Måndagshälsningen! .. med glimt av vår nya familjemedlem!

Hej i måndagen!

Hoppas att er veckostart känns god. Tänk att fåglarna kvittrar mer för varje dag nu. Och att det är den där tiden när man märkbart både ser och känner att ljuset återvänder, mer för varje dag. Något att försöka omfamna sig med och njuta av maximalt, eller hur?

Ok. Dags för Måndagshälsningen! Håll i er angående förra veckoavslutet. Tappa inte hakan och så vidare! Veckan som gick, fylldes med…

Måndagspepp!

En ridtur på Ikran. Med Chippen bredvid, förstås. Heeemska tanke, att dra iväg utan hästvän, säger I. Men vi jobbar på med det. Stora Mammutens självständighet och förtroende för oss.

Piffade till tisdagen med plättmellis och jublande ungar!

En typisk onsdagssyn. Vardag. Älskade vardag. Storasyskonen var två 5-timmarssvängar på förskolan medan jag och lillprins myste hemmavid. Donade i hemmet med tvätt och städ, läste böcker och sånt.. ständigt med hästpublik.

Motionerade. Varav en tur med fina byavännen.

Det blev lill-lördag och pappan var iväg och sände hockey i stan. Vi här hemma struntade i matchen och myste ner oss, samtliga nybadade, med popcorn, täcken och kuddar, framför Paddington. Vilken fin film!

Det blev torsdag och mattorna hivades ut på vädring. Storasyskonen åter hel-hemma och medan Lillebroren sov ute i vagnen..

..njöt jag så av tiden med dom där två..Så fina stora små samtal om livet ur deras perspektiv. Det häftigaste som finns, ju!

Vi firade in helgen mitt i städröran. Med bullar och mjölk och äppelkinder sedan uteleken.

En tur till Tant G tog vi oss också.

Så blev det fredag. Småttingarna agerade minibagare så vi hade gott fika när Mammamormorn kom och myste med oss under dagen. Bertan visade sina skills och pekade och berättade för mormor vad han har där i sin söta pekbok. Prinskorven som pratar mer och mer för varje dag. ”Liggelin” (piggeling) och ”Chiiippss” (chips) är två utav dom senaste favvisorden… ni anar att det är ganska så härligt att vara Minsting, va?

Jag fick så himmelens fin tullisbukett. Å, vad glad jag blev och är ännu av dessa blomster!

Till kvällen hade vi Fredagsmys med Svärisarna här hos oss. Det var sån härlig kväll och jag skrattade så tårarna rann tillsammans med Svärmor. Exakt hur underbart som helst! Och den där grytan, den var välsignad minsann. Dagen efter tvärbjöd vi upp ganska-nya-fingrannen längst ner på vår lillväg. Så, då hade vi gryt-lunch här hos oss.

Lördagen hade vårvinter-och-hästfokus. Till natten när barnen sov, satte jag och M dom första tapetvåderna. MAGIII! Overkligt. Och! Vi blev nääästan osams för typ första gången någonsin. Jag, stresspulvret, tyckte att M (luuuuugnet själv) var SÅ LÅÅNGSAMMMM. Jag tänkte att limmet skulle ha torkat innan våd-eländet satt fast på väggen. Men, det gick förstås prima. Som alltid när M påtar (duktiga duktiga M). Jag tänker att ni inte är nyfikna alls på tapeten…eller? 😉

Och vad i hela friden hände då, på veckans sista dag? Som gjorde att hjärtat stannade för ett slag, sedan slog dubbelslag och bäddade in livet i rosa moln-känsla? Medan Farmor och Farfar pysslade om barnen…Vem hämtade vi då hem?

Säg hej och välkommen! till sötaste hästen jag någonsin skådat!

Ja, kära hjärtanes. Jag tappar orden. Försöker ha måndag, få något vettigt gjort men känner att fötterna är på molnen ännu och hästhagen är enda stället jag vill vara i…

Veckans planer:

-Mysa med småttingar! Alltid, först först först i mitt liv. Älskade ungar.

-Försöka förstå att där ute i hästhagen står det nu tre pållar. Som tillhör oss. Jag ska berätta mer för er, om hela alltet och vår hästplan.

