Drömgårdsrapporten!

Nu byter jag namn på Måndagshälsningen till Drömgårdsrapporten. Sådetså.

Förklarar tydligare vad ni kommer att mötas av. Särskilt med tanke på er nya läsare som hittat hit (kul, hej och välkommen!).

En rapport från Drömgården, liksom.

Hur vi haft det och vad vi påtat med ”sen sist”?

..

Vi har mått gott, förutom någon liten snuvig näsa. Och det har känts som livets största vinst och gåva. Vilket det ju är. Pustat ut och slappnat av efter veckor som varit fyllda till bredden med alla möjliga känslor och upplevelser, härliga som ohärliga.

Det har varit och är så gott, dessa mjuka novembermorgnar med släpig bossamusik och tända ljus. Ammar på kökssoffan. Vinkar rödrosig skolpojke hejdå när ”pappataxin” rullar in på gården och tänker på vilken flärd det är med dessa sköna morgnar, för oss alla. Sörplar påtår, hivar in en tvätt, fyller diskmaskinen och torkar frukostsmulorna lite lagom noga från köksbordet.

Vi klär oss och går ut, jag, Skrållan och dom två småprinsarna. Går till hästarna. Blundar mot den låga novembersolen. Vips är skolpojken hemma och lilla flocken samlad igen. Sen rullar det på liksom.. dagarna.. livet.. och ingen har svårt att somna till kvällen….

StoraLillasyster och StoraLillebror.

Dom är hemma till fullo med Lillebroren nu fastän planen denna höst var lite annorlunda till en början. Tanken var att Juniflickan som börjar förskoleklass om ett år, skulle pricka in i alla fall några timmar varje vecka på Förskolan.. som bra infasning liksom. Men dom där om än roliga, kotte- och rävgruppstimmarna på förskolan, hoppas över helt och hållet nu. Några gånger hann dom vara med innan Lill-Olof föddes.. men sen har det varit paus från vårt håll. Det cirkulerar så oerhört många sjukor i höst att det inte, inte är värt det med tanke på vår lillbebbe. Återigen, vilken lycka att ha syskon nära och alltid någon att leka, tjivas och busa med.

Vi pysslar och donar. En dag gjorde jag en lingonkrans. Så enkelt och så fint, tycker jag.

Småprinsarna! .. varav den minsta hunnit ”fylla en månad”..

Tänk va, så det blev. Fortfarande så överväldigande känsla, med en alldeles egen Fyrklöver. Ja, sånt har ”vi” också tänkt på. Och hur mycket livet känns i hjärtat just nu, mer än någonsin..Älskar så. Och är så himla rädd om dom där fyra liven att jag inte vet var jag ska ta vägen stundvis.

Här ser ni ”glädjerus i bild”, för undertecknad. Första ridturen sedan preggoteten. 24 dagar gammal O slumrade i vagnen under tiden. Succé!

M har varit tapper och tagit tag i ”det sista” i Matrummet.. såpskura golven och måla listerna ett sista varv.

Vi har varit på loppis för första gången på evighet. Hittade pumlor i så fina färger, en pappskärm och en så fin ram.

”Noventmys”.. vilande stunder på sofflocket och turer för att hämta hem skogsfynd att pynta till hemmet med.

Och den första riktiga snön har fallit och lagt sig så vackert och barnen har med glädjetjut susat stjärtlapp och ”räserdyna” utför lobryggan.

Och i helgen var vi på 50-årskalas, som först började i kyrkan med en konsert av de tre nyblivna 50-åringarna, där den ena ju är min Storan. Så så såå stolt lillasyster.

Dagen efter var min bäbis vääldigt väldigt sömnig. Han körde nämligen livets längsta vakenstund där på 50-årsfesten och blev typ ”övertrött” till slut och kom inte till ro förrän vi susade hem till drömgården i sena kvällen.. så söndagen var en hejdlöst sömnig historia. Mor njöt av långa promenaden med honom.. vi fyndade liten pyttegran också som ni ser.. den ska vi pynta med liten ljusslinga och ställa på bron..

Ännu en söndagshöjdpunkt.. fräsiga turen till skogs för att söka utejulgran…Lill-Olofs första skogstur.. ”det här är livet”, sa 7-åringen..

