Min melodi!

Och så blev det fredag..

Som en stor, härlig famn att landa i.

Det doftar såpa och ungarna är på gott humör. Dessutom står i hallen en nyloppad liten blomkruka fylld med den sötaste lilla primulan jag sett.

.. Bertilen, är visst på så gott humör att han är Sjövild.. utan att överdriva. Så snart vi hunnit röja upp blomjorden från krukorna han vält och ätit frulle. Så går vi ut på gården.

Den blanka isen har täckts av lite, lite snö och det är absolut LIVSFARLIGT enligt denna Hare till mor, att gå på egna småben, fritt fram alltså. Nä, på ett lemmeltåg går vi fram, där vi vet att marken inte försvinner undan oss. Inne i lagården är det så trevligt och idag var det Juniflickans tur att fylla vatten. Det där har Minimannen stenkoll på.

Vi drar en tur med kälkarna innan vi tar våra äppelröda kinder och går in. I en ivrig fart ränner mamman runt i köket och serverar lunch. Till Trull, först. Så lilla Busen kan få bäddas ner i ullsäcken och somna på två sekunder och påbörja marathonsömn. Tålmodigt väntar Tripp och Trapp. Hemmet badar i sol och det äär så härligt. Strax efter lunch trillar en skäggig, högt älskad Pappa in genom dörren. Han har tagit helg från Konstruktörsjobbet och friskvårdsstunden använde han till en löptur i januarisolen. Inte mer än rätt va, att HemmaMamman också skulle få sig en friskvårdsstund? Så jag drog ut, jag med. Helt fantastiskt. Fastän jag gjorde en praktvurpa alldeles i början och tacksamt kände efter, att lilla klena handleden höll.

Innan solen går ner är vi ännu en gång ute hos hästarna. Jag och Ikran tar oss iväg alldeles själva, om än en väldigt kort sväng, så var det otroligt stort för han och mig. Ett Vi håller på att växa fram.

Vi fredagsmyser till kvällen och nu sover Trion tätt intill varandra och tid är, att pusta ut och fläta handen i den hand vars ägare, jag kallar Min Livets Klippa.

Det är inget dyrt och flärdfullt i min dag. Men för mig, är den proppfull av Själagott. Och det, är det dyrbaraste jag vet. Min melodi för en lycklig dag.



Önskar er, En Hjärtevarm och Själagod helg som fyller er med energi och goda känslor. Ta hand om er!


Emmeli

Rapport från ”Hästdrömmen”!

Rapport från ”Hästdrömmen”!

Äntligen får vi vakna till en riktig Vinterdag här på Drömgården.

Kalla grader, nysnö på marken och med vacker soluppgång. Efter söndagsfrukost ger vi oss ut, hela familjen. Om sisådär en vecka har hästpojkarna bott här på gården i två månader.

Kära nån vilken Berg-och-dal-bana det har varit..

Efter två rosaskimrande veckor (dom klassiska första två veckorna, ni som vet ni vet…) så bröt mardrömmen ut.

Ja, mardrömmen för undertecknad. Jag som varit nog nervös över att vi skulle ge oss in i det här, ack så efterlängtade, kapitlet i vårat liv. Då kände jag bara ”jag saaa ju det, vi skulle inte ha dragit på oss hästar nu!!!”. Mannen såg olycklig ut. Världens snällaste. Och där satt hans fru i hallen och grät som ett barn på trappens nedersta steget.. hon var rädd som ett barn, därav gråten som ett barn. Hästkraken hade ju mött henne i hagen, plötsligt som ett odjur istället för den coolingen han är. Öronen bakåt, munnen på jakt och rumpan emot … kickandes. Jag vill inte ens tänka på vad som hänt om jag inte hade kunnat kasta mig under stängslet där och då. Jag veeet ju att jag skulle gjort tvärtom, gått emot honom.. men tjena tjena, när en 650-kiloskille muckar med en…Såklart jag var livrädd och i chock. Den kvällen hade jag kunnat betala dyrt för att bara bli aaav med eländet där ute i hagen.

Drömmen blev en mardröm.

Så gick det en dag. Och jag var ute i hästhagen igen. Sa åt den där Mammuten att ”hörru du, här är du så varmt, varmt välkommen, vi kommer att ta väl hand om dig. Men, Du ska minsann inte flytta på mig sådär. -Flytta på DIG!”.

