Måndagshälsningen! .. med glimt av vår nya familjemedlem!

Hej i måndagen!

Hoppas att er veckostart känns god. Tänk att fåglarna kvittrar mer för varje dag nu. Och att det är den där tiden när man märkbart både ser och känner att ljuset återvänder, mer för varje dag. Något att försöka omfamna sig med och njuta av maximalt, eller hur?

Ok. Dags för Måndagshälsningen! Håll i er angående förra veckoavslutet. Tappa inte hakan och så vidare! Veckan som gick, fylldes med…

Måndagspepp!

En ridtur på Ikran. Med Chippen bredvid, förstås. Heeemska tanke, att dra iväg utan hästvän, säger I. Men vi jobbar på med det. Stora Mammutens självständighet och förtroende för oss.

Piffade till tisdagen med plättmellis och jublande ungar!

En typisk onsdagssyn. Vardag. Älskade vardag. Storasyskonen var två 5-timmarssvängar på förskolan medan jag och lillprins myste hemmavid. Donade i hemmet med tvätt och städ, läste böcker och sånt.. ständigt med hästpublik.

Motionerade. Varav en tur med fina byavännen.

Det blev lill-lördag och pappan var iväg och sände hockey i stan. Vi här hemma struntade i matchen och myste ner oss, samtliga nybadade, med popcorn, täcken och kuddar, framför Paddington. Vilken fin film!

Det blev torsdag och mattorna hivades ut på vädring. Storasyskonen åter hel-hemma och medan Lillebroren sov ute i vagnen..

..njöt jag så av tiden med dom där två..Så fina stora små samtal om livet ur deras perspektiv. Det häftigaste som finns, ju!

Vi firade in helgen mitt i städröran. Med bullar och mjölk och äppelkinder sedan uteleken.

En tur till Tant G tog vi oss också.

Så blev det fredag. Småttingarna agerade minibagare så vi hade gott fika när Mammamormorn kom och myste med oss under dagen. Bertan visade sina skills och pekade och berättade för mormor vad han har där i sin söta pekbok. Prinskorven som pratar mer och mer för varje dag. ”Liggelin” (piggeling) och ”Chiiippss” (chips) är två utav dom senaste favvisorden… ni anar att det är ganska så härligt att vara Minsting, va?

Jag fick så himmelens fin tullisbukett. Å, vad glad jag blev och är ännu av dessa blomster!

Till kvällen hade vi Fredagsmys med Svärisarna här hos oss. Det var sån härlig kväll och jag skrattade så tårarna rann tillsammans med Svärmor. Exakt hur underbart som helst! Och den där grytan, den var välsignad minsann. Dagen efter tvärbjöd vi upp ganska-nya-fingrannen längst ner på vår lillväg. Så, då hade vi gryt-lunch här hos oss.

Lördagen hade vårvinter-och-hästfokus. Till natten när barnen sov, satte jag och M dom första tapetvåderna. MAGIII! Overkligt. Och! Vi blev nääästan osams för typ första gången någonsin. Jag, stresspulvret, tyckte att M (luuuuugnet själv) var SÅ LÅÅNGSAMMMM. Jag tänkte att limmet skulle ha torkat innan våd-eländet satt fast på väggen. Men, det gick förstås prima. Som alltid när M påtar (duktiga duktiga M). Jag tänker att ni inte är nyfikna alls på tapeten…eller? 😉

Och vad i hela friden hände då, på veckans sista dag? Som gjorde att hjärtat stannade för ett slag, sedan slog dubbelslag och bäddade in livet i rosa moln-känsla? Medan Farmor och Farfar pysslade om barnen…Vem hämtade vi då hem?

Säg hej och välkommen! till sötaste hästen jag någonsin skådat!

Ja, kära hjärtanes. Jag tappar orden. Försöker ha måndag, få något vettigt gjort men känner att fötterna är på molnen ännu och hästhagen är enda stället jag vill vara i…

Veckans planer:

-Mysa med småttingar! Alltid, först först först i mitt liv. Älskade ungar.

-Försöka förstå att där ute i hästhagen står det nu tre pållar. Som tillhör oss. Jag ska berätta mer för er, om hela alltet och vår hästplan.