-Andas. Jag var så himla nervös förra veckan förstår ni.. hade en pirrlycklig vecka, kändes overkligt alltihop. Den här veckan ska jag ta igen en hop djupa andetag, så att säga. Känner att min magkatarr lurar runt knuten… som den ofta gör när något varit lite för spännande eller livet varit lite väääl fyllt (M har jobbat extraextra senaste veckorna.. men nu är vi åter i ljuva balansen.. varpå lilla magen kan behöva sparka bakut en dag eller två för att säga ”Emmeli! Nu ska du coola ner dig igen!”).

-Ringa viktiga samtal och göra pappersarbete. Ej kul men nödvändigt. Samt också försöka skapa för er inspirerande inlägg, både tillsammans med ett företag jag tycker så himla mycket om (ni med, tror jag) och även ord och bilder från livet, som det bara faller sig, ni vet. Livet är min vägvisare!

-Susa till bvc med Minsting.

-Köpa hem jord inför kommande omplanteringar.

-Rensa ur Storebrorens garderob och fylla med ny storlek. Det mesta kusinärvt och hämtat ur ”klädförrådet”. Sån lyx att ord ej finns (tack mostrar för er sanslösa givmildhet!!!).

-Hantera hästar. Leka och latja och lära känna. Kanske väntar en ridtur.

-Tuffa på i renoveringen. Just nu ropar Minimannen till pappan där på övervåningen; ”Pappa!! Looova att inte tapetsera NÅGOT utan mig!?”, och verkar med andra ord inte renoveringsless ännu trots att han varit renoveringsunge sedan ett års ålder. Vi pendlar mellan tapetsering, takmålning och väggreglande just nu.

-Inleda helgen i Mäjadalen för Alla-hjärtans-dag-mys!

Ta hand om er. Allt ni bara kan. Så hörs vi snart igen, ok?



Emmeli

Precis vad jag önskade mig….!

Jag skulle fylla 29 år, för några månader sedan, ni vet.

Dom där två för-mig-världsviktiga människorna frågade vad jag önskade mig… ”jag har ju allt jag bara kan önska mig”, svarade jag…. ”fast förresten, så önskar jag mig att jag och barnen ska få komma och umgås med er och sova ööver, så mysigt!!”. Förstås kunde dom inte låta bli att strössla med annat fint. Men, nu sitter jag alltså här, hemma i älskade Drömgården, har söndagkväll och känner mig alldeles ohyggligt varm i hjärtat. För i helgen blev äntligen det där äventyret av och barnen och jag har haft det kungligt. Och mer än så. Hos älskade, älskade Mor och Far. <3

Vi tar en kik!

Välkommen… ja, som alltid kände vi oss mer än välkommen och strösslades med kramar och ”vad roooligt att ni kommer hit till oss!”.

Som en stor varm kram hela alltet. Storasyskonen spelade memory med rocka-sockorna-mormorn..

… medan den här mamman fick en alldeles ljuvlig långpromenad ute i blåsten, tillsammans med snusande Lillebror. Vi hamnade också på loppis i slutet av turen och kära hjärtanes, det var nog livets loppistur. Sääg att ni vill se mina fynd!?

Till kvällen bjöds vi till middagsbordet och ur stora kitteln osade det och ur den plockades palt efter palt upp. Som vi åt med nykokt lingonsylt och alldeles för mycket smör. Iskall mjölk också, förstås. Det var så gott att det var inte klokt. Och total paltkoma uppstod förstås.

Lägg då till att jag därefter fick knata ut till Pappaeldade bastun och njuta tystnad, knäppandet från elden, omringas av värmen och bli sådär inifrån-och-ut-varm… jag kände mig gråtlycklig där jag satt och filosoferade för mig själv… och smyg-åt karameller och klunkade iskallt vatten. Jag tänkte på allt jag har här i livet, och som jag är så förbenat tacksam över. Bästa bästa känslan. Tacksamhet.

Sen körde jag nattningsrace uppe i ”prinsess-sängen”… dom två minsta småttingarna knoppade fort efter sagostunden med sagor från min barndom.

