Första oktoberveckan… puh, vilken vecka.. mycket härlig och med en skopa turbulens i gårdslivet. Ja, här kommer några glimtar från den! .. innan vi kikar på veckans önskeplaner.
Veckan som gick, fylldes med;
Pang tjong, måndag med pepp! Skön känsla. Medan småbrollorna fortfarande var i lugnt morgontempo, passade jag på att ta mig ann det gruvligt skitiga fönstret inne i Badrumstvättstugan. Några dagar senare, kunde jag konstatera att jag minsann var runt med höststädningen. 22 fönster senare… då har vi fortfarande två oinredda rum som jag fullkomligt skiter i att hålla fönstren rena i. ”Det är vackert och härligt med många fönster”, mumlar jag för mig själv där jag putsar mig halvt galen några gånger om året. Farmor Gertrud i himlen och jag, high-fivade i alla fall glatt här!
Mellis, direkt från växthuset.
Att få komma hem tidigt efter skolan och drösa ner sig bland sitt älskade lego.
Två små bagare som hjälpte morsan att födelsedagsfixa.
Och så blev det tisdag och jag kände mig så nervös för att veterinären skulle komma.
Där stod dom redo, lilla B och lillponnyn. Han är ju snart, snart 20 år vår fyrbente lilla ponnyfarbror, vi vet, att varje år är lyx-lyx nu. Men han är så pigg, så glad och nyfiken.. nu skulle munnen kollas i alla fall. Efter att knappt ha tittat på hästen i sin helhet utan direkt sederat honom så han står där, väldigt knappt , på benen.. så gör veterinären en snabb, till känslan lättvindig, bedömning som med några ord kan sammanfattas med, att vi lika gärna kunde ge vår ponny en somna-in-spruta, där och då, mitt på gräsmattan. För med dom där tänderna hade han förmodligen så ont, att varenda tugga han tog, gav värk.
Tänk er kaoset här, CHOCKEN, alla barnen grät, mamman grät, mormorn som skulle vara barnvakt grät. Pappan ilade hem från jobbet och försökte hålla situationen stabil.. men han fattade inte heller vad som höll på att hända. Skulle vi plötsligt nu skicka våran pigga ponnyfarbror till himlen!?
Jag lyckades kvickna till. Tänka ”jag känner mitt barn, jag menar ponny, bäst. Är med honom varje dag. Vet att han är gammal, har gamla tänder.. några av dom skruttiga men resten fina. Jag borde märka på honom, om han led på det sätt som nu veterinären menade. Han ska inte till himlen. Inte nu”. I samma veva ringer älskad vän.. som jag hunnit smsa om hela alltet; ”TA INTE BORT HONOM!!”.
Veterinären drog. Och stunden senare kom ett mail om bokat besök för avlivning, två dagar senare.
Jag ville kräkas. Och barnen var såå ledsna. Mitt i allt, var vi ändå lättade, för ponnyn var fortfarande där ute i hagen. Kvicknat till efter lugnande och var sig själv igen. Den där tiden, avbokades förstås.
Det blev födelsedag för morsan, som kände sig vimmelkantig sedan dagen innan..
…men vi njöt, av vackert väder, amning bland kackel, ridturen upp på berget.. ja, framförallt synen av lillponnyn som stod där i höhäcken precis som alltid och tuggade och såg glad ut. Tänk om vännen inte ringt just när hon ringde och kunnat stoppa oss från att ”göra en lillponnys lidande kort”.
En sista liten luktärtsbukett plockades… lukften blev högre för var dag.
Det hade nu gått ett par dagar efter veterinärsbesöket. Jag fick äran att ge mig ut på långtur med grannflickan. Fyrbent och lurvig, med ett hjärta av guld. Här satt vi och tittade ner på byn… alldeles just, hade veterinären ringt… Pratat i 30 minuter non-stop med mig. Vem som vann i ordmängd, var inte jag.
