Den här hösten har varit fylllld av liiv. Så mycket bäbisgos och bäbisnjut. Samtidigt så känslosam. Ikran, vår älskade storhäst har ”flyttat hemifrån (läs om det om du vill, HÄR)”.
Den dagen var så smärtsamt sorglig och många dagar efter likaså. Men lilla S har gjort det enkelt att skingra tankarna. Och nånstans långt inne så visste vi ju, att det var rätt beslut. Som jag bland annat skrev den dagen han flyttade;
”Att ha hästar är fantastiskt. Men en omstrukturering i flocken, är ett måste. Barnen älskar hästarna och att rida. Deras lilla ponny är dock inte mycket till ridhäst längre, mer är små korta skritt-turer. Islandshästen (Fjödur alltså) är inte heller någon barnhäst, ett endaste dugg. Och Ikran är alldeles för mycket häst för till exempel en sjuåring (dock inte om ni frågar den coole sjuåringen). Det vi ”behöver” för att få hästlivet att fungera gott nu i livet, är ”en lagomstor, lagomfartig familjehäst” som både päron och barn kan ha det gott med”.
… Jag landade i tanken att ”Ikran har flyttat hemifrån nu.. antingen kommer han tillbaka eller så ordnar han någon annan åt oss. En lkran i en islänningskropp, vilken dröm det vore..”.
Resten är historia…
Här är han! Smått overkligt hur han hamnade här hos oss. Hela familjens häst.
”Det här var ett bra köp, mamma!”, sa ena lillungen den där soliga senhöst-söndagen för några veckor sedan när han just lastats av transporten han färdats med från söder.
Vår nya islänning, Berserkur (isländskt namn. betydelse: Stark man). Berry! 11 år och i sina bästa år.
Familjens egna Lillberg.. kraftig som en mini-Ikran, luuugn som en Mini-Ikran, ja faktiskt till och med ännu coolare och än mer orädd.. och inte ett dugg bufflig (som älsklings-Ikran) och precis den hästsjäl vi bara kunnat drömma om. Lite mer gräddig i kolafärgen är Fjödur… och helt och hållet raka motsatsen till Fjödurs lynne.
Med ett hjärta på mulen, till och med!
Han känns nästan lite föör bra för att vara sann. Han är så enkel liksom. Så lätt att ha med barnen samtidigt, precis såsom vi vill. Känslan när vi tog första turen.. M ledde Olof som red Chippen.. bakom det gulliga ekipaget kom jag och Berrypojken. Så MAGISKT mysigt! Berry är naturtöltare och ni som vet, förstår lyckan i det.
… men lilla vännens första tid här på gården har varit allt annat än lätt. Till en början tedde sig hästpojkarna precis som väntat, Fjödur satte Berry på plats och B hade inget som helst intresse att bråka, han är väldigt låg i rang, så mer drama än så var det inte.
Här hade nya lilla flocken börjat gå ihop sig fint. Äta tillsammans. Vila nära tillsammans. ”Nu har nog Fjödur accepterat Berserkur”, sa vi en kväll.. för att jag dagen därpå plötsligt hörde skrik utifrån hagen när jag stod i köket…
Fullt hästbråk, värre än på hela tiden. Jag kastade mig ut i hagen och avbröt det hela. Blodet pulserade då ut från Berrys ena knä. Och han haltar. Skit. Troligtvis hade Berry gått på knä mot en sten i hagen…
Vi lyckades med lotsning av bäst-veterinären i luren samt finaste hästgrannarna, linda det hela bra och Lillberget repar sig otroligt snabbt.
Dagen efter tittar han ut från sjukboxen/ligghallen (.. eller ”vip:en” som vi kallar den) och undrar vad vi sjåpar oss så för, ”jag har inte så ont längre, alls faktiskt”. Puuuh, säger hans nyblivna ägare..
Därefter fick Berry gå i egen hage igen, vi behövde börja om med makandet av kompisbanden helt sonika. Lugna dagar därefter men för prick en vecka sedan, var olyckan framme igen för denna krake. Denna gång. pga. oss människor. Han hade fastnat med ena foten och fått ett snöre lindat kring karleden/fotleden. En tankevurpa som höll på att kosta oss ett av fyra värdefulla ben. Jag mår sååå dåligt av att ens skriva det här, det var en så otäck upplevelse då hästen var mycket, mycket medtagen…så pekpinnar eller dylikt behöver vi inga. Vi har bannat oss nog, jag lovar.
Vår fantastiska veterinär kom snabbt och hjälpte oss.. därefter har vi haft en orosam, oviss hästvecka..
