Det var majlördag i den gamla gården. Dagen innan Morsdag. Och till kvällen, hade vi bjudit hem dom där fyra människorna vi är så omåttligt tacksamma över att ha i våra liv.
Dom fyra människorna, som satt oss till livet.. ni vet.
Dom som alltid finns för oss, Team Drömgården. Jämt och jämt. Ett telefonsamtal bort. Några metrar bort. ”Inga problem”, till svar. Alltid öppna famnar. Alltid obegränsat kärleksströssel. Dom är en sån gåva, våra föräldrar, barnens mor- och farföräldrar.
Jag hade plockat in hägg och bakat snurrigt bröd att ha till förrättssoppan. Medan gurkorna tog över köksfönstret, små kattflickorna tuggade torrfoder, Brandispappan var på larm, Virvelvind sov och tre storasyskon ömsom lekte ömsom tjivades.. då donade jag. För fullt.
Och jag älskar sånt. Särskilt när jag tagit till mycket i tid och får greja i ro.
Fick googla hur fasiken besticken skulle ligga.
Gjorde i ordning laxen. Kokade såsen. Preppade harrisarna.. och tack och lov kom den skäggige hem från sin utryckning så han kunde vara ”potatisansvarig” som sagt.
Tog fram finglasen. Och något bubbligt att fylla dom med.
Älskade päronen kom. Så kunde kvällen börja!
Jag var svinnöjd över att äntligen ha kommit mig för att prova koka nässelsoppa. Med topping. Och det där snurrbrödet.
En sån försommarinjektion!!
Så gott att få pyssla om människorna som alltid pysslar om oss.
Eftersom jag inte skulle hinna träffa min egen mor på självaste Morsdagen, uppvaktade jag henne där och då.
En ny klätterros, en Flammentanz fick hon. En sådan klassiker.
Är det efterrätt snart? , undrade Svea-katten.
Och tänk för att det var det. Dom som var ute och lastade hästskit på släp för att ta till sin trädgård, skulle bara komma in först.
Sedan väntade årets första rabarberpaj med knäcktäcke. Gammaldags vaniljglass till. Oslagbar kombo, tycker jag.
När barnen hållit låda, inte allra minst Lill-Olof som med både ord, brum-ljud och yviga gester visade hur han kört, FORT, med traktorn där ute alldeles nyss och dagens friska vindar börjat mojna. Då kramades och vinkades det hejdå.
Varma i hjärtana var vi. Att få pyssla om älskade. Njuta en kväll i maj, tillsammans. Bland det bästa som finns, ju.
Solig och varm, till en början. En ganska så kylig.. och väldigt, väldigt stormig majvecka mot slutet. Vad vi påtade med?
Jo, veckan som gick, fylldes med;
Måndag. Här, mellishäng. Lillebror långsov i vagnen. Vi andra fikade, hoppade hopprep, sörplade kaffe och pratade om dagen.
Vardag. Var dags liv. Det finaste vi har.
Tisdagsäventyr! Jag och småpojkarna. Bertil, snart-femåringen, längtade efter en längre cykeltur, och här fick han sitt lystmäte. Småbenen trampade fem kilometer. Kära hjärtanes, så mycket ork det finns i dom där småbenen. ”Jag har mycket bensin med mig”, sa han glatt. Med ryggan fylld med vattenflaska, festis, banan och kex. Ett litet äventyr som kändes stort för Storalillebror.
Det var varmt så varmt i början av veckan. Iskaffe, en god idé! Jag brukar bara proppa ett glas med is och ha hälften-hälften kaffe och skummad havremjölk i.
Till en snabb vardagsmiddag; barnens favorit-pasta. ”Kräftstjärtspasta”. Enklare och snabbare maträtt får en leta länge efter. Slurp säger det och så är fatet tomt. Vill ni ha ungefär-receptet kanske?
Det var mycket fokus på trädgårds- och odlingsytorna. Bland annat, så byggde Byggmästaren odlingslådor i växthuset. Virvelvinden? – han hade fullt upp…
Vi gjorde ju ett nytt jordgubbsland också, ja! Det var så skitmysigt. Tog sin tid. Vi hjälptes åt, lilla hemmagänget.
Rabatter togs om hand. Men nej oh nej, jag hann inte runt överallt… får jobba vidare under nya veckan nu. Så tillfredställande att se hur tjusigt det blir, av lite rensning, kantskärande, omläggande av stenarna..
