RS-virus-helvete!

Det är nya årets allra första dagar.. livet bjuder hård motvind.

Kan det inte bara vara nog snart?”, känner jag. Jag VET att det inte bara har varit dåligt senaste månaderna, det har varit så mycket fantastiskt också. Men just NU, känns det som att vi bara strösslats med det ena efter det andra i utmaningsväg.. att uppehållen bara är så pass att vi kravlar oss till ytan, sen kommer det något nytt. Idag kommer allt i kapp mig. Det hade kunnat vara värre, men ni vet.. ibland behöver man bara få bryta ihop. Just vad jag gör nu.

Något gick sönder inom mig, i lördags, när hemmet fylldes med panik då bäbisen plötsligt låg helt lealös i våra armar.

Vi tar det från början.

En ny basiluska hade haffat oss efter en (!) ynka utsvävning ifrån isoleringen här hemma. En efter en blev ungarna förkylda från och med julhelgen. Med hosta. Lite feber. Fem dagar i feber för 3-åringen, han var absolut risigast av storasyskonen. Medan dom två äldsta bara har varit ”lite förkylda”. För lilla bäbisen började allt med hosta, prick fem dagar efter att 3-åringsbroren insjuknat. Jag vet inte hur många gånger jag sagt ”tack Gode Gud för att jag kan amma honom”. För Lill-Olof har klunkat mjölk, orkat suga och orkat hosta sig förbi det slem han haft inom sig. Framtill hans ”Dag 4”, årets första dag. Då plötsligt, under eftermiddagen, orkade han inte hosta sig igenom slemmet längre. Han orkade inte äta som vanligt. Näsan blev mer och mer täppt (bäbisar, upptill 6 månader andas ju bara genom näsan..). Och vi bestämde oss direkt för att rodda med barnvakt för att åka in och få hjälp med honom innan han blev sämre.

Men tvärt blev Lill-Olof så himla himla dålig.. att han helt enkelt slutade andas för ett slag. Föll bort. Blev slak och grå.. som en överkokt spagetti hela han. Paniken var ett faktum. Jag, som alltid är den som tar till rädsla och oro långt före M, lämnade över bäbisen i panik till pappan, men han konstaterade samma sak. Sekunderna då, var som evigheter.

M jobbade med att försöka få liv i Lill-Olof medan jag ringde 112. Kräkfärdig av paniken och stressen i kroppen. ”Dör han nu?”, tänkte jag. ”Han får ju inte luft!”.

Snabbt var ambulansen här, på dessa minutrar hade vi lyckats skaka liv i lilla bäbisen så pass att vi visste att han andades, han orkade ha ögonen öppna någon liten sekundstund i taget, men han var så slö, så slö.

Farmor kom över och tog hand om storasyskonen (lycka! -att kunna be, och få, hjälp på bara några minuter). Medan vi andra samrådde med ambulanspersonalen att vi skulle sätta oss i bilen själva och åka i il-fart, då bäbisen satt bättre i sin egen bilstol än i ambulansen. Så det gjorde vi. Och dom fem milen i bil var inte roliga, alls.

Inne på akuten slussades vi direkt in på ett rum. Där och då, måste pappan lämna oss. Han får inte följa med in. På grund av Corona- helvetet. (Ja, jag svär. Jag är så less så less, på alla dessa virus som härjar så hejvilt på grund av skit-pandemin).

Där satt jag med min bäbis i famnen och väntade på hjälp. Lill-Olof kämpar med hela kroppen för att få luft. Jag känner mig otillräcklig, maktlös och alldeles chockad. Chockad, över hur fort det gått från att hans allmäntillstånd varit bra, att han orkade ”allt”, till att han nu var såhär dålig.. allt inom loppet av ca 1,5 timme.

Vi får snabbt hjälp. RS-testet tas i lilla nästan på bäbisen (en lång eländig tops, som på oss vuxna när man tar covid-test, ni vet) vilket gjorde lillungen så upprörd att han skrek ALLT han kunde (fast han nu är så slut och hes och slemmig att inget ljud kommer, bara väs) och kämpade, tills han åter tuppar av. Denna syn, glömmer jag nog aldrig. Synen av min älskade, älskade, lilla O, som kämpar och kämpar, i full panik, med att få luft.. men lyckas inte… och återigen blir han lealös. Adrenalin och syrgas hjälper honom igång.

Nu är det sen kväll. Vi läggs in. Igen.

