Efter en fartig vardagsvecka kändes det mer än gott att vakna till lugnan ro-lördag idag.
En sån där som egentligen hade planer men som pga sjukdom ”i andra lägret” fick strykas och plötsligt fick vi en helt oplanerad lördag. Tack och lov hade vi inte avslöjat för barnen vad vi skulle åka iväg och göra, så ingen besvikelse från deras håll att planer ströks.
Efter julkalendern och frukost, gav vi oss ut allihopa. Vi behöver sällan fundera på hur vi ska kunna fylla dagen, tvärtom. Det gäller bara att välja och vraka bland ”allt”.
Med snön som fallit idogt sedan igår, blev fix av kätting på traktor och skottning en given del.
Tre största ungarna åkte med pappan i traktor först innan snökojjebygget tog vid med full iver.
Mamman gav sig ut på långpromenad med bäbisen i vagnen. Lilla lillungen där. Vi är så himla kära i honom allihopa. Han är värd mer än guld, säger den ena. Den gulligaste hon har sett, säger den andra. ”Olof? Jag älskar dig”, säger den tredje.. puh, säger mammahjärtat över allt gulligt.
En tur till lagårn sedan i daglig ordning. Varje-dag-bestyren. Fylla vatten, ge hästar gottigt foder, klappa om och se så alla mår bra.
Hej hej Ikran och Fjödur!
När det var skottat och klart med alla bestyr och snöleken gjort småkinderna äppelröda… och magarna kurrade. Då, gick vi in i värmen och tog lunch.
Under eftermiddagen har mannen tillverkat den sista tröskeln till matrummet. Och jag och barnen har bakat pepparkakor. MammaMormor har ännu ett år gjort den där goda, goda degen med Mormor Syrenas recept. Å, himmel. Så god. Och så mycket barndom.. doften.. mm..
Tripp Trapp Trull var så ivriga och tyckte verkligen att det var roligt.
”mamma kan du hjälpa mig? mamma kan du hjälpa mig att kavla? mamma, titta här, är degen nog tunn nu? mamma behöver jag mer mjöl? mamma kan du ge mig mjöl? mamma kan du hjälpa mig också? mamma nu är plåten full!! mamma mamma mamma…”.. alla frågor samtidigt.
Å fy farao, alltså. Vilken ynnest. Att just jag får vara deras mamma… som var prick hur varm i kroppen som helst där hon kutade emellan alla ivriga små sockerbagare. Men det var det sannerligen värt!
Älskar att ena lillungen så lyckligt sa; ”alltså! vad BRA vi är på det här!”.
Nu luktar hela hemmet som en burk pepparkakor. Väl och mycket väl (!) gräddade peppisarna ligger nu i sina tre små burkar. Mamman bakar till stor pepparkaksburken en annan dag. För nu är det dags för lördagkväll. En lugn, somna tidigt-sådan känns det som. Ja, så får det bli.
Med glimtar och ord från veckan som gått, några tankar här och nu och ett gäng önskeplaner för den nya veckan som är här…
Veckan som gick;
LillOlof premiärade som skolskjuts. Han tog det hela med ro.
På måndagkvällen osade köket fortfarande av saffran från allt bakande som skett under dagen. Storebror fick vara vaken lite längre än småsyskonen och vi spelade ”Vem där?” och åt saffransbullar med mjölk. Gott att få rå om bara min storpojke för en stund.
Vi gjorde kampanj för våra favvisar Naturkompaniet. Älskar deras initiativ om ”Green Friday”, att vårda det vi har istället för att köpa nytt bara för att. Dvs motsatsen till Black Friday där det fullkomligt sprutar ut ”erbjudanden” så vi ska bli köptokiga av nu. Här smorde jag upp mina älskade Blundstone, som jag haft sedan 7-åringen var plutt. Har noll planer på att byta ut dom.
