En dag mitt i livet.

Det är tisdag och oktober har ännu en hop dagar kvar. 

Här hemma stökar vi fram frukost och tänder ljus, spelar mjuk musik och vaknar till. Utåt är jag en glad mor, men inombords känner jag mig ganska så trasig och orolig. Nog för att jag är noga med att barnen ska veta att mor inte är någon maskin, så behöver dom inte tyngas med allt från livet, tänker jag. 

Dagen fortsätter och Storebror fick välja på att leka med vännerna på Förskolan eller följa med oss andra på bibblan och vidare på FN-samling i lillkyrkan. Han tyckte att det var ett svårt val men var så beslutsam. Det gjorde mig glad, älskade storlilla pojke. Vi skjutsade Storebror till småvännerna och vi andra knatade på byatur. Ohyggligt mysigt. Vi kom hem sedan. Med vagnen fylld av ungar och nylånade böcker och med våra hjärtan fyllda av musik med texter som berörde så. Tänk att vi får bo och leva här på jorden. Tänk att mina barn får känna sig trygga, varje dag. 

Hämtade Storebror och samlades för mellis. Köpes-rostbröd, hembakt limpa, varm choklad, varmt kaffe. Mamman ”spelar Allan” och barnen skrattar.

Ett kök fyllt av liv!

En väldigt röra. 

… och den mesta, stod den där lilla vännen för.. han ni ser där borta i blurret…

Ooh, vilken utvecklingsfas vi är i nu. Jag är andfådd om dagarna. Förutom när han marathonsover. Annars är det Vilda Babyn Deluxe. Jag låter honom go bananas, så jag hinner sörpla kaffe en stund.

Sen ringer jag en älskad. Och känner mig maktlös. Livet är fasiken inte rättvis. Fy farao ibland alltså. 

Mamma och Pappa tittar innanför dörren, barnen blir glada och vi hinner prata en liten stund. Innan mannen kommer hem och jag ger mig ut i friska luften. Springer. Och springer. En sån där tur där jag kunde ta i, hur mycket som helst. För oroskänslorna i kroppen gjorde mer ont än mjölksyran. För varje steg motade jag obehag och fylldes av hopp och styrka. Allt blir bra.. 

Vi samlas vid middagsbordet. Potatismos med potatis från byn. Findus frasiga fiskpinnar. Gröna ärtor. Syrlig, kall sås. Och alla nöjda. 

Så åker största pojkarna iväg, jag vet inte vilken av dom som har dom mest gnistrande ögonen. Femåringen ska på Livets första skridskoskola och det är för mannen, precis som för mig hos hästen i söndags, som att öppna upp ett pausat livskapitel man håller kärt. Och förstå, att våran förstfödde nu är fem år..och har börjat på skridskoskola..

Här hemma badar jag middagskladdig Vild Baby och hans kloka Storasyster. Vi resonerar, trasslar ut nytvättat hår och kryper direkt i pyjamasar. Kvällssagan väljs från den där nylånade bibblan-högen av olästa böcker.

Med Junis lilla hand trasslat i mitt hår precis som alltid sedan hon föddes och Lillebrodern vid mitt bröst. Så sköljer tacksamheten över mig. Här är jag trygg, här vill jag va. 

Emmeli

Måndagshälsningen!

Det är måndag,

Hoppas så att er helg varit hjärtegod.

-I vanlig ordning samlar jag mig med en tillbakablick på veckan som gick, innan vi tar lägesstatus och sånt..

Veckan var mestadels så otroligt grå. Och regnig. Inte ett väder som ger den där lilla extra energin precis.

Men en endaste dag, var sådär vacker. Vår Tillsammansmåndag. Då jobbade vi ute på gården. Lekte kurragömma hela familjen och Lillebror var fast besluten om att han också skulle hjälpa pappa att greja där på stegen.

En morgon var det så vackert och frostigt. Smygkallt när vi sov ner Lillebroren. Men friskt och gott. Sen låg dimman tät, tät dagen i ända.

Ett stycke renoveringsmorsa som serverade mjölk ena stunden, och stod och kvistlackade tack nästa.

