Bland häggblom och varma vårvindar, äntligen var dagen här som hela familjen så längtat till. Självaste huvudpersonen kånkades in i kyrkan på storebrors höft, ytters ovetande om varför vi fejat och grejat så himla mycket senaste dagarna. Det här gänget skulle nu in i kyrkan och genrepa förstår ni, lillsyster skulle sova i vagnen en stund, allas finkläder skulle sedan tas på och det sista fixet göras på alla fronter….
Nu närmade det sig. Gudmorsorna klädde lillan i den dopklänning alla lillans storasyskon döpts i, den som hennes farmor sytt. Det var sannerligen ”på järsken” att gosearmarna fick plats, men det gick!
”Familjepatrullen” började hela dopgudstjänsten med att direkt efter klockringningen sjunga den sång som redan med lillan i magen, började komma till mig… bit för bit har ord och melodi vuxit fram, till sist blev den klar och framfördes på denna stora dag.
.. medan jag sjungit på den hemma vid pianot, har övriga lärt sig den av bara farten och största storebrorsorna önskade förutom att sjunga också att spela bas och trummor, sina favvisinstrument. För den som har stor plats för musik i sitt hjärta, förstår storheten i att få spela med hela familjen tillsammans.. något vi ju gör här hemma till vardags hela tiden med barnen, men att faktiskt uppträda tillsammans också, det var en otroligt mäktig känsla. Det som till en början bara var jag och M som sjöng för första barnen på deras dop har nu utvecklats till att vi nu är ett eget litet familjeband med liten kör, så magiskt!
”Vår femte lilla pusselbit… äntligen är du här …” .. vill du höra en liten snutt av låten kan du lyssna HÄR.
Hela dopet var så vackert och mer än vi någonsin kunnat önska. Prästen. Mormoster som spelade till psalmerna. Farmor som läste och bad för lillan. Kusinkören som sjöng. Farfar och lillen som tillsammans hällde upp dopvattnet. Alla älskade människor i kyrkbänkarna. Oset av kärlek och liv.
Så döptes hon. I faderns och sonens och den helige andens namn….
”Så skönt med lite svalkande vatten, ju!”, menade lillpigan,
-Signe Astrid Marianne.
Och så var även lillan döpt in i den trygghet och gemenskap vi värdesätter högt. Tjoho! Kalasdags nu!
I församlingshemmet intill, var det dukat för dopkalas!
Det lilla presentbordet var pyntat med loppad duk, hägg och små foton från Lillasysters första tid i livet. I skålen? Mariannekarameller, förstås, det låg det även en vid varje litet kaffefat. Det var nästan liten minibröllopskänsla.
Mormoster hade plockat liljekonvaljer så det doftade så gott också!
Jag och M hade lagat pajer i långa rader (så smidigt ju! Jag och minstingarna hade förberett alla pajbottnar hemma under veckan och dagen innan dopet var det ”bara att göra fyllningar och grädda pajerna” och duka fint. Det gick som hejsan!) . Och MammaMormor hade bakat frallor. Farmorn hade hackat salladen. Teamwork som blev till en god doplunch för älskad familj och vänner.
Den nydöpta lillflickan kalasade i sin mors 35 år gamla finklänning. Hon kalasade en stund.. ”men nu får det vara nog, låt mig soooova!”, sa hon och dök ner i vagnen där ute i friska luften.
Sötfika på toppen sedan!
Mormor hade bakat syltsnittar med glasyr, som traditionen bjuder. Jag hade bakat en variant av ”vaniljhjärtan i långpanna”. Och så, så fina och goda prinsesstårtor från bageriet.
Två nöjda dop-päron!
Sovande Lillan hade mycket god hjälp av en massa gullbarn att öppna alla doppresenterna. Kära hjärtanes så mycket fint och kul, genomtänkt och kärleksfullt hon fick. Rörd till tårar var det någon som blev…
Lagom till att gästerna just kramat hejdå och vi höll på att diska och skura och greja, då vaknade lillpinglan och började med ens dona med alla roliga grejer.