-Andas. Jag var så himla nervös förra veckan förstår ni.. hade en pirrlycklig vecka, kändes overkligt alltihop. Den här veckan ska jag ta igen en hop djupa andetag, så att säga. Känner att min magkatarr lurar runt knuten… som den ofta gör när något varit lite för spännande eller livet varit lite väääl fyllt (M har jobbat extraextra senaste veckorna.. men nu är vi åter i ljuva balansen.. varpå lilla magen kan behöva sparka bakut en dag eller två för att säga ”Emmeli! Nu ska du coola ner dig igen!”).

-Ringa viktiga samtal och göra pappersarbete. Ej kul men nödvändigt. Samt också försöka skapa för er inspirerande inlägg, både tillsammans med ett företag jag tycker så himla mycket om (ni med, tror jag) och även ord och bilder från livet, som det bara faller sig, ni vet. Livet är min vägvisare!

-Susa till bvc med Minsting.

-Köpa hem jord inför kommande omplanteringar.

-Rensa ur Storebrorens garderob och fylla med ny storlek. Det mesta kusinärvt och hämtat ur ”klädförrådet”. Sån lyx att ord ej finns (tack mostrar för er sanslösa givmildhet!!!).

-Hantera hästar. Leka och latja och lära känna. Kanske väntar en ridtur.

-Tuffa på i renoveringen. Just nu ropar Minimannen till pappan där på övervåningen; ”Pappa!! Looova att inte tapetsera NÅGOT utan mig!?”, och verkar med andra ord inte renoveringsless ännu trots att han varit renoveringsunge sedan ett års ålder. Vi pendlar mellan tapetsering, takmålning och väggreglande just nu.

-Inleda helgen i Mäjadalen för Alla-hjärtans-dag-mys!

Ta hand om er. Allt ni bara kan. Så hörs vi snart igen, ok?



Emmeli

Landat, Litar och Lever!

Landat, Litar och Lever!

Vet ni?

-Jag tittar upp mot min himmel och ber till min Trygghet, att ”ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden”. Det ger mig maximalt med lyckliga stunder i mitt liv. Jag ”följer flödet” och tar livsbeslut i stort och smått med hjärtat i min hand.

Januari har blivit Alldeles i början av februari och jag sitter vid köksbordet och funderar, alldeles för mig själv. Här på sofflocket, med kaffekoppen nära till hands och med solen som strålar in.

Senaste åren har jag lärt mig så mycket om livet, tänker jag….

Gått från den där väldigt unga, sköra men starka, ej livserfarna, som brydde sig ganska så mycket om vad andra tänkte och tyckte om mig … till att nu gona runt med känslan av att vara Stolt, Tillitsfull och Själa-tillfreds Trebarnsmor.

-Så ytterst tacksam. För allt jag har här i livet. Hemmamammalivet, tillsammans barnen är det underbaraste jag kan tänka mig, än hur sjåigt det kan vara. Att få skapa det här som är vårt Drömliv, tillsammans med M., än hur pussligt det kan vara. På toppen av allt, kärleksfallskärmen, Storfamiljen och bästa vännerna. Katterna kurrandes tätt ihop och hästarna frustandes alldeles precis utanför sovrumsfönstret.

För en hop år sedan var jag en Prestationsprinsessa av rang. Det är jag fortfarande, fast ändå inte. Ja, jag vill alltid alltid göra mitt bästa. Men Jag har liksom tvingat mig själv att välja.. prestera på topp, på ALLA fronter och riskera att, eller till och med var stensäker på, att tvärbraka, med nosen rakt in i en hård vägg. Eller! -coola ner dig, tänka ”good enough” nu och då, andas djupt OCH på kuppen upptäcka hur fantastiskt livet blir, med mindre krav på axlarna. Krav, som ingen annan satt.. utan krav och måsten jag själv skapat i mitt eget huvud. Är det någon som känner igen sig?.. kanske är det krav som på ett sätt finns från omgivningen för att ”du har ju alltid varit/gjort si och så”.. men strunt i sånt, säger jag nu… Vi är skapade till liv och levande varelser förändras med tiden och erfarenheterna som packas i Livets Ryggsäck.

