Balsam för själen och Självförtroendedipp!

Det vankades bara-mamman-och-barnen-äventyr.

Jag packade för oss alla fyra och så pussade vi pappan hejdå. Han undrade hur han skulle kunna somna utan oss till kvällen, men såg för övrigt väldigt lycklig ut över att ha en hel drös med ostörda renoveringstimmar framför sig.

Vi hamnade i barndomens lilla by och där fullkomligt osade pannkaksdoft redan när vi rullade in på villavägen. MammaMormor och PappaMorfar tog emot oss med kramar och önskelunch.

Så lektes det kurragömma och plockades hallon med PappaMorfar. Jag kände mig gråtlycklig förstås. Det är så förbenat fint att få dela livet med alla dessa människor. Oknusslig kärlek från början till slut. Jag hade tränat ett gympapass innan vi åkte hemifrån och kände hur jag började stelna till. En kvällspromenad för nattning av Lillebror blev alldeles ypperligt.

Och så berättade jag för er då, med hälsning inne på instagram stories, att jag kände den första riktiga självförtroendedippen i denna blogg- och instagramvärld. Nämen inte kan väl lilla jag-känsla.

Lite bakvänt ändå, för ni är fler än någonsin som läser och följer och jag fullkomligt strösslas med vänliga ord varje varje dag. Jag vill så iinnerligt tacka er för alltsammans!

Så, vad tydligt det är. Hjärnspöken. Är ju just, spöken…som inte finns. Mitt i allt detta så är era varma ord så än mer betydelsefulla.

Denna dipp handlar nog mest om instagram och inte min egna lilla bubbla här inne. Bloggen är mitt lilla fjärde skötebarn och här är mitt lilla krypin liksom. Så tryggt och härligt. Så glad för att ni fortsätter följa och verkar ha en aldrig sinande hop av hjärtevarma ord.

Ok. Var var vi?

När jag kom hem från långpromenaden sov Lillebror och precis som när jag var liten och sommarkvällen tog vid, stod mor vid spisen och kokade varm choklad.

Jag och barnen doppade ostmackor i den rykande varma chokladen och som vi njöt, hela hopen.

Hopp i pyjamas och tandborstning där näst. För sen förstår ni, åkte vi inte hemåt i vanlig ordning. Utan kröp ner härs och tvärs. Lillan ville förstås sova i Mormor och Morfars säng och Storebror och Lillebror kröp ner med mig i stora bäddsoffan, där uppe på övervåningen där jag hade mitt flickrum. Och så somnade vi allesammans.

Gudomligt mysigt att få komma hemhem.

Det blev morgon efter en god natts sömn och MammaMormor-frukost dukades fram, ni vet en sån där variant som får hotellfrukostar att blekna. Alltsammans med värmen från elden i vackra kaminen som PappaMorfar ordnat.

Sen väntade trädgårdstur, menade Bertilen.

Magnifik trädgård alltså.

Så prunkande och vackert. Och jag ser perenner här och där som jag i tystnad tänkte ”å, den där kanske man kan dela liiite, lite på till nästa år”..

Spatserade runt med kaffekoppen i handen och tittade på blommorna. Konstaterade för mig själv att det var ett riktigt Balsam för själen-dygn som pågick.

Ännu bättre kunde det ju knappt bli, fast en stund i hallonsnår dignande av stora, stora hallon. Bara jag och gullpappa. Det, var kvalitetstid att stoppa i hjärteasken och gjorde pricken över i:et. Drygt två liter på en timme. Det är tusan snabbt när det gäller skogshallon. Så då förstår ni att det var ett guldställe. Och ni kan också ana lyckan hos den bärplockartokige (undertecknad).

Så vinkade vi älskade människorna hejdå och tackade för ett helt otroligt mysigt dygn. Ett Sommarlovsminne!

