Vi är mitt i årets version av ”vabruari”, som sannerligen känns som något utöver det vanliga? Det verkar vara otroligt många sjuka just nu. Hur mår ni? Har ni klarat er undan årets influensa?
Kära nån, alltså. Det är helt ljuvligt att ha många barn, vi trivs så bra i och med vår stora familj.. men det är tusan ingen lek, när det härjar sjuka i lägret. Tacksam ännu en gång för HemmaMammalivet, som gör att vi ju inte behöver krångla med vab och deala med stressen och dåliga samvetet över att inte kunna gå på jobbet. Jag har pysslat om våra små och försökt göra så att vi har det så gott det bara är möjligt. Det går bra, stundvis är det kaosigt och ”var är personalen??”-feeling. Vill inget hellre än att ungarna ska få bli friska men istället för att misströsta, har jag sett sjukstugedagarna som ett pärlband av extratid med våra älskade barn. Det är alltså alla tre skolbarn som varit prick lika influensa-dåliga, alla tre. Knäpper händerna för att minstingarna ska klara sig.
Vi är tillsammans. Har det varmt och gott i gamla timmerhuset, pappan eldar i kakelugnen varje morgon innan jobbet så det är varmt och gossigt när vi andra kommer ner. Skafferi och kylskåp fyllt. Lyx ju, hela alltet. Jag ”går ronden” med jämna mellanrum, snyter näsor, pytsar ut isglassar, blåbärssmoothie, örondroppar och nässpray.. hyllar febernedsättande som gör att sjuklingarna orkar äta och dricka någorlunda. ”Vad bra vi har det, ändå”, tänker jag.
Idag är allting mjölkvitt där ute, men igår sken den värmande solen och Björnmor i mig har gäspat färdigt sedan någon vecka och känner bara; ”Nyvaken-efter-vintern-skavet är borta, bring it on nu, ljuset! Ös på, ba!”.
Det har börjat dofta vårvinter och vi alla fantiserar nu om den.
”Tänk, friska dagar.. åka längskidor, skridskor, slalom… sitta ute i snön och sörpla varm choklad medan det droppar från taken….”. Sportlovet här i norr står strax för dörren. Februari ska bli mars.
…. och poff! har det nu gått några dagar sedan jag skrev orden här ovan. Jag hann aldrig avsluta inlägget. Så kan det vara! Nu är det helg. Sista februari-lördag med flera plusgrader, knallblå himmel och strålande sol.. takdropp.. ljudet av skotrar som far över lägdorna genom byn. Vi har kunnat vara ute hela familjen, hela dagen. Sjuklingar mår bättre, mao. Inte helt friska, men på bättring. Enormt tacksamt. Det var helt magiskt att slänga sig i en snödriva och känna värmen från solen. Amma lillan sittandes där i solgasset. Livet återvänder! Hallelujah! Det vore så otroligt gott nu, om sportlovet fick vara friskt och återhämtande.
…
Några glimtar från månaden som gått, kommer här..
Februari. Vardag. Hemmaliv. Arbete. Skola. Pyssel kring köksbordet. OS-tittande i tv-soffan. Hockeymatcher här och där.
Ompysslande av hästar, ankor, höns och kissekatt, dag för dag.
Längskidor på skoterleden. Sparkcykel och tjavande med barnvagnen, likaså. En första sväng till slalombacken. Och kärlekspost som skickats genom landet.
Det här var en rolig februaristund också. Äntligen gjorde vi slag i saken att måla ett brunt streck där i trappuppgången. Det skulle inte bli ”för perfekt”, så ingen maskeringstejp, bara tuta och köra. Har sett gamla pärlsponthallar som avdelat två färger såhär enkelt och det blev verkligen trevligt! 100 % bränd terra, gysinges linoljefärg, blev svaret på ”Huur ska vi kunna avgränsa på ett trevligt sätt, mellan övre och undre hallen?” (Vi ville alltså inte ha samma färg uppe och nere, det kändes så trååkigt, det finns ju så många fina färger ju!).