En eftermiddag fylldes med kusinbästis-häng. Vi drog till vitsippeskogen och plockade oss rediga buketter. Avslutade när himlen öppnade sig. Efterlängtat regn!
Mamman tankade ork, ny energi, tålamod, superkrafter.. osv med små tabatapass här och där. Träning alltså, vilket påfund! Gulligaste extravikten hade jag också!
Så blev det fredag. Ledig dag för skolbarnen och därmed alla hemma dagen lång. Bästa som finns. Vissa firade med att måla, medan det stormade jäkel utanför fönstret.
Vi fick också finfin bark hem till gården. Längtar sååå efter lite tid där ute i köksträdgården nu under kommande vecka. Då ska det bli tjusigt och odlingsfärdigt där!
Lördagen gjorde vi till en liten fest. Makade årets första rabarberpaj, lagade god mat och bjöd hem älskade människor.
Morsdagsfirarsöndag. Småkusinerna lekte tätt intill. Vi somnade som smågrisar i ett trassel till kvällen. När vi vaknade i morse, var kusinens namn det första Lill-Olof sa.. så förskräckligt gulligt, småvännerna sedan alltid. Och så roligt, med allt prat som sprutar ur den där minimänniskan just nu.
En ny vecka står för dörren! En fullproppad sådan, ni vet hur det är denna tiden på året.. ”som mest. på allla fronter”. Vi åker med! Tar en dag i taget, annars kan det kännas smått övermäktigt när precis, precis varendaste dag är fulltecknad.
Önskeplaner vecka 22
–Njuta sista dagarna av maj.. tänk att junimånaden möter upp alldeles snart! Stoppa. Tiden. Nuu. Det är en miljoooon saker att göra denna tid på året och energi är det ingen bristvara på heller.. jag är som två människor under ett år, en björnmamma i idé under vintertiden.. och nu, ganska så tvärtom. Men, vilan behövs alltid.. och mellan alla vår- och försommarbestyr, dimper jag ner i trägungan under björken, vilar, andas.. och insuper. Eller så slår jag i kull mig i vilostolen och tvärsover en kvart medan Virvelvinden långsover i vagnen intill, som komplement till mitt nattasuddande som är helt hopplöst denna tid.
-Fortsätta städandet och jordförbättrandet i hela trädgården.
-Posta ett samarbete med ett fint och så väldans passande erbjudande, till er! Håll utkik!
–Födelsedagsfixa! Vi har två födelsedagar på intåg. Enligt väderprognosen ska den här hiskeliga stormen fortsätta, så jag tänker att bullbak blir en mysig syssla en sådan dag. Mästerbagare B är taggad! Födelsedagspresenter ska ordnas också.
–Arbetsdag hos vänner!
-Byns föräldraförening har arbetsdag ..och vi ska fixa och greja på både skolgård och vid byns tjärn inför alla sommarlovsbadande gullbarn! (Hoppas att många kommer, det blir kuul!!)
Börja plantera ut! .. kom ju på förra veckan, att jag inte alls kunde plantera ut tomaterna osv. förrän småplanten är ute ur växthuset.. och den, ja den kanske får börja komma ner i jord mot helgen.. om stormen har gett sig. För det finns inget värre än sol och storm vid utplantering, hälsar småplanten.
Börja så? – hade sååå (höhö) gärna velat hinna det den här veckan.. och pärerna väntar också på att få komma i jord.
-Ta en dag i taget! En sak i taget! Stanna upp och pusta.. och tvärnjuta. Den tiden alltså, sagolik…
….
Önskar er alla goda i slutet av maj-dagar och en fin start på den vackraste månaden jag vet. Ta hand om er! Allt vad ni bara kan. Så hörs vi snart igen!
Dag för dag har vi följt äppelträdet från knoppar, första blommorna.. till att idag vakna till Morsdagssöndag och ett så väldigt fluff, där utanför sovrumsfönstret!
Jag väcktes av ett storlitet gäng som sken som solar, strösslade kärlek med Morsdagssång och hurra, täckningar, kramar och en ny klätterros att sätta där det varit en tidigare men som vintern tagit, där vi entrérabatten.
Om jag kände mig överväldigad av hela alltet? – Ja.
Att vara tillsammans. Och leva livet med dom här människorna. Det är det bästa, bästa jag vet.
Och tror ni inte att den skäggige, hade slagit till .. och BAKAT! – ”Pappabröd”, sa han. Och flinade på det där viset som bara han kan.
”Du skämmer alltid bort oss. Nu är det din tur att bli bortskämd”.
