En lördag i december!

Efter en fartig vardagsvecka kändes det mer än gott att vakna till lugnan ro-lördag idag.

En sån där som egentligen hade planer men som pga sjukdom ”i andra lägret” fick strykas och plötsligt fick vi en helt oplanerad lördag. Tack och lov hade vi inte avslöjat för barnen vad vi skulle åka iväg och göra, så ingen besvikelse från deras håll att planer ströks.

Efter julkalendern och frukost, gav vi oss ut allihopa. Vi behöver sällan fundera på hur vi ska kunna fylla dagen, tvärtom. Det gäller bara att välja och vraka bland ”allt”.

Med snön som fallit idogt sedan igår, blev fix av kätting på traktor och skottning en given del.

Tre största ungarna åkte med pappan i traktor först innan snökojjebygget tog vid med full iver.

Mamman gav sig ut på långpromenad med bäbisen i vagnen. Lilla lillungen där. Vi är så himla kära i honom allihopa. Han är värd mer än guld, säger den ena. Den gulligaste hon har sett, säger den andra. ”Olof? Jag älskar dig”, säger den tredje.. puh, säger mammahjärtat över allt gulligt.

En tur till lagårn sedan i daglig ordning. Varje-dag-bestyren. Fylla vatten, ge hästar gottigt foder, klappa om och se så alla mår bra.

Hej hej Ikran och Fjödur!

När det var skottat och klart med alla bestyr och snöleken gjort småkinderna äppelröda… och magarna kurrade. Då, gick vi in i värmen och tog lunch.

Under eftermiddagen har mannen tillverkat den sista tröskeln till matrummet. Och jag och barnen har bakat pepparkakor. MammaMormor har ännu ett år gjort den där goda, goda degen med Mormor Syrenas recept. Å, himmel. Så god. Och så mycket barndom.. doften.. mm..

Tripp Trapp Trull var så ivriga och tyckte verkligen att det var roligt.

”mamma kan du hjälpa mig? mamma kan du hjälpa mig att kavla? mamma, titta här, är degen nog tunn nu? mamma behöver jag mer mjöl? mamma kan du ge mig mjöl? mamma kan du hjälpa mig också? mamma nu är plåten full!! mamma mamma mamma…”.. alla frågor samtidigt.

Å fy farao, alltså. Vilken ynnest. Att just jag får vara deras mamma… som var prick hur varm i kroppen som helst där hon kutade emellan alla ivriga små sockerbagare. Men det var det sannerligen värt!

Älskar att ena lillungen så lyckligt sa; ”alltså! vad BRA vi är på det här!”.

Nu luktar hela hemmet som en burk pepparkakor. Väl och mycket väl (!) gräddade peppisarna ligger nu i sina tre små burkar. Mamman bakar till stor pepparkaksburken en annan dag. För nu är det dags för lördagkväll. En lugn, somna tidigt-sådan känns det som. Ja, så får det bli.

Emmeli

Drömgårdsrapporten!

Drömgårdsrapporten kommer här!

Med glimtar och ord från veckan som gått, några tankar här och nu och ett gäng önskeplaner för den nya veckan som är här…

Veckan som gick;

LillOlof premiärade som skolskjuts. Han tog det hela med ro.

På måndagkvällen osade köket fortfarande av saffran från allt bakande som skett under dagen. Storebror fick vara vaken lite längre än småsyskonen och vi spelade ”Vem där?” och åt saffransbullar med mjölk. Gott att få rå om bara min storpojke för en stund.

Vi gjorde kampanj för våra favvisar Naturkompaniet. Älskar deras initiativ om ”Green Friday”, att vårda det vi har istället för att köpa nytt bara för att. Dvs motsatsen till Black Friday där det fullkomligt sprutar ut ”erbjudanden” så vi ska bli köptokiga av nu. Här smorde jag upp mina älskade Blundstone, som jag haft sedan 7-åringen var plutt. Har noll planer på att byta ut dom.

Tre hemmabarn som levde lajvet. En som nöjt klätt sig själv, skit samma att brallorna är bakfram liksom! En som har full underhållning av bara farten och ljuden som rör sig kring honom. Och så hon som är störst i helhemmagänget och strösslar idéer till fantasilekar och koljbyggen så en aldrig slutar att förundras.

Tussekatten är med överallt också som ni ser. ”Mamma mot Kattlaget” var det där i spelandet. Och lillkatten kutade i samma fart som ungarna åkte räserdyna utför lobryggan. Djur och barn, alltså. Vilken hit det är!

Ikran och Chippen firade två år som våra hästpojkar. Kära hjärtanes, att det redan gått två år. På ett sätt känns det som dom alltid varit hos oss, på ett sätt känns det som ”igår” som dom anlände där i snöiga tisdagkvällen i slutet av november 2019.. minns adrenalinpåslaget när den här stora darlingen stampade av frustration där i transporten och ville ut, nuuu. Åhå,vilken cirkus det var i början, kära nån.

HemmaMamman jobbade på. Bakade bröd och kokade soppa, lillbebbe njöt i sjalen. Synd bara att det just när maten var klar, gick Brandislarm och mannen kutade ut ur hemmet för att rädda liv. Och att barnen ratade min (faktiskt väldigt goda) fisksoppa och bara ville äta brödet till. Äsch. Allt hör till. Receptet på soppan har ni HÄR förresten. Kan aldrig bli fel.

Vi fick njuta av mjuk sol mot gnistrande snö. Tänk, vad denna syn var grönskande och blommig för en liten tid sedan.. var sak har sin tid. var tid har sin charm. Alla årstider har verkligen något gott att ge. Jag älskar när det blommar för fullt, men nu njuter jag massor av vintervilan som råder.

Vi adventsstökade, lite lagom sådär. Småstädade och hängde upp stjärnor och ställde fram stakar. Virade en liten ljusslinga kring pyttegranen på bron och klädde räcket med granris. Jag hade en ljuv stund där jag band en enriskrans. Och till lördagkvällen slog vi in några paket för att hänga i Adventskalendern.. ett paket för varje advent.

Och så blev det första advent och det var den veckan. Tack livet.

Och idag är det måndag, alldeles i slutet av november. Andra adventsveckan är här..

Vi började dagen rivigt… Mor och bäbis råkade sova lite, lite för länge. Fröjdigt väckta blev vi, av Tripp Trapp Trull som kom med högljutt pressmeddelande om att en adventsljusstake var nerriven från ett fönster och väääldigt trasig. Vi rantar ner för trappen.. och möts och av två häärliga pölar kattkräka. Det är alltid en härlig start på dagen när det sker. Tack Storkatten. Särskilt när han prickar fönstersmygar och krångliga vrår… som i morse. Det blev lite brådis till skolan, men pojken var hel ,ren, mätt och med borstad tand eller två. ”Mamma? Det kan bli lite kaos ibland, men vi hinner alltid ändå”, sa 7-åringen med sin aldrig sinande pepp. När vi övriga kommer hem igen ska jag bara hälla upp en god kopp kaffe och ta lite mjölk ur kylen… skvimper då ikull ett mjölkpaket… det utan kork. Och vi har mjölk i vad som känns som hela kylskåpet… Häpp häpp… en får inte bara rädd för lite strul, sa hon den äkta Drömgårdlivaren där hon sedan nöjd efter röj, satt på sofflocket och njöt sin kaffekopp. Vidare har dagen inte gett sig utan mest gått i full fart och småstrulat hittan dittan.. vi somnar gott i natt. Inatt också.

Önskeplaner för andra adventsveckan!

-Ta en dag i taget. Önskar mig många mysstunder på sofflocket med bäbis i famn, småungar i kring och adventsstök hittan dittan. Kan inte tänka mig något godare just nu.

-Bvc-besök med LillOlof!

-Bolla HemmaMammaliv med Drömgårdsliv-uppdrag.

-Försöka ordna några julklappar. Till barnen. I övrigt försöker vi dra ner mer och mer på klapperiet.

Överraska barnen med en fräsig helgutflykt!

-Tända det andra adventsljuset <3

Önskar er och oss en god avslutning på november och en god början på december! Ta hand om er. Allt ni bara kan!



Emmeli

Drömgårdsrapporten!

Nu byter jag namn på Måndagshälsningen till Drömgårdsrapporten. Sådetså.

Förklarar tydligare vad ni kommer att mötas av. Särskilt med tanke på er nya läsare som hittat hit (kul, hej och välkommen!).

En rapport från Drömgården, liksom.

Hur vi haft det och vad vi påtat med ”sen sist”?

..

Vi har mått gott, förutom någon liten snuvig näsa. Och det har känts som livets största vinst och gåva. Vilket det ju är. Pustat ut och slappnat av efter veckor som varit fyllda till bredden med alla möjliga känslor och upplevelser, härliga som ohärliga.

Det har varit och är så gott, dessa mjuka novembermorgnar med släpig bossamusik och tända ljus. Ammar på kökssoffan. Vinkar rödrosig skolpojke hejdå när ”pappataxin” rullar in på gården och tänker på vilken flärd det är med dessa sköna morgnar, för oss alla. Sörplar påtår, hivar in en tvätt, fyller diskmaskinen och torkar frukostsmulorna lite lagom noga från köksbordet.

Vi klär oss och går ut, jag, Skrållan och dom två småprinsarna. Går till hästarna. Blundar mot den låga novembersolen. Vips är skolpojken hemma och lilla flocken samlad igen. Sen rullar det på liksom.. dagarna.. livet.. och ingen har svårt att somna till kvällen….

StoraLillasyster och StoraLillebror.

Dom är hemma till fullo med Lillebroren nu fastän planen denna höst var lite annorlunda till en början. Tanken var att Juniflickan som börjar förskoleklass om ett år, skulle pricka in i alla fall några timmar varje vecka på Förskolan.. som bra infasning liksom. Men dom där om än roliga, kotte- och rävgruppstimmarna på förskolan, hoppas över helt och hållet nu. Några gånger hann dom vara med innan Lill-Olof föddes.. men sen har det varit paus från vårt håll. Det cirkulerar så oerhört många sjukor i höst att det inte, inte är värt det med tanke på vår lillbebbe. Återigen, vilken lycka att ha syskon nära och alltid någon att leka, tjivas och busa med.

Vi pysslar och donar. En dag gjorde jag en lingonkrans. Så enkelt och så fint, tycker jag.

Småprinsarna! .. varav den minsta hunnit ”fylla en månad”..

Tänk va, så det blev. Fortfarande så överväldigande känsla, med en alldeles egen Fyrklöver. Ja, sånt har ”vi” också tänkt på. Och hur mycket livet känns i hjärtat just nu, mer än någonsin..Älskar så. Och är så himla rädd om dom där fyra liven att jag inte vet var jag ska ta vägen stundvis.

Här ser ni ”glädjerus i bild”, för undertecknad. Första ridturen sedan preggoteten. 24 dagar gammal O slumrade i vagnen under tiden. Succé!

M har varit tapper och tagit tag i ”det sista” i Matrummet.. såpskura golven och måla listerna ett sista varv.

Vi har varit på loppis för första gången på evighet. Hittade pumlor i så fina färger, en pappskärm och en så fin ram.

”Noventmys”.. vilande stunder på sofflocket och turer för att hämta hem skogsfynd att pynta till hemmet med.

Och den första riktiga snön har fallit och lagt sig så vackert och barnen har med glädjetjut susat stjärtlapp och ”räserdyna” utför lobryggan.

Och i helgen var vi på 50-årskalas, som först började i kyrkan med en konsert av de tre nyblivna 50-åringarna, där den ena ju är min Storan. Så så såå stolt lillasyster.

Dagen efter var min bäbis vääldigt väldigt sömnig. Han körde nämligen livets längsta vakenstund där på 50-årsfesten och blev typ ”övertrött” till slut och kom inte till ro förrän vi susade hem till drömgården i sena kvällen.. så söndagen var en hejdlöst sömnig historia. Mor njöt av långa promenaden med honom.. vi fyndade liten pyttegran också som ni ser.. den ska vi pynta med liten ljusslinga och ställa på bron..

Ännu en söndagshöjdpunkt.. fräsiga turen till skogs för att söka utejulgran…Lill-Olofs första skogstur.. ”det här är livet”, sa 7-åringen..

Vi avslutade veckan med att fira en älskad kusin som fyllde 5 år. Vilken kalashelg!

Och tänk, nu är det bara dagar till Första Advent! Vaad hände där!?

.. världens bästa Oooolof hände, förstås.

Önskeplaner för Första Adventsveckan!

Tuta igång HemmaMammalivet 2.0! ..M har varit ”pappataxi” och skjutsat/hämtat skolpojken senaste tiden, men nu är det ”mamman och gänget” som gäller igen.. lite pirrigt nästan, att se om jag får ihop allt med fyra kottar. Men, vi är ett sammansvetsat gäng och Lill-Olof hakar på. Jag tror det ska gå bra. Morgonen i morse gick bra, nybörjartur kanske!

Adventsstöka! .. lite lagom, inga påhittade måsten. Vi kör på feeling.

-Hästa! ..Brandispappan har jourvecka så vi hästar kring gården bara.

Fira Första Advent! .. i all sin enkelhet.

En dag i taget. Ta hand om er. Allt ni bara kan. Så hörs vi under veckan!

Emmeli

Drömgårdsrapport!

Vår Lillminsting. Buren av sin världsvane Vackerpappas händer. Nyäten. Mätt och belåten. Klädd i farmorstickade overallen. Redo att bäddas ner i vagnen och gå långprom i senhösten med friskluftstörstige modern.

Mjölkdoftande lilla knyte. Som vi älskar dig!

Titta på hans små tår, mamma!”. ”Å vad han gäspar/nyser/knorrar/snusar/hickar gulligt!!”…”O är mer värd än guld, mamma!”

Det är så mäktig känsla att få presentera Storfamiljen vår minsta älskling. Om än med lite avstånd mellan storfamilj och lillbäbis, då vi är så RS-rädda just nu. Vi har blivit så fint uppvaktade att det inte är klokt. Söta presenter och vackra blommor, framförallt det där kärleksströsslet som är det häftigaste av allt.

Här, en annan dags bäbisfika. Med vännerna vi inte träffat på vad som känns som en evighet. Det var för gemytligt.

Igår föll den första riktiga snön och vi här hemma drog fram julpyssellådan. Det var uppskattat. Nu är det bara mys och pyssel ända fram till jul!

Beskyddande LillaStorebroren… som är så kär i sin Lillebror. Treveckorsdagen är passerad och Lillminsting är redan så självklar för oss alla.

Den allra, allra intensivaste bäbisbubblan har spruckit en aning nu.. Storebroren är åter på skolan en skvätt varje vardag, pappan har återgått till sitt vanliga arbetsschema efter att ha maxat bäbisbubbla så långt det var möjligt och HemmaMammalivet är igång lite mer ”som vanligt”, fast väldigt nytt, förstås. Bäbisbubblamyset håller vi hårt om tills vi känner oss redo för annat.

Mitt känslojag skulle kunna deppa ihop för att denna bäbisbubbla sannerligen blev maxad med livets ytterligheter. Men, det känns ändå nu… ganska bra? Vackert på något vis, trots allt det skaviga. Och känslan är starkare för var dag.

Min ena livsförebild, som tyvärr sedan snart ett år tillbaka är en ängel.. hon sa alltid ”man får förhålla sig”. Människan fungerar ju så att man gärna vill skapa tankemönster för att ”få ihop det” och kunna förstå vad som händer… Det är helt enkelt liiiivet som pågår, och det förändras ju, hela tiden på ett sätt..

Förhålla sig, acceptera det man faktiskt inte kan göra något åt.. ”Hänga med i svängarna”. Jag tror det ger oss mest ro och lycka på färden. Inte försöka streta emot, trots att det kanske är tuffare tider… nu är livet så här och vi accepterar det, förhåller oss och gör det bästa vi kan av det hela. Så. LillaLillebroren och vi har haft 22 väldigt njutiga och bebbgosiga dagar.. men livet har också varit väldigt omtumlande och oroligt, samtidigt. Så är det.

Vi har ännu ett orosmoln att vänta svar på.. men det är ”inget allvarligt”.. har inget med något sjukdomstillstånd att göra. Mer en känslomässigt jobbigt grej. Men, ”vi tar det då”, försöker jag tänka. Och njuter så det står ut genom öronen på mig av allt mys som försiggår här hemma nu. Vi är sedan flera dagar penicillin-krångelfria och lilla lillprins som jobbat på med antibiotikan så tappert njuter av att slippa det nu, det är jag alldeles säker på. Himlagod känsla, på alla sätt. (Om du missade, så finns svar på frågan ”vadå antibiotika?” osv, HÄR)

Idag skiner novembersolen från klarblå himmel. Rönnbären lyser som de vackraste av pärlor där dom hänger starkt kvar på rönnträdets grenar. Vi ska klä oss varmt och gå ut. Alla vintermunderingar togs fram igår och dom nu nytvättade sommar- och höstytterkläderna ska tillbaka till klädförrådet. Rundan till lagårdsstallet väntar. Fylla vatten och se så att hästarna mår gott. Börja mata småfåglarna vill vi också hinna med!

Dags att ge oss ut, mao!

Önskar er alla en fortsatt god novembervecka. <3



Emmeli


Det är livet som pågår!

Oktober blev november.

Bäbisbubbla, små och stora livet-utmaningar, infasande i ny vardag och Höstlov pågår. Livet. Dag för dag.

Jag känner mig smått vimmelkantig av senaste tiden. Fysiskt mår jag så oförskämt bra. Känslomässigt sviktar modet hittan, dittan. Ganska så typiskt för denna första tid med liten spädisbäbis. Stundvis stark, stundvis så skör. Allt hör till. Inget är konstigt.

Senaste tiden har det varit mycket åt alla håll, också. Väldigt ljuva och spännande saker (som att vänta och föda ett barn) samtidigt som vi också burit på en grav oro för flera runt oss. Väldigt, väldigt tufft.

Senaste veckan har bäbisbubblan fortsatt att vara mestadels bara himlagosig, och vi har fått byta oro, mot att istället fira den lyckade hjärnoperationen av älskade MammaMormors ”elaka boll i huvudet” (som barnen säger). Några oktobersolstrålar kunde inte komma lägligare.

Men när det ena berget var bestiget, dök ny utmaning upp..

När bäbis var 8 dagar gammal, fann vi två vätskefyllda blåsor på pyttekroppen .. som vi omedelbart kollade upp. Och tur var det.

Hans allmäntillstånd hade inte hunnit påverkas alls, men blåsorna visade sig vara stafylokocker, vilket på en så liten ,liten människa kan bli väldigt, väldigt farligt. Med spädisar dras det i stora växlar med en gång. Vi blev inlagda på ”barn”, jag och Lillalillebror. Det kändes ok. Bäbisen var ju inte sjuklig..det var lite som att vi fick ett superkoncentrerat knyta-ann-dygn i lugn och ro, han och jag.. vi fick ju tidig hemgång efter förlossningen så det kändes lite som att återvända till BB-myset. Lillvännen skulle få antibiotika, direkt i blodet, det var mycket viktigt.

Den timmen, eller timmarna kanske det blev, jag hade inte koll? Nattatimmarna, när dom bara stack och stack och stack min älskade Lillminsting, var vidriga. Efter blodprov osv, skulle infart sättas. Men pyttekärlen bara ”rymde” eller brast, gång på gång på gång.. lillvännen var så tapper, men så ledsen och lejonhoneinstinkten i mig ville bara slå ner alla och rusa därifrån med min lillunge. Särskilt, när det började pratas om att lokalbedöva lilla benet, borra (!!) och på så vis hitta blodkärl…. där höll jag på att tappa det, helt.

Till sist så beslutades det att börja ge penicillinet direkt i munnen, i alla fall..trots att man önskade få det intravenöst första 24 timmarna. Så dagen efter fick vi åka hem och fortsätta mysa.. bara kämpa på med snuskigt penicillin. Tre gånger per dygn. I tio dagar. Lille O är så himla, himla duktig och firar tagen dos med att sörpla mammamjölk. Snart är vi klara och det ska bli så skönt för oss alla. Ropar dock ej hej förrän härvan är helt över. Tacksamt är att lillvännen aldrig hann bli sjuk, han har haft god kraft hela vägen. Modershjärtat jublar för det, om än jag förstås önskar att han sluppit äta antibiotika 8 dagar gammal. Trots att han mått gott, har jag varit och är nog orolig i alla fall.

..Må vi slippa undan det förbenade RS-viruset bara! Det kryllar ju av det i år.

Det är ett pussel att försöka komma in i nya fyrbarnslivet..vi tar det mest piano och myser och myser. Bitar brukar falla på plats med tiden. Ingen brådis.

Vi varvar alla-hemma-tid med hemmamammaliv tillsammans med vår Fyrklöver.. och dom dagarna när jag är själv, går sannerligen ”i ett” just nu!

…Amma, amma, amma, spela UNO med storasyskonen med andra handen, servera mat till dom tre ”stora” stjärnorna, kanske hinna gå och kissa själv? eller komma ihåg att äta? ..”å jädrans, där står du och glor, frukosten! .. fastän klockan snart är halv tolv och jag ska fram med lunch..”…byta gulligaste miniblöjan, finnas till för alla, bonus om jag hinner hiva in en tvätt, hänga en annan..jag får världsfin hjälp av gullisar med tvättvikning som ni ser. Och så var det det där med middagsmaten.. ge oss en nypa friskluft med alla lager på lager kläder som behövs i kalla höstregnet, fodra hästar… ”å just det; nu är klockan fyra, penicillinet!!”.

Liivet, mer än fräsigt!

Den här veckan har vi Höstlov i Bäbisbubblan också.

Vi myser på allt vi kan. Knusslar inte till det, i vanlig ordning. Som att drösa ner oss inne på höskullen medan regnet faller utanför lagårn.. kramas och gosa skitbusig kattunge. Ha vettet att uppskatta mjuka, långsamma tillsammansmorgnar och en extra god frukost.

Åka hölass för fodrande av hästarna.. som sannerligen har höstlov, men verkar må gott trots att dom inte får umgås så långa stunder med sina människor, just nu.

Grillar korv och ponnyrider ute i regnet. Pappan varvar att vara på jobbet och att finnas för oss här hemma.

Storasyskonen leker tillsammans..och tjivas, trilskas, blir sams och är världens finaste med varandra. Vi bakar kärleksmums.

Pysslar, spelar spel och vilar framför en film. Sött så jag storknar, är det också när Storebror lästränar med sagostund för sina småsyskon.

Brofika och andas novemberluft, så själagott. Lillminsting, som nu funnits hos oss i 16 dagar, tar livet med ro som ni ser. Sörpla mjölk, fylla småblöjor, gosa i en varm famn eller sova timmar ute i vagnen. Det är en god melodi, menar lillvännen.

