Pappornas dag!

Det är söndagmorgon, den tionde novemberdagen. Den första snön faller så vackert där ute. Ögonen är grusiga när jag tar min studsande ettåring, från storsängen och masar mig upp.

Det här gör Han, som ligger där ytterst som en trygg kant av storsängen, för det mesta mesta om helgerna. Kliver upp i ottan alltså, med Vilda Babyn. Och gör frukost till sin familj. Men idag, hade jag bestämt mig för att skämma bort den där människan jag beundrar så ofantligt, lite extra. Liten sovmorgon skulle han få. Trots att han inte gillar sovmorgnar. Men en liten, liten. Det behöver han, tänker jag.

Jag och Minsting sätter en deg, tänder ljus och spelar mjuk musik. Så fort jag vänder ryggen till står Bertilen mitt på köksbordet och puttar på taklampan sån fart att jag tror den ska svinga sig fördärvad. Men den bus-branden släcks också och vi påtar vidare.

Så vaknar Storasyskonen en efter en. Gröt kokas. För det vill pappan ha. Och nybryggt kaffe förstås.

Så tar vi inslagna paketen, pysslade kortet och femårings-ritade teckningen och gör oss beredda..

Öppnar sovrumsdörren. Sjunger ”Vad är det för en dag, är det en vanlig dag, nej det är ingen vanlig dag för det äääär ju pappas dag, hurra hurra hurra!”. För fulla morgonskråvliga halsar tar vi i.

Ungarna står på liten kö, beredda att krama och uppvakta. Den där pappan som är den allra finaste pappan jag kan tänka mig till mina barn. En ovärderlig lycka och tacksamhet att få dela livet med honom. Han är värd att firas varje dag, 398 dagar om året.

Kunde bara inte låta bli att ge honom en riktig pappig skjorta i manchester och en hel hop med strumpor. Och förstås, det jag vet att han uppskattar allra mest, förutom kramar och småteckningar från barnen; välgörenhet. Med slanten vi skänkt från honom till unicef, är han med och hjälper pappor i nöd, som försöker ta hand om sin små barn men behöver mängder av hjälp.

Vi äter frukost tillsammans. Nybakt bröd som blev lite småknasigt då den morgontrötta mamman visst hade vridit på en alldeles för låg temperatur på ugnen. Men äsch, vi konstaterade att vi hade det himla bra. Att det var vackert hur snön föll. Och så gott att få vara tillsammans.

Älskade M. Vi älskar dig.

Hela dagen ska vi fira älskade pappor. Drömgården alldeles egna, Den snällaste Svärfaren jag kan tänka mig. Och så min älskade, älskade ÄLSKADE pappa. Oändlig tacksamhet.



Emmeli

Min alldeles egna Arbetshörna!

(Inlägget innehåller en reklamlänk!)

Titta!

Min alldeles egna Arbetshörna.

Jag är så glad för den. Så mycket mer värt att jag får en egen hörna för allt mitt skrivande och fotofixande, istället för att en alltid-tom spjälsäng står där. Alla ungarna sover ju hos oss och vi tänker njuta av det tills den dagen dom själva inte vill sova så. Sådetså.

Alltså hur fint är det inte med ådringsmålat?

Det här skrivbordet loppade jag här på gården. Vi hittade det på ”tredje vind” när vi rensade inför den renovering som pågår och pågår. Ett så fint fynd att finna, visst?

Jag har precis flyttat in, men trivs redan. Ser ni mina små pluttis-Emmeli-skor där på bordet? Jag veeet, … ”inga skor på bordet”, så säger skrocken. Men, jag tänker tro att dom bringar mig tur där.

Och i lådorna?

Finaste anteckningsböckerna jag vet om (finns HÄR).

Och en bild. Från typ 1991/1992. På mig och Pappa.

När jag sitter där vid gamla skrivbordet om kvällarna. Författar texter och funderar över livet. Känner jag mig ömsom som en liten flicka, med fötterna på jorden och också med drömmar så svävande stora. Ömsom, som en novembertrött trebarnsmor som fyller i barnens dagböcker, med ord från Livet. Trött. Men så lycklig. Alltsammans stämmer.

Så nu vet ni, hur min alldeles egna lilla Arbetshörna ser ut!

