Det blåser sån storm att det bara knakar i gammhusets väggar.
I köket har en pärlhyacint trulats ner i en liten lerkruka jag fann i det där skåpet ovanför pysselskåpet, som är ett utav husets rörigaste. Men krukor i massor, det finns det där i. Samt söta små fat att ha under krukorna.
Vårvintersolen är mer än njutbar.
Under långpromenaden på skoterleden med bäbis i vagnen, känner jag hur otroligt starkt den strålar mot den isvita snön.
Jag tar turen förbi Röda Korset. Finner ÄNTLIGEN en ny tvättkorg. Som jag letat så efter. Swishar slanten till söta damen i kassan. Njuter av att kunna säga ”jag hämtar korgen när jag hämtar skolbarnen från skolan, för då har jag bilen”. Att leva i denna lilla by. Att få kalla den för hemma. Mer än fint, tycker jag.
Tjavar vidare.
Förbi byaskolan. Vet att barnen har uterast denna tid. Njuter av att kunna. Gå förbi. Mitt i dagen. Få krama om mina storbarn och sedan tjava vidare. Hemåt. Till FredagsHemmaPappan och StoraLillebroren. Lillminsting? Han, är inte i närheten av färdigsoven där i vagnen… utan slumrar vidare. I ett par timmar till.
I köksfönstersmygen. Ligger senaste stickealstret från Farmor. En helt ljuvlig ”Vårtröja till Olof”. Kära hjärtanes. Vilken lyx.
Ja.. lyx. Det kan man verkligen säga. Om hela alltet.
För fy farao. Vad världen känns eländig och precis motsatsen till lyxen som i värme, lugn, ro, trygghet, glädje över en solig fredag mitt i februari…
Jag swishar ännu en slant.
Och känner mig så evinnerligt tacksam. Känner också min tro och mitt hopp.
Och tacksamheten, över att få samla flocken för helg. I vårt av stormen-knakande gammhus. Bland ljuvt doftande pärlhyacint i Vårvinterljus.
Önskar er och oss en god helg av det slag du/ni/vi bäst behöver. Ta hand om er! <3
Å, det var årets Höstlovsvecka, det där! .. skrev jag igår måndag,.. men sen kom jag inte längre..
Livet fylldes med ena lillungen som ville skriva ett brev till sin vän och ha hjälp med stavningen för det. En annan lillunge ville ha bilder att göra ett eget album utav. Den tredje önskade hjälp med första gången-byggande av fyra pussel. Och den fjärde darlingen klättrade på precis ALLT. Det där är det dyrbaraste jag vet, att jag får vara med om precis allt det där.
När kvällen sedan kom och skrivtid fanns till fortsättningen av det här inlägget…. då kom gäsparna på rad och tillsammans med barnen, somnade mor. Jag var så trött igår, kände mig alldeles vimmelkantig och fransig i kanten… sa åt mig själv på skarpen att ”leva som du lär, Emmeli!”. Klappade mig själv ömt och bäddade ner mig med barnen, tidigt.
Idag är en ny dag. Så gott! En helt annat känsla och energi. Dagen har ni fått följa i stories.. en vanlig dag bara, men ni är många som tycker om att bara följa det vardagliga hemmamammalivet.
Men okej hörreni, nu samlar vi ihop höstlovsveckan i små glimtar, tycker jag. Om ni visste vad ni gör mig glad med era ”ååh var är drömgårdsrapporten??”, ”ingen blogg idag?”, ”när kommer måndagsinlägget?”… nuuu, kommer det!
Lov-veckan fylldes med;
Vi tog en lugn lovstart. Skön känsla att veta att pärlbandet av tillsammansdagar väntade oss. Friskluft och häng hos hästarna. Slumrande i ullsäcken för Lillminsting.
