En lördag i december!

Efter en fartig vardagsvecka kändes det mer än gott att vakna till lugnan ro-lördag idag.

En sån där som egentligen hade planer men som pga sjukdom ”i andra lägret” fick strykas och plötsligt fick vi en helt oplanerad lördag. Tack och lov hade vi inte avslöjat för barnen vad vi skulle åka iväg och göra, så ingen besvikelse från deras håll att planer ströks.

Efter julkalendern och frukost, gav vi oss ut allihopa. Vi behöver sällan fundera på hur vi ska kunna fylla dagen, tvärtom. Det gäller bara att välja och vraka bland ”allt”.

Med snön som fallit idogt sedan igår, blev fix av kätting på traktor och skottning en given del.

Tre största ungarna åkte med pappan i traktor först innan snökojjebygget tog vid med full iver.

Mamman gav sig ut på långpromenad med bäbisen i vagnen. Lilla lillungen där. Vi är så himla kära i honom allihopa. Han är värd mer än guld, säger den ena. Den gulligaste hon har sett, säger den andra. ”Olof? Jag älskar dig”, säger den tredje.. puh, säger mammahjärtat över allt gulligt.

En tur till lagårn sedan i daglig ordning. Varje-dag-bestyren. Fylla vatten, ge hästar gottigt foder, klappa om och se så alla mår bra.

Hej hej Ikran och Fjödur!

När det var skottat och klart med alla bestyr och snöleken gjort småkinderna äppelröda… och magarna kurrade. Då, gick vi in i värmen och tog lunch.

Under eftermiddagen har mannen tillverkat den sista tröskeln till matrummet. Och jag och barnen har bakat pepparkakor. MammaMormor har ännu ett år gjort den där goda, goda degen med Mormor Syrenas recept. Å, himmel. Så god. Och så mycket barndom.. doften.. mm..

Tripp Trapp Trull var så ivriga och tyckte verkligen att det var roligt.

”mamma kan du hjälpa mig? mamma kan du hjälpa mig att kavla? mamma, titta här, är degen nog tunn nu? mamma behöver jag mer mjöl? mamma kan du ge mig mjöl? mamma kan du hjälpa mig också? mamma nu är plåten full!! mamma mamma mamma…”.. alla frågor samtidigt.

Å fy farao, alltså. Vilken ynnest. Att just jag får vara deras mamma… som var prick hur varm i kroppen som helst där hon kutade emellan alla ivriga små sockerbagare. Men det var det sannerligen värt!

Älskar att ena lillungen så lyckligt sa; ”alltså! vad BRA vi är på det här!”.

Nu luktar hela hemmet som en burk pepparkakor. Väl och mycket väl (!) gräddade peppisarna ligger nu i sina tre små burkar. Mamman bakar till stor pepparkaksburken en annan dag. För nu är det dags för lördagkväll. En lugn, somna tidigt-sådan känns det som. Ja, så får det bli.

Emmeli

Det är livet som pågår!

Oktober blev november.

Bäbisbubbla, små och stora livet-utmaningar, infasande i ny vardag och Höstlov pågår. Livet. Dag för dag.

Jag känner mig smått vimmelkantig av senaste tiden. Fysiskt mår jag så oförskämt bra. Känslomässigt sviktar modet hittan, dittan. Ganska så typiskt för denna första tid med liten spädisbäbis. Stundvis stark, stundvis så skör. Allt hör till. Inget är konstigt.

Senaste tiden har det varit mycket åt alla håll, också. Väldigt ljuva och spännande saker (som att vänta och föda ett barn) samtidigt som vi också burit på en grav oro för flera runt oss. Väldigt, väldigt tufft.

Senaste veckan har bäbisbubblan fortsatt att vara mestadels bara himlagosig, och vi har fått byta oro, mot att istället fira den lyckade hjärnoperationen av älskade MammaMormors ”elaka boll i huvudet” (som barnen säger). Några oktobersolstrålar kunde inte komma lägligare.

Men när det ena berget var bestiget, dök ny utmaning upp..

När bäbis var 8 dagar gammal, fann vi två vätskefyllda blåsor på pyttekroppen .. som vi omedelbart kollade upp. Och tur var det.