 

Nu har vi hunnit vara hemma några timmar här på Drömgården. Det blir en lugn innekväll medan regnet fullkomligt vräker ner. Innepåtande passar fint. Jag är supernyfiken att gå upp och titta närmre på vad M hunnit med medan vi varit iväg också. Ni kan kika in på hans instagram för att se (@housebym). Och så får det bli nattande av småttingar direkt i Storsängen.. det känns nu himla nymodigt och mysigt efter sommarens många, många sommarnattningar ute på långprommisar… något jag minsann inte tänker är slut ännu men som får pausas ikväll då klass-ett-varning på regnet verkar vara befogat…!

 

Balsam för själen och Självförtroendedipp, ja. Jo, jo. Jag är uppöver öronen tacksam över hela alltet. Livet innehåller liksom toppar och dalar och nu är det liksom inte en så djup dal mer än att det förstås är lite drygt att känna sig lite svajjig.. men samtidigt vet jag att det är ur såna svackor som fräsiga saker kan ske..

 

 

Vi hörs snart igen!

Lillafrun

När det var Paltkalas på gården!

Vi har en mycket älskad paradrätt, ja den kommer från min mors släktsida och är så himmelens förknippad med barndomen och framförallt min älskade Mormor Syrena. De allra, allra flesta av oss i stora gänget människor, älskar den!

-Palt.

En utav julis hemestrande dagar tillsammans med Storfamiljen, innehöll ett hejdundrande Paltkalas som vi hjälptes åt att ordna. Så roligt att göra festen tillsammans! Jag och Storasyster M började med att skala potatis och tärna fint sidfläsk. Storan och Storsvåggen kom med en storstöpa skalad potatis också.

Jag fick sötaste Värdinnegåvan av Storasystrarna. Karameller till barnen. Alltsammans från Gårdsbutiken. Ja, inte rosorna förstås. De är från Storan vackerträdgård. Så inom några minuter hade hon ordnat oss vackra buketter runtom i hela hemmet. Feststämningen var god!

I köket pågick nu Den Obligatoriska Palthetsen.

Allllltid fattas det någon del i assistenten när vi ska börja. Eftersom vi inte var här på gården senast paltkalas var, utan då hade släpat iväg alltsammans till Mäjadalen. Till sist var den där rackarns mackapären igång och potatis maldes på löpande band av Storasyster M. En heeeerrans massa potatis.

Svåggen C pressade ur vätskan ur den malda potatisen och det Äkta Teamworket makarna emellan var imponerande.

Ute på gården pågick sånt där. Kusinlek. I massor.

Fransson tog alltsammans med ro. Ganska så van att det är många människor här hemma, liksom. Juniflickan och jag förberedde en stor, stor Knäckig Rabarberpaj.

Gullisar satt på kökssoffan och var just det; dögulliga. Kärlek liksom. Finns inget bättre. Flisan-hunden satt bredvid och kände inte av läget alls. Där skulle hon vara, liksom.

Ute på Verandan satt ett gäng och tittade åt samma håll och log sådär som man bara gör åt såna här typer;

Ettåringar som är inne i sitt alldeles egna påtande. Så gulligt. Och ”bättre än alla tv-program i vääärlden!”, som min mor alltid säger.

Så började det närma sig. Traven tallrikar drogs fram och servetter stoppades i glasen.

Familjens Förste Paltmakarinna (efter älskade Mormor i himlen), hade nu blandat i vetemjöl och kornmjöl, ägg, mjölk och salt i den pressade rårmalna potatisen och paltarna började formas.

Potatisgeggan med gömma av salt fläsk i mitten. 55 paltar formades och stoppades i det bubblandet, salta vattnet.

Nånstans här, är vi alla så hungriga och paltsugna att tandvattnet rinner. Typ.

Dom efterlängtade orden ropades. ”Nu har palten kokat färdigt, nu är det varsågoda!”

Till palten. Iiiskall mjölk. Lingonsylt. Och omåttligt mycket smör. Så skaa det vara.

Som när jag var liten, stampade MammaMormor palten till min förstfödde. Han som i ivrig tystnad nog tänkte ”Mormor, har du pussat färdigt nu så jag får börja ääta!!”

Å himmel. Så gott det var!!