Vilken stjärna du är, Lilla O.



Livets mest händelserika oktobermånad som nu övergått till november. En månad jag knäpper händerna för att den ska bli mjuk, lugn och fin. För oss alla. Både oss och er.

Hoppas att ni har det gott! Så hörs vi.. när vi hörs. Nu väntar allhelgonahelgen för oss alla <3




Emmeli

I Bäbisbubblan!

I bäbisbubblan…

Här är det varmt och gott. Fyllt av mjölkdoftande bäbissnus. Hormonsvaj och eftervärkar. Kärlek i överflöd och oro över allt och inget. Första mötet mellan storasyskonen och deras pyttelilla syskon. Här är syskonkärlek så vacker att hjärtat värker. Här är skratt åt små bäbisminer och lammliknande knorr. Här är lyckorus, energitoppar och hejdlös trötthet. Här är känslan av att vara stark så stark.. och samtidigt så skör, så skör. Vi är i Bäbisbubblan. Och här är livet lite extra, åt alla håll och kanter. Tack livet för att vi får uppleva det här ännu en gång. Tack livet, för att vi fick världens finaste lilla Lillminsting, familjens LillaLillebror.

Några glimtar från Bäbisbubblan..

Att hålla i sitt alldeles nyfödda barn. Förstå, att det är vårt. Å, han doftar så gott.

Hans små tår är dom vackraste jag har sett.

Stolta StoraLillebroren. Så kär i sin Lillebror. ”Goosevännen”, säger han och klappar ömt. Aj, mitt mammahjärta.

Stunder där absolut lugn råder är inte det lättaste att ordna i en fyrasmåbarnsfamilj. Vi har myglat till oss några småstunder med hjälp utav lånade ”paddan” från Farmor, ”Mammas telefon” osv.. hedenhösungarna har jublat över dessa stunder, förstås….

.. och vi andra också, som velat snusa, vila, slumra, amma, snusa, vila, osv..

Fyra dagar gammal och första turen i barnvagnen. Den var god, tyckte Lillminsting. Vi andra också.

Älskad familj på små besök i bubblan.

Fira-bäbis-fika, i massor. Älskade Storan som bakade godaste bäbistårtan till oss, ännu en gång.

”Mamma, bäbis vill ha nån nu!”, säger B så fort lilla knytet knorrar. ”Nån” han får och B utbrister ”Mamma! jag hade rätt!”.

Livets första lördagmorgon.. eller var det söndagmorgon? Dagarna flätas samman. Men här är tryggt. I pappas famn. Den vackraste pappan jag vet, vilken lycka att just han är pappa till våra barn.

Bertilen är så snäll och rar mot sin Lillebror.. men man kan ju bli helt slut för mindre, än att bli Storebror.

.. förresten är det ganska tröttsamt att komma till världen också. Så skönt att sova, sova, sova (amma, rapa, bajsa,….)sova, tycker lilla O. Så fantastiskt tacksamt, att ”allt funkar”, tänker mamman och pappan med tacksamhet så stor.

En omåttligt stolt fyrbarnsmor ute på ännu en barnvagnspromenad. Att ha lillungen skönt nerbäddad där i vagnen under den långsamma, men ack så ljuvliga promenaden.. andas frisk luft, plocka lite ris och rikta ansiktet mot mjuka oktobersolen. Guldstund.

En stor del av livet just just nu. Bäbisgos. Och Nyponsoppa, med grädde och mandelbiskvier…exakt vad jag alllltid är sugen på när jag fött barn.

Och nu har han funnits hos oss i prick en vecka… lilla vännen. Med en liten skock i kring sig här hemma, som älskar honom så. Och där slumrar han gott, i vaggan som min morfar snickrade för sisådär 50 år sedan…

TACK snälla, snälla ni alla för all kärlek och alla grattis vid Lillminstings födelse. <3

Vi hörs snart igen!



Emmeli