Hans allmäntillstånd hade inte hunnit påverkas alls, men blåsorna visade sig vara stafylokocker, vilket på en så liten ,liten människa kan bli väldigt, väldigt farligt. Med spädisar dras det i stora växlar med en gång. Vi blev inlagda på ”barn”, jag och Lillalillebror. Det kändes ok. Bäbisen var ju inte sjuklig..det var lite som att vi fick ett superkoncentrerat knyta-ann-dygn i lugn och ro, han och jag.. vi fick ju tidig hemgång efter förlossningen så det kändes lite som att återvända till BB-myset. Lillvännen skulle få antibiotika, direkt i blodet, det var mycket viktigt.

Den timmen, eller timmarna kanske det blev, jag hade inte koll? Nattatimmarna, när dom bara stack och stack och stack min älskade Lillminsting, var vidriga. Efter blodprov osv, skulle infart sättas. Men pyttekärlen bara ”rymde” eller brast, gång på gång på gång.. lillvännen var så tapper, men så ledsen och lejonhoneinstinkten i mig ville bara slå ner alla och rusa därifrån med min lillunge. Särskilt, när det började pratas om att lokalbedöva lilla benet, borra (!!) och på så vis hitta blodkärl…. där höll jag på att tappa det, helt.

Till sist så beslutades det att börja ge penicillinet direkt i munnen, i alla fall..trots att man önskade få det intravenöst första 24 timmarna. Så dagen efter fick vi åka hem och fortsätta mysa.. bara kämpa på med snuskigt penicillin. Tre gånger per dygn. I tio dagar. Lille O är så himla, himla duktig och firar tagen dos med att sörpla mammamjölk. Snart är vi klara och det ska bli så skönt för oss alla. Ropar dock ej hej förrän härvan är helt över. Tacksamt är att lillvännen aldrig hann bli sjuk, han har haft god kraft hela vägen. Modershjärtat jublar för det, om än jag förstås önskar att han sluppit äta antibiotika 8 dagar gammal. Trots att han mått gott, har jag varit och är nog orolig i alla fall.

..Må vi slippa undan det förbenade RS-viruset bara! Det kryllar ju av det i år.

Det är ett pussel att försöka komma in i nya fyrbarnslivet..vi tar det mest piano och myser och myser. Bitar brukar falla på plats med tiden. Ingen brådis.

Vi varvar alla-hemma-tid med hemmamammaliv tillsammans med vår Fyrklöver.. och dom dagarna när jag är själv, går sannerligen ”i ett” just nu!

…Amma, amma, amma, spela UNO med storasyskonen med andra handen, servera mat till dom tre ”stora” stjärnorna, kanske hinna gå och kissa själv? eller komma ihåg att äta? ..”å jädrans, där står du och glor, frukosten! .. fastän klockan snart är halv tolv och jag ska fram med lunch..”…byta gulligaste miniblöjan, finnas till för alla, bonus om jag hinner hiva in en tvätt, hänga en annan..jag får världsfin hjälp av gullisar med tvättvikning som ni ser. Och så var det det där med middagsmaten.. ge oss en nypa friskluft med alla lager på lager kläder som behövs i kalla höstregnet, fodra hästar… ”å just det; nu är klockan fyra, penicillinet!!”.

Liivet, mer än fräsigt!

Den här veckan har vi Höstlov i Bäbisbubblan också.

Vi myser på allt vi kan. Knusslar inte till det, i vanlig ordning. Som att drösa ner oss inne på höskullen medan regnet faller utanför lagårn.. kramas och gosa skitbusig kattunge. Ha vettet att uppskatta mjuka, långsamma tillsammansmorgnar och en extra god frukost.

Åka hölass för fodrande av hästarna.. som sannerligen har höstlov, men verkar må gott trots att dom inte får umgås så långa stunder med sina människor, just nu.

Grillar korv och ponnyrider ute i regnet. Pappan varvar att vara på jobbet och att finnas för oss här hemma.

Storasyskonen leker tillsammans..och tjivas, trilskas, blir sams och är världens finaste med varandra. Vi bakar kärleksmums.

Pysslar, spelar spel och vilar framför en film. Sött så jag storknar, är det också när Storebror lästränar med sagostund för sina småsyskon.