..”Han kanske inte lider så mycket ändå… några av tänderna är dåliga men resten ser ju helt okej ut.. ponnyn såg väldigt fin ut i övrigt.. ni borde absolut märka om han lider”… nånstans här visste jag knappt vad jag skulle säga; ”men du saa ju att han nog lider av varje tugga han tar!?”…. nej se såå, hade hon aldrig uttryckt sig…….
Jag orkar inte driva det här ärendet vidare. Det låter helt sjukt, jag vet. Är bara så glad över att älskad vän ringde och stoppade oss i rättan tid, glad att jag hade mina päron och den skäggige bredvid som också hörde veterinärens ord. En människa, som med sin nonchalans och okunnighet (Ja, så känner jag. Det ÄR ju MÅNGA djur att kunna om, när man är veterinär. Kanske var det här inget hästproffs precis…) .. bara hade kunnat skicka vår lillponny till himlen, utan att tänka fullt ut.. ”lägg en presenning över honom här på gräsmattan”, menade hon när jag dagarna innan i storgråt undrat vad vi skulle göra med det eventuellt döda djuret… kändes mer som om hon pratade om en pryl än vår älskade familjemedlem.
Ponnyn är som sagt snart tjugo år, han behöver tätare munkoller, vi behöver hålla rent i munnen på honom med jämna mellanrum, så blir det lättare att tugga..
Jag tänker återigen.. ”vem är det som är först framme efter galopp, när jag visslar? vem gnäggar högt när jag kommer med foderhinkarna om morgonen? vem ser pigg, nyfiken och glad ut? tuggar och betar som bara den? Jo, han. Lilla Ponnyfarbrorn. Partyponnyn”
Vi vann en ponny denna vecka. Så känns det.
Frostig fredag med fröjdigt fixande i hemmet.
Det städades, handlades, lagades och grejades.. första halvan helgen, fylldes med kalas, mao. Mer om det en annan dag.
Lördag. Älskade Bästis-Idan och gänget kom på lunch och fika. För mysigt. Barnen var så glada över att ”Ida, som räddade vår ponny från att dö”, kom.
Lördagkvällen klev vi in i Sjukstugan. Nu är sannerligen hösten här och alla virusar dansar ringdans kring oss. Sveakatten stöttade upp på bästa sätt, vid fotändan av liten febervarm människa.
Det blev söndag. Bättre läge i sjukstugan, friskluft gjorde gott. Veckan började lida mot sitt slut. Pappan var iväg på brandövning några mil hemifrån. Jag och barnen påtade med lite av varje. Djurbestyren följt av fix inne i Gårdshuset. Inventerade vintermunderingarna.. alla barn har vinterskor, förutom ett, men snabbt fann jag ett fint kavat-par på tradera för en liten peng. Rensade också ut lite barnkläder och var iväg med, susade förbi återvinningen med jag vet inte hur många coop-kassar fulla. Handlade och lagom till att lunchen var lagad, så kom den skäggige hem och vi kunde ta tillsammanssöndag.
Jag fick avsluta veckan med 10 kilometer i höstluft. Sprang och sprang, saktade av ett par gånger för att bara insupa hela alltet. Tack livet, för att jag kan springa. För att jag fick komma hem till det här….
-Fullt ös, KAOSET! LIVET!
Så fort pulsen gått ner, ställde jag mig och spisade söndagmiddag till gänget, intill strulet, medan pappan matade på med att fixa oss ur den gamla tvättstugan.. iiinget konstigt alls, med dylikt kaos i ett renoveringshem. Och ni vet, vad det rymmer många pinaler i ett sådant rum som badrum/tvättstuga.. kära nån. Nu är maskinerna på plats. Det är måndag igen! Jag längtar efter att kunna starta den allra första maskinen i nya Badrumstvättstugan behöver vänta lite till. ”Röris” måste komma förbi en sväng till i eftermiddag bara.. Ska verkligen försöka hinna fota och filma nu under veckan, så ni får se!
…
Önskeplaner för vecka 41
-Ta en oktoberdag i sänder! .. älskar hösten så. Morgonturerna till djuren är så sagolikt vackra nu… nu också. ”Var sak har sin tid. Var tid har sin charm”, stämmer så för alla årstider, tycker jag.
