Rapport från ”Hästdrömmen”!

Rapport från ”Hästdrömmen”!

Äntligen får vi vakna till en riktig Vinterdag här på Drömgården.

Kalla grader, nysnö på marken och med vacker soluppgång. Efter söndagsfrukost ger vi oss ut, hela familjen. Om sisådär en vecka har hästpojkarna bott här på gården i två månader.

Kära nån vilken Berg-och-dal-bana det har varit..

Efter två rosaskimrande veckor (dom klassiska första två veckorna, ni som vet ni vet…) så bröt mardrömmen ut.

Ja, mardrömmen för undertecknad. Jag som varit nog nervös över att vi skulle ge oss in i det här, ack så efterlängtade, kapitlet i vårat liv. Då kände jag bara ”jag saaa ju det, vi skulle inte ha dragit på oss hästar nu!!!”. Mannen såg olycklig ut. Världens snällaste. Och där satt hans fru i hallen och grät som ett barn på trappens nedersta steget.. hon var rädd som ett barn, därav gråten som ett barn. Hästkraken hade ju mött henne i hagen, plötsligt som ett odjur istället för den coolingen han är. Öronen bakåt, munnen på jakt och rumpan emot … kickandes. Jag vill inte ens tänka på vad som hänt om jag inte hade kunnat kasta mig under stängslet där och då. Jag veeet ju att jag skulle gjort tvärtom, gått emot honom.. men tjena tjena, när en 650-kiloskille muckar med en…Såklart jag var livrädd och i chock. Den kvällen hade jag kunnat betala dyrt för att bara bli aaav med eländet där ute i hagen.

Drömmen blev en mardröm.

Så gick det en dag. Och jag var ute i hästhagen igen. Sa åt den där Mammuten att ”hörru du, här är du så varmt, varmt välkommen, vi kommer att ta väl hand om dig. Men, Du ska minsann inte flytta på mig sådär. -Flytta på DIG!”.

Där började vi vår knaggliga väg tillbaka. Vår korta första-tid kändes som utsuddad och i mina ögon hade jag köpte en väldigt dyr och otäck häst. Jag hade blivit rädd. Efter att ha mött så många hästar, gått och styrt och ställt i en stor flock… där jag alltid, alltid haft respekt men aldrig varit rädd. Nu, hade jag blivit livrädd för min egen häst. Fy farao, så besvärligt…

Vi som skulle ut i skogen tillsammans. Och tanka kraft för livet.

Den skäggige, han klickade med Det blå berget från dag ett vi träffade honom. Dom är så lika varandra, låter galet va? Men det är sant. Jag, har varit mer avvaktande, ända från start. Mer än tacknämligt att vi nu i detta fall vill hästlivet lika mycket, så vi beslöt oss för att ”det här ska vi klara, tillsammans”. I alla fall, ge det en redig chans.

Dag efter dag. Har vi läst och läst. Tagit reda på allt vi kan tänkas behöva veta. Fått råd och hjälp från superkunniga vänner och bekanta. Jag och M har gnetat på, försökt lärt känna våra hästar så mycket vi bara kan, jobbat med övningar för vänskap, trygghet och tillit..

Idag…?

… ja, idag.. kan jag inte förstå hur han någonsin har kunnat bete sig illa eller skrämma någon?

Vår fina fina Mammut-pålle. Och lillvännen Chippen.

Ikran är som en ny häst idag. Har funnit sig i rollen som flockledare, vilket han ju inte var van vid alls när han kom till oss och alltså tog på lite för stort allvar. Han var vilsen. Längtade säkerligen både hem, efter sin kära och till hela flocken som bara försvann. Resan hit till oss var också en pärs för honom, han var så stressad när han klev ur lastbilen. Nu i efterhand känns det inte konstigt alls att han reagerade som han gjorde.

Idag high-fivar jag och mannen. Vi är inte på något sätt ”färdiga”, tvärtom.. NU kan vi börja, snarare! Börja jobba med våra hästar som vi vill, tagga för skogsturer och annat vi önskar. Nu, efter att storhäst haft en tid av testande…på bakbenen, ..hoppandes.. studsandes och som slitit sig så både M och jag stått på knäna, ordagrannt. Men, som nu landat med alla fyra fossingarna på marken igen..

