Det blåster smärre storm och snöade på tvären. Ena syrran från huvudstaden var hemma här i norr och vi syskon hade något ofantligt trevligt inbokat denna dag. Nämligen en systerdag. Storan, Lillan och så Syrran. Storaysyster M fattades oss.
Vi kom ut till det vackra huset vid havet, mötte havets brus. Elden sprakade och ljusen brann.
Storan bjöd på salsicciapasta. Aldrig ätit. Men det var så otroligt gott!
Mer än mätta, pustade och stånkade vi medan lager på lager ytterkläder drogs på.
Vi gav oss ut på tur.
Och det ni inte hör eller ser, inte ens anar här.. är att det blåser så otroligt. Träden vajade yvigt i kring. Och det var så mycket snö!
Till sist kom vi fram till målet..
Havet!
Det sagolika havet.
Djupa andetag. Höra och känna naturens krafter ta i.
Rotsidan är alltid så vackert! Sommar som vinter.
Vi tjavade vidare sedan. Pratade livet. Gick halvt vilse. Drattade ner i av snön gömda klippskrevor. Skrattade. Tog oss upp. Och hem igen.
Men mest bara för att pusta lite… och stoppa ner en älskad äventyrare i badrock, badpjucks och allt vad det var…
För nu skulle Storan ta sitt första novemberdopp för i år. Hon är så vansinnigt cool… på flera sätt, alltså. Jag och syrran stod och klockade och frös arslena av oss av att bara titta på den där människan som pustade ”å det är så sköööönt, jag ääälsar det här”.
… själv blir jag pist om det droppar några kalla droppar ur takduschen… men, jag börjar ändå bli lite nyfiken på det där påhittet, att kallbada. Kanske vågar jag prova en dag… när jag ännu inte längre ammar och riskerar mjölkstockning.
När vi kom tillbaka till huset ännu en gång, hade mörkret fallit totalt. Jag värmde zucchinikakan jag hade med mig, vispade grädde och värmde hallon. Kaffet smakade himmel. Och hela dagen var som balsam för själen.
Å men himmel.. det där var sannerligen en fräsigt fullmatad, alldeles särskilt fartig oktobervecka..
Vi tar en kik, vetja. Veckan som gick..
Startade med måndag och älskade vardagsrutiner. Mysmorgon för mor och barn. Skolskjutsande. Och sen ut för djuren, tillsammans med småbrollorna. Hästar ska fodras och vattnas, hönsen släppas ut och ses om.
Vi hjälptes också åt att vintra i växthuset, nu hade allt frusit totalt. Experimenterade lite också.. vi får se vad det blir av det hela, till våren.. vi petade nämligen ner ett gäng vårlökar i en utav bäddarna.. jag tycker alltid att vårlökarna tenderar att blomma aaaalldeles för sent här uppe i norr, så vi tänkte att växthuset kan hjälpa till. Jag önskar pingstliljorna till pingst, liksom.. inte till försommaren.
.. fast ett gäng lökar fick också hamna här, vid stenrabatten. Vi hoppas på en härlig blomning på båda ställena.
Det blev tisdag och vi bakade en massa Mammabröd och bjöd hem vännerna på fika- och lekdejt, hade så mycket liv att ta i kapp, så efter ett gäng timmar var vi inte alls färdiga med varandra. Papporna kom hem från var sina arbeten och kvällen fylldes med tillsammans-middag i all sin enkelhet, maximalt spontant, maximalt härligt. Vi är så tacksamma för dessa hjärtevänner här i byn!
Något historiskt och för oss heeelt makalöst härligt hände också till sena tisdagskvällen; det nya värmesystemet tog fart i ännu ett rum.
”Det funkade ju!”, sa M efter att ännu en gång ha pysslat med något han aldrig tidigare gjort. Det äär ju inte sådär skitenkelt att göra dessa kopplingar och alla moment för att det plötsligt ska sitta ett element där på väggen och ”goffte govärmen!”.. Jag är så vansinnigt imponerad. Och tacksam. Den skäggige ska mata på och sätta in radiatorer, rum för rum nu är tanken.. obeskrivlig känsla att bergvärmen är igång.
Hejdå mardröms-elräkningarna!!!
Nu var det mitt i veckan och i gammköket bakades det storsats vetebullar av den allra kalasigaste varianten. Den vi fyller med en smörig, försvinnande god chokladkräm.