-HemmaMammande.. och lite annat, som att förbereda och fota/filma ett jobb!
-Fortsätta inflytten i Badrumstvättstugan
-Slutskörda persilja och frysa in!
-Ta in sista fröerna!
-Göra sista snutten höststäd i köksträdgården!
-Peta ner vårlökar! .. funderar på att trycka ner dom i växthuset? Någon som provat det?
-Ha oktoberhelg!
Önskar er alla en fin oktobervecka! Ta hand om er, allt vad ni bara kan!
Så blev det söndagmorgon och finalen av Slåtterveckan väntade… som utlovat, en dag med växlande molnighet.. där regnet, skulle dra in till kvällen..
..rejäl frulle intogs följt av lite sista-fix med Pelle-traktorn, sen var vi redo..
Vänner och familj vällde in och snabbt syntes inga strängar på övre delen av lägdan. Ni ser också, uppgraderingen detta år; TVÅ traktorer. Och TVÅ vagnar. Tack vare att vi fått låna en traktor och vagn av Snäll-Micke!
Åhåhå, vilken fart det var på årets höbärgande. Dubbeltempo!
Alla hjälpte till på sina vis. Barnen lekte och lekte. Farmor var med Virvelvinden, just där, spatserandes ute på lillvägen.
Bondmoran grejade för fullt i köket.
Och ni mår tro, att jag av flera anledningar längtat till denna hö-dag… jag fick nämligen den här klänningen av min mor för ett litet tag sedan.. ”den kan du ha på slåttanna”, sa hon.. den finaste klänning jag sett. Den bar min mor som ung småttingmor. Jag kände mig så himla fin.
Storstöpa potatissallad till lunch…
Ni vet en sån med, ja färskpotatis förstås men med en massa gott i som salladslök, grönt från landet, tärnat äpple, oliver, fetaost.. och en vinägrett med vitvinsvinäger, olja, salt, peppar och en dutt senap. Till norrländska korvar och en örtkräm. Enkelt och gott!
Allt gick som på räls!
Småttingar utfodrades först, då det sedan mitt i allt väntades fotbollsmatch-spelande under ett par timmar. Som sagt, veckan där logistiken pikade. ”Vem kan åka på fotbollen med dom fem fotbollsspelande barnen?”. Jo, Svåggen! Han kunde ta våran Storbil med många platser och dra iväg med hela fotbollsgänget, så tacksamt!
Lunchpaus ute på gräsmattan i alldeles lagomvarma augustissolen för oss andra sedan.
Sen fortsatte det hårda arbetet.
Och ni ser ju, vi var fullkomligt omringade av superhjältar. Grannen Per-Inge, från Sörgården, kastade höbalar i rasande fart.
På högolvet jobbade bästa Svärfar och Världens Starkaste Fru B.
Ute på lägdan pressade Den skäggige och BästisJonas höbalar i samma fart. Inte kan man tro på denna min att han lyft sisådär tusen balar.
Ja, ni hör ju, drömmens teamwork!!
Nu, snart paus igen!
Jag hade förberett det allra, allra mesta i mat- och fikaväg. Inte så mycket som behövdes nylagas just under dagen, menar jag. Det är ganska så nog att hinna med snurret av framplock, bortplock, disk och så vidare.. och så några småttingar i kring, förstås. En som ska ammas osv. En endaste sväng hann jag ut på högolvet och fick lyfta några balar… hade velat lyfta så, så många fler… jag älskar ju att ta i med kroppen ni vet, men det hanns inte med mer än så för mig. Husmorsklänningen åkte på igen och nu var det dags för fika!
Svärmor och jag teamade väl. Guld värt! Och blåbärskakan jag undrade vad i hela friden jag gjort för något, jag hade nämligen inte dom ingredienser hemma som stod i receptet… jag tog andra… men vet ni?
-Det blev livets saftigaste blåbärskaka, med smul på toppen.
Till vaniljvisp. Hujedamig, den ska ni få recept på, jag lovar!