Brofika och andas novemberluft, så själagott. Lillminsting, som nu funnits hos oss i 16 dagar, tar livet med ro som ni ser. Sörpla mjölk, fylla småblöjor, gosa i en varm famn eller sova timmar ute i vagnen. Det är en god melodi, menar lillvännen.

Vilken stjärna du är, Lilla O.



Livets mest händelserika oktobermånad som nu övergått till november. En månad jag knäpper händerna för att den ska bli mjuk, lugn och fin. För oss alla. Både oss och er.

Hoppas att ni har det gott! Så hörs vi.. när vi hörs. Nu väntar allhelgonahelgen för oss alla <3




Emmeli

I Bäbisbubblan!

I bäbisbubblan…

Här är det varmt och gott. Fyllt av mjölkdoftande bäbissnus. Hormonsvaj och eftervärkar. Kärlek i överflöd och oro över allt och inget. Första mötet mellan storasyskonen och deras pyttelilla syskon. Här är syskonkärlek så vacker att hjärtat värker. Här är skratt åt små bäbisminer och lammliknande knorr. Här är lyckorus, energitoppar och hejdlös trötthet. Här är känslan av att vara stark så stark.. och samtidigt så skör, så skör. Vi är i Bäbisbubblan. Och här är livet lite extra, åt alla håll och kanter. Tack livet för att vi får uppleva det här ännu en gång. Tack livet, för att vi fick världens finaste lilla Lillminsting, familjens LillaLillebror.

Några glimtar från Bäbisbubblan..

Att hålla i sitt alldeles nyfödda barn. Förstå, att det är vårt. Å, han doftar så gott.

Hans små tår är dom vackraste jag har sett.

Stolta StoraLillebroren. Så kär i sin Lillebror. ”Goosevännen”, säger han och klappar ömt. Aj, mitt mammahjärta.

Stunder där absolut lugn råder är inte det lättaste att ordna i en fyrasmåbarnsfamilj. Vi har myglat till oss några småstunder med hjälp utav lånade ”paddan” från Farmor, ”Mammas telefon” osv.. hedenhösungarna har jublat över dessa stunder, förstås….

.. och vi andra också, som velat snusa, vila, slumra, amma, snusa, vila, osv..

Fyra dagar gammal och första turen i barnvagnen. Den var god, tyckte Lillminsting. Vi andra också.

Älskad familj på små besök i bubblan.

Fira-bäbis-fika, i massor. Älskade Storan som bakade godaste bäbistårtan till oss, ännu en gång.

”Mamma, bäbis vill ha nån nu!”, säger B så fort lilla knytet knorrar. ”Nån” han får och B utbrister ”Mamma! jag hade rätt!”.

Livets första lördagmorgon.. eller var det söndagmorgon? Dagarna flätas samman. Men här är tryggt. I pappas famn. Den vackraste pappan jag vet, vilken lycka att just han är pappa till våra barn.

Bertilen är så snäll och rar mot sin Lillebror.. men man kan ju bli helt slut för mindre, än att bli Storebror.

.. förresten är det ganska tröttsamt att komma till världen också. Så skönt att sova, sova, sova (amma, rapa, bajsa,….)sova, tycker lilla O. Så fantastiskt tacksamt, att ”allt funkar”, tänker mamman och pappan med tacksamhet så stor.

En omåttligt stolt fyrbarnsmor ute på ännu en barnvagnspromenad. Att ha lillungen skönt nerbäddad där i vagnen under den långsamma, men ack så ljuvliga promenaden.. andas frisk luft, plocka lite ris och rikta ansiktet mot mjuka oktobersolen. Guldstund.

En stor del av livet just just nu. Bäbisgos. Och Nyponsoppa, med grädde och mandelbiskvier…exakt vad jag alllltid är sugen på när jag fött barn.

Och nu har han funnits hos oss i prick en vecka… lilla vännen. Med en liten skock i kring sig här hemma, som älskar honom så. Och där slumrar han gott, i vaggan som min morfar snickrade för sisådär 50 år sedan…

TACK snälla, snälla ni alla för all kärlek och alla grattis vid Lillminstings födelse. <3

Vi hörs snart igen!



Emmeli

Nu var det dags att sluta pausa!