Det var Lillpigans dopdag, det!
Så tacksam för alla som var där, på plats eller med oss i hjärtat på håll. Så, så varm i hjärtat efter denna dag.
Tänk att vi har en nydöpt liten femma här hemma. Nyp mig.
Hur och när startade Hemma(Mamma)Livet? Har jag alltid så säkert vetat att det är det här jag vill? Vi vill? Har allt alltid varit självklart? Varit enkelt? Är enkelt?Hur får vi allt att gå ihop!?
…
Vi tar det ifrån början, tycker jag!
Det är sommaren 2013, vi har precis fått reda på att vi väntar vårt första barn. Jag har fortfarande ca 1,5 år kvar av min lärarutbildning och med drömmarnas klass med människor, så fanns det inget annat i tanken än att ”jag vill hellre plugga i en dubbelfart allt som går under graviditeten, därefter vara hemma med bäbis i ett halvår och sedan haka på igen med honom på höften, för att kunna ta examen med MIN klass”, än att behöva byta högskoleklass. En riktig specialare, alltså. Jag mådde prima med ”Liten i magen” så allt gick enligt plan; med Sixten som 1-åring, ”tog han och jag lärarexamen tillsammans”. Inget som hade varit möjligt om det inte vore för det idoga teamworket där uppe i norrnorr, med min andra hälft och våra vänner. Vi bodde ju 40 mil ifrån våra föräldrar så ingen barnvakt i sikte, alltså. Glömmer nog aldrig den där dagen när vi hade en slutredovisning och Martin hade Sixten utanför, lilla ”Minimannen” ville plötsligt ha amning och istället för att störa genom att gå in genom dörren till klassrummet, langade vi in bäbisen genom fönstret, längst bak i salen, istället. Parentes för minnen!!
…
Sommaren 2014 hyrde vi en gård hemmavid i Höga kusten, nära Morfars och Farfars m.fl. Vad vi inte var beredda på, var att vi skulle bli totalt nerkärade i den lilla gården och känslan av att vara nära våra kära.. så, kommande året då gick mycket ut på att lösa allt för att kunna köpa den där gamla bondgården. Det blev hösten 2015 och vi hade sedan några månader tillbaka köpt gården jag nyss nämnde, den vi kallar ”drömgården”, som vi lever så hemtamt på idag. Att tacka ja till tillsvidareanställningen jag då fått, var självklar och ett måste av flera anledningar. Stora S var liten ännu och det skavde i hjärtat att han redan skulle börja förskolan, samtidigt som det kändes helt självklart (!), han var ju 1,5 år, ”då börjar ju alla andra skola in sina barn?”…. prick ingen upplyste oss om att det fanns någon annan väg att gå…..
..17 timmar i veckan, som mest, var han där. Vi pusslade. Massor. För att timmarna inte skulle behöva vara fler. Jag älskade att frökna. Men jag avskydde att lämna ifrån mig mitt lilla, lilla barn? När vi började vänta barn två, var vi båda överens om att göra vårt allt för att kunna göra annorlunda. Följa hjärtat. Vara hemma längre. Känslan att ”vi vill VARA med våra små barn.. inte lämna ifrån oss de till utomstående människor, så snabbt det går”, var stark. Såg exempel på familjer som totalt stressade bort småbarnslivets vardag.. kände så starkt att vi inte ville gå den vägen.
Rika på tid med våra barn, var målet. Att leva på lite pengar var vi ju redan vana från studenttiden, så ”det är ju bara att fortsätta så”, tänkte vi. Juniflickan föddes och hon är starten på det, långa, långa Hemma(Mamma)Livet.
På fyra år hann vi bli en trebarnsfamilj. Och känslan av att fortsätta vilja ta hand om våra barn och inte alls åka med i samhällets påtryckningar om heltidsjobb med pyttesmå barn på förskola en massa timmar i veckan osv. osv. , den känslan, bara växte. Jag ville inte vara någon annanstans än just där jag var. Vi kände ju, hur gott vi mådde, allihopa. Så mycket finurligt som kom på köpet med detta livs-upplägg.