… ska bara försöka minnas vad jag gjorde…
Barnen lekte och lekte.. det osade Bullerbykänsla när det skrattades inifrån höet.. stundvis var himlen för spännande molnig… skulle regnet komma redan nu?
Där kom Lill-Olof puttrandes fram i traktor med sin älskade Farfar.
.. .samtidigt som dessa tu rullade in på gården, med ett gäng Mammalagade lasagner att värma till middagen.
Jag vet inte om ni känner i orden, hur tacksamma vi är över kärleken vi strösslas..
Det började närma sig… dom allra sista balarna lades på vagnen och nu, tredje året, vet barnen vad som gäller.. och kutade allt vad dom kunde, utför lägdan.
Åka hölass upp till gården… där Skördefesten väntade!
Mat och dryck i massor. Nu skulle det firas!
Mammalagade lasagnerna..
.. och så det där nya receptet jag lagat efter… rotsakslasagne. Den var så enkel att göra och så smakrik och god. Recept kommer på den med!
Till sallad från landet och tunnbröd från tunnbrödsbageriet, Mjälloms, nere i byn.
Vi skålade i bubblor och kalasade till sena kvällen.
Smått obeskrivlig känsla.. att vi fått hjälp att ta in det hö vi till sist denna sommar hade kunnat ägna så efterlängtade dagar åt. Inte trodde vi väl att vi redan var så inbitna på det här… att vi nu, ”känner oss som människor igen”.. när höet är där det ska. Inne, i torra lagårn..
Så det var Slåttanna 2023, det!
En riktig rysare, faktiskt, tycker vi! Men nu har vi vårt hö till älskade hästarna…. och ni mår tro, att det var en ganska så magisk känsla när vi till kvällen sagt ”tack och godnatt”… och det just då, började smattra mot fönsterrutorna… och regnet kom.
…
Ja, fy vad det hade känts både drygt, tråkigt och dyrt.. om vi inte hade lyckats med det här utan måstat köööpa hö, av någon annan(!?). Nä, vi chansade lite, lät en regnskur falla och slapp lyckligt den andra utlovade åskskuren. Vi jobbade järnet, jag och den skäggige, och sedan ynnesten att vi har denna kärleksfulla fallskärm av människor i kring, som finns för oss på olika vis. Gällande slåttern så rår vi upp allt på Team Drömgården.. framtill själva balandet, då bara måste vi vara fler, det handlar om många, många balar som ska lyftas under en dag.. vi skulle aldrig klara det, utan våra hjältar. Tack tack tack TACK våra fina människor för årets hö-hjälp!
Det är dags att summera.. blicka lite bakåt.. innan vi blickar framåt..
En, ja faktiskt obloggad, höjdpunkt från året…
Den där strålande sommardagen då gården bara osade av liv…
Som alltid när det är höskörd, så var det varmt så varmt.
Min ”lillsvågge” Jim, govännen Jonas och den skäggige var tidigt ute på åkern. Det första lasset, skulle bli ett rekordslass sades det. Som stolta tuppar var dom när dom rullade uppför (medan bondmoran gastade ilskna ord pga rädsla att något skulle hända dom) när målet nåddes med råge.
Det lektes och spisades i ett. Det här är en slitsam och arbetskrävande dag, så många pauser för att äta och dricka behövs.
Någon var på upptäcksfärd.
Medan andra jobbade hårt.
Dagen är som ett enda party! Bal-party, ja, som vi brukar kalla det.
Dags för kaffepaus!
Minns hur svettigt det var och trött jag kände mig här,… trots att jag inte lyfte en enda bal.. men så tacksam över hur det flöt på och hur vi hade vänner och familj som stöttade upp på det där viset som är värt mer än guld.
Mitt i allt rullade Mamma, Pappa och syrran in på gården. Och plötsligt var vi ännu flera som jobbade med oss.
Snällaste J och älskade pappa <3
Lilla H lekte i löshöet.
