Sagan om Drömgårdens Isprins!

Det är inte klokt, tänker jag..

Tänk att Drömgården blev med Isprins. Mina drömmars hästdröm. Sån dunder-och-brak-kärlek till den där lilla kolabönan till häst. En 8 år gammal, 1,42 m hög storliten islandshäst som nu alldeles snart levt med oss här på gården i två månader. Knappt någon tid alls, egentligen. Och allt känns fortfarande som en endaste för bra dröm.

Fjödur, som är så mycket häst i liten kropp att det är svårt att förklara. Men jag ska ge dom ett försök, orden. Ni är många som vill veta mer om honom.. och huruvida han är ett utmaning, som jag beskriver honom delvis.

Fjödur, är en typisk ”enmanshäst”, som kräver luuugna, trygga rörelser från sin människa, och massor av tid och kärlek krävs för att få hans tillit. Vi har kommit en bit på vägen men är ännu bara i början av vår resa..

Han är visserligen bara 142 centimeter i mankhöjd, men inte alls den typiska barnhästen, turridningshästen eller någon man ”slänger upp” en häst-ovan människa på..det, gör man så mycket hellre på han som visserligen är mycket större, men så mycket lugnare. Lätt är det kanske att tro, att en liten islandshäst alltid är en stabil liten töltmoppe…men, det kan jag av mycket erfarenhet av denna ras intyga, att så ej är fallet. Denna ras har oerhört många lynnen och personligheter, precis som alla individer.

”Lilla Fjädern” är en trygg liten kille på det sätt att han gärna går ut i skogen solokvist tillsammans med sin människovän, om det är så att människovännen är trygg i det läget vill säga. Stora Emil i Lönnerberga- hästen går inte alls så gärna iväg själv. Så, där har vi två hästar som är så himmelens olika i personlighet men som kompletterar varandra enormt bra (hurra, bingo på den!). Stora Ikran är den coolaste jag vet, men vill absolut ha sällskap på tur. Medan Islandshästen är väldigt ”skygg” (för att beskriva kort) vid hantering men som väl med utrustning och sin människa på ryggen, absolut kan tänka sig en tur utan hästsällskap, än om hästsällskap är allra roligaste, förstås!

Jag ryggade lite tillbaka när jag läste annonsen om honom.. orden ”känslig häst…”, ”…kräver rutinerad ryttare..”, ”kan lätt bli spänd i hanteringen”.. ”bör tolkas som unghäst ännu..”.. men jag såg förbi allt det där och åkte och mötte den där lilla ljuvelen. Som tittade storögt med sina snälla ögon, såg nyfiken ut, men som ryggade tillbaka för minsta rörelse, och kutade ryggen när sadeln skulle läggas på.. han som knappt töltat i sitt liv men som visade att ”bara du visar mig hur jag ska göra, så kan jag, jättebra!”.. hästen, som kändes som en genomgående prinsig och snäll själ, var glad och lyhörd, framåt och följde med på mina idéer på en gång. Han som galopperade i full fart men minsann hade minst ett par växlar till och gav mig fartpirr i magen. Jag har många, många islandshästar att jämföra med och kände med ens att, ”det här är en utav dom fräsigaste jag mött”. Så rar och med maffiga gångarter, men, en utmaning, det förstod jag att han skulle bli mig.. men vilken häst är inte det, så säg!

En oslipad diamant.

Det här är hästen som behöver en lugn och trygg själ vid sin sida. På ett sätt är det jag. Jag känner mig så hemma bland hästarna och älskar det, inifrån och ut. Känner så för denna lilla häst, vill visa honom världen, att det inte är så farlig som han tror..På ett annat sätt, måste jag jobba massor, med att behålla mitt lugn när hästen visar så mycket rädsla och osäkerhet. Det är här, han är min största utmaning. Jag, är ju själv rätt lättskrämd …. jag och Fjödur-hästen är skrattretande lika, mao. Men, Jag tror det har sin mening, det här. Vi ska lära varandra, att ”inte fälla upp paraplyet innan det regnar”.