Vi avslutade veckan med att fira en älskad kusin som fyllde 5 år. Vilken kalashelg!

Och tänk, nu är det bara dagar till Första Advent! Vaad hände där!?

.. världens bästa Oooolof hände, förstås.

Önskeplaner för Första Adventsveckan!

Tuta igång HemmaMammalivet 2.0! ..M har varit ”pappataxi” och skjutsat/hämtat skolpojken senaste tiden, men nu är det ”mamman och gänget” som gäller igen.. lite pirrigt nästan, att se om jag får ihop allt med fyra kottar. Men, vi är ett sammansvetsat gäng och Lill-Olof hakar på. Jag tror det ska gå bra. Morgonen i morse gick bra, nybörjartur kanske!

Adventsstöka! .. lite lagom, inga påhittade måsten. Vi kör på feeling.

-Hästa! ..Brandispappan har jourvecka så vi hästar kring gården bara.

Fira Första Advent! .. i all sin enkelhet.

En dag i taget. Ta hand om er. Allt ni bara kan. Så hörs vi under veckan!

Emmeli

”Vad heter han?”

Hej!

Mammas inkorg brinner snart upp av frågan Vad heter han?. Lite har dom här hemma velat ”suga på karamellen för sig själva lite”,förstår ni.. vadå suga på karamell? Äsch.

Det är ju jag som är Olof, ju!

Jag är jag. En alldeles egen liten person. Som älskar att klunka mammamjölk och skämmer bort mina päron med att vara sådär nöjd så att mamma och pappa nästan skäms. Jag kanske kommer på andra planer framöver, det vet man ju aldrig!

Jag myser gärna i den hemtama pappafamnen.. det är förresten han jag fått mitt namn ifrån. Fast syrran tror att det är från Frost-Olof och det är ju himla fiffigt, för hon skitnöjd över mitt namnval som den Frostfantast hon verkar vara.

Jag trivs här. Här ute i livet, alltså. Har inte mått minsta dåligt, bara gott så gott mina första veckor i livet. Det är mest mamma och pappa som haft det lite oroligt. Inte konstigt alls. Tack för alla era godhjärtade ord om det där med den där skenan.. Såå skönt att vi slipper den. Himmel, som vi njuter av dagarnas mys nu, alldeles extra extramycket.

Jag älskar att gosa nära, nära. Det är mitt bästa i livet.

Såhär, liksom.

Min pappa och jag.

Det här var på farsdag. När vi firade honom lite extra. Han verkar vara den absolut mest fantastiske pappan man kan tänkas ha. Det har jag redan hunnit märka, tusen gånger om. Inte nog med att han är sådär überunderbar mot mig och mina tre storasyskon. Nej, han verkar så himla fin mot min mamma också.. och det känns så tryggt och bra. Man ska ju vara snälla mot varandra, visst? Ta hand om dom man älskar. Aldrig ta för givet.

Jag vet. Jag är fyra veckor. Och redan såå klok.


Men så heter jag ju Olof också.

..”Lilla stjärnan”. ”Gosevännen”. ”Lillalillebroren”. ”Lill-Olof”… ”Uno” (!? vaaa?).. jag har många namn. Hejdå!


Olof

Det där orosmolnet!

Var va vi? Jo. Vi har ett orosmoln till framför oss.., sa jag häromdagen..

När vår Lilla O var 48 timmar så gjordes den sedvanliga ”48-timmarkontrollen” på BB. Allllt såg så fint och bra ut (hurra!!)… men (här kommer förklaringen till en stor dos av min oro senaste veckorna)..

– ”han har ett litet, litet klick i höger höft, sa läkaren..

”vi kommer att remittera er till Umeå inom några veckor och han kommer att få göra ett ultraljud på höften. Det man vill utesluta eller upptäcka i tid, är en eventuell instabilitet i höften, som kan ge stora problem om den inte åtgärdas i låg ålder. Är det så att höften är instabil, kommer han att få ligga i en sk. Von Rosenskena. I sex-tolv veckor. Ni kommer då att få besöka sjukhuset en gång i veckan för att få hjälp att bada barnet samt att spänna skenan utefter hur barnet växer. Ni kommer alltså inte att få ta av skenan själva. Amningen kan bli lite svårare och andra saker, som att byta blöja. Men barnet har inte ont och anpassar sig fort. Det brukar mest vara frustrerat i början, av att sitta fast”….