Dagens häng i hästhagen var magi. Vi ryktade och gosade och väntade på snäll-bonden som skulle komma med ny höbal. Ikran följde mig som en hund bara jag bad honom, inga hårda tag eller piskande spön, hit har vi tagit oss med tålamod och kärlek.. och så ska hela alltet få fortsätta…

Barnen är så lyckliga i sin ponny. Och lilla Chippen, han fick bli mitt plåster sedan den där kvällen i början av december. Han har hjälpt mig att läka rädsla-såret… jag trodde liksom att jag aaaaldrig skulle våga mig nära en häst igen, förstår ni… och en pluttponny kändes alldeles lagom till skillnad från ett stort Blått Berg. Det kändes så vansinnigt sorgligt där och då. Inte världsviktigt. Men drygt.

Att vi är så på rätt väg nu, gör hela familjen så glad. Trots att det inte varit oproblematiskt hittills, så har jag ändå älskat varje dag med hästarna. Att få ta hand om dessa djur, höra deras själagoda hö-tugg.. dofta mule.. det är så härligt!!

Minimannen drömmer om att bli bonde.. och blev så himla lycklig när hans mamma kallade honom för ”hästbonde” häromdagen. Idag sa han; ” Mamma! Jag är ju hästbonde nu, det sa du ju!?”.

Såklart han är det. Lilla hjärtat.

Bertilen. Den största och samtidigt minsta djurvännen jag vet. Ingen kan ta miste på hans kärleksströsslande.

Det var det, en rapport från Hästdrömmen. Drömmen som blev en mardröm som nu vänt åter. Nyp mig i armen. Och må det fortsätta såhär. Det är förskräckligt trevligt, med två så vackra djur som står precis utanför sovrumsfönstret varje morgon och väntar på att vi ska öppna och säga God morgon!

Emmeli

Måndagshälsningen på en tisdag! -med jullovsglimtar och veckoplaner!

Hej där!

Hoppas att ni mår bra allihopa! Idag har vardagen dragit igång här för oss på gamla Drömgården efter ett långt, långt Jullov. Pappan åter på arbetet och barn och mor som lever Hemmaliv och så möts vi till kvällen. Vardagen är god, den med. Men nu tar vi en titt på jullovet, vetja!

Vårt Jullov var så gott. Efter Julhelgen väntade en lång rad av pärlbandsdagar. Det vilade en sån ro över dagarna och vi tog varje dag som den kom…

Byggde lego och andra lekiga bestyr. Titt som tätt drog också jourande Brandispappan iväg och var någons Räddare i Nöden, men återvände snabbt in i Jullovsbubblan.

Vi träffade älskade Storfamiljen, titt som tätt. Som här, där det var disco i Salen med småkusinerna. Bland det gulligaste jag skådat!

Vi lekte ute i snön, innan snön blev isgata vill säga. Åkte räserkälke med arbetshästen Mamma som draghjälp. Mellan löpturerna var det också en rolig motion. Snölek är roligt för både stora och små!

Vi har ”hästat” i massor. Här var vi efter ett pass på en liten prommis över till Tand G. En gång hästtjej, alltid hästtjej. Gamla, gamla tanten blev så lycklig över att få träffa hästarna.

Samtliga i familjen blir lyckliga av hästarna. Barnen ääälskar sin ponny.

Den här stunden var nog en utav Bertilens allra lyckligaste i livet hittills. Vilken syn alltså. Prinskorven skrek som en stucken liten minigris när turen var över. Älskade lilla djurvännen. Han är så kär i både katterna och hästarna.

Vi har blivit ompysslade både i mitt och mannens barndomshem. Våra föräldrar, barnens Mor- och Farföräldrar. Fyra obeskrivligt viktiga människor i våra liv.

En eftermiddag hade Lillebror och Pappa tumistid hemma, medan jag fick äran att susa till stan och gå på bio med dom två Storasyskonen.