Inser nu att ni i dagens lilla ”följa med” i stories på instagram, inte fick följa med till hästarna. Men hästbestyr, det är det, i olika grad, varje varje dag förstås.. snart snart har vi haft hästar i tre år och nu börjar vi faktiskt känna att vi har något slags ”rull” på det hela. Här hjälpte alla tre storasyskonen pappan med fodrandet.
Jag fyllde frysen med nytt mammabröd.
Vi njöt av utelunch i novembersol.
Vi gjorde marängspöken och drog iväg på mysigaste, jag menar LÄSKIGASTE halloweenpartyt, hos bästa Sväggan och gänget.
Långa frullar. Är vi fler som gillar messmör här, förresten?? Jag ÄLSKAR det.
Vi målade och pysslade, spelade spel och klistrade i album…
Och här är veckans roligaste bild. Ett stycke HÖGT ÄLSKAD ändock smågalen, jag-vill-ju-göra-allting-själv-juuu-make, som stod och kikade ut på bergvärmeborrandet..han försökte hela tiden få vara meed, haha! Men behövdes helt enkelt inte då dom 220 metrarna ner i marken borrandes, det skötte borrningsgänget med bravur..och ja Brandispappa var den där glo-typen under veckan också, susade i väg på larm härsan tvärsan.. ibland känns det som om vi är med i dolda kameran och att det går larm just när det passar som sämst.
Tankade kraft i ett virrvarr av löpning och tabata. En powernap på broräcket…
Och så blev det torsdag, ÄNTLIGEN. Och Moster M kom på besök och skulle minsann bo hos oss hela helgen. Festligt!!
Och nu var det sedan min tur att stå och glo ut genom fönstret… för nu kämpade Pelle-traktor, den skäggige, svärfar och svåger med att få in den tunga, tunga bergvärmepumpen. Men, ”deet var inga problem”, sa gänget. Lättnad, att ha det där åbäket på plats. Och ännu en steg närmare vettigt värmesystem. Hurra!
Vi träffade storfamiljen hemma hos Mor och Far. PappaMorfar grillade korv i långa rader och MammaMormor bjöd på godaste brakfikat.
Fredagsmyset. Med chokladglass, godisremmar och monopol. Höstlovet i sitt esse!
Så blev det lördag och storfamiljen samlades här i gamla gården för Den Stora Allhelgonmiddagen. Syster M och Svåggen styrde paltmakeriet i köket som två proffs.
Syrran och Juni spelade fyra i rad under tiden det grejades med allt möjligt. Rikedomskänslan där och då när hemmet fylldes på och vi plötsligt var 23 personer här hemma. Bästa jag vet!
Och det här mina vänner. Det ÄR det godaste man kan äta, alla kategorier. Palt på Mormor-Syrena-vis. Redigt med smör och lingonsylt till. Och iskall mjölk. Fy tusan, så gott det var!!
Myllret av människor i varje rum. Bästa jag vet!
Till efterrätt hade jag gjorde mandelflarn och kokat hallonsylt med äkta vanilj i att ha till vaniljglassen.. så enkel och god efterrätt. Förresten, mandelflarnen.. som jag hade gjort till morgonen samma dag, samtidigt som jag for runt i hemmet och städade och grejade.. det var INTE en hit. Enkel kaka att göra, visst.. men tror jag brände tre plåtar totalt.. det där var visst en sitta-och-titta-på-ugnen-kaka.. färdig på några få minuter. Så så god!
Söndagen gick i sakta mak. Hejdåkramar. Ljusen brann för våra älskade som vandrat före. Och ljusen brann också, för LIV.
Tacksam för en alltigenom så fin och rik höstlovsvecka tillsammans. <3
….
Nu är nya veckan igång!
Önskeplaner för vecka 45
-Omfamna varje novemberdag! Det här är tiden att vara lite extra snäll mot sig själv och pyssla om lite extra. Till exempel, som jag sagt tidigare, nu är jag björnhonan som går i ide.. behöver så mycket mer sömn nu än andra halvan av året.
-Gå på bibblan med barnen!
