Hästarnas Lösdriftsleverne & Ritning till Foderbordet!

  1. Utevistelse i god miljö, en härlig hage där hästen kan röra sig fritt i alla gångarter, ha möjlighet till väderskydd osv.
  2. Sällskap, med hästkompisar förstås!
  3. Möjlighet att tugga, tugga och tugga… I frihet betar hästen 14-18 timmar per dygn.

Tre behov att uppfylla för hästen, för att nå målet Glad, Välmående Häst.

Lägg förstås till vatten, salt, mineraler, fysisk och psykisk stimulans, hov-verkande och annat kolijox. Men dessa tre grundbehov är Stora ABC. Så tänker vi. Säger inte att det här är Det Rätta. Bara att, såhär gör vi. Och knusslar inte så mycket mer än så. Utan försöker erbjuda våra hästpojkar ett så naturligt liv vi bara kan.

Tugget…

Helst, hade jag haft en stor bal med (energisnål) foderhalm som hästarna fick tugga bäst dom ville och gett torrhö/hösilage för hullet. Men B-planen, torrt, hösilage har fungerat väldigt bra också.

Våra hästar har tillgång till tugg dygnet runt. Men som ni ser, så låter vi inte hästarna tugga med fulla munnar dom där 14-18 timmarna om dygnet. Vi sätter ett slowfeedingnät om hösilagebalen. Tre gånger tre centimeter är maskorna och pojkarna har sån imponerande teknik på att fånga höstrån, dra ut strå för strå, vara världsnöjda över att få sitt tuggbehov stillat men (!) får inte i sig på tok för mycket hö.

VI ”hissar upp” nätet i taket på Foderbordet och släpper ner nätet eftersom, så hästarna kommer åt balen även när den blir mindre.

Foderbordet byggde Snickarmannen i ett nafs och ni är många som undrat över ritning/beskrivning av den.

Den kommer här, varsågoda!

Våra hästar går ute, jämt och ständigt. Lever i en så kallad lösdrift. Vi tar aldrig in dom på box, om inte någon hästpojke skulle bli sjuk och vi därmed är tvungna.

Hästarna strövar nu runt i en kuperad vinterhage, som både har träd, stenar och ”spring-ytor”. Ställen för skugg- och vindskydd. Tillgång till en stor ligghall med öppningen mot söder och bäddad med en tjock spånbädd att gossa ner sig i. Där hästpojkarna kan gå in och ut som dom vill. I stora vattenbaljan finns färskt, ljummet vatten jämt och ständigt. Vi ger salt och mineraler. Och också (vid pälssättning/pälsfällning) en dutt av ett funktionsfoder, Primero TOTAL, ett spannmålsfritt energi- och fiberrikt koncentrerat foder, lågt i stärkelse och utan tillsatt socker. Hästpojkarna ääälskar det!

”Hej hej hej!”

Att berika med rödgran från skogen, är också finurligt och något som uppskattas att få pilla på med (om inte ett äpple står inom en meters avstånd förstås ;)) . Grantugg ger både tankeverksamhet… oooch så får det tuggas. Och det, äär ju så härligt om man frågar en häst!

Vi umgås väldigt mycket med trion i hästhagen. Det är inga vildhästar vi vill skapa, liksom. Nä, vi hänger tillsammans, löser världsproblem ihop. Knyter ann och skapar ömsesidig kärlek. Hästarna uppfyller något helt enormt viktigt inom oss. Än om det främst var en tanke att denna hästlängtande, hästmule-törstande mor skulle få tanka energi med dessa djur igen. Så har det här blivit ett familjeintresse. Och även den lugnaste filbunken jag känner, min älskade make, erkänner att han också mår väldigt gott av att samarbeta med dessa djur.

Häst är bäst. Så är det bara.



Emmeli

Måndagshälsningen!

Vi landar i måndag och på sin plats, en liten tillbakablick på veckan som gick, innan vi landar och blickar framåt!