Och förstås, fick Storebroren vara lite Storebrorsvaken. Äta kex och ost och lördagsgodis och se på Mello. Ni anar ju, lyckan hos en fem-snart-sexåring. Innan vi kröp ner och somnade på stuberten.

Men efter en timme av god sömn, vaknade jag. Av Lillebroren. Som undrade var han var, som skulle till pappa, och som fullkomligt höll på att äta upp sin mamma och liksom gick överstyr med amme-myset… och precis inget klaffade. Puh. Natten korar in som ”min första långa vakenstund under natt med liten unge”, så med andra ord har jag inte mage att klaga som nu snart varit mamma i sex år och alltid varit bortskämd med att få sova.

Det blev ny dag. Med solen som smög. Och samtliga på väldans gott humör. Att som pytteliten, väldigt stor djurälskare, få hålla i en Torehund, alldeles själv.

Världens Bästa Morfar gjorde sparktåg med sina tre yngsta barnbarn.

Söndagen blev rätt så sömnig men sådär skrattig och härlig och småtokig som det kan bli när man är lite sådär övertrött men liksom inte behöver prestera ett endaste dugg, utan bara kan bara-vara-vara… gäspa, äta gott, vila, slumra till i finsoffan, sörpla kaffe och bara, bara njuta det sista av den där födelsedagspresenten jag värderar högt, så högt.


Mitt i prick av vad jag uppskattar allra mest i livet. Tid med människor jag älskar. Precis vad jag önskade mig!

Hoppas att ni haft en god helg, alla ni. Så hörs vi imorn igen!

.. och vill ni veta vad Vackerpappan påtat med under tiden vi varit iväg? Då kan ni kika in på instagram, @dromgardsrenovering!

Emmeli

Våra Juldagar!

Julafton har passerat och ligger i hjärteasken. Över människor och moder jord, sköljer det där lugnet, ni vet?

-Juldagarna är som ett pärlband av kravlöshet, umgänge och julens värme.

När Juldagsmorgon glimmar, går jag på Julotta. Det är så sagolikt vackert. En stund jag njuter innerligt utav.

Juldagspåtandet är ljuvt. Barnen leker med sina nya julklappar. Gäsparna avlöser varandra. Fint så.

Till Juldagskvällen knatar vi pyttebiten till den bästa Svärfamilj jag kan tänka mig. Firar jul tillsammans. Och det är så lyxigt alltihop.

Att vakna upp till Annandagen. Titta ut genom köksfönstret och se det här. En vy som gör gott, varje dag.

Småfåglarna äter från sin Julekärve.

Hästar med avslappnat kroppsspråk kommer lunkandes. Huvudena är sänkta och varje litet tecken på välmående, trygghet, tillit och respekt,gör mig alldeles salig.

Hästar tränas och den där dagen stämmer så mycket. Kort sagt, så har jag valt att nu grotta ner mig i den naturliga hästhållningen så mycket jag bara kan, vilket på ett sätt inte alls är nytt men på ett sätt, så är det väldigt mycket nytt. Men både jag och M är pepp. Att med så små medel som möjligt, få maximal kontakt med sin häst..

Ikran lär oss, något nytt för varje dag.

Och Chippen är den coolaste lilla pluttponny jag mött.

Det blå Berget och Pluttponny.

Hästsagan.

..Som bara börjat. Och som jag inte har en aaaning om slutet på. Resan är målet.. och förutom att få bli mamma, är det här det häftigaste, och mest utmanande och förtrollande jag varit med om.

Om julekvällen läses julklappsaga.

Lillebror kommer på att det där med att bygga torn är helfestligt.

”Tredjedag jul”.. en extra juledag uppfinns. För såna kan man inte för många utav. Graderna är kalla och vintern är sagolikt vacker. Ungar åker räselkälke utför lobryggan medan vi inväntar darlingar.

Där bor vi!
En Lillebror snusar gott i ullsäcken i barnvagnen. I trappan ligger ett trassel av hästrep och repgrimma. Innanför dörrarna samsas julefint, renoveringsstök och Klassiskt Småbarnsliv. Allt får plats. Högt och lågt. Kakburkar är fyllda där utanför dörren. Snöskyfflar trängs med någon snuskig kattlåda som stuvats undan och ”glömts”. Inget är på något sätt felfritt eller ”perfekt”.. men gården är fylld av människor som älskar och känner livet-lycka, och det är jag till fullo övertygad om är viktigare än något annat.