Tillbaka där vi var när Olof var åtta dagar gammal och han behandlades för stafylokocker, (fast då var han aldrig sjuk ett endaste dugg.. då var det ”hängslen och livrem”-läge och orosnivån var inte hög alls).

Nu, tillbaka till skriken när dom ska sticka honom. Tillbaka till sköterskornas uppgivna suckar över att små blodkärlen bara ”sticker åt sidan”. Tillbaka till nålen som till sist måste sättas på huvudet, följt av lillungens väsande skrik .Tillbaka till det isolerade rummet, nu med oro i massor. Oron, som bara fått småpauser hela tiden, sedan Lill-Olof kom till världen.. det har hela tiden strösslats, i vår egen lilla familj eller den stora oss i kring, saker som gett hopphjärta och behövt sin ansträngning och sugit energi. Mellan dipparna har vi kravlat oss på banan igen, känt ”nu, nu vänder det”… och så har det istället blivit något nytt att ta itu med. Så är ju livet. JAG VET. Men det kan vara mer medvind än såhär, det kan det sannerligen.

Men nu var vi där vi skulle vara i detta läge.

-”Olof, Olof, Olof, mamma är häär. Mamma är häär”, försökte jag lugnande hjälpa honom genom otäcka stick. Han håller min hand. Det greppet är det skönaste jag känt. Han hade kraft igen.

Prover tas. RS bekräftas.

Inhalerandet är igång. Andningsfrekvensen mäts. Vi är helt uppassade och fantastiska vården har full koll på vårt lilla barn, dygnet runt. Det knastrar, väser och piper om dom små andetagen. Ingradningarna är ett faktum och hela lillkroppen jobbar på, bara för att få luft. Än hur mycket jag önskade att vi skulle vara hemma i varma hemmet, årets första dag, tillsammans med pappan och andra syskonen.. så ville jag inte vara nån annanstans än just där.

Dag 4 och Dag 5 ska tydligen vara dom mest kritiska när det gäller RS. Det är i alla fall så i många fall. Och det stämde mycket väl på vår Lill-Olof. Dessa dygn behövde han hjälp med andningen och vi har varit inlagda under dessa dygn.

Igår, fick vi komma hem igen, på permission. Nu klarar bäbisen av att andas utan inhalationer och har, enligt läkaren, klarat detta skitvirus så bra han bara han i den ålder han är”. Han är ”på andra sidan” och har nu bara besvär som en dunderförkylning, men stundvis blir han tät och andningen svårare, därmed amningen också..men allt ändå på den nivån att vi rår upp det själva här hemma. Läget är spänt och ängsligt, milt sagt. Vi är nu utskrivna och fortsätter heltidssysslan ” se till så att Lill-Olof får god andning och äter nog” här hemma. En stund i taget. Må det inte bli sämre igen..

Over and out från Drömgården.

Emmeli

Du med den lilla koftan blå

Du med den lilla koftan blå

Du med den lilla koftan blå?

.. jag vet jag sagt det om och om, men mamma älskar dig så! 

När du ler mot mig, med finurlig liten mun och tindrande blå, kan jag inte låta bli att fundera; säg, vad tänker du på?

Jag tittar på dig och kan inte förstå.. 

-Vad har jag gjort för att förtjäna dig och skaran Tripp Trall Trull? Jag är så stolt över er, ni är ju MAMMAS GULL!

 Jag vill hålla din hand i vått och torrt. Du vet, mamma finns här.. bara ett andetag bort.

Jag kommer alltid att lyssna på orden du mig säger, försöka finnas här för dig, både när det gäller små och stora grejer.

 I livets upp och ner, ja då finns jag här för dig. Du och syskongänget, betyder allt för mig. 

Du med den lilla koftan blå?

Vill du hålla min hand? Får jag vara din vän? Lilla hjärtat, mammas prinskorv. Gosevännen, vår LillOlof? 

Vi håller handen, så länge du vill. När du en dag släpper, kommer Mammahjärtat jubla och samtidigt önska; ”snälla stanna, bara lite till?”. 

För mitt i allt, så vill jag inget annat, än att få se dig växa upp, leva livet precis som du känner. Känna dig stark och fri, och våga kämpa för det du tror på, även när det bränner. 

Men först ska vi vara här i bubblan den lilla.. amma, gosa och pussas ja, ibland är det nästan som om tiden står stilla?

Minutrarna går och du växer med dom.. snart plockar du blåbär, bakar bullar och tar med ponnyn på en svängom. 

Jag är så lycklig att jag får kalla dig för min. Och vet du vad, allt du vill, -så är jag din!

