En höstkväll i SAlskammaren!

Oktoberhelgen stod för dörren och som vi donat och grejat, lagat, bakat och fixat.

Sånt där som jag tycker så mycket om.

Morgonen hade varit rejält frostig och jag fick riktigt ”skrapa ihop” den allra sista blombuketten för i år.

Mörkret föll. Och gästerna trillade in. Äntligen.

Snabbt steg temperaturen i det gamla timmerhuset när gammköket fylldes av älskade människor. Det lilla minglet kunde börja. Krustader fyllda med stuvning på höstens kantareller. Bubblor i glasen.

Blå timmen och Vaarsågoda!

Sallad med så mycket som möjligt från landet. Ris av olika slag. Mammabröd. Och den där grytan som är en sån favvis för oss. Dessutom så otrooligt bra, att laga till många!

Kycklinggryta med fetaost och soltorkade tomater. Och på toppen är det tärnad zucchini som bara duttas i mot slutet. Perfekt! För är det något vi har nu, så är det zucchini.

Receptet på grytan finner du HÄR!

Hjärtana våra, lyckan att vi har varandra. Lill-Olof älskade när Mormoster Storan läste ”Pippi Lång” (som Lilla O säger) för honom.

Till efterrätt bjöds födelsedagsmorsans absoluta favoriter .. ”Falsk Ostkaka/Zucchinikaka” (recept HÄR) och ”Drömgod Morotskaka” (recept HÄR)

.. sen hade vi fullt upp med att vara mätta och surra tills ena lillungen efter den andra somnat och det visst var dags att krama hejdå till varandra.

Så det var en höstkväll i gamla Drömgården, det. Så väldigt fint att få fira 33 år i livet, mumlade hon, efter-kalas-trött och så tacksam för alla älskade människor vi har runtomkring oss.

Emmeli

Drömgårdsrapporten!

Första oktoberveckan… puh, vilken vecka.. mycket härlig och med en skopa turbulens i gårdslivet. Ja, här kommer några glimtar från den! .. innan vi kikar på veckans önskeplaner.

Veckan som gick, fylldes med;

Pang tjong, måndag med pepp! Skön känsla. Medan småbrollorna fortfarande var i lugnt morgontempo, passade jag på att ta mig ann det gruvligt skitiga fönstret inne i Badrumstvättstugan. Några dagar senare, kunde jag konstatera att jag minsann var runt med höststädningen. 22 fönster senare… då har vi fortfarande två oinredda rum som jag fullkomligt skiter i att hålla fönstren rena i. ”Det är vackert och härligt med många fönster”, mumlar jag för mig själv där jag putsar mig halvt galen några gånger om året. Farmor Gertrud i himlen och jag, high-fivade i alla fall glatt här!

Mellis, direkt från växthuset.

Att få komma hem tidigt efter skolan och drösa ner sig bland sitt älskade lego.

Två små bagare som hjälpte morsan att födelsedagsfixa.

Och så blev det tisdag och jag kände mig så nervös för att veterinären skulle komma.

Där stod dom redo, lilla B och lillponnyn. Han är ju snart, snart 20 år vår fyrbente lilla ponnyfarbror, vi vet, att varje år är lyx-lyx nu. Men han är så pigg, så glad och nyfiken.. nu skulle munnen kollas i alla fall. Efter att knappt ha tittat på hästen i sin helhet utan direkt sederat honom så han står där, väldigt knappt , på benen.. så gör veterinären en snabb, till känslan lättvindig, bedömning som med några ord kan sammanfattas med, att vi lika gärna kunde ge vår ponny en somna-in-spruta, där och då, mitt på gräsmattan. För med dom där tänderna hade han förmodligen så ont, att varenda tugga han tog, gav värk.

Tänk er kaoset här, CHOCKEN, alla barnen grät, mamman grät, mormorn som skulle vara barnvakt grät. Pappan ilade hem från jobbet och försökte hålla situationen stabil.. men han fattade inte heller vad som höll på att hända. Skulle vi plötsligt nu skicka våran pigga ponnyfarbror till himlen!?