Plötsligt fylls gården av älskade människor. Brandispappan kommer hem från brandlarm lagom till den bästa grillglöden är..larmet, en bilolycka där någon voltat på E4an (nix, M säger inget.. men jag brukar spåra honom via Allehanda.. för att stilla mina nerver). Allt verkar ha gått bra. Jag beundrar den skäggige. Och tänker också på, så skört livet är. Stunden med Storfamiljen är extra själagod. Vi grillar korv i långa rader. Och familjen konstaterar att Ikran är den största häst dom sett.

Sen går vi in i varma hemmet. Dukar fram Julefika, med en hop hemkokta karameller på toppen. Sörplar kaffe och värmer oss så gott. Samtalen avlöser varandra. Ingen har bråttom någonstans. Timmarna går. Och Julen är, som den är när den är som bäst.

Flisan snarkar i finfotöljen, tills människor börjar så sakteligen röra sig och det är dags att kramas hejdå i trånga, röriga, ÄLSKADE (jamen, vad tusan! det är LYX att ha en, ju!) hallen..

Dessa Juldagar.

-Lysande trivsamma!

Njuts av till fullo. Här har vi inte bråttom någonstans. Jag vet att det är många som stökar undan julen nu.. men alltså här, har den bara börjat!

Önskar er goda, goda dagar!



Emmeli

Måndagshälsningen!

Hej på er!

En utav årets allra sista måndagar är här och här kommer årets allra sista Måndagshälsning, en gedigen sådan (hah!). Vi tittar tillbaka på veckan som gick, den fylldes med högt och lågt. Och därefter, planer för veckan och vad längtan är så stor efter..

Jag fick börja veckan på mycket älskat vis; med en springtur i snön med smygande sol och bara mig själv som sällskap.

Tisdagen var som en drömdag. Såg ut sådär. Jag och Tripp, Trapp och Trull höll oss utomhus en god del.

Tjavade ner på byn och sedan hem igen, små ben kämpade tappert och mysigt var det att komma hem till hästarna sedan.

Så drog vi till med Det Stora Julelimpabaket. Vansiinnigt mysigt. Och gott!

…. så, till kvällen skedde något jag var noll procent beredd på; Storhästen Ikran provade plötsligt rejält vem som skulle vara den nya flockledaren, egentligen.. han eller jag? En mörk decemberstund jag förmodligen aldrig kommer att glömma, följt av en sen kväll och natt som var mer eller mindre kaos. Drömmen kändes som en mardröm. Både jag och M kände oss otroligt ledsna.. och villrådiga. Samtidigt, som vi hela tiden sa att ”han är en häst. hästar är flyktdjur. han är inte trygg ännu. han testar oss”.

Dagen efter, kände jag mig som mitt vanliga häst-Emmeli igen.. Fullt påhejad av familj och älskade vänner. Från mitt räddaste jag, plockades uppenbarligen det där häst-modet fram igen, det som ju var jag för en hop år sedan men som nu känts ovant och dammigt för ett slag. Jag beslöt mig för att VÅGA, som vanligt. In jag stegade i hagen, och berättade för Ikran att ”det här är min hage också. Framförallt min mat också, flytta på dig”. Varpå hästen backade, frustade, sänkte huvudet och förstod. Sen dess har vi inte tjafsat mer. Ni förstår; högst i rang, kommer först fram till maten.

Jag skulle aldrig kunna sova om natten om min teori gick ut på att bestraffa hästen och ta i med hårda tag, för att få honom att lyda mig. Jag vill inte kuva min häst, jag vill skapa mig ett språk med min häst. Och vi är på god väg. Fler testande bakslag kommer garanterat komma, men tillit håller på att skapas, det är tydligt. Hästkillen har stor kostym, men behöver min (och M´s) tydliga hand… precis som alla nordisar. -Fortsättning följer, resan har bara börjat..!