Du med den lilla koftan blå?

…. jag vet jag sagt det om och om.. men mamma älskar dig så!

Mamma Emmeli

Det där orosmolnet!

Var va vi? Jo. Vi har ett orosmoln till framför oss.., sa jag häromdagen..

När vår Lilla O var 48 timmar så gjordes den sedvanliga ”48-timmarkontrollen” på BB. Allllt såg så fint och bra ut (hurra!!)… men (här kommer förklaringen till en stor dos av min oro senaste veckorna)..

– ”han har ett litet, litet klick i höger höft, sa läkaren..

”vi kommer att remittera er till Umeå inom några veckor och han kommer att få göra ett ultraljud på höften. Det man vill utesluta eller upptäcka i tid, är en eventuell instabilitet i höften, som kan ge stora problem om den inte åtgärdas i låg ålder. Är det så att höften är instabil, kommer han att få ligga i en sk. Von Rosenskena. I sex-tolv veckor. Ni kommer då att få besöka sjukhuset en gång i veckan för att få hjälp att bada barnet samt att spänna skenan utefter hur barnet växer. Ni kommer alltså inte att få ta av skenan själva. Amningen kan bli lite svårare och andra saker, som att byta blöja. Men barnet har inte ont och anpassar sig fort. Det brukar mest vara frustrerat i början, av att sitta fast”….

….nånstans här, brast jag totalt. ”Sitta fast.. ska min lilla lilla människa sitta fast i en hård skena, dygnet runt?”, var det enda jag kunde tänka. Ni som vet, ni vet. Skörheten när barnet är 48 timmar. Eftervärkarna gör en mör samtidigt som mjölken ska hitta ut. Hormonerna är som en flugsvärm i kring. Livet känns överväldigande och övermäktigt precis som det är.. Och nu skulle mitt barn SITTA FAST I EN HIMLA OTÄCK SKENA. Jag kunde inte tänka klart. Inte tänka på att det kunde varit så mycket värre. Jag bara bara grät och grät. Ville inte släppa min bäbis en sekund.

Dagen efter var modersmjölken där den skulle, lillungen klunkade och jag kunde samla tankarna något och fokusera på att det var positivt att det fanns ”smidig” hjälp att få ifall ens barn har en instabil höft (eller två). Med en Von Rosenskena (du får googla), så vet man att efter den gjort sitt under dessa förstås krångliga veckor, så är höften perfekt. Skenan ordnar problemet. Så än om det skulle vara krångliga veckor att vänta, så var det ändå en tröst. Problemet gick att lösa, ”lätt”.

Vi dök in i bäbisbubblan totalt igen.. myste å myste i några dagar.. sen behövdes all kraft samlas inför dom andra utmaningarna vi skulle igenom, ni vet.. tankarna på den där skenan fick inte så mycket plats..

Och nu blev det för några dagar sedan dags att susa till Umeå och stora sjukhuset och jag var så nervös att jag ville kräkas. Det var en hel massa bäbisar i väntrummet. För precis som läkaren sa så skickas remiss på väldigt, väldigt många bäbisar. ”Det säkra före det osäkra”. Det blev vår tur och våran minsta lilla människa fick träffa en specialistläkare och göra ultraljud på små höfterna.

Ni kan bara ana känslan när vi sedan fick beskedet att ”allt ser jättebra ut. ni kan åka hem och fira. behöver inte följa upp detta minsta lilla”.

Tacksamheten visste och vet inga gränser.

Vi skulle få fortsätta gosa älsklings-O , nära, nära.. och hans höfter var perfekta, redan nu. Tack Gode Gud.

Aldrig med någon av våra bäbisar, har jag njutit så av att ”hålla nära utan hård skena emellan oss”. Amma hur som helst. Byta blöja som vanligt. Eller bädda ner i vagnen, som vanligt. Och så vidare. Tänk att vi får fortsätta så nu. Gosa, gosa, gosa. Nära, nära.

Lillminstings första veckor i livet, har det sannerligen bjudits på både högt och lågt. Men nu känner vi medvindens kraft i ryggen… hallelujah för det!



Emmeli

Drömgårdsrapport!

Vår Lillminsting. Buren av sin världsvane Vackerpappas händer. Nyäten. Mätt och belåten. Klädd i farmorstickade overallen. Redo att bäddas ner i vagnen och gå långprom i senhösten med friskluftstörstige modern.

Mjölkdoftande lilla knyte. Som vi älskar dig!