Bertilen spatserade runt mellan de dukade borden. I köket och Salen. Och åt lite här och lite där ifrån. För han tycker också om palt, Lillprinsen.Alltid, alltid; Palsvimma efteråt.

Man blir såå trött. Helt otroligt trött. Så då måste man vila lite. Det är sen gammalt, menar Mamma och Flisan-hunden som damp ner på sofflocket.

Medan Paltsvimman osade i hemmet, pågick också ett sjuhelsickes diskrace och på toppen ett litet efterrättsmakeri.

Så mumsade vi Knäckig Rabarberpaj med vaniljglass.

Och vet ni, det här receptet vill ni ha. För det var den godaste rabarberpajen jag någonsin gjort. Och ätit. Kära nån, så god den var.

När julinatten mötte oss kramades vi darlingar –tack för ikväll, hejdå och vi ses imorn!- och den då nattasuddande bebben hängde med mamman på höften medan jag och mannen påtade lite i köket.

Innan vi också stöp i säng bland de sovande Storasyskonen. Samtliga, med magarna fulla av Livets Paradrätt.

 

Så, så gick det till när det var Paltkalas på gården! Hujedamig, alltså. Palt. Det finns inget godare!

 

Må så gott så hörs vi snart igen!

Lillafrun

Några glimtar från när det var somrigt kalas för den skäggige!

Det var den tredje julidagen och min älskade fyllde år.

Vi klädde oss kalasfina, snoffsade till hemmet med färska blommor och dukade för ännu ett sommarkalas. Gården fylldes av älskade människor från Storfamiljen. Födelsedagstårtor och bubblor i glasen. Ungar som lekte ute på gården till småfötterna var isande kalla. Lillprinsen nattasuddade och hade lillskjortan full av chokladiga fläckar efter att ha fått tag på vad som nog var det godaste han smakat. Chokladboll, förstås.

 

Några glimtar från när det var somrigt kalas för den skäggige. Tänk att han är min. Bara min.

Lillafrun

Att bestiga Skuleberget tillsammans med stora och små!

Det var ypperligt utflyktsväder och vi satt där vid köksbordet och peppade, med kokta ägg som femåringen menade var ”peerfekt för bergsbestigare!”. Så rätt.

Nu får ni hänga med på Sommarlovsäventyret (denna önskning från undertecknad och den skäggige) ”Att bestiga skuleberget tillsammans med stora och små!”.

Vi mötte upp Storfamiljen vid Naturum, i Docksta.

Enkel packning, med ryggsäck fylld av lite under-vägen-förtäring. Som små prinskorvar, festis, vattenflaskor och frukt.

Med en liten chansning valde vi att gå Grottleden upp..

16 stycken och lilla Flisan-hunden. Med minsta barnen i åldrarna 1 år, 3 år, 5 år, två 10-åringar..

Vi gick, vi flåsade, vi tog stora steg, små steg, parerade, klättrade lite..

Utsikten blev mer och mer magi där vi tog oss steg för steg mot Skulebergets topp. Fast först, så vek vi av till höger och utmanade oss att ta oss till grottan.

Det var trappsteg likt den ovan. Och rejält branta stegar. Min höjdrädsla var som bortblåst. Fråga mig inte hur. Jag tror helt sonika att jag hade så fullt upp att veta var alla små var och se till så att deras upplevelse bara var härlig.

Framme, vid första målet! Grottan. Som också kallas Rövargrottan och Kungsgrottan. Enligt uppgift var den bebodd av plundrande rövare vilka kom hit under 1600-talet. Rövarna plundrade de närliggande byarna och handelsresande i området.

Otroligt vackert där uppe!

Och i bild. Två nöjda päron. Någon med lagom adrenalinpåslag, någon med väldigt sådant. Men det är en kick att ge sig på saker man tror sig inte våga eller klara, visst?

Väl uppe i grottan, njöt av utsikt och hade dryckespaus. Sen den lilla, lilla detaljen att vi skulle utför, samma väldigt branta väg..

Men lugnt och sansat. Steg för steg. Tog vi oss utför. Och hamnade åter vid korsningen att gå mot grottan (till höger) eller ta till vänster och fortsätta upp mot självaste Skulebergstoppen!