Vi startade med Tillsammansmåndag i vanlig älskad ordning. Vi spelade hockeyspel, friskluftande oss och spelade fia med knuff tillsammans. Magiska stunder!!

Jag tog min premiär-ridtur med Fjödur. Turen gick fint. Galoppen över snöiga åkern, var magi. Vad som hände vi sadlingen (att F blev rädd, slet sig, hamnade ut på mellanstora vägen och orsakade smärre hjärtsnörp i några sekunder..) det låter vi hamna i kapitlet ”sånt här händer när man är en rädd liten Fjäder som hamnat på ny plats, bortryckt från sin trygghet, och nu med alllllt och alllla nya för honom”. Pappa M grejade med vår lilla högt älskade hästpojke och från att vi första dagarna knappt kunde klappa F, så har det redan hänt mycket.

På tisdagen hade jag och alla barnen Kulturdag. Jo, jo! Vi tjavade ner på byn med små och stora ben, hamnade i mamman och pappans ”gamla giftasfestlokal” och bjöds in till en underbar föreställning av den bästa Kulturskolan på jorden. En Musikalisk Resa bjöds vi!

Sen knatade vi hemåt och jag bjöd älsklingar på våfflor och nykokt hallonsylt. Tror ni på barnajubel?

Barnen hade lekstunder långa och röriga som jag vet inte vad. Men jag ÄLSKAR det. Är absolut en städnissa som älskar ordning och reda. Men lika mycket älskar jag synen av och ljuden från barnen när dom är inne i en riktigt härlig lek. Ordning räcker om jag har en stund på morgonen och kvällen innan natten.. där emellan ser det mer eller mindre ut såhär i hela hemmet. Barn ska få leka. Sådetså.

Nej, gråt inte. Det gjorde inte jag. Jag skrattade rätt gott, faktiskt när jag hade omplantering. Av mina ”övervintrade pelargoner”. Superfrodiga redan nu. Verkligen.

Jag gjorde två rysligt fina loppiskap. Kandelaber och söt kopparkittel.

Jag tog en utav Bertils långa sovningar till att sitta ute i vårvintervädret som likande april, för att jobba mig genom mailkorg, skriva utkast för samarbete osv.

Bertilen åt äpple ute i stormen och hade två kompisar som inte alls var intresserade av sitt granris utan på sitt sätt bönade om bad. Om äpplet, förstås.

En endaste femtimmarssväng var storasyskonen på förskolan. Och det räckte för att haffas av Herr Äckelsjuka. Det är tusan inte en schyst tid, Vabruari. Lilla hjärtat. Så tapper. Och tack och lov en lindrig variant och med ingen annan i familjen som blev sjuk.

Fjödur fick stanna själv i hagen för första gången medan dom andra två hästarna var på tur med alla familjens människor. Det var hopp i luften. Magis-snusket verkade ha coolat ner sig, Juniflickan var piggare. Alla var ute och tjavade runt åkrarna, solen sken och det var goood fredagsstämning.

Hade aldrig kunnat ana hur trevligt det här hästlivet skulle bli, där samtliga är så involverade.

Helgen inleddes med hästtur följt av fika ute på bron. Helgen blev så mysig. Fylld av sånt vi tycker om. Framförallt; frisk familj. Endast någon snorkråka som vägrar ge sig iväg. Tacksamt!

Vi avslutade veckan med stort Vetebullebak, jag och barnen. Den ni! Svettigt som ett gympapass! Men så himla trevligt.

Och mitt i allt där vi höll på att baka blivande 6-årskalasbullar, så kom jag på att ”men jädrans!! jag rullar några släta bullar också så haar vi ju semmelbullar till på tisdag!! hurra!!”

Farmor och Farfar kom och grillade korv med oss och provsmakade nybakta bullar. Så gott veckoavslut!

En vecka fylld med livet.

Nu väntar den sista februariveckan på oss…

Veckans planer:

-Mysa skiten ur sista dagarna av februari. Hujedamig som vi varvat med sjukor bland samtliga familjemedlemmar sedan sista veckan i januari. Vi satsar på hemmamys med små kära besök här hemma under veckan. Försööker hålla oss ifrån baciluskorna… och har det gott på kuppen, förstås!