Jag har läst anteckningar från förra årets odling och beställt de frön vi behöver för i år. Många sorter har jag sparat fröer från själv från egen skörd. Sportlovet får bli startskottet för årets odlingssäsong, som vanligt. Gurka till gurkgardin och alla tomater ska sås. En surdeg startade jag visst för några veckor sedan också men pga. långdragna skitviruset så har den blivit bortglömd nu, stackarn. Nåväl. Kanske blir mars månaden den bubblar upp och ger oss det där brödet jag längtar så efter.
Den här dagen var så himla gossig, när jag och barnen bakade bullar tillsammans. Alla fem barnen var involverade. Ur bild här är Storebror som barnvaktar sin minsta lillasyster (HÄR kan man se denna dag i film). Nybakt bulle med kall mjölk, så gott. Dock lagom till fettisdag när semmelbullarna skulle fyllas, startade Sjukstuga Deluxe. Sååå… jag längtar fortfarande efter årets första semla.
Här var en fredag eftermiddag och alla hade precis fått helg. Årets första brofika på gårdshustrappen. Också ett februariminne.
Som alltid har vi ordning, varvat med totalt kreativt kaos. Det levs här.
Det här var häromdagen. Ny snö hade fallit på vår lilla is, så det var bara till att skotta. Lillen och morsan hjälptes åt. Han är ju för gullig i sina småskrillor och hockeybyxor… visar mig stolt hur hans pappa lärt honom ”åka bubblor”. Fint, hela alltet.
Det här är också ett sådant februari-håller-på-att-bli-mars-tecken. Pelargonerna väckta och samtliga blommor i hemmet har fått ny jord. Och som svar på frågan ”hur får ni saker gjorda med så många barn?”. -Vi låter de vara med på allt! (som inte är farligt för dom).
Dagen idag.
Så tacksam för vår plats på jorden. Och att få möta ännu en vårvinter här, den första som mor till fem små. Nyp mig i armen.
Jag kan konstatera att det där kanske var livets gossigaste januarimånad?
Pga. anledning jag nog egentligen inte behöver förklara. ”Fem ungar! FEM!?”. Det är så stort. Så stort. För ett år sedan hade vi just börjat inse att vi väntade en till människa till flocken. Det är så fantastiskt att hon är här nu. Gosiga lilla S.
Januari blev en månad där vardagen fick smygas igång efter det bonuslånga jullovet.
Där vi fyllde dagarna med hemmaliv, skola och arbete i en god blandning. Vintriga aktiviteter i massor.
Synen av Tripp Trapp Trull när de gör sig i ordning inför hockeyträning och hela hallen fylls med hockeymunderingar, småfolk som kläs i underställ med inbyggda halsskydd, ullstrumpor och en näst intill frustande pepp inför vad som väntar. En utav alla många gånger under veckan, som jag kolavippar pga. kärleksvärkande Mammahjärta. Iväg de susar med sin pappa sedan, som också är en utav föreningens alla fina hockeytränare . ”Tänk av ni nyss var 1,3 och 5 år!?”, tänker jag sedan.. när jag fyller i piggelinpoängen för ungarna som nu går i klass 1, 3 och 5….
…
Julen dansades ut lagom till att ljuset märkbart började att vända åter och gammköket har vecka för vecka bara mer och mer lyst i gult. Jag ÄLSKAR oxveckorna. Vardag, vardag, vardag!
Har i vanlig nystartsordning känt sug efter att skapa ordning och reda här hemma. Rensat ut en del småttingkläder, sorterat bort diverse prylar som inte använts på minst hundra år eller som varit trasiga.. likaså leksaker. Ett utav mina mamma-hacks är att med jämna mellanrum sortera bort leksaker, gömma i leksaksförrådet och istället plocka fram något ”nytt” som alltså varit gömt ett tag men som nu plötsligt får nytt liv igen. Barnens ”Livetdagböcker” för år 2025 har också skrivits ut och lagts till att sparas. Osv. osv. Sånt där små-påtande som det finns gott om utrymme för den här tiden på året medan naturens vintervila ännu råder.
Vinter i varje vrå! Så många kalla dagar på rad.