Å att mitt i detta snurr, få hjälp med middagslagandet.. var också mer än guld värt. Tack mamma för ljuvliga lasagner, vi minns ännu smaken!
Och som om det inte var nog, så kom ännu fler älskade människor till gården. Nu var det Emil och Carolin som kört ända från norrnorr med sina småttingar, som stannade hos oss i husbil på liten minisemester.. men som först var inställda på att hjälpa till med höet. VÄNNER!!!
Kvartetten farsor tjavade nerför åkern ännu en sväng.. nu började det bli kväll..
Syrran skötte en sisådär åtta, tio ungar.
Till sist, när precis alla, både stora och små, var så trötta att det inte var klokt… då tjavade vi nerför åkern med alla barnen och mötte upp det allra, allra sista hölasset..
Gårdsliv på sommarvis, fångat i en bild.
Det här är livet!!
Hör ni också Barnen i bullerby-melodin här? Det gör jag. …glömmer lätt att det här är riktigt slitiga dagar också, inte allra minst dagarna innan denna när vi jobbar på bara vi ”Team Drömgården”..
..men alltså,.. -sliter.. det gör vi mer än gärna, om vi gör det för vad hjärtat klappar för. Och det gör det för det här.. att leva livet på denna gamla gård, bruka marken för våra egna djur.. familjen tillsammans. Att vi har vänner och familj som ställer upp för oss.. det gör dagarna som den här möjliga, utan denna kärleksfallskärm skulle det här inte var möjligt. Som under första slåttern, när det var sjukdom i lägret, men Svärfar och Jonas lika självklart ställde upp i alla fall. Den här dagen, årets andra slåtter, då blev det bal-party på riktigt och det är vi så lyckliga över ännu.
På toppen av dagen dukade vi upp med en massa gott där ute på gräsmattan..
Skålade för en helt otroligt trevlig Balparty-dag och lyckad slåtter. Där vi knösat ihop både familj och vänner, där delar av gänget aldrig träffat varandra tidigare.. det blev så trevligt och lyckat alltihopa…
–Ett minne för livet!
… konstaterade den där i-kaffeskålande typen med fånflinet…
Det är inte klokt, vilken fräsig känsla det är. Det känns som att älskade gamla gården njuter av allt liv.
”Bara en massa jobb”, säger någon. ”Så himla härligt att få göra oss trötta på det vi älskar och brinner för”, säger vi.
På bästa läktarplats, sådär precis i skuggan av den trettiogradigt varma junidagen, där satt Lillminsting. Mycket fascinerad av grässtrån och traktorbrummande. Lillhjärtat, som kastats in i ett fartigt liv med full fart, bara finner sin plats så självklart och hänger på alla hittepå med sånt ljuvligt humör.
Så, nu har M slagit första delen. Den del som vi sedan gör sommarhage utav och låter hästarna efterbeta på. Under kommande vecka ser det ut att bli kanonväder… om än kanske någon skur.. så vi är spända och hoppfulla.
Nu ska höet torkas, vändas, vändas.. slutligen strängas och i slutet av veckan blir det ”bal-party”. Vet att vi i slutet av den dagen kommer vara helt knäckta av trötthet. Men jag längtar. Så mycket! Vi alla längtar. Det är en trötthet med så mycket lycka i!
Knäpp händer och håll tummar mer än gärna för oss!
Men nu är vi igång alltså. Årets första slåtter! Tjoho!
Hej i måndagen! Så himmelens härligt septemberväder vi bjudits på flera dagar i streck nu. Idag är vi ute och bara njuter. Plockar äpplen. Förbereder för en sista must-omgång. Och bara mår gott. Största pojkarna i familjen kom hem strax efter lunch efter skola/jobb och det är en så själagod grej att få starta veckan mjukt, tillsammans.
Låt oss kika på veckan som gick, vetja! Sen några önskeplaner för den här (lite för spännande) veckan..
Veckan som gick;
Började med soppmiddag. Höst + soppa = SANT. Eller hur? Den HÄR soppan blev det, till en god brödbit.