Nu ska vi ta tisdag här hemma. Drömgården är inbäddad i frostig kristyr. Det ser rackarns kallt ut. Vi tassar runt i ullkläder och Farmorstickat. Tänder ljus, brygger kaffe och kokar gröt. Ännu en lugn morgon.


Önskar er alla en god tisdag!

Emmeli

Höstlovet 2019!

Frostiga, kyliga morgnar. Klarblå himmel och sol.

Vackra hösten är.

Där i hemmet är det full fart.

Mamman och barnen har Höstlov.

Vi bakar kaka med svarta bönor och mörk choklad, några ”diskar” och det är prick hur blött som helst överallt. Vi har sångstunder i Salen och Musikfrökenmamman nyper sig i armen där hon sitter och plinkar på pianot.

Stundvis låter det också som Hela Havet Stormar och prick ingen är sams och håller med någon annan, om något… dom stunderna hör till, dom också. Vilja är en drivkraft, mumlar mamman tyst för sig själv.

Till kvällen badas ungar i baljor och sen byter vi ut bokläsningen och ser en film tillsammans. Festligheten över det, kan ingen ta miste på. Ej heller tröttheten hos hela gänget… där även mamman gjort natt flera gånger barnatidigt.

Vi äter frukostar, luncher och mellis på löpande band.

En dag dukade vi upp till finmellis. På loppade favoritfat äter vi nybakt chokladkaka som smakar som en bit himmel. Sa vi att kakan både är socker- och glutenfri OCH helt otroligt god?

.. Vilda Babyn B ville aldrig sluta mumsa. En njutbar syn.

Att det just nyss hade sanerats från bakningsracet och nu åter fanns en massa chokladkladd att ta hand. Pjtaa, det kunde inte bry mig mindre. Det tillhör livet som HemmaMamma, det också. Även lyxen, att få sitta där med dom där tre små människorna vid köksbordet och fundera på storheter. Femåringen konstaterar bland annat att kärlek är bland det bästa som finns… samt att vi saknar Morbror S, fastän han varit död i snart två år nu. Att oktobermånaden är på vippen över och att november nu väntar. Det blir en festlig månad, hoppas vi.

Vi träffar småvänner och barnen leker. Hemma här på gården, och också borta där i lillbyn. Goda möten med människor är bland det bästa som finns. Barn som leker och två mammor som utbyter livet.. Mammor, som egentligen inte har råd med andetag mellan orden, för att det finns så mycket att säga. Sånt är fint.

Vi friskluftar i massor…

…innan vi går in och värmer oss.. slumrar på kökssoffan, sätter enris i vas för Allhelgonafint, spelar Fia med knuff. Tänder ljus, tittar ut på höstblåsten och försöker stångas med en Förkylningsbasiluska som vandrar sin första höstavandring bland syskonskaran.

Höstlovet 2019. Du värmde mitt hjärta. Och fyllde dagarna med tid för mina barn. Det bästa, mysigaste, mest arbetssamma, viktigaste och roligaste jag kan tänka mig.

Jag sparar dessa Höstlovsdagar i Hjärteasken.

Och nu är vi mäkta glada för att helgen tar vid och Tillsammanstid likaså.

Önskar er alla en god Allhelgonahelg!

Emmeli

En arbetsdag med 3 generationer här på Drömgården!

Det var Tillsammansmåndag. Morgonen var kylig, barnen hoppade i vintermunderingar för första gången denna Vintertid och vi påbörjade en alldeles underbar arbetsdag ute på gården.

Tre generationer innehöll arbetslaget. Så himla fräsigt. Roligt. Och hjärtevärmande. En sån där dag, att minnas för alltid.

Bara synen av min Pappa och min förstfödde son. Funderandes. En lagom bit ifrån den stora, stora brasan.

Räddningstjänsten var på plats också… Aka Min M. Så kär i honom att det inte är klokt.

Vi röjde runt lagården. Med stora ytor, är det lätt att breda ut sig också…. men nu skulle det snyggas till. Rensas upp.

Vi grillade korv till lunch och utetimmarna fyllde lungorna med friskluft, färgade kinderna äppelröda och gav allesammans ett naturligt leende.

Eftermiddagssolen sken på boningshuset. Lillprinsen sov fortfarande i vagnen sedan efter-lunch-promenaden… nix, den dagen innehöll knasiga ät- och sovrutiner, vilket modern bannade det pjåskiga tillbakadragande av klockan för. Varför, liksom?

