När det var höstig 29-årsdag och födelsedagskalas på Drömgården!

Det var min 29-årsdag och födelsedagsmorgonen njöts. Fastän vi till kvällen skulle fylla hemmet med dryga tjoget av älskade familjemedlemmar och det stod kalasfix för fullt på schemat, så hade jag gett mig själv i present att förbereda och dona i massor innan, så att födelsedagen kunde ägnas åt i alla fall ett litet slag av sånt där; lugnan ro och mys med mina småhjärtan.

En runda i trädgården unnade jag mig också. Att den fjärde oktober kunna plocka in både rosor och praktvädd, rönnbär och höstfärgade hallonris. Underbart, ju!

Vi dukade och donade. ”Det här går ju bra ju, syrran!”, sa Bertilen!

En så otroligt vacker höstdag. Jag kände mig både barnsligt pirrig i magen och samtidigt lite sådär eftertänksam och funderande. Livet, ni vet.

Jag blev så lycklig då Storan och mannen gjorde det möjligt för mig att kuta ut på en fantastisk springtur. Kände mig så stark. Njöt av varje steg, lövprasslet och oktobersolen…. och ammestunden med Lillebror direkt när vi möttes igen.

Minimannen tyckte att vi pyntade med fasligt ”skrrruttiga” blommor… jag tyckte det blev fint, jag!

Det skulle bli höstigt födelsedagskalas, ju. Hej, hej där i gamla fläckiga spegeln!

Nu började det närma sig… och det var hetsigt värre där i köket.

Kycklinggrytan (den HÄR) puttrade för fullt på spisen, potatisen kokade över…men allt sånt hör till och vi high fivade där i köket, jag och den skäggige.

Allt ordnade sig och nu var det bara en sak kvar..

Vänta på kalasgästerna- pirret!

.. inom några minuter började älskade människor gå och rulla in på gården. Drömgården fylldes av älskat människorsurr, kramkalas, och födelsedagssång. Så älskvärt att det förslår!

Vi åt gryta och ”mammabröd” och barnen sprang runt i huset härs och tvärs och det finns inget jag tycker är så drömmigt som just det, när hemmet fylls till bredden. Av Liv.

Kalasfikat pryddes med sötaste teckningen jag skådat. Chokladtårtor (recept R), chokladbollar (barnens favoriter!), ljuuvliga biskvier gjorda i långpanna (recept kommer, för så himla smidiga att göra och goooda!) och morotskaka på toppen av allt (recept kommer på den med, förstås!)

Tydligen så gott att det faktiskt inte gick att vänta till rumpan hamnat på lilla stolen.. älsklingen där! Med gullekusiner i bakgrunden.. den ena med glitterklänning, i ÄKTA guld, förstår ni…

Och nånstans här, knackade det på dörren och jag tittade storögt på Storan och sa ”vet DU vem som kommer nu!?”.. det var liksom ett så bestämt, rivit knackande…

Jag gick förväntansfull till dörren och öppnade… och där, stod inte mindre än fem älskade stjärnor till, som överraskningsåkt ända från Huduvstaden och hit till gamla gården i norr. Storasyster M med fina familjen. Vilka galningar alltså. Äsklingar, älsklingar. Och kvällen toppades än mer… med massor av sånt här;

Syskonsurr och skratt. I massor. Mannen fångade oss, en hjärtevarm syn tycker jag. Bara en systerdarling som fattades oss, fast hon kunde verkligen inte komma då hon hade det världsgott i ett varmt land. Ja, ni förstår ju.. jag var småchockad och så lycklig. Tänk att alla människor bökat sig hit, för min skull..

26 familjedarlingar var vi. Jag satt där i surret och tittade mig om, en sån ynnest.

Öppnade paket och blev gråtig. Skrattade lite till. Och dukade tillsammans med Storan fram ännu lite mer gott att äta. Man kan liksom inte äta för mycket gott, ju!

Vi åt kex och ost och skålade för livet och pratade om ditt och datt. Drömmar och sånt, stora som små. Rynkade pannorna på det flärfullaste sätt bland en hoper tapeter där alla gick in med sin åsikt med kraft och det var så härligt att det inte var klokt. Plötsligt var det midnatt och kramar hade strösslats och storfamiljen spritts härs och tvärs..