Där började vi vår knaggliga väg tillbaka. Vår korta första-tid kändes som utsuddad och i mina ögon hade jag köpte en väldigt dyr och otäck häst. Jag hade blivit rädd. Efter att ha mött så många hästar, gått och styrt och ställt i en stor flock… där jag alltid, alltid haft respekt men aldrig varit rädd. Nu, hade jag blivit livrädd för min egen häst. Fy farao, så besvärligt…

Vi som skulle ut i skogen tillsammans. Och tanka kraft för livet.

Den skäggige, han klickade med Det blå berget från dag ett vi träffade honom. Dom är så lika varandra, låter galet va? Men det är sant. Jag, har varit mer avvaktande, ända från start. Mer än tacknämligt att vi nu i detta fall vill hästlivet lika mycket, så vi beslöt oss för att ”det här ska vi klara, tillsammans”. I alla fall, ge det en redig chans.

Dag efter dag. Har vi läst och läst. Tagit reda på allt vi kan tänkas behöva veta. Fått råd och hjälp från superkunniga vänner och bekanta. Jag och M har gnetat på, försökt lärt känna våra hästar så mycket vi bara kan, jobbat med övningar för vänskap, trygghet och tillit..

Idag…?

… ja, idag.. kan jag inte förstå hur han någonsin har kunnat bete sig illa eller skrämma någon?

Vår fina fina Mammut-pålle. Och lillvännen Chippen.

Ikran är som en ny häst idag. Har funnit sig i rollen som flockledare, vilket han ju inte var van vid alls när han kom till oss och alltså tog på lite för stort allvar. Han var vilsen. Längtade säkerligen både hem, efter sin kära och till hela flocken som bara försvann. Resan hit till oss var också en pärs för honom, han var så stressad när han klev ur lastbilen. Nu i efterhand känns det inte konstigt alls att han reagerade som han gjorde.

Idag high-fivar jag och mannen. Vi är inte på något sätt ”färdiga”, tvärtom.. NU kan vi börja, snarare! Börja jobba med våra hästar som vi vill, tagga för skogsturer och annat vi önskar. Nu, efter att storhäst haft en tid av testande…på bakbenen, ..hoppandes.. studsandes och som slitit sig så både M och jag stått på knäna, ordagrannt. Men, som nu landat med alla fyra fossingarna på marken igen..

Dagens häng i hästhagen var magi. Vi ryktade och gosade och väntade på snäll-bonden som skulle komma med ny höbal. Ikran följde mig som en hund bara jag bad honom, inga hårda tag eller piskande spön, hit har vi tagit oss med tålamod och kärlek.. och så ska hela alltet få fortsätta…

Barnen är så lyckliga i sin ponny. Och lilla Chippen, han fick bli mitt plåster sedan den där kvällen i början av december. Han har hjälpt mig att läka rädsla-såret… jag trodde liksom att jag aaaaldrig skulle våga mig nära en häst igen, förstår ni… och en pluttponny kändes alldeles lagom till skillnad från ett stort Blått Berg. Det kändes så vansinnigt sorgligt där och då. Inte världsviktigt. Men drygt.

Att vi är så på rätt väg nu, gör hela familjen så glad. Trots att det inte varit oproblematiskt hittills, så har jag ändå älskat varje dag med hästarna. Att få ta hand om dessa djur, höra deras själagoda hö-tugg.. dofta mule.. det är så härligt!!

Minimannen drömmer om att bli bonde.. och blev så himla lycklig när hans mamma kallade honom för ”hästbonde” häromdagen. Idag sa han; ” Mamma! Jag är ju hästbonde nu, det sa du ju!?”.

Såklart han är det. Lilla hjärtat.

Bertilen. Den största och samtidigt minsta djurvännen jag vet. Ingen kan ta miste på hans kärleksströsslande.

Det var det, en rapport från Hästdrömmen. Drömmen som blev en mardröm som nu vänt åter. Nyp mig i armen. Och må det fortsätta såhär. Det är förskräckligt trevligt, med två så vackra djur som står precis utanför sovrumsfönstret varje morgon och väntar på att vi ska öppna och säga God morgon!

Emmeli

Måndagshälsningen!

God måndag!
Hoppas att ni har haft en god helg!
Dags för en liten sedvanlig Måndagshälsning, visst?

Veckan som gick…

Vi startade veckan så snällt det gick, myste kvar i Julebubblan in i det längsta.

På tisdagen startade Vardagen igen efter långa Jullovet. Medan pappan drog på Konstruktörsarbetet, drog jag och ungarna på Förskolan för ett slag. Väldans roligt! Vi firade lyckad första dag med utelek och räserkjälkeåkning efter Arbetshästen Mamma.