Och från att ha lagt projekttid på hästfix senaste månaderna, så blev det färdigt, nytt år är här med ny energi och vi kan åter igen dra vidare med vår övervåning. Vi är så himmelens peppade! Har haft vår första renoveringspaus sedan vi flyttade hit och det har varit såhåå skönt! Att påbörja takmåleri kändes superpeppigt tyckte jag och har senaste dagarna målat taket i bild, tre varv och Junihjärtat har plötsligt ett färdigt tak.

Mannen har lagt golv i trapprummet. Det rummet har tagit massssor av tid då väggarna var som ett vågigt hav.. oj som M slitit med att yxa väggar hyfsat raka och därefter regla. Nu har M i ett nafs lagt färdigt golvet där i trapprummet efter att riktandet är färdigt, och väggarna är alltså redo för pärlspont… målarfrugan måste lägga in högväxel!

Golven som var fyllda med spån och allt möjligt, tömdes ju och i det nya mellanbjälklaget ligger nu istället fräsch Cellulosaisolering.. och förstås har vi lagt ner en hälsning från oss till framtiden. Ett reportage från Drömgården, några skrivna rader och alla upphittade skor som ska bringa lycka, fick förstås också läggas tillbaka på sin plats.

Så märkvärdigt att kunna GÅ där uppe! Så märkvärdigt, överlyxigt, att få skapa vårt Hem tillsammans.

Ja, åh.. vilket Jullov.. som vi fyllt med allt möjligt gott. Lycklig är jag över att barnen varit friska och att vi har kunnat fylla dagarna med så mycket mys. Nu väntar Vardagslivet och Känslomänniskan Den Stora (undertecknad) är förstås lite vemodig i hjärtat. Ääälskar ju Juletiden och hade gäärna kunnat tänka mig ännu fler långa, julloviga dagar, alla tillsammans. Men Vardagen är igång nu och den älskar jag ju, också. Allt blir bra, bara vi är igång med kära rutiner.

Just nu är vi till exempel skittrötta när klockan är 09 på morgonen och precis iingen busunge är på väg till kudden den tid dom egentligen brukar. Vi har haft Jullov, med andra ord. Så fint så.

Veckans Planer:

Vända tillbaka dygnet och försöka hoppa in i vardagen på ett snällt sätt för oss alla..

Ta hand om småungar och nypa mig själv i armen över att få gå mot ännu en vår som HemmaMamma

Följa Storasyskonen till Förskolan!! ..har inte landat i det här ännu…kanske återkommer med inombordsbubbel…

Så sakteligen försöka påta undan Julen så att jag knappt märker det själv och hinner tycka att det är sorgligt…

Samtidigt som jag klättrar i ett berg av tvätt, försöka beta av mail och andra viktigheter..

Sända er hälsningar, förstås! Nu är Jullovsbloggandet förbi och här kommer trilla hälsningar som vanligt igen. Ni har massor av frågor om golvet vi lägger på övervåningen, återkommer med bland annat svar om det!

Landa! I ett nytt år. och månaden Januari. Det blir nog fint.

Önskar er alla en mjuk och fin start på den allra första hela Januariveckan så hörs vi snart igen!

Emmeli

Våra Juldagar!

Julafton har passerat och ligger i hjärteasken. Över människor och moder jord, sköljer det där lugnet, ni vet?

-Juldagarna är som ett pärlband av kravlöshet, umgänge och julens värme.

När Juldagsmorgon glimmar, går jag på Julotta. Det är så sagolikt vackert. En stund jag njuter innerligt utav.

Juldagspåtandet är ljuvt. Barnen leker med sina nya julklappar. Gäsparna avlöser varandra. Fint så.

Till Juldagskvällen knatar vi pyttebiten till den bästa Svärfamilj jag kan tänka mig. Firar jul tillsammans. Och det är så lyxigt alltihop.

Att vakna upp till Annandagen. Titta ut genom köksfönstret och se det här. En vy som gör gott, varje dag.

Småfåglarna äter från sin Julekärve.

Hästar med avslappnat kroppsspråk kommer lunkandes. Huvudena är sänkta och varje litet tecken på välmående, trygghet, tillit och respekt,gör mig alldeles salig.