Tempat dagligen. Gett smärtstillande/antiinflammatoriskt dagligen. Fodrat honom i småportioner fyra gånger per dag (för mycket foder i detta läge, där hans stått nästintill helt stilla, kan ge kolik= mardrömsläge). Hängt där nere med honom, massor.. alltsammans mitt i det övriga livet som pågår. Låt säga att veckan varit ett PUSSEL.
”Kling & Klang” har stått och tittat in…
Igår kände jag mig smått vinglig av trötthet.. men trots krångel, så är det så lyckligt att han är här.. och dagen idag, är än lyckligare. Berrypojken verkar vara en fena på återhämtning…
Det har gått en vecka sedan denna olyckshändelse, hältan syns inte och han är åter ute i egen hage igen. Puuh..
Nu knäpper vi händerna för att flocken ska kunna gå ihop snart igen… utan bakslag…
Fjödur är hög i rang, det vet vi. Han flyttade på stor-Ikran med en blick, det behövdes inget mer. Fjödur kom till oss och klev rätt in i hagen och blev flockledare dag ett… sköönt, tyckte Ikran som inte alls ville ha den uppgiften på sina axlar. Nu har Fjödur verrrkligen ledarrollen sedan alla år här och nya hästen vill inte bråka om saken alls, han är väldigt låg i rang, … men det spelar inte någon roll verkar det som.. vi hoppas att det ska ge sig med tiden. Fortsättning följer…
…
Så nu vet ni, att vi har en ny hästvän att älska här hemma… och att älskas utav! Vår fina, fina Berrypojke.
Det stockar sig i halsen. Gråten är så nära, hela, hela tiden. Bryter ut och sansar sig, om vartannat. ”Det är rätt beslut. Det är rätt beslut. Det är rätt beslut. Är det verkligen rätt beslut?”… ord, på repeat just nu.
Idag är en otroligt (känslomässigt) tuff dag. Idag har vi sagt hejdå till en älskad, fyrbent, familjemedlem. Ett ytterst o-egoistiskt beslut där vi tänker på djuret och inte oss, i första hand. Hade vi varit ego och satt våra känslor främst, hade han aldrig lämnat gården. Men vi önskar honom mer. Tanken när vi fick äran att börja kalla honom för vår, var förstås att vi aldrig någonsin skulle skiljas åt, förrän livet skulle ta den saken i egna händer, alltså. Så händer det, livet, och vi vill inte byta hur det har utvecklat sig, mot något, men dygnet har bara sina tjugofyra timmar… och..
…
-Livet. Det är ett endaste ”åka med” och en himla massa ”att välja är att välja bort”. Ibland behöver tuffa beslut tas, än fast det river inombords. Det här beslutet är på inga sätt spontant.. det har vänt och vridits på tanken i minst ett par år nu. Till salu på nån himla hästsite, det skulle han aldrig bli…”men dyker det upp ett hem som vi bara tycker verkar vara tusen procent underbart för honom, med mer tid för honom än vi kan ge, då kan vi fundera…”.
Det hände. Och idag sa vi hejdå.
Till vår älskade Ikran.
Hjärtana fyllda av Ikran-minnen. Vi är så tacksamma för åren vi haft tillsammans. Vad mycket vi lärt oss. ”Vilken resa det har varit”, än hur klyschigt det låter.
Men jag har svårt att förstå och förlika mig vid det, att han som tryggat och förgyllt hela gården, stått där utanför fönstret och tittat in som för att säga ”god morgon” varje morgon, nu inte längre strövar här…
Vackra häst-själen.. som kom till oss när jag behövde honom som mest.
Tacksam att alla barnen fått leva intill honom dag för dag alla dessa år..och att till och med lilla bäbisflickan hann träffa honom. Det känns mer än fint.
…
Vi köpte honom, tillsammans med lille ponny-farbrorn, uppe i norr, för prick sex år sedan. Efter att jag hästat otroligt mycket sedan 10 års ålder, hade hästandet nu varit på paus i några år och själen skrek efter häst.. såklart vi skulle ordna oss det, var vi båda så överens om.