Titta på hans små tår, mamma!”. ”Å vad han gäspar/nyser/knorrar/snusar/hickar gulligt!!”…”O är mer värd än guld, mamma!”

Det är så mäktig känsla att få presentera Storfamiljen vår minsta älskling. Om än med lite avstånd mellan storfamilj och lillbäbis, då vi är så RS-rädda just nu. Vi har blivit så fint uppvaktade att det inte är klokt. Söta presenter och vackra blommor, framförallt det där kärleksströsslet som är det häftigaste av allt.

Här, en annan dags bäbisfika. Med vännerna vi inte träffat på vad som känns som en evighet. Det var för gemytligt.

Igår föll den första riktiga snön och vi här hemma drog fram julpyssellådan. Det var uppskattat. Nu är det bara mys och pyssel ända fram till jul!

Beskyddande LillaStorebroren… som är så kär i sin Lillebror. Treveckorsdagen är passerad och Lillminsting är redan så självklar för oss alla.

Den allra, allra intensivaste bäbisbubblan har spruckit en aning nu.. Storebroren är åter på skolan en skvätt varje vardag, pappan har återgått till sitt vanliga arbetsschema efter att ha maxat bäbisbubbla så långt det var möjligt och HemmaMammalivet är igång lite mer ”som vanligt”, fast väldigt nytt, förstås. Bäbisbubblamyset håller vi hårt om tills vi känner oss redo för annat.

Mitt känslojag skulle kunna deppa ihop för att denna bäbisbubbla sannerligen blev maxad med livets ytterligheter. Men, det känns ändå nu… ganska bra? Vackert på något vis, trots allt det skaviga. Och känslan är starkare för var dag.

Min ena livsförebild, som tyvärr sedan snart ett år tillbaka är en ängel.. hon sa alltid ”man får förhålla sig”. Människan fungerar ju så att man gärna vill skapa tankemönster för att ”få ihop det” och kunna förstå vad som händer… Det är helt enkelt liiiivet som pågår, och det förändras ju, hela tiden på ett sätt..

Förhålla sig, acceptera det man faktiskt inte kan göra något åt.. ”Hänga med i svängarna”. Jag tror det ger oss mest ro och lycka på färden. Inte försöka streta emot, trots att det kanske är tuffare tider… nu är livet så här och vi accepterar det, förhåller oss och gör det bästa vi kan av det hela. Så. LillaLillebroren och vi har haft 22 väldigt njutiga och bebbgosiga dagar.. men livet har också varit väldigt omtumlande och oroligt, samtidigt. Så är det.

Vi har ännu ett orosmoln att vänta svar på.. men det är ”inget allvarligt”.. har inget med något sjukdomstillstånd att göra. Mer en känslomässigt jobbigt grej. Men, ”vi tar det då”, försöker jag tänka. Och njuter så det står ut genom öronen på mig av allt mys som försiggår här hemma nu. Vi är sedan flera dagar penicillin-krångelfria och lilla lillprins som jobbat på med antibiotikan så tappert njuter av att slippa det nu, det är jag alldeles säker på. Himlagod känsla, på alla sätt. (Om du missade, så finns svar på frågan ”vadå antibiotika?” osv, HÄR)

Idag skiner novembersolen från klarblå himmel. Rönnbären lyser som de vackraste av pärlor där dom hänger starkt kvar på rönnträdets grenar. Vi ska klä oss varmt och gå ut. Alla vintermunderingar togs fram igår och dom nu nytvättade sommar- och höstytterkläderna ska tillbaka till klädförrådet. Rundan till lagårdsstallet väntar. Fylla vatten och se så att hästarna mår gott. Börja mata småfåglarna vill vi också hinna med!

Dags att ge oss ut, mao!

Önskar er alla en fortsatt god novembervecka. <3



Emmeli


Det är livet som pågår!

Oktober blev november.

Bäbisbubbla, små och stora livet-utmaningar, infasande i ny vardag och Höstlov pågår. Livet. Dag för dag.

Jag känner mig smått vimmelkantig av senaste tiden. Fysiskt mår jag så oförskämt bra. Känslomässigt sviktar modet hittan, dittan. Ganska så typiskt för denna första tid med liten spädisbäbis. Stundvis stark, stundvis så skör. Allt hör till. Inget är konstigt.

Senaste tiden har det varit mycket åt alla håll, också. Väldigt ljuva och spännande saker (som att vänta och föda ett barn) samtidigt som vi också burit på en grav oro för flera runt oss. Väldigt, väldigt tufft.