-Gå på Utvecklingssamtal för Storasyskonen.

-Fira Semmeldagen! Längtarrrr! Det blev ju liksom inget finfika i helgen som var men semmelbullarna ligger beredda i frysen.

-Sända er hälsningar. Tänker mig ett inlägg med En Liten Vitaminkick! En hälsning med ritningen av Foderbordet till hästarna som så många frågat om. Och känner jag livet rätt så bjuder det på sina inslag utan att jag kan planera. Som det ska vara, tänker jag.

-”Leka” med hästarna. Varken jag eller M är ute efter någon ”härskande” position gentemot våra hästar. Vi vill mer än så. Vi vill skapa er ralation, en vänskap och en vilja där hästarna har lust att samarbeta med oss. Vi använder oss av ”De sju lekarna” (googla du som är intresserad) väldigt mycket. Just nu är jag och Lilla Fjädern alldeles i början och han är en fortfarande ganska ung, väldigt känslig själ som tycker det mesta är jätteläskigt. Så just nu jobbar jag stenhårt för att visa honom att så ej är fallet… tålamodskrävande, milt sagt. Lika utvecklande och en helt fantastisk känsla för varje steg framåt.

-Unna mig en tur till Blomsteraffären nere på byn. Hoppas att dom fått in några Mårbacka! Ni såg ju hur mina såg ut.. jag behöver nog fylla på med någon fräsching, haha!

– Njuta av livets guldstunder. Alla dagar är inte balans och superhärliga, rakt igenom. Ofta, så bjuder dagen på lite av varje, eller hur? Men med gott fokus och positiv inställning, så kan mycket påverkas till det bättre.

-HemmaMamma-njuta. Små härliga stunder tillsammans med dom där tre som är halva-halva mannen och mig. Älskar att få vara med.. mitt i samtalet ute i hästhagen tillsammans med vår femåring, .. när han pratar om hur mycket han älskar hästarna, för att i nästa sekund fråga ”vad är en stjärna egentligen?… är solen en stjärna?” varpå jag vässar mina geniknölar och försöker svara på allt så gott jag bara kan. Jag nyper åt mig av pysselstunden med Juniflickan där hon plötsligt avbryter och säger ”mamma..? jag ÄLSKAR dig!”.. eller goset med den där lilla plutten som nu är närmare 1 år och 9 månader som ena sekunden hänger under mammas underställströja och sörplar mjölk, nästa kastar yatzytärningar och försöker hänga med i spelet och tredje sekunden säger ”mamma? Klaaam!” och ger mig den mysigaste kramen jag kan tänka mig.

Önskar er en fin sista februarivecka! Ta hand om er. Som alltid; – allt ni bara kan!



Emmeli

När vi plötsligt blev med en hel hästflock. Låt oss presentera; Drömgårdens Isprins!

Hej där, Lilla welshponnyn Chippen! En cool, obrydd, lite avvaktande men efter tid och kärlek, väldigt gosig och trevlig 15-årig man. Han gör våra barn lyckliga, varje, varje dag. ”Mamma! Hästar är så härliga djur”, säger femåringen och är lyrisk över hela alltet. Att låta honom mocka skit är ungefär som att ge en godistokig en godispåse.

Och så den där mannen. Ikran, det norskfödda, otroligt kraftiga 11-åriga kallblodet, Döle-pojken (Sveriges motsvarighet till nordsvensk brukshäst) . En hästpojke som är trevlig, makalöst social och S Å VACKER. Gå till honom med vilket skoskav i själen du än har, borra in ansiktet i hans manke, pussa mulen..och han lindrar och gör dig lycklig. Jag lovar! Seen om du ber honom att gå ut på tur med bara dig, dåå kan strejk uppstå… vilket det gjorde för oss, smått brutalt i början, men som mer och mer landar i att jag och M är hans ledare och I litar mer och mer på oss. En häftig resa och utveckling att vara med på.