Men det är glömt nu och vintertiden landar.

Solen gick i moln, himlen blev en pastellig palett. Kvar stod jag. Tacksam över precis allt vi fått uppleva under dagen. Samtidigt, så fjärilspirrig i magen..

Vi tackar oktober för sig. Ris och Ros. Högt och Lågt. Lyckligt och Sorgligt. Svårt och Lätt. Ord som sammanfattar månaden. Livet, mao.

Emmeli

En dag mitt i livet.

Det är tisdag och oktober har ännu en hop dagar kvar. 

Här hemma stökar vi fram frukost och tänder ljus, spelar mjuk musik och vaknar till. Utåt är jag en glad mor, men inombords känner jag mig ganska så trasig och orolig. Nog för att jag är noga med att barnen ska veta att mor inte är någon maskin, så behöver dom inte tyngas med allt från livet, tänker jag. 

Dagen fortsätter och Storebror fick välja på att leka med vännerna på Förskolan eller följa med oss andra på bibblan och vidare på FN-samling i lillkyrkan. Han tyckte att det var ett svårt val men var så beslutsam. Det gjorde mig glad, älskade storlilla pojke. Vi skjutsade Storebror till småvännerna och vi andra knatade på byatur. Ohyggligt mysigt. Vi kom hem sedan. Med vagnen fylld av ungar och nylånade böcker och med våra hjärtan fyllda av musik med texter som berörde så. Tänk att vi får bo och leva här på jorden. Tänk att mina barn får känna sig trygga, varje dag. 

Hämtade Storebror och samlades för mellis. Köpes-rostbröd, hembakt limpa, varm choklad, varmt kaffe. Mamman ”spelar Allan” och barnen skrattar.

Ett kök fyllt av liv!

En väldigt röra. 

… och den mesta, stod den där lilla vännen för.. han ni ser där borta i blurret…

Ooh, vilken utvecklingsfas vi är i nu. Jag är andfådd om dagarna. Förutom när han marathonsover. Annars är det Vilda Babyn Deluxe. Jag låter honom go bananas, så jag hinner sörpla kaffe en stund.

Sen ringer jag en älskad. Och känner mig maktlös. Livet är fasiken inte rättvis. Fy farao ibland alltså. 

Mamma och Pappa tittar innanför dörren, barnen blir glada och vi hinner prata en liten stund. Innan mannen kommer hem och jag ger mig ut i friska luften. Springer. Och springer. En sån där tur där jag kunde ta i, hur mycket som helst. För oroskänslorna i kroppen gjorde mer ont än mjölksyran. För varje steg motade jag obehag och fylldes av hopp och styrka. Allt blir bra.. 

Vi samlas vid middagsbordet. Potatismos med potatis från byn. Findus frasiga fiskpinnar. Gröna ärtor. Syrlig, kall sås. Och alla nöjda. 

Så åker största pojkarna iväg, jag vet inte vilken av dom som har dom mest gnistrande ögonen. Femåringen ska på Livets första skridskoskola och det är för mannen, precis som för mig hos hästen i söndags, som att öppna upp ett pausat livskapitel man håller kärt. Och förstå, att våran förstfödde nu är fem år..och har börjat på skridskoskola..

Här hemma badar jag middagskladdig Vild Baby och hans kloka Storasyster. Vi resonerar, trasslar ut nytvättat hår och kryper direkt i pyjamasar. Kvällssagan väljs från den där nylånade bibblan-högen av olästa böcker.

Med Junis lilla hand trasslat i mitt hår precis som alltid sedan hon föddes och Lillebrodern vid mitt bröst. Så sköljer tacksamheten över mig. Här är jag trygg, här vill jag va. 

Emmeli

Måndagshälsningen!

Det är måndag och på sin plats med den sedvanliga Måndagshälsningen!

Veckan som gick fylldes av..

En tidig måndagstur till stan. Med ärenden kombinerat med filmande av ett samarbete. Jag var så trött att jag mådde illa när vi kom hem. Stan, äär inte min favoritplats. Inte alls. Och det var ni många som höll med om, när jag visade mitt trötta jag på stories.

Att torka örter och dra upp årets allra sista morötter tillsammans med Juniflickan. Det, är så själagott att det förslår.

Bredvid en vissen men älskvärd okroberbukett; husmanskost av godaste sort. Potatis från byn, köttbullar av köttfärs från norr, morotsstuvning gjord på morötterna StoraLillasyster skördat.