Jag tog hand om den sista zucchinin. Rev och frös in i lämpliga portioner för att sedan i ett nafs kunna baka det HÄR brödet.
HemmaMammans pärsigaste stund på veckan? .. när hemmet är tomt på ungar. ”Vad gör jag nuuu!?.. hur gööör man?”…En på skola, en på Rävgrupp, en på Kottegrupp… Bebbe-Uno!! Kom ut och håll mamman sällskap snart! … men jag försöker njuta av dessa småstunder, förstås. Några timmar går i ett nafs och sen är veckans pärs över, hehe. Promenera med bara mig själv i sällskap, till exempel. Inte så dumt ändå. Plocka en sån där bukett som känns så himmelens lyxig gjorde jag också..lyxig, precis som den allra första på våren ni vet? fast det nu är en utav dom allra, allra sista..
Så världsmysigt att ha eftermiddagshänget sedan när alla är samlade igen. Spela spel, äta mellis och snacksa oss fram på nötter och russin framtill middagsfixet..
En dag visade jag er våran trappa, på instagram. Det är ju för fräsigt att vi har en riktig trappa, tycker vi fortfarande, efter två år. Ledstång ej på plats. Ej heller ett riktigt räcke, bara ett provisoriskt… (dock barnsäkert, lovar!) Men titta, visst blev lamporna tjusiga där? Lycklig varje natt jag kliver upp och preggokissar och kan tända…
Vägde upp dom där timmarna utan barn, med att ta med mig några extra gullungar hem en annan dag. Finns det förresten något härligare än att säga ”nu är det fiiika!” till ett gäng leksvettiga småungar som bara ööser in bullar och saft och som tycker att livet leker?
Och från att ena dagen känna sig som en supermom med hur mycket kraft som helst.. putsa fönster, skura bro, kirra middag i lergryta, pyssla om en hel hop med ungar.. till att en annan dag vara en preggo-hormonbomb utan dess like.. känna sig ynklig, önskade få sitta i mammas knä och få saga läst för sig… gärna varm choklad serverad till mellis också… det går upp och det går ner, …. nog för att mamma säkert hade kokat varm choklad åt mig om jag susat hem till päronen.. men istället pysslade jag om barnen och mig själv med varm choklad och vispgrädde och ostmackor att doppa där i. Klappade egna kinden ömt. Eftermiddagsslumrade. Japp. Bra så. Dagen efter. Ny energi.
Vi fick världens finaste bud, från älskade älskade vänner långt nere i söder. Vi bodde tillsammans i samma trappuppgång, under Piteåtiden.. levde sannerligen med varandra. Fick våra första barn samtidigt. Nu bor vi 100 mil ifrån varandra. Men vänskapen är stark, så stark ännu. <3
Det blev fredag. Alla barnen var bjudna på födelsedagskalas…. och där hemma? Satt föräldrarna på sofflocket och moffade det där smågodiset som mannen hade köpt till sin fruga den där dagen hon var som ett barn… och också grät efter lösgodis. Haha!
Och så blev det lördag och helg. Och äääntligen fick vi vakna till sol efter vad som kändes som en evighet av moln och regn.
Skrållan var på eget mormor-och-morfar-dygn. Storebroren hängde hos sin kusin. Och Lillebror var hemma med päronen med fullt fokus. Alla hade det gott på sina håll, mao. Här hemma hästade vi. Bertil red en lång tur på sin ponny. Ikran promenixade med sin M. Väl hemma igen, tog jag ett pass med Kolabönan. Jackan kastades av och det var sensommarvarmt. Och jag längtade efter att få dundra fram på den där kolabönan.. men nöjde mig med att jobba honom ääännu ett pass från marken.. vi har trevligt ihop, det har vi.
Och så blev det veckans sista dag och ”någon” fortsatte sitt storstäda-boa-race. Väldans vad konstig denna bild blev, men skit samma. Dunderkulan jobbade på med fönsterputs och vilken flärdfull känsla att få bort en massa flugskit och kunna se ut igen!