Ikran träffade vi i höstas på samma gård som Chippen. Det var han som gjorde att Den skäggige plötsligt hade ett klappande hästhjärta. ”Det här blir ju din häst!”, sa jag till M efter första mötet när M var stensäker på hästen, men inte jag. Jag tyckte hästen var vacker inifrån och ut, men kände spontant att … ”det är NI som matchar till hundra procent”…

Så landade dom två hästpojkarna här hos oss. Jag, med massor av islandshäst-, och ganska-mycket-brukshästerfarenhet i ryggsäcken men med en känsla av ringrostighet deluxe. M, med en hästuppväxt inom familjen i ryggan och sitt coola, coola lugn som alltid. Tillsammans började vi en Hästresa. Vår alldeles egna.

Redan första veckan var det så tydligt. Det här blir ett intresse vi delar, jag och M. Från början till slut. Helt fantastiskt.

Tanken slog oss att ”nååångång kanske vi kommer ha två stora hästar så vi kan rida ut tillsammans…?”. Men alltså, ett hästköp till på en gång kändes inte lägligt. Då, träder Världens Snällaste Svärmor in och vill ”sponsra” och vara med oss i denna Hästresa.. kunna ha chansen att rida, precis när hon vill. Förstår ni!? Snällt.. det är liksom en så pluttigt ord.

Letandet efter en tredje häst började. Omgående. Men tanken lades på is. Här hemma pågick så mycket lära-känna-tid i alla fall. Rosa moln som mötte åskoväder.. men som sedan landade i något vackert, ni vet(läs mer HÄR). Jag hade sett en annons jag snabbt bläddrade förbi.., tänkte att ”neej… inte ska jag ge mig på den där känsliga hästen som kräver en rutinerad ryttare….leta vidare”. Några veckor går och jag råkar se tillbaka på den där annonsen igen. Beslutar mig för att våga åka dit. Det blir söndag i slutet av januari och jag och Svärmor åker fem mil norrut.

Där mötte vi en Isprins. Som var precis som beskrivet; otroligt känslig. Ja, skygg… och rädd för allt och lite till. Ingen barnhäst, alls. Ingen nybörjarhäst, alls. Och jag? Jag var salig. När jag landade i sadeln, kände jag mig så hemma. ”Det är ju den häär rasen jag ridit sådär 25 h/veckan på, handskats med sedan 9-åring, jobbat med, Lett människor i långa led efter mig, bångstyrat i stor flock och mött otroligt många individer inom denna ras. Jag kände mig så hemma. Hästen var jag i hästformat. Kemin stämde till 100 %. Jag somnade med ett leende den kvällen.

En vecka senare åkte jag och M samma tur, igen. Jag ville att mannen skulle få träffa Isprinsen, innan beslut togs. ”Nämen.. jag tycker vi kör!”, sa han, coolingen, efteråt. Ytterligare en vecka senare, förra söndagen alltså, så hämtade vi hem honom….

Låt oss presentera Drömgårdens Isprins; Islandshästen Fjödur.

Namnet betyder Fjäder. Och speglar hans personlighet så väl, på flera sätt. Mycket häst i liten kropp. En 8-årig (islandshästar rids in tidigast som 5-åring och Fjödur klassas som ung, mao) så försiktig islandshäst. Ändå så pepp, positiv och glad. Och helt underbar. Jag. Är. Så. Kär i honom. Min ögonsten, som jag fantiserar om att få ha så mycket roligt tillsammans med. Men ooh som här finns att jobba med. Det ser jag som en utmaning. Men tänk, i vår, när marken är bar och skogen är fylld av kvittrande fåglar. Då rider vi ut på långtur tillsammans. Jag och Isprins. Och Ikran, med antingen M eller Världens Snällaste Svärmor i sällskap. Så drömmigt!! Lilla Chippen, han får sin kortare pluttponnylämpliga turer, förstås.