På´s igen! Mot toppen!

.. efter ungefär en timmes vandrande, mötte vi detta..

.. så svårt att få med i en bild. Hur sagolikt vackert där är.

Jag filmade. Så kikar ni in på min instagram, under höjdpunken ”Höga kusten!”, så ser ni filmer från vår vandring!

Uppe på toppen finns Toppstugan. Där man kan njuta av massa olika gott. Vi åt varmrökt lax och våfflor och gudvetallt, huller om buller. Alla njöt. Småungarna klagade inte en gång under äventyret, bara uppe på toppen när maten inväntades. Helt ok, liksom. Jag tror en vanlig promenad till småfots, skulle låta mer gnissel. Det här var så roligt, för alla!Lillebroren med sin Morbror C.

Gullisarna på Sommarlovsäventyr!

Vägen ner, valde vi alla den Östra Bergstigen, som är betydligt längre än den brantare grottleden uppför. Men, väldigt härligt att gå en lite mindre fräsig (läs; brant) väg nedför..

Nöjdheten, luuugnet, hos denna mor…

Vi följde blå prickar. Så spännande för barnen att leta sig framåt. Nöjd man och plutt i bild.

Där lillprins slumrade och snarkade sista biten..

Nere igen, med en bergsbestigning i våra hjärtan! … Bertilen sov och sov.

 

 

Ett sånt himla häftigt äventyr! Jag och mannen har kutat uppför skulebacken flera gånger, alltså slalombacken och upp till toppen. Mjölksyra deluxe, javisst. Men den här häftiga upplevelsen som vi fick genom att ta en annan väg, med lite klättring och helt galen utsikt på vägen upp, det var verkligen något helt nytt. Så fräsigt att vi kunde göra denna tur tillsammans!

En väldig lyx att ha storfamiljen med, där storkusiner tog hand om femåringen som var framme i ett huj vid grottan med sina starka, pigga små ben. Coolingen Juni varvade egen gång och klättring med att bäras av både Gudmor och pappan och mamman.. väl framme vid toppen utbrast hon flåsande; ”Det hääj gick ju som hejsan, mamma!”. Utför åkte hon på sin starka Gudmors axlar mest hela vägen. Ni anar lyxen. Att ha många trygga famnar i kring.

Bertilen satt så tryggt på starka ryggar i bärryggsäck. Sin pappas och sin morbrors rygg om vartannat.

Det gick finfint att göra något dylikt med tre småttingar, ett stort äventyr!

En tur vi varmt, varmt rekommenderar er som är sugna på ett äventyr som är lagomlångt för småttingar att gå, med lite hjälp nu och då. Jag som vanligtvis är ohyggligt höjdrädd, glömde helt bort det. Det var liksom ingen mening… att klättra utför stegar tycker jag är värre än uppför. Men utför hade jag fullt sjå att ta hand om min Miniman så att han kom ner tryggt och med lugn i lillmagen. Jag är säker på att både han och jag växte under gårdagen. Bra grej! Men visst, hade jag och M inte vetat att Storebroren och Juniflickan är pigga i benen och dessutom grymma på att klättra, så skulle vi inte tagit Grottstigen uppför, utan antingen södra eller östra Bergsstigen även uppför.

Men alltså. Bestig Skuleberget, ni med!

 

Och ja. Jag är enormt stolt att bo här, i vårt älskade Höga Kusten, med äventyr direkt utanför knuten.

 

Lillafrun

När en Sommarlovsönskan slog in!

Jo, förstår ni. Vi har Sommarlovsönskningar i den här familjen.

Vi satt en stund en dag och lurade på vad vi önskade oss, var och en berättade.

Som Mamma och Pappa önskar man sig alltid välmående, lyckliga barn först och sist. Men däremellan vore det härligt att själva få vara pigga, ha mycket energi till barnen, kunna springa mycket, greja i trädgården, orka och hinna renovera ungefär massor, träffa älskad familj och vänner och gärna, gärna komma iväg till älskade Gotland och så. Minimannen önskar sig kusintid och att bada. Lillebroren… han önskar nog också att bada. Det är livet.