Vi vaknade till oktoberonsdag,

.. det var ganska så kallt i sovrummet, ovan täcket, men inget som bekom någon av oss.. ett trassel av små och stora personer och en katt på toppen.. vi håller värmen väl!

Nä. Nu fick det vara nog, kände jag med ens, när jag vaknade. Det äär en speciell tid nu, för oss här på drömgården och hjärtenära runt oss. Väntan och ovisshet på olika sätt har en central del. Men senaste veckan har det fått ta över, lite för mycket. Som att livet stått på paus.

Idag ska vi ta vara på dagen och fylla med liv, tänkte jag. Sådetså!

Sedan Lillminsting i magen började lurifaxa med oss, så har M hjälpt mig om morgnarna med skolskjutsandet. Det äär inte dumt att han har kontoret två minuter hemifrån, inte alls.

Så, här hade vi ännu en lugn morgon tillsammans där det bara var pappan och Storebror som skulle ge sig iväg. Brorsorna lekte in i det längsta medan vi andra kunde ta det fortsatt lugnt..

Tillsammans med småsyskonen åt jag frulle och till kaffekoppen, samtidigt som morgonsolen letade sig in mer och mer, drog jag fram fotoalbumen och dom nyframkallade bilderna som kommit.

Jag skulle minsann INTE slå i kull mig där på finsoffan i matrummet ännu en sväng. Har gjort det MÅNGA gånger senaste veckan. Mellan min boa-ryck har jag varit så hejdlöst trött förstår ni. Men idag kände jag mig pigg! Några riktigt trötta dagar förra veckan, där jag tog varje tillfälle i akt att ligga och flåsa på den där himla finsoffan i matrummet, hade också resulterat i dåligt investerad skärmtid… blä. INTE min melodi. Ett dugg. Jo, jag äälskar att fota, redigera bilder, skriva och dela tankar och glimtar från vårt liv med er här och på instagram. Och också förstås låtas inspireras av sånt och såna jag mår bra av. Men att scrolla runt, runt, på nonsens och något som hjärnan bara bli trött utav, titta åt sidorna lite bittert (!?) nääeh, huvvaligen!.. ”å vad dom njuter av hösten då”… har jag muttrat för mig själv.. nä fy så fånigt. Slut på det fick det nu vara!

Köket badade nu i sol och gullhjärtana satt och bläddrade i album efter album medan jag sorterade bilder. Vi bildpysslade nog i ett par timmar, non-stop.

Sen gick vi ut!

Så hejdlöst vacker dag. Det har varit rätt tungt och regnigt, i massor, senaste månaderna. Varje solig dag känns som guld för själen. Idag var sannerligen inget undantag. Hela gänget njöt!

Rönnbären sken i solen och luften var så hög och klar. Frisk!

Vi gick ner till lagårn. Det lektes och..

Och så kom jag på att jag minsann bara halvgjort jobbet med dahliaknölarna.

Upptagna, ja. Men ej ombäddade i spån och helt redo för vintern. Så, det var vad vi gjorde. Bäddade om alla knölarna i spån, i gamla flyttkartonger, som sedan mannen får kånka till frostfri plats för vinterförvaring. Kylan lurar kring knuten nu.

Vi fyllde en hink med foder och gick för att söka åt hästarna..

Jag stånkade mig fram med iver. Jag har tänkt senaste, eftersom kroppen känts så trött, att ”jag måste vila”… och det har jag behövt, absolut. Men jag är en görare, sannerligen och behovet av att vila raklång fylls ganska så snabbt och istället fylls jag bara med en känsla av att vara passiv och loj. Man kan ju faktiskt ”greja lite lagom!”…


Några hästar hittade jag i alla fall inte. Dom har en så hiskeligt stor hage nu. Vi beslöt oss för att gå in för lunch istället..

Magarna kurrade och lillebroren snörvlade efter att ha ramlat och landat på näsan. Sicken tur att han har sin Storasyster (och storebror förstås) som alltid, alltid tar så väl hand om honom.

Lite uppvärmd spagetti och köttförssås satt fint där inne i solbadande matrummet nu.

Så var Storebroren hemma från skolan igen och vi hade den dagliga stunden där jag får lyssna till hur han har haft det under skoldagen. Ovärderligt. I lugnan ro. Följt av bus med Lillebror, förstås.

.. och mycket vanligt är också att vi spelar något spel tillsammans. Ett parti UNO sitter liksom aldrig fel efter melliset.

Sen gick vi ut igen hela gänget. Och nu minsann, hittade vi åt hästpojkarna!

Älskade gänget vårat.

Så gick jag och Storebroren till köksträdgården.. plockade ännu en blombukett och S ställde sig bredvid en solros och konstaterade att den var väldigt hög och TUNG.

Här ser ni också hur vi gjort med dom bäddarna där blommorna slutat blomma. Helt sonika ryckt upp och bara lagt allt på bädden som täckmaterial som får gotta till sig under vintern och ge ny näring inför nästa odlingssäsong.

Timmarna gick och det kändes hur alla njöt av vädret. Det lektes, cyklades och täljdes. Nu började det närma sig middagstid och tröttheten slog till.

Pappan kom hem och blev utskickad på springtur i eftermiddagssolen, medan jag och barnen roddade middagsfixet. Det var han mer än värd, älskade M som gör allt för oss alla hela hela tiden.

Sen samlades vi för middag. Morotssoppa till päronen och pärbullar med lingonsylt till ungarna. Önskemat för både stora och små. Följt av skymning och gäspar. Och nu sover alla barnen och jag ska knyta mig jag med, ville bara spara den här dagen såhär först..

En dag som vi fyllde med liv. Inte på något märkvärdigt sätt. Men så, så själagott.

Emmeli

Måndagshälsningen!

September blev oktober och vi tittar på veckan som gick…

Vi startade en ny vecka av Hemmaliv och känslan av att vara ”fria som fåglar” och skapa dagarna utefter behov sköljde gott över oss. Livets lyx!

Pyssel vid köksbordet för barnen.. där mamman pendlade mellan att pyssla hon också och storstäda klart köket. Köket, som blev så tjusigt att den där boande höggravida typen beslöt oss för att ta lunchen ute på bron. Jojo! Och ungarna jublade förstås.. järnmackor ute i i-slutet-av-september-solen! … och morsan fick njuta sin nystädatkänsla en stund extra. Succé, ja!

Samtidigt som vår ena av dom två New Dawn-rosorna (som vi var lite rädda hade strukit med i våras från kalla vintern) blommade.. så färgades löven gula, så gula och flög av träden all världens väg i höstblåsten!

En dag var det bara Storebror och mamma hemma några timmar. Vi passade på och tankade Bara-Storebroren-och-Mamma-tid när småsyskonen var på sin Kotte- resp. Rävgruppsdate på förskolan. Det är tusan inte lätt att norpa åt sig egen mammatid när man är Storebror till två, snart tre småsyskon.. så det var vi värda den där dagen, sannerligen. Å himmel, vad trevligt och mysigt vi hade det.

Vilade! I olika omgångar. Struntade i tvätten och myste med katten den ena. Klappade mage och snusade Lillebror den andra. Och tre svängar prickade jag av migrän (IGEN!?)… blev så sur att jag knappt orkade reflektera över skiten. Tack och lov inte dom allra, allra kraftigaste anfallen.. tappade bara tal, känsel osv, en av gångerna. Annars ”bara synbortfall och vidrig huvudvärk”….. oboy..fast just här på bilderna mår jag gott så gott och bara njuter. När jag har migrän är det inte läge för fotograferande..

Vi dejtade med små och stora vänner på olika vis.. Fräsigt överraskningsmellis på ”Glassbaronen” ena dagen och mysig hemmalekdate nästa. Så tacksam för alla dessa fina människor vi har omkring oss. Ser ni förresten hur lyckliga ungarna är över att få GÅ IIIIN och fika tillsammans!? … restriktionerna har vi levt med länge nu.. så ovant det känns, att släppa. Vi gör det med försiktighet, eller hur? <3

Jag och mannen kampanjade för Naturkompaniet. Ja, och Fjädern förstås!