-Förbereda julkampanjer! .. det ska bli roligt. Lite lurigt också.. ni får väl se hur jag lyckas, lite längre fram!
-Åka iväg på ännu en shoppa gamla radiatorer-sväng! (Säger det igen, har du några gamla radiatorer du vill bli av med? Säg till!!)
-Fira farsdag!
…
Det känns som en god vecka och jag hoppas att du fått en god veckostart och en fortsatt härligt novembervecka. Ta hand om er. Allt vad ni bara kan! Så hörs vi snart igen!
Så blev det en hel hop tysta dagar här och förstås undrar ni varför. Såklart.
Och i vanlig ordning vill jag aldrig ge sken av att livet bara är rosenskimrande. Men snälla någon, må denna helt vidriga smittotid vara över snart.. några VANLIGA DAGAR på raken önskas!! Så att den där sårskorpan efter allt som varit senaste året, kan få bli lite härdigare? Just nu hinner vi inte få skorpa på såret, innan såret rivs upp igen. Så känns det. Vi är så tärda av oro så det är inte klokt. Tröttheten liknar ingen trötthet tidigare. Denna är bortom allt. Men det kunde varit värre… förstås. Dom orden hjälper dock föga just nu.
Den här sommaren har bjudit mycket gott hittills, absolut. Men också på två sjukor. Låter inte mycket i första anblick. Men det är långdragna jäklar. Ett magvirus där ena lite större lillungen var sjuk i 8 dagar och vi kämpade dygnet runt för att inte tippa över på fel sida vätskenivån i lillkroppen.. två sjukhusbesök då. Bäbisen var sjuk då också, men fick en mild variant och klarade tack och lov den sjukan lättare än det äldre barnet som blev sjukt. Tack för amningen, säger jag bara.
Och nu då? Jo, vi hann bara hem från Gotland så började någon klaga på halsont, en annan hostade lite. Vi visste att vi under Gotlands-semestern hade dunderförkylningen i kring.. så när lilla bäbisen plötsligt vägrade smaka sina smakportioner och bara, bara ville amma.. så förstod vi att han också hade halsont. Febern smög sig på. Det gick en dag, två dagar, tre dagar. Fortfarande gott allmäntillstånd. Sen plötsligt feberfri dag fyra, men mycket, mycket förkyld.
Vi pustade ut. ”Ja, äntligen. En vanlig sjuka som varar i några dagar och som det inte blir något mer utav.. för nu är ju febern borta och lillvännen verkar piggare. Hurra!!”.
Men, så kommer febern tillbaka, dag fem. Högre denna gång. Vi var hela tiden i kontakt med sjukvården, för en feber som försvinner men kommer tillbaka, det ska man ju hålla koll på. ”Ett tjurigt virus bara”, sa doktorn. Dag sju, fortfarande feber. Lilla O är inte nöjd, inte alls. Dag åtta och fortfarande feber. Det ger sig liksom aldrig..
På kväll åtta, tar febern i med en tredje våg och istället för att sjunka som vi så hoppats, så blir nu lillvännen så otroligt matt. Vi får råd att dubbla dosen alvedon men ändå är febern, nu dag nio och dag tio, på över 40,5 grader… och crp stiger för varje dag.
Vi läggs in och det känns deppigt, men skönt. Oro för bakterieinfektion i lillkropp.
När det gäller ett så litet barn, som haft feber i så många dagar, så dras höga växlar förstås och lungröntgen visade också en liten, liten skugga på ena lungan. Bakterie eller bara elakt virus? Det var frågan.
Oro, oro, oro.. orden ”det kan gå fort för en infektion att sprida sig i en så liten kropp” ekar i mitt huvud..