Hästar tränas och den där dagen stämmer så mycket. Kort sagt, så har jag valt att nu grotta ner mig i den naturliga hästhållningen så mycket jag bara kan, vilket på ett sätt inte alls är nytt men på ett sätt, så är det väldigt mycket nytt. Men både jag och M är pepp. Att med så små medel som möjligt, få maximal kontakt med sin häst..

Ikran lär oss, något nytt för varje dag.

Och Chippen är den coolaste lilla pluttponny jag mött.

Det blå Berget och Pluttponny.

Hästsagan.

..Som bara börjat. Och som jag inte har en aaaning om slutet på. Resan är målet.. och förutom att få bli mamma, är det här det häftigaste, och mest utmanande och förtrollande jag varit med om.

Om julekvällen läses julklappsaga.

Lillebror kommer på att det där med att bygga torn är helfestligt.

”Tredjedag jul”.. en extra juledag uppfinns. För såna kan man inte för många utav. Graderna är kalla och vintern är sagolikt vacker. Ungar åker räselkälke utför lobryggan medan vi inväntar darlingar.

Där bor vi!
En Lillebror snusar gott i ullsäcken i barnvagnen. I trappan ligger ett trassel av hästrep och repgrimma. Innanför dörrarna samsas julefint, renoveringsstök och Klassiskt Småbarnsliv. Allt får plats. Högt och lågt. Kakburkar är fyllda där utanför dörren. Snöskyfflar trängs med någon snuskig kattlåda som stuvats undan och ”glömts”. Inget är på något sätt felfritt eller ”perfekt”.. men gården är fylld av människor som älskar och känner livet-lycka, och det är jag till fullo övertygad om är viktigare än något annat.

Plötsligt fylls gården av älskade människor. Brandispappan kommer hem från brandlarm lagom till den bästa grillglöden är..larmet, en bilolycka där någon voltat på E4an (nix, M säger inget.. men jag brukar spåra honom via Allehanda.. för att stilla mina nerver). Allt verkar ha gått bra. Jag beundrar den skäggige. Och tänker också på, så skört livet är. Stunden med Storfamiljen är extra själagod. Vi grillar korv i långa rader. Och familjen konstaterar att Ikran är den största häst dom sett.

Sen går vi in i varma hemmet. Dukar fram Julefika, med en hop hemkokta karameller på toppen. Sörplar kaffe och värmer oss så gott. Samtalen avlöser varandra. Ingen har bråttom någonstans. Timmarna går. Och Julen är, som den är när den är som bäst.

Flisan snarkar i finfotöljen, tills människor börjar så sakteligen röra sig och det är dags att kramas hejdå i trånga, röriga, ÄLSKADE (jamen, vad tusan! det är LYX att ha en, ju!) hallen..

Dessa Juldagar.

-Lysande trivsamma!

Njuts av till fullo. Här har vi inte bråttom någonstans. Jag vet att det är många som stökar undan julen nu.. men alltså här, har den bara börjat!

Önskar er goda, goda dagar!



Emmeli

En Julehälsning från gamla gården i norr!

Det är dagen innan Julafton och vi får vakna till det här.

Det där vita täcket som även lägger sig som mjuk bomull i magarna och ger julkänsla på en gång. Så, har du inte egen snö utanför fönstret, delar ja gladeligen med mig här i form av några glimtar från gården..

Det här är hemma. Så tryggt. Vyn mot kyrkan är god.

Jag behöver ingen dyrbar resa långt bort för att fylla på med energi. En långpromenad med en vän runt småbyarna. Som den häromdagen, med sovande småttingar i vagnarna. Det är själagott för mig. Eller helt sonika, som idag, en tur i sakta mak bara runt gården..

… gamla gården som är mer än 200 år gammal men som fortfarande står så stadig och grann. Ikran står och spejar efter sin Hästmamma.. det blev brokigt för oss när han var den första häst i livet som jag råkade falla i rädslans famn för.. efter drygt en vecka tillsammans av rosa moln och fluff. Men jag vet bättre än så, han vill inte göra mig illa.. han ville bara se om det fanns något skinn på den där Hästmammans näsa, egentligen.. om han kunde lita på henne, luta sig mot henne med sina 600 kilo, eller?