Ni ska veta hur skitglada vi blir, att ni inte sparkar bakut när det dyker upp reklam nu och då hos oss här på Drömgårdsliv utan att ni faktiskt stöttar det också, med en kommentar eller gilla (ja mestadels hamnar annonserna ju på instagram och där förs statistiken så, utifrån likes/kommentarer osv!) Det är ju faktiskt så, att vi delar med oss av allt detta ”Drömgårdsliv”, helt gratis och med fullt fyr från hjärtat. Jag skulle inte kunna lägga all denna tiden nu, utan att känna att det faktiskt också gav oss en slant och det verkar ni förstå. Och det gör mig så glad. Ni kan lita till att vi alltid, alltid bara kampanjar för sådant vi verkligen står för och tycker om. Så, nog om detta. Ville bara förklara lite. Och säga tack, för att ni är så goa!

Och titta där då! Årets sista stöpa äppelmust… gjordes ute i kolsvarta mörkret. Hela gänget var med förstås. Vi tände upp med bygglampor och ficklampor och jobbade på som bara den! …och ni må tro att musten smakade extra gott när vi kom in i värmen sedan.. Bertilen var väldigt rädd om sin nytappade flaska. Ja, det äär så gott. Enkelt. Bara en endaste ingrediens. HÄR kan ni kika hur vi gör, lite tydligare..

September blev oktober… vi prasslade i löv, kokade saft och hösten var mycket sitt ruskigaste jag utanför fönstret.

Så blev det fredag! .. vi hämtade in lite ”nya” spel från förrådet.. det är vansinnigt lyxigt med allt ”ärves” vi har. Tack storstadskussarna för detta skitroliga ”livets första kunskapsspel” som både 3-åring och 5-åring tyckte var väldigt roligt. ”Se vad jag kan” heter det och blir ett tips från oss till er.

Plötsligt var det efter lunch och hela gänget fulltaligt. Vi dök in i fredagsmyset.

Helgen har fortsatt att vara regnig som bara den. Vi har alla varit på rolig och välordnad fotbollsavslutning för Storebroren, det har pysslats och kalasbakats i köket… och sista lilla listen spikades upp i matrummet av brandismannen som ja självklart också ryckte ut på larm huxflux… ”bliir vi kanske klara med det här rummet någon gång, alltså!?”.. lite den, är känslan… i veckan ska ni få se!

Veckan avslutades med att jag vaknade av ännu ett migränanfall.. som jag bara lät få udden ur sig innan ”tornadon” (aka Den Höggravida, Otåliga Kvinnan här i hemmet) var i full gång. Storstädade sal, putsade fönster, rev i gardiner och så vidare… och plockade in en så andäktigt vacker blombukett.. för nu är det skrapa, skrapa som gäller.. varje blomma känns så dyrbar som kan plockas in.

Det var en fin vecka, det där.. inte fin som i ”lekande lätt och utan grubblerier och krux att ta sig över”.. men fin, som i att den innehöll livet, tillsammans med dom jag älskar mest. Och då räcker inte ordet ”fin”. Inte på långa vägar.

Önskeplaner för vecka 40!

-Vi börjar med mammans födelsedag, idag! 31 år.. uj uj uj! 😉 .. till kvällen ser jag fram emot det lilla, lilla kalaset här i gamla drömgården. Vi inviger matrummet till födelsedagsmiddagen, hurra så roligt!

-Susar till barnmorskan! … med både J och B har jag inte hunnit dit mer efter detta besök.. men det här kanske är gången vi går 40 fulla och till och med mer!? .. vem vet. Unobebben…

-Ta en oktoberdag i taget.. iiiinget är som väntans tider. Sannerligen. Omöjligt att planera något. Bara att åka med. Fräsigt! Är så tacksam över att få vara med om detta så mäktiga, spännande ännu en gång. Tillsammans med en skäggig jag älskar så och våra tre så förväntansfulla barn till storasyskon. <3

Nu ska vi fira ”Mammas födelsedag” här, dagen lång!
Önskar er alla en god start på veckan, ni med. Så hörs vi.. när vi hörs, helt sonika!
Ta hand om er. Allt ni bara kan!



Emmeli

En sista septemberdag!