När jag väl är på hästryggen är jag som en filbunke… och är den som F litar på. Men från marken, vill jag gärna att hästen är cool ..så, här får jag kämpa på. Fjödur kan, utan förvarning, flyga i luften, göra sitt allt för att slita sig (rädd häst=stark häst), för nästan vad som helst. Att bara få förtroendet att trä grimman över mulen, har krävt mycket tid och tålamod. Men det går bra nu. Han sliter sig heller inte längre av att jag sitter av efter ridturen. Han låter mig nu också komma fram till honom i hagen, stryka hans mule och klia hans hals. Vi umgås med våra hästar i massor, alla tre och har så gjort från dag ett. Som med allt annat; Varför ha bråttom?

”De sju lekarna” praktiseras och vi skapar relation före prestation och bygger våra band på kärlek och bara, bara positiv förstärkning. Inget härskande (typ; ”jag är din ledare Fjödur”).. nej, vi vill jobba tillsammans med hästarna.

Drömgårdens Fjäder i galopp över åkern. Och där får jag vara med. Nyp mig i armen.

Så nu vet ni, det här är en starkskör hästsjäl. Som jag älskar av hela hjärtat och ser så fram emot att lära känna ännu, ännu mer.

Sagan om Drömgårdens Isprins, har ju bara börjat!

…och pssst! Alla gångarsryttare… snaart länger jag mina stigläder igen, ..lovar!

Emmeli

Måndagshälsningen!

Hej i måndagen, alla ni!

En liten upp-och-ner-vecka ligger i ryggsäcken.. vi tar en titt innan vi blickar framåt! Veckan som gick, fylldes med..

Veckostart och den alldeles jättevanliga veckohandlingen. Matlista skrivs och varor handlas.

Jag bjöd på uppstekt köpespalt till lunch en dag. Jubel över att efter envisa sjukstugan orka ta sin skål och gå uut i solen och äta.

Sakteligen började livet återvända till oss. Febern, som med varje barn hade kommit till baka 2-3 gånger, hade nu äntligen gett sig och minstungen var i sitt röjar-esse igen! En syn jag njöt enormt av.

Den här långpromenaden var god! Alldeles innan mannen skulle åka iväg på hockey-jobb (han jobbar med själva tv-produktionen och är den som är ljudansvarig över det ljud vi som tv-tittar hör, när han tar uppdrag inom detta).

Hästarna kelades och fick fötterna kollade. Fjödur fick sin tapp-sko påslagen igen och allt var hästfrid och hästfröjd… tills dagen efter, när jag fullkomligt höll på att tappa hjärtat ur kroppen. Fjödur hade då klättrat upp på foderbordet, fastnat med fötterna i slowfeed-nätet som är över balen och stod där i lugnan ro…kom ju inte loss, men hade ingen panik. Förrän, som den förskräckta själ han är, vi människor närmade oss och skulle hjälpa honom. Han slet så jag trodde hans ben skulle lossna. Bland det otäckaste jag sett. Tack och lov gick allt bra. Mannen spikade på en högre sarg runt foderbordet och Fjödur har inte gjort liknande knas något mer.

Torsdagen var jag så himla låg i energi och sinne. Allt kändes övermäktigt. Som det kan göra vissa dagar. Nu visste jag att det berodde på att jag var helt slut av oro… över det rådande viruset och över mindre sömn när mannen kommit hem seeent på natten… men, hur det var så tråcklade vi oss igenom dagen, jag och barnen. Friskluftade oss, torsdagsstädade och bäddade rent. Kändes som en kram alltihopa. Lite naggellacks-piff satt fint också!

Plötsligt kändes det så nära fredag och helg. Jag badade barnen och serverade fruktbitar i massor. En film och myset var ett faktum. Skittorsdagen var bortglömd och vi somnade gott tillsammans.