Medan ungarna snusade som smågrisar i Storsängen snodde jag en puss av mannen innan vi började stöka i köket, bland disk, mysig musik och minnen från kvällen..

Så, så gick det till. När det var höstig 29-årsdag och födelsedagskalas på Drömgården!

Jag kunde inte känna mig mer bortskämd, överraskad, lycklig. Och tacksam. Oändligt tacksam.

Tack alla som förgyllde min lilla 29-årsdag. Och tack, tack, tack för alla grattisar! <3

Emmeli

Sommarens sista Sommarlovande Måndagshälsning!

Nystart.

Måndag!

-Vi tar en titt på veckan som gick.

Jag inhandlade några nya rosor som ska få hoppa ner någonstans i trädgården när ettårsplanten blommat färdigt.

Vi hade ljuvligt besök av vänner. Söta familjen K. Där vi fick träffa lilla E för allra första gången. Jag hade typ oooont i kroppen. Så gullig. Mannen bara flinade åt mig.

Så blev det måndagkväll och mannen skulle på brandövning. Jag tog barnen på nattningstur med bilen. Vi blev häpna av synen av tre stora älgar precis bredvid vägen. Ingen unge somnade som tänkt. Konstigt va..? Mäktiga djur, alltså.

Vi hade det där urmysiga dygnet hos Mammamormor och Pappamorfar. Jag plockade smultron på strå och kände barndomen bulta inom mig.

Så kom vi hem till gården igen

och jag hade mycket energi. Städade och fejade, bakade bröd och grejade.

… och jagade lilla Vilda Babyn.

Vi åt risotto och började smygfantisera om sånt som är mysigt med hösten. Alla goda maträtter att mumsa till exempel. Njuter nuet, och ser fram emot vad som väntar. God känsla.

Så fick vi finbesök från norrnorr. Vännen C anlände och fick hoppa in i trebarnslivet för ett slag.

När det blev fredag tog jag barnen och C på höga kusten-utflykt. Brandispappan fick stanna hemma, medan vi andra åkte till Gårdsbutiken i Nordingrå. Firade vännen i efterskott på hennes födelsedag med att bjuda på finlunch där. Så otroligt gott alltså!

Allt är så vällagat med så fina råvaror.

Så tog vi en loppisrunda och ett ställe, var nästan bara för mycket. Jag måste dit igen. En antikbod, väldans nära oss, som jag aldrig varit till tidigare..!

Jag ska i veckan sända er ett middagstips, som jag provade i fredags. Gudomligt gott blev det! Tänk er körsbärstomater, vitlök, basilika, potatis, sötpotatis, ännu mer örter, citron… så goda smaker tillsammans!

Jag fick lyxen att kuta solo, trots att mannen hade jour. Det hela tackar jag vännen C för!

Helgen fyllde vi med gott att äta och mysiga bestyr. Som att plocka två berg av rödvinbär.

Vi donade i köket. C introducerade oss i Krusbärspaj-livet och har vi tur, kanske jag får ge er det receptet!

Storasyskonen gjorde chokladbollar också. Väldans kladdigt, men det var det värt när lyckan är total. Ni ser ju själva.

Så tog vi söndag. Kramade vännen hejdå, skjutsade till tåget i norra staden, lyssnade på regnet, tränade ett litet pass på köksgolvet och somnade som en trasselhög i storsängen. Vilken vecka. Tacksam är bara förnamnet. <3

Ny vecka nu! Vi ska njuta det allra, allra sista av detta långa, långa Sommarlov. Skörda, vandra längs lillvägen och plocka sockerärtor från åkern. Kanske prova något nytt sensommargott recept. Det stora i det lilla, ni vet.

I övrigt har vi ett helt gäng lösa planer inför veckan. En önskan om väl vägd blandning mellan att göra och att bara-vara-vara.

Efter två renoveringslediga Gotlandsveckor har vi sedan dess haft mycket bra renoveringsenergi, så roligt då!