En dag kom mina älskade föräldrar och kramade om småslut dotter och tre små glada barnbarn. Vi fikade julefika och hade det gott.

Storebroren susade till förskolan två svängar och en dag var det lusse-firande. .. småsyskonen hakade på, dom också. Tre små nissar satt och åt frulle tillsammans och det är ungefär den gulligaste synen jag vet; dom där tre tillsammans, snicksnackandes om ditt och datt.

Jag knatade långprommis med snusande sällskap.

Och bjöds på alldeles underbart fint luciafirande i kyrkan. I bild, min vackra Musikfröken-Storan.

Det blev fredag, lugn luciamorgon hemma, följt av att vi stillade oss för avsked av en gammal, gammal människa som lämnat jordelivet. Sorgligt och så vackert, på samma gång.

Det blev helg och i hallen, en hel hög av nya hästgrejer.

Barbacka-pad, nytt repträns till liten ponny och långa rep till träning med Ikran. Lördagen gick åt till att försöka få hästpojkarna till ligghallen för att torka lite i det otroligt blötkalla vädret. Vi lockade in dom genom att flytta maten dit in.. egentligen inte som vi vill ha det, men i kallblöta nöden, så kändes det gott. Vi vill ha långt mellan mat och vatten och så, för att hästarna ska ha det så naturligt som möjligt och söka sig emellan allt, och däremellan få vardagsmotion.

Till kvällen; mys och bastu hos mina föräldrar. Maj gadd, så skönt. Julepyssel vid köksbordet också!

Så blev det veckans sista dag och Tredje Advent. Vi var ute i skogen hela familjen och letade (och hittade, hurra!) en julgran. Dyngsura kom vi hem och svirade om för att sedan gå till gullegrannen på mysfika. Till kvällen skrev jag och Bertilen julkort.

En adventsvecka så omtumlande, orolig, sorglig, lycklig, mysig…. och alltid, trygg. Tacksam, är ett fjuttigt ord.

Och nu då? Juleveckan, med bara (tyyp) en vecka kvar till jul. Ska vi kika på vad jag har i görningen?

Veckans planer

-Tillsammnsmåndag. Ni förstår Nissenissan gav barnen en badpuff i adventspaketet igår.. som en ledtråd till denna dag. Där NisseNissan i samråd med föräldrar, hade gjort upp om att göra drömmåndag för ungarna, med besök på Äventyrsbadet! Och ni kan bara ana hur roligt vi haft, hela familjen tillsammans. Rutschkaneåkande, lunch på Restaurang och ännu mer vattenbus. Ungar och päron är omåttligt glada över dagen.. och sådär efter-bad-i-flera-timmar-trötta-nu. En lugn måndagkväll väntar!

-Hade som mål förra veckan att bli klar med julklapparna. Det sket sig totalis. Men jag tror nog att det ska ordna sig inom kort! Eller jag HOPPAS det, haha!

– Skicka julkort!

-Bvc med Lillebroren B.

-Hjälpa Minimannen att ordna små frökenpresenter.

-Beta av lite pappersjobb i mitt älskade lilla företag. Är så enormt tacksam över den här platsen, där jag får orda och bilda och dela med mig av livets höga och låga, till er.

-Skapa små äventyr för barnen.. älskar det!

– Sända er hälsningar, förstås!

-Fira julllllooooov!!! Och jag längtar så att det värker i hela mig när jag tänker på det. Ska bli så ofantligt gott.

Tack, igen och igen för att ni alltid finns som ett bollplank ,precis alltid. Förra veckan var kruxig, bitvis. Jag uttryckte hur jobbigt det kändes med hästkrångel… och som ni högg in och hjälpte till på alla vis ni kunde. Tack. <3
Ta hand om er och ha en så luuugn, mjuk och snäll veckan-innan-jul ni bara kan ha. Det kommer liksom bli jul än om du prickar bort någon av dom där alla punkterna du ”villhöver” göra. Jag försöker träna på det, redan från start som småttingmor i juletider.. jag vill liksom inte bli den där utarbetade som inte orkar hålla humöret uppe. Förstås måste man alltid få bli trött och tappa modet, tiden nu är tuff med så mycket mörket och minimalt med solljus. Men ni förstår nog hur jag menar…

Allt gott!