Det blev fredag och planerna som var, att M skulle jobba borta under helgen med hockey-slutspelet, ströks. Och jag, trötta frugan, sa det kanske inte högt men loooog inombords över vetskapen att vi skulle få vara hela familjen tillsammans under helgen. Fredagsmyset med ridturen upp på berget, var magi! Tänk att det här är Hemma, liksom. Älskade Höga Kusten!

Vi firade två sötnosar i våra liv!

Hade många lugna, energitankande timmar. Och Svärmor gjorde det möjligt för mig och mannen att ta ännu en tur tillsammans. Så drömmigt att jag fortfarande inte kan förstå att varken hästarna är våra eller att det faktiskt var sant att vi red bredvid varandra genom skogen, den där skäggige och jag.

Stor och liten. Svettig och svettig. Där den ena är stor och piggelin men ändå så mycket lugnare än den där lille Fjädern som har så mycket fart och fläkt i sin lilla kropp att det inte är klokt. Älskade djur, tack för att vi får rymma iväg från alla världens bekymmer med er!

Vi tar måndag med hoppfull känsla! Vi bara måste ju råda bot på denna virushärva, tillammans, eller hur!? Solen skiner och jag känner mig tusan pirrig i kroppen. Som en katt som sträcker på sig efter vinterns långvila, kisar lite mot solen men nu börjar bubbla av energi!

Veckans planer!


Njuta av att energin är oss alla (typ helt och hållet) åter och skapa mysiga dagar för gullungarna! Tänker mig en blandning av innepåtande, fyrhjulingskörande och ponnygosande.

Motionera! Tar det lugnt, än om benen vill springa.

Karantäna. Ja, jag tänker att ”kan man dra sitt strå till stacken, så är det bra”. Jag och barnen behöver inte vara ute och ränna med minsta snornäsa på byn, än om jag inte tror att vi har haft/har Corona-virus, men däremot för att det är så himla onödigt att sprida runt minsta smitta i dessa ovissa, röriga, oroliga tider. Och förresten? Eftersom vi inte fått testa oss, kan vi ju omöjligt säga heller.. om det var en rejäl säsongsinfluensa eller annat?.. tänk om det var det jag och B drog hem från huvudstaden och hem till vår familj för ett par veckor sedan? Vi karantänade på direkten vilket känns väldigt bra nu i efterhand.

BÖRJA FÖRSÅ! Jag är så orimligt pepp!! Blir lycklig av den där högen med fröpåsar. Glömmer bekymren och känner bara lycka. Försökte påbörja tomatsådd i helgen men katten hade pissat i min jord (uuuäh!) så det fick vänta. Men i veckan, då tusan! På onsdag tipsar jag er om något blomster-drömmigt också, missa inte!

Städa några lådor och skåp. I vanlig ordning, en smygande vårstädning med start under vårvintern, så är det kanske någorlunda avprickat när tiden för uteliv tar vid fullt ut och man inte vill vara inne och påta ett endaste dugg. Jag längtar som en galning efter en inplanerad dag att städa Gårdshuset. Det ser alltid som stryk denna tid, då vi hivar in allt möjligt skit där under vintern. Att rensa, hiva iväg, skänka bort, slänga.. det är ju en helt enormt härlig känsla ju!! Eller vad tycker du?

Rida! Jag förstår det ej ännu, att denna syssla tillhör vardagssysslorna nu. Vintern har varit taskig och bjudit på för mycket halka, vi har gjort det bästa av situationen. Men underlaget nu, är en snöig dröm att pulsa oss igenom upp på berget intill gården.

Renovera! Så många veckor som gått nu det senaste, där vi inte gjort ett dyft. Så har livet varit liksom. Men i veckan kanske vi både har ork och hinner påta lite, hurra!

-Ni får hänga med på alltsammans, både här och på instagram. På instastories (HÄR) är vi väldigt flitiga!

Tand om er, allt ni kan! Så hörs vi om ett litet tag igen.