Oktoberdagarna var sådär lugna, färgstarka men melankoliska. Smärtsamt vackert, tycker jag.

Storebroren styrde upp höstkrattningen av dom tjockaste lövtäckena. Satte sig sedan i trägungan, pustade förnöjt och lät sina småsyskon jobba ihop det sista. Här är inte tanken att blåsa gården fri från löv, bara ”ta det värsta”, resten blir bra gödning.

Vi vagnnattade på långprommis.. i det svartaste av mörker. Ungarna sov gott och flyttades från vagnar, en och en.

Veckan fylldes av fräsigt som frissabesök med Storan. Och tapetspaning med mannen. Kära nååån, så svårt att bestämma tapeter. Ett hutlöst, lyxigt ”krux” som jag bara njuter att få ta mig ann.

Det blev fredag och vi hade så mysiga planer. Men redan här, med ungar ute på förmiddagslek, märkte jag att det inte stod rätt till i lägret. Halsont och småfebrig pojke. S blev tröstad av sin Mormor och Morfar, för att han inte kunde åka på fredagsmyset hos kompisen (med ett färskt litet lillasyskon som inte alls bör träffa storebrorsbaciller), och vi fick i stället fredagsmys i lilla byn. Till natten hade vi en 40-gradig Miniman… som vaknade till lördag, feberfri. Barn och deras febertoppar, alltså..

På lördagen väntade renoveringsdate för mig och M. Under tiden B sov hade Farmor hand om storasyskonen.

Målet att hinna gipsa klart under vardagveckan, uppfylldes. Däremot stuvade vi om, och gick vidare till andra rum för riktande av väggar, istället för att spackla och slipa här inne i sovrummet, som först tänkt. Vi har inga mål som säger ”då ska sovrummet vara klart”. Däremot sätter vi upp små mål hela tiden. Det gör det hela peppigt och roligt.

Jag kvistlackade nacken av mig.

Till lördagkvällen blev vi bjudna på middag hos Svärisarna. Vilka lyxknösar vi är alltså, med denna kärleksfallskärm i kring. Vi hade det världsmysigt. Kollade fotoalbum från 90-talet och jag fick dåndimpen. Min söta, söta skäggige.. som där i bild bara var en plutt… som åt morgongröt lika koncentrerat då, som nu.

Söndagen fylldes av skogsturen, matlistaskrivande, renovering. Och veckans sista löpning. Med snusande kompisar. Älskar dessa turer!

Nu är det måndag igen och ny vecka!

Veckans planer!

-Alla-tillsammans-måndag!

-Jag hoppas, innan helgen, ha hunnit kvistlacka varv två i taket på övervåningen. Jag tycker det är skitroligt nu, efter en lång period av bara-M-renoverande, att det dels går att börja ha barnen med här uppe så vi hänger här allihopa (ok, inte B.. fortfarande för osäkert för honom) och dels så känner jag mer och mer att ”det här kan jag faktiskt göra”. Regla, rikta, lägga golv, dra elslangar osv.. det har känts för slösasamt på tid om jag skulle lära mig..faktiskt. Jag är skitbra (och tycker om) att rodda hem och ungar medan M är enastående med bygget. Vi har valt att ”göra det vi är bäst på”. Helt sonika.

-Författa texter och redigera bilder och film till ett samarbete jag är stolt att kunna presentera. Viktigheter handlar det om, förstås!

-Kvälls-gå med Storan.

-Lökarna ”måste” komma ner i jorden, snarast. Jag prioriterade bort det förra veckan.

-Högst troligt åker jag, den skäggige och lilla toddlern B iväg i slutet av veckan. För en roadtrip som gör mig pirrig i magen.

-Andas. Insupa hösten. Nuet. Livet. Det, kan man liksom aldrig påminna sig nog mycket om, tror jag. Kanske veckans viktigaste ”att göra”!

Nu väntar måndagen, med minusgrader och sol från klarblå himmel. Vi har en mjuk start på veckan, bland tända ljus och pusselbyggen. Och jag är så innerligt tacksam för precis det… det mjuka, varsamma, lugna och oskyndande. Ett livet-mål för mig, att kunna ge barnen det.. för hur det är, så är min vardag, deras barndom…

Önskar er alla en god oktobervecka!


Emmeli