Senaste veckan har bäbisbubblan fortsatt att vara mestadels bara himlagosig, och vi har fått byta oro, mot att istället fira den lyckade hjärnoperationen av älskade MammaMormors ”elaka boll i huvudet” (som barnen säger). Några oktobersolstrålar kunde inte komma lägligare.

Men när det ena berget var bestiget, dök ny utmaning upp..

När bäbis var 8 dagar gammal, fann vi två vätskefyllda blåsor på pyttekroppen .. som vi omedelbart kollade upp. Och tur var det.

Hans allmäntillstånd hade inte hunnit påverkas alls, men blåsorna visade sig vara stafylokocker, vilket på en så liten ,liten människa kan bli väldigt, väldigt farligt. Med spädisar dras det i stora växlar med en gång. Vi blev inlagda på ”barn”, jag och Lillalillebror. Det kändes ok. Bäbisen var ju inte sjuklig..det var lite som att vi fick ett superkoncentrerat knyta-ann-dygn i lugn och ro, han och jag.. vi fick ju tidig hemgång efter förlossningen så det kändes lite som att återvända till BB-myset. Lillvännen skulle få antibiotika, direkt i blodet, det var mycket viktigt.

Den timmen, eller timmarna kanske det blev, jag hade inte koll? Nattatimmarna, när dom bara stack och stack och stack min älskade Lillminsting, var vidriga. Efter blodprov osv, skulle infart sättas. Men pyttekärlen bara ”rymde” eller brast, gång på gång på gång.. lillvännen var så tapper, men så ledsen och lejonhoneinstinkten i mig ville bara slå ner alla och rusa därifrån med min lillunge. Särskilt, när det började pratas om att lokalbedöva lilla benet, borra (!!) och på så vis hitta blodkärl…. där höll jag på att tappa det, helt.

Till sist så beslutades det att börja ge penicillinet direkt i munnen, i alla fall..trots att man önskade få det intravenöst första 24 timmarna. Så dagen efter fick vi åka hem och fortsätta mysa.. bara kämpa på med snuskigt penicillin. Tre gånger per dygn. I tio dagar. Lille O är så himla, himla duktig och firar tagen dos med att sörpla mammamjölk. Snart är vi klara och det ska bli så skönt för oss alla. Ropar dock ej hej förrän härvan är helt över. Tacksamt är att lillvännen aldrig hann bli sjuk, han har haft god kraft hela vägen. Modershjärtat jublar för det, om än jag förstås önskar att han sluppit äta antibiotika 8 dagar gammal. Trots att han mått gott, har jag varit och är nog orolig i alla fall.

..Må vi slippa undan det förbenade RS-viruset bara! Det kryllar ju av det i år.

Det är ett pussel att försöka komma in i nya fyrbarnslivet..vi tar det mest piano och myser och myser. Bitar brukar falla på plats med tiden. Ingen brådis.

Vi varvar alla-hemma-tid med hemmamammaliv tillsammans med vår Fyrklöver.. och dom dagarna när jag är själv, går sannerligen ”i ett” just nu!

…Amma, amma, amma, spela UNO med storasyskonen med andra handen, servera mat till dom tre ”stora” stjärnorna, kanske hinna gå och kissa själv? eller komma ihåg att äta? ..”å jädrans, där står du och glor, frukosten! .. fastän klockan snart är halv tolv och jag ska fram med lunch..”…byta gulligaste miniblöjan, finnas till för alla, bonus om jag hinner hiva in en tvätt, hänga en annan..jag får världsfin hjälp av gullisar med tvättvikning som ni ser. Och så var det det där med middagsmaten.. ge oss en nypa friskluft med alla lager på lager kläder som behövs i kalla höstregnet, fodra hästar… ”å just det; nu är klockan fyra, penicillinet!!”.

Liivet, mer än fräsigt!

Den här veckan har vi Höstlov i Bäbisbubblan också.

Vi myser på allt vi kan. Knusslar inte till det, i vanlig ordning. Som att drösa ner oss inne på höskullen medan regnet faller utanför lagårn.. kramas och gosa skitbusig kattunge. Ha vettet att uppskatta mjuka, långsamma tillsammansmorgnar och en extra god frukost.

Åka hölass för fodrande av hästarna.. som sannerligen har höstlov, men verkar må gott trots att dom inte får umgås så långa stunder med sina människor, just nu.

Grillar korv och ponnyrider ute i regnet. Pappan varvar att vara på jobbet och att finnas för oss här hemma.