 Förra veckan hann vi ett stort renoveringsmål, att lägga färdigt golvet i hela stora hallen där uppe. Den här veckan hoppas vi hinna förbereda helt klart i själva trapprummet, så att trappan (som förhoppningsvis snart är färdigsnickrad) ska kunna komma på plats. Jag lovar er att det under hösten kommer dugga mer tätt på renoveringsinläggen, i perioder är det liksom inte så mycket roligt, synligt som görs där (som det varit ett tag nu med dragning av elslang och sånt, ni vet), men vänta ni (och vi) bara!

Både M och jag drömmer om en bastukväll. Vi får söta kusiner på besök och får prova på fembarnslivet för ett litet slag, kan tro det blir fräsigt! Så ska jag blomsternjuta, pyssla om mina småungar och så tänker jag att det är på sin plats med en härlig Höstlista! Hus och hem, livet-tankar, renovering och vad som kan tänkas hamna här inne. Jag älskar ju listor!

Skriv gärna här nedan i kommentarsfältet vad ni vill läsa och se, vetja. Så har jag ett hum, liksom!

 

Önskar er en god veckostart, ta hand om er!

 

Lillafrun

Balsam för själen och Självförtroendedipp!

Det vankades bara-mamman-och-barnen-äventyr.

Jag packade för oss alla fyra och så pussade vi pappan hejdå. Han undrade hur han skulle kunna somna utan oss till kvällen, men såg för övrigt väldigt lycklig ut över att ha en hel drös med ostörda renoveringstimmar framför sig.

Vi hamnade i barndomens lilla by och där fullkomligt osade pannkaksdoft redan när vi rullade in på villavägen. MammaMormor och PappaMorfar tog emot oss med kramar och önskelunch.

Så lektes det kurragömma och plockades hallon med PappaMorfar. Jag kände mig gråtlycklig förstås. Det är så förbenat fint att få dela livet med alla dessa människor. Oknusslig kärlek från början till slut. Jag hade tränat ett gympapass innan vi åkte hemifrån och kände hur jag började stelna till. En kvällspromenad för nattning av Lillebror blev alldeles ypperligt.

Och så berättade jag för er då, med hälsning inne på instagram stories, att jag kände den första riktiga självförtroendedippen i denna blogg- och instagramvärld. Nämen inte kan väl lilla jag-känsla.

Lite bakvänt ändå, för ni är fler än någonsin som läser och följer och jag fullkomligt strösslas med vänliga ord varje varje dag. Jag vill så iinnerligt tacka er för alltsammans!

Så, vad tydligt det är. Hjärnspöken. Är ju just, spöken…som inte finns. Mitt i allt detta så är era varma ord så än mer betydelsefulla.

Denna dipp handlar nog mest om instagram och inte min egna lilla bubbla här inne. Bloggen är mitt lilla fjärde skötebarn och här är mitt lilla krypin liksom. Så tryggt och härligt. Så glad för att ni fortsätter följa och verkar ha en aldrig sinande hop av hjärtevarma ord.

Ok. Var var vi?

När jag kom hem från långpromenaden sov Lillebror och precis som när jag var liten och sommarkvällen tog vid, stod mor vid spisen och kokade varm choklad.

Jag och barnen doppade ostmackor i den rykande varma chokladen och som vi njöt, hela hopen.

Hopp i pyjamas och tandborstning där näst. För sen förstår ni, åkte vi inte hemåt i vanlig ordning. Utan kröp ner härs och tvärs. Lillan ville förstås sova i Mormor och Morfars säng och Storebror och Lillebror kröp ner med mig i stora bäddsoffan, där uppe på övervåningen där jag hade mitt flickrum. Och så somnade vi allesammans.

Gudomligt mysigt att få komma hemhem.

Det blev morgon efter en god natts sömn och MammaMormor-frukost dukades fram, ni vet en sån där variant som får hotellfrukostar att blekna. Alltsammans med värmen från elden i vackra kaminen som PappaMorfar ordnat.

Sen väntade trädgårdstur, menade Bertilen.

Magnifik trädgård alltså.

Så prunkande och vackert. Och jag ser perenner här och där som jag i tystnad tänkte ”å, den där kanske man kan dela liiite, lite på till nästa år”..