Bertil var ett år och övriga barnen tre och fem år. Jag föll totalt för att den skäggige föll för en häst, det var liksom lite för drömmigt för att vara sant, så fantastiskt roligt att vi kunde dela det intresset. Köp det blev och till gården det anlände ett fantastiskt radarpar. En stor döle-pojke och en liten ponny till barnen. Vi hade då så väldigt mycket mer tid för en stor, 600-kilos-Ikran i vårt liv och framförallt den skäggige, som var den som föll för denna häst allra mest och tog sig ann honom som sin… jag har alltid tyckt att han är fasligt stor, tyckt om att gosa med honom i hagen och ta en ridtur med honom i skogen nu och då, bra så. Men att jobba på med honom har aldrig varit mitt intresse. Islandshästen införskaffades och det är ”min ras”, där är jag hemma. Charmigt till tusen har det varit när vi gett oss ut tillsammans, jag och M, på varsin häst. Vi alla har också älskat att titta på när M och Ikran jobbat tillsammans.. hur M kan, med enbart kroppspråk, trygghet och blick, få den där jättehästen att vilja göra det han ber om… en övertygelse de sinsemellan. Något som jag bara aaldrig känt att jag kan ge Ikran och faktiskt inte ens haft något intresse att jobba mig till. Om Ikran var i en islandshäst-storlek, då .. men nu är han en jättehäst.
Å puh.. Älskade jättehästen… (om jag gråter en skvätt nu? absolut).
Men livet, ni vet.. ett enda ”att välja är att välja bort”. Ridturerna tillsammans har bara blivit med glesare och glesare mellanrum. Bara en sån sak att vi nu har två älskade barn till och tre av fem barn spelar hockey och pappan dessutom är hockeytränare.. Otillräcklighetskänsla…än fast vi vet att vi gett hästarna de bästa förutsättningarna och låtit de leva såsom hästar önskar och mår allra bäst utav…. så naturligt det bara går. Hur vi än vänder och vrider på det, så har även vi bara tjugofyra timmar på dygnet. Vi har valt att bilda stoor familj, med många barn. Vi vill inte säga till barn tre, fyra, fem att ”nä du, tyvärr orkar vi inte med att du ska få spela hockey” (eller vad det nu kan vara), ”pappa ska jobba på med kallblodet istället”. Nä.. vi vill ge alla barnen samma förutsättningar att få greja på med det de vill. Vi vill orka finnas för alla barnen lika mycket. Och så har vi minst tusen andra saker vi vill göra här hemma också.
Att ha hästar är fantastiskt. Men en omstrukturering i flocken, är ett måste. Barnen älskar hästarna och att rida. Deras lilla ponny är dock inte mycket till ridhäst längre, mer är små korta skritt-turer. Islandshästen är inte heller någon barnhäst, ett endaste dugg. Och Ikran är alldeles för mycket häst för till exempel en sjuåring (dock inte om ni frågar den coole sjuåringen). Det vi ”behöver” för att få hästlivet att fungera gott nu i livet, är ”en lagomstor, lagomfartig familjehäst” som både päron och barn kan ha det gott med.
Så nu vet ni. Varför vi släpper taget om döle-pojken. Vi önskar honom mer ompyssling, mer skog. Det kommer han nu få hos den fantastiska familj vi funnit åt honom.
Livet med alla dess kapitel. Det här kapitlet har varit så otroligt vackert. Ett sånt vi kommer minnas lite extra. Nu börjar ett nytt.
Tack för allt, för evigt älskade Du. Ikran. Hovdeblån. Blå Berget….
Efter försommarveckor med varannandagsväder, blev det nu juli och äntligen fickvi Alla-tillsammans-sommarlov,
.. i samma veva som ett lovande väderfönster för slåtter visade sig… ”Vi slår till veckan”, sa vi! … ”Men ska vi våga slå hela lägdan, det ser lite hotfullt ut med regnet där på lördag kväll och söndag…?”
Det blev tisdagen den 8 juli och väderprognosen såg nog stabil ut för att vi skulle våga.. M drog igång. Pirret!! .. du som varit med om det här med att ta in torrt hö, där vädret är din enda tork-vän, du vet, vad det där pirret innebär.
Dag 2 och Dag 3 vänds höet.
Dag 4 strängas det.
Det är varma, stekiga dagar och Bondmoran varvar skötseln av djur och småungar uppe på gården, med badutflykter och att söka åt Bonden Blom där nere på åkern för att leverera fikapackning och också titt som tätt; pappa- och traktorsugna småungar.
Här är det på slutet av dag 4 och sista strängarna gjordes,
..samtidigt som jag lagade storkok och bakade inför slåtterparty där uppe i gammköket. Vi var nu rätt trötta efter varma, idoga dagar men såg fram emot morgondagen ändå.. och tacksamheten var enorm, över att slippa väderstressen eftersom prognosen stabiliserat sig och bara, bara visade värme och sol, sol, sol…
Så blev det Dag 5.
Och in på gården vällde älskade människor in.
Människorna, som gör det möjligt för oss att få in höet.. vi klarar en del bara vi familjen, men den stora mängden, behöver vi absolut hjälp med.. att det då står människor på rad och erbjuder sin hjälp/ svarar ”självklart” på frågan om de vill hjälpa till…
det, gör oss helt otroligt rörda och enormt tacksamma.