Fy farao, så gulligt.
Vi åt långfrulle. Rev sedan av ett tabata-pass tillsammans med barnen som var med på olika vis. Någon hängde på ryggen som extravikt och sådär, ni vet. Sen ringde jag min älskade Mor.
En klassiker till långpannekaka snoddes ihop, innan det var lunch och alla skulle svida om till fotbollsmatchvänliga stassar.
Timmar nere på byn följde sedan, bland en massa barn och föräldrar. Så trevligt så. Och så kul att titta på fotbollsbarnen som teamar tillsammans. Kvällen avslutade vi hos barnens Farmor och Farfar, Morsdagsmiddag. Så gott på alla sätt.
I den stormiga och soliga majkvällen tjavade vi hemåt gården igen. Knep av en kvist hägg och doftade, klättrade en sväng i gamla björken..
..”Tänk att jag firar min tionde morsdag idag, tänkte jag. Att jag är mamma till den för mig, Ljuvligaste Fyrklövern i världen. Det största, i livet. Är att få vara Mamma till dessa småmänniskor. Evig tacksamhet”.
…
Grattis, alla alla mammor på morsdag. Småttingmammor, Bonusmammor, Hästmammor, Hönsmammor, Gudmammor, Extra-mammor, Mammas-Mammor…. ja ni förstår. Alla, är ni så viktiga! <3
Och så kom vi hem från Norge-resan och landade i en långhelg.. med varma hjärtan och hejdlös tacksamhet över att vara hemma. Borta, så fantastiskt bra. Men hemma… å himmel, så bäst!
Vad vi donat med sedan vi kom hem?
Vi halvt kastade oss ur bilen när vi rullade inte på gården. Kramade katter och hästar. Hade därefter sån ”Wöhööw-vi-är-hemma-energi”, att det i ett nafs packades in och upp, tvättmaskinen skrämdes igång, det bäddades rent, städades in oss i hemmet. Bilen tvärstädades och till och med takboxen fick sig en tvagning.
Vi sov som grisar den natten sedan och strösslades, precis som ni tänker jag? -med en helt otroligt sommarvarm helg!? Underbart…. men, jag hoppas att det inte blir som det spås; att kommande sommar bli lika torr och varm, som den 2018… den sommaren, när skogen brann.
När vi åkte till Norge, var det precis nyspruckna knoppar på gamla björken.. något enstaka yttepyttelöv. Nu kom vi hem till grönt, så grönt. Puh, så fint.
Helgen har varit så energisk.
Vi har gjort allt och lite till känns det som, det finns ju så hejdlöst mycket göra denna tid på året. Nu är vårstädandet igång i hästhagen i alla fall och här drog den skäggige iväg med ett fullt lass brunnen hästskit. En odlares lycka, ju!
Jag har klättrat uppför tvättberget och njutit av att hänga tvätt ute i försommarvindarna.
Den lilla människan där, tjavar runt och säger ”taktoj” konstant just nu och vill bara antingen åka traktor, gräsklippare eller stora röda. Möjligtvis en fyrhjuling, det kan också gå bra. Men det ska brummas, då är det som bäst, menar Lill-Olof som hjälpte pappsen att klippa gräset.
Här firade vi med glass nere på byn, på Glassbaronen. Firade att vi haft en så himla fin resa tillsammans och att allt gått så bra. Firade vidare sedan med en redig bandymatch hemma, ”barnen mot föräldrarna”. Hetsigt värre!
Jag har såpskurat broarna och somrat in.
Ätit sommarmat.
Och medan barnen mumsade lördagsgodis, hade päronen glassprovning av nya gb-glassar.
Hästarna har pysslats om, fått komma ut och släppas på försommarbetet för ett slag. Vi tar det varsamt med det illgröna, i vanlig ordning. Ikran njöt.
Helgen avslutade med Världens Härligaste Spa. Hemma hos mina föräldrar. Småmänniskorna myste med Morfars medan dom trötta, möra, nöjda päronen fick basta sig genomvarma och ladda upp inför en ny vecka.
Kära hjärtanes, den där majveckan glömmer vi aldrig. <3
…
Önskeplaner för nya veckan?
Oooh, var ska jag börja..
Önskeplaner för vecka 21
-Majnjuta! Nu sprakar det i naturen, i kroppen bubblar energin för fullt. Men jag tänker unna mig vilopauser ,som gör att jag glor ögonen ur det gröna.. doftar, andas djupt, känner.. maj är magi, eller hur?