Jag lyckades kvickna till. Tänka ”jag känner mitt barn, jag menar ponny, bäst. Är med honom varje dag. Vet att han är gammal, har gamla tänder.. några av dom skruttiga men resten fina. Jag borde märka på honom, om han led på det sätt som nu veterinären menade. Han ska inte till himlen. Inte nu”. I samma veva ringer älskad vän.. som jag hunnit smsa om hela alltet; ”TA INTE BORT HONOM!!”.

Veterinären drog. Och stunden senare kom ett mail om bokat besök för avlivning, två dagar senare.

Jag ville kräkas. Och barnen var såå ledsna. Mitt i allt, var vi ändå lättade, för ponnyn var fortfarande där ute i hagen. Kvicknat till efter lugnande och var sig själv igen. Den där tiden, avbokades förstås.

Det blev födelsedag för morsan, som kände sig vimmelkantig sedan dagen innan..

…men vi njöt, av vackert väder, amning bland kackel, ridturen upp på berget.. ja, framförallt synen av lillponnyn som stod där i höhäcken precis som alltid och tuggade och såg glad ut. Tänk om vännen inte ringt just när hon ringde och kunnat stoppa oss från att ”göra en lillponnys lidande kort”.

En sista liten luktärtsbukett plockades… lukften blev högre för var dag.

Det hade nu gått ett par dagar efter veterinärsbesöket. Jag fick äran att ge mig ut på långtur med grannflickan. Fyrbent och lurvig, med ett hjärta av guld. Här satt vi och tittade ner på byn… alldeles just, hade veterinären ringt… Pratat i 30 minuter non-stop med mig. Vem som vann i ordmängd, var inte jag.

..”Han kanske inte lider så mycket ändå… några av tänderna är dåliga men resten ser ju helt okej ut.. ponnyn såg väldigt fin ut i övrigt.. ni borde absolut märka om han lider”… nånstans här visste jag knappt vad jag skulle säga; ”men du saa ju att han nog lider av varje tugga han tar!?”…. nej se såå, hade hon aldrig uttryckt sig…….

Jag orkar inte driva det här ärendet vidare. Det låter helt sjukt, jag vet. Är bara så glad över att älskad vän ringde och stoppade oss i rättan tid, glad att jag hade mina päron och den skäggige bredvid som också hörde veterinärens ord. En människa, som med sin nonchalans och okunnighet (Ja, så känner jag. Det ÄR ju MÅNGA djur att kunna om, när man är veterinär. Kanske var det här inget hästproffs precis…) .. bara hade kunnat skicka vår lillponny till himlen, utan att tänka fullt ut.. ”lägg en presenning över honom här på gräsmattan”, menade hon när jag dagarna innan i storgråt undrat vad vi skulle göra med det eventuellt döda djuret… kändes mer som om hon pratade om en pryl än vår älskade familjemedlem.

Ponnyn är som sagt snart tjugo år, han behöver tätare munkoller, vi behöver hålla rent i munnen på honom med jämna mellanrum, så blir det lättare att tugga..

Jag tänker återigen.. ”vem är det som är först framme efter galopp, när jag visslar? vem gnäggar högt när jag kommer med foderhinkarna om morgonen? vem ser pigg, nyfiken och glad ut? tuggar och betar som bara den? Jo, han. Lilla Ponnyfarbrorn. Partyponnyn”

Vi vann en ponny denna vecka. Så känns det.

Frostig fredag med fröjdigt fixande i hemmet.

Det städades, handlades, lagades och grejades.. första halvan helgen, fylldes med kalas, mao. Mer om det en annan dag.

Lördag. Älskade Bästis-Idan och gänget kom på lunch och fika. För mysigt. Barnen var så glada över att ”Ida, som räddade vår ponny från att dö”, kom.

Lördagkvällen klev vi in i Sjukstugan. Nu är sannerligen hösten här och alla virusar dansar ringdans kring oss. Sveakatten stöttade upp på bästa sätt, vid fotändan av liten febervarm människa.