Vi vaknar i det där sovrummet som precis hela familjen älskar att sova i……

Nu upplever vi ännu en årstid här på ”nya våningen”.. och tusan, vad gemytligt det är att somna och vakna här med hösten utanför… tror inte vi skulle njuta lika mycket av hemmet och vi hade lejt bort eller skapat i ett nafs.. allt slit och kämp över lång tid, glöms inte bort så lätt och därför tror jag att tacksamheten är såhär stor som den är. Men vad vet jag. Oavsett. Njutet är stort.

På kommoden står en vas med kanske den sista malvabuketten…

Jag har blivit lärd att malva står sig dåligt i vas?.. vågade därför inte alls ha dessa i buketterna i somras eftersom jag ville att era buketter skulle stå så länge som möjligt..men, det stämmer ju inte alls!? På sensommaren började ta in egna malvabuketter bara för eget bruk.. En vecka, minst, står dessa vackra! Lättodlade dessutom! ..garanterat återkommande i blomstergården nästa år, mao!

Vi tjavar nerför trappen hela gänget. Ja, inte pappan förstås.. han är på kontoret sedan timmar tillbaka. Världens bästa M.

Äppelträdet brinner i guld och hela naturen har sån himla vacker färgpalett. Himlen är regntung, men det gör ingenting. Det är vackert, i alla fall.

Efter mys i soffan och frukost kring köksbordet med den obligatoriska ”Mysiga morgonmusiken” och tända ljusen.. så susar vi iväg med Storebror till skolan. Vi andra återvänder hemåt.

Idag kokar vi saft! , beslöt vi.

Så fick det bli.

Farmors gamla kittel fylldes med frysta svartvinbär, rödvinbär, hallon och krusbär. Bertilen hällde i lagom med vatten, så pass att det kröp upp mot bärens topp. Sen fick det puttra, länge och länge. För att inte få det alldeles hutlöst söligt så passade vi noga.. det vill säga, spelade UNO vid köksbordet tillsammans med syrran, gång efter annan.

Pannkakslunch som önskat och sen lämnade vi färdigkokta saften i kitteln. Drog iväg ner på byn och hämtade två storebrorsor på skolan och åkte hemåt till den andre storebrorsan, hans mamma och systrar. Eftermiddagshäng hos vännerna väntade, alltså.

Själagott och timmarna gick alldeles för fort. I vanlig ordning.

När vi kom hem kilade vi till köksträdgården..

Lillebror knipsade några sista sockerärter..

… som han generöst delade med sig av.

Och har ni sett!?

Solrosorna är så fräsigt höga!

Vi passade på att föreviga Lillminsting i magen och hela storasyskonskaran. Och en mor som inte vet någon hejd på känslosvallandet… ”är dom våra, allihopa!?”.

Älskade barnen. Häftigaste människorna jag vet.

”Vem äär du där inne i magen?”, undrar vi så så mycket nu.

.. nån sockerärta till i näven, innan vi gick inåt.

Spisade middag och hann träffa pappan en sväng innan han drog iväg på brandisövning och Storebror på sin torsdagsaktivitet.

Här hemma gäspar vi i kapp, häller upp avsilade, sockrade blandsaften på flaskor… och provsmakar, förstås! ”Den smakar som mormors, tycke jag!”, sa Lillebror och det var det bästa betyget jag kunde få.

Snart är hela gänget fullltaligt igen här hemma och om vi bara ids bädda in dom där sängkläderna som är nytvättade, så kan vi krypa ner i en drömskön storsäng och slumra tidigt. Det känns mycket lockande ikväll. I vanlig ordning tar vi helg redan nu.. alla är vi fredagslediga..ja, inte Storebror som kvistar en sväng på skolan även på fredagen.. men helgkänslan kryper sig på ändå, redan nu.

Och det var den sista septemberdagen, det.

Tack då, september.

Du innehöll en hel del jobbig preggomigrän och andra livet-bekymmer som inte rör någon här hemma på gården men absolut våra hjärtan då det handlar om människor vi älskar. Men mestadels var du himmelens fin. Livet, högt och lågt.

Nu väntar en hutlöst spännande månad.. för så vitt jag vet är jag inte elefant och därmed bör preggoteten med Minsting i magen nå sitt slut under kommande månad(!). Hujemadig, så spännande! ..njuter varje dag med dunderkulan, allt jag kan… men som vi längtar efter det lilla livet nu!

Emmeli