Jag känner liksom ett livetpirr i magen. Tillit och mod. Inte, som i att jag är den coolaste, oräddaste personen jag känner som vågar hejvilt. Nej, jag är på ett sätt en enorm Trygghetsknarkare och ”en sån som fäller upp paraplyet innan det regnar”, många gånger. Men däremot, så är jag cool och orädd på annat vis.. gällande Att vara den jag är. Lyssna inåt, liksom. Lita på mig själv. Stå med fötterna på jorden, än fast det stormar runtomkring. Och den känslan är god, att känna att ”jag är jag och duger så himla bra. Precis som jag är, med alla mina fel och brister”.

Stark och inte rädd för att ta i, med mycket energi, vilja och för dom jag älskar gör jag allt och lite till. Men jag är också så, så skör stundvis.. ibland har allt sin förklaring. Och ibland, trasslar det bara sig, Skoskavet i själen Oron, Ångesten, i min kropp. Allt ryms inom mig. Förstås! Jag är ingen maskin. Utan En Alldeles Vanlig Människa, …. en väldigt känslofylld sådan. Och oj så mycket lättare det är att acceptera den jag är och jobba utifrån mitt Jag, än att försöka brotta ner vissa delar av vad som är lika mycket jag som det där väldigt glada, tacksamma, sprudlande, ni vet. Starkskör. Från början till slut.

– Det här själapusslet började när jag blev Mamma.

Sixten föddes. Och Livet rubbades totalt. Till något sagolikt. Jag fortsatte dock ändå att prestera på alla fronter. Likaså när Juniflickan kom. Höll då fullkomligt på att ta kål på mig själv när Pappan jobbade borta så mycket och jag iinte skulle be om hjälp, absoluuut hinna allllt jag tänkt hinna, iiinte coola ner på något sätt.

Sen kom Bertil. Tittade mig djuupt i ögonen och sa ”Mamma, var snäll mot dig själv. Är du snäll mot dig, blir du en lycklig själ och lyckliga mammasjälar, ger lyckliga barnasjälar”. Och så rätt han hade.

Vår lilla Minsting kom som ett Livets Plåster, vårt allas Lyckopiller och lite utav en Räddare i nöden. En nöd jag inte förstod att jag hade men som jag i efterhand förstått.

Vilken resa barnen tar med mig på! Jag har släppt på krav som egentligen inte fanns. Lärt mig tänka ”var sak har sin tid”. Är i Nuet än mer än någonsin. Gör väldigt mycket av det jag ”alltid har gjort”, men med sån lust och glädje. Och mår så gott.

Och än om vägen hit, där jag är idag, har varit lite skavig… ni vet, när man ska bryta vanor och mönster krävs det sitt djupa andetag, idoga arbete, tålamod och tid. Så är jag nu här där jag är. Vill vara. Och trivs, så hjärtans bra. Säger med dessa ord INTE att mitt självförtroende aldrig tryter eller att jag inte kan falla in i Duktig Flicka-fällan eller så.. Å jo, men grundkänslan. -Den är trygg.

Vad jag vill med dessa ord?

Ptjaa.. i vanlig ordning med mina texter vill jag; Väcka En Tanke Hos Någon. Kan jag bara hjälpa EN att våga försöka trassla sig ur en livs-vana man inte tror sig kunna komma ur, men väldigt gärna vill… så är jag glad. Du klarar det! DU är, i så mångt och mycket, INGET OFFER I DITT EGET LIV. När sjukdomar och skador dyker upp, då är det skit och skit. Men bortsett från dessa hemskheter, har vi så många val, många chanser, många MÖJLIGHETER att forma var våra liv och göra val som förvandlar oss till den bästa versionen av oss själva.

Jag har Landat. Jag Litar på livet. Och jag Lever, fullt ut!

Gör det, du med!


Emmeli

Precis vad jag önskade mig….!

Jag skulle fylla 29 år, för några månader sedan, ni vet.