…
Att det är jag som blev den hundraprocentiga Hemmaföräldern har varit självklart på flera vis. Barnen har kommit tätt och jag har ammat de alla länge, det är en anledning till att vi inte bytts av här hemma, med det sagt, väcker jag bara tanken att ni förstås kan skapa er ett ”hemmaliv” som ser annorlunda ut än vårt. Hemmamamman bedriver nu som en helt egen verksamhet här hemma med fem barn och ofta småkompisar utöver det. En verksamhet med minstingar medan de tre skolbarnen är på skolan och en verksamhet med de allihopa. Vi skapar goda, lärorika dagar tillsammans; bakar, pysslar, donar, läser läxor, kompisdejtar, tar hand om djuren, odlingarna etc. Och av bara farten får jag/vi massor av hushållsysslor gjorda. Att vara hemma med många barn är lite utav en sport. En sport jag älskar! .. som absolut också kan få mig att se suddigt ibland av trötthet. En sport jag nu har tränat väldigt mycket på så nu går det liksom för det mesta som en dans, jag vet precis var jag ska lägga min energi, har en hel rad med knep för allt möjligt osv. Och jag och barnen är ett sådant team!
Martin och jag är också ett otroligt team. Han drar det tyngsta lasset med det ekonomiska och jag kan koncentrera mig fullt ut på barn, djur, gård och hem under dagarna. Kan inte med ord beskriva hur tacksam jag är för att han gör det möjligt för mig att få vara den mamma jag önskar till våra barn, med förutsättningar att kunna njuta så mycket av denna tid i livet.
Alltid, alltid har vi varit så överens om att det är såhär vi båda vill ha det under barnens första tid i livet och därför har det på så sätt aldrig varit svårt, vi har alltid varit eniga. Vi har alltid värdesatt varandras insatser för ”familjeföretaget” lika högt, vare sig man är den som drar in mesta pengarna, bygger vårt hem, eller den som syter ongar, styr upp lekdejter, ser till att hela familjens tvätt är ren och alltid har koll på vad tusan som ska ätas alla mål under hela dagarna, året om.
VI ÄR SÅÅ FINE med vårt upplägg! Jag är INTE i någon kvinnofälla, tvärtom känner jag mig som den största lyxknös och vill inte inget hellre göra än det jag fyller mina dagar med. Vi lever INTE ojämnställt. VI. ÄR. ETT. TEAM. Ju! –Kompletterar varandra och gör det vi är bäst på och kan njuta i massor av vårt val att leva vardag, våra barns barndom. När vi är hemma båda två, hjälps vi åt med vissa saker medan några sysslor är fortsatt självklart uppdelade emellan oss.. det känns bara så dumt att tänka att jämnställt är likamed att båda två ska göra prick lika mycket av alla sysslor.. vi är överens, vi teamar och är skitnöjda över det.
…
I övrigt tarvar ”drömgårdslivet” sannerligen en hel del kreativitet, som gör att hela ”familjeverksamheten går ihop”. För såklart behöver vi också pengar tex., såsom alla andra, men vi har dels valt att leva på mindre pengar än många andra… sen är att trolla med knäna, gräva där vi står, göra/renovera själva osv, vad som gäller.
Martin är lite som han i ”Sune i fjällen”, ni vet? Han som byter keps bara, sen på’t med ny syssla/nytt arbete. Han har senaste tio åren jobbat deltid på kontoret och alltså varit/är hemma så mycket som möjligt med familjen, men detta är möjligt tack vare att han samtidigt är deltidsbrandman och kan ha jour samtidigt som han är på kontoret/samtidigt som han är hemma med sin familj/samtidigt som han sover…. (tips till er andra, jobba som deltidsbrandman, det behövs!! och ger en bra extraslant till familjekassan + att man gör en otrolig samhällstjänst, hela familjen faktiskt!) något som ju fungerar så väl eftersom jag alltid är ”stationerad hemmavid” och det därför inte gör något om brandispappan plötsligt behöver lämna flocken och dra på larm. Utöver det har vi en rad med andra små inkomstbollar, som att jag fotar för olika företag och lånar ut mina plattformar (blogg + instagram) till företag som vill synas hos mig, eller att vi mitt i allt är ute på ett musikgig tillsammans ..eller säljer hö… etc.