Det blev söndag. Bättre läge i sjukstugan, friskluft gjorde gott. Veckan började lida mot sitt slut. Pappan var iväg på brandövning några mil hemifrån. Jag och barnen påtade med lite av varje. Djurbestyren följt av fix inne i Gårdshuset. Inventerade vintermunderingarna.. alla barn har vinterskor, förutom ett, men snabbt fann jag ett fint kavat-par på tradera för en liten peng. Rensade också ut lite barnkläder och var iväg med, susade förbi återvinningen med jag vet inte hur många coop-kassar fulla. Handlade och lagom till att lunchen var lagad, så kom den skäggige hem och vi kunde ta tillsammanssöndag.

Jag fick avsluta veckan med 10 kilometer i höstluft. Sprang och sprang, saktade av ett par gånger för att bara insupa hela alltet. Tack livet, för att jag kan springa. För att jag fick komma hem till det här….

-Fullt ös, KAOSET! LIVET!

Så fort pulsen gått ner, ställde jag mig och spisade söndagmiddag till gänget, intill strulet, medan pappan matade på med att fixa oss ur den gamla tvättstugan.. iiinget konstigt alls, med dylikt kaos i ett renoveringshem. Och ni vet, vad det rymmer många pinaler i ett sådant rum som badrum/tvättstuga.. kära nån. Nu är maskinerna på plats. Det är måndag igen! Jag längtar efter att kunna starta den allra första maskinen i nya Badrumstvättstugan behöver vänta lite till. ”Röris” måste komma förbi en sväng till i eftermiddag bara.. Ska verkligen försöka hinna fota och filma nu under veckan, så ni får se!

Önskeplaner för vecka 41

-Ta en oktoberdag i sänder! .. älskar hösten så. Morgonturerna till djuren är så sagolikt vackra nu… nu också. ”Var sak har sin tid. Var tid har sin charm”, stämmer så för alla årstider, tycker jag.

-HemmaMammande.. och lite annat, som att förbereda och fota/filma ett jobb!

-Fortsätta inflytten i Badrumstvättstugan

-Slutskörda persilja och frysa in!

-Ta in sista fröerna!

-Göra sista snutten höststäd i köksträdgården!

-Peta ner vårlökar! .. funderar på att trycka ner dom i växthuset? Någon som provat det?

-Ha oktoberhelg!

Önskar er alla en fin oktobervecka! Ta hand om er, allt vad ni bara kan!

Emmeli

Årets pärupptagning!

Det var solig septembersöndag..

.. mor och far svänger in på gården med peppiga humör och potatisgrävare. Snabbt var vi igång, nu skulle potatisen upp ur landet!

I år satte vi ännu mer än tidigare år, det är ju faktiskt knappt jobbigt att odla potatis, mest bara så himla lättsamt och trevligt, lätt att ordna sig mycket, god och användbar mat. Att tillsammansodla också, vilken grej!

Drömsyn.

Vi fyllde hink efter hink.

.. alla hjälpte till på var sina vis.

Gräva efter potatis eller att leka, nöjda och glada, lika värt. Lillminsting lång-långsov… också väldans finurligt hjälpsamt, han är med och tar upp potatis mest dagligen, till middagarna, så kanske tänkte han att det minsann var lov att sova sig igenom detta mastodontarbete.

Vilken upplevelse sedan, att få släppa ut hönsen fritt och låta dom picka sig igenom potatislandet…

… snabbt var Hönapöna-gänget och Tuppen Ture inne köksträdgården och levde livet.

Nu var vi alla helt möra och redo för vila.

Två rader potatis lämnades så pass att vi kan ta upp färskt ett tag till. Pärkällaren var full redan också, mycket nöjda är vi med årets potatisskörd, alltså.

Gofika efter avslutat arbete, fy farao så trevligt och gott!

Så det där var Årets pärupptagning, det! .. jag kan bli gråtig för mindre. Sannerligen. Det är så mysigt att göra det här, tre generationer tillsammans. Och vilken känsla, att ha ordnat potatis för hela vintern!

Sådan enormt tacksamhet, över hela alltet!