Och Juniflickan? Hon önskade sig först och sist och däremellan ”att få stanna hos Mommor och morfar”. Så, den allra sista junihelgen, stod lilla rosa ryggsäcken packad.

Hon som inte är tyst en vaken sekund utan antingen pladdrar på eller sjunger. Hon. Var så vansinnigt fokuserad. Ser ni? Pojkarna busade, men LillaStorasystern var redo. Hon skulle på äventyr. Kanske Livets hittills största.

Coolaste flickan jag känner.

Vi åkte iväg. Mot lilla byn. Jag och alla barnen.

Att landa där. Bland varma kramar och päronkärlek. Det var själagott för en lite skör trebarnssmåttingmor som behövde känna sig liten för ett slag.

Mamma och Pappas trädgård. Den är fantastisk. Dessutom omringad av gullegrannarna med fantastiska trädgårdar, även dom. Ni anar hur prunkande vackert där är!

Vi hade mysig dag tillsammans. Efter en hop timmar tinade lilla J upp och började prata på som vanligt. Till kvällen började jag packa ihop pinalerna inför hemresa. Tänkte, med tanke på hur fokuserad och ganska spänd lilla treåringen kändes, att jag nog skulle ha hela mitt sällskap med mig hem i alla fall.

Men icke. Lillan behövde inte ens vinka hejdå. Och ett tu tre skulle även Storebroren stanna. Så jag tog min lillprins med mig, vinkade älsklingar hejdå och susade hemåt.

Anar ni hur knasig känsla?

Väl hemma mötte vi en Vackerpappa som renoverat i tio idoga timmar. Jag och B satte oss vid pianot som vi ofta gör. Och när B gjorde natt i storsängen, låg vi päron bredvid och bara pratade och åt choklad och somnade till sist i en trasselhög.

Jag trodde att min natt skulle bli sömnlös, då jag ju aaaldrig varit ifrån barnen om det inte varit absolut måste, typ. Juniflickan, har sovit utan mamma två gånger. Då, ändå med sin pappa. En gång när jag låg på sjukan och en gång när jag fött hennes Lillebror och var på BB.

Men om vi sov här hemma?

-Vi vaknade 10 i morse. Helt yra och kände oss som två tonåringar igen. Jag slängde mig på luren och ringde lilla byn. -”Allllt har gått så bra”, sa min mamma, fyrbarnsmorsan, elvabarns-mormodern, med världsvan röst. PappaMorfar planerade redan nästa minisemester för ”kidsen”, som han säger.

Idag när ungarna kom hem, kunde ingen missa stoltheten. Hos både Storebror och StoraLillasyster. Eller lyckan. Eller tröttheten över genomfört äventyr…

 

När en Sommarlovsönskan slog in. Vilken lycka!

 

Lillafrun

Midsommaren 2019!

Det var Midsommaraftonsmorgon och på Drömgården, snusade en sovande liten födelsedagsprinsessa..

Jaa må hon leeva, jaa må hon leeva..

Vi sjöng och sjöng.

Till sist vaknade sessan. Så nöjd att ingen, ingen kunde ta miste på det. Som hon längtat efter att få fylla år. Ljusen blåstes ut och paketen öppnades… å tack! sa hon efter varje öppnande.

En superfärsk 3-åring version Mycket Nöjd. Och upp över öronen älskad.

Det blev skattjakt ute på gården och storasyskonen letade spår i form av blommor.

Hurra! Skatten hittad. Såpbubblor och småtatueringar. Ni anar lyckan.

Fransson tyckte också alltsammans var väldigt festligt!

Där gick hon.. med midsommarklänningen på, nya handväskan på axeln, solglajjorna på nosen, lilla ringen på fingret och fyllde tre år. Min Sanna Sommardröm. Juni.

Midsommaraftonen hade omöjligt kunnat få ljuvligare väder. Så varmt och gott. Och ser ni där på lobryggan? Jo, jo. Vi skulle minsann få äran att både vara kalas- och midsommarvärdar denna dag. En höjdare! Dröm, faktiskt.

