En allra första Sommarlovsmorgon!

Å.

Känner mig alldeles pirrig i magen idag.

Hade en sån enormt idog arbetsdag igår ute i trädgården. Höjden av lyx, jag vet. Och nej, med mina tre gull som hjälp- och stjälpredor, var det inte svårt för HemmaMamman att slå igen sina blå när ljusa junimidnatten var där.. inte igår heller. Dom där ”småprojekten” börjar nu prickas av ett efter ett där ute på gården (det finns inga små projekt brukar vi säga? ett litet projekt tar ändå sin tid, alltid. Och gärna typ dubbelt så lång tid som man tidsoptimistiskt tänkt..visst?). Barnen leker nu i Lekstugan för fullt, jag njuter ljudet av gruset kring nysnickrade trappan och har min absoluta favorit-kaffesörplarplats just där, på ena trappsteget.. med hästarna alldeles bredvid. Precis allll plant, ett par nya rosor, alla dahlior och en nyköpt klematis grävdes ner igår.. och idag känner jag bara; Idag tar vi Sommarlov, barnen! … ja vi måste ju bara bestämma oss liksom, haha! ”Vi stackare” som är hemma för jämnan…

En allra första Sommarlovsmorgon!

På det drömmigaste vis. Ungar serveras frulle. Jag morgongympar. Och till sist sätter sig mor där på trappan och äter sin frukost i lugn och ro.

Alltsammans med det där stora vita äppelblomsfluffet ovanför. Hästarna nära. Samt en liten minimänniska som pratar och pratar… tjavar runt i sin prickiga pyjamas och är allmänt dögullig och glad.

Bertilen och syrenerna.

En nyfiken Fjäder. ”har du nån havregrynsgröt över eller?”..

Nu ska vi njuta Sommarlov.

Sommarlovsmorgnar, barfotabarn, hummelsurr och blombuketter plockade från vägens kant. Glass några för många och galopp över grönan äng. Midsommarnatt, barnaskratt och känslan av oceaner av tid Tillsammans. Tack Livet. För ännu en Sommar.

Emmeli

Små kära bestyr inför en alldeles särskild dag!

(Inlägget innehåller pluttgullig reklamlänk för Lindex!)

Å. Det är ju bara så himla speciellt med barnens födelsedagar.

Jag hade tänkt bjuda er på ord om odling idag, men nä ni vet hur jag är.. med hjärtat i handen, alltid. Så dom orden får komma en annan dag istället. Nu är jag så himla mitt i tankarna på att skapa en härlig dag för älskade Lillebroren i familjen. Ettåring ska bli tvååring.

Ungarna sover sedan länge. Ballongerna hänger i taket. Tårtan är bakad. Gräset efter barfotaspringet är borttrollat.

Jag ska nu bara slå in några små paket. Loppade porslinsfiguren och andra smågrejerna.. den största presenten ids jag inte slå in.. den får han leta ute på gården imorn istället…

Krinklade, vävda bomullsshorts i rostbrunt. Dögulliga. Likadana hittar ni HÄR.

Ännu en bok i favoritserien, Bonden Blom. HÄR hittar ni denna. En liten vattenkanna från Granngården.

Och så ska jag skriva på kortet. Ord från hans familj. Som beskriver hur mycket vi älskar honom, hur alla kan springa huset igenom när B är på dela-ut-kramar-humör.. för dom där småarmarna går inte av för hackor, där dom drar tag i en och kramar om. Vår lilla traktortokige, blomälskande, djurgalne, fortfarande väldans ammegosande Lillebror.

Mamma Emmeli

-eftertänksam och så himla lycklig och tacksam.

En ynnest!

Det doftar av himmel på jorden.

Luften är så varm. Våren förvandlades till försommar som plötsligt Morsdag till ära, blev som Högsommar.

Jag har känt mig som en prinsessa. Från morgon till kväll. Förresten, så känner jag mig som en prinsessa, varje dag.

Min stora, stora skatt. Älskade Tripp Trapp Trull.

Tack för att just jag fick bli eran Mamma. Det är en ren och skär ynnest. Jag gör mitt bästa för er, varje varje dag.. det är ni så himmelens värda… och som ni ger mig kärlek åter. Den bästa mammalönen. Obetalbart underbar.

Dagen började med söta teckningar målade av minimänniskor. Pussar och kramar. Fint paket. Med en så himla fin klänning i. Där en finurlig skäggig påstod att ”det är barnen som ordnat den”. Jag känner mig bortskämd. Och så fin.

(Psst! Klänningen kommer från Indiska!)

Så har vi firat världens bästa MammaMormor och MammaFarmor. Älskade mödrarna våra, så viktiga för oss alla. Och en så innerlig lyx att barnen får ha både sin Mormor och Farmor, nära, nära. Både i hjärtat och rent fysiskt.

Jag funderar ett slag.. Tänker att, det är lyx att få vara Mamma och Fru i Team Drömgården.