.. och det börjar han förstå nu. Att det kan han. Den där mulen doftar himmel på jorden.

Är vi bara inom en trevlig zon, där Ikran nu känner sig trygg, så är han min och M´s stora ”hund” och den häftigaste häst jag mött. Vi börjar bilda ett språk tillsammans.

Är vi däremot på lite för spännande marker, lite för långt ifrån lilla ponnybundisen.. då är det fortfarande fasligt otryggt och för spännande för ”Lilla vännen” varpå han svarar med flykt och vill hem till trygga lagårdsstallet. Det kan man ju förstå, eller hur? Än om otåligheten i mig skaver. Men, vi skyndar långsamt… pressar inte på. Imorn, på självaste julafton, har vi haft hästpojkarna hos oss i prick fyra veckor. Inte klokt, det känns som att vi haft dom i en evighet.. men så är ju verkligen inte fallet. Är så otroligt nytt ännu. Jag ÄLSKAR det alldeles egna hästlivet, älskar att få dela det med M och barnen..än om det också under dom första veckorna stundvis känts som ni vet, när man tagit körkort och skulle köra bil själv för första gången…?

Dagen före julafton och snön utgör ett lugn. Snälla Bonden kommer med ny bal till hästarna. Dom sista klapparna slås in. Det donas och grejas i köket. Brandispappan har klivit på sin jour.. någon ska ha det också, trots juleveckan eller hur? Storebror leker i granngården. Katterna varvar soffhäng med utespring och hästspaning..

Efter friskluft går vi in..

Granen har visst fått en hop klappar under sig och det är några små som trippar på tå i kring och är ”smått” ivriga.

När jag tittar på smällkaramellen minns jag pysselstunden hos min mamma och pappa. Den stunden, som i sin tur gjorde att jag mindes pysselstunderna hos farmor, som liten. Alla dessa minnen. Som jag nu får vara med och skapa för mina barn. Sånt är svindlande..

”Jag älskar hjärtan”, sa Juniflickan lyckligt när hon sett ett paket med hjärtan på som det dessutom stod hennes namn på.

Den skäggige vet hur han ska charma sin fru. Fem röda rosor, en för varje familjemedlem, och lite guldigt krusidull. Sånt älskar jag.

Så vacker kärleksförklaring.

Ok. Nu ska jag och min flicka gå ner till lagårn och ge hästarna nytt vatten och gosa lite. Idag får hästarna vila från motion. Men gos och tillsyn får dom flera gånger om dagen i alla fall.

Från oss alla här på drömgården, till er alla som kikar in här..

-En önskan, om En Riktigt, Riktigt God Jul!


Ta hand om er, allt ni bara kan.

Emmeli

Måndagshälsningen!

Hej på er!

En utav årets allra sista måndagar är här och här kommer årets allra sista Måndagshälsning, en gedigen sådan (hah!). Vi tittar tillbaka på veckan som gick, den fylldes med högt och lågt. Och därefter, planer för veckan och vad längtan är så stor efter..

Jag fick börja veckan på mycket älskat vis; med en springtur i snön med smygande sol och bara mig själv som sällskap.

Tisdagen var som en drömdag. Såg ut sådär. Jag och Tripp, Trapp och Trull höll oss utomhus en god del.

Tjavade ner på byn och sedan hem igen, små ben kämpade tappert och mysigt var det att komma hem till hästarna sedan.

Så drog vi till med Det Stora Julelimpabaket. Vansiinnigt mysigt. Och gott!

…. så, till kvällen skedde något jag var noll procent beredd på; Storhästen Ikran provade plötsligt rejält vem som skulle vara den nya flockledaren, egentligen.. han eller jag? En mörk decemberstund jag förmodligen aldrig kommer att glömma, följt av en sen kväll och natt som var mer eller mindre kaos. Drömmen kändes som en mardröm. Både jag och M kände oss otroligt ledsna.. och villrådiga. Samtidigt, som vi hela tiden sa att ”han är en häst. hästar är flyktdjur. han är inte trygg ännu. han testar oss”.