Vi var väldigt spända på att släppa ihop pojkarna. Hur skulle Hästpojkarna reagera?

Fjödur landade. Möttes av en lyckligt gnäggande Ikran och nyfiken lillponny. Som vi anat, har våra två första hästpojkar saknat att vara i en riktig flock, som är svårt att få till på ”bara två”. Lycka uppstod. Lite skrik och gnägg… och en herrans massa arga öron bakåt, från Chippen. Inom några minuter var rangordningen gjord. Ni ser ju själva. Fjödur är Flockens ledare. ”Mammuten I” pustar ut och tycker det är skönt att slippa den rollen, som han aldrig hade bett om ett endaste dugg.

Så, så gick det till när Drömgården blev med hästflock. Den sista pusselbiten som fattades, var Den Lilla Fjädern. Isprinsen. Nyp mig i armen.

Tripp Trapp Trull i Hästmagi.

Emmeli

Måndagshälsningen! .. med glimt av vår nya familjemedlem!

Hej i måndagen!

Hoppas att er veckostart känns god. Tänk att fåglarna kvittrar mer för varje dag nu. Och att det är den där tiden när man märkbart både ser och känner att ljuset återvänder, mer för varje dag. Något att försöka omfamna sig med och njuta av maximalt, eller hur?

Ok. Dags för Måndagshälsningen! Håll i er angående förra veckoavslutet. Tappa inte hakan och så vidare! Veckan som gick, fylldes med…

Måndagspepp!

En ridtur på Ikran. Med Chippen bredvid, förstås. Heeemska tanke, att dra iväg utan hästvän, säger I. Men vi jobbar på med det. Stora Mammutens självständighet och förtroende för oss.

Piffade till tisdagen med plättmellis och jublande ungar!

En typisk onsdagssyn. Vardag. Älskade vardag. Storasyskonen var två 5-timmarssvängar på förskolan medan jag och lillprins myste hemmavid. Donade i hemmet med tvätt och städ, läste böcker och sånt.. ständigt med hästpublik.

Motionerade. Varav en tur med fina byavännen.

Det blev lill-lördag och pappan var iväg och sände hockey i stan. Vi här hemma struntade i matchen och myste ner oss, samtliga nybadade, med popcorn, täcken och kuddar, framför Paddington. Vilken fin film!

Det blev torsdag och mattorna hivades ut på vädring. Storasyskonen åter hel-hemma och medan Lillebroren sov ute i vagnen..

..njöt jag så av tiden med dom där två..Så fina stora små samtal om livet ur deras perspektiv. Det häftigaste som finns, ju!

Vi firade in helgen mitt i städröran. Med bullar och mjölk och äppelkinder sedan uteleken.

En tur till Tant G tog vi oss också.

Så blev det fredag. Småttingarna agerade minibagare så vi hade gott fika när Mammamormorn kom och myste med oss under dagen. Bertan visade sina skills och pekade och berättade för mormor vad han har där i sin söta pekbok. Prinskorven som pratar mer och mer för varje dag. ”Liggelin” (piggeling) och ”Chiiippss” (chips) är två utav dom senaste favvisorden… ni anar att det är ganska så härligt att vara Minsting, va?

Jag fick så himmelens fin tullisbukett. Å, vad glad jag blev och är ännu av dessa blomster!

Till kvällen hade vi Fredagsmys med Svärisarna här hos oss. Det var sån härlig kväll och jag skrattade så tårarna rann tillsammans med Svärmor. Exakt hur underbart som helst! Och den där grytan, den var välsignad minsann. Dagen efter tvärbjöd vi upp ganska-nya-fingrannen längst ner på vår lillväg. Så, då hade vi gryt-lunch här hos oss.