Vi har friskluftat oss mycket. Åkt skridskor, både hemma och nere på byn med kompisarna. Promenerat, grillat årets första korvlunch och varit ute med hästarna och pulsat i snön. Jag har tagit första ridturen efter att lilla femman kom till världen.. kroppen har känts redo länge men inte knoppen.. ”LÄMNA MITT LILLA BAAARN!!”, liksom .. men den lilla märkte varken när jag drog iväg eller kom hem… sömntutan.
Vi jobbar på med att lära känna den här individen. Tycker så mycket om honom. Han är otroligt snäll. Och nu är de kompisar, allihopa, där i hagen. Lugnet har lagt sig och det känns väldigt skönt. Än om jag vissa dagar saknar Ikran så det VÄRKER i mig, så är det så ofantligt skönt med bara lagomstora djur att umgås med tillsammans med barnen.. när man väger 600-700 kg så blir man liksom så lätt ”för mycket”. Åh, Blå Berget.
Men ja, nu längtar vi efter att vara ute på långa ridturer med denna pärla, ”Lillberget”, och att barnen ska få prova rida honom.. men efter skadorna i början (läs om allt HÄR om du vill) behövs fortfarande tid för mer läkning.
”Vår vardag. Våra barns barndom”. Orden ringer i huvudet, dag för dag. Och jag kan inte med ord beskriva hur tacksam jag är över vår vardag. Tiden tillsammans. Ren och skär rikedom, i våra ögon. ”Mamma vill du åka dyna med oss utför lobryggan?”. -KLART JAG VILL! Följt av djurfix och rejs nere i lagårn.
Tjava med barnvagnen på hårda skoterspår mitt på dagen. Eller spara promenaden till lite senare.. för nu stannar faktiskt solen, ända till efter 15. Samma eufori varje år, när vi kan konstatera att ”mäh! Nu är det till och med ljus kvar trots att klockan är fyra!?”. Nu är vi där.
Redan nu har småsyskonen sådan glädje av varandra.. lillan ger sådan solglad respons när hennes storasyskon kommer nära. Vara med intill när vi bakar och lagar. Eller ligga på mage och kika på lilla storebror när han grejar med sina bilar. Både ock, så trevligt menar lillpigan som liksom bara så förnöjsamt hänger med. Storasyskonen är det roligaste hon vet! Näst efter mamma då, hon verkar nämligen vara så rolig att bubbelskrattet stundvis inte har någon hejd.
Januari blev februari.
De upptrampade stigarna över gården, viskar om barnalek och idogt omhändertagande av älskade djur. Höbalar bärs ut, extramånga, dag för dag för att hästarna ska hålla god värme i de många minusgraderna som hållit i sig hela första februariveckan. Nedanför tjugo är det vanliga just nu. Tjugofem om natten.
Och precis som alltid i dessa dagar på året, precis i början av februari.. känner jag hur Björnmorsan inom mig sakta börjar vakna till liv.. men innan det blir härligt fullt ut, ja då skaver det lite inom mig, olika mycket från år till år. I år känner jag så väldigt starkt, kemin i kroppen liksom. Jag känner mig själv så väl nu och sitter bara lugnt i båten (samt sover extra, lyfter tungt skrot, kramas massor med min flock) och vet att snart snart så är kemin i kroppen på gott köl igen.. men just nu, några dagar av att känna mig smått hudlös.. lägg till lite nymammahormoner på det och ni kan ana att det är en mycket lättrörd morsa här hemma just nu.
Det här fick mig att tänka på ett gammalt inlägg som jag skrev nästan på dagen för sex år sedan, ett utav mina mest lästa inlägg.
Läs HÄR, om du vill. ”Landat, Litar och Lever!”. Låt säga att det där bara var starten på en god spiral.. att jag med två barn till, landat, litat och lever.. ännu mer. Det är maffigt att lära sig om sig själv, tycker jag.
Dessa dagar med känslan av att vara skör och hudlös, bultar Mammahjärtat ännu hårdare, ännu mer och i vanlig ordning; för det stora i det lilla. Nattastunderna.. någon ammar medan saga läses..