”Tänk att vi inte ens kan få en normal förkylning. Måste febern hålla i sig i 10-11 dagar!?”. Ja, nu var det så. Bara att jobba på. Antibiotika var ett faktum. Stickandet går så dåligt och ingen lyckas sätta någon infart på O.. och när vi provar ge det där äckliga penicillinet via munnen, så kommer det åter upp, på en gång. Vi försökte på alla tänkbara vis. Bekymmersrynkorna stora. Vi blir förstås kvar på sjukhuset och hemma pysslas större barnen om av Morfars och Moster innan pappan vänder hemåt och jag åter är kvar på sjukhuset med lillvännen själv. Jag känner mig överkörd. Hopplösheten, skriken, sticken, lungröntgandet.. å puh.
Timmarna går sedan vi blev inlagda och vi har fått en dunderdos febernedsättande för O, något som man hemmavid inte vågar sig på att ge men som nu gjorde att lillvännen får krafter åter. Vilken lättnad! Som den starking han är, har han orkat amma sig igenom all feber och nu var aptiten än godare. Och älskling bara sov och sov sedan… ännu visste ingen vart det barkade…
Från dag tio till dag elva, sker ett mirakel och vi vaknar till helt feberfri lillunge, första gången på elva dagar. Avstannat infektionsvärde, fin andning och VILJA… suga på ett litet smörgåsrån och läsa bok, livet återvänder!!
Vi går alla bet på antibiotikan och vi blir därför kvar på sjukhuset för att se så inte infektionen ska svänga åt det sämre, ännu en gång… men timmarna går och O blir bara piggare och piggare. LYCKAN!
Och nu sedan några dagar är det en ny liten människa igen.
Lill-Olof är en tapper liten en och har som det verkar, krånglat sig förbi detta elaka på egen hand, utan antibiotika. Men varken jag eller M vågar andas ut riktigt.. ”vad kommer härnäst!?”. Men så kan vi inte gå och tänka heller.. men åh, vad vi längtar till en lite lugnare smittotid.. tro när den tänker behagas komma?.. jag har förstått att vi inte är ensamma om detta fenomen, ni som fött bebbar det senaste året och har små storasyskon till dom, kämpar på liknande sätt. Kämpar, är ni med!! Att födas mitt i /efter en pandemi visade sig inte vara någon lek. För oss märks det tydligt vilka barn som levt i ”normal smittohärd” och vilka två som inte gjort det..
.. framtill dess att allt lugnar sig, för det måste det någon gång göra, så blir vi proffs på att bara säga tack och hej till jobbigheter, gå vidare, njuta småstunder av gott.
Viral Lunginflammation blev lillvännens diagnos. Alltså ej bakteriell, vilken ju är ”elakaste sortens” som absolut måste behandlas med antibiotika. Ett virus läker ut av sig själv om kroppen orkar.. Tappra lillvännen vår, betar av ännu en utmaning alltså. Det låter så otäckt med lunginflammation tycker jag. Men ja i detta fall egentligen kort och gott, ”ett elakare sortens tjurigt virus”, som när man är 9 månader och dessutom hunnit med att ha RS, stökar till det lite extra.
Nu tar vi en stund i taget. Barnen sprudlar. Men päronen är två känslomässiga vrak. Men, allt ska ordna sig. Och vi är så otroligt tacksamma över nuet, att ännu ett gupp på livets väg fick gå så bra. Nåd, sådan nåd.
Hoppas att ni mår bra alla ni. Och hoppas vi hörs snart igen!
Nu blommar äppelblom, hägg och syrén. Det är så grönt, så grönt.. alldeles i början av grönskan, då hade vi drömgårdare en stor dag, förstår ni.
Det var såhär…
Det blev den där lördagen som vi så sett fram emot.
Alldeles i mitten av maj, björkarna hade precis precis börjat slå ut och naturen börjat skifta i ljust, ljust grönt. Det bjöds på både isiga vindar och regn samt blå himmel och sol.
Vår lillminstings dopdag!
Farmor har sytt dopklänningen och samtliga småkusiner har döpts i denna.
Namn och dopdatum broderat runtom på klänningen. Så himmelens vackert, alltihopa!