Emmeli

Alvedondopat Sportlov- och Vårvinternjuteri!

Alvedondopat Sportlov- och Vårvinternjuteri!

Den här veckan har varit (och är fortfarande delvis) en pärs. Det var därmed enormt gott att få ta helg, kliva upp i nystädat hem och titta ut på det mest vackra marsvädret vi kunde tänka oss. Med en känsla av hopp om friskare familj adderades ljuva minusgrader, glittrande snö, klarblå himmel och strålande sol.

Jag och barnen masade oss ner mot lagårn i sakta mak.

Där mötte vi hästpojkarna. Hur vackra? Så enormt, tycker jag. Den här veckan har jag tänkt lite extra på hästeriet.. för prick ett år sedan var jag och barnen nere i garagedelen av lagården.. och jag kom huxflux på att ”men tusan! HÄR kan man ju ha hästar, ju!”… och ett år senare, så står dom där. Jag låter bli att försöka orda min tacksamhet.

Vårvintern i sin vackraste skrud!

Så kom pappan hem från arbetet och familjen blev hel.

En trygghetsbubbla uppstod, som vi tillät oss hoppa rakt in i. Det är fasligt ute i världen. Det är oro för Det Där Viruset jag knappt orkar tänka på, av oro. Vi rymde från allt det där för en stund.

Tog snoriga näsorna och alla lager av ullkläder. Smörjde kinderna med solskyddskräm, kokade varm choklad och grillade oss järnmackor till lunch. Sportlovsmyset uppstod!

Sagolikt härligt!

Barnen byggde snökojor och hästarna fick sig en fredagstur. Mannen och Minimannen tog varsin pålle och lekte kring gården. Jag önskade så att jag hade haft orken jag med, med min kolaböna där i hagen, men njöt av synen av denna kvartett..

Mannen och hans Bundis. Det äär så häftigt att se dom tillsammans. Hur Ikrans förtroende bara växer och växer för sin M. Jag och I är BÄST… på att gosa i hagen. Han pussar mig så fort jag ber om det. Men när vi ska samarbeta.. från marken alltså, då blir jag mest arg och tycker att han är… dum. Och han, tycker att jag är en hispig sprätthöna. M och I, är bästisar.

Och den där duon. Magi. Från början till slut. Nyp mig i armen, alltså. Att få möjlighet att ge detta till småungarnas barndom.

”Kom min ponnykompis, så går vi”!

Lilla Fjädern var glad när kompisarna kom tillbaka till hagen..

Bus och lek uppstod! Vem tror ni vann racet? Lilla Chippen, förstås!

Hujedamig, vilka magiska timmar!

Vi kan kalla det; ”Alvedondopat Sportlov- och Vårvinternjuteri!”. Äsch, så fint! Och någon gång måste ju denna Sjukstugehärva ge sig…

Önskar er alla en god, god första marshelg!



Emmeli

Hästarnas Lösdriftsleverne & Ritning till Foderbordet!

  1. Utevistelse i god miljö, en härlig hage där hästen kan röra sig fritt i alla gångarter, ha möjlighet till väderskydd osv.
  2. Sällskap, med hästkompisar förstås!
  3. Möjlighet att tugga, tugga och tugga… I frihet betar hästen 14-18 timmar per dygn.

Tre behov att uppfylla för hästen, för att nå målet Glad, Välmående Häst.

Lägg förstås till vatten, salt, mineraler, fysisk och psykisk stimulans, hov-verkande och annat kolijox. Men dessa tre grundbehov är Stora ABC. Så tänker vi. Säger inte att det här är Det Rätta. Bara att, såhär gör vi. Och knusslar inte så mycket mer än så. Utan försöker erbjuda våra hästpojkar ett så naturligt liv vi bara kan.

Tugget…

Helst, hade jag haft en stor bal med (energisnål) foderhalm som hästarna fick tugga bäst dom ville och gett torrhö/hösilage för hullet. Men B-planen, torrt, hösilage har fungerat väldigt bra också.