Lördagen hade vårvinter-och-hästfokus. Till natten när barnen sov, satte jag och M dom första tapetvåderna. MAGIII! Overkligt. Och! Vi blev nääästan osams för typ första gången någonsin. Jag, stresspulvret, tyckte att M (luuuuugnet själv) var SÅ LÅÅNGSAMMMM. Jag tänkte att limmet skulle ha torkat innan våd-eländet satt fast på väggen. Men, det gick förstås prima. Som alltid när M påtar (duktiga duktiga M). Jag tänker att ni inte är nyfikna alls på tapeten…eller? 😉

Och vad i hela friden hände då, på veckans sista dag? Som gjorde att hjärtat stannade för ett slag, sedan slog dubbelslag och bäddade in livet i rosa moln-känsla? Medan Farmor och Farfar pysslade om barnen…Vem hämtade vi då hem?

Säg hej och välkommen! till sötaste hästen jag någonsin skådat!

Ja, kära hjärtanes. Jag tappar orden. Försöker ha måndag, få något vettigt gjort men känner att fötterna är på molnen ännu och hästhagen är enda stället jag vill vara i…

Veckans planer:

-Mysa med småttingar! Alltid, först först först i mitt liv. Älskade ungar.

-Försöka förstå att där ute i hästhagen står det nu tre pållar. Som tillhör oss. Jag ska berätta mer för er, om hela alltet och vår hästplan.

-Andas. Jag var så himla nervös förra veckan förstår ni.. hade en pirrlycklig vecka, kändes overkligt alltihop. Den här veckan ska jag ta igen en hop djupa andetag, så att säga. Känner att min magkatarr lurar runt knuten… som den ofta gör när något varit lite för spännande eller livet varit lite väääl fyllt (M har jobbat extraextra senaste veckorna.. men nu är vi åter i ljuva balansen.. varpå lilla magen kan behöva sparka bakut en dag eller två för att säga ”Emmeli! Nu ska du coola ner dig igen!”).

-Ringa viktiga samtal och göra pappersarbete. Ej kul men nödvändigt. Samt också försöka skapa för er inspirerande inlägg, både tillsammans med ett företag jag tycker så himla mycket om (ni med, tror jag) och även ord och bilder från livet, som det bara faller sig, ni vet. Livet är min vägvisare!

-Susa till bvc med Minsting.

-Köpa hem jord inför kommande omplanteringar.

-Rensa ur Storebrorens garderob och fylla med ny storlek. Det mesta kusinärvt och hämtat ur ”klädförrådet”. Sån lyx att ord ej finns (tack mostrar för er sanslösa givmildhet!!!).

-Hantera hästar. Leka och latja och lära känna. Kanske väntar en ridtur.

-Tuffa på i renoveringen. Just nu ropar Minimannen till pappan där på övervåningen; ”Pappa!! Looova att inte tapetsera NÅGOT utan mig!?”, och verkar med andra ord inte renoveringsless ännu trots att han varit renoveringsunge sedan ett års ålder. Vi pendlar mellan tapetsering, takmålning och väggreglande just nu.

-Inleda helgen i Mäjadalen för Alla-hjärtans-dag-mys!

Ta hand om er. Allt ni bara kan. Så hörs vi snart igen, ok?



Emmeli

Vårvinterviskning… och något galet!

För mig finns det inte mycket som slår det där;

En tur tillsammans med hela familjen. Alla mår gott, inifrån och ut. Ungar och hästar härs och tvärs. I det ljuvligaste vädret. En minusgrad och värmande sol.

Jaa! -den här helgen bjöds vi på Vårvinterviskande väder! Tycker så mycket om denna femte årstid här i norr.

Vi gick på nya vägar för hästpojkarna. Men dom är ju, tillsammans, världens coolaste. Nere vid havet var det vackert i vanlig ordning. Sån lyx att ha det här några minuter till fots från gården. Vidder från köksfönstret är mitt bästa. Att dessutom snabbt kunna andas hav, är nästan för bra för att vara sant. Höga Kusten är Själamagi.

5-åringen sitter som gjuten där på ponnyryggen. Igår lärde han sig att luta sig framåt och bakåt beroende på lutningen i naturen. Det är ju mest uppför och nerför här i bygden, liksom.. så det var finurligt att lära sig, ju. Såna där små människor snappar upp allt och lite till som karbonpapper alltså.