Älskade människor från storfamiljen rasade in och plötsligt satt Juniflickan i ett hav av födelsedagssång och kärlek, små kusinritade tekningar och paket.

Så flyttades fokuset lite, från treåringsfirande till Midsommarfirande.

Sommarsånger skränade ur högtalarna och vi jobbade på allesammans för att göra Midsommar. Det hämtades björk och lövades och förbereddes för midsommarstångsbindande.

En välbehövlig paus för Midsommarlunch. Allesammans hade vi bidragit till att fylla både köksbänk och spis med god mat.

Både stora och små njöt. Kusinerna var omåttligt söta där dom satt och mumsade i sköna skuggan.

Fyllda av energi högg vi in på ett oerhört viktigt moment. Ju! Midsommarstången. Det var teamwork från början till slut.

Stången restes och ja, det kan hända att vi inte visste till oss över nöjdheten. Drömgården blev med Midsommarstång och tjopp tjopp så dansade vi små grodorna och prästens lilla kråka och en drös andra sommarsånger som osade barndomsminnen.

Jag ställde kameran på gräsmattan och kutade det snabbaste jag kunde för att själv hinna in i bild. Jag bara villevilleville föreviga den där stunden.. Bertilen sov i vagnen och Morbror M satt skönt på sin rullator. Men resten av oss dansade i full iver. Det var barnens Farmor och Farfar och Faster K med familj. Min mamma och pappa. Och så vi, förstås. Team Drömgården.

Gråtlycklig. Milt sagt.

Så blev det 3-årskalasfika och midsommartårta, på samma gång.

En klassisk jordgubbstårta med hemkokt vaniljkräm och jordgubbar. Kan aldrig bli fel.

Födelsedagssång och hipp hurra. För vår älsklingsSkrållan!

Så gick vi på åkern, vår alldeles egna blomsteräng. Plockade midsommarblommor och band kransar och någon lånade ”storgungan” och var så nöjd.

Sen försökte vi, småbarnsfamiljerna, locka ungarna med ”hörreni, ni får eeen piggelinglass till om vi tar en alla-tillsammans-bild nu, ok!?” ..

Och där; något jag kolavippar av. Synen av oss alla tillsammans. Rikedomen i mitt liv. Mannens med.

Treåringen avskyr ju storm, och den hälsade på lite tvärt där, men i pappas famn var hon ändå så trygg. Tänk, att jag och mannen får äran att vara det där lilla triogängets mamma och pappa. Bästa som finns.

Och hela den där dagen. Den byggde bo i mitt hjärta. Och jag kommer aldrig, aldrig aldrig att glömma den. Hoppas så att barnen upplevde den lika härlig.. men törs jag nästan lova, med alla skratt och lyckobustjut och Minimannens ”Vilken daag!!”.

Ni vet, jag har alltid i hela mitt liv firat midsommar ute i sommarstugan. Förra året behövde vi säga hejdå till det älskade smultronstället och det kändes smått omöjligt att de underbara traditionerna kunde toppas med något. Men jo. Här hemma på vår Drömgård. Blev allt magi.

Efter många timmar av alla-tillsammans-firande, kramade Vi, Storlilla familjen, svärfamiljen hejdå efter en ljuvlig dag. Vi fortsatte kvällsfirandet på två håll. Så lagom för barnen som var trötta och kunde varva ner.

Vi Team Drömgården, åkte vidare till lilla byn och åt middag, bastade, slumrade lite och bara njöt tillsammans med mina föräldrar. Det var liksom pricken över i för Juni också… som alltid, alltid önskar att få åka till Mormor och Morfar.

Vi rullade in på gården mitt i natten. Och Årets Ljusaste Natt, var magivacker. Som vanligt.

Jag och M konstaterade. Att drömmen om småungar springandes på en alldeles egen gård, ”tänk att få fira midsommar här tillsammans med storfamiljen”. Midsommar 2019, nyp oss i armen…

-Dröm blev sanning.

 

Lillafrun