Veckans alla dagar har jag hjälp med hästsysslorna. Det är helt sagolikt att få umgås med småbarnen och vackra djuren.

Det var mörk och hal onsdageftermiddag, men med spikar fast på skorna och reflexväst på, gick springturen som hejsan. Månen var min enda lampa!

Sen förstår ni, så började min utfasning av julen, den jag skulle ”fasa ut långsamt så att jag knappt märker det själv och slipper bli julen-är-slut-deppig”. Pyttsan! INGEN kunde ta miste på Juleutstökandet, för plötsligt var hela hemmet upp och ner. Besparar er fler bilder, men.. julens tyger, tingeltangel och gudvetallt, var överallt!

Jag tvättade så mycket att det kändes ovant om inte ljudet av tvättmaskin hördes. Förutom en herrans massa kläder, så tvättades mattor och soffplymåer och kökssoffetyg och hemmet gnoddes så rent, rum för rum. Tvättbergen veks och hamnade på sina platser och det kändes så härligt hela alltet!

På köksbänken samsades gamla julblommor med kantskavd snutte, jag menar kaffekopp. Och en dutt renoveringsspår, förstås, i form av pensel i linolja.

Ungarna var mina älskade hjälp- och stjälpredor i allt Julestök. Plundra pepparkakshus gjorde dom med bravur!

Någon grejade på med vad han tycker är roligt just nu; att stava! Fräsiga Minimannen.

.. och Juniflickan bäddade ner småtomtarna i sina lådor och prasselpapper. Första var hon så peppad så, sen bröt hon ihop över att julen var över… ”meen, det var ju såå myysigt!”, sa hon. Och jag höll förstås med henne, lillhjärtat.

Men snabbt återvände peppen när hemmet började likna en vinterfin version och små loppisting satte pricken över det hela. Jag ska visa er mina små fynd!

Det blev helg efter vardagar, den första för året, och vi var alla så trötta. Bertilen snusade i vagnen med sin snutte… hammaren. Vilken renoveringunge alltså. Lilla vännen.

Under lördagen rymde jag och barnen några timmar till mina älskade päron. Kramades och fikade gott. Och jag lånade pappas hardcoregym och körde skiten ur mina ben. Det var hur skönt som helst. Innan passet kände jag mig tvärslut i kropp och själ. Och efter passet, var jag ny igen. Den här tiden på året är endorfinerna extra viktiga för mig.

När vi kom hem till Drömgården igen, hade pappan lagt det sista golvet färdigt. Dom två rum som är kvar utan golv, är dels det rum som ska bli badrum och sen ett stort rum vi inte riktigt vet vad vi ska ha till ännu. Så dom två rummen ingår inte i den här renoveringssvängen. Vi är alltså ”klara” med golven nu överallt och medan jag jobbar på med takfix, jobbar M vidare med väggreglande. Tapeter i sikte, mao!

Veckans sista dag dansade vi ut det sista av julen, myste med hästarna och åkte spark på vår åker som mer liknar en jättejättestor skridskobana än något annat.

Människorna, djuren och den här platsen som vi får kalla för Vår plats på jorden. Alltsammans gör mig enormt lycklig. Varje, varje dag. Jag behöver inga dyra smycken, tjusiga kläder eller resor långt bort. Får jag gå en sväng till lagårdsstallet och ta hand om hästar och pussa mule, höra barnens små funderingar och alltid finnas med en famn för dom. Då, är jag så innerligt nöjd och lycklig.

Veckans planer:

-Nu är hemmet storstädat, men behöver piffas med lite nya blommor. En tur till blomsterhak är nödvändigt. Så himla ”tråkig” att-göra-syssla, va….! (superskojar, äälskar ju blommor!)

-Fortsätta inskolning av StoraLillasyster!

-Det kan vara så att det återigen är reportagedags för lilla Drömgården. Jo, så är det. Till helgen kommer en ganska så stor tidning hit och det känns jätteroligt och lite för spännande. Lite roddande inför det behövs.

-Jag ska fylla på frysen med matbröd!

– Sända er hälsningar! .. jag funderar på om det är dags för en frågestund snart, skulle det vara roligt tro?

– Tillsammans med den skäggige ska jag iväg på ett möte som kan mynna ut i ett roligt samarbete!

-Framförallt! Njuta HemmaMammaliv allt jag bara kan och pussla, pyssla och kramas med gullungar och vackerhästar!