Småsyskonen hade det gott i vagnen, dom också.

Så tog vi skoterleden hem och 650-kilos-mammuten klev inte igenom en endaste gång. Leden var som den härligaste autobahn, mao. Ikran och M travade iväg bredvid varandra, som ler och långhalm. Själv svettades jag jäkel av att styra mitt gäng framåt.. finemang gick det på leden, men sista biten hem tog vi över åkern där solen värmt upp skaren sådär lagom att vagnsdäcken skar ner.. ooom och om igen. Äschdå. Väldans bra träning blev det!

Väl hemma var kinderna mer än varma och vi kisade mot solen och njöt. Hästarna rullade sig i hagen medan jag och den skäggige stod där och konstaterade att ”Drömgårdslivet… vi är inte dom som har koll på allt.. barnen springer lyckliga runt i håliga strumpor.. Källsorteringen välllller över. Det är en del ”ja justja”.. men carpa skiten ur livet, det gör vi tusan bra!”.

Hoppas att ni haft en god helg. <3

Jag sitter här i Salen nu, med långkallingarna ännu på och hör hur det plötsligt smattrar mot rutorna och vinden viner. Väldans tur vi njöt av finvädret igår. Idag, har vi haft fokus på något annat. Något smått helgalet. Men hutlöst roligt. Jag har senaste två veckorna mumlat saker som ”idag bestämde vi oss för något galet, men jag måste få smälta beslutet lite för mig själv först”. Jo, jo.. Idag drog vi iväg och hämtade hem en ny familjemedlem, förstår ni. Mer om det en annan dag. Vad tror ni det är??

Glöm inte gilla Drömgårdsliv facebooksida för att få dom senaste uppdateringarna. Klicka HÄR för att gilla sidan, bums!

Emmeli

Rapport från ”Hästdrömmen”!

Rapport från ”Hästdrömmen”!

Äntligen får vi vakna till en riktig Vinterdag här på Drömgården.

Kalla grader, nysnö på marken och med vacker soluppgång. Efter söndagsfrukost ger vi oss ut, hela familjen. Om sisådär en vecka har hästpojkarna bott här på gården i två månader.

Kära nån vilken Berg-och-dal-bana det har varit..

Efter två rosaskimrande veckor (dom klassiska första två veckorna, ni som vet ni vet…) så bröt mardrömmen ut.

Ja, mardrömmen för undertecknad. Jag som varit nog nervös över att vi skulle ge oss in i det här, ack så efterlängtade, kapitlet i vårat liv. Då kände jag bara ”jag saaa ju det, vi skulle inte ha dragit på oss hästar nu!!!”. Mannen såg olycklig ut. Världens snällaste. Och där satt hans fru i hallen och grät som ett barn på trappens nedersta steget.. hon var rädd som ett barn, därav gråten som ett barn. Hästkraken hade ju mött henne i hagen, plötsligt som ett odjur istället för den coolingen han är. Öronen bakåt, munnen på jakt och rumpan emot … kickandes. Jag vill inte ens tänka på vad som hänt om jag inte hade kunnat kasta mig under stängslet där och då. Jag veeet ju att jag skulle gjort tvärtom, gått emot honom.. men tjena tjena, när en 650-kiloskille muckar med en…Såklart jag var livrädd och i chock. Den kvällen hade jag kunnat betala dyrt för att bara bli aaav med eländet där ute i hagen.

Drömmen blev en mardröm.

Så gick det en dag. Och jag var ute i hästhagen igen. Sa åt den där Mammuten att ”hörru du, här är du så varmt, varmt välkommen, vi kommer att ta väl hand om dig. Men, Du ska minsann inte flytta på mig sådär. -Flytta på DIG!”.