Den skäggige påstår att han känner likadant, fast från Pappa-Man-sidan.

Vi gör det här tillsammans. Värderar varandras bidrag till att Team Drömgården rullar, dag efter dag, lika mycket. Jag tror det är en viktig byggsten i äktenskapet.

Det är vi och barnen. Men ibland är vi ju på två håll.

Det är då inte viktigare att han susar iväg på Konstruktörsjobbet, än att jag pysslar om småbarnen, viker tvätt, skriver handlingslistor och fyller hemmet med såpadoft och nyplockad blombukett. Och det är lika viktigt att M gör enormt imponerade renovering, som att jag är den som tänker ut varendaste middag här hemma. Bara för att ta några små exempel. Livet är ju så mycket mer, på alla fronter, jämt och jämt. Ni vet.

Men det vackra i kråksången, är att vi aldrig jämför. Aldrig.

”Ni är ett riktigt team!”, sa 6-åringen till oss häromdagen. Bland dom vackraste ord vi kunnat få.

Inget är att ta för givet.

Varken att få vara med om ännu en häggblom. Att få hålla en liten hand i sin, och kalla den för min. Eller att ha en andra halva vid sin sida, som finns där som den trygga klippan när stormen river i.

Inget är att ta för givet. Och jag är tacksam, för varje ny dag.

Tack för Livet.

Och tusen massa grattis till alla er andra mammor där ute! Då räknar jag in småttingmammor, bonusmammor, Hästmammor, Hönsmammor, Gudmammor, Extra-mammor, Mammas-Mammor…. ja ni förstår. Alla, är ni så viktiga! <3

Emmeli

Den allra första trädgårdsbuketten, belöning till en trött trebarnsmor!

Har ni sett nåt så vackert?

Den allra första trädgårdsbuketten för denna sommartid. Jag är salig.

Ett par kvistar nyutslagen hägg, en liten björkkvist, några ljuvliga narcisser (pingstliljor) och en liten skara förjätmigej (psst! mellan er och mig! -är huutlöst nöjd över dessa små blå… som jag fann förra året i en ödeträdgård och flyttade hem till oss.. blev så fint. jag älskar förjätmigej!)

Oh. Jag är en trött men nöjd trebarnsmor denna majfredag.

Det finns iiingen hejd på allt jag vill göra denna tid på året.. samtidigt som jag bara vill sitta i trähammocken under björken och se hur knopparna brister. Försöker ordna mig en balans. Går tusan okej. Men tänk, om dygnet kunde få sig en hop timmar extra i denna ljuva tid… det vore något, va?

Älskvärt ”bekymmer” också, med massa bestyr som både behöver och villhöver göras. Ibland kan det vara lite frustrerande, när jag är är hemma med barnen, och ser allt som vi både behöver och villhöver göra, och så gåååår det ändå inte. Väldans många sysslor gör vi tillsammans och det är så mysigt, men vissa bestyr går ju inte alls att ha småttingar med på. Älsklingarna där! Som denna vecka varit mor ”en liten utmaning” stundvis. Nåväl. Utvecklingsfaser kallas det…. och såna är vi positiva till, eller hur!? (haha! … jag bär dom gråa håren med stolthet, sådetså!).

Njuter nu av ännu en vacker majkväll.

Ungar slumrar gott och jag pustar ut. Tittar förnöjt genom dom nyputsade, skinande fönstren i hemmet, blombuketten i vasen, den gröna björken som vajar där ute i vinden och så hör jag Storebrors ord innan han somnade, ringandes i huvudet; ”vilken bra dag det här har varit”… och känner att ”jag gör precis allt för er, älskade barn”.

Och, det äär ju inte farligt att sjåsa på, som jag kanske gjort lite extra-extra denna vecka, OM det är så att vilan möter upp. Det får den göra. Så att man inte tippar över från ivrig, energifylld och glad, till stressad, olycklig och matt, ni vet?..

Den allra första trädgårdsbuketten är plockad, underbar belöning till en pustande trebarnsmor. Som ser fram emot en pingtshelg med älskade familjen samlad, sommarhagebygge och morsdagsfirande. Så tacksam för allt.

Ta hand om er!

Emmeli

Smått overklig!

Lilla gänget. Och jag. På en liten tur. Ner till hamnen.

Vägen dit. Ett äventyr. Cyklandes. Skrindades. Vi spanade på myrorna i myrstacken. Och plockade tussilago i dikeskanten.

Vi lyssnade på fåglarna. Juni konstaterade att hon hade ”ljusblick i ögat”. Solen alltså. Och det var nästan, så att vi behövde kisa, åt den illigt gröna grönskan.

Småhänder som fångade stenar febrilt. Kastade och tjoade åt alla ”plopp!”.

Vassen vajade i vinden och det doftade hav.

Smått overklig. Sagolik. Så vacker! Det, är maj i sitt alltid så underbara nötskal, det!