Önskar er en hjärtevarm och god januarivecka! Tänk på, att varje människa du möter, bär på något som skaver. Möt varje människa med snälla ögon och den säkra vetskapen om att ”vi är alla bara människor”. Ok? Yes, high five på den!

Emmeli

Måndagshälsningen på en tisdag! -med jullovsglimtar och veckoplaner!

Hej där!

Hoppas att ni mår bra allihopa! Idag har vardagen dragit igång här för oss på gamla Drömgården efter ett långt, långt Jullov. Pappan åter på arbetet och barn och mor som lever Hemmaliv och så möts vi till kvällen. Vardagen är god, den med. Men nu tar vi en titt på jullovet, vetja!

Vårt Jullov var så gott. Efter Julhelgen väntade en lång rad av pärlbandsdagar. Det vilade en sån ro över dagarna och vi tog varje dag som den kom…

Byggde lego och andra lekiga bestyr. Titt som tätt drog också jourande Brandispappan iväg och var någons Räddare i Nöden, men återvände snabbt in i Jullovsbubblan.

Vi träffade älskade Storfamiljen, titt som tätt. Som här, där det var disco i Salen med småkusinerna. Bland det gulligaste jag skådat!

Vi lekte ute i snön, innan snön blev isgata vill säga. Åkte räserkälke med arbetshästen Mamma som draghjälp. Mellan löpturerna var det också en rolig motion. Snölek är roligt för både stora och små!

Vi har ”hästat” i massor. Här var vi efter ett pass på en liten prommis över till Tand G. En gång hästtjej, alltid hästtjej. Gamla, gamla tanten blev så lycklig över att få träffa hästarna.

Samtliga i familjen blir lyckliga av hästarna. Barnen ääälskar sin ponny.

Den här stunden var nog en utav Bertilens allra lyckligaste i livet hittills. Vilken syn alltså. Prinskorven skrek som en stucken liten minigris när turen var över. Älskade lilla djurvännen. Han är så kär i både katterna och hästarna.

Vi har blivit ompysslade både i mitt och mannens barndomshem. Våra föräldrar, barnens Mor- och Farföräldrar. Fyra obeskrivligt viktiga människor i våra liv.

En eftermiddag hade Lillebror och Pappa tumistid hemma, medan jag fick äran att susa till stan och gå på bio med dom två Storasyskonen.

Och från att ha lagt projekttid på hästfix senaste månaderna, så blev det färdigt, nytt år är här med ny energi och vi kan åter igen dra vidare med vår övervåning. Vi är så himmelens peppade! Har haft vår första renoveringspaus sedan vi flyttade hit och det har varit såhåå skönt! Att påbörja takmåleri kändes superpeppigt tyckte jag och har senaste dagarna målat taket i bild, tre varv och Junihjärtat har plötsligt ett färdigt tak.

Mannen har lagt golv i trapprummet. Det rummet har tagit massssor av tid då väggarna var som ett vågigt hav.. oj som M slitit med att yxa väggar hyfsat raka och därefter regla. Nu har M i ett nafs lagt färdigt golvet där i trapprummet efter att riktandet är färdigt, och väggarna är alltså redo för pärlspont… målarfrugan måste lägga in högväxel!

Golven som var fyllda med spån och allt möjligt, tömdes ju och i det nya mellanbjälklaget ligger nu istället fräsch Cellulosaisolering.. och förstås har vi lagt ner en hälsning från oss till framtiden. Ett reportage från Drömgården, några skrivna rader och alla upphittade skor som ska bringa lycka, fick förstås också läggas tillbaka på sin plats.

Så märkvärdigt att kunna GÅ där uppe! Så märkvärdigt, överlyxigt, att få skapa vårt Hem tillsammans.

Ja, åh.. vilket Jullov.. som vi fyllt med allt möjligt gott. Lycklig är jag över att barnen varit friska och att vi har kunnat fylla dagarna med så mycket mys. Nu väntar Vardagslivet och Känslomänniskan Den Stora (undertecknad) är förstås lite vemodig i hjärtat. Ääälskar ju Juletiden och hade gäärna kunnat tänka mig ännu fler långa, julloviga dagar, alla tillsammans. Men Vardagen är igång nu och den älskar jag ju, också. Allt blir bra, bara vi är igång med kära rutiner.

Just nu är vi till exempel skittrötta när klockan är 09 på morgonen och precis iingen busunge är på väg till kudden den tid dom egentligen brukar. Vi har haft Jullov, med andra ord. Så fint så.

