En sån Semmeldag!

Vi vaknar en efter en, helt otvunget, av ljuset.

En ny morgon tillsammans med alla barnen. Känns som den största av gåvor, varje dag.

Kaffebryggaren harklar sig samtidigt som vi sveper gröt och yoghurt och mjukmackor. Det är ganska så geggigt till sist då han till vänster om mig har en tendens att avsluta måltiden med att KASTA iväg resterna, dit dom vill, med vinden. Storasyskonen skrattar gott åt sin Lillebror.

Efter dagens första diskröj, går vi ut på gården. Det är strålande sol och vi har hela dagen framför oss. I lagården är jag nästan överflödig. Lillebroren står och öser foder i hinken. Lillasyster skruvar på vattenkranen och Storebror håller i vattenslangen så vattnet hamnar i värmebaljan och ingen annanstans. Hästar kommer och säger hej. Och mumsar vad som bjuds.

Dagen fylls med livet. Vårvinterdagen är mer än god. Vi kilar in för lunch och semmelfix.

Tar fram semmelbullarna från frysen (vi bakade alldeles vanliga vetebullar, där smöret var rumsvarmt och förstås hivade vi i ett par ägg i dubbelsatsen deg också).

Snor ihop Mandelmassa (Mixa 200 gram sötmandel och 200 gram florsocker till så grovt hackat du önskar och rör sedan i två äggvitor. Kart!) och vispar grädde.

Gojsar ihop innanmäte från bullarna, mandelmassa och en skvätt grädde som jag fyller semlorna med. Spritsar grädde och duttar på locket. Pudrar till sist lite florsocker över. Så, klart!

Vi stoppar semlorna i kylskåpet innan vi ger oss ut igen. Klädkaoset i hallen känns inte ett dugg jobbigt. Vi viiill så gärna ut. Till eftermiddagen kommer älskade Mammamormor och Pappamorfar. Jag får presenten att ge mig ut på egen tur, något som under jourveckor ju inte kan ske egentligen. Så gofikar vi tillsammans. Chokladbullar till vissa. Semmelbakelser din andra.

Hujedamig så förskräckligt gott.

Skulle ge er alla en varsin gräddig semmelbakelse från ”Drömgårdens Semmelbageri”, om jag bara kunde. Ofta slår det mig, att den här lilla bubblan inte vore något utan er. Tack för att ni läser och finns här.

Norpa åt dig den där, i tanken i alla fall!

Så efterlängtat, himlagott litet bakverk!

Magarna står som tre hörn. Vi pustar ut, där i solbadande hemmet med skavanker i oändlighet, lika många som kärleken är stor till detta gamla timrade hus. Så kramar vi älskade fikagästerna om och om igen innan dom susar vidare, hemåt lilla byn.

Solen tänker snart gå ner bakom berget, men vi ger oss ut en tredje sväng. Ljuset ger oss alla sån energi. Vi gosar med hästarna, möter pappan som kommer hem från jobbet, tar ut lilla ponnyn på promenad-, och joggtur efter lillvägen. Till sist går vi in genom den där tunga ytterdörren jag alltid är så rädd ska klämