Måndagshälsningen!

Hej på er!

En utav årets allra sista måndagar är här och här kommer årets allra sista Måndagshälsning, en gedigen sådan (hah!). Vi tittar tillbaka på veckan som gick, den fylldes med högt och lågt. Och därefter, planer för veckan och vad längtan är så stor efter..

Jag fick börja veckan på mycket älskat vis; med en springtur i snön med smygande sol och bara mig själv som sällskap.

Tisdagen var som en drömdag. Såg ut sådär. Jag och Tripp, Trapp och Trull höll oss utomhus en god del.

Tjavade ner på byn och sedan hem igen, små ben kämpade tappert och mysigt var det att komma hem till hästarna sedan.

Så drog vi till med Det Stora Julelimpabaket. Vansiinnigt mysigt. Och gott!

…. så, till kvällen skedde något jag var noll procent beredd på; Storhästen Ikran provade plötsligt rejält vem som skulle vara den nya flockledaren, egentligen.. han eller jag? En mörk decemberstund jag förmodligen aldrig kommer att glömma, följt av en sen kväll och natt som var mer eller mindre kaos. Drömmen kändes som en mardröm. Både jag och M kände oss otroligt ledsna.. och villrådiga. Samtidigt, som vi hela tiden sa att ”han är en häst. hästar är flyktdjur. han är inte trygg ännu. han testar oss”.

Dagen efter, kände jag mig som mitt vanliga häst-Emmeli igen.. Fullt påhejad av familj och älskade vänner. Från mitt räddaste jag, plockades uppenbarligen det där häst-modet fram igen, det som ju var jag för en hop år sedan men som nu känts ovant och dammigt för ett slag. Jag beslöt mig för att VÅGA, som vanligt. In jag stegade i hagen, och berättade för Ikran att ”det här är min hage också. Framförallt min mat också, flytta på dig”. Varpå hästen backade, frustade, sänkte huvudet och förstod. Sen dess har vi inte tjafsat mer. Ni förstår; högst i rang, kommer först fram till maten.

Jag skulle aldrig kunna sova om natten om min teori gick ut på att bestraffa hästen och ta i med hårda tag, för att få honom att lyda mig. Jag vill inte kuva min häst, jag vill skapa mig ett språk med min häst. Och vi är på god väg. Fler testande bakslag kommer garanterat komma, men tillit håller på att skapas, det är tydligt. Hästkillen har stor kostym, men behöver min (och M´s) tydliga hand… precis som alla nordisar. -Fortsättning följer, resan har bara börjat..!

En dag kom mina älskade föräldrar och kramade om småslut dotter och tre små glada barnbarn. Vi fikade julefika och hade det gott.

Storebroren susade till förskolan två svängar och en dag var det lusse-firande. .. småsyskonen hakade på, dom också. Tre små nissar satt och åt frulle tillsammans och det är ungefär den gulligaste synen jag vet; dom där tre tillsammans, snicksnackandes om ditt och datt.

Jag knatade långprommis med snusande sällskap.

Och bjöds på alldeles underbart fint luciafirande i kyrkan. I bild, min vackra Musikfröken-Storan.

Det blev fredag, lugn luciamorgon hemma, följt av att vi stillade oss för avsked av en gammal, gammal människa som lämnat jordelivet. Sorgligt och så vackert, på samma gång.

Det blev helg och i hallen, en hel hög av nya hästgrejer.

Barbacka-pad, nytt repträns till liten ponny och långa rep till träning med Ikran. Lördagen gick åt till att försöka få hästpojkarna till ligghallen för att torka lite i det otroligt blötkalla vädret. Vi lockade in dom genom att flytta maten dit in.. egentligen inte som vi vill ha det, men i kallblöta nöden, så kändes det gott. Vi vill ha långt mellan mat och vatten och så, för att hästarna ska ha det så naturligt som möjligt och söka sig emellan allt, och däremellan få vardagsmotion.

Till kvällen; mys och bastu hos mina föräldrar. Maj gadd, så skönt. Julepyssel vid köksbordet också!

Så blev det veckans sista dag och Tredje Advent. Vi var ute i skogen hela familjen och letade (och hittade, hurra!) en julgran. Dyngsura kom vi hem och svirade om för att sedan gå till gullegrannen på mysfika. Till kvällen skrev jag och Bertilen julkort.

En adventsvecka så omtumlande, orolig, sorglig, lycklig, mysig…. och alltid, trygg. Tacksam, är ett fjuttigt ord.

Och nu då? Juleveckan, med bara (tyyp) en vecka kvar till jul. Ska vi kika på vad jag har i görningen?

Veckans planer

-Tillsammnsmåndag. Ni förstår Nissenissan gav barnen en badpuff i adventspaketet igår.. som en ledtråd till denna dag. Där NisseNissan i samråd med föräldrar, hade gjort upp om att göra drömmåndag för ungarna, med besök på Äventyrsbadet! Och ni kan bara ana hur roligt vi haft, hela familjen tillsammans. Rutschkaneåkande, lunch på Restaurang och ännu mer vattenbus. Ungar och päron är omåttligt glada över dagen.. och sådär efter-bad-i-flera-timmar-trötta-nu. En lugn måndagkväll väntar!

-Hade som mål förra veckan att bli klar med julklapparna. Det sket sig totalis. Men jag tror nog att det ska ordna sig inom kort! Eller jag HOPPAS det, haha!

– Skicka julkort!

-Bvc med Lillebroren B.

-Hjälpa Minimannen att ordna små frökenpresenter.

-Beta av lite pappersjobb i mitt älskade lilla företag. Är så enormt tacksam över den här platsen, där jag får orda och bilda och dela med mig av livets höga och låga, till er.

-Skapa små äventyr för barnen.. älskar det!

– Sända er hälsningar, förstås!

-Fira julllllooooov!!! Och jag längtar så att det värker i hela mig när jag tänker på det. Ska bli så ofantligt gott.

Tack, igen och igen för att ni alltid finns som ett bollplank ,precis alltid. Förra veckan var kruxig, bitvis. Jag uttryckte hur jobbigt det kändes med hästkrångel… och som ni högg in och hjälpte till på alla vis ni kunde. Tack. <3
Ta hand om er och ha en så luuugn, mjuk och snäll veckan-innan-jul ni bara kan ha. Det kommer liksom bli jul än om du prickar bort någon av dom där alla punkterna du ”villhöver” göra. Jag försöker träna på det, redan från start som småttingmor i juletider.. jag vill liksom inte bli den där utarbetade som inte orkar hålla humöret uppe. Förstås måste man alltid få bli trött och tappa modet, tiden nu är tuff med så mycket mörket och minimalt med solljus. Men ni förstår nog hur jag menar…

Allt gott!

Emmeli

Årets Julekrans! … och lite om stöket just nu i Drömgårdslivet!

För att binda dig en Julekrans…

.. då är det finfint med en rejäl kransstomme (likt den HÄR), granris (eller enris eller annat skogsfynd), några gamla röda pluttar eller annat krimskrams du funnit i en gammal jullåda, en stump sidenband i vackerfärg (finns exempelvis HÄR) och en bra tråd att binda med (den HÄR) … sen är det bara att börja skapa!

Efter en stund av påtande och pulssänkande syssla..

-Årets Julekrans!

Blev varm i magen av att hänga upp den där ute på Verandan. Och sånt, som man blir varm i magen av. Om det så handlar om människor man umgås med eller saker man väljer att göra i livet. Allt som gör en varm i magen, lugn ,trygg och glad. Sånt ska man satsa på, visst?

Årets Julekrans 2019, alltså!

Så var det redan onsdag kväll och det känns som jag varit i ett töcken, sedan igår kväll. Vill aldrig låtsas som att allt bara är bra, när det inte är det. Jag postade en story tidigare i dag med orden ”idag är en tung dag.. ”. Det har det sannerligen varit. Igårkväll skedde något man liksom inte vill vara med om .. jag och vår stora, fina häst emellan. Efter att dom två första veckorna varit gosiga och lite för bra, så har vi nu ett bakslag, eller nåt? Vet ej vad jag ska kalla det. Storhäst är inte van att vara flockledare och har tagit det på för stort allvar.. domderar med liten ponny, vaktar och driver bort oss människor. Inte trevligt på något vis. Jag har varit helt slut idag, efter smått sömnlösa natten där jag grät mig till söms över oron.. och också över sorgekänslan, att något som var tänkt som lyckligt, nu bara känns som ett ok? .. Men, allt blir inte som man tänkt sig. Så är det bara. Livet.

Och kanske kommer vi oss ur det här, på ett bra sätt… eller också inte. Det jag vet är, att det osnälla beteendet är något jag aldrig tidigare mött i mitt hästliv. Ikran och vi (jag och M) slåss om ledarpositionen just nu.. om vi kommer lyckas eller gå bet.. det vet vi ej i nuläget.

Knäpp några händer för oss, vetja.. just nu är det inte kul att vara hästägare. När ett så stort djur blir osäkert, är det inte bra. Men jag och M är inte dom som ger sig i första taget… så vi försöker samla lugn och mod, ännu mer kunskap om denna nya upplevelse, får hjälp från älskade vänner och stöttning från världens bästa Storfamilj.

Livet är en skola. Vi lär oss något nytt varje dag.. det är inte alltid lätt, i lärprocessen. Men erfarenheter gör oss starkare. Och jag är övertygad att det finns någon mening med det här också.

Så nu vet ni. Jag är som ett krossat, torkat, skört asplöv just nu. Men det ska reda sig.

Ta hand om er så hörs vi snart igen!


Emmeli

Julklappen jag aldrig glömmer!

(Inlägget innehåller reklam för Naturkompaniet)

Här vi. Jag. Och Min Älskade Häst. Min Ikran.

Tänk om jag kunde säga till mitt otåliga, smått supertjatiga, tolvåriga jag.. att ”lugn du bara.. en dag, är den din”.

Den där hästen, jag bara drömt om. Är han här nu?

Mellan mina energisprudlande, ivriga stunder, behöver jag lugnet. För att ha balans. Må bra. Naturen och friska luften hjälper mig väl. Hästlivet likaså. Därför är jag så förbenat glad, att min Hästhjärta slår igen.

Vilken julklapp, va. Lite för tidig. Väldigt, väldigt stor. Och alldeles underbar. Min häst (iiiih!!). Ok, mannen. Vååår häst.

I samarbete med Naturkompaniet, slår jag ett slag för att unna dig själv en julklapp som kan hänga med i många, många år, hålla länge och göra dig själaglad. Nej, nu syftar jag faktiskt inte på att alla behöver en Ikran, utan på att unna dig riktigt bra friluftskläder som gör naturstunden extra härlig.

Den blå jackan (En Greenland Winter Jacket) och mössan är klappar jag ger till mig själv i år. Från Fjällräven båda två.

Naturkompaniet har massor med fina julklappar, många märkta med Ett Grönare Val-märkningen. Det kan exempelvis innebära att tillverkaren använder återvunnet material, ekologiskt producerade material, att tillverkningsprocessen är fri från kemikalier mm. Ni ser mig och mannen i plagg från Naturkompaniet, jämt och ständigt. En favoritbutik. Där hållbart och fokus på goda val för miljön, är i prio.

Där myser vi, en iklädd ullbyxa och varm jacka och den andra iklädd vinterpäls version mammutliknande.

Ikran är en Nordsvensk brukshäst. 11 år gammal. Född i Norge men importerad till Sverige och för oss hämtad i Norrnorr. Heter Hovdeblån.. som betyder typ ”Den blå berget”. Och det förstår jag så väl.. för han är sannerligen som ett litet berg där han kommer och dunsar fram.

Till oss kommer hästpojkarna och utgör en del av vår familj. Älskade från start, precis som dom är. Hästarna ska få leva så gott det bara går här, på lösdrift med begränsad fri tillgång, ljummet vatten från fräsiga värmebaljan, mineraler att knapra och saltsten likaså.

Allt är så nytt. Jag var van att jobba med en stor flock av islandshästar där jag kunde varenda häst utan och innan. Ikran och Chippen, är helt nya för mig och oss. Och vi för dom.

Vi skyndar långsamt. Bekantar oss.

Dom första dagarna i Hästdrömmen har varit magi. Vi spräckte bubblan en skvätt igår. När varken jag eller Ikran litade på någon av oss. Men innan vi båda somnade för natten, hade vi rett ut det. Och jag hade blivit påmind om hur otroligt frustrerande det kan vara när man vill få ett så stort djur att göra som man tänker men kommunikationen inte når ända fram… jag hade också glömt, den mäktiga känslan när ett så mäktigt djur, precis gör det; möter, lyssnar och följer, kommer överens, med mig.

Vi ska bli vänner, du och jag”. Resan har bara börjat…!

Och ni. Vill ni också gosa runt i en sån där drömjacka eller något annat drömplagg att använda ute i älskade naturen… kika in Naturkompaniet, HÄR.

Emmeli

När Hästdrömmen blev sann!

Det är tisdagkväll i slutet av november. 

Snön har precis börjat falla och världen blir genast så vacker. Vi tittar på klockan med jämna mellanrum. ”nääär får vi meddelandet om att det är en timme kvar till beräknad ankomst?” … vi äter middag tillsammans med min älskade ”Hästmamma” J och hennes söta H-L. Plötsligt plingar det i M´s telefon och nu är det nära.. en timme senare rullar hästlastbilen in på Drömgården och jag har sån puls. 

Hästmamma och hennes H-L lastar av Lilla ponnyn och kvar står det stora lilla Blå Berget av häst. Han är stressad. Väldigt stressad för att vara hans coola jag. Att kliva på och åka transport var inte hans favoritgren. Men med lite tråcklande lyckas jag lasta av honom utan att bli en pannkaka själv. Med ens han är i min hand, bjuder livet upp till dans inombords. På det sätt bara häst kan göra. 

Vi går, låter hästarna sträcka på sig. Visar hagen. Ligghallen. Vart värmebaljan med vattnet är. Saltstenen. M snor slowfeeding-hönätet om höbalen och har samtidigt en stor häst som hänger honom över axeln. Det bekommer inte mannen. Han är sitt vanliga filbunke-jag och jag blir alldeles salig av hela alltet. Världens bästa man. Allt är så overkligt. Omöjligt att ta in. Men jag njuter.

Efter en lång stund av bekantande släpper vi dom. ”Välkomna till Drömgården”. 

Vi sover oväntat mycket. Kanske för att jag trodde att jag inte skulle kunna sova alls den första natten. Som att föda barn, få en bäbis på bröstet och tro att man aldrig någonsin kommer våga lägga igen ögonen mer. Men vi somnade. Natten bjöd på vattkoppskrångel men hyfsad sömn. Vi vaknar till alldeles-i-slutet-av-november-onsdag. Alla är hemma. 

Brorsorna tittar ut genom sovrumsfönstret. Där står dom. Hästprinsarna. Alltsammans känns som en saga. 

Juniflickan är frukostpepp, samtidigt som hennes koppor eskalerat under natten och jag konstaterar att jag aldrig någonsin sett någon med så många, stora, onda koppor. Lilla hjärtat.

Hon myser inne och har ingen ork att gå ut. ”Jag klajaj mig själv”, säger lilla coolingen varpå jag får ont i mammahjärtat förstås. Väl ombäddad, framför Pippi Långstrump och med barnvakts-radion på, går vi andra ut på gården. 

Jag ropar och visslar på hästarna. Alltsammans känns hemtamt, men ändå så nymodigt. Efter några sekunder hör jag gnägget och hovdundret i marken.

 Där är han. Vår stora hästprins.

Och titta där då! Lilla hästprinsen! Barnens lillponny.

Minimannen är alldeles salig. Inte rädd ett endaste dugg. Går tryggt in i hagen och möter sin lilla häst som om han inte gjort annat fastän det egentligen är den allra första gången i livet han möter häst. Storebrors ögon glittrar. 

Vi bekantar oss. Tar av för-säkerhetsskull-på-grimman från första natten. Storhästen och M har redan funnit varandra och allt är nästan för romantiskt. Tänk att han vill det här, han också. Min M.

Vi myser. Borstar. Klappar. Pussar mule. Checkar läget. Lillebror är alldeles lycklig. Lilla djurälskaren. 

Så kommer Lillis. Min systerdotter som jag blev moster till när jag var fem år gammal, ni vet. Hon är mer min Lillasyster som ni förstår. Vi hänger tillsammans hela dagen. Gosar med hästar. Äter uppstekt köpes-palt till lunch. Går på promenad med pigga, glada hästar. Underbart.

Vi är i Hästbubblan. Vill bara vara ute i hästhagen. 

Jag pussar mule. Men kan för allt i världen inte förstå. Att det är på riktigt.

Min alldeles egna häst. Okej, jag delar honom med den människan jag älskar mest på jorden, också. Obeskrivligt. Kan liksom inte bli bättre.

Så gick det till när Hästdrömmen blev sann! (Jag har inte förstått det ännu…)

Emmeli

Att ha levt häst en gång. Och nu göra oss redo, steg för steg, inför inslagen hästdröm.

Wow!
Vilken hyllande respons till vårt intågande i Hästlivet.

Tack! Så himla roligt att ni också är hästpeppade!

Ni förstår. I hela mitt liv, har det här, näst efter att få bli mamma, varit min allra högsta, största dröm. Att ha en egen häst. Det är inte klokt, jag tror fortfarande att det är hittepå när jag skriver orden såhär.

Hela denna skrivarbubbla startade ju när jag precis börjat snubbla ur mitt hästliv, bara hästa någon gång ibland till att helt vinka farväl, för ett slag. För det visste jag, att det var , bara för ett slag. För häst. Det behöver jag i mitt liv. Det känns så otroligt fint, att denna pusselbit som fattats mig nu också får adderas till livet, att få dela detta fantastiska tillsammans med min familj. Och med er här inne på Drömgårdsliv, förstås.

Det var ju så, att jag LEVDE häst. Levde för att snusa häst och andas häst och mådde som allra, allra bäst där bland hästskiten, dundrade galoppen och pustandet, frustandes och tryggheten från dom där bjässarna till djur. Ni som vet, ni vet precis vad jag menar.

Förutom älskade mamma och pappa som uppfyllde lill-Emmelis dröm om att få börja rida som liten plutt, så var det två människor som ledde mig med trygga händer in i hästvärlden. Den ena, stannade i hjärtat särskilt. Min Hästmamma J. Hon lärde mig inte bara att rida som 9-åring, hon förhörde mig på glosor som 14-åring också. Gav mig sedan det allra drömmigaste sommarjobbet jag kunde tänka mig, sommar efter sommar. Att jobba i stallet, leda långturer dag efter annan. Om inte på en tvärsäker islänning i täten, så på stora nordisen Lovis, och med ett spann av älskade islandshästar bakom. 25 timmar i sadeln under en vecka, det var mitt jobb. Förstår ni drömmen? Men det var tufft också. Jobbet på gården. Där blev jag stark. Både psykiskt och fysiskt. En tid som satte stor prägel och delvis formade mig, till vad som är mitt jag idag. J var också den som sa till mig att ”följ flödet” när jag som småvilsen 18-åring bad om kärleksråd, angående den där då inte alls skäggige, unga pojken. Han jag är gift med idag, ni vet. Det är fantastiskt att hon finns vid min sida fortfarande, och har förstås svarat på cirka en miljon frågor denna höst.

Värdens bästa bästis Idan är ovärderlig pepp i denna resa också. Sötaste Isabel, Livetpåbacken, ni vet, likaså. Och Elin! En stjärna som kan råda bot på vilka hästgrubblerier som helst. För det är stort det här, och jag har många fjärilar i magen må ni tro.

Att M är den som pushat på det hela, gör mig till en blöt kärleksfläck. Samt lyckan över att (dom flesta i alla fall, haha), i Storfamiljen är positiva till detta steg. Så roligt. Det är lyx att ha en Svärmor som är lika hästtokig som en själv, till exempel. <3

Vi väljer att även med denna del i livet, göra det så enkelt och naturligt det bara går. Vi köper inga tjusiga dressyrhästar, precis. Här är krakar som är vana att leva på det sätt vi önskar.
Våra hästar kommer att leva i lösdrift. Kunna gå in i ett rejält vindskydd/ligghall hur och när dom vill. Äta och dricka när dom vill. Och oss kommer dom kunna få kärlek att i ett knyck, eftersom dom kommer bo med oss kring knuten.

Idag har vi grejat nere vid Vindskyddet. Det som för bara några veckor sedan var FULLT av allt möjligt. Därefter har vi röjt och ordnat. Nu är mest småsaker kvar. En stallampa har kommit på plats idag, och så har det sopats ur den sista skiten där inne.

Jag ska bädda och göra det så gott för krakarna där.

Än om jag vet att Storhästen, efter att ha lärt känna honom i alla fall ett litet uns nu under hösten, att han älskar vinter och kyliga kylan och nu har sån tjock päls att han ser ut som en gosig björn. Men att ha möjlighet att gå in och pusta, fritt från nederbörd och vind, det kommer förstås uppskattas.

Juni säger varje morgon hon vaknar, att hon drömt om sin ponny. Pojkarna är lika peppade dom.

En ammepaus, bland gammal koskit. Där mådde vi prima.

Mörkret faller. Arrbetsdagen avslutas. Vi går in i varma hemmet, efter många utetimmar. Tänder ljus, lagar middag och tar kväll. Älskade gårdsliv. Snart, snart, med en pusselbit jag ännu inte törs tro är på riktigt..

Så nu vet ni lite mer. Efter orden, om att ha levt häst en gång. Och nu göra oss redo, steg för steg, inför inslagen hästdröm.

Hoppas att ni alla har en god helg! Ta hand om er. <3


Emmeli