Här i syn, min snart 77-årige far.. som jobbade mer som en 30-plussare, hurtisen där!
Kära svärföräldrarna mina jobbade som det starka dreamteam dom är!
Och små, superstarka 11-åringarna kånkade balar i massor. Mannens fina Storkusin Emanuel, bar och bar och bar, han också, ännu en slåtter.
Med jämna mellanrum ropades arbetarna upp mot skugga, vila, mat- och fikatankande.
Pastasallads-lunch under äppelträdet smakade gott!
Ett annat pausande, serverades en suveränt god hallonkaka, med vaniljvisp.
Vill du ha receptet så finns det HÄR, det är bara till att byta ut blåbären i receptet till hallon i stället. …
..blåbär OCH hallon måste också bli hur mumsigt som helst när jag tänker efter!
Tittade ut genom köksfönstret och såg Frugan, aka. Nathalie, slita på där ute i värmen.
I år, med stor bäbismage, koncentrerade jag mig gladeligen ”bara” på barn- och köksfix.. än om kroppen känns god och stark så tror jag inte att den skulle ha uppskattat en massa bal-kånkande, faktiskt.
Lyxens lyx var också att både mor och älskade hjärtevännen Carolin var mig behjälpliga i köket. GULD värt!
Arbetsivern och samarbetandet vet inga gränser denna långa ”Balpartydag”.
Alllla hjälps åt i värmen! Här drog min far och bäst-Jonas iväg med ivriga 9-åringar.. med två ekipage (tack Micke för lånet av traktor!!), dvs. två traktorer och två balvagnar, kan vi hålla tempot så gott.. första åren körde vi med en traktor och en balvagn och hela alltet tog en evinnerlig tid och kraft.
För varje år har också mängden balar minskat, tacksamt.. det är nu femte året vi tar in hö själva och 2021, det första året, var lägdan precis nysådd och gödslad och hade verkat för ko-foder under många år..nu avbröt vi arrendet och tog över vår egen lägda igen.. vi slet in 2400 balar då.. nu, har det minskat lite för var år och stabiliserat sig till ett mer lagom antal på cirka 1200/1400 balar… det är alldeles nog att få in.
Fyra älskade flickor (och ett fotande, flåsande preggo efter de) som gick neråt för att kolla läget..
Där möttes vi av denna syn.
En hövagn med höbalar och en hel skock av gulliga, glada ungar! Den här dagen är något alla våra barn ser så fram emot och för varje år arbetar dom mer och mer och mer, helt på egna bevåg.
Och tänk, att Emil och Carolin var på Hemmahemma-visit just under slåttern, i år igen. Fy farao vilken lycka!
Det går ju liksom inte att planera i förväg.. allt beror på vädret. Emil varvade med att stå på balvagnen och att köra traktorn med balpressen, så himmelens perfekt.
Här hade vi beslutat att vi var klara med balandet för dagen, ”det lilla som är kvar kan vi själva ta imorn”, sa vi, lättade över att vädret bara skulle fortsätta vara stabilt. Lättnaden hos denna människa i bild, var stor här, vill jag lova.
Årets slåttergäng 2025!!
(Kusin Emanuel fotade denna helt otroliga bild. Min Mamma och Pappa hade preciis hunnit åka också, därför hamnade de tre inte med i bild.. <3 )
…men alltså, wow, wow, wow.. i år gick slåttern verkligen som hejsan!
PUSS på toppen av en otroligt arbetsivrig vecka! Slitig.. och helt UNDERBAR! Vi älskar det här!
I flera år nu, har det inte bara varit pirrigt med hur vädret ska te sig utan till och med lite små-ångest och en redig skopa stress kring detta.. vädret har varit så svängigt och prognoserna har ändrats hittan dittan från ena dagen till den andra. Senaste två somrarna har vi måstat ta in höet väldigt sent och energin i gräset har känts låg till och med för oss hästägare som önskar lägre energi än bönderna som matar sina kossor.
I år, stabilt. Vi kunde slå i alldeles perfekt tid utifrån hur vår mark är i energi just nu. Helt underbart! Vi var klara i god tid under baldagen också, så efter detta förevigande, drog vi till lillsjön och badade allihopa innan kvällen fortsatte med välförtjänt slåtterpartaj ute i trädgården!
Mor Birgits goda lasagne serverades. Och ”Mammabröd” förstås. Jag hade också gjort en massa Rotsakslasagne. Stora och små njöt av gott att äta, dricka och av välförtjänt viiila.
Här var klockan en rejäl bit efter midnatt.. julinatten var tyst och ljus.