Dagen efter, kände jag mig som mitt vanliga häst-Emmeli igen.. Fullt påhejad av familj och älskade vänner. Från mitt räddaste jag, plockades uppenbarligen det där häst-modet fram igen, det som ju var jag för en hop år sedan men som nu känts ovant och dammigt för ett slag. Jag beslöt mig för att VÅGA, som vanligt. In jag stegade i hagen, och berättade för Ikran att ”det här är min hage också. Framförallt min mat också, flytta på dig”. Varpå hästen backade, frustade, sänkte huvudet och förstod. Sen dess har vi inte tjafsat mer. Ni förstår; högst i rang, kommer först fram till maten.

Jag skulle aldrig kunna sova om natten om min teori gick ut på att bestraffa hästen och ta i med hårda tag, för att få honom att lyda mig. Jag vill inte kuva min häst, jag vill skapa mig ett språk med min häst. Och vi är på god väg. Fler testande bakslag kommer garanterat komma, men tillit håller på att skapas, det är tydligt. Hästkillen har stor kostym, men behöver min (och M´s) tydliga hand… precis som alla nordisar. -Fortsättning följer, resan har bara börjat..!

En dag kom mina älskade föräldrar och kramade om småslut dotter och tre små glada barnbarn. Vi fikade julefika och hade det gott.

Storebroren susade till förskolan två svängar och en dag var det lusse-firande. .. småsyskonen hakade på, dom också. Tre små nissar satt och åt frulle tillsammans och det är ungefär den gulligaste synen jag vet; dom där tre tillsammans, snicksnackandes om ditt och datt.

Jag knatade långprommis med snusande sällskap.

Och bjöds på alldeles underbart fint luciafirande i kyrkan. I bild, min vackra Musikfröken-Storan.

Det blev fredag, lugn luciamorgon hemma, följt av att vi stillade oss för avsked av en gammal, gammal människa som lämnat jordelivet. Sorgligt och så vackert, på samma gång.

Det blev helg och i hallen, en hel hög av nya hästgrejer.

Barbacka-pad, nytt repträns till liten ponny och långa rep till träning med Ikran. Lördagen gick åt till att försöka få hästpojkarna till ligghallen för att torka lite i det otroligt blötkalla vädret. Vi lockade in dom genom att flytta maten dit in.. egentligen inte som vi vill ha det, men i kallblöta nöden, så kändes det gott. Vi vill ha långt mellan mat och vatten och så, för att hästarna ska ha det så naturligt som möjligt och söka sig emellan allt, och däremellan få vardagsmotion.

Till kvällen; mys och bastu hos mina föräldrar. Maj gadd, så skönt. Julepyssel vid köksbordet också!

Så blev det veckans sista dag och Tredje Advent. Vi var ute i skogen hela familjen och letade (och hittade, hurra!) en julgran. Dyngsura kom vi hem och svirade om för att sedan gå till gullegrannen på mysfika. Till kvällen skrev jag och Bertilen julkort.

En adventsvecka så omtumlande, orolig, sorglig, lycklig, mysig…. och alltid, trygg. Tacksam, är ett fjuttigt ord.

Och nu då? Juleveckan, med bara (tyyp) en vecka kvar till jul. Ska vi kika på vad jag har i görningen?

Veckans planer

-Tillsammnsmåndag. Ni förstår Nissenissan gav barnen en badpuff i adventspaketet igår.. som en ledtråd till denna dag. Där NisseNissan i samråd med föräldrar, hade gjort upp om att göra drömmåndag för ungarna, med besök på Äventyrsbadet! Och ni kan bara ana hur roligt vi haft, hela familjen tillsammans. Rutschkaneåkande, lunch på Restaurang och ännu mer vattenbus. Ungar och päron är omåttligt glada över dagen.. och sådär efter-bad-i-flera-timmar-trötta-nu. En lugn måndagkväll väntar!

-Hade som mål förra veckan att bli klar med julklapparna. Det sket sig totalis. Men jag tror nog att det ska ordna sig inom kort! Eller jag HOPPAS det, haha!

– Skicka julkort!

-Bvc med Lillebroren B.

-Hjälpa Minimannen att ordna små frökenpresenter.