Mor satte sig ner i ”Vilofotöljen”. Med en kaffekopp och nybakt bulle. Blundade några minuter och hörde ungarna klucka nöjt. ”Alltså mamma, vilken DRÖM att få komma hem till nybakta bullar efter skolan!”, utbrast ena lillungen. Värmer ett modershjärta, enormt.
Överrumplade till fullo blev vi till onsdagseftermiddagen när löven föll med vinden och vi inom loppet av fem minuter, gick från höst, till vinter. Skönt att mumsa maten inne i ligghallen, tyckte ponnyfarbrorn med vinterns första lilla snö på ryggen.
Här, också ett gäng som tyckte det där med snö kom väldigt plötsligt. Något dom ju aldrig varit med om, småttingarna där. Dom knatade in i lagårn igen och kurade vidare under värmelampan..
Tvåårsdag med födelsedagsbarnet i syn. Aj mitt hjärta, det är så vansinnigt gulligt med tvååringar, tycker jag. Lilla Minimänniskan som babblar på, med så mycket vilja att man ibland bara får skratta åt det… ”kan själv”-tiden, nu kör vi!
Här ser ni vad Lillminsting fick av oss i födelsedagspresent.
Pippiväskan från när jag var liten, god kvalitet som hållit i 30 år och inte är i närheten av sliten ännu. En loppad Busiga Bebben-bok. Nya ullstrumpor och ny traktortisha. Så otroligt söta hängseljeans jag fann för en 40-lapp nere på Röda korset i byn. Och så till något ni kan ana blev väldigt uppskattat.. ”takton!”, med kossor och balar och ett garage att köra in i.
I vanlig ordning, motion i olika former. Vi turas om och ger varandra tid till det. Fin kärleksförklaring.
Nu var det plötsligt fredag och känslan av trötthet var stor.
Här ser ni hur pysselsugen någon är, men där tiden att binda en krans ej funnits.. så den plockade mossan är liksom bara lagd runt kransstommen.. och har sedan frusit fast så. Vilket pysseltips, va! Det jag egentligen skulle visa här, var en födelsedagspresent som jag fick när jag fyllt år.. en sån där stor flaska jag länge spanat efter.
Båda-päronen-hemma-fredag och hela-familjen-fix.
”Vi behövs ju inte här”, sa vi stolta som två tuppar… när Tripp Trapp Trull hjälptes åt att rycka stolpen från sommarbetet. Lillminsting hjälpte också till.. genom att långsova i vagnen intill. Så betet togs bort och hästarna fick sin thermobar inkopplad och kunde börja sörpla ljummet vatten, nu och vintern igenom. Vintertecken, ett efter annat.
Så vacker lördag vi vaknade till. Med masssssor på att göra-listan. Först ut, en fartig halvtimme av fotande/filmande just precis här.
.. och medan pappan och barnen fortsatte att vara ute och greja. Och leka, premiäråka utför lobryggan osv. Så gick morsan ann som en duracellkanin inne. Hemmet skulle städas, tårta bakas, filmer och bilder redigeras. Paket slås in..
Till lördagsaftonen åkte vi ut till havet och firade en älskad Syster och Mormoster och Svägerska. Storan <3
Det var en så otroligt god, hjärtevarm och härlig kalaskväll.
Veckans sista dag. Söndag.. och hemmet kläddes i kalasskrud ännu en gång.
Årets sista födelsedagskalas skulle gå av stapeln. Lagom-noga struken finduk lades på bordet. Trädgårdens sista nypon och ett par grönkålsblad som kalasbukett. Och många tända ljus.
In stormade älskad storfamilj och sjöng och hurrade och strösslade kärlek och fina presenter över vår älskade 2-åring.
Efter lite grundande av Mamma-mackor till alla, så gick vi på kalasfikat. Men nja, sa Lillminsting.. ”inget slår mammagos och pupp!”.. amning, alltså.
Fast det där med fiskedamm, gick tusan inte av för hackor! ”Godiiis!?”, sa han överlyckligt över småbitarna av riiiktiga karameller som han fått i sin påse. Vår förstfödde hade fyllt fyra år när han åt sina första smågodisar… lite annat med ”lilla fyran”…
Sockerstinna kalasbarn, enhörnings-tigrar och surrande vuxna i en salig älskad blandning. Tacksamheten.