Spatserade runt med kaffekoppen i handen och tittade på blommorna. Konstaterade för mig själv att det var ett riktigt Balsam för själen-dygn som pågick.

Ännu bättre kunde det ju knappt bli, fast en stund i hallonsnår dignande av stora, stora hallon. Bara jag och gullpappa. Det, var kvalitetstid att stoppa i hjärteasken och gjorde pricken över i:et. Drygt två liter på en timme. Det är tusan snabbt när det gäller skogshallon. Så då förstår ni att det var ett guldställe. Och ni kan också ana lyckan hos den bärplockartokige (undertecknad).

Så vinkade vi älskade människorna hejdå och tackade för ett helt otroligt mysigt dygn. Ett Sommarlovsminne!

 

Nu har vi hunnit vara hemma några timmar här på Drömgården. Det blir en lugn innekväll medan regnet fullkomligt vräker ner. Innepåtande passar fint. Jag är supernyfiken att gå upp och titta närmre på vad M hunnit med medan vi varit iväg också. Ni kan kika in på hans instagram för att se (@housebym). Och så får det bli nattande av småttingar direkt i Storsängen.. det känns nu himla nymodigt och mysigt efter sommarens många, många sommarnattningar ute på långprommisar… något jag minsann inte tänker är slut ännu men som får pausas ikväll då klass-ett-varning på regnet verkar vara befogat…!

 

Balsam för själen och Självförtroendedipp, ja. Jo, jo. Jag är uppöver öronen tacksam över hela alltet. Livet innehåller liksom toppar och dalar och nu är det liksom inte en så djup dal mer än att det förstås är lite drygt att känna sig lite svajjig.. men samtidigt vet jag att det är ur såna svackor som fräsiga saker kan ske..

 

 

Vi hörs snart igen!

Lillafrun

När det var Paltkalas på gården!

Vi har en mycket älskad paradrätt, ja den kommer från min mors släktsida och är så himmelens förknippad med barndomen och framförallt min älskade Mormor Syrena. De allra, allra flesta av oss i stora gänget människor, älskar den!

-Palt.

En utav julis hemestrande dagar tillsammans med Storfamiljen, innehöll ett hejdundrande Paltkalas som vi hjälptes åt att ordna. Så roligt att göra festen tillsammans! Jag och Storasyster M började med att skala potatis och tärna fint sidfläsk. Storan och Storsvåggen kom med en storstöpa skalad potatis också.

Jag fick sötaste Värdinnegåvan av Storasystrarna. Karameller till barnen. Alltsammans från Gårdsbutiken. Ja, inte rosorna förstås. De är från Storan vackerträdgård. Så inom några minuter hade hon ordnat oss vackra buketter runtom i hela hemmet. Feststämningen var god!

I köket pågick nu Den Obligatoriska Palthetsen.

Allllltid fattas det någon del i assistenten när vi ska börja. Eftersom vi inte var här på gården senast paltkalas var, utan då hade släpat iväg alltsammans till Mäjadalen. Till sist var den där rackarns mackapären igång och potatis maldes på löpande band av Storasyster M. En heeeerrans massa potatis.

Svåggen C pressade ur vätskan ur den malda potatisen och det Äkta Teamworket makarna emellan var imponerande.

Ute på gården pågick sånt där. Kusinlek. I massor.

Fransson tog alltsammans med ro. Ganska så van att det är många människor här hemma, liksom. Juniflickan och jag förberedde en stor, stor Knäckig Rabarberpaj.

Gullisar satt på kökssoffan och var just det; dögulliga. Kärlek liksom. Finns inget bättre. Flisan-hunden satt bredvid och kände inte av läget alls. Där skulle hon vara, liksom.

Ute på Verandan satt ett gäng och tittade åt samma håll och log sådär som man bara gör åt såna här typer;

Ettåringar som är inne i sitt alldeles egna påtande. Så gulligt. Och ”bättre än alla tv-program i vääärlden!”, som min mor alltid säger.

Så började det närma sig. Traven tallrikar drogs fram och servetter stoppades i glasen.

Familjens Förste Paltmakarinna (efter älskade Mormor i himlen), hade nu blandat i vetemjöl och kornmjöl, ägg, mjölk och salt i den pressade rårmalna potatisen och paltarna började formas.