Nu var det Lill-Olofs tur att hoppa i tjusiga stassen.
Vi var pirriga i magarna. Och finklädda från topp till tå. Det här är en stor dag.
Vi, ”Familjepatrullen” hade dessutom förberett något för Lill-Olof. Ja, inte som om han inte hört den förut, dopsången som var till honom, för den har vi sjungit massvis med gånger sedan han föddes.. men nu vaar det ju ”Lill-Olofs dop!”.
Av hela hjärtat, sa Juni. Så skulle hon sjunga.
Å himmel, vilket ögonblick det var. En sång, till Lillminsting, som är bara bara hans alldeles egna. Och som dom sjöng, storasyskonen.. och vi päron, förstås. Det finns så mycket kärlek till denna lilla människa.
Så vackert.
Farmor som bad för O. Mormoster Storan som spelade så fint till psalmerna. Gudmor som höll i lillungen. Sötaste barnakören som sjöng för fulla halsar. Präst-Mats som döpte och välsignade det lilla livet och välkomnade honom in i församlingen.
När jag och kompisarna satt uppe på flickrummet och ritade och pysslade inför skärtorsdagens byatur. Med röda kinder och kaffepannan fylld med karameller drog vi ut. Att påska var en utav årets höjdpunkter ju! Minns hur glada gulliga gamlingarna blev. Minns också den där sura, sura tanten. Alltsammans fina minnen nu.
Tänka sig, nu har jag fyra småttingar varav tre sitter och ritar och grejar inför sin lilla påskiga byatur. Övar glad-påsk-sången dom ska sjunga. Hjälper varandra med stavningen på korten.
Så blev det skärtorsdag och påskhelg! Vi har donat lite lagom. Skurat golvet och lagt på rena trasmattor.
Pyntat med små påskliljor och förstås är påskduken och barnens prydnader på köksbordet. Vi behöver en till liten tupp, ju. Får hålla utkik på loppis!
Årets målade ägg hänger i videkisseriset.
Att sitta tillsammans och pyssla och skapa är bland det mysigaste vi vet, stora som små.
Porslinstuppen öppnas minst femtioelva gånger om dagen… men tänka sig, fortfarande tom…
Vissa tar det piano på sofflocket.
Vi andra önskar få fortsätta fylla påsken med sånt vi mår bra av och tycker om. Nu har det hunnit bli långfredag och vi har fått njuta av ett helt makalöst härligt vårväder dagen lång. Utetimmar från morgon till kväll. Vilken härlig dag! Hoppas att ni också haft det!
Vår påskhelg kantas tyvärr lite av sjukstuga.
I detta nu är vi inte alls sjuka, alla mår prima, så vi väljer att njuta till fullo av det. Nuet. Men, bara för några dagar sedan härjade Herr Äckelsjuka i hemmet… och inkubationstiden verkar elakt lång denna gång, så vi håller oss på vår kant ett tag till, för att inte eventuellt smitta fler i kring oss… för kanske är härvan ännu ej över om vi har otur. Ni får gärna hålla en tumme eller två för oss. Och så hoppas jag att ni är krya <3
Men som ena lillungen sa mitt i sin sköraste sjuklingstund; ”mamma, jag tänker på Jesus på korset, vad ont det måste ha gjort..det är mycket värre än det här”. Just så. 💚
Vi struntade i blåkulla!😌🧹.. tog bara en liten längs vår lilla byaväg och önskade glad påsk. För vi stannar här.. under korkeken (nåja, gamla björken). Hör vårfåglarna sjunga, spanar efter tussilago och påtar med härligheter. Ikväll nattade vi småttingar som ”så så mycket önskar att det ska bli äggjakt imorn”…och kanske är det så att två kvällströtta päron ska slå sina kloka ihop nu och klura ut något roligt inför morgondagen… men bara kanske..
. Ta hand om er allihopa, allt vad ni bara kan! En hjärtans god påsk från oss till er!🐥💚
Senaste kommentarer