Emmeli

Skördetider är goda tider!

Det var den första lördagen i september..

..solen sken och vi bjöd över vännerna för middag efter en dag av grejande med allt möjligt.

Septemberköket!

Mos- och saftkittlarna alltid redo. Något nyskördat ständigt på bänken. Grönkål i blombuketten. Middag på gång.

Som tillbehör till laxmiddagen fräste jag finhackad gul lök, grönkål och harrisar i en redig klick smör. Saltade, pepprade. M-m-m!

Dukade fint i Salskammaren med halvskrövlig duk och färsk blombukett.

Mållös. Blomningen. Hur kan den ens bli såhär vackert!? Tycker så om att blanda i nypon i nyhöstbuketterna också. Och som sagt, grönkål också. Himla charmigt!

Ett stycke morsa som slirat genom duschen, hoppat i en sommarklänning för vad vet man, kanske sista gången denna sommartid? Det gäller att passa på. Tillbaka till kastruller och spisande sedan. Och iiingen uppoffring i det, alls. Att stå och laga i lugnan ro, särskilt denna tid på året när landen, träd och skog dignar av gott .. det är en favoritsyssla för mig.

Ett stycke efterrättsexperiment i bild. Jag hade nämligen kommit över smördeg på lillaffärn, sådär skitbilligt.. för billigt för att inte köpa och prova göra något gott utav…

Å, nu kommer dom!!”, vrålade storasyskonen utifrån bron. Bäst att gå och anfalla dom efterlängtade!

Älskade torparna som kom med sin härliga energi och goda grejer som hemägg, nykokt saft och hjortronsylt.

Sa klart och tydligt till familjen att dom kan få varsin tesked hjortronsylt, att smaka. Resten är till mamma. Sådetså. Det är en stor favorit, mao. Tänk om jag vågade mig upp till vår skog på fjället och plocka om somrarna… men det gör jag inte. Är alldeles för björnrädd.

”Nu är det maaat!”

Och vad härligt det kändes, med skördemiddag. Okej, laxen var ”fiskad” nere på lillaffärn. Tunnbrödet, nere från Mjälloms. Men allt grönt från oss. Pärerna likaså. Blåbär och äpplen till efterrätten också. Dillen i såsen. Krassen och ringblommor som krusidulligt uppepå. ”Bara kon som fattas”, menar den skäggige….

Livet i syn.

En vinstkänsla är också, att precis alla tycker om denna maträtt… hur ofta hittar man en sån rätt, när det handlar om ett gäng på sju gullungar!?

Hästarna betade utanför.

Sen utbröt lekinferno bland barnen. Samt allt mellan himmel och jord-babbel och spejande av pågående projekten här hemma för dom fyra päronen.

Typiskt härligt, hela alltet.

Sen blev det glassbuffé för barnen. Och någon premiärade och fick minsann sitta både mellan gängets Radarpar OCHPRECIS samma sak i tallriken som dom…

-Glass, maränger och chokladsås. Hejdå kvällströttheten och hej SuperspeedBusOlof! ..som levde lajvet i sin sockertopp bland alla ”storbarn” sedan.

Nu var det föräldrarnas tur att njuta efterrätt.

Hade gräddat experimentknytena en stund och det doftade himmelskt i köket. Blåbär med vit choklad eller andra varianten; smörstekta kardemumma- och kaneläpplen.

Söta smördegsknyten med en klick vaniljglass till. Det smakade mycket, mycket bra… om jag ska behärska mig i orden.

Om inte; ”DET VAR SVIIINGOTT!!”.

Det blev en så på-alla-sätt-god kväll.

Skördetider, är goda tider. Och vänner, är dyrbarare än guld. Ja, så är det!

Emmeli

Tänk att dom är här nu!

Tänk att dom är här nu!

Jo, nu ska ni få höra.

För alldeles precis en vecka sedan… så hände det en grej här på gården..