…
Till kvällen gick jag ut till djuren och bara andades i mörkret, med näsan in i tjocka hästpälsen, bland kacklande småhöns.. i pannlampans sken.. med röken bolmandes ur munnen.. veckan tarvade en söndagsstund att bara landa, helt sonika. Det var en så otroligt fin oktobervecka det där, fylld med så mycket. Mycket gott. Men en bit utanför gårdsbubblan ni ser här, pågår också olika kamper. Som inte är min historia att berätta. Men som absolut tar plats i mitt hjärta och något som delar min energi just nu. Något jag bara vill i förbifarten berätta för er om, för att jag aldrig vill att ni ska tro, att vi är olika några andra, att vi är förskonade från allt ont eller jobbigt eller så. Alla, alla kämpar med något, stort som smått, hela tiden.
Vi gör som alltid, tar en dag i sänder. Känner tacksamhet för allt vi har. Framförallt varandra. Tacksamheten över trygga lilla gårdsbubblan, när stora världen känns oviss, är stor så stor.
Nu väntar nya oktoberdagar på oss, dagar att fylla med liv… en dag i sänder, i vanlig ordning, eller hur?
…
Önskeplaner för vecka 43
-Njuta naturens nya tempo och försöka anamma det, vi med. Tidigare kvällar, är ett mål jag har.
-Njuta hemmaliv! … har ett gäng mysiga små påhitt på lut för oss.
-Superjobba! … texter ska skrivas, bilder och filmer redigeras, mail besvaras, nya jobb planeras, utkast skickas in… allt som ingår i att jobba som Digital Kreatör….
-Blogga! .. tänker att åtminstone första delen av svaren från frågestunden kommer att dyka upp under veckan!
-Möta Höstlov! .. soom vi längtar.
…
Det har varit några riktigt intensiva veckor nu.. ser fram emot en lugnare variant.. hinna känna lite mer ”luft i schemat”, tom-glo en stund utimellan, ni vet…
Önskar er alla en hjärtegod vecka! Ta hand om er, allt vad ni bara kan. Det ska vi också göra!
Kommer ni ihåg för ett par hösthelger sedan när jag sa att jag donat med god packning och hade pirr i magen inför dagen?
Vänta ska ni få höra om resten nu!
Det var nämligen så, att jag åkte och mötte upp två människor, som på håll liksom byggt bo i mitt hjärta, under nästan tio års tid.. tack vare sociala medier, har vi funnit varandra. Nu ÄNTLIGEN, hade vi gjort slag i saken. Nu skulle vi ses. På riktigt!
En lagom liten tur i Höga Kusten, det skulle jag förstås bjuda på.
Så vi möttes upp, som första anhalt, vid Fäberget. Och precis, som jag ändå anat, så var det helt ofantligt roligt att ses… och kändes också, som att vi träffats så, så många gånger förr. Med ens, började babblet, mellan tre småttingmorsor med kreativa skaparsjälar.
Snabbt tog vi oss till toppen av Fäberget och dukade fram allt gott.. såklart skulle vi ha rödrutig duk till lunchen och krasse på matiga salladen, mammabrödet var nygräddat när jag drog hemifrån gården.
Lunchen var en enkel matvetesallad med allt gott jag kunde komma på. Matvete, strimlad salami, bönor, persilja, paprika, morot, kålrabbi, sallad, fetaost.. ringlad olivolja, salt, peppar.. och så krasse och ringblomma på toppen, förstås! Fotovänligt och bra, kluckade kreatörenra nöjt! Dressing med citrontimjan i. Gott så.
Det var så ofantligt härligt, att kunna prata ostört på toppen av ett berg, i den varmaste av höstdagar.
Timmarna flög fram…
där vi avhandlade Livet. Högt och lågt.
Och en hel del jobbsnack blev det förstås också. Hejdlöst peppigt och inspirerande. För ja, alla tre jobbar vi ju med våra sociala medier-kanaler. Ibland kan det kännas så himla ensamt, ingen kollega att stöta och blöta med i personal-, eller fikarummet. Men vi har varandra på håll, i skrift eller ett telefonsamtal bort. Dock oslagbart, att ses. Egentligen var vi en stjärna kort, men vi är övertygade om att det blir fler träffar.