Dom där två för-mig-världsviktiga människorna frågade vad jag önskade mig… ”jag har ju allt jag bara kan önska mig”, svarade jag…. ”fast förresten, så önskar jag mig att jag och barnen ska få komma och umgås med er och sova ööver, så mysigt!!”. Förstås kunde dom inte låta bli att strössla med annat fint. Men, nu sitter jag alltså här, hemma i älskade Drömgården, har söndagkväll och känner mig alldeles ohyggligt varm i hjärtat. För i helgen blev äntligen det där äventyret av och barnen och jag har haft det kungligt. Och mer än så. Hos älskade, älskade Mor och Far. <3

Vi tar en kik!

Välkommen… ja, som alltid kände vi oss mer än välkommen och strösslades med kramar och ”vad roooligt att ni kommer hit till oss!”.

Som en stor varm kram hela alltet. Storasyskonen spelade memory med rocka-sockorna-mormorn..

… medan den här mamman fick en alldeles ljuvlig långpromenad ute i blåsten, tillsammans med snusande Lillebror. Vi hamnade också på loppis i slutet av turen och kära hjärtanes, det var nog livets loppistur. Sääg att ni vill se mina fynd!?

Till kvällen bjöds vi till middagsbordet och ur stora kitteln osade det och ur den plockades palt efter palt upp. Som vi åt med nykokt lingonsylt och alldeles för mycket smör. Iskall mjölk också, förstås. Det var så gott att det var inte klokt. Och total paltkoma uppstod förstås.

Lägg då till att jag därefter fick knata ut till Pappaeldade bastun och njuta tystnad, knäppandet från elden, omringas av värmen och bli sådär inifrån-och-ut-varm… jag kände mig gråtlycklig där jag satt och filosoferade för mig själv… och smyg-åt karameller och klunkade iskallt vatten. Jag tänkte på allt jag har här i livet, och som jag är så förbenat tacksam över. Bästa bästa känslan. Tacksamhet.

Sen körde jag nattningsrace uppe i ”prinsess-sängen”… dom två minsta småttingarna knoppade fort efter sagostunden med sagor från min barndom.

Och förstås, fick Storebroren vara lite Storebrorsvaken. Äta kex och ost och lördagsgodis och se på Mello. Ni anar ju, lyckan hos en fem-snart-sexåring. Innan vi kröp ner och somnade på stuberten.

Men efter en timme av god sömn, vaknade jag. Av Lillebroren. Som undrade var han var, som skulle till pappa, och som fullkomligt höll på att äta upp sin mamma och liksom gick överstyr med amme-myset… och precis inget klaffade. Puh. Natten korar in som ”min första långa vakenstund under natt med liten unge”, så med andra ord har jag inte mage att klaga som nu snart varit mamma i sex år och alltid varit bortskämd med att få sova.

Det blev ny dag. Med solen som smög. Och samtliga på väldans gott humör. Att som pytteliten, väldigt stor djurälskare, få hålla i en Torehund, alldeles själv.

Världens Bästa Morfar gjorde sparktåg med sina tre yngsta barnbarn.

Söndagen blev rätt så sömnig men sådär skrattig och härlig och småtokig som det kan bli när man är lite sådär övertrött men liksom inte behöver prestera ett endaste dugg, utan bara kan bara-vara-vara… gäspa, äta gott, vila, slumra till i finsoffan, sörpla kaffe och bara, bara njuta det sista av den där födelsedagspresenten jag värderar högt, så högt.


Mitt i prick av vad jag uppskattar allra mest i livet. Tid med människor jag älskar. Precis vad jag önskade mig!

Hoppas att ni haft en god helg, alla ni. Så hörs vi imorn igen!

.. och vill ni veta vad Vackerpappan påtat med under tiden vi varit iväg? Då kan ni kika in på instagram, @dromgardsrenovering!

Emmeli

Min melodi!

Och så blev det fredag..

Som en stor, härlig famn att landa i.

Det doftar såpa och ungarna är på gott humör. Dessutom står i hallen en nyloppad liten blomkruka fylld med den sötaste lilla primulan jag sett.

.. Bertilen, är visst på så gott humör att han är Sjövild.. utan att överdriva. Så snart vi hunnit röja upp blomjorden från krukorna han vält och ätit frulle. Så går vi ut på gården.