-Beta av lite pappersjobb i mitt älskade lilla företag. Är så enormt tacksam över den här platsen, där jag får orda och bilda och dela med mig av livets höga och låga, till er.

-Skapa små äventyr för barnen.. älskar det!

– Sända er hälsningar, förstås!

-Fira julllllooooov!!! Och jag längtar så att det värker i hela mig när jag tänker på det. Ska bli så ofantligt gott.

Tack, igen och igen för att ni alltid finns som ett bollplank ,precis alltid. Förra veckan var kruxig, bitvis. Jag uttryckte hur jobbigt det kändes med hästkrångel… och som ni högg in och hjälpte till på alla vis ni kunde. Tack. <3
Ta hand om er och ha en så luuugn, mjuk och snäll veckan-innan-jul ni bara kan ha. Det kommer liksom bli jul än om du prickar bort någon av dom där alla punkterna du ”villhöver” göra. Jag försöker träna på det, redan från start som småttingmor i juletider.. jag vill liksom inte bli den där utarbetade som inte orkar hålla humöret uppe. Förstås måste man alltid få bli trött och tappa modet, tiden nu är tuff med så mycket mörket och minimalt med solljus. Men ni förstår nog hur jag menar…

Allt gott!

Emmeli

Årets Julekrans! … och lite om stöket just nu i Drömgårdslivet!

För att binda dig en Julekrans…

.. då är det finfint med en rejäl kransstomme (likt den HÄR), granris (eller enris eller annat skogsfynd), några gamla röda pluttar eller annat krimskrams du funnit i en gammal jullåda, en stump sidenband i vackerfärg (finns exempelvis HÄR) och en bra tråd att binda med (den HÄR) … sen är det bara att börja skapa!

Efter en stund av påtande och pulssänkande syssla..

-Årets Julekrans!

Blev varm i magen av att hänga upp den där ute på Verandan. Och sånt, som man blir varm i magen av. Om det så handlar om människor man umgås med eller saker man väljer att göra i livet. Allt som gör en varm i magen, lugn ,trygg och glad. Sånt ska man satsa på, visst?

Årets Julekrans 2019, alltså!

Så var det redan onsdag kväll och det känns som jag varit i ett töcken, sedan igår kväll. Vill aldrig låtsas som att allt bara är bra, när det inte är det. Jag postade en story tidigare i dag med orden ”idag är en tung dag.. ”. Det har det sannerligen varit. Igårkväll skedde något man liksom inte vill vara med om .. jag och vår stora, fina häst emellan. Efter att dom två första veckorna varit gosiga och lite för bra, så har vi nu ett bakslag, eller nåt? Vet ej vad jag ska kalla det. Storhäst är inte van att vara flockledare och har tagit det på för stort allvar.. domderar med liten ponny, vaktar och driver bort oss människor. Inte trevligt på något vis. Jag har varit helt slut idag, efter smått sömnlösa natten där jag grät mig till söms över oron.. och också över sorgekänslan, att något som var tänkt som lyckligt, nu bara känns som ett ok? .. Men, allt blir inte som man tänkt sig. Så är det bara. Livet.

Och kanske kommer vi oss ur det här, på ett bra sätt… eller också inte. Det jag vet är, att det osnälla beteendet är något jag aldrig tidigare mött i mitt hästliv. Ikran och vi (jag och M) slåss om ledarpositionen just nu.. om vi kommer lyckas eller gå bet.. det vet vi ej i nuläget.

Knäpp några händer för oss, vetja.. just nu är det inte kul att vara hästägare. När ett så stort djur blir osäkert, är det inte bra. Men jag och M är inte dom som ger sig i första taget… så vi försöker samla lugn och mod, ännu mer kunskap om denna nya upplevelse, får hjälp från älskade vänner och stöttning från världens bästa Storfamilj.

Livet är en skola. Vi lär oss något nytt varje dag.. det är inte alltid lätt, i lärprocessen. Men erfarenheter gör oss starkare. Och jag är övertygad att det finns någon mening med det här också.

Så nu vet ni. Jag är som ett krossat, torkat, skört asplöv just nu. Men det ska reda sig.

Ta hand om er så hörs vi snart igen!


Emmeli