Storasyskonen leker tillsammans..och tjivas, trilskas, blir sams och är världens finaste med varandra. Vi bakar kärleksmums.

Pysslar, spelar spel och vilar framför en film. Sött så jag storknar, är det också när Storebror lästränar med sagostund för sina småsyskon.

Brofika och andas novemberluft, så själagott. Lillminsting, som nu funnits hos oss i 16 dagar, tar livet med ro som ni ser. Sörpla mjölk, fylla småblöjor, gosa i en varm famn eller sova timmar ute i vagnen. Det är en god melodi, menar lillvännen.

Vilken stjärna du är, Lilla O.



Livets mest händelserika oktobermånad som nu övergått till november. En månad jag knäpper händerna för att den ska bli mjuk, lugn och fin. För oss alla. Både oss och er.

Hoppas att ni har det gott! Så hörs vi.. när vi hörs. Nu väntar allhelgonahelgen för oss alla <3




Emmeli

I Bäbisbubblan!

I bäbisbubblan…

Här är det varmt och gott. Fyllt av mjölkdoftande bäbissnus. Hormonsvaj och eftervärkar. Kärlek i överflöd och oro över allt och inget. Första mötet mellan storasyskonen och deras pyttelilla syskon. Här är syskonkärlek så vacker att hjärtat värker. Här är skratt åt små bäbisminer och lammliknande knorr. Här är lyckorus, energitoppar och hejdlös trötthet. Här är känslan av att vara stark så stark.. och samtidigt så skör, så skör. Vi är i Bäbisbubblan. Och här är livet lite extra, åt alla håll och kanter. Tack livet för att vi får uppleva det här ännu en gång. Tack livet, för att vi fick världens finaste lilla Lillminsting, familjens LillaLillebror.

Några glimtar från Bäbisbubblan..

Att hålla i sitt alldeles nyfödda barn. Förstå, att det är vårt. Å, han doftar så gott.

Hans små tår är dom vackraste jag har sett.

Stolta StoraLillebroren. Så kär i sin Lillebror. ”Goosevännen”, säger han och klappar ömt. Aj, mitt mammahjärta.

Stunder där absolut lugn råder är inte det lättaste att ordna i en fyrasmåbarnsfamilj. Vi har myglat till oss några småstunder med hjälp utav lånade ”paddan” från Farmor, ”Mammas telefon” osv.. hedenhösungarna har jublat över dessa stunder, förstås….

.. och vi andra också, som velat snusa, vila, slumra, amma, snusa, vila, osv..

Fyra dagar gammal och första turen i barnvagnen. Den var god, tyckte Lillminsting. Vi andra också.

Älskad familj på små besök i bubblan.

Fira-bäbis-fika, i massor. Älskade Storan som bakade godaste bäbistårtan till oss, ännu en gång.

”Mamma, bäbis vill ha nån nu!”, säger B så fort lilla knytet knorrar. ”Nån” han får och B utbrister ”Mamma! jag hade rätt!”.

Livets första lördagmorgon.. eller var det söndagmorgon? Dagarna flätas samman. Men här är tryggt. I pappas famn. Den vackraste pappan jag vet, vilken lycka att just han är pappa till våra barn.

Bertilen är så snäll och rar mot sin Lillebror.. men man kan ju bli helt slut för mindre, än att bli Storebror.

.. förresten är det ganska tröttsamt att komma till världen också. Så skönt att sova, sova, sova (amma, rapa, bajsa,….)sova, tycker lilla O. Så fantastiskt tacksamt, att ”allt funkar”, tänker mamman och pappan med tacksamhet så stor.

En omåttligt stolt fyrbarnsmor ute på ännu en barnvagnspromenad. Att ha lillungen skönt nerbäddad där i vagnen under den långsamma, men ack så ljuvliga promenaden.. andas frisk luft, plocka lite ris och rikta ansiktet mot mjuka oktobersolen. Guldstund.

En stor del av livet just just nu. Bäbisgos. Och Nyponsoppa, med grädde och mandelbiskvier…exakt vad jag alllltid är sugen på när jag fött barn.

Och nu har han funnits hos oss i prick en vecka… lilla vännen. Med en liten skock i kring sig här hemma, som älskar honom så. Och där slumrar han gott, i vaggan som min morfar snickrade för sisådär 50 år sedan…

TACK snälla, snälla ni alla för all kärlek och alla grattis vid Lillminstings födelse. <3

Vi hörs snart igen!



Emmeli