Den blanka isen har täckts av lite, lite snö och det är absolut LIVSFARLIGT enligt denna Hare till mor, att gå på egna småben, fritt fram alltså. Nä, på ett lemmeltåg går vi fram, där vi vet att marken inte försvinner undan oss. Inne i lagården är det så trevligt och idag var det Juniflickans tur att fylla vatten. Det där har Minimannen stenkoll på.

Vi drar en tur med kälkarna innan vi tar våra äppelröda kinder och går in. I en ivrig fart ränner mamman runt i köket och serverar lunch. Till Trull, först. Så lilla Busen kan få bäddas ner i ullsäcken och somna på två sekunder och påbörja marathonsömn. Tålmodigt väntar Tripp och Trapp. Hemmet badar i sol och det äär så härligt. Strax efter lunch trillar en skäggig, högt älskad Pappa in genom dörren. Han har tagit helg från Konstruktörsjobbet och friskvårdsstunden använde han till en löptur i januarisolen. Inte mer än rätt va, att HemmaMamman också skulle få sig en friskvårdsstund? Så jag drog ut, jag med. Helt fantastiskt. Fastän jag gjorde en praktvurpa alldeles i början och tacksamt kände efter, att lilla klena handleden höll.

Innan solen går ner är vi ännu en gång ute hos hästarna. Jag och Ikran tar oss iväg alldeles själva, om än en väldigt kort sväng, så var det otroligt stort för han och mig. Ett Vi håller på att växa fram.

Vi fredagsmyser till kvällen och nu sover Trion tätt intill varandra och tid är, att pusta ut och fläta handen i den hand vars ägare, jag kallar Min Livets Klippa.

Det är inget dyrt och flärdfullt i min dag. Men för mig, är den proppfull av Själagott. Och det, är det dyrbaraste jag vet. Min melodi för en lycklig dag.



Önskar er, En Hjärtevarm och Själagod helg som fyller er med energi och goda känslor. Ta hand om er!


Emmeli

Loppisfynd, Januarisol, Mammabröd… och Livet, ni vet!

Loppisfynd, Januarisol, Mammabröd… och Livet, ni vet!

Det är en ny dag och bara det, kändes så himla gott.

Nu visste jag att ”det här går bra”, mina två förisungar är trygga dom timmar dom är iväg och här hemma har jag och Lillebror det gott under tiden. TACK ni underbara för all respons över orden från mitt mammahjärta! … ni är många som skriver och undrar hur ni ska kunna kommentera här inne och inte bara på instagram och via mail och privata meddelanden.. och det är helt enkelt så att ni måste klicka er in på det specifika blogginlägget, DÅ dyker kommentarsfältet upp. Så krångligt, jag vet. Ska be min ”admin” om hjälp med det.. han råkar ha det så fullt upp bara, med husritande, snickrande och småbarnspappande, ni vet.

Vi tog en promenad i regnet, Lillebror somnade och jag passade på att kvista in på blomsteraffären. Vi skulle ha vägarna förbi stan senare på dagen, men jag tänkte att ”nä Emmeli, vill du ha din gulliga lilla blomsterbutik kvar här i byn, då är det du som fortsätter att gå och handla där utan att tänka ’perfekt, blomsterlandet i stan har nog allt jag behöver’ ”. Hittade så söta hallonröda begonior.

Där ser ni mina Loppisfynd från årets första loppistur. Ramar. Har två likadana också. Tänker framkalla och sätta något gulligt där i. En duk, den blev min drivkraft förra veckan när jag donade i efter-jul-sunket som mest. ”När jag skurat så ska jag lägga denna på köksbordet och ställa en tullisbukett ovanpå”. Lilla, lilla vasen är en liten ärvesgrej från Tant M som flög till himlen innan jul, så himla söt visst? Boken (Sköt om din häst på ett naturligt sätt) , som viskar om vår hästhållning här på drömgården. Samt ett kärt second-hand-fynd. Tre små porslinsfigurer. Det är ju småttingarna, ju, ser ni det?

Så var vi plötsligt fulltaligt Hemmagäng och vi slog till med brödbak.