Tre hemmabarn som levde lajvet. En som nöjt klätt sig själv, skit samma att brallorna är bakfram liksom! En som har full underhållning av bara farten och ljuden som rör sig kring honom. Och så hon som är störst i helhemmagänget och strösslar idéer till fantasilekar och koljbyggen så en aldrig slutar att förundras.
Tussekatten är med överallt också som ni ser. ”Mamma mot Kattlaget” var det där i spelandet. Och lillkatten kutade i samma fart som ungarna åkte räserdyna utför lobryggan. Djur och barn, alltså. Vilken hit det är!
Ikran och Chippen firade två år som våra hästpojkar. Kära hjärtanes, att det redan gått två år. På ett sätt känns det som dom alltid varit hos oss, på ett sätt känns det som ”igår” som dom anlände där i snöiga tisdagkvällen i slutet av november 2019.. minns adrenalinpåslaget när den här stora darlingen stampade av frustration där i transporten och ville ut, nuuu. Åhå,vilken cirkus det var i början, kära nån.
HemmaMamman jobbade på. Bakade bröd och kokade soppa, lillbebbe njöt i sjalen. Synd bara att det just när maten var klar, gick Brandislarm och mannen kutade ut ur hemmet för att rädda liv. Och att barnen ratade min (faktiskt väldigt goda) fisksoppa och bara ville äta brödet till. Äsch. Allt hör till. Receptet på soppan har ni HÄR förresten. Kan aldrig bli fel.
Vi fick njuta av mjuk sol mot gnistrande snö. Tänk, vad denna syn var grönskande och blommig för en liten tid sedan.. var sak har sin tid. var tid har sin charm. Alla årstider har verkligen något gott att ge. Jag älskar när det blommar för fullt, men nu njuter jag massor av vintervilan som råder.
Vi adventsstökade, lite lagom sådär. Småstädade och hängde upp stjärnor och ställde fram stakar. Virade en liten ljusslinga kring pyttegranen på bron och klädde räcket med granris. Jag hade en ljuv stund där jag band en enriskrans. Och till lördagkvällen slog vi in några paket för att hänga i Adventskalendern.. ett paket för varje advent.
Och så blev det första advent och det var den veckan. Tack livet.
…
Och idag är det måndag, alldeles i slutet av november. Andra adventsveckan är här..
Vi började dagen rivigt… Mor och bäbis råkade sova lite, lite för länge. Fröjdigt väckta blev vi, av Tripp Trapp Trull som kom med högljutt pressmeddelande om att en adventsljusstake var nerriven från ett fönster och väääldigt trasig. Vi rantar ner för trappen.. och möts och av två häärliga pölar kattkräka. Det är alltid en härlig start på dagen när det sker. Tack Storkatten. Särskilt när han prickar fönstersmygar och krångliga vrår… som i morse. Det blev lite brådis till skolan, men pojken var hel ,ren, mätt och med borstad tand eller två. ”Mamma? Det kan bli lite kaos ibland, men vi hinner alltid ändå”, sa 7-åringen med sin aldrig sinande pepp. När vi övriga kommer hem igen ska jag bara hälla upp en god kopp kaffe och ta lite mjölk ur kylen… skvimper då ikull ett mjölkpaket… det utan kork. Och vi har mjölk i vad som känns som hela kylskåpet… Häpp häpp… en får inte bara rädd för lite strul, sa hon den äkta Drömgårdlivaren där hon sedan nöjd efter röj, satt på sofflocket och njöt sin kaffekopp. Vidare har dagen inte gett sig utan mest gått i full fart och småstrulat hittan dittan.. vi somnar gott i natt. Inatt också.
Önskeplaner för andra adventsveckan!
-Ta en dag i taget. Önskar mig många mysstunder på sofflocket med bäbis i famn, småungar i kring och adventsstök hittan dittan. Kan inte tänka mig något godare just nu.
-Bvc-besök med LillOlof!
-Bolla HemmaMammaliv med Drömgårdsliv-uppdrag.