Vardagen kan vara så innerligt vacker, bara vi stannar upp och ser den, tänker jag…
Tänker bara stunderna vid köksbordet. Vardagsfrullen, när vi möts efter natten. Pysselstunderna med alla samtal. Läxläsningen. Funderarstunderna på sofflocket med en hel hoper småungar intill. När vi möts för middag allihopa. Eller som häromdagen, kaffesörpel till morgonen med minstingarna och pappaledig M..
.. för att till eftermiddagen, duka upp kakorna och mammabrödet som lillen och jag hade bakat under förmiddagen, och bjuda storasyskon och småvänner och deras päron på. En onsdag, mitt i veckan, som blev vardagsfest! Fika och utelek tillsammans. Tänk va.. så många fler dagar vi har om vi också pysslar om vardagarna.. inte bara lever för helgen.
…
Kallt, lugnt, livligt, känslofyllt vinterliv. Vad som pågår här hemma just nu. Dagar som blir till ett pärlband av det vi kallar Livet. Idag är det lite mildare här i norr. Solen skiner och reflekterar mot snön.. och jag känner hur jag längtar ut att blunda mot ljuset. En barnvagnspromenad får inleda helgen. Det är så ofantligt vackert ute just nu!
Hoppas att du mår bra, tar hand om dig och får en fin första februarihelg!
Det var en dag förrförra veckan då jag och lillen satt och ritade tillsammans.
Jag postade en bild på ögonblicket som gjorde mig varm i hjärtat.
Och helt spontant, så skrev jag något i stil med att ”medan lillen ritar, passar jag på att uppdatera Årstidslistan...”… och KÄRA NÅN, min inkorg svämmade över med ”skriv mer, vadå årstidslista?”, ”kan du inte berätta med om årstidslistan?”, ”vad är årstidslista för något?”.. osv. osv.
Jodå, nog kan jag det!
Det är inget nytt att jag älskar listor. Och jag kan ha ”odlat fram en hoper ungar”, som också äälskar listor.
Sedan alltid är de vana att det sitter en Årstidslista uppe där alla kan se den, ..till en början var listan för mig och den skäggige bara, med allt göööra vi ville hinna med bland övriga livet… med åren har listan kommit att bli av härligare variant, skulle jag säga.. en lista som uppdateras varje kvartal med inte bara en massa ”klassiska to dos”… utan en lista fylld med riktning och liiiv också, utefter årstid och naturens tempo. Vårlistan är väldigt mycket ivrigare än höstlistan, till exempel.
Årstidslistan gör vi tillsammans, funderar, ”vad händer i naturen?.. vad vill vi uppleva? .. vad är stående punkter hemma på gården? utöver.. vad är rimliga hittepå?”.
..listan gör det lätt för oss alla att både ana vad som händer i naturen just nu, barnen lär sig mer om årstiderna och vad som behöver göras på en gård med djur, året om. Alla känner riktning och delaktighet. Vissa punkter är ständigt återkommande år till år, som ni förstår. Som att det alltid behöver stormockas hagar om våren, sås frön och sättas potatis under varmvåren, alltid slås hö om sommaren, skördas om sensommaren osv.
Tillsammans kommer vi fram till, ”vad vill vi få ut av den kommande tiden tillsammans?”… på listan kan det stå allt från att som i höstas; ”föda bäbis…. gosa, gosa, gosa”, ”Mura skorsten”, till födelsedagsfiranden, olika bygg- och renoveringsprojekt eller som nu på Vinterlistan…
”Gosa bäbis & Gullbarn”, ”Vintra oss i snön!”, ”Lära känna Berry(hästen) mer”….. och Rensa ur STORA STÖKRUMMET, så vi i alla fall kan få en början av makandet av det efterlängtade, stora barnrummet… Och i slutet av denna tid, firar vi, en högt älskad Storebror.
…
Det är fullkomligt skitmysigt med en sån här lista… och vet ni vad det bästa är? -Den ger oss ingen press, den är bara en feelgood-grej som ger oss alla pepp. ”Göra hallen klar”.. den punkten är nog inne på fjärde årstidslistan nu? Ingen panik för det!! Men det äär magiskt härligt att till sist få pricka av en sån punkt. Dessutom, som en liten bonus, blir dessa listor (som jag såklart sparar), en liten livet-dagbok där vi kan se när vi gjorde vad… tänker då särskilt på grejer med huset.. Årstidslistan blir en gårdsdagbok på samma gång, mao. Listigt, va!