Nu firade vi med något vi bara fantiserat om; Livets Första Tillsammanskopp, Kaffe. Och zucchinikaka med hallonsylt och vispgrädde, givetvis.. det där som jag tutar i alla i min väg denna tid på året.
En hel hop timmar på ett berg. -POFF! sa det bara.
Vi började tjafa utför. Drog oss hemåt gården. Hälsade på älsklingar, både två och fyrbenta, med vingar och puffiga luggar.
Åt middag i Salskammaren, i ett tomt hem då M och barnen tjavat lillbiten hem till Farmor och Farfar, ”så att mamma ska få vara i fred med sina vänninor”. För gulligt.
Samtalsämnena tog aldrig slut. Rösterna höll på att ge upp. Solen gå ner..
Vaniljpannacotta med blåbär och ännu en kopp kaffe.. innan vi, till känslan av ”huuuur kan klockan redan vara så mycket!?”, sa hejdå. Storkramades och beslöt av vi ses snart igen. Tjejerna rullade från gården och dom många milen norrut.
Wow, alltså! Vilken dag… smått overklig. Och helt, helt underbar! En så god start och energiboost för denna höst!
Oktoberhelgen stod för dörren och som vi donat och grejat, lagat, bakat och fixat.
Sånt där som jag tycker så mycket om.
Morgonen hade varit rejält frostig och jag fick riktigt ”skrapa ihop” den allra sista blombuketten för i år.
Mörkret föll. Och gästerna trillade in. Äntligen.
Snabbt steg temperaturen i det gamla timmerhuset när gammköket fylldes av älskade människor. Det lilla minglet kunde börja. Krustader fyllda med stuvning på höstens kantareller. Bubblor i glasen.
Blå timmen och Vaarsågoda!
Sallad med så mycket som möjligt från landet. Ris av olika slag. Mammabröd. Och den där grytan som är en sån favvis för oss. Dessutom så otrooligt bra, att laga till många!
Kycklinggryta med fetaost och soltorkade tomater. Och på toppen är det tärnad zucchini som bara duttas i mot slutet. Perfekt! För är det något vi har nu, så är det zucchini.
Hjärtana våra, lyckan att vi har varandra. Lill-Olof älskade när Mormoster Storan läste ”Pippi Lång” (som Lilla O säger) för honom.
Till efterrätt bjöds födelsedagsmorsans absoluta favoriter .. ”Falsk Ostkaka/Zucchinikaka” (recept HÄR) och ”Drömgod Morotskaka” (recept HÄR)
.. sen hade vi fullt upp med att vara mätta och surra tills ena lillungen efter den andra somnat och det visst var dags att krama hejdå till varandra.
…
Så det var en höstkväll i gamla Drömgården, det. Så väldigt fint att få fira 33 år i livet, mumlade hon, efter-kalas-trött och så tacksam för alla älskade människor vi har runtomkring oss.
Första oktoberveckan… puh, vilken vecka.. mycket härlig och med en skopa turbulens i gårdslivet. Ja, här kommer några glimtar från den! .. innan vi kikar på veckans önskeplaner.
Veckan som gick, fylldes med;
Pang tjong, måndag med pepp! Skön känsla. Medan småbrollorna fortfarande var i lugnt morgontempo, passade jag på att ta mig ann det gruvligt skitiga fönstret inne i Badrumstvättstugan. Några dagar senare, kunde jag konstatera att jag minsann var runt med höststädningen. 22 fönster senare… då har vi fortfarande två oinredda rum som jag fullkomligt skiter i att hålla fönstren rena i. ”Det är vackert och härligt med många fönster”, mumlar jag för mig själv där jag putsar mig halvt galen några gånger om året. Farmor Gertrud i himlen och jag, high-fivade i alla fall glatt här!
Mellis, direkt från växthuset.
Att få komma hem tidigt efter skolan och drösa ner sig bland sitt älskade lego.
Två små bagare som hjälpte morsan att födelsedagsfixa.
Och så blev det tisdag och jag kände mig så nervös för att veterinären skulle komma.
Där stod dom redo, lilla B och lillponnyn. Han är ju snart, snart 20 år vår fyrbente lilla ponnyfarbror, vi vet, att varje år är lyx-lyx nu. Men han är så pigg, så glad och nyfiken.. nu skulle munnen kollas i alla fall. Efter att knappt ha tittat på hästen i sin helhet utan direkt sederat honom så han står där, väldigt knappt , på benen.. så gör veterinären en snabb, till känslan lättvindig, bedömning som med några ord kan sammanfattas med, att vi lika gärna kunde ge vår ponny en somna-in-spruta, där och då, mitt på gräsmattan. För med dom där tänderna hade han förmodligen så ont, att varenda tugga han tog, gav värk.