Där började vi vår knaggliga väg tillbaka. Vår korta första-tid kändes som utsuddad och i mina ögon hade jag köpte en väldigt dyr och otäck häst. Jag hade blivit rädd. Efter att ha mött så många hästar, gått och styrt och ställt i en stor flock… där jag alltid, alltid haft respekt men aldrig varit rädd. Nu, hade jag blivit livrädd för min egen häst. Fy farao, så besvärligt…

Vi som skulle ut i skogen tillsammans. Och tanka kraft för livet.

Den skäggige, han klickade med Det blå berget från dag ett vi träffade honom. Dom är så lika varandra, låter galet va? Men det är sant. Jag, har varit mer avvaktande, ända från start. Mer än tacknämligt att vi nu i detta fall vill hästlivet lika mycket, så vi beslöt oss för att ”det här ska vi klara, tillsammans”. I alla fall, ge det en redig chans.

Dag efter dag. Har vi läst och läst. Tagit reda på allt vi kan tänkas behöva veta. Fått råd och hjälp från superkunniga vänner och bekanta. Jag och M har gnetat på, försökt lärt känna våra hästar så mycket vi bara kan, jobbat med övningar för vänskap, trygghet och tillit..

Idag…?

… ja, idag.. kan jag inte förstå hur han någonsin har kunnat bete sig illa eller skrämma någon?

Vår fina fina Mammut-pålle. Och lillvännen Chippen.

Ikran är som en ny häst idag. Har funnit sig i rollen som flockledare, vilket han ju inte var van vid alls när han kom till oss och alltså tog på lite för stort allvar. Han var vilsen. Längtade säkerligen både hem, efter sin kära och till hela flocken som bara försvann. Resan hit till oss var också en pärs för honom, han var så stressad när han klev ur lastbilen. Nu i efterhand känns det inte konstigt alls att han reagerade som han gjorde.

Idag high-fivar jag och mannen. Vi är inte på något sätt ”färdiga”, tvärtom.. NU kan vi börja, snarare! Börja jobba med våra hästar som vi vill, tagga för skogsturer och annat vi önskar. Nu, efter att storhäst haft en tid av testande…på bakbenen, ..hoppandes.. studsandes och som slitit sig så både M och jag stått på knäna, ordagrannt. Men, som nu landat med alla fyra fossingarna på marken igen..

Dagens häng i hästhagen var magi. Vi ryktade och gosade och väntade på snäll-bonden som skulle komma med ny höbal. Ikran följde mig som en hund bara jag bad honom, inga hårda tag eller piskande spön, hit har vi tagit oss med tålamod och kärlek.. och så ska hela alltet få fortsätta…

Barnen är så lyckliga i sin ponny. Och lilla Chippen, han fick bli mitt plåster sedan den där kvällen i början av december. Han har hjälpt mig att läka rädsla-såret… jag trodde liksom att jag aaaaldrig skulle våga mig nära en häst igen, förstår ni… och en pluttponny kändes alldeles lagom till skillnad från ett stort Blått Berg. Det kändes så vansinnigt sorgligt där och då. Inte världsviktigt. Men drygt.

Att vi är så på rätt väg nu, gör hela familjen så glad. Trots att det inte varit oproblematiskt hittills, så har jag ändå älskat varje dag med hästarna. Att få ta hand om dessa djur, höra deras själagoda hö-tugg.. dofta mule.. det är så härligt!!

Minimannen drömmer om att bli bonde.. och blev så himla lycklig när hans mamma kallade honom för ”hästbonde” häromdagen. Idag sa han; ” Mamma! Jag är ju hästbonde nu, det sa du ju!?”.

Såklart han är det. Lilla hjärtat.

Bertilen. Den största och samtidigt minsta djurvännen jag vet. Ingen kan ta miste på hans kärleksströsslande.

Det var det, en rapport från Hästdrömmen. Drömmen som blev en mardröm som nu vänt åter. Nyp mig i armen. Och må det fortsätta såhär. Det är förskräckligt trevligt, med två så vackra djur som står precis utanför sovrumsfönstret varje morgon och väntar på att vi ska öppna och säga God morgon!

Emmeli