Det är alltid en hit. Storasyskonen löste upp jäst och hivade i mjöl och salt och honung som om dom inte gjort annat i sina dar…

Degarna jäste och jag njöt av den där stunden i vårt vinterhem. Lillebroren sov fortfarande, Storasyskonen påtade med sitt och jag fick chans att bara andas och vara för ett slag och kunde inte minnas jag hade en sån lugn stund senast.. så kan det ju vara i ett intensivt småbarnsliv, ju. Det äär sjåigt att vara HemmaMamma. Men jag älskar det. Alla dagar.

Från ingenstans drog regnmolnen sin kos, och fram dök Januarisolen. Den känslan, var tusan magi!

Hemstöpta ljuset från Mäjadalen lyste så vackert i vaniljliknande ljuset.

Sådärja! Efter en timme är det dags för gräddande. Enklaste OCH godaste brödet vi vet.

Recept på ”Mammabröd” ,som barnen säger, det hittar ni HÄR.

Melliset gick inte av för hackor. Samtliga mm-ade. Sen gick vi ut ännu en gång och jag konstaterade att klockan var närmare halv fyra och mörkret hade ännu inte fallit.

Till kvällen slappnade jag av till fullo, varpå Herr Magkatarr knackade på min dörr och jag däckade, tillsammans med barnen.

En ny dag idag.

Och det förfärliga brännande illamåendet är nästan borta. Vågar mig inte på kaffet. Och mumlar till mig själv att ”såhär blir det Emmeli, när du oroat dig en längre tid.. (som för att två hästar ska trivas här hos oss, över att en älskad inte mår, om en Skrålla börja Föris osv).. och sedan slappnar av till fullo för att saker hamnar på plats”. Nåväl. Sån är jag. Tror inte att jag kan lära av mig min oroande sida, den är så mycket jag. Jag gör av hela mitt hjärta. Alltid.

Det är alltså redan torsdag.. solen skiner på frostiga landskapet. Ute i hästhagen möter två pållar mig.. och jag kan nu inte förstå, hur Han kunde bli den första av väldigt, väldigt många hästar, som skrämde mig fördärvad en kväll i början av december? Men så blev det. En erfarenhet rikare.. och något som gjorde att Mitt Rätta Häst-jag vaknade till, ur min saliga åh-kära-nån-har-jag-en-EGEN-häst-nu-dimman

Solen skiner, storasyskon sparkar på sparken runt gården på den frostiga isen. Och från ingenstans blir Lillebror sjukling. Mamman biter ihop, och känner inte efter så mycket hur hon egentligen mår utan tar hand om dom små liven som det dyrbaraste hon har. Varje dag är ett liv.

Loppisfynd, Januarisol, Mammabröd… och Livet, ni vet! Precis så.

Jag hoppas så, att ni har det bra. Ta hand om er, så hörs vi snart igen!

Emmeli

Modersvingen!

Modersvingen!

I morse stod två små ryggsäckar redo i hallen, fyllda med favorit-pippitröjan och annat som kan vara bra att ha när man ska iväg på litet, väldans stort, äventyr. Storebrors och Systerysters minikånkar.

Och jag? Med Hjärtat i Handen, förstås.

Jag vill bara trycka paus livet!, just nu. Samtidigt som jag inget hellre vill, än att få leva här och nu och framåt med mina älskade små och den människan som jag är så mallig över att få kalla för Min. Förstår du hur jag menar?

 Den här veckan har Junihjärtat börjat så smått på Förskolan. Storebroren, han har hon vid sin sida. Radarparet är varandras tryggheter. Och allt går som en dans, det är bara mamman som tycker förändringen känns i hjärtat. Nu är StoraLillasyster över 3,5 år och i samma ålder som Storebror var, när vi började tycka att det var viktigt på riktigt med en stunds förskola under veckorna. Det är tid för mor att putta ungarna lite, lite ur boet.

Ni är många som undrar om mitt HemmaMammaliv.. och ni är många som trillat hit det senaste som kanske inte kunnat hänga med…

-Jag blev mamma för snart 6 år sedan. Då började livet.