Våra hästar har tillgång till tugg dygnet runt. Men som ni ser, så låter vi inte hästarna tugga med fulla munnar dom där 14-18 timmarna om dygnet. Vi sätter ett slowfeedingnät om hösilagebalen. Tre gånger tre centimeter är maskorna och pojkarna har sån imponerande teknik på att fånga höstrån, dra ut strå för strå, vara världsnöjda över att få sitt tuggbehov stillat men (!) får inte i sig på tok för mycket hö.

VI ”hissar upp” nätet i taket på Foderbordet och släpper ner nätet eftersom, så hästarna kommer åt balen även när den blir mindre.

Foderbordet byggde Snickarmannen i ett nafs och ni är många som undrat över ritning/beskrivning av den.

Den kommer här, varsågoda!

Våra hästar går ute, jämt och ständigt. Lever i en så kallad lösdrift. Vi tar aldrig in dom på box, om inte någon hästpojke skulle bli sjuk och vi därmed är tvungna.

Hästarna strövar nu runt i en kuperad vinterhage, som både har träd, stenar och ”spring-ytor”. Ställen för skugg- och vindskydd. Tillgång till en stor ligghall med öppningen mot söder och bäddad med en tjock spånbädd att gossa ner sig i. Där hästpojkarna kan gå in och ut som dom vill. I stora vattenbaljan finns färskt, ljummet vatten jämt och ständigt. Vi ger salt och mineraler. Och också (vid pälssättning/pälsfällning) en dutt av ett funktionsfoder, Primero TOTAL, ett spannmålsfritt energi- och fiberrikt koncentrerat foder, lågt i stärkelse och utan tillsatt socker. Hästpojkarna ääälskar det!

”Hej hej hej!”

Att berika med rödgran från skogen, är också finurligt och något som uppskattas att få pilla på med (om inte ett äpple står inom en meters avstånd förstås ;)) . Grantugg ger både tankeverksamhet… oooch så får det tuggas. Och det, äär ju så härligt om man frågar en häst!

Vi umgås väldigt mycket med trion i hästhagen. Det är inga vildhästar vi vill skapa, liksom. Nä, vi hänger tillsammans, löser världsproblem ihop. Knyter ann och skapar ömsesidig kärlek. Hästarna uppfyller något helt enormt viktigt inom oss. Än om det främst var en tanke att denna hästlängtande, hästmule-törstande mor skulle få tanka energi med dessa djur igen. Så har det här blivit ett familjeintresse. Och även den lugnaste filbunken jag känner, min älskade make, erkänner att han också mår väldigt gott av att samarbeta med dessa djur.

Häst är bäst. Så är det bara.



Emmeli

Måndagshälsningen!

Vi landar i måndag och på sin plats, en liten tillbakablick på veckan som gick, innan vi landar och blickar framåt!

Vi startade med Tillsammansmåndag i vanlig älskad ordning. Vi spelade hockeyspel, friskluftande oss och spelade fia med knuff tillsammans. Magiska stunder!!

Jag tog min premiär-ridtur med Fjödur. Turen gick fint. Galoppen över snöiga åkern, var magi. Vad som hände vi sadlingen (att F blev rädd, slet sig, hamnade ut på mellanstora vägen och orsakade smärre hjärtsnörp i några sekunder..) det låter vi hamna i kapitlet ”sånt här händer när man är en rädd liten Fjäder som hamnat på ny plats, bortryckt från sin trygghet, och nu med alllllt och alllla nya för honom”. Pappa M grejade med vår lilla högt älskade hästpojke och från att vi första dagarna knappt kunde klappa F, så har det redan hänt mycket.

På tisdagen hade jag och alla barnen Kulturdag. Jo, jo! Vi tjavade ner på byn med små och stora ben, hamnade i mamman och pappans ”gamla giftasfestlokal” och bjöds in till en underbar föreställning av den bästa Kulturskolan på jorden. En Musikalisk Resa bjöds vi!