…
Livet är livet, ni vet. Omöjligt att veta DÅ, att jag tio år senare skulle kunna sitta och skriva orden att ”vi firar 10 år med Hemma(Mamma)Livet i år”. Vi hade ingen klar utstakad väg då.. visste förstås inte hur många ungar vi faktiskt skulle välsignas med osv. Vi har tagit allt, pö om pö, år för år, unge, för unge… minns hur en nära människa till oss frågade mig, när de tre äldsta barnen var bäbis ,2 år och 4 år..”hur länge tänker du vara hemma då?”.. varpå jag svarade att ”jag hoppas att det är möjligt tills Sixten börjar skolan i alla fall”.. en försiktig önskan..
-resten är historia.. jag sade upp mig för ett gäng år sedan… och det är ett utav de läskigaste och BÄSTA besluten jag gjort.. och flocken har utökats med två små till.. och här är vi nu.
…
Jag blir faktiskt helt gråtig när jag tänker på hur hårt vi faktiskt jobbat/jobbar för att få allt att gå ihop, dag för dag, vecka efter vecka, år efter år, jag och den skäggige. Drömgårdslivet är ett älskat, alldeles eget pussel, helt enkelt.
Men ni vet? när det känns rätt, så är det också ”lätt”, att jobba hårt.
…
Som jag sagt förut, det finns lika många lösningar och egna små vardagspussel, som det finns familjer. Många, många gyllene medelvägar finns att ta som gör att var familj som vill, kan investera i tid tillsammans. Varje månad när lillungen just fyllt ett år, är så dyrbar, tex… tänker på den där trasiga lilla nymamman med skav i hjärtat över att lämna ifrån sig lillungen, bara strax över året gammal… -kan jag få vara din lykta? som säger ”kanske kan ni pussla, så att ni kan vara hemma tillsammans ett halvår till i alla fall? kanske kan ni pussla, leva på liite mindre pengar ett tag? kanske, ska ni lyssna på det värkande mammahjärtat? det som säger det mest naturliga…”.. jag törs lova att häftiga grejer kommer hända då..
…
Orden har inget slut men novellen behöver rundas av.
Så hur startade allt? – vi lyssnade på våra hjärtan. Struntade i normen. Och körde. Kanske kan vi med vårt lilla pussel, få vara en väckande viskning som säger att ”det finns olika vägar att ta genom småttinglivets dyrbara år..”..
…
Frågor på det?
Del 2. Kommer snart. Vad önskar du helst läsa om då?
Våren är här och det är så mycket iver på alla håll, att det är inte klokt!
Idag är det sista måndagen i april och jag känner att nä nu tusan är det på sin plats att sätta sig ner på ändan här en stund och finna orden för senaste tiden, var så längesedan jag hann posta en redig drömgårdsrapport, har längtat!
Sedan sist? Ja, först och främst; ett gråtlyckligt utpustande. ”Nu är han som vaanligt igen, oongen!!”, tjoar vi! Lycka och tacksamhet, enorm. Vi hade ett barn i sensomras som fick körtelfeber (ett helt hemskt virus när man är ett lite större barn).. 17 dygn av hög feber (+ andra hemska symtom. ni anar.). Han repade sig otroligt bra, men det har varit så tydligt under vinterns intensivaste ”virusperiod”, att lilla kroppen varit så slut, och otroligt lättmottaglig för virus.. periodvis har vi lajvat ”hemskolande” för fullt. Återigen, tacksamma över att det alltid finns minst en förälder i hemmet, för himmel vad krångligt det hade varit med allt vabbande annars. Hela familjen är lycksaliga nu, och det finns ingen broms på någon av oss, som sagt, vårivern är här med besked!