Veckans Planer:

Vända tillbaka dygnet och försöka hoppa in i vardagen på ett snällt sätt för oss alla..

Ta hand om småungar och nypa mig själv i armen över att få gå mot ännu en vår som HemmaMamma

Följa Storasyskonen till Förskolan!! ..har inte landat i det här ännu…kanske återkommer med inombordsbubbel…

Så sakteligen försöka påta undan Julen så att jag knappt märker det själv och hinner tycka att det är sorgligt…

Samtidigt som jag klättrar i ett berg av tvätt, försöka beta av mail och andra viktigheter..

Sända er hälsningar, förstås! Nu är Jullovsbloggandet förbi och här kommer trilla hälsningar som vanligt igen. Ni har massor av frågor om golvet vi lägger på övervåningen, återkommer med bland annat svar om det!

Landa! I ett nytt år. och månaden Januari. Det blir nog fint.

Önskar er alla en mjuk och fin start på den allra första hela Januariveckan så hörs vi snart igen!

Emmeli

När vi hade Nyårsafton och firade in ett nytt år… ett alldeles nytt decennium, faktiskt!

Det var Nyårsafton..

Vi hade äppelröda kinder efter timmarna ute i alldeles strålande solsken. Masade oss sedan inåt och öppnade porslinsdignande skåparna och letade reda på finporslinet. Lagade mat och dukade så fint vi bara kunde. Med natur och massor av ljus. Då blir det världsfint, tycker jag.

Nystruken finduk och loppade glas på fot.

Jag mumlade att linneservetter och tjusiga bestick är något som vore flärdfullt att finna i kökslådorna. Inte nödvändigt på en fläck, men lite roligt, liksom. Äsch, vi var vrålnöjda i alla fall.

Udda och lite hittan och dittan. Men alltsammans gjort med känsla och kärlek. Fint så.

Junihjärtat sprang till tunga ytterdörren titt som tätt. Och ääntligen så kom ju dom efterlängtade gästerna. Vi var ett så mysigt litet gäng som firade med knytismiddag tillsammans.

Det var vi i Storlilla familjen, Farmor och Farfar och Morbror M. Kattpojkarna och hästpojkarna också, förstås.

Vi spisade partymusik och åt skagenmackor till förrätt.

Sen landade varmrätten på bordet och det var så gott att jag glömde bort att fota. Tjälknöl av älg, en hiiiimmelsk rotsaksgratäng med massor av parmesan på toppen, frästa haricoverts och Gudagod kantarellstuvning.

Till efterrätt en gammal favorit vi glömt bort och som alla var glada att finna åter. Gino med en god vaniljglass till! Håhå, en himlagod efterrätt. Så larvigt enkel och tvärgod.

Små gullbarnen hade fått önskat efterrätt och dom är inte knussliga precis. Får välja av allt och tycker Herr Piggelin är kalasigast. Lillebroren fick en alldeles egen och ni ser själva… lycka! Allra särskilt att bara FÅ en egen glass. Mindre fokus på ätandet. Älskade lillplutt!

Småsyskonen knoppade en efter en men tappre Storebroren hade bestämt sig för att vara vaken till det nya året stod för dörren. Vi spelade Yatzy och åt karameller och chips. Femåringen var i heaven där han förde protokoll över alla spelare. Ni förstår, siffror och den där Minimannen, är väldigt tighta.

Så började vi närma oss midnatt och vi drog ut till hästhagen. Hästpojkarna tyckte att det verkade väldans sjåigt, ”varför kommer ni nuu!?”..

3,… 2,…,1,…0,,…! -GOTT NYTT ÅÅÅR!

Det strösslades raketer över byn och jag avskydde varje smäll. Fick en snabb nyårskyss av min man innan vi båda sprang iväg för att se så inte hästarna i sitt spring sprängde hagen eller så. Men dom var coola. Duktiga, duktiga pojkarna. En snabb trav genom hagen under det värsta smällandet, men sen inget mer. Puh. Så var den ångest-klumpen över.. ”hur ska det gå på nyårsnatten”..

Hurra! .. och puss på världens bästa man. Mitt Allt-och-lite-till.

Nytt år, ett alldeles nytt decennium. Det senaste decenniumet har varit sagolikt och jag knäpper mina händer för att få dela det kommande decenniet med mina älskade människor. Livets viktigaste.

Vi stöp i säng strax efter tolvslaget, med en fantastiskt skrattrolig, god och så himla mysig Nyårsafton.