-Försöka ordna några julklappar. Till barnen. I övrigt försöker vi dra ner mer och mer på klapperiet.
–Överraska barnen med en fräsig helgutflykt!
-Tända det andra adventsljuset <3
…
Önskar er och oss en god avslutning på november och en god början på december! Ta hand om er. Allt ni bara kan!
Vad gott det känns! Advents- och Juletiden är sånär som oplanerad för oss i år. Vi tar en dag i taget. Känns vettigt med det livsläge vi har just nu. Rogivande också.
Barnen började morgonen med att lyriska mötas av adventskalendern som mamman och pappan pysslat ihop under sena lördagstimmarna. Inte en drös paket med småprylar i, nej. Men paket att öppna varje adventssöndag, med en hälsning i om vad vi ska hitta på eller material till något pyssel vi ska göra eller så. Hela alltet går ut på att vi ska umgås och göra mysiga saker, tillsammans.
Sen åt vi adventsfrukost i Matrummet! Risgrynsgröt. Och Lilla storebroren B tände det första ljuset.
Det är så förskräckligt trevligt med ett Matrum. Särskilt nu när vi känner att det är klart. Äntligen är det såpskurat helt, helt klart och det där sista varvet på alla lister och smygar är struket. Ombonat blev det med en matta också. Gardiner? Kanske det. Nångång.
Jag är mästare av sofflockshäng och den här soffan är en ny favorit.
Fast jag ska erkänna att jag vilade mig less på den dom där fjorton dagarna innan Olof föddes.. dagarna vi väntade så ögonen höll på att ploppa ut på oss alla .Typ. Men nu, nu är all den frustrerande väntan glömd och kära hjärtanes vad vi snusar och njuter den där lilla prinskorven. Han som stassar runt i julig tomte- och polkagrispyjamas som ”Mosser Mia” givit honom.
Här nånstans, när klockan var 11.56 typ, var vi så hutlöst stolta över oss. Att vi lyckats få bort den där långfrullen från bordet, klätt alla barn, satt ihop sex stycken små pepparkakshus, gjort lunch som storasyskonen åt medan bäbis ammades och alla till sist hamnade i varma kläder, med kammat hår och sådär.. och att vi utan överdrivet med i slutet-jäktande hade tagit oss iväg. För nu skulle vi på gudstjänst. När vi stod här utanför kyrkan, fanns knappt en själ där….. vi var ute en timme för tidigt. Ny gudstjänsttid här i byn. Ahapp.
Vi slirade iväg. Drog en snabbsväng till kompisarna med lite hö. Susade in på affären och köpte non-stop och ingredienser till middagen. Sen provade vi, igen. Mot kyrkan!
Och nuu, nu satt vi där i kyrkbänken, igen. Skitnöjda över att ha passat gudstjänsttiden inte bara en, utan två gånger.
Vi sjöng Hosianna för fulla små och stora halsar, bäbis klunkade mjölk utimellan. Nån behövde bajsa mitt i och hoppsan där flög en psalmbok ner i golvet så det dånade om det. Men häpp, häpp vi var där, hela familjen!
Hem det sedan bar, übernöjda och fikasugna..
Vi dukade upp med eget lite kyrkkaffe.
Vi gillar ju att dra hem hela klanen på första advents-kyrkkaffe. Men i år fick det bli paus.
Vi dukade upp med varmt kaffe, kall mjölk. Saffranslängder och luffaschack..
.. och barnen pyntade små pepparkakshusen, vilket var vad som gömde sig i första adventsluckan i adventskalendern.
Och nu är det kolsvart svart ute. M ser film med storasyskonen medan jag smög upp med bäbis till övervåningen. Ammar i lugnan ro med kurrande katter kring fötterna, redigerar bilderna till det här inlägget och fyller i med några ord från hjärtat. Dagen har varit så fin. I all sin enkelhet.
Snart dags för nattande. Ska gå och leta fram julböckerna nu.