Sen knatade vi hemåt och jag bjöd älsklingar på våfflor och nykokt hallonsylt. Tror ni på barnajubel?

Barnen hade lekstunder långa och röriga som jag vet inte vad. Men jag ÄLSKAR det. Är absolut en städnissa som älskar ordning och reda. Men lika mycket älskar jag synen av och ljuden från barnen när dom är inne i en riktigt härlig lek. Ordning räcker om jag har en stund på morgonen och kvällen innan natten.. där emellan ser det mer eller mindre ut såhär i hela hemmet. Barn ska få leka. Sådetså.

Nej, gråt inte. Det gjorde inte jag. Jag skrattade rätt gott, faktiskt när jag hade omplantering. Av mina ”övervintrade pelargoner”. Superfrodiga redan nu. Verkligen.

Jag gjorde två rysligt fina loppiskap. Kandelaber och söt kopparkittel.

Jag tog en utav Bertils långa sovningar till att sitta ute i vårvintervädret som likande april, för att jobba mig genom mailkorg, skriva utkast för samarbete osv.

Bertilen åt äpple ute i stormen och hade två kompisar som inte alls var intresserade av sitt granris utan på sitt sätt bönade om bad. Om äpplet, förstås.

En endaste femtimmarssväng var storasyskonen på förskolan. Och det räckte för att haffas av Herr Äckelsjuka. Det är tusan inte en schyst tid, Vabruari. Lilla hjärtat. Så tapper. Och tack och lov en lindrig variant och med ingen annan i familjen som blev sjuk.

Fjödur fick stanna själv i hagen för första gången medan dom andra två hästarna var på tur med alla familjens människor. Det var hopp i luften. Magis-snusket verkade ha coolat ner sig, Juniflickan var piggare. Alla var ute och tjavade runt åkrarna, solen sken och det var goood fredagsstämning.

Hade aldrig kunnat ana hur trevligt det här hästlivet skulle bli, där samtliga är så involverade.

Helgen inleddes med hästtur följt av fika ute på bron. Helgen blev så mysig. Fylld av sånt vi tycker om. Framförallt; frisk familj. Endast någon snorkråka som vägrar ge sig iväg. Tacksamt!

Vi avslutade veckan med stort Vetebullebak, jag och barnen. Den ni! Svettigt som ett gympapass! Men så himla trevligt.

Och mitt i allt där vi höll på att baka blivande 6-årskalasbullar, så kom jag på att ”men jädrans!! jag rullar några släta bullar också så haar vi ju semmelbullar till på tisdag!! hurra!!”

Farmor och Farfar kom och grillade korv med oss och provsmakade nybakta bullar. Så gott veckoavslut!

En vecka fylld med livet.

Nu väntar den sista februariveckan på oss…

Veckans planer:

-Mysa skiten ur sista dagarna av februari. Hujedamig som vi varvat med sjukor bland samtliga familjemedlemmar sedan sista veckan i januari. Vi satsar på hemmamys med små kära besök här hemma under veckan. Försööker hålla oss ifrån baciluskorna… och har det gott på kuppen, förstås!

-Gå på Utvecklingssamtal för Storasyskonen.

-Fira Semmeldagen! Längtarrrr! Det blev ju liksom inget finfika i helgen som var men semmelbullarna ligger beredda i frysen.

-Sända er hälsningar. Tänker mig ett inlägg med En Liten Vitaminkick! En hälsning med ritningen av Foderbordet till hästarna som så många frågat om. Och känner jag livet rätt så bjuder det på sina inslag utan att jag kan planera. Som det ska vara, tänker jag.