Tänk er kaoset här, CHOCKEN, alla barnen grät, mamman grät, mormorn som skulle vara barnvakt grät. Pappan ilade hem från jobbet och försökte hålla situationen stabil.. men han fattade inte heller vad som höll på att hända. Skulle vi plötsligt nu skicka våran pigga ponnyfarbror till himlen!?
Jag lyckades kvickna till. Tänka ”jag känner mitt barn, jag menar ponny, bäst. Är med honom varje dag. Vet att han är gammal, har gamla tänder.. några av dom skruttiga men resten fina. Jag borde märka på honom, om han led på det sätt som nu veterinären menade. Han ska inte till himlen. Inte nu”. I samma veva ringer älskad vän.. som jag hunnit smsa om hela alltet; ”TA INTE BORT HONOM!!”.
Veterinären drog. Och stunden senare kom ett mail om bokat besök för avlivning, två dagar senare.
Jag ville kräkas. Och barnen var såå ledsna. Mitt i allt, var vi ändå lättade, för ponnyn var fortfarande där ute i hagen. Kvicknat till efter lugnande och var sig själv igen. Den där tiden, avbokades förstås.
Det blev födelsedag för morsan, som kände sig vimmelkantig sedan dagen innan..
…men vi njöt, av vackert väder, amning bland kackel, ridturen upp på berget.. ja, framförallt synen av lillponnyn som stod där i höhäcken precis som alltid och tuggade och såg glad ut. Tänk om vännen inte ringt just när hon ringde och kunnat stoppa oss från att ”göra en lillponnys lidande kort”.
En sista liten luktärtsbukett plockades… lukften blev högre för var dag.
Det hade nu gått ett par dagar efter veterinärsbesöket. Jag fick äran att ge mig ut på långtur med grannflickan. Fyrbent och lurvig, med ett hjärta av guld. Här satt vi och tittade ner på byn… alldeles just, hade veterinären ringt… Pratat i 30 minuter non-stop med mig. Vem som vann i ordmängd, var inte jag.
..”Han kanske inte lider så mycket ändå… några av tänderna är dåliga men resten ser ju helt okej ut.. ponnyn såg väldigt fin ut i övrigt.. ni borde absolut märka om han lider”… nånstans här visste jag knappt vad jag skulle säga; ”men du saa ju att han nog lider av varje tugga han tar!?”…. nej se såå, hade hon aldrig uttryckt sig…….
Jag orkar inte driva det här ärendet vidare. Det låter helt sjukt, jag vet. Är bara så glad över att älskad vän ringde och stoppade oss i rättan tid, glad att jag hade mina päron och den skäggige bredvid som också hörde veterinärens ord. En människa, som med sin nonchalans och okunnighet (Ja, så känner jag. Det ÄR ju MÅNGA djur att kunna om, när man är veterinär. Kanske var det här inget hästproffs precis…) .. bara hade kunnat skicka vår lillponny till himlen, utan att tänka fullt ut.. ”lägg en presenning över honom här på gräsmattan”, menade hon när jag dagarna innan i storgråt undrat vad vi skulle göra med det eventuellt döda djuret… kändes mer som om hon pratade om en pryl än vår älskade familjemedlem.
Ponnyn är som sagt snart tjugo år, han behöver tätare munkoller, vi behöver hålla rent i munnen på honom med jämna mellanrum, så blir det lättare att tugga..
Jag tänker återigen.. ”vem är det som är först framme efter galopp, när jag visslar? vem gnäggar högt när jag kommer med foderhinkarna om morgonen? vem ser pigg, nyfiken och glad ut? tuggar och betar som bara den? Jo, han. Lilla Ponnyfarbrorn. Partyponnyn”
Vi vann en ponny denna vecka. Så känns det.
Frostig fredag med fröjdigt fixande i hemmet.
Det städades, handlades, lagades och grejades.. första halvan helgen, fylldes med kalas, mao. Mer om det en annan dag.