….nånstans här, brast jag totalt. ”Sitta fast.. ska min lilla lilla människa sitta fast i en hård skena, dygnet runt?”, var det enda jag kunde tänka. Ni som vet, ni vet. Skörheten när barnet är 48 timmar. Eftervärkarna gör en mör samtidigt som mjölken ska hitta ut. Hormonerna är som en flugsvärm i kring. Livet känns överväldigande och övermäktigt precis som det är.. Och nu skulle mitt barn SITTA FAST I EN HIMLA OTÄCK SKENA. Jag kunde inte tänka klart. Inte tänka på att det kunde varit så mycket värre. Jag bara bara grät och grät. Ville inte släppa min bäbis en sekund.

Dagen efter var modersmjölken där den skulle, lillungen klunkade och jag kunde samla tankarna något och fokusera på att det var positivt att det fanns ”smidig” hjälp att få ifall ens barn har en instabil höft (eller två). Med en Von Rosenskena (du får googla), så vet man att efter den gjort sitt under dessa förstås krångliga veckor, så är höften perfekt. Skenan ordnar problemet. Så än om det skulle vara krångliga veckor att vänta, så var det ändå en tröst. Problemet gick att lösa, ”lätt”.

Vi dök in i bäbisbubblan totalt igen.. myste å myste i några dagar.. sen behövdes all kraft samlas inför dom andra utmaningarna vi skulle igenom, ni vet.. tankarna på den där skenan fick inte så mycket plats..

Och nu blev det för några dagar sedan dags att susa till Umeå och stora sjukhuset och jag var så nervös att jag ville kräkas. Det var en hel massa bäbisar i väntrummet. För precis som läkaren sa så skickas remiss på väldigt, väldigt många bäbisar. ”Det säkra före det osäkra”. Det blev vår tur och våran minsta lilla människa fick träffa en specialistläkare och göra ultraljud på små höfterna.

Ni kan bara ana känslan när vi sedan fick beskedet att ”allt ser jättebra ut. ni kan åka hem och fira. behöver inte följa upp detta minsta lilla”.

Tacksamheten visste och vet inga gränser.

Vi skulle få fortsätta gosa älsklings-O , nära, nära.. och hans höfter var perfekta, redan nu. Tack Gode Gud.

Aldrig med någon av våra bäbisar, har jag njutit så av att ”hålla nära utan hård skena emellan oss”. Amma hur som helst. Byta blöja som vanligt. Eller bädda ner i vagnen, som vanligt. Och så vidare. Tänk att vi får fortsätta så nu. Gosa, gosa, gosa. Nära, nära.

Lillminstings första veckor i livet, har det sannerligen bjudits på både högt och lågt. Men nu känner vi medvindens kraft i ryggen… hallelujah för det!



Emmeli

Drömgårdsrapport!

Vår Lillminsting. Buren av sin världsvane Vackerpappas händer. Nyäten. Mätt och belåten. Klädd i farmorstickade overallen. Redo att bäddas ner i vagnen och gå långprom i senhösten med friskluftstörstige modern.

Mjölkdoftande lilla knyte. Som vi älskar dig!

Titta på hans små tår, mamma!”. ”Å vad han gäspar/nyser/knorrar/snusar/hickar gulligt!!”…”O är mer värd än guld, mamma!”

Det är så mäktig känsla att få presentera Storfamiljen vår minsta älskling. Om än med lite avstånd mellan storfamilj och lillbäbis, då vi är så RS-rädda just nu. Vi har blivit så fint uppvaktade att det inte är klokt. Söta presenter och vackra blommor, framförallt det där kärleksströsslet som är det häftigaste av allt.

Här, en annan dags bäbisfika. Med vännerna vi inte träffat på vad som känns som en evighet. Det var för gemytligt.

Igår föll den första riktiga snön och vi här hemma drog fram julpyssellådan. Det var uppskattat. Nu är det bara mys och pyssel ända fram till jul!