En dag hade vi en sån skrattsalva tillsammans, jag och barnen.

Småttingarnas knasiga mamma tyckte det var en jättebra idé att dra iväg med fyrhjulingen för att hämta hem granris att täcka lökrabatten med. Det formligen regnade lera över oss. Den äldste av småttingarna, var enormt skeptisk och stod där som lilla Bonden Blom och menade att ”men mamma! vaad ska pappa säga nu då när fyrhjulingen är så lerig!? … fast, han kommer nog inte skälla på dig, för du är ju hans fru”.

Jag sprang. I få plusgrader och regn. En dag gav jag mig en rejäl utmaning. Var sugen på det. Ta i och visa för mig själv att jag klarar mer än jag tror, bara jag vågar ge mig den på det.

En eftermiddag lagade jag lasagne och så kryddade vi med god vardagskrydda genom att bjuda över Farmorn som sällskap kring middagsbordet. Så mysigt! Så tacksamma för Storfamiljen.

Jag kolavippade över söta konsten som hängde i hallen på förskolan. Storebrorskonst.

Helgen fylldes av allt möjligt. Ett besök hos GammelFarfar. Och andra lördagsbestyr.. Som att M hängde på snickeriet där vår trappa är tillverkad. Vackra snickeriskapelsen blev såpskurad… och jag och barnen gjorde annat trevligt under tiden..

… var på badhuset och hade det highlife med snälla Farmor, förstår ni! Det var en höjdardag, som jag tänker minnas för evigt.

Följt av en söndag med något så oerhört efterlängtat. Det var fem år sedan sist och jag var så nervös och tvivlade på om jag fortfarande kunde ens ett dugg…

… men jag grät en skvätt. Där uppe på trygga hästryggen. För där är jag hemma. Och där vill jag vara. Den där turen sparar jag långt in i hjärteasken och hoppas att det inte dröjer lika länge till nästa gång. Häst och Emmeli är likamed sant. Sådetså.

Veckan var till bredden fylld. Med liv.



Nu är det måndag och så otroligt gott att det tunga, grå vädret bytts ut mot hög och klar höstluft. Och sol. Det hjälper till. För om ni bara visste, vilken ångest jag bär idag.

..Som jag nämnde häromdagen… oron och ängsligheten över någon älskad som inte mår bra. Hjälplösheten när man faktiskt inte kan hjälpa, mer än att finnas till. Men jag är fullt övertygad om att alls ska bli bra. Men bakom väl genomtänkta inlägg, så är mitt hjärta lite trasigt också. Bara så att ni vet.


Veckans planer?

Skriva matlista och veckohandla, idag. Min bästa avlastning till mig själv under vardagarna.

Andas oktoberluft. När jag har tunga saker i livet som behöver min energi på det mentala planet, behöver jag naturen, friska luften och djupa andetagen massor. För att orka ge av mig själv till någon som inte mår bra. Jag tänker mig promenader och springturer. Precis som vanligt, ja. Motionen påverkar mig positivt på många olika sätt.

En tur till biblioteket med barnen

Göra mig en arbetsplats här inne. Spjälsängen, som precis iiingen någonsin sovit i, får ge plats för ett skrivbord. Jag ska ut på skattjakt i husen här på gården!

Fira älskade Storan, som fyller år idag. Älskade människa. Grattis på din dag! <3

Fota och skriva utkast inför olika jobb genom blogg och instagram

Sända er hälsningar, om ditt och datt. Livet styr! Ni har önskat boktips bland annat, till barnen. Och det ska ni få, förstås! Mitt enklaste, enklaste vardagsrecept ska jag nog minsann bjussa på också.. få ingredienser, toksnabbt lagat och hela familjen älskart!


Så. Vi tar måndag. Jag, med tudelat hjärta. Lycklig efter gårdagen och en vecka fylld med liv. Men så otroligt tung inombords, också. Alltsammans, Livet.

Och ni! Häng med oss på stories under dagarna, vetja. Jag tycker det är fantastiskt roligt att skicka er små från-precis-just-nu-glimtar där!