… att vi bara hann hem, slänga av oss kläderna på hallgolvet och dundra ner vi lunchbordet för att titta ut genom fönstret och konstatera, ”däär kom den där hagelskuren (som vi kanske ser längst bort i bild?)!”. Det, gjorde turen bara ännu bättre.

En tur till havet med Tripp Trapp Trull. Det stora i det lilla. HemmaMamman nyper sig i armen.



Emmeli

Flyg lilla sparvöga, flyg!

Mina älskade småpojkar och jag.

Förändringens vindar sveper om oss. Det är nya tider på intåg. Det drar åt i magen på mig och i Mammahjärtat, förstås. Livets senaste sex år sköljer över mig. Min första lilla bäbis, börjar bli så stor.

Jag är HemmaMamma. Det lyxigaste jag kan tänka mig. Inte alltid lätt. Men något jag älskar varje dag och som är ”mitt livs viktigaste jobb”. Det är här jag vill göra karriär, ingen annanstans. Att få ge barnen detta drömgårdsliv. Med lugnet. Friheten. Oskyndandet. Stora gården som är ett äventyr i sig. Djuren. Tryggheten. Det är magi. Min och M´s mjuka vardag, är barnens barndom. Som kommer att prägla dom genom hela livet. Att få putta sparvarna ur boet, i rofyllt tempo.. en livsinvestering, för hela familjen.

Just nu. kan jag ännu inte riktigt sortera tankarna väl och känna mig modig, för nya livskapitlet. Jag låter känslorna finnas där, alla som vill ta plats. Men gömmer dom också, spelar peppig och njuter av synen av den där lillungen, min förstfödde lille sparv, som absolut tycker att det känns pirrigt i magen med något nytt men som ser så lycklig och nyfiken ut, som susar mot sina småvänner och ser fram emot… Att börja på stora skolan, i fräsiga förskoleklassen till hösten. Och inget, gör mig ju lyckligare. Än att se han växa, inifrån och ut.

Nu ska första lilla sparvungen puttas ur boet, ett första lilla steg..

Det är vidunderligt och svindlande. Att få bli mamma. Och pappa. Att ta sig ann livsuppgiften, att ge dessa små människor ett så gott liv vi bara kan ge.. med fokus på kärlek, trygghet och en förhoppning att forma små goda medmänniskor, med en god grogrund som även klarar av lite storm från omvärlden, som älskar sig själv inifrån och ut. Puh. En livsuppgift, som inte alltid är så enkel, eller hur? Jag och barnens pappa, tänker alltid, att vi gör så gott vi kan. Med ”ettan”, är precis allt en första gång..inte för att han är något ”facit” för småsyskonen, inte alls..dom är ju helt egna minimännskor, var och en… men ni förstår nog hur jag menar. Erfarenhet, ger trygghet. Och precis allt som sker med ens förstfödde, är för oss alla, något vi gör utan erfarenhet.. men vi lyssnar på hjärtat och kör på feeling, i vanlig ordning..

Nu är det maj. Och jag njuter nåt enormt av HemmaMammalivet. Att få rå om alla barnen, precis hela dagarna, varje dag. Vi pysslar här hemma på gården, gör små utflykter, hänger med småvännerna och storfamiljen. S har ju haft sin syskonplats på föris, som vi använt utefter vår önskan.. det äär ju himla fint och nyttigt att låta barnen få knyta egna trygga relationer utanför hemmet, efter en viss ålder.. det har Storebroren fått göra och den tiden var Lillasyster vid nu också och tanken var att storasyskonen skulle gå tillsammans, några timmar i veckan, på förskolan denna termin. Men det blev inte så, först självvalt, sen bestämde en viss pandemi över oss. Det är hemmaliv för fullt..och utöver egna träffar, så möts pluttarna på fotbollsträning, kottegruppen (hälsar på en stund på skolan med blivande förskoleklassen nu en gång i veckan) och söta Äventyrskören.

Den här våren må vara knepig på ett sätt.. men på ett annat, så älskar jag den. Vi tar varje dag som den kommer och njuter allt vi bara förmår.

Samtidigt som jag bara vill vara kvar i nuet, så vill jag ju inget hellre , än att få vara med på barnens häftiga resa, genom livet. Se småkottarna växa upp till egna personer. Finnas med den trygga öppna famnen, hålla lilla handen i min.. för att sedan, se sparven flyga iväg, tryggt.

.. mitt ängsliga jag tänker följa med i lillungens iver. Och andra halvan av mig, är redan pepp på vad som väntar. Allt kommer bli bra, visst?

Älskade lilla människa.Tack för allt du lär mig om livet. Du lilla sparvöga. Flyg över ängarna. Mamma finns här, alltid och lite till. Och än om det gör lite ont, så är det så fantastiskt att se, att du släpper min trygga hand med trygghet.. Flyg lilla sparvöga, flyg!

Emmeli