Beskyddande LillaStorebroren… som är så kär i sin Lillebror. Treveckorsdagen är passerad och Lillminsting är redan så självklar för oss alla.

Den allra, allra intensivaste bäbisbubblan har spruckit en aning nu.. Storebroren är åter på skolan en skvätt varje vardag, pappan har återgått till sitt vanliga arbetsschema efter att ha maxat bäbisbubbla så långt det var möjligt och HemmaMammalivet är igång lite mer ”som vanligt”, fast väldigt nytt, förstås. Bäbisbubblamyset håller vi hårt om tills vi känner oss redo för annat.

Mitt känslojag skulle kunna deppa ihop för att denna bäbisbubbla sannerligen blev maxad med livets ytterligheter. Men, det känns ändå nu… ganska bra? Vackert på något vis, trots allt det skaviga. Och känslan är starkare för var dag.

Min ena livsförebild, som tyvärr sedan snart ett år tillbaka är en ängel.. hon sa alltid ”man får förhålla sig”. Människan fungerar ju så att man gärna vill skapa tankemönster för att ”få ihop det” och kunna förstå vad som händer… Det är helt enkelt liiiivet som pågår, och det förändras ju, hela tiden på ett sätt..

Förhålla sig, acceptera det man faktiskt inte kan göra något åt.. ”Hänga med i svängarna”. Jag tror det ger oss mest ro och lycka på färden. Inte försöka streta emot, trots att det kanske är tuffare tider… nu är livet så här och vi accepterar det, förhåller oss och gör det bästa vi kan av det hela. Så. LillaLillebroren och vi har haft 22 väldigt njutiga och bebbgosiga dagar.. men livet har också varit väldigt omtumlande och oroligt, samtidigt. Så är det.

Vi har ännu ett orosmoln att vänta svar på.. men det är ”inget allvarligt”.. har inget med något sjukdomstillstånd att göra. Mer en känslomässigt jobbigt grej. Men, ”vi tar det då”, försöker jag tänka. Och njuter så det står ut genom öronen på mig av allt mys som försiggår här hemma nu. Vi är sedan flera dagar penicillin-krångelfria och lilla lillprins som jobbat på med antibiotikan så tappert njuter av att slippa det nu, det är jag alldeles säker på. Himlagod känsla, på alla sätt. (Om du missade, så finns svar på frågan ”vadå antibiotika?” osv, HÄR)

Idag skiner novembersolen från klarblå himmel. Rönnbären lyser som de vackraste av pärlor där dom hänger starkt kvar på rönnträdets grenar. Vi ska klä oss varmt och gå ut. Alla vintermunderingar togs fram igår och dom nu nytvättade sommar- och höstytterkläderna ska tillbaka till klädförrådet. Rundan till lagårdsstallet väntar. Fylla vatten och se så att hästarna mår gott. Börja mata småfåglarna vill vi också hinna med!

Dags att ge oss ut, mao!

Önskar er alla en fortsatt god novembervecka. <3



Emmeli


Det är livet som pågår!

Oktober blev november.

Bäbisbubbla, små och stora livet-utmaningar, infasande i ny vardag och Höstlov pågår. Livet. Dag för dag.

Jag känner mig smått vimmelkantig av senaste tiden. Fysiskt mår jag så oförskämt bra. Känslomässigt sviktar modet hittan, dittan. Ganska så typiskt för denna första tid med liten spädisbäbis. Stundvis stark, stundvis så skör. Allt hör till. Inget är konstigt.

Senaste tiden har det varit mycket åt alla håll, också. Väldigt ljuva och spännande saker (som att vänta och föda ett barn) samtidigt som vi också burit på en grav oro för flera runt oss. Väldigt, väldigt tufft.

Senaste veckan har bäbisbubblan fortsatt att vara mestadels bara himlagosig, och vi har fått byta oro, mot att istället fira den lyckade hjärnoperationen av älskade MammaMormors ”elaka boll i huvudet” (som barnen säger). Några oktobersolstrålar kunde inte komma lägligare.

Men när det ena berget var bestiget, dök ny utmaning upp..

När bäbis var 8 dagar gammal, fann vi två vätskefyllda blåsor på pyttekroppen .. som vi omedelbart kollade upp. Och tur var det.