Ta hand om er, så hörs vi alldeles snart igen!



Emmeli

Oktoberstilen!

(Inlägget innehåller reklamlänkar!)

När ni undrar något, så försöker jag svara på precis allt. Älskar när ni frågar och är engagerade! Angående den där spana-på-tapet-outfiten jag fått frågor om så jaa, det är min oktoberstil.

Mammajeans, hittar ni HÄR

Mjukaste, fina tröjan som jag fick av Lillis och Lillsvågge i födelsedagspresent, finns HÄR … hittade också en tröja i manchester som jag blev alldeles kär i, kika HÄR vetja!

Pjucksen jag har till allllt. Klänning, fjällrävenbralla eller jeans. Älskar mina Blundstone! Finns bland annat HÄR

….

Ok. Nu ska den här mamman krypa ner under täcket för ikväll är jag prick hur trött som helst efter en helt fantastisk, smått overklig söndag. Mer om den imorn i Måndagslistan, förstås.

Hoppas att ni alla haft en god helg, så hörs vi imorn!


Natti!



Emmeli

4 Höstiga Middagstips!

Att duka lite extrafint. Tända ljus. Spela mjuk musik. Och samlas kring middagsbordet. Själagott, visst?

Tillsammans med vännen. Eller kanske bekantingen du bestämmer dig för att bjuda hem? Kanske någon du aldrig träffat? Med familjen eller släkten. Med någon, som hänger med på facetime för att avståndet råkar vara för långt just där och då?

Ptjaa, bara fantasin sätter gränser tänker jag. Och ingen, precis behöver äta middag ensam. Sådetså.

Här kommer fyra små middagstips jag tycker passar väl dessa jämngrå dagar när regnet inte tycks bevisa sin hejd ett endaste dugg.
Och ni vet väl, att ni kan söka i den välsorterade receptkategorin HÄR?

Gulaschgryta med goda baguetter till, recept hittar du HÄR

Den bästa, mest snabblagade, gooodaste grytan jag vet om. Kycklingsgryta med fetaost och soltorkade tomater. Receptet hittar ni HÄR.

Vegetarisk lasagne, ljuvligt god. Receptet hittar ni HÄR

Köttfärskrans med bacon, ädelost och svamp (maaagnifik!!), receptet hittar ni HÄR

….

Önskar er en god lördag!


Emmeli

En blyertsgrå oktoberfredag!

Hej på er!

Tjurigt surväder pågår, lugn hemmafredag likaså.

Jag vill muttra på vädret men hejdar mig..för världsligt, ju. Vi äter långsam frukost, som lyckades skrapas ihop från det näst intill tomma kylskåpet som väntar på helghandling, men med nybryggt kaffe och ”mammabröd” blir det ändå alltid en höjdare. Tusen pålägg behövs faktiskt inte.

Så gav vi oss ut. För ut vill vi, oavsett väder. Både småttingar och mor mår gott av friskluft. Och medan vi gick där längs lillvägen, Storebror rullandes Lillebror i vagnen. Juniflickan med handen i min. Så tänkte jag; ”å, vad gulliga dom där!! och tuuusan, vad grått det är, idag IGENNN!”.

Sekunden efter min tanke, säger Storebror; ”kolla vad vackert det är med stenarna och löv, ta en bild!”. Gullungen.

Och han har så rätt. Surväder är vackert på sitt sätt, det med.

Vi leker ute innan vi går in och lagar lunch och spisar mjuk musik. Trots att jag har en muttrig dag och inombords undrar ”måste vi äta idag!? kan vi inte äta typ luft till lunch?”, så är det himla härligt när väl maten är lagad och ungarna mm:ar.. och jag vet ju, att jag bara är lite trött idag. Och har många tankar som snurrar.

Pappan kommer hem, fredagstidigt och nytränad, som alltid på fredagarna. Företaget han arbetar för friskvårdar som avslutning på fredagen. Sånt bra påfund. Själv önskade jag den skäggige god helg och sa ”maten står på spisen och här är din gulliga lunchdate” medan jag pekade på ettåringen som precis vaknat efter marathonsovning. ”vi andra har ätit, jag tar min friskvårdshalvtimme nu, ok?”. Fredagsgympa. Och det skingrar tankarna och ger mig styrka, inifrån och ut.