Har ju hintat om i sommar att vi behövt avsätta tid för ett litet byggprojekt med deadline? Nu började det plötsligt närma sig det där augustidatumet och vi var visst inte på långa vägar klara med det där bygget… men, vi kom på en backup-plan, som gick svinfort att fixa.. och bromsade således inte in livets äventyr som bjuds…nejdå nejdå, så jobbar vi inte. Utan drog iväg den där tisdagen i slutet av augusti och hämtade hem några efterlängtade…

Kanske kan du gissa vad?

HÖNA-PÖNISAR, FÖRSTÅS!

Kärlek från första stund.

”Ack-ack!?”, sa Lillminsting glatt!

I en gammal kalvbox i lagårn har vi bäddad gott, slagit hönsnät om, satt upp en god pinne, grejat sandbad och fixat mat- och vattenautomat. Här har dom elva veckor gamla små hönsen det gott, skyddat och bra. Lagom till Höna-Pöna-liven hunnit växa på sig, kommer Hönspäronen ha spikat klart hönsgården och det är tid för utevistelse. Fint så.

Till kvällen var vi fullt gäng i lagårn ser ni. Fru B skulle hämta röda vinbär från mig… ”då tar jag tuppen med mig då!”, sa hon. Kanske livets härligaste byte. En stöpa vinbär mot en tupp. Ja tack!

Och ja tack, till en tisdagkväll mitt i livet fylld drömuppfyllande och vänner.

Tuppen Ture. Och hans fyra hönor; Herta, Agda, Anna. Och Junicorn.. jag menar, Unicorn. Alla fem, av lantrasen Bjurholmshöns.

Fy farao, vad härligt att äntligen vara Hönsmamma!!

Ja, tänk.. att dom är här nu. Som vi har drömt om det här! Ännu dröjer det några månader innan dessa småhönor och lilltuppen kan ordna oss några ägg till pannkakssmeten och sockerkakan… men bara tanken på den där stunden, när vi hämtar in dom första egna äggen…-nipprig.

Ja, NIPPRIG, är ordet!

”Men har ni skaffat höns nu också!? Nåt mer ni ska sköta om”, säger någon.

YOLO. Säger vi. Och lever.

Emmeli

Slåttanna 2023!

Så blev det söndagmorgon och finalen av Slåtterveckan väntade… som utlovat, en dag med växlande molnighet.. där regnet, skulle dra in till kvällen..

..rejäl frulle intogs följt av lite sista-fix med Pelle-traktorn, sen var vi redo..

Vänner och familj vällde in och snabbt syntes inga strängar på övre delen av lägdan. Ni ser också, uppgraderingen detta år; TVÅ traktorer. Och TVÅ vagnar. Tack vare att vi fått låna en traktor och vagn av Snäll-Micke!

Åhåhå, vilken fart det var på årets höbärgande. Dubbeltempo!

Alla hjälpte till på sina vis. Barnen lekte och lekte. Farmor var med Virvelvinden, just där, spatserandes ute på lillvägen.

Bondmoran grejade för fullt i köket.

Och ni mår tro, att jag av flera anledningar längtat till denna hö-dag… jag fick nämligen den här klänningen av min mor för ett litet tag sedan.. ”den kan du ha på slåttanna”, sa hon.. den finaste klänning jag sett. Den bar min mor som ung småttingmor. Jag kände mig så himla fin.

Storstöpa potatissallad till lunch…

Ni vet en sån med, ja färskpotatis förstås men med en massa gott i som salladslök, grönt från landet, tärnat äpple, oliver, fetaost.. och en vinägrett med vitvinsvinäger, olja, salt, peppar och en dutt senap. Till norrländska korvar och en örtkräm. Enkelt och gott!

Allt gick som på räls!

Småttingar utfodrades först, då det sedan mitt i allt väntades fotbollsmatch-spelande under ett par timmar. Som sagt, veckan där logistiken pikade. ”Vem kan åka på fotbollen med dom fem fotbollsspelande barnen?”. Jo, Svåggen! Han kunde ta våran Storbil med många platser och dra iväg med hela fotbollsgänget, så tacksamt!

Lunchpaus ute på gräsmattan i alldeles lagomvarma augustissolen för oss andra sedan.

Sen fortsatte det hårda arbetet.