Storebrors första tid i livet såg ganska annorlunda ut jämfört med sina småsyskons. När jag var preggo med S, pluggade jag till lärare som en tok, för att kunna vara hel-ledig i ett halvår med honom när han äntligen kommit till världen.. utan att behöva ta studieuppehåll alltså. Och sen sista biten som var kvar, gjorde vi tillsammans han och jag.. skrev examensarbete och så vidare. Ett väldigt pusslande. Som jag minns med så himla varmt hjärta… fast jag vet att det också var skittufft. Vi hjälptes åt jag och M, dag efter dag… M jobbade massor för att vi skulle kunna ha råd att köpa en gård vi blivit nerkärade i (den vi bor på idag) och S helammades då ju, så jag ville absolut inte vara ifrån honom.. så vi skrev uppsats, jag och älskade vännen Carolin, när S sov. Och dök seminarium och sånt upp, så var M med Sixten och jag minns så väl den där gången där mannen langade in bäbisen genom ett fönster i föreläsningssalen när ammetid var… med bröstmjölk i mungipan langades ungen ut igen. Allt frid och fröjd.

-För fyra år sedan låg Lillasyster Juni i min mage, samtidigt som jag jobbade mitt första år som Musikfröken, medan S var på förskolan och mannen reste genom landet och gjorde ljuduppdrag. Jag och Liten hade då precis tagit Lärarexamen och ett fast jobb kunde inte tackas nej till… särskilt inte när två 24-åringar tömt fickorna för att köpa en gammal drömgård…

När Juniflickan kom till världen, sommaren 2016, var jag fast besluten om att bli HemmaMamma på lång tid. Storebroren var helt Storebrorsledig till en början och har därefter använt sin förskoleplats lite hit och dit, för kompislek (saknar en öppen förskola här i kring!!). I perioder har han varit mycket hemma, och i perioder har han utnyttjat sina 15h/v.. med mer fasta rutiner efter den ålder jag och pappan finner det viktigt.

Men än om jag vill vara mina älskade pluttar nära prick hela tiden, så äär det bra, jag veet, att efter typ 3 års ålder börja knyta trygga relationer utanför hemmet. Så nu är det dags för min lilla Skrålla. Och hon är überpepp.

Vilken himmelens tur att jag har min lilla B här hemma.. vi ska gosa och leka, utan-syskonen-smyg-baka, klappa hästar och peka i böcker och åka räserkälke för fullt.. och förresten kommer det bara säga poff, så ska Storasyskonen hämtas hem igen. Små timmarna susar ju!

Ja. Jag är alltså fortsat kvar här, i Älskade HemmaMammalivet och njuter allt jag bara kan. Exakt hur länge? Det får livet utvisa. …

-Jag är så förbenat lycklig över att ha följt hjärtat i denna livet-fråga. Och vill så, till alla er som undrar, svara; ”du kan också välja hemmalivet längre än bara en liten tid. Jag är inte den pengarikaste på jorden, inte alls. Men jag är så innerligt rik på liv tillsammans med mina barn, och det är det viktigaste för mig”. Barnens pappa och jag, njuter av att få ge barnen en så mjuk start i livet.

När vi var på bvc innan jullovet, sa Junihjärtat taget ur luften att ”en gång, sa min pappa, att vi skulle SKYNDA oss!?”.. det var liksom helt bananas, menade hon. Att vi dessutom kan pussla, jag och M, med våra åtaganden som ger oss mat på bordet och räkningar betalda, det är jag också så stolt och glad över.

Inget självklart, vi har slitit på för att komma dit vi är idag, därför är det fantastiskt att känna att vi lever vår dröm. Jag säger inte att det är opussligt alla gånger, för mig och den skäggige, men det är helt enormt tacksamt att kunna trolla till oss så mycket Tillsammanstid, hela familjen. Något som värderas högre än alla gullpengar i världen. Säger inte att det är rätt för er. Men för oss.

Så låt oss ännu en gång bara landa i, att alla gör vi så gott vi kan för våra små, utifrån dom liv vi lever. Alla är vi superpäron. Punkt och slut.

 …

Många mammaord. Heroisk insats om du orkat läsa ända hit. Önskar dig en god natt! Min natt ska börja tidigt ikväll.


Mamma Emmeli