-”Leka” med hästarna. Varken jag eller M är ute efter någon ”härskande” position gentemot våra hästar. Vi vill mer än så. Vi vill skapa er ralation, en vänskap och en vilja där hästarna har lust att samarbeta med oss. Vi använder oss av ”De sju lekarna” (googla du som är intresserad) väldigt mycket. Just nu är jag och Lilla Fjädern alldeles i början och han är en fortfarande ganska ung, väldigt känslig själ som tycker det mesta är jätteläskigt. Så just nu jobbar jag stenhårt för att visa honom att så ej är fallet… tålamodskrävande, milt sagt. Lika utvecklande och en helt fantastisk känsla för varje steg framåt.

-Unna mig en tur till Blomsteraffären nere på byn. Hoppas att dom fått in några Mårbacka! Ni såg ju hur mina såg ut.. jag behöver nog fylla på med någon fräsching, haha!

– Njuta av livets guldstunder. Alla dagar är inte balans och superhärliga, rakt igenom. Ofta, så bjuder dagen på lite av varje, eller hur? Men med gott fokus och positiv inställning, så kan mycket påverkas till det bättre.

-HemmaMamma-njuta. Små härliga stunder tillsammans med dom där tre som är halva-halva mannen och mig. Älskar att få vara med.. mitt i samtalet ute i hästhagen tillsammans med vår femåring, .. när han pratar om hur mycket han älskar hästarna, för att i nästa sekund fråga ”vad är en stjärna egentligen?… är solen en stjärna?” varpå jag vässar mina geniknölar och försöker svara på allt så gott jag bara kan. Jag nyper åt mig av pysselstunden med Juniflickan där hon plötsligt avbryter och säger ”mamma..? jag ÄLSKAR dig!”.. eller goset med den där lilla plutten som nu är närmare 1 år och 9 månader som ena sekunden hänger under mammas underställströja och sörplar mjölk, nästa kastar yatzytärningar och försöker hänga med i spelet och tredje sekunden säger ”mamma? Klaaam!” och ger mig den mysigaste kramen jag kan tänka mig.

Önskar er en fin sista februarivecka! Ta hand om er. Som alltid; – allt ni bara kan!



Emmeli

När vi plötsligt blev med en hel hästflock. Låt oss presentera; Drömgårdens Isprins!

Hej där, Lilla welshponnyn Chippen! En cool, obrydd, lite avvaktande men efter tid och kärlek, väldigt gosig och trevlig 15-årig man. Han gör våra barn lyckliga, varje, varje dag. ”Mamma! Hästar är så härliga djur”, säger femåringen och är lyrisk över hela alltet. Att låta honom mocka skit är ungefär som att ge en godistokig en godispåse.

Och så den där mannen. Ikran, det norskfödda, otroligt kraftiga 11-åriga kallblodet, Döle-pojken (Sveriges motsvarighet till nordsvensk brukshäst) . En hästpojke som är trevlig, makalöst social och S Å VACKER. Gå till honom med vilket skoskav i själen du än har, borra in ansiktet i hans manke, pussa mulen..och han lindrar och gör dig lycklig. Jag lovar! Seen om du ber honom att gå ut på tur med bara dig, dåå kan strejk uppstå… vilket det gjorde för oss, smått brutalt i början, men som mer och mer landar i att jag och M är hans ledare och I litar mer och mer på oss. En häftig resa och utveckling att vara med på.

Ikran träffade vi i höstas på samma gård som Chippen. Det var han som gjorde att Den skäggige plötsligt hade ett klappande hästhjärta. ”Det här blir ju din häst!”, sa jag till M efter första mötet när M var stensäker på hästen, men inte jag. Jag tyckte hästen var vacker inifrån och ut, men kände spontant att … ”det är NI som matchar till hundra procent”…

Så landade dom två hästpojkarna här hos oss. Jag, med massor av islandshäst-, och ganska-mycket-brukshästerfarenhet i ryggsäcken men med en känsla av ringrostighet deluxe. M, med en hästuppväxt inom familjen i ryggan och sitt coola, coola lugn som alltid. Tillsammans började vi en Hästresa. Vår alldeles egna.

Redan första veckan var det så tydligt. Det här blir ett intresse vi delar, jag och M. Från början till slut. Helt fantastiskt.

