Bland häggblom och varma vårvindar, äntligen var dagen här som hela familjen så längtat till. Självaste huvudpersonen kånkades in i kyrkan på storebrors höft, ytters ovetande om varför vi fejat och grejat så himla mycket senaste dagarna. Det här gänget skulle nu in i kyrkan och genrepa förstår ni, lillsyster skulle sova i vagnen en stund, allas finkläder skulle sedan tas på och det sista fixet göras på alla fronter….

Nu närmade det sig. Gudmorsorna klädde lillan i den dopklänning alla lillans storasyskon döpts i, den som hennes farmor sytt. Det var sannerligen ”på järsken” att gosearmarna fick plats, men det gick!

”Familjepatrullen” började hela dopgudstjänsten med att direkt efter klockringningen sjunga den sång som redan med lillan i magen, började komma till mig… bit för bit har ord och melodi vuxit fram, till sist blev den klar och framfördes på denna stora dag.

.. medan jag sjungit på den hemma vid pianot, har övriga lärt sig den av bara farten och största storebrorsorna önskade förutom att sjunga också att spela bas och trummor, sina favvisinstrument. För den som har stor plats för musik i sitt hjärta, förstår storheten i att få spela med hela familjen tillsammans.. något vi ju gör här hemma till vardags hela tiden med barnen, men att faktiskt uppträda tillsammans också, det var en otroligt mäktig känsla. Det som till en början bara var jag och M som sjöng för första barnen på deras dop har nu utvecklats till att vi nu är ett eget litet familjeband med liten kör, så magiskt!

”Vår femte lilla pusselbit… äntligen är du här …” .. vill du höra en liten snutt av låten kan du lyssna HÄR.

Hela dopet var så vackert och mer än vi någonsin kunnat önska. Prästen. Mormoster som spelade till psalmerna. Farmor som läste och bad för lillan. Kusinkören som sjöng. Farfar och lillen som tillsammans hällde upp dopvattnet. Alla älskade människor i kyrkbänkarna. Oset av kärlek och liv.

Så döptes hon. I faderns och sonens och den helige andens namn….

”Så skönt med lite svalkande vatten, ju!”, menade lillpigan,

-Signe Astrid Marianne.

Och så var även lillan döpt in i den trygghet och gemenskap vi värdesätter högt. Tjoho! Kalasdags nu!

I församlingshemmet intill, var det dukat för dopkalas!

Det lilla presentbordet var pyntat med loppad duk, hägg och små foton från Lillasysters första tid i livet. I skålen? Mariannekarameller, förstås, det låg det även en vid varje litet kaffefat. Det var nästan liten minibröllopskänsla.

Mormoster hade plockat liljekonvaljer så det doftade så gott också!

Jag och M hade lagat pajer i långa rader (så smidigt ju! Jag och minstingarna hade förberett alla pajbottnar hemma under veckan och dagen innan dopet var det ”bara att göra fyllningar och grädda pajerna” och duka fint. Det gick som hejsan!) . Och MammaMormor hade bakat frallor. Farmorn hade hackat salladen. Teamwork som blev till en god doplunch för älskad familj och vänner.

Den nydöpta lillflickan kalasade i sin mors 35 år gamla finklänning. Hon kalasade en stund.. ”men nu får det vara nog, låt mig soooova!”, sa hon och dök ner i vagnen där ute i friska luften.

Sötfika på toppen sedan!

Mormor hade bakat syltsnittar med glasyr, som traditionen bjuder. Jag hade bakat en variant av ”vaniljhjärtan i långpanna”. Och så, så fina och goda prinsesstårtor från bageriet.

Två nöjda dop-päron!

Sovande Lillan hade mycket god hjälp av en massa gullbarn att öppna alla doppresenterna. Kära hjärtanes så mycket fint och kul, genomtänkt och kärleksfullt hon fick. Rörd till tårar var det någon som blev…

Lagom till att gästerna just kramat hejdå och vi höll på att diska och skura och greja, då vaknade lillpinglan och började med ens dona med alla roliga grejer.

Det var Lillpigans dopdag, det!

Så tacksam för alla som var där, på plats eller med oss i hjärtat på håll. Så, så varm i hjärtat efter denna dag.

Tänk att vi har en nydöpt liten femma här hemma. Nyp mig.

Emmeli