2020 är här! Gott nytt år till er och god fortsättning! Mitt fokus är, som ni säkert anar, Jullov. Men alldeles snart hörs vi som vanligt igen. Jag har massor att visa och berätta och längtar efter det. Tills dess, önskar jag er goda, goda dagar, en mysig trettondagshelg, så hörs vi snart sådär som-vanligt-ofta!

Emmeli

Våra Juldagar!

Julafton har passerat och ligger i hjärteasken. Över människor och moder jord, sköljer det där lugnet, ni vet?

-Juldagarna är som ett pärlband av kravlöshet, umgänge och julens värme.

När Juldagsmorgon glimmar, går jag på Julotta. Det är så sagolikt vackert. En stund jag njuter innerligt utav.

Juldagspåtandet är ljuvt. Barnen leker med sina nya julklappar. Gäsparna avlöser varandra. Fint så.

Till Juldagskvällen knatar vi pyttebiten till den bästa Svärfamilj jag kan tänka mig. Firar jul tillsammans. Och det är så lyxigt alltihop.

Att vakna upp till Annandagen. Titta ut genom köksfönstret och se det här. En vy som gör gott, varje dag.

Småfåglarna äter från sin Julekärve.

Hästar med avslappnat kroppsspråk kommer lunkandes. Huvudena är sänkta och varje litet tecken på välmående, trygghet, tillit och respekt,gör mig alldeles salig.

Hästar tränas och den där dagen stämmer så mycket. Kort sagt, så har jag valt att nu grotta ner mig i den naturliga hästhållningen så mycket jag bara kan, vilket på ett sätt inte alls är nytt men på ett sätt, så är det väldigt mycket nytt. Men både jag och M är pepp. Att med så små medel som möjligt, få maximal kontakt med sin häst..

Ikran lär oss, något nytt för varje dag.

Och Chippen är den coolaste lilla pluttponny jag mött.

Det blå Berget och Pluttponny.

Hästsagan.

..Som bara börjat. Och som jag inte har en aaaning om slutet på. Resan är målet.. och förutom att få bli mamma, är det här det häftigaste, och mest utmanande och förtrollande jag varit med om.

Om julekvällen läses julklappsaga.

Lillebror kommer på att det där med att bygga torn är helfestligt.

”Tredjedag jul”.. en extra juledag uppfinns. För såna kan man inte för många utav. Graderna är kalla och vintern är sagolikt vacker. Ungar åker räselkälke utför lobryggan medan vi inväntar darlingar.

Där bor vi!
En Lillebror snusar gott i ullsäcken i barnvagnen. I trappan ligger ett trassel av hästrep och repgrimma. Innanför dörrarna samsas julefint, renoveringsstök och Klassiskt Småbarnsliv. Allt får plats. Högt och lågt. Kakburkar är fyllda där utanför dörren. Snöskyfflar trängs med någon snuskig kattlåda som stuvats undan och ”glömts”. Inget är på något sätt felfritt eller ”perfekt”.. men gården är fylld av människor som älskar och känner livet-lycka, och det är jag till fullo övertygad om är viktigare än något annat.

Plötsligt fylls gården av älskade människor. Brandispappan kommer hem från brandlarm lagom till den bästa grillglöden är..larmet, en bilolycka där någon voltat på E4an (nix, M säger inget.. men jag brukar spåra honom via Allehanda.. för att stilla mina nerver). Allt verkar ha gått bra. Jag beundrar den skäggige. Och tänker också på, så skört livet är. Stunden med Storfamiljen är extra själagod. Vi grillar korv i långa rader. Och familjen konstaterar att Ikran är den största häst dom sett.

Sen går vi in i varma hemmet. Dukar fram Julefika, med en hop hemkokta karameller på toppen. Sörplar kaffe och värmer oss så gott. Samtalen avlöser varandra. Ingen har bråttom någonstans. Timmarna går. Och Julen är, som den är när den är som bäst.

Flisan snarkar i finfotöljen, tills människor börjar så sakteligen röra sig och det är dags att kramas hejdå i trånga, röriga, ÄLSKADE (jamen, vad tusan! det är LYX att ha en, ju!) hallen..

Dessa Juldagar.

-Lysande trivsamma!

Njuts av till fullo. Här har vi inte bråttom någonstans. Jag vet att det är många som stökar undan julen nu.. men alltså här, har den bara börjat!

Önskar er goda, goda dagar!



Emmeli