Så mycket njut, så mycket fart, så innehållsrika dagar. Fyra kids, en bäbis, hemmaliv, arbete, skola, aktiviteter, påsk, kompishäng, knoppar som brister, bokföring av vårt företag som vill bli gjord, fotbollsträningar hit, familjekalas dit. Familjens musikalflicka som repat idogt och varit med på mäktig föreställning på stora scenen i stan. Dopplanerande, varma vårvindar, många, många älskade, idoga tag med krattan, gurkplantor som önskar större krukor, grönkål som gror för fullt.. och liten bäbis, som plötsligt gungar intill storasyskon, grejar på till synes så världsvant sittandes på köksgolvet och nu är sju helt ljuvliga månader.
Veden har gjorts och så många hopp i studsmattan är redan tagna. En liten trall har snickrats till ”hockey- skottrampen”. Hallen är för sjutton klar också sedan ett helt gäng veckor!! Och hörde jag takbyte av taksida två, denna vecka??
Ja.. det är så mycket liiiv… och mycket planering och projektledning, pustar undertecknad, haha! Våren bubblar i oss dagarna i ända.. och vi sover som grisar om natten.
Ok. Några glimtar från senaste tiden kommer här:
Mars avslutades med många stunder av sådd uppe i odlingsrummet. Många timmar av surdegsbrödsbakande. Fantastiskt, bådeock!
Det blev april. Tussilagoplock och både höns och ankor började värpa som bara den. Nöjda lagårdspigor. Hälften nöjda över så många ägg. Hälften nöjda över att ha tagit sig ur hönsgården utan att draken hann i kapp oss…. japp, ank-pojken har blivit könsmogen och är nu en arg individ. Må det ge sig, annars väntar himlen. Puh. Livet med djur.
Så blev det skärtorsdag och lillen hade pyntat påskriset så fint med allt pyssel vi hade skapat och lite gammalt pynt. Vi drog kanske inte ända till blåkulla för att påska, men absolut till Pinglan-grannen och andra darlingar i kring.
Påskgänget med en liten 6-månaders-påskkärring på toppen.
Det blev en otrolig påskhelg. God påskmiddag tillsammans med Storfamilj. Äggjakt med barnen. Utefika i varm aprilsol. Kompishäng.
Extra mycket djurgos… och jag passade också på att skura trallen (+ fotade, filmade och skrev texter.. som sedan någon vecka senare landade hos er.. såsom det går till vid makande av kampanjer!). Det var ett påsklov, så, så gott.
.. som dessutom, avslutades med att jag och M tiggde barnvakt utan någon annan anledning än att vi ville ge oss upp på berget tillsammans med båda islandshästarna en sån där stund under dagen när lillpigan långsov. Ni anar inte hur lyxigt det kändes! Två töltande kolabönor efter varandra. Så makalöst härligt!! (Tack Farmor för barnvakten!)
Ni anar ej heller huur många gånger vi senaste veckorna sagt ”alltså, fatta att VI har veden klar, redan nu!?”. Helt lyriska. Och något vi inte hade kunnat säga om det inte vore för att vi har så snälla människor i kring oss. Att låna en vedmaskin var som magi.Vips fick pappan lös tid för en massa annat kul. Som att lära sin förstfödde hur man makar en liten trall…
Skottramp 2.0 det blev. En älskad plats. Här står gänget och passar och skjuter, puck efter puck efter puck. I samma syn ser man också allt kring takbytet. Längtar såå, tills tegelpannorna är på plats och vi får röja upp denna ratsida.