Det var veckans allra första dag och vi fick feeling…
..Saffransbullar och Mormorskransar skulle det bli.
Vi hade strösslat lite granris och hyacinter här och där. Och så skvalade det julmusik ur högtalarna för första gången denna juletid. Stämning på topp, mao! Alla ville vara med i gemytliga stöket. Även Tussetussekatten.
Det gick ju som hejsan! Fördegen sattes i ett nafs. Och sen då? Attans. För lite smör hemma i skåparna och bäbis låg ute och sov så gott i vagnen att honom ville vi ju inte störa… så vi klädde oss varmt och tog barnvagn, apostlahästar och spark. Ner på byn det bar. Till Lillcoop. Tjopp tjopp var smör inhandat och sen var det bara långa backen hemåt… uppför denna gång… det blev en svettig historia, men nöjda var vi när vi ramlade innanför dörren igen.
Världens bästa Olof. Slumrade eller låg och tittade på oss i kring där från babysittern.. som är sedan hans mamma var liten.
Degen jäste på bra och nu var det snart dags att baka ut. Fyllningen skulle makas först bara!
Vi rev mandelmassa, mortlade kardemumma, öste på med lite vaniljpulver och vaniljsocker. Och smöör, förstås. Blanda, blanda. Klart!
Och från den lugna, ”å herreminje vad här går bra”- känslan… så började klockan närma sig skolhämt, degen var snart less på att jäsa och bäbisen förklarade tydligt att han ville ha mat nu, inte en minut senare. Men vi samarbetade allt vi kunde och..
.. plötsligt började köket dofta himmel. Nybakta saffransbullar med hackad mandel och pärlsocker på toppen.
Och så förstås Lifehacket som dessutom är så drömgott; att baka ut en del av degen till kransar.
Går superfort i jämförelse med att snurra småbullar. Och det blir så vansinnigt saftigt och gott. Tänker så på min Mamma och Mormor när jag bakar kransar eller längder.
Sådärja!
Storebror slutade skolan tidigt, som alltid. Och pappan hade ledig måndageftermiddag, som vanligt. Så precis hela familjen tillsammans, kunde vi slå oss ner kring gamla köksbordet och njuta årets första saffransfika. Hejdlös lyx. Hela alltet.
Receptet på bullarna finner ni HÄR. Och hur jag gör kransarna kan ni se/läsa HÄR.
Hoppas så, att ni har en god första adventshelg! <3
Nu byter jag namn på Måndagshälsningen till Drömgårdsrapporten. Sådetså.
Förklarar tydligare vad ni kommer att mötas av. Särskilt med tanke på er nya läsare som hittat hit (kul, hej och välkommen!).
En rapport från Drömgården, liksom.
Hur vi haft det och vad vi påtat med ”sen sist”?
..
Vi har mått gott, förutom någon liten snuvig näsa. Och det har känts som livets största vinst och gåva. Vilket det ju är. Pustat ut och slappnat av efter veckor som varit fyllda till bredden med alla möjliga känslor och upplevelser, härliga som ohärliga.
Det har varit och är så gott, dessa mjuka novembermorgnar med släpig bossamusik och tända ljus. Ammar på kökssoffan. Vinkar rödrosig skolpojke hejdå när ”pappataxin” rullar in på gården och tänker på vilken flärd det är med dessa sköna morgnar, för oss alla. Sörplar påtår, hivar in en tvätt, fyller diskmaskinen och torkar frukostsmulorna lite lagom noga från köksbordet.
Vi klär oss och går ut, jag, Skrållan och dom två småprinsarna. Går till hästarna. Blundar mot den låga novembersolen. Vips är skolpojken hemma och lilla flocken samlad igen. Sen rullar det på liksom.. dagarna.. livet.. och ingen har svårt att somna till kvällen….
StoraLillasyster och StoraLillebror.