Jag tog mig en tur med mina småpojkar också. Fyrhjulingsrace med morsan är en favorit för Minimannen förstår ni. Pappan målade lister, socklar och fönstersmygar i matrummet där hemma, så idogt att hälften vore nog imponerande.
Och veckan avslutades med att hela gänget var fulltaligt från sina äventyr och vi drog iväg på utflykt. Tog söndagmiddagen på tur. Grillade hamburgarna smakade himmel där vid vackra favoritplatsen. Vi lät självutlösaren föreviga stunden, sådär perfekt operfekt. Mannen stack sedan ut och red med sin mamma under kvällen, medan jag var hemma och såg Spirit (världens bästa häst-film) och åt upp karamellrester tillsammans med barnen… pappan anslöt till sist och vi kunde inte avsluta veckan godare.
Tack livet,.
Och nu är det en ny vecka som är här!
Önskeplaner för vecka 39:
–Jag önskar att det blir en odramatisk vecka, hah! Brandispappan har jour och jag (även han) kan inte låta bli att vara lite nojjiga över att bebben skuuulle kunna vilja anlända världen lite tidigt och att det skuuulle kunna vara mitt i ett krångligt larm där brandismannen är fast att rädda liv… och vad gör vi då då? Hinner han? Lillminsting kanske tar det chill, eller så vill hen ut i raketfart precis som sin syster? Får fråga min allt-och-lite-till-Storan, fembarnsmorsan.. om hon ställer upp som doula för Lillan? haha
-Njuta av hösten! … Ljuvt så det förslår, med dom här ljuvliga soldagarna vi haft några på rad nu. Men regndagarna hör till dom också.. då påtar och pysslar vi på här inne med ditt och datt.
-Knåpa ihop några samarbeten!
-Dejta med vännerna!
-Kaanske bli klara med matrummet!! … så så så yttepytte kvar nu! Längtar efter att visa er då. Vårt hejdlöst utdragna projekt.
–Säga tack till september och välkomna oktober.. åhåh, DET, blir en spännande månad, det!
…
Känner mig taggad på den här veckan. Inget är som väntans tider och nu är det grand finale-veckor, sannerligen. Migränhärvan är (nästan) glömd och kroppen har god energi… jag känner mig pigg, trots att jag grejar i massor nu så har jag så mycket mindre ont i ländryggen… typiskt tecken att lilla vännen fixerat sig.. Jag kan njuta av varje dag och föda-bebbe-peppen är här. Väldigt spännande att se hur länge Lillminsting tänker stanna i preggolyan… kanske lika länge som storebror? Då dröjer det några veckor till. Kanske ungefär lika länge som små storasyskonen? I sånt fall är det nära, nära.. vi tar en dag i taget!
Önskar ER goda sista septemberdagar.Ta hand om er. Allt vad ni bara kan! Så hörs vi snart igen!
Julis sista dagar och plötsligt är det augusti. Vi ser hur vår sista julivecka såg ut, vetja!
Här kommer ännu en sommarlovande Måndagshälsning med veckosvep…
Veckan som gick;
Vi startade med kompishäng och kojbygge.
Och så drog vi iväg på en så fräsig husbilssemester hela familjen… och ja, vi skrattade så vi grät stundvis jag och min älskade M. Kanske knåpar ihop ett inlägg om den där turen, förresten!
Vi njöt borta-bra-men-hemma-bästa-känsla!
Och fick uppleva grav sorg. Vår älskade, älskade lillkatt, barnens senaste julklapp.. hela familjens kelgris. Lill-Stickan… han som sprungit över ”storvägen” alldeles för mycket hela våren och sommaren… han finns inte mer.
Det gräts till fördärvat. Och så hade vi begravning. Sjöng Blott en dag tillsammans och pratade goda minnen… barnen tröstade preggomamman som inte kunde sluta snyfta, med orden.. ”men mamma.. nu är Stickans själ uppe i himlen och när vi dör får vi ju träffa honom igen!”… sen var det inget mer med det, nästan? Helt självklart, krasst, klokt och alldeles sant. Sådetså.