Det har varit helt otroligt många aprildagar med ljuvligt väder och vi har varit ute i massor. Kratta är en favoritsyssla. Hela södersidan är redan klar och alla rabatter urstädade..tidigt ju! Skönt! Och himmel vilken hjälp jag har av ungarna.. är det inte Storebror som hjälper mig samla in högarna med sin lilltraktor, så kommer något annat mindre syskon med lilla fyrhjulingen och vagnen. Å är lillan vaken, så finns det alltid något storasyskon som vill vara med henne. Teamwork, det är det mycket av här hemma nu! Mitt i allt dunsar vi ner, äter en glass i trähammocken och blundar mot solen.. att amma min lilla flicka ute i våren och låta henne sova i min famn en stund innan jag lägger ner henne i vagnen, det är en utav livets favoritstunder för mig just nu. Gos gos gos.
Som sagt, teamwork. Massor av bus. Och massor av syskonkärlek. Rikedomens rikedom, menar någon…
I år har vi inte sått så väldigt mycket blomster, men desto fler tomater och annat ätbart. Kära nån.. tur att vi hjälps åt med skolandet och vattnandet.
Idag har det varit riktigt aprilväder med snö, sol, blåst och åter sol omvartannat. Veckan som gick var hejjig, med mycket utöver ”det vanliga”.. hemmamorsan har liksom haft ”människokläder” på sig typ tre-fyra dagar!?
…det var stort att se våran 9-åring stå på den där stora scenen i lillstan, till exempel. Och väldigt fint att få fira de där två darlingarna som fyllde år i helgen. För att inte säga hur härligt det var att se den där ungen som älskar att sporta men som pga sin ”körtelfeber-härva” inte kunnat sporta såsom han önskat under vintern men som nu sedan ett bra tag är så igång igen och i helgen spelade fotbollsmatch fullt ut.. ljuvligt och ni anar inte vad våra päronhjärtan jublade.
Ser också nu så fram emot en riktig hemmavecka, med massa donande hemmavid, valborgsfirande med vännerna och att möta maj..
Dessa bilder knipsade jag alldeles nyss. Pyssel och symaskinen står ännu framme på köksbordet sedan eftermiddagens pysslande, lillpigan sitter och grejar med sina leksaker och blir helt överlycklig när Sivert kommer emot henne. Alltsammans, medan kvällssolen skiner utanför och nu händer det, nu börjar det grönska både här och där.
Det är sista dagarna i april.. och tacksamheten över livet och att få uppleva ännu en vår här på vår älskade gård är stor, så stor.
…
Hoppas att ni mår gott! Bra jobbat om ni orkat läsa ända hit!! Vi hörs snart igen!
I somras provade vi att ha tomater på friland för första gången. Succé!
Alltså, att låta ett gäng plantor stå i köksträdgården under bar himmel i en utav bäddarna där. De flesta tomatsorter kan må gott utanför ett växthus om det är mot en skyddad solvägg, men med friland så menar man ju lite tuffare förhållanden.. det kan till exempel ta i och blåsa och bli kallare, där direkt i trädgårdslandet. Vi hade bland annat tomatsorten ’Vilma’ och ’Cherry Cascade’ som fungerade väldigt bra. Planen är densamma i år; ett gäng tomater i växthuset som mognar och avnjutes under sommaren och sedan ett gäng på friland som vi kan ha till att bunkra inför vintertiden.
Just det! Kanske värt att nämnas; vi odlar i växtzon 4-5.
Vi fick mängder av tomater på dessa ute-i-det-fria-plantorna. Alla tomater hann dock inte mogna på plats så vi tog in dom gröna tomaterna och kokade grön tomatmarmelad av en del (så så gott!) och lät de övriga mogna inne på köksbänken som är framför ett ljust söderfönster. Lade gröna tomater på brickor intill ett äpple (äpple avger gasen eten som gör att allt i kring mognar i ett nafs) och för var dag kunde vi sortera ut mognade tomater. Barnen hjälpte mig att paketera tomaterna, hela utan något övrigt fix mer än att ta tomaterna från kvisten och skölja av dom. Paketerades i fryspåsar, 500 gram per påse och lades direkt in i frysen sedan.
Och OM vi känner oss rika nu, när det bara är att plocka fram våra egna tomater och bland annat koka soppa på!
Tomatsoppa, till en bit nygräddat surdegsbröd. Oj, så gott!