Emmeli

Det Årliga Kyrkkaffet här på Drömgården!

Den första Adventssöndagen fortsätter…

Så svassar vi iväg, finklädda, till lilla kyrkan i byn. Ja, i år kunde vi förstås inte vara hela familjen på grund av vattkoppshärva. Men två av oss, i alla fall. Så fint.

Därefter bjöd vi in darlingar till Det Årliga Kyrkkaffet hemma på Drömgården. En utav årets höjdpunkter!

Medan hjärtenära trillade in här på gården, dukades Kyrkkaffet fram.

Tunnbrödet, nybakta limporna, mannen-griljerade juleskinkan, äppelmoset..

Schackrutorna, Saffransbullarna, Pepparkakorna, Kardemummaskorporna, Kramellerna…

Så god stämning och inom mig kände jag mig förstås lycklig över att få fira advent tillsammans med Storfamiljen. Men allra lyckligast över denna syn; min Juniflicka på benen igen. Hon har haft en otroligt tuff vecka. Mammahjärtat likaså. Så underbart avslut på veckan idag!

Vi fikade och mådde gott tillsammans!

Jag älskar att få duka upp och bjuda älskade på något gott… ja ibland är det ett fullfjädrat första advents-kyrkkaffe. Ibland är det kanske bara en kaffekopp och liten brödbit som finns nära till hands. Men alltid, med känslan av ” Kom iin, välkomna hit!”. Det viktiga är liksom att man ses. Jag känner mig alltid så ofantligt rik med alla dessa människor samlade i vårt hem. M känner likadant.

Katthult och Drömgården flätas samman för ett slag. Myllret av människor, stora och små. Samtalsämnen avhandlas ett efter annat, barnen springer som virvelvindar genom rummen.

I Storsängen pågår ”Läkare utan gränser”.. och tittande på hästarna, förstås.

Ett tu tre faller mörket..

Oljemarschallerna brinner så vackert fortfarande och det blir hejdåande kramkalas i hallen.

Varma i hjärtana stänger vi dörren om oss.

Med ännu ett älskat adventsvarmt Kyrkkaffe här i Drömgården.

En ynnest så stor, så stor. Hela alltet.


Emmeli

Minnen för livet-dag och Rikedom!

Det finns nog inget som gör mig så salig och lycklig. Som när vi är tillsammans. Jag och människorna jag älskar mest.

Ibland är vi alla-alla-alla i Storfamiljen. Då är det storkalas och hur festligt som helst.

Ibland är det mindre konstellationer.

-Som igår. Min Mamma. Mina tre barn. Och jag.

Och dom stunderna är magiska. I det lilla. Sker något så fantastiskt. Vi hade Årets Pepparkaksdag och skapade Minnen för livet. Det där är en utav årets favoritdagar.

Vi pratar, bakar, bara är. Fikar MammaMormors lussebullar. Och lånar PappaMorfars hardcoregym och cyklar mig tvärsvettig. Jag får vara dotter. Barnen får lyssna till olika historier och känna ivern hos Mammas Mamma, över att ännu en jul stundar. Det doftar julebak och pepparkakkryddor.

Lillebroren slumrade ute i vagnen medan Storasyskonen var minibagare. Sen hoppar gullisarna över middagen för magarna är fyllda av nybakta peppisar och mjölk.. och så får det vara.

Vi rantar hem i sena kvällen. Och med sovande barn i fullpackad bil, bland tystnaden och mörkret längs stora vägen. Så tänker jag. Tack, för att jag får uppleva det här.

Jag behöver inte en endaste dyr pryl eller långt-bort-resa. Det är inte lyx för mig.


Vi lever lyx. Enligt oss. Varje dag. Skapar dagarna och vad som är vårt Drömliv. Varje gång jag sköljs av känslan att vi gör precis det; följer hjärtat och fyller dagarna med liv prick på det sätt vi önskar. Varje gång, känner jag mig så hutlöst tacksam. Rik. Och så enormt lycklig, som både vågar följa hjärtat och har möjlighet till det.



Emmeli