Gräsmattan som fått en chock efter att jag och Bertan klippt den för första gången i sommar, var guuul och brun och så vidare. Men prunk fanns det på annat håll. Älskade blomstren!
Mannen hjälpte sin fruga att ordna en ”Blomstervagn”. Som vi rullade ut på torsdagen och det var en så glad dag. Som ni handlade blommor! Tack snälla ni. För all er peppning på alla vis! … lyxen att den kvällen få gå till Svägerskan på middag… ni anar! Vi satt ute till sena kvällen och babblade medan alla småkusinerna lekte och hade egenpåhittat pyjamasparty.
Dom allra första pärerna och lökarna tog vi upp ur landet också. Tusan så gott!!
Och så hade vi ett dygn i barndomsbyn hos världens sötaste Mams och Paps med Moster M som lyxig lekmoster! Behöver jag säga att vi levde lajf? ”Hotellfrullen”.. sköna bubbelbaden.. hammockslummer.. Jag slappnade av och var så pass dåsig att samtliga i gänget började bli oroliga, haha! … inte van att se vimlande E så.
Så kom vi hem till gården igen.. och tur var väl det.. för under juli-blir-augusit-natten, när jag och M satt ute på verandan och njöt tystnad och att barnen slumrade gott på övervåningen sedan timmar tillbaka… då, hörde vi plötsligt hovklapper… på alldeles fel ställe.. lillvännen Fjödur hade på något sätt tagit sig ur hagen. Var högst olycklig över det och vill iin…. men, dagen tyckte han visst inte att det var så läskigt utan skuttade ur hagen igen och var ute på egen tur. Noll svår att bjuda med sig hem igen, men jag skulle inte ha velat utsätta våra gårdsvakter för det.. för den där hästen är ju ”som han är”.. människan han ska lita på, behöver förtjäna hans förtroende… pust.
Augustis första dag fylldes med nyttogöra! Som att linoljesåpa hästarnas utrustningar.
… och se så att allt verkar i sin ordning inför tredje slåttersvängen..
Vi avslutade kvällen med dopp i lillsjön. Sen somnade vi som fem små grisar på rad. Tacksamma. För hela alltet.
.. och nu är det augusti! Det blir en fin månad. Tror jag. <3
Önskeplaner för den första hela augustiveckan!
– Sommarlova oss tillsammans, hela familjen… en sista vecka innan pappan återgår till kontoret….
-… det är dock jourvecka, så vi är i vanlig jourordning, lite ”låsta”. Men, i vanlig ordning, helt inställda på att göra det bästa vi kan av hela alltet. Några tillsammansutflykter kan det inte bli, men morsan kan susa med barnen och bada om det önskas, vi är ett sammansvetsat team. Och så kan vi mysa här hemma, spela kubb och bygga på trädkojan hela familjen, bjuda hem älskade och kanske får vi sånt där tråk gjort här hemma på gården.. som vi gärna vill ha gjort men som prioriteras bort lätt?…
-… det vore underbart att gå igenom vårt klädförråd ute i Gårdshuset, till exempel. Råttorna har haft fest där i vinter och jag är mer än orolig över att dom varit i kartongerna med alla bäbiskläder… (jag ska inte vara den som rör bland råttskiten… promise.. men rensa i oskitiga kartonger utomhus, det kan jag göra!). Inget roligt göra, men skönt när det är gjort…
-Jo just! Slåtter nr.3 ska tas in också. Liiiiite (läs; väldigt) trött på höskördande nu… men det ska nog gå bra. En dag i taget. Lättnad när allt är under tak och allt som är tingat, är ivägskickat… målbild!
–Barnmorskebesök!
-Fylla ”Blomstervagnen” när det närmar sig helg!.. åå, det var så himmelens roligt förra veckan! Älskar också alla beställningar jag får, mellan ”grab & swish”-dagarna.. så roligt!! Håll utkik på instagram vetja, när jag fyller vagnen denna vecka!
…
Tills vi hörs igen; – må så gott ni bara kan. Ta hand om er, så mycket ni bara kan!
Senaste kommentarer