”Portionen under tian” har ett otroligt bra recept på tomatsoppa som jag använder som bas. Vita bönorna och fetaosten gör den så rolig i smaken och dessutom härligt mättande. Jag använder då våra hela tomater som jag tar direkt ur frysen. I receptet står det även att man kan använda krossade tomater likväl som hela. Som ört, har jag använt torkad basilika. Skvätter också i lite grädde, bara för att runda upp smaken.
HÄR har ni det fullständiga receptet på en otroligt god tomatsoppa!
-HemmaMammaLivet firar 10 år! Ett helt livskapitel. Som ännu pågår.
Jag har varit helhemma med våra barn i tio år. Det har varit och är möjligt för att vi är två föräldrar som valt olika uppgifter- men samma riktning.
Dagligen har jag ord i huvudet.. små hyllningar till den vardag som är våra barns barndom. Valet att vara hemma med barnen deras första tid i livet, är något vi aldrig någonsin kommer att ångra. Ett teamwork mig och barnens pappa emellan som alltid för oss känts så rätt och självklart och så fortfarande gör. Så, så många fördelar det finns med detta val. Fördelar för oss som familj, för värnandet om vår planet och våran plånbok. Allt hänger ihop.
Detta mjuka sätt att leva vardag på, gör att vi njutit och njuter enormt av småbarnsåren och kan fånga denna så speciella tid i livet, så mycket det bara är möjligt. Vi är så tacksamma och stolta över att vi vågat och vågar det här fullt ut. Det tarvar sitt mod att i dagens samhälle bara putta bort alla påtryckningar utifrån.. och istället välja att lyssna inåt. Lyssna på hjärtat och vad som känns rätt. Rätt, för oss. Och tänk va, att något så naturligt, som att ta hand om sina egna barn deras första år i livet, har kommit att bli något så uppseendeväckande? .. att vi till och med för snart prick två år sedan både var med i kvällstidningarna och satt i nyhetsmorgons tv-soffa och berättade om (en bråkdel av) vårt liv... haha, så galet!
Jag känner för att nu och framöver skriva lite extra om HemmaMammaLivet, som en liten serie här på bloggen. Ämnet är stort och rymmer många ord och tankar och funderingar.
Vill du vara med och önska ett särskilt ämne som jag ska ta upp, gör det! Skriv här, skicka ett meddelande på Instagram (@dromgardsliv) eller skicka mig ett mail (emmeli@dromgardsliv.se) så ska jag försöka få med så mycket jag bara kan.
Som ni vet, är det här ett av de varmaste hjärteämnen som finns för mig.
Trots att det fortfarande härjar virus kors och tvärs i massor, så är mars så mycket ”livet återvänder-”känsla. Midvintern har släppt taget, ljuset stannar längre dag för dag, men lämnar ändå i lagom tid för dagen för att ungarna ska vara lättsövda till kvällen. Sportlov, knallblå himmel och värmande sol. Det blev en fin start på månaden.
Storebror med tre småsyskon i släptåg. Vilken lycklig syn, menar mamman som stod med Lillan i barnvagnen här på skoterleden och hejjade på.
Pappan jobbade på kontoret en liten skvätt i början av sportlovsveckan, i övrigt var vi hemma alla tillsammans. Helt underbart. Dagen i Skule när ”storbarnen” åkte slalom med pappan med den vackraste av utsikt och jag och minstingarna höll oss på marknivå och servade med varm choklad och allt möjligt annat gott till samtliga. Det var en höjdardag. Lillan var förstås också med, hon marathonsov i vagnen. Tacksamt.
Tänk att vi får bo såhär.. men denna vy ”bara runt knuten”. Älskade Höga Kusten. Vi är så dåliga på att utnyttja hur vackert vi faktiskt bor.. jag menar, vi skulle kunna ”he oss” upp på olika berg ännu mer än vad vi redan gör. Vi har några favvisar, ridturerna tar oss ofta upp på berget närmast oss, Fäberget är också så lättillgängligt (titta HÄR vetja!) osv ..