För nej. Allt är inte alltid rosenskimrande i livet. Allt har sin tid. Lycka har sin, olycka sin.

I förrgår hamnade en älskad i knipa och sedan dess kan jag knappt tänka på annat. En sån där grej jag inte kan påverka, då det inte handlar om mig. Men jag lider med personerna i fråga och skulle vilja kunna trolla. Går ej. Skit också.

Och så har jag ett kapitel i livet, som gör mig alldeles nervös av lycka men som jag inte vet om jag ska våga fullfölja. Fast Våga är ju kärt ord..

Och det största livskapitlet, är mig så enormt tacksamt och kärt och handlar om dom där fyra människorna jag älskar så hjärtat värker.

En blyertsgrå oktoberfredag, alltså. Med ännu en HemmaMammavecka i hjärteasken. Lite sådär fredagstrött nu, känslig och längtade efter Tillsammansdagar, är denna mor.

Livet, hörreni. -En ynnest! ..men inte alltid så lätt!

Hoppas att ni får en god start på helgen så hörs vi snart igen!

Emmeli

Medan löven faller, sätter jag hopp om en ny vår, i jorden!

Precis så.

-Löven faller så det bara prasslar om det. Naturen andas lugna djupa andetag. Visst kan vädret kännas lite moloket när det spöregnar, är blyertsgrått och mörkret faller på tidigare för varje dag. Men..

Allt har sin tid.

Eller hur?

… och var tid har sin charm!

Nu är tid för lugnare tempo, långkok och tända ljus. För mjuka filtar, stickade sockar och eftertänksamhet. Jag känner själv hur jag förvandlas till en björnliknande varelse denna tid.. vill boa, samla truppen här i lyan och bara vara tillsammans med människor jag håller kär.

Vi omfamnar hösten. Känner den själagod. Och vilsam. Och dagar som ovan, när solen skiner mot löven i eldiga färger, då är det så ljuvt att det inte är klokt, ju!

Och jag, sätter vårlökar i jorden och fylls av hopp om en ny vår.

Min Farmor hade ingen brådis med vårlökarna. Det kunde vara småfruset i marken till och med, innan dom hamnade där det var tänkt. Så du som inte hunnit ännu, hinner! ”Hellre tjäle än för varmt, så lökarna inte sätter igång redan på hösten och fryser bort under vintern”.

Eftersom vi bor i norr, har jag landat i vad jag tycker är värt att sätta inför våren. Narcisser. Min favorit.

Dubbla och alldeles ljuvliga narcisser!

Och några krokus.

Det får räcka. Så himla fint.

Vi bor så högt upp i norr (Höga Kusten) att tullisarna jag tidigare satt, brukar blomma när jag liksom är pepp på sommarblommor. Det är inte så roligt, liksom. blomma.

Men en hoper dubbla pingsliljor och krokus. Det blir finfint!

Det känns på ett sätt som igår. På ett annat, som en evighet sedan jag i våras gick och plockade dessa buketter som en start på sommartiden.

En kvist alldeles nyutslagen björk, lite hägg, något strå ogräs som var så vackert och så dom där ljuvliga små pingstliljorna.

Så hur gör jag när jag sätter mina lökar i jorden?

Gräver en grop. Sätter lökarna som ett kärt vännergäng. Inte en och en här och där. Ihop, i klunga, ska det vara. Det är vackrast, tycker jag.

Täcker med jord så att löken är täckt med några centimeter. Sen bäddar jag om med granris. Mest för att inte katterna ska skita och sprätta sönder hela alltet.

Förskräckligt lättsamt och trevligt, hoppingivande göra!

Löven faller och jag är fylld av hopp om att få uppleva ännu en grönskande vår. Livet. Här och Nu.

Har ni satt några vårlökar? Vad i såna fall? Så roligt att höra.

Ta hand om er!


Emmeli