Jag gick runt och plockade disk, städade och bara njööt.. hade absolut inte somnat om jag lagt mig på kudden med ens alla hjärtemänniskor lämnat gården. Jag var alldeles för upprymd av dagen. Det doftade ljuvligt av höet och det var så fint med hästarna som stod och betade alldeles intill middagsplatsen..
Barnen hade tidigare under kvällen haft svårt att accpetera att slåttern var över för i år.. tills vi då kommit på att vi ju faktiskt lämnat lite, lite hö kvar till dagen efter, där längst ner på lägdan… då, kunde snyftandet upphöra..
Och dagen efter, var det tre storasyskon som var mer än peppade att få stå SJÄLVA, utan vuxna, på balvagnen och ta in det allra, allra sista höet för i år. ”Mamma! Du får INTE hjälpa till! Vi kan SJÄLVA!”, sades det på skarpen…
Lillen satt i traktorn med pappan. Och jag fick bara njuta och smått, av kärlek, kolavippa över synen av detta gäng. Så små och redan så rediga, arbetsglada och kapabla.
En så ofantligt vacker och intensiv tid, på alla sätt och vis, både i natur och liv.
Första juniveckan var det mer än gasen i botten här hemma på gården. Sju dagar med tidig uppstigning och fejande och arbetande till sena natten. Den skäggige bodde på taket, man man säga.
Nere på backen hände annat.. ”vanliga markservicen”, ompysslande av kidsen, skjutsningar till fotbollsträningar osv, osv.. oooch en massa annat.
Som att fira Fjödur, på 14-årsdagen! .. samma dag hade bjudit hit en för oss ny veterinär och hästtandläkare, som gick igenom hästarna.
Han var heelt fantastisk, veterinären/tandisen! Äntligen en hästmänniska vi kände att vi kunde lita på.. som absolut såg hur lite underhudsfett Chippen har, registrerade ”gamla tänder” men menade att de inte alls var så farliga… han tittade också på allmäntillståndet och såg hur god aptit Chippen har, inte som Veterinären som kom hit för två år sedan och bara tittade på vår tanige farbror-ponny och lättvindigt tyckte att ”Han kan ni avliva här och nu, jag ger honom en spruta så kan ni lägga en pressening över honom sedan bara”. Vi var i chock då och har liksom själva försökt göra vad vi kunnat för lilla vännen vår… givit honom uppblött seniorfoder året om, bla.. vilket gjort gott för hullet… men jag har på senare tid funderat på om det kan vara något meer än bara lite skruttiga tänder.
Här i bild är han påbörjat sederad ska tilläggas, smått bortdomnad inför munundersökning och provtagning, därför lite loj på småögonen. Till saken nu; blodprov togs på Chippen då jag misstänkt PPID på denna häst. Och mycket riktigt. Gammelsjukdomen, PPID, har nått Chippen… så nu ska vi prova medicinera honom och är det så att allt känns hållbart, daglig, livslång medicinering, så kan vi ”få en helt ny ponny igen”, sägs det… vi är sååå peppade på detta. Lättade och tacksamma, över att det finns något mer att göra för vår älskade lillponny! Önska oss lycka till! Kan hålla er uppdaterade efter vägen, om ni vill det.
Vi har två junibarn och kalasbakning är en stående juni-syssla! En hel del röj i hemmet, födelsedags-, och kalasfix därtill. Tuuur att jag har sådan himla fin hjälp, jämt.
Kanel-, och Vaniljbullar blev det av bullbaket enligt önskan från barnen.
Vi påbörjade sådderna i köksträdgården. Här strösslade Bertil ut rödbetsfrön och ringblommefrön.
Nattaturerna med lillen i vagnen… med blomsterplock längsmed vägen. Underbar återhämtning efter idoga dagar.
Föräldraföreningsmöte hit, avmaskning av ett par hästar dit. Målning av torkställning ena stunden och kokande av rabarbersaft nästa. Energin bara rusar! Återkom i oktober, framtill mars ungefär.. då är det andra energinivåer vi talar om.
Saften är för övrigt fantastiskt god och var en önskning från 6-åringen.. receptet finner ni HÄR. (jag skippar dock alla tillsatser och fryser in pet-flaskor istället.. plockar fram en och en och häller upp i fin glasflaska).
Syrenerna började blomma..
Och så fyllde vår älskade lillprins 7 år och firades från morgon till kväll! Men mer om den dagen i ett annat inlägg!
Första juniveckans sista dag, var det lyxigt teamwork åt alla håll.. Farmor åkte på fotboll med två utav barnen, Storebror barnvaktade Lilla lillebror, jag jobbade i timmar med sommarens sista samarbete, fotade och filmade .. vad, ser ni ovan.