Potatisgeggan med gömma av salt fläsk i mitten. 55 paltar formades och stoppades i det bubblandet, salta vattnet.

Nånstans här, är vi alla så hungriga och paltsugna att tandvattnet rinner. Typ.

Dom efterlängtade orden ropades. ”Nu har palten kokat färdigt, nu är det varsågoda!”

Till palten. Iiiskall mjölk. Lingonsylt. Och omåttligt mycket smör. Så skaa det vara.

Som när jag var liten, stampade MammaMormor palten till min förstfödde. Han som i ivrig tystnad nog tänkte ”Mormor, har du pussat färdigt nu så jag får börja ääta!!”

Å himmel. Så gott det var!!

Bertilen spatserade runt mellan de dukade borden. I köket och Salen. Och åt lite här och lite där ifrån. För han tycker också om palt, Lillprinsen.Alltid, alltid; Palsvimma efteråt.

Man blir såå trött. Helt otroligt trött. Så då måste man vila lite. Det är sen gammalt, menar Mamma och Flisan-hunden som damp ner på sofflocket.

Medan Paltsvimman osade i hemmet, pågick också ett sjuhelsickes diskrace och på toppen ett litet efterrättsmakeri.

Så mumsade vi Knäckig Rabarberpaj med vaniljglass.

Och vet ni, det här receptet vill ni ha. För det var den godaste rabarberpajen jag någonsin gjort. Och ätit. Kära nån, så god den var.

När julinatten mötte oss kramades vi darlingar –tack för ikväll, hejdå och vi ses imorn!- och den då nattasuddande bebben hängde med mamman på höften medan jag och mannen påtade lite i köket.

Innan vi också stöp i säng bland de sovande Storasyskonen. Samtliga, med magarna fulla av Livets Paradrätt.

 

Så, så gick det till när det var Paltkalas på gården! Hujedamig, alltså. Palt. Det finns inget godare!

 

Må så gott så hörs vi snart igen!

Lillafrun

Några glimtar från när det var somrigt kalas för den skäggige!

Det var den tredje julidagen och min älskade fyllde år.

Vi klädde oss kalasfina, snoffsade till hemmet med färska blommor och dukade för ännu ett sommarkalas. Gården fylldes av älskade människor från Storfamiljen. Födelsedagstårtor och bubblor i glasen. Ungar som lekte ute på gården till småfötterna var isande kalla. Lillprinsen nattasuddade och hade lillskjortan full av chokladiga fläckar efter att ha fått tag på vad som nog var det godaste han smakat. Chokladboll, förstås.

 

Några glimtar från när det var somrigt kalas för den skäggige. Tänk att han är min. Bara min.

Lillafrun

Att bestiga Skuleberget tillsammans med stora och små!

Det var ypperligt utflyktsväder och vi satt där vid köksbordet och peppade, med kokta ägg som femåringen menade var ”peerfekt för bergsbestigare!”. Så rätt.

Nu får ni hänga med på Sommarlovsäventyret (denna önskning från undertecknad och den skäggige) ”Att bestiga skuleberget tillsammans med stora och små!”.

Vi mötte upp Storfamiljen vid Naturum, i Docksta.

Enkel packning, med ryggsäck fylld av lite under-vägen-förtäring. Som små prinskorvar, festis, vattenflaskor och frukt.

Med en liten chansning valde vi att gå Grottleden upp..

16 stycken och lilla Flisan-hunden. Med minsta barnen i åldrarna 1 år, 3 år, 5 år, två 10-åringar..

Vi gick, vi flåsade, vi tog stora steg, små steg, parerade, klättrade lite..

Utsikten blev mer och mer magi där vi tog oss steg för steg mot Skulebergets topp. Fast först, så vek vi av till höger och utmanade oss att ta oss till grottan.

Det var trappsteg likt den ovan. Och rejält branta stegar. Min höjdrädsla var som bortblåst. Fråga mig inte hur. Jag tror helt sonika att jag hade så fullt upp att veta var alla små var och se till så att deras upplevelse bara var härlig.