Tanken slog oss att ”nååångång kanske vi kommer ha två stora hästar så vi kan rida ut tillsammans…?”. Men alltså, ett hästköp till på en gång kändes inte lägligt. Då, träder Världens Snällaste Svärmor in och vill ”sponsra” och vara med oss i denna Hästresa.. kunna ha chansen att rida, precis när hon vill. Förstår ni!? Snällt.. det är liksom en så pluttigt ord.

Letandet efter en tredje häst började. Omgående. Men tanken lades på is. Här hemma pågick så mycket lära-känna-tid i alla fall. Rosa moln som mötte åskoväder.. men som sedan landade i något vackert, ni vet(läs mer HÄR). Jag hade sett en annons jag snabbt bläddrade förbi.., tänkte att ”neej… inte ska jag ge mig på den där känsliga hästen som kräver en rutinerad ryttare….leta vidare”. Några veckor går och jag råkar se tillbaka på den där annonsen igen. Beslutar mig för att våga åka dit. Det blir söndag i slutet av januari och jag och Svärmor åker fem mil norrut.

Där mötte vi en Isprins. Som var precis som beskrivet; otroligt känslig. Ja, skygg… och rädd för allt och lite till. Ingen barnhäst, alls. Ingen nybörjarhäst, alls. Och jag? Jag var salig. När jag landade i sadeln, kände jag mig så hemma. ”Det är ju den häär rasen jag ridit sådär 25 h/veckan på, handskats med sedan 9-åring, jobbat med, Lett människor i långa led efter mig, bångstyrat i stor flock och mött otroligt många individer inom denna ras. Jag kände mig så hemma. Hästen var jag i hästformat. Kemin stämde till 100 %. Jag somnade med ett leende den kvällen.

En vecka senare åkte jag och M samma tur, igen. Jag ville att mannen skulle få träffa Isprinsen, innan beslut togs. ”Nämen.. jag tycker vi kör!”, sa han, coolingen, efteråt. Ytterligare en vecka senare, förra söndagen alltså, så hämtade vi hem honom….

Låt oss presentera Drömgårdens Isprins; Islandshästen Fjödur.

Namnet betyder Fjäder. Och speglar hans personlighet så väl, på flera sätt. Mycket häst i liten kropp. En 8-årig (islandshästar rids in tidigast som 5-åring och Fjödur klassas som ung, mao) så försiktig islandshäst. Ändå så pepp, positiv och glad. Och helt underbar. Jag. Är. Så. Kär i honom. Min ögonsten, som jag fantiserar om att få ha så mycket roligt tillsammans med. Men ooh som här finns att jobba med. Det ser jag som en utmaning. Men tänk, i vår, när marken är bar och skogen är fylld av kvittrande fåglar. Då rider vi ut på långtur tillsammans. Jag och Isprins. Och Ikran, med antingen M eller Världens Snällaste Svärmor i sällskap. Så drömmigt!! Lilla Chippen, han får sin kortare pluttponnylämpliga turer, förstås.

Vi var väldigt spända på att släppa ihop pojkarna. Hur skulle Hästpojkarna reagera?

Fjödur landade. Möttes av en lyckligt gnäggande Ikran och nyfiken lillponny. Som vi anat, har våra två första hästpojkar saknat att vara i en riktig flock, som är svårt att få till på ”bara två”. Lycka uppstod. Lite skrik och gnägg… och en herrans massa arga öron bakåt, från Chippen. Inom några minuter var rangordningen gjord. Ni ser ju själva. Fjödur är Flockens ledare. ”Mammuten I” pustar ut och tycker det är skönt att slippa den rollen, som han aldrig hade bett om ett endaste dugg.

Så, så gick det till när Drömgården blev med hästflock. Den sista pusselbiten som fattades, var Den Lilla Fjädern. Isprinsen. Nyp mig i armen.

Tripp Trapp Trull i Hästmagi.

Emmeli