(reklam)
Miiissa inte er rabattkod hos Västerbottenssåpa som är giltig just nu;
dromgardsliv20, ger er 20 % rabatt på ett helt köp hos Västerbottenssåpa!
.. samtidigt som mannen och snälla Farfar, hissade upp allt tegel som skulle upp på taket.
Puh, vilken otroligt innehållsrik vecka det där var. Senaste veckan har varit liite luftigare, såå skönt. Ett axplock att bestyr;
-Arbete ute i odlingen, små fikapackningar har gjorts till barn som ska på skolutflykter, mina sista kampanj-jobb har slutförts. M har fräst potatis- och rotsaksland. Det har ordnats frökenpresenter. Hängts med hästarna i sommarkvällen.. och fröknats en sista liten skvätt.. jaa, likt Pippi Långstrump ville jag ju också få sommarlov ju! 😉
I torsdags fick älskade skolbarnen… -SOMMARLOV!
Och vi är så förbenat tacksamma över att ha ännu ett långt sommarlov tillsammans framför oss.
Någon har checkat av fjärde klass, en annan andra klass… lillen, side-kick och fortsatt njutande av hemmalivet. Och någon i skaran, han som kämpade tappert i kortärmad skjorta i kalla blåsten, har checkat av sitt allra första år i skolan, från 100% hemmaliv till förskoleklass.. och det har gått som en dans.
För precis ett år sedan skrev jag ord som gör mig gråtig… om du vill får du läsa de! (HÄR).
Sommarlovet hade inte kunnat börja mysigare, än med festlig grillkväll hos Farmor och Farfar, tillsammans med småkussar och deras päron. Svärisarnas paradisäppelträd blommade hejdlöst vackert, ser ni?
Fredag och sommarlovets första dag hängde ungarna med bästisarna.
I lördags hade vi årets hittills varmaste dag, ni med?
Och äntligen hamnade pärerna i landet. Såå mysigt att göra detta tillsammans med MammaMormor och PappaMorfar. Efter slutfört beting, blev det go-lunch och fika ute på verandan.
14 juni blev också dagen vi tog sommarens första dopp i lillsjön tillsammans med kompisarna.
18 grader i vattnet, uppfriskande och helt underbart.. det var ju så otroligt varmt i luften!
Igår var det ännu en fotbollssöndag! Till kvällen, efter att tre barn spelat totalt sju fotbollsmatcher var ungarna pigga och päronen helt utslagna. Haha!
Nu är midsommarveckan här..
Jag tänker på hur stressad min Farmor Gertrud hade varit om hon såg allt som är ogjort är hemma, alla oputsade fönster, alla skurgolv som är skitiga, all oplanterad plant och gängliga tomater som längtar efter att få flytta ut i växthuset nuu osv. osv. osv…… för såå kan man ju inte ha det till Miiidsommar, förstår ni! Jag hjälpte gladeligen farmor när jag var lill-Emmeli och redan då älskade en redig storstädning.. men jag märkte också tack och lov tidigt, att lilla Farmor verkade missa målet på något vis? I all stress och alla krav? Krav på sånt där som inte alls hör till livets måsten utan är rena hittepå… såå, jag tar några djupa andetag, doftar på ännu en syrenkvist och tittar på ungskocken som jag har lov att kalla min… och tänker att jag vet, vad jag tycker är viktigast att hinna med, just precis nu.
-Livet.
.. vägrar stressas av hittepåmåsten, så jag väljer och väljer bort, .. kommer under veckan att prioritera att få ut planten på sin plats.. och köksträdgården i ordning.. skura golv kanske jag hinner ett av, men äsch, en regnig dag i juli när det lugnat ner sig på andra fronter, finns görat kvar. Just nu vill jag inget annat än att vara ute och njuta denna ljuva midsommartid, tillsammans med barnen, och det går som hejsan trots skitiga golv, lite sen utplantering eller vad det nu kan vara…
…
Fint att du tittade in här! Önskar dig en god Midsommarvecka!
(Inlägget är i betalt och så stolt samarbete, med Norrmejerier)
Det här var i söndags!
Dagen innan hade vi äntligen tagit oss i mål med stormockandet av försommarbetes-hagen och skulle nu få släppa ut hästarna där, på årets första gröna gräs.. det puttrade av förväntan i luften, hos både två- och fyrbenta.
Hästpojkarna njöt så otroligt. Minsthästen, han hade inte bråttom ut.. han får ju vara ute och beta fritt på vår gräsmatta dagligen, och hade just varit ute på sin grässtund.. vilade nu gott i skuggan i ligghallen. Älskar att pyssla om våra djur och känna att dom mår gott.