2025 skulle bli 2026. Årets sista dag var fortfarande snöfattig men ändå så vacker.
Vi firade Nyårsafton med vänner halva dagen och familjen andra halvan. Lillan var urgullig i sin julklapp från sin farmor, en farmorstickad romper. Vid tolvslaget, var vi näranära hästarna, precis som vanligt.
Julovsdagar på rad.. i det där alldeles makalöst härliga tempot efter jul och nyår, där vi bara låter julen vara kvar, omfamna oss med värme och ljus och vi tar varje dag som den kommer.
En utav favoritjulklapparna.. Vildkatten! Så himla roligt spel!
Dra iväg och bowla med kompisar, också så festligt.
Duka i Salskammaren dag för dag, bjuda hem Farfars och Morfars. Älskade, alltid så efterlängtade vänner från norrnorr. Och goa byavänner.
(I bild, toscapäron… till vaniljglass. En favorit-efterrätt. Och ja, vi bjöd våra päron, på päron).
Gosiga, långa morgnar.
..för att sedan klä sig för olika utebestyr.
Där i syn, en stycke skäggig fembarnspappa som också njutit av jullov som varat prick lika länge som skolbarnens. Otroligt mysigt! Här skulle han nog ut och fodra djuren, eller spola lilla isen han gjort tillsammans med barnen eller kanske fylla velårn eller något annat viktigt. Men först…. försöka slita sig från hon som flinar så gulligt att man smälter.
Och i slutet av lovet, var det ofantligt gott att få åka hem till min mamma och pappa.
Basta. Pusta ut. Och inta finmiddag i pyjamas. Lillan, hon höll dock festkänslan uppe med sin röda juleklänning, så fascinerad av elden. En fin Trettondag.
Vi har haft ett gäng riktigt kalla dagar. Hästarna har pysslats om med extra mat och lilla ponnyn med dubbla täcken. Här inne har någon fyrbent levt kungligt.. Sivert ääälskar golvvärmen inne i Badrumstvättstugan.
Så när vardagen just skulle dra igång, kom snöstormen och hem från skolan ungarna skickades, efter bara någon skoltimme. ”Håll era barn hemma imorn, om möjligt”. Jo jag tackar, såklart vi gjorde.. bonuslångt jullov det blev! Kompisövernattning och varm chokladfrulle fastän det skulle varit skoldag. Ni anar peppen hos ungarna!
Helgen var iskall och solig… och barnen har åkt och åkt på sin alldeles egna lilla is. Vilket lifehack alltså, med en egen liten is hemma på gårn!
Jag tycker så mycket om att tjava promenad med min bäbisflicka, så jag går och går och får både vila och skön motion på samma gång.
Tända brasan till kvällen är fortfarande en så nymodig och älskad stund.
Och nu är vardagen här och det känns att ljuset har vänt.. det är inte längre tvärmörkt med ens det blir eftermiddag… nej inte ens klockan tre är det mörkt. Och med ljuset känns det gott att tacka julen för den här gången. Tjugondedag knut blev vårt startskott för utstuvandet, i vanlig ordning.
Barnen har varit så himla taggade på att ha julgransplundring så ikväll har vi dansat ringdans och plundrat granen på alla karamellfyllda smällkarameller. Det kändes rätt fräsigt att vi är så många i familjen nu att vi räckte till en hel ring runt granen, haha!
Vi glodde på granen in i det längsta. Oj, vad Lillan tyckt om den… lillhjärtat…
…
Tack för den här gången, Julen! Lillasysters första. Nu ska vi fortsätta vintra oss, åka skridskor och leka i snön. Och vintervila färdigt, förstås! Kanske målar vi hallen färdig… i år.. igen? Sedan någon gång, börja rota fram fröer, möta smygvärmande solstrålar och samtidigt vakna till igen, efter lång tid i ide. Lyssna på vårfåglar och vara med när lilla femman upplever livets första vår. Ha Sommarlov. Ta in hö. Och skörda. Fira sju födelsedagar. Någons allra första. Omfamnas av hösten och möta naturens nedvarvning igen. Sen, så möts vi ju igen, julen! För det har du lovat! Och det löftet, är mer än gott!