Dom är hemma till fullo med Lillebroren nu fastän planen denna höst var lite annorlunda till en början. Tanken var att Juniflickan som börjar förskoleklass om ett år, skulle pricka in i alla fall några timmar varje vecka på Förskolan.. som bra infasning liksom. Men dom där om än roliga, kotte- och rävgruppstimmarna på förskolan, hoppas över helt och hållet nu. Några gånger hann dom vara med innan Lill-Olof föddes.. men sen har det varit paus från vårt håll. Det cirkulerar så oerhört många sjukor i höst att det inte, inte är värt det med tanke på vår lillbebbe. Återigen, vilken lycka att ha syskon nära och alltid någon att leka, tjivas och busa med.
Vi pysslar och donar. En dag gjorde jag en lingonkrans. Så enkelt och så fint, tycker jag.
Småprinsarna! .. varav den minsta hunnit ”fylla en månad”..
Tänk va, så det blev. Fortfarande så överväldigande känsla, med en alldeles egen Fyrklöver. Ja, sånt har ”vi” också tänkt på. Och hur mycket livet känns i hjärtat just nu, mer än någonsin..Älskar så. Och är så himla rädd om dom där fyra liven att jag inte vet var jag ska ta vägen stundvis.
Här ser ni ”glädjerus i bild”, för undertecknad. Första ridturen sedan preggoteten. 24 dagar gammal O slumrade i vagnen under tiden. Succé!
M har varit tapper och tagit tag i ”det sista” i Matrummet.. såpskura golven och måla listerna ett sista varv.
Vi har varit på loppis för första gången på evighet. Hittade pumlor i så fina färger, en pappskärm och en så fin ram.
”Noventmys”.. vilande stunder på sofflocket och turer för att hämta hem skogsfynd att pynta till hemmet med.
Och den första riktiga snön har fallit och lagt sig så vackert och barnen har med glädjetjut susat stjärtlapp och ”räserdyna” utför lobryggan.
Och i helgen var vi på 50-årskalas, som först började i kyrkan med en konsert av de tre nyblivna 50-åringarna, där den ena ju är min Storan. Så så såå stolt lillasyster.
Dagen efter var min bäbis vääldigt väldigt sömnig. Han körde nämligen livets längsta vakenstund där på 50-årsfesten och blev typ ”övertrött” till slut och kom inte till ro förrän vi susade hem till drömgården i sena kvällen.. så söndagen var en hejdlöst sömnig historia. Mor njöt av långa promenaden med honom.. vi fyndade liten pyttegran också som ni ser.. den ska vi pynta med liten ljusslinga och ställa på bron..
Ännu en söndagshöjdpunkt.. fräsiga turen till skogs för att söka utejulgran…Lill-Olofs första skogstur.. ”det här är livet”, sa 7-åringen..
Vi avslutade veckan med att fira en älskad kusin som fyllde 5 år. Vilken kalashelg!
…
Och tänk, nu är det bara dagar till Första Advent! Vaad hände där!?
.. världens bästa Oooolof hände, förstås.
Önskeplaner för Första Adventsveckan!
– Tuta igång HemmaMammalivet 2.0! ..M har varit ”pappataxi” och skjutsat/hämtat skolpojken senaste tiden, men nu är det ”mamman och gänget” som gäller igen.. lite pirrigt nästan, att se om jag får ihop allt med fyra kottar. Men, vi är ett sammansvetsat gäng och Lill-Olof hakar på. Jag tror det ska gå bra. Morgonen i morse gick bra, nybörjartur kanske!
–Adventsstöka! .. lite lagom, inga påhittade måsten. Vi kör på feeling.
-Hästa! ..Brandispappan har jourvecka så vi hästar kring gården bara.
–Fira Första Advent! .. i all sin enkelhet.
…
En dag i taget. Ta hand om er. Allt ni bara kan. Så hörs vi under veckan!