Och medan hästarna njöt i nystädade, gröna hagen.. fortsatte vi andra skitjobbet i stora vinterhagen.
Torparna bangar inte på något och länge har vi längtat till ”Skitdag med familjen B”…en alldeles ljuvlig ”skitdag”, en sån där vi kunde förena nytta med nöje.
Umgås, mått gott, få hagarna fräscha, jobba ihop gödsel till allas våra odlingar..
Kämparglöd på max!
Och sen var det dags för mat- och fikapaus!
Jag startade grillen och skivade upp det som vi alla efter svettiga arbetet nu suktade såå efter;
Norrloumi! Den helt fantastiskt goda, svenska grillosten gjord på Norrmejeriers mjölk.
Vi grillade korv och hade norrloumin som extra tilltugg. Den är suverän i en matig sallad också, tycker jag. Går att steka i stekpanna förstås men blir som allra, allra godast på grillen, är mitt tycke!
På tal om grill!
-Just nu har Norrmejerier en tävling där du kan Swisha en Norrloumi till en vän och därmed vara med i utlottningen av en grill från Weber till ett värde av 10 000 kr! Galet bra, eller hur!?
Direkt till tävlingssidan kommer du om du följer länken HÄR!
Barnen älskar också norrloumi! Glädjande till dig som kanske inte bor i Norrland, är att du kan köpa den över hela landet!
Vi fikade sedan också.. och kakan var förstås bakad på smör från Norrmejerier.
En självklarhet för oss, både vi matlagning och bakning.
Hemgjorda glassbåtarna gjorda av Norrmejeriers vispgrädde, fyllda med hemkokt hallonsylt…. mjaa, dom var inte heller dumma vill jag lova. Och hela alltet; GOTT, SOM GÖR GOTT!
Vi har inga egna kor som vi kan mjölka… så tacksamma för alla duktiga bönder här norr som håller boskapen öppna och dessutom har den allra ljuvligaste adressen för en ko.
På söndag, 18 maj, åker vi till Åsäng och myser, Veras Betessläpp väntar och vill du som vi, se när kossorna springer ut på grönbete, kan du kika in hos Norrmejerier (norrmejerier.se) för att finna tider och passande platser för betessläpp nära dig!
Varmvåren är här hörrni, underbart för både två- och fyrbenta eller hur!?
Pppsssst! Glöm inte att vara med och tävla om fina grillen… alla info finns inne hos Norrmejerier!
Å, hu… så tog det bara slut, Höstlovet. Lite moloken måndagsmorgon här nu, så är det bara.
Samtidigt, så himla tacksam. Det var ett så otroligt fint Höstlov. Vi var tillsammans hela familjen mycket, alla fick vara friska och krya, det gjordes lagom mycket, hemmavid och på lagom stor vift. Vi hade finväder, solig höst och plötslig snöig vintern, i ett nafs. Vi blev med vacker kakelugn och.. äsch, ja ni hör ju, otrolig Höstlovsvecka… som ingen av oss var redo att släppa taget om i morse när väckarklockan ringde.
Här kommer några Höstlovs-glimtar…
Tillsammans med Torparfrun och hennes tre kids, drog jag och mina fyra.. till Rotsidan. Ved och fikapackning och allt man kan tänkas behöva.
Och vi hade hejdlös tur med vädret. Det var liksom alldeles vind-lugnt där.. och sol? Hemma på gården blåste det isvindar, medan vi ute vid havet satt och grillade korv och tittade på lugna elden…
.. fikade och lyssnade på vågornas brus. Ja det var en fantastisk start på lov-veckan, sannerligen.
Tisdagmorgon. Jag lämnade övriga familjen inne och tog morgonkoppen med mig medan lillponnyn fick mumsa på sitt intill. Vi väntade på veterinären. Jo, för vi vill hålla noga koll på vår lillvän och hans skruttiga tänder. En liten tid i taget gäller. Senaste året har vi dagligen gett honom uppblött pellets av olika slag och det har gjort så gott för honom.. för att tugga grovfoder (hö) tar tiid med trötta tänder förstår ni. All tid med vår Chippen nu, känns som bonustid. Finaste, finaste ponnyn vår.
Cykeltur genom kyliga höstvindar följt av bullfika och UNO-spelande inne i värmen. Till kvällen åkte sedan ett gäng till ishallen och ett annat gäng till lilla badhuset i grannbyn..och sen somnade vi ovaggade till natten.
Onsdagen var en så fräsig dag! Inte nog med att vår livets första vitlök hamnade i jord (och massor av hästskit)…
… vår runda kakelugn, blev också helt, helt färdig.