Framme, vid första målet! Grottan. Som också kallas Rövargrottan och Kungsgrottan. Enligt uppgift var den bebodd av plundrande rövare vilka kom hit under 1600-talet. Rövarna plundrade de närliggande byarna och handelsresande i området.

Otroligt vackert där uppe!

Och i bild. Två nöjda päron. Någon med lagom adrenalinpåslag, någon med väldigt sådant. Men det är en kick att ge sig på saker man tror sig inte våga eller klara, visst?

Väl uppe i grottan, njöt av utsikt och hade dryckespaus. Sen den lilla, lilla detaljen att vi skulle utför, samma väldigt branta väg..

Men lugnt och sansat. Steg för steg. Tog vi oss utför. Och hamnade åter vid korsningen att gå mot grottan (till höger) eller ta till vänster och fortsätta upp mot självaste Skulebergstoppen!

På´s igen! Mot toppen!

.. efter ungefär en timmes vandrande, mötte vi detta..

.. så svårt att få med i en bild. Hur sagolikt vackert där är.

Jag filmade. Så kikar ni in på min instagram, under höjdpunken ”Höga kusten!”, så ser ni filmer från vår vandring!

Uppe på toppen finns Toppstugan. Där man kan njuta av massa olika gott. Vi åt varmrökt lax och våfflor och gudvetallt, huller om buller. Alla njöt. Småungarna klagade inte en gång under äventyret, bara uppe på toppen när maten inväntades. Helt ok, liksom. Jag tror en vanlig promenad till småfots, skulle låta mer gnissel. Det här var så roligt, för alla!Lillebroren med sin Morbror C.

Gullisarna på Sommarlovsäventyr!

Vägen ner, valde vi alla den Östra Bergstigen, som är betydligt längre än den brantare grottleden uppför. Men, väldigt härligt att gå en lite mindre fräsig (läs; brant) väg nedför..

Nöjdheten, luuugnet, hos denna mor…

Vi följde blå prickar. Så spännande för barnen att leta sig framåt. Nöjd man och plutt i bild.

Där lillprins slumrade och snarkade sista biten..

Nere igen, med en bergsbestigning i våra hjärtan! … Bertilen sov och sov.

 

 

Ett sånt himla häftigt äventyr! Jag och mannen har kutat uppför skulebacken flera gånger, alltså slalombacken och upp till toppen. Mjölksyra deluxe, javisst. Men den här häftiga upplevelsen som vi fick genom att ta en annan väg, med lite klättring och helt galen utsikt på vägen upp, det var verkligen något helt nytt. Så fräsigt att vi kunde göra denna tur tillsammans!

En väldig lyx att ha storfamiljen med, där storkusiner tog hand om femåringen som var framme i ett huj vid grottan med sina starka, pigga små ben. Coolingen Juni varvade egen gång och klättring med att bäras av både Gudmor och pappan och mamman.. väl framme vid toppen utbrast hon flåsande; ”Det hääj gick ju som hejsan, mamma!”. Utför åkte hon på sin starka Gudmors axlar mest hela vägen. Ni anar lyxen. Att ha många trygga famnar i kring.

Bertilen satt så tryggt på starka ryggar i bärryggsäck. Sin pappas och sin morbrors rygg om vartannat.

Det gick finfint att göra något dylikt med tre småttingar, ett stort äventyr!

En tur vi varmt, varmt rekommenderar er som är sugna på ett äventyr som är lagomlångt för småttingar att gå, med lite hjälp nu och då. Jag som vanligtvis är ohyggligt höjdrädd, glömde helt bort det. Det var liksom ingen mening… att klättra utför stegar tycker jag är värre än uppför. Men utför hade jag fullt sjå att ta hand om min Miniman så att han kom ner tryggt och med lugn i lillmagen. Jag är säker på att både han och jag växte under gårdagen. Bra grej! Men visst, hade jag och M inte vetat att Storebroren och Juniflickan är pigga i benen och dessutom grymma på att klättra, så skulle vi inte tagit Grottstigen uppför, utan antingen södra eller östra Bergsstigen även uppför.

Men alltså. Bestig Skuleberget, ni med!

 

Och ja. Jag är enormt stolt att bo här, i vårt älskade Höga Kusten, med äventyr direkt utanför knuten.

 

Lillafrun