Det kanske får bli en punkt på ”Vårlistan” som nu ska börja knåpas på… (Årstidslistan, ni vet…) … ”Topptur med hela flocken, till en för oss ny plats”.
Också sportlovsgöra. Spela spel och äta önskemat.
Vädret var helt otroligt. Andra halvan lovet steg temperaturen och med ens började det töa. Och det, med fart. Det har fullkomligt regnat av snö från lagårdstaket senaste veckan.
Efterlängtat semmelfika på solig bro. Satt som en smäck. Jag är tokig i semlor!
.. de nya solglajjorna till lilla S, sitter också som en smäck. Hur gullliiig!?
Liten gosjänta har också fått in en hel arsenal av syskonärvda leksaker. För nu grejas det förstår ni. Omåttligt gulligt. Så fint att ännu en gång få plocka in dessa bäbisgrejer.
När det blev sportlovslördag hade vi tagit i från tårna och fixat kalas med storfamiljen. När vi möts upp ”bara närmsta familjegänget” så blir vi nånstans mellan 25-30 personer. Rikedom, säger jag! Det var dukat här och där. Lillen hade dukat med ett pyttebord med fyra småstolar runt, där han och hans tre småvänner satt. För gulligt.
Tacos och morotskaketårta. Önskningar från en människa jag beundrar så enormt. Han som så självklart och kärleksfullt kånkar runt på sin minsta syrra där i bild.. där hänger hon tryggt och väldigt vant.
Tänk att jag och M levt vad som känns som livets liv, i 12 år nu. Tacksam, varje, varje dag. För 12 år sedan, skrev jag dessa ord.. samma känsla nu som då, mao. Men så mycket som hänt sedan dess.
Senaste veckan har verkligen haft vår i luften. Vårvintern i sitt esse, mao. Plusgraderna har fortsatt, även på natten. Vi kan konstatera att vi hade otrolig tur med sånt sportlovsväder och nu känns det himla härligt att det töar. Vi ser fram emot våren, av många anledningar. Under veckan har vi samlat på vårtecken här hemma. ”Cykel-och-gå-hämtat”, som Olles säger, skolbarnen från skolan. Hästarna släpper vinterpäls för fullt och vi hämtar dagligen in ägg från både ankor (!) och höns nu. Samt, så har vi ätit mellis ute på bron, dag för dag. Det går litervis av blåbärssmoothie under en mellisvecka här i hemmalivet.
Under sportlovsveckan hade vi så fullt sjå med annat, så vi hann aldrig starta upp vår odling då som tänkt. Men den här veckan har det dundrats ner frön för fullt och spikats världsbra småplants-vattnare.
Jag kom att tänka på ett matigt blogginlägg som har några år på nacken men som fortfarande är aktuellt och förklarar ”från frö till skörd, så som jag gör!”. Lite utav en så-kalender också, ni som efterfrågat det. Läs HÄR.
I odlingsrummet mår vi alla gott och nu ser vi så fram emot att de första fröna ska börja gro…
Den här helgen har vi bara varit hemma allihopa tillsammans. Mest vilat och rått om varandra. Helgens planer fick skrotas. Delar av gänget är nämligen förkylda, igen…. nu har jag och M drattat dit också och jag kan konstatera ännu en gång hur otroliga barn är på att ha hög feber.. vad snabbt man känner sig klubbad som vuxen. Längtan till vår och virusglesare tider, som sagt. Precis så.
Ändå mitt i allt, så tacksam. Vad är lite virus, liksom!
Jag vaknade tiidigt i morse av en otrooligt pigg och pepp 7-åring som sa ”Mamma! Jag har redan varit ute och gjort djuren. Hästarna har fått vatten och foder och så har jag tränat mina ankor!”. Extremt peppig väckning som gjorde mig helt lycklig. Och ja, vad är det för sak, när vi har så många smådrängar och småpigor som hjälper till att ro gårdslivet i hamn!?
Senaste kommentarer