Och ni ser ju, vi var fullkomligt omringade av superhjältar. Grannen Per-Inge, från Sörgården, kastade höbalar i rasande fart.

På högolvet jobbade bästa Svärfar och Världens Starkaste Fru B.

Ute på lägdan pressade Den skäggige och BästisJonas höbalar i samma fart. Inte kan man tro på denna min att han lyft sisådär tusen balar.

Ja, ni hör ju, drömmens teamwork!!

Nu, snart paus igen!

Jag hade förberett det allra, allra mesta i mat- och fikaväg. Inte så mycket som behövdes nylagas just under dagen, menar jag. Det är ganska så nog att hinna med snurret av framplock, bortplock, disk och så vidare.. och så några småttingar i kring, förstås. En som ska ammas osv. En endaste sväng hann jag ut på högolvet och fick lyfta några balar… hade velat lyfta så, så många fler… jag älskar ju att ta i med kroppen ni vet, men det hanns inte med mer än så för mig. Husmorsklänningen åkte på igen och nu var det dags för fika!

Svärmor och jag teamade väl. Guld värt! Och blåbärskakan jag undrade vad i hela friden jag gjort för något, jag hade nämligen inte dom ingredienser hemma som stod i receptet… jag tog andra… men vet ni?

-Det blev livets saftigaste blåbärskaka, med smul på toppen.

Till vaniljvisp. Hujedamig, den ska ni få recept på, jag lovar!

… ska bara försöka minnas vad jag gjorde…

Barnen lekte och lekte.. det osade Bullerbykänsla när det skrattades inifrån höet.. stundvis var himlen för spännande molnig… skulle regnet komma redan nu?

Där kom Lill-Olof puttrandes fram i traktor med sin älskade Farfar.

.. .samtidigt som dessa tu rullade in på gården, med ett gäng Mammalagade lasagner att värma till middagen.

Jag vet inte om ni känner i orden, hur tacksamma vi är över kärleken vi strösslas..

Det började närma sig… dom allra sista balarna lades på vagnen och nu, tredje året, vet barnen vad som gäller.. och kutade allt vad dom kunde, utför lägdan.

Åka hölass upp till gården… där Skördefesten väntade!

Mat och dryck i massor. Nu skulle det firas!

Mammalagade lasagnerna..

.. och så det där nya receptet jag lagat efter… rotsakslasagne. Den var så enkel att göra och så smakrik och god. Recept kommer på den med!

Till sallad från landet och tunnbröd från tunnbrödsbageriet, Mjälloms, nere i byn.

Vi skålade i bubblor och kalasade till sena kvällen.

Smått obeskrivlig känsla.. att vi fått hjälp att ta in det hö vi till sist denna sommar hade kunnat ägna så efterlängtade dagar åt. Inte trodde vi väl att vi redan var så inbitna på det här… att vi nu, ”känner oss som människor igen”.. när höet är där det ska. Inne, i torra lagårn..

Så det var Slåttanna 2023, det!

En riktig rysare, faktiskt, tycker vi! Men nu har vi vårt hö till älskade hästarna…. och ni mår tro, att det var en ganska så magisk känsla när vi till kvällen sagt ”tack och godnatt”… och det just då, började smattra mot fönsterrutorna… och regnet kom.



Ja, fy vad det hade känts både drygt, tråkigt och dyrt.. om vi inte hade lyckats med det här utan måstat köööpa hö, av någon annan(!?). Nä, vi chansade lite, lät en regnskur falla och slapp lyckligt den andra utlovade åskskuren. Vi jobbade järnet, jag och den skäggige, och sedan ynnesten att vi har denna kärleksfulla fallskärm av människor i kring, som finns för oss på olika vis. Gällande slåttern så rår vi upp allt på Team Drömgården.. framtill själva balandet, då bara måste vi vara fler, det handlar om många, många balar som ska lyftas under en dag.. vi skulle aldrig klara det, utan våra hjältar. Tack tack tack TACK våra fina människor för årets hö-hjälp!

Emmeli

G-VMBJT57ZE4