Lördag. Älskade Bästis-Idan och gänget kom på lunch och fika. För mysigt. Barnen var så glada över att ”Ida, som räddade vår ponny från att dö”, kom.
Lördagkvällen klev vi in i Sjukstugan. Nu är sannerligen hösten här och alla virusar dansar ringdans kring oss. Sveakatten stöttade upp på bästa sätt, vid fotändan av liten febervarm människa.
Det blev söndag. Bättre läge i sjukstugan, friskluft gjorde gott. Veckan började lida mot sitt slut. Pappan var iväg på brandövning några mil hemifrån. Jag och barnen påtade med lite av varje. Djurbestyren följt av fix inne i Gårdshuset. Inventerade vintermunderingarna.. alla barn har vinterskor, förutom ett, men snabbt fann jag ett fint kavat-par på tradera för en liten peng. Rensade också ut lite barnkläder och var iväg med, susade förbi återvinningen med jag vet inte hur många coop-kassar fulla. Handlade och lagom till att lunchen var lagad, så kom den skäggige hem och vi kunde ta tillsammanssöndag.
Jag fick avsluta veckan med 10 kilometer i höstluft. Sprang och sprang, saktade av ett par gånger för att bara insupa hela alltet. Tack livet, för att jag kan springa. För att jag fick komma hem till det här….
-Fullt ös, KAOSET! LIVET!
Så fort pulsen gått ner, ställde jag mig och spisade söndagmiddag till gänget, intill strulet, medan pappan matade på med att fixa oss ur den gamla tvättstugan.. iiinget konstigt alls, med dylikt kaos i ett renoveringshem. Och ni vet, vad det rymmer många pinaler i ett sådant rum som badrum/tvättstuga.. kära nån. Nu är maskinerna på plats. Det är måndag igen! Jag längtar efter att kunna starta den allra första maskinen i nya Badrumstvättstugan behöver vänta lite till. ”Röris” måste komma förbi en sväng till i eftermiddag bara.. Ska verkligen försöka hinna fota och filma nu under veckan, så ni får se!
…
Önskeplaner för vecka 41
-Ta en oktoberdag i sänder! .. älskar hösten så. Morgonturerna till djuren är så sagolikt vackra nu… nu också. ”Var sak har sin tid. Var tid har sin charm”, stämmer så för alla årstider, tycker jag.
-HemmaMammande.. och lite annat, som att förbereda och fota/filma ett jobb!
-Fortsätta inflytten i Badrumstvättstugan
-Slutskörda persilja och frysa in!
-Ta in sista fröerna!
-Göra sista snutten höststäd i köksträdgården!
-Peta ner vårlökar! .. funderar på att trycka ner dom i växthuset? Någon som provat det?
-Ha oktoberhelg!
Önskar er alla en fin oktobervecka! Ta hand om er, allt vad ni bara kan!
.. mor och far svänger in på gården med peppiga humör och potatisgrävare. Snabbt var vi igång, nu skulle potatisen upp ur landet!
I år satte vi ännu mer än tidigare år, det är ju faktiskt knappt jobbigt att odla potatis, mest bara så himla lättsamt och trevligt, lätt att ordna sig mycket, god och användbar mat. Att tillsammansodla också, vilken grej!
Drömsyn.
Vi fyllde hink efter hink.
.. alla hjälpte till på var sina vis.
Gräva efter potatis eller att leka, nöjda och glada, lika värt. Lillminsting lång-långsov… också väldans finurligt hjälpsamt, han är med och tar upp potatis mest dagligen, till middagarna, så kanske tänkte han att det minsann var lov att sova sig igenom detta mastodontarbete.
Vilken upplevelse sedan, att få släppa ut hönsen fritt och låta dom picka sig igenom potatislandet…
… snabbt var Hönapöna-gänget och Tuppen Ture inne köksträdgården och levde livet.
Nu var vi alla helt möra och redo för vila.
Två rader potatis lämnades så pass att vi kan ta upp färskt ett tag till. Pärkällaren var full redan också, mycket nöjda är vi med årets potatisskörd, alltså.
Gofika efter avslutat arbete, fy farao så trevligt och gott!
Så det där var Årets pärupptagning, det! .. jag kan bli gråtig för mindre. Sannerligen. Det är så mysigt att göra det här, tre generationer tillsammans. Och vilken känsla, att ha ordnat potatis för hela vintern!
Senaste kommentarer