Lillen? Ptjaa.. han stod inte och tittade på den så mycket, han stod mest och beundrade sin nye vän i livet, Kakelugnsproffset, som nu höll på att bära ut alla sina pinaler. Med småbilarna uppradade, språkade han på allt vad han orkad…. OKEJ OKEJ OKEJ jag FATTAR att ni inte vill läsa om Lill-Olof nu utan bara se den färdiga kakelugnen!!
Jag hoppas hinna färdigställa ett trevligt blogginlägg om alltsammans, under veckan!
Höstlovsmorgnar… utan minsta pillemick av skynda. Hallelujah! Torsdagen bjöd dessutom på nybakt mammabröd. Gos, gos, gos.
Efter liten donande i hemmet och ute på gården.. tog jag barnen med mig till mysigaste hemmet jag vet. Mitt barndomshem. Vi blev ompysslade så gott i vanlig ordning. Fika och mysa framför elden… Kura skymning, sista oktober..
.. som blev till första november.. och vi vaknade till ett så vackert snöfall.
Vi kan kalla denna bild IVRIGA LIV.
Man ser hur vi nääästan kommit ända fram med bortstuvandet av sommaren.. samtidigt som små otroligt ivriga människor snabbt hunnit dra fram typ varendaste vinterpinal dom kunde hitta nere i lagården.
LYCKAN ju! Hela alltet.
Så tog vi Allhelgonahelg.
Och vi veeet, vi har masssor på vår att göra-listan.. så många projekt igång… samtidigt….. men vad kan vara viktigare än att sitta och pärla pärlplattor alla tillsammans, just där och då, här och nu? Inget. Stormen tog i där utanför så det bara sjöng om det.
Lördagen blev en lugn påta med allt möjligt-dag.
Rotsaker som legat på tork flyttades ner i matkällaren, dahliaknölar hamnade i sina spåniga gömmor. Var också på skattjakt och fann återigen det stora, vackra skåpet som vi såå undrar var det har stått en gång i tiden? Hann också peta ner några vårlökar, göra några knop i långtids-rensandet i klädförrådet..
..och så tog vi in sommarhagen, i äkta ”i en familj hjälps man åt”-anda… fast lillen smet undan, och snusade gott i vagnen. Och störstbarnet, var med sin Farfar… men till middagen var samtliga vakna, hemkomna och sommarbetet intaget. Vi firade med köttbullemiddag inne i värmen. Och ljusen brann, för våra nära och kära, som inte längre vandrar här på jorden med oss.
Veckans sista dag…
-och ny snö hade fallit. Några få röda äpplen hänger kvar i toppen av äppelträdet.. som naturens alldeles egna julkulor. Ja nu säger ju inte jag julkulor, det skriver jag bara för att vara artig mor er som inte förstår vad pumlor betyder.
Barnen rullade snögubbe och sen ”råkade” vi hitta ett kuvert med saffran bland alla kryddor och då ”rååkade” vi baka en väldigt god och saftig saffranskaka som vi sedan söndagsfikade på.
Så det var det. Ett lugnt och genom-gossigt lov. Så väldigt lagom, åt alla håll och kanter. Måånga fikastunder.. mycket sömn.. mycket friskluft. Kramar i massor, mysiga hittepå, varvat med mycket vila. Tacksam. Så himla tacksam.
Och nu står här en ny vecka för dörren..
Önskeplaner vecka 45
-Ta en novemberdag i sänder! Vardag. Hemmaliv, skola, arbete, gårdsbestyr, aktiviteter, kompishäng, oändligheten av projekt.. någon suckar och undrar ”hur ORKAR ni!?”, medan vi tycker att vi lever drömlivet? Vi har liksom inte drömmen (just nu i livet i alla fall) om långa kvällar i soffan, framför tv:n.. det är inget vi drömmer om, alls. Det är så finurligt, att vi kan få vara olika. Eller hur?
–Hemmamammande! …ta hand om våra barn, våra djur, fundera ut mat för veckan, handla, baka bröd, laga mat, tvätta, städa,.. osv osv osv. Bästa jag vet! .. men jag saknar en hushållsko. Jo, det är säkert! Bertil har tjatat om en ko i ett par år nu… äntligen har han fått sin morsa att förstå…men! det är ICKE bara, med ett dylikt påhitt.
-Arbete med kameran och vid datorn. Ja, det ingår ju också. Två kampanjer ska fotas/filmas.
-Novemberhelg! .. med farsdagsfirande bla.
…
Ok. Tack då, Höstlovet. Du var gott. Gjorde susen mot otrolig trötthet och lät oss ladda batterierna väl. Hoppas att NI kära läsare, får en god novembervecka nu. Vi hörs under veckan. Ta hand om er. Allt vad ni bara kan!
Senaste kommentarer