-Trädgårdsarbeta! Vet knappt var jag ska börja. Äsch. Jag tänker ta en bit i taget. Efter rensning, ska hästskit strösslas på alla bäddar och rabatter. Samt lite ny jord. Sen dags för det allra roligaste; att plantera ut. Men dit hinner jag knappast denna vecka. ”en bit i taget”, var det ju.
-Plantera ut tomater, gurka och parprika i växthuset… Byggmästaren ska bara bygga odlingslådorna där inne klart, först.
-Göra ett nytt jordgubbsland!
-Posta kampanjer jag hoppas ni ska uppskatta!
-Fira att jag får äran att vara mor och dessutom ha den hjärtevarmaste av mödrar. Morsdagfir, helt sonika!
…
Önskar er alla en god vecka! Ta hand om er, allllt vad ni bara kan, så hörs vi snart igen! <3
Nu var vi, efter upplevelserika och äventyrliga resdagar, så himmelens snart framme… ja faktiskt bara metrar ifrån,
-älskade Moffe (den skäggiges Morfar, alltså) och Astrid. Allas vårt slutmål med resan!
Kramkalas följt av inflytt i ”vår” lilla hytte ute på gården. Nu pustade vi ut, tänk att vi tagit oss hela vägen hit!
Nu började det efterlängtade lilla pärlbandet av dagar att fylla med må gott tillsammans.
Här sov vi som grisar. I syn, ett stycke nyvaken Virvelvind… med en tröja som Astrid stickade till Storebror när han var plutt. Alla fyra barnen har sedan använt den, så klart den skulle med till Norge nu och denna vackra lilla by.
(Åndalsnäs, är närmsta större samhälle/stad för er som undrat).
Vi väcktes av fågelkvitter, brusandet från vattenfallen längs bergväggen på andra sidan Romsdalsfjorden. Och så alla små lamm som bräkte i kör.
Dagarna har varit goda och en lisa för själen. Tempot har varit vilsamt, vi har gjort små avstickare mellan gott hemmahäng.
Ni vet att min Mormor och Farmor betytt och betyder oerhört mycket för mig, när dom båda fick vingar… dök Astrid upp i mitt liv och jag tycker så mycket om henne och våra samtal. Trädgårdsintresset delar vi bland annat, här ser ni en del av Moffe och Astrids vackra trädgård.
Kusinerna har levt lajvet tillsammans!
Lekt från morgon till kväll, spelat spel, pysslat, busat, småbråkat och skrattat så dom kiknat.
Kvällsturerna längs lilla vägen…
Det spelade liksom ingen roll att klarblå himlen för ett slag byttes ut mot gråare väder. Här är som en saga.
Men okejdå, vi dånade allihopa, när vi möttes av denna dagen där vi såg vad som kändes som huur långt som helst.
Här hade vi åkt lilla biten hemifrån, för att åka Trollstigen.. men den hade visst inte öppnat för året ännu… ”det är några laviner som ska komma först”, sa Moffe coolt när vi möttes av stoppskyltarna här. ”Då tar vi den nästa gång vi här”, sa vi i kör som om det vore en självklarhet att det här gör vi om! Känslan är helt klart så.
Bara vara-vara.. sörpla kaffe, gunga hammock och äta våfflor ute på trädäcket. Åhåjaja, så ljuvligt!
Så blev det 17 mai och Norges stora firardag. Vi klädde oss fint under varma kläderna, tog bunten flaggor med oss och drog mot byns gamla skola.
Tjavade syttende mai-tåg och hurrade för vackra grannlandet!
Sen följde kakekalas! Så mycket gott! Vi passade på att prova brunost och annat Norge-fräsigt.
Tumistid med honom. Vi flinade förnöjsamt åt att det var såhär det såg ut för elva år sedan när vi var här senast. Bara Han och Hon.
Tänk så mycket vi varit med om sedan sist…
Tack Livet. <3
Vemodiga kramar och hejdå, för nu skulle hemresan börja för oss Drömgårdare. Övriga gänget stannade några dagar till.
Vi började vår resa hem under kvällen, en annan väg än den vi tog resan dit. Betade av cirka fyra timmar bilåkande (utan stopp inräknat). Slumrade en otroligt god natt i Röros innan vi bilade vidare morgonen efter, resterande typ 7 restimmar (utan stopp inräknat). Just precis här, står vi på gränsen med ena foten i Norge och den andra i Sverige. Vidare nu vägen genom Vemdalen, Ånge, Sundsvall och till sist heeem till vårt älskade Höga kusten igen!