Hans allmäntillstånd hade inte hunnit påverkas alls, men blåsorna visade sig vara stafylokocker, vilket på en så liten ,liten människa kan bli väldigt, väldigt farligt. Med spädisar dras det i stora växlar med en gång. Vi blev inlagda på ”barn”, jag och Lillalillebror. Det kändes ok. Bäbisen var ju inte sjuklig..det var lite som att vi fick ett superkoncentrerat knyta-ann-dygn i lugn och ro, han och jag.. vi fick ju tidig hemgång efter förlossningen så det kändes lite som att återvända till BB-myset. Lillvännen skulle få antibiotika, direkt i blodet, det var mycket viktigt.

Den timmen, eller timmarna kanske det blev, jag hade inte koll? Nattatimmarna, när dom bara stack och stack och stack min älskade Lillminsting, var vidriga. Efter blodprov osv, skulle infart sättas. Men pyttekärlen bara ”rymde” eller brast, gång på gång på gång.. lillvännen var så tapper, men så ledsen och lejonhoneinstinkten i mig ville bara slå ner alla och rusa därifrån med min lillunge. Särskilt, när det började pratas om att lokalbedöva lilla benet, borra (!!) och på så vis hitta blodkärl…. där höll jag på att tappa det, helt.

Till sist så beslutades det att börja ge penicillinet direkt i munnen, i alla fall..trots att man önskade få det intravenöst första 24 timmarna. Så dagen efter fick vi åka hem och fortsätta mysa.. bara kämpa på med snuskigt penicillin. Tre gånger per dygn. I tio dagar. Lille O är så himla, himla duktig och firar tagen dos med att sörpla mammamjölk. Snart är vi klara och det ska bli så skönt för oss alla. Ropar dock ej hej förrän härvan är helt över. Tacksamt är att lillvännen aldrig hann bli sjuk, han har haft god kraft hela vägen. Modershjärtat jublar för det, om än jag förstås önskar att han sluppit äta antibiotika 8 dagar gammal. Trots att han mått gott, har jag varit och är nog orolig i alla fall.

..Må vi slippa undan det förbenade RS-viruset bara! Det kryllar ju av det i år.

Det är ett pussel att försöka komma in i nya fyrbarnslivet..vi tar det mest piano och myser och myser. Bitar brukar falla på plats med tiden. Ingen brådis.

Vi varvar alla-hemma-tid med hemmamammaliv tillsammans med vår Fyrklöver.. och dom dagarna när jag är själv, går sannerligen ”i ett” just nu!

…Amma, amma, amma, spela UNO med storasyskonen med andra handen, servera mat till dom tre ”stora” stjärnorna, kanske hinna gå och kissa själv? eller komma ihåg att äta? ..”å jädrans, där står du och glor, frukosten! .. fastän klockan snart är halv tolv och jag ska fram med lunch..”…byta gulligaste miniblöjan, finnas till för alla, bonus om jag hinner hiva in en tvätt, hänga en annan..jag får världsfin hjälp av gullisar med tvättvikning som ni ser. Och så var det det där med middagsmaten.. ge oss en nypa friskluft med alla lager på lager kläder som behövs i kalla höstregnet, fodra hästar… ”å just det; nu är klockan fyra, penicillinet!!”.

Liivet, mer än fräsigt!

Den här veckan har vi Höstlov i Bäbisbubblan också.

Vi myser på allt vi kan. Knusslar inte till det, i vanlig ordning. Som att drösa ner oss inne på höskullen medan regnet faller utanför lagårn.. kramas och gosa skitbusig kattunge. Ha vettet att uppskatta mjuka, långsamma tillsammansmorgnar och en extra god frukost.

Åka hölass för fodrande av hästarna.. som sannerligen har höstlov, men verkar må gott trots att dom inte får umgås så långa stunder med sina människor, just nu.

Grillar korv och ponnyrider ute i regnet. Pappan varvar att vara på jobbet och att finnas för oss här hemma.

Storasyskonen leker tillsammans..och tjivas, trilskas, blir sams och är världens finaste med varandra. Vi bakar kärleksmums.

Pysslar, spelar spel och vilar framför en film. Sött så jag storknar, är det också när Storebror lästränar med sagostund för sina småsyskon.

