.
Hoppas att ni mår bra! Jag hoppas att vi ska höras lite mer frekvent här inne nu när vardagen är igång igen.
Senaste kommentarer