Vår Lillminsting. Buren av sin världsvane Vackerpappas händer. Nyäten. Mätt och belåten. Klädd i farmorstickade overallen. Redo att bäddas ner i vagnen och gå långprom i senhösten med friskluftstörstige modern.
Mjölkdoftande lilla knyte. Som vi älskar dig!
”Titta på hans små tår, mamma!”. ”Å vad han gäspar/nyser/knorrar/snusar/hickar gulligt!!”…”O är mer värd än guld, mamma!”
Det är så mäktig känsla att få presentera Storfamiljen vår minsta älskling. Om än med lite avstånd mellan storfamilj och lillbäbis, då vi är så RS-rädda just nu. Vi har blivit så fint uppvaktade att det inte är klokt. Söta presenter och vackra blommor, framförallt det där kärleksströsslet som är det häftigaste av allt.
Här, en annan dags bäbisfika. Med vännerna vi inte träffat på vad som känns som en evighet. Det var för gemytligt.
Igår föll den första riktiga snön och vi här hemma drog fram julpyssellådan. Det var uppskattat. Nu är det bara mys och pyssel ända fram till jul!
Beskyddande LillaStorebroren… som är så kär i sin Lillebror. Treveckorsdagen är passerad och Lillminsting är redan så självklar för oss alla.
…
Den allra, allra intensivaste bäbisbubblan har spruckit en aning nu.. Storebroren är åter på skolan en skvätt varje vardag, pappan har återgått till sitt vanliga arbetsschema efter att ha maxat bäbisbubbla så långt det var möjligt och HemmaMammalivet är igång lite mer ”som vanligt”, fast väldigt nytt, förstås. Bäbisbubblamyset håller vi hårt om tills vi känner oss redo för annat.
Mitt känslojag skulle kunna deppa ihop för att denna bäbisbubbla sannerligen blev maxad med livets ytterligheter. Men, det känns ändå nu… ganska bra? Vackert på något vis, trots allt det skaviga. Och känslan är starkare för var dag.
Min ena livsförebild, som tyvärr sedan snart ett år tillbaka är en ängel.. hon sa alltid ”man får förhålla sig”. Människan fungerar ju så att man gärna vill skapa tankemönster för att ”få ihop det” och kunna förstå vad som händer… Det är helt enkelt liiiivet som pågår, och det förändras ju, hela tiden på ett sätt..
Förhålla sig, acceptera det man faktiskt inte kan göra något åt.. ”Hänga med i svängarna”. Jag tror det ger oss mest ro och lycka på färden. Inte försöka streta emot, trots att det kanske är tuffare tider… nu är livet så här och vi accepterar det, förhåller oss och gör det bästa vi kan av det hela. Så. LillaLillebroren och vi har haft 22 väldigt njutiga och bebbgosiga dagar.. men livet har också varit väldigt omtumlande och oroligt, samtidigt. Så är det.
Vi har ännu ett orosmoln att vänta svar på.. men det är ”inget allvarligt”.. har inget med något sjukdomstillstånd att göra. Mer en känslomässigt jobbigt grej. Men, ”vi tar det då”, försöker jag tänka. Och njuter så det står ut genom öronen på mig av allt mys som försiggår här hemma nu. Vi är sedan flera dagar penicillin-krångelfria och lilla lillprins som jobbat på med antibiotikan så tappert njuter av att slippa det nu, det är jag alldeles säker på. Himlagod känsla, på alla sätt. (Om du missade, så finns svar på frågan ”vadå antibiotika?” osv, HÄR)
Idag skiner novembersolen från klarblå himmel. Rönnbären lyser som de vackraste av pärlor där dom hänger starkt kvar på rönnträdets grenar. Vi ska klä oss varmt och gå ut. Alla vintermunderingar togs fram igår och dom nu nytvättade sommar- och höstytterkläderna ska tillbaka till klädförrådet. Rundan till lagårdsstallet väntar. Fylla vatten och se så att hästarna mår gott. Börja mata småfåglarna vill vi också hinna med!
Senaste kommentarer