Brofika och andas novemberluft, så själagott. Lillminsting, som nu funnits hos oss i 16 dagar, tar livet med ro som ni ser. Sörpla mjölk, fylla småblöjor, gosa i en varm famn eller sova timmar ute i vagnen. Det är en god melodi, menar lillvännen.

Vilken stjärna du är, Lilla O.



Livets mest händelserika oktobermånad som nu övergått till november. En månad jag knäpper händerna för att den ska bli mjuk, lugn och fin. För oss alla. Både oss och er.

Hoppas att ni har det gott! Så hörs vi.. när vi hörs. Nu väntar allhelgonahelgen för oss alla <3




Emmeli

I Bäbisbubblan!

I bäbisbubblan…

Här är det varmt och gott. Fyllt av mjölkdoftande bäbissnus. Hormonsvaj och eftervärkar. Kärlek i överflöd och oro över allt och inget. Första mötet mellan storasyskonen och deras pyttelilla syskon. Här är syskonkärlek så vacker att hjärtat värker. Här är skratt åt små bäbisminer och lammliknande knorr. Här är lyckorus, energitoppar och hejdlös trötthet. Här är känslan av att vara stark så stark.. och samtidigt så skör, så skör. Vi är i Bäbisbubblan. Och här är livet lite extra, åt alla håll och kanter. Tack livet för att vi får uppleva det här ännu en gång. Tack livet, för att vi fick världens finaste lilla Lillminsting, familjens LillaLillebror.

Några glimtar från Bäbisbubblan..

Att hålla i sitt alldeles nyfödda barn. Förstå, att det är vårt. Å, han doftar så gott.

Hans små tår är dom vackraste jag har sett.

Stolta StoraLillebroren. Så kär i sin Lillebror. ”Goosevännen”, säger han och klappar ömt. Aj, mitt mammahjärta.

Stunder där absolut lugn råder är inte det lättaste att ordna i en fyrasmåbarnsfamilj. Vi har myglat till oss några småstunder med hjälp utav lånade ”paddan” från Farmor, ”Mammas telefon” osv.. hedenhösungarna har jublat över dessa stunder, förstås….

.. och vi andra också, som velat snusa, vila, slumra, amma, snusa, vila, osv..

Fyra dagar gammal och första turen i barnvagnen. Den var god, tyckte Lillminsting. Vi andra också.

Älskad familj på små besök i bubblan.

Fira-bäbis-fika, i massor. Älskade Storan som bakade godaste bäbistårtan till oss, ännu en gång.

”Mamma, bäbis vill ha nån nu!”, säger B så fort lilla knytet knorrar. ”Nån” han får och B utbrister ”Mamma! jag hade rätt!”.

Livets första lördagmorgon.. eller var det söndagmorgon? Dagarna flätas samman. Men här är tryggt. I pappas famn. Den vackraste pappan jag vet, vilken lycka att just han är pappa till våra barn.

Bertilen är så snäll och rar mot sin Lillebror.. men man kan ju bli helt slut för mindre, än att bli Storebror.

.. förresten är det ganska tröttsamt att komma till världen också. Så skönt att sova, sova, sova (amma, rapa, bajsa,….)sova, tycker lilla O. Så fantastiskt tacksamt, att ”allt funkar”, tänker mamman och pappan med tacksamhet så stor.

En omåttligt stolt fyrbarnsmor ute på ännu en barnvagnspromenad. Att ha lillungen skönt nerbäddad där i vagnen under den långsamma, men ack så ljuvliga promenaden.. andas frisk luft, plocka lite ris och rikta ansiktet mot mjuka oktobersolen. Guldstund.

En stor del av livet just just nu. Bäbisgos. Och Nyponsoppa, med grädde och mandelbiskvier…exakt vad jag alllltid är sugen på när jag fött barn.

Och nu har han funnits hos oss i prick en vecka… lilla vännen. Med en liten skock i kring sig här hemma, som älskar honom så. Och där slumrar han gott, i vaggan som min morfar snickrade för sisådär 50 år sedan…

TACK snälla, snälla ni alla för all kärlek och alla grattis vid Lillminstings födelse. <3

Vi hörs snart igen!



Emmeli