Den här resan kommer för alltid ha sitt lyckobo i våra hjärtan. Så enormt tacksamma för den!!
(Tack tack tack tack älskade Moffe, Astrid och Svärfamiljen. Och TACK, älskade hjärtemänniskorna som tagit hand om hela gården, hästarna, katterna, odlingarna, blommorna.. utan er hade vi aldrig kunnat åka! <3)
Nu var det tidig morgon och vattnet låg stilla, så stilla.
Jag tog mig ner till stranden för ett gympapass, ett utav livets vackraste helt klart.
Strax efter nio var hela konkarongen färdigpackade igen och vi begav oss för att göra Trondheim, där kyrkklockorna ringde så det dånade över staden.
Vi tjavade kring Kristianstens fästning och våra världsgulliga och entusiastiska guider (min älskade svärisar) berättade om än det ena, än det andra.
Medan några fick ilningar i ryggraden över vad som hänt i och kring fästningen, klättrade andra bekymmersfritt på ställen man inte alls skulle klättra på.
Historia? Det enda ämne som jag i skolan tyckte var uuuuurtråkigt. Jag gjorde det jag skulle. Men särskilt intresserad var jag nog inte. Nu däremot? Så spännande!! Och mycket låter ju som bara hittepå. Tänk att vi, just precis nu, är med i en tid, som plötsligt kommer vara historia…
Ner mot själva stan nu. Och den här backen var så himmelens brant.
Jag och den skäggige spejjade färgsättningar och mumlade linoljefärgsspråk oss emellan…
Vi tjavade över Gamle Bybro, vilken är en typisk symbol för Trondheim…
Vyn från den.
Och vidare gick vi för att spana på vad som är Nordens näst största domkyrka, Nidaros domkirke.
Medan vissa häpnade över storleken och vackerheten av kyrkan,
..struntade andra fullkomligt i det och satte sig för att plocka blommor istället.
Medan Farfar drog Lill-Ollen i vagnen, fick föräldrarna gå hand i hand och tjuses och sörpla gudomligt gott kaffe.
Nu kurrade magarna och vi skulle tydligen ”äta lunch i ett torn”. Något jag bara hade hört i förbifarten och liksom viftat bort… ”äta i torn”, sånt kan man ju inte hålla på med.. ser ni tornet där längst bort? Ditåt pekade gänget. Men jag trodde alla drev med mig, så höjdrädd som jag är, kan man ens äta där? Och var det verkligen sant, att det är en restaurang där OCH att golvet där inne rör sig… för att man ska, på en timme, ha åkt runt ett varv och därmed sett hela Trondheim ovan ifrån?
Jodå. Det var sant. Vilken galen grej!
Jag parkerade Olof vid bolibompa på telefonen då jag själv kände mig som en frusen get, ni vet? För rädd för att både röra sig eller prata. Puh, så glad jag var när vi var nere på marken igen. Troo, om jag sålt in denna flådiga restaurang väl nu? (haha!)
”On the road again”. Genom ljuvlig natur, genom kilometerlånga tunnlar som gick under flygplats ena gången och under fjord nästa..
Nu hade vi åkt och åkt och åkt. Och åkt och åkt och åkt. Huvudet var fyllt av synen av fjälltoppar, dånande vattenfall längs bergsväggarna, illigaste av klorofyllgrönt och nu, var det rast och vila igen.
Det fullkomligt rasade ungar och pinaler och kaffestinna päron ur bilarna. Svärmor spisade middag inne i husbilen till hela familjeskocken. Ett- och tvååring kutade på småbenen, storbarnen plockade snäckor och klättrade så föräldrarna fick hopphjärta.
”Vilket äventyr!!”, tjoade någon.
Mätta och belåtna, ammade, kissade, blöjbytta… nu drog vi!
Vidare, på den otroligt vackra Atlanterhavsveien. En 8,3 kilometer lång väg mellan Kristiansund och Molde. Atlanterhavsveien sägs vara världens vackraste kuststräcka, vilket jag förstår helt och fullt. Den slingrar sig mitt i mellan himmel och hav över öar, holmar och skär och förbinder Averöy med det norska fastlandet. Vackra kusten och vackra Geirangerfjorden. Vilken upplevelse det var! Rekommenderas!!
-Och nu var det bara den sista biten kvar innan slutmålet...
Senaste kommentarer