Att i alla fall försöka. Bara med anledning av nyfikenheten på min inre kraft, den vi alla kvinnor är skapta med. Kraften, som jag visste, att om jag bara kunde slappna av i smärtan, skulle kunna ge oss vårt femte barn.
Att föda. Helt naturligt, menar jag. Utan minsta smärtlindring eller yttre vägledning, bara med kroppen som kompass…
Jag skriver alla dessa ord, ytterst rörd och ödmjuk. Vi hade haft fyra så fina förlossningar innan denna. Att ens tänka tanken att avstå lustgassnuttande, fanns ändå inte ens med nummer fyra. När nummer två föddes, var det näst intill ”helt naturligt, helt utan smärtlindring”, men den förlossningen gick så, så fort, att det var svårt att hänga med.. och nog hann jag ändå få fatt på lustgasen någon minut innan hon sen var hon ute i vida världen, .. efter 20 min på förlossningen och en blixt tillika krystvärk.
Den här gången, var annorlunda..
…
År 2025 kommer, likt andra barnens födelseår, att alltid vara så speciellt. År 2025, året då vi fick vår lilla femma.
Här kommer berättelsen om när jag födde vårt femte barn. Ett minne från året som berört mig på djupet.
Det var i slutet av september.. en ny vecka.. och jag pendlade mellan att känna mig otroligt rastlös och att njuta så, av att vara höggravid, få må så pass bra att jag kunde ta tillvara på tiden hemma tillsammans med Lillminsting. Det var måndag och vi myste, målade kökssoffan rödbrun, rev av ett gympapass, .. och viskade ”koom uut nu, bäbisen”, till magen. Under tisdagen kånkade jag klädkartonger in och ut från gula huset, ut med sommarkläder och in med höstens.. hämtade hem barnen från skolan. Då bäbis lurat oss för ett par veckor sedan, så var lugnet nu något som förstås fick mig att känna att allt var inställt.. samtidigt som jag ändå anade att det nog var lugnet före stormen. Vad jag inte visste, var hur nära stormen var…
Det blev tisdag kväll och precis när alla barnen skulle nattas, kände jag att något var på gång. ”Yes, klädkånkandet i eftermiddags kanske hade gjort sitt!?”. Hintade till Martin att ”du.. NUU nattar vi barnen!”. När klockan var 21.00 kom första onda värken, som på beställning.. alla barnen hade hunnit somna.. puh. Kring 22 knäppte det till i kroppen.. känslan precis såsom jag minns den med Storasyster J. Vattnet som gick? Ja. Åtminstone ena hinnan. Blev först lite rädd att allt skulle gå precis så fort som med henne.. men kände ändå att tempot var ett annat. Mellan 22-23 hade jag 16 värkar. Värkparty! M och jag andades tillsammans och hans ord gav mig sånt lugn och sådan kraft att bara vara i värken. Kring 23 kommer farmor till oss för att fortsätta sova intill de sovande barnen. Vi andra, börjar bege oss mot förlossningen. Jag har ont nu, men är otroligt fokuserad och så ofantligt pepp på det här ontet.
Till midnatt är vi framme vid förlossningen. Blir direkt omhändertagna och välkomnade. ”Vad önskar du för smärtlindring, Emmeli?”, frågar barnmorskan … ”Helst ingen alls, men om jag fullständigt håller på att kolavippa, så vill jag ha lustgas”, hör jag mig själv säga. Värkarna strösslas.. jag känner allt som händer i kroppen.. är totalt närvarande. Klockan är 00.30 och nu börjar det göra ontontont, på riktigt. Jag möter det onda, andas mig igenom värkarna och vilar emellan.. öppnar ögonen och tittar på han jag älskar mer än allt. Jag känner hur kroppen börjar göra sig helt redo för att föda fram barnet. Känner hur värkarna börjar ändra skepnad. I rummet är det helt tyst. Barnmorskorna är där… beredda om de skulle ha behövt rycka in..men utanför våran bubbla. Och jag vill så innerligt hylla gänget på Förlossningen/BB Övik för det. Att de läste av mig så otroligt bra, fastän jag var mycket fåordig. De finns ju där för att förlösa kvinnor, med alla möjliga hjälpmedel.. men utan att jag behövde säga orden, så förstod de hur jag önskade ha det.. och just denna gång, önskade jag hänge mig totalt till min egen urkraft.
Det var så mäktigt att bara följa kroppen, inte tänka, bara följa.. mina andetag… den naturliga vägen framåt i födandet av vårt femte barn. Upplevelsen var så djurisk och gudomlig, på samma gång.
Jag väntade inga vägledande ord. Ingen behövde säga till mig att allt förarbete var klart. Kroppen berättade allt. Jag väntade inga ”du får krysta nu, Emmeli”-ord. Det var bara jag, Martin och bäbisen.
…
Nu är det nära, nära..och jag går mentalt på den sköraste av lingång.. en röst inom mig höll på att få total panik under några sekunder när smärtan var enorm och rösten sa ”hur tänkte du här? hur kunde du avstå smärtlindring? du måste GÖRA något, be om hjälp NU!”. Den andra rösten, talade lugnare, och högre; ”såja, lilla mamma. DU KLARAR DET HÄR! Lita på dig. Du kommer ångra dig för resten av livet om du avbryter den här upplevelsen nu… förresten så hinner du inte ens det, FORTSÄTT BARA SOM DU GJORT HITTILLS.. ANDAAAAS! KÄNN URKRAFTEN INOM DIG!”.
.. minutrar senare känner jag hur nära vi är att mötas. Får ny kraft, andas, hör tystnaden i rummet, mina andetag. Känner hans hand i min. Vår stund, när vårt femte är på väg till världen.
Så kommer den krystvärk där den brinnande smärtan når kulmen, det smått svartnar för ögonen och det lilla livet bubblar ur min kropp..01.10, vår älskade så efterlängtade lilla flicka föds. I nästa sekund är allt så klart, det är som en dröm när jag lyfter upp det nyfödda barnet till skyn och sedan lägger henne till mitt bröst. Nu är hon här.
Urkraften inom mig, gav mig dig. Vår älskade Välsignelse Signe.
3955 gram tung. 51 cm lång.
En förlossningsupplevelse jag har mycket svårt att beskriva med ord. Gudomlig. Djurisk. Mäktig. En sådan nåd. Jag är så ofantligt tacksam som fick uppleva denna dröm. Nu är hon tre månader och det är fortfarande så, att varje gång jag lyfter upp henne till mig, så påminner det om när jag fick göra det för allra första gången… att föda på naturlig väg, utan något som dimmar kropp eller knopp det minsta, var… ja, mäktigt. En vacker punkt på mitt barnafödande.
Som ett trolleri hade det under natten hamnat en hel hoper paket under granen, kristyrhjärtan till varje familjemedlem vid tallrikarna och röda JULMATTAN låg på köksgolvet. Barnen vaknade sådär förväntansfulla och ljuvligt bekymmersfria som man bara önskar att alla barn i hela världen skulle få vara. Vi åt tomtegröt och såg sista avsnittet av julkalendern, så bra den var i år! I år, också!
Sen hjälptes vi åt att göra oss julfina! Kusinärvda skjortan på Lillalillebror.. samma skjorta som hans kusin hade på vårt bröllop för 13 år sedan.
Vi dukade sedan fram andra halvan julfrukosten. Jullimpa, Astrids mandelbröd, saffransbröd och pepparkakor. Julskinkan förstås! Och knäcken och Tant Sagas Möra Chokladkarameller! Kristyrhjärtat nämndes ingen äta upp, förutom Lillen!
Lilla pakethögen med egenpysslade julklappar från barnen till sina syskon och päron.. sannerligen en pakethög som bara osar av kärlek.
Så knackade det på dörren och Morfar kom tillsammans med TOMTEN! Så galet!
Liten människa som koncentrerat öppnade julklapp… och allt han fick var något han ”aalltid har önskat sig”, sa han. Lillvännen.
Mitt i dagen var vi sedan ute och tog hand om djuren. Lillberget var gossugen som vanligt.
Sen räsermakande av ett gäng ägghalvor. Innan vi myste ner oss i soffan igen framför Kalle.
Fast först..
..ställde vi upp oss för att ta årets julbild. Eniga om att bästa julklappen till familjen, är hon där i pappans famn. Just det! .. här delade vi sedan ut paketen till barnen, från oss.
Julaftonskvällen spenderades hos barnens Farmor och Farfar tillsammans med barnens Faster med familj. Som småttingpäron är det ofantligt lyxigt att bara ta små knytisbidragen med sig och gå lilla vägen från oss och hem till mannens barndomshem där Svärmor dukat upp med så himla mycket gott. Barnen lekte med sina jämngamla kusiner och vi hade det sådär oförskämt bra allihopa!
Juldagen. Ingen julotta var det i byn i år så juldagen blev en otroligt soft sådan utan minsta tidspassning. Vi sov länge, lekte med nya julklapparna tillsammans, åkte en sväng till Morfars för fika tillsammans med Moster och storkusinerna från söder ..
Och sen bara hem för mera prinskorv, sällskapsspel och mys. Får inte nog av detta bäbisgos. Våran lilla tjej som nu är tre stora små månader.
Tredjedag Jul och vi dukade för julbaluns här i Drömgården. Det har blivit tradition nu, att det lagas palt i vårt opraktiska, älskade gammkök… det spelar liksom ingen roll att det blåser total storm utanför, paltafton det skulle bli i år också!
Vi handlar och dukar och skalar pärer och hackar fläsk och förbereder i minsta detalj. Därefter tar ”Moster Mia”, familjens paltproffs över och snor ihop smeten tillsammans med min svåger.. sen rullar Mia paltar på löpande band på precis samma vis såsom Mormor Syrena gjorde när jag var liten. När palten ligger i kittlarna och kokar liksom bara RINNER tandvattnet från oss.. ”ääär det maat snart!?”…
Det är så magiskt gott, den godaste maten vi vet om. Vi som tycker om den, alltså. Den lilla skaran som inte tycker om, var sååå nöjda över att slippa och kalasade istället på den kulinariska rätten; korv och pommes, haha!
Här i syn osar hemmet av värme, doftar palt, är fyllt av sorlet från alla människor. Här känner jag mig prick hur rik som helst.
Någon var tjusig i skjorta och fluga och älskade att få dricka ur mjölken ur ”storglas”. Lilla Lillasyster avskyr när hon blir för varm och bars nöjt runt i juleklänningen med gosse-armarna och småfötterna bara. Pappans min avslöjar lätt hur kär han är i sin lilla femma.
Till efterrätt mumsade vi saffrans-cheesecake. ”Med Berry-häst eller Pelle-traktor på toppen”, pepparkaka alltså. Enkel men så julig och god efterrätt.
Fjärdedag jul, en dag med hästande följt av häng med pappas kusin, sambo och barnens så gulliga tremänning. Alla barnen var trötta och myste ihop sig framför en film medan vi päron kunde pladdra på. Värdefullt alltihopa.
Idag är det en riktig mellandag.. vi sörplar kaffe, hänger med hästarna, bygger lego, målar en vägg, går en promenad, planerar för nyårsafton… och kikar in här.. allt i en salig blandning. Det är så himla skönt att ha ett långt jullov tillsammans, där alla är lediga prick lika länge. En god julklapp, sannerligen!
Och det var julen 2025…och jag är bara så himla tacksam för allt. Att vi fick vara tillsammans, friska, trygga, varma, äta gott, sova gott (nåväl, om inte lillskruttan drar till med sina jollriga nattatimmar där hon säger att ”jag glömde vara vaken tillräckligt på dagen så nuu tänkte jag snacka lite istället, morsan, VAKNAA!!”.
Och nu hänger vi som vanligt kvar bland stjärnor och julegran i många dagar till… nu är det ju så evinnerligt mysigt att bara i lugnan ro, jullova vidare…inte ta bort en endaste julpinal. Landa, summera året.. fundera lite drömmande på nästa…
Hoppas att ni haft en god julhelg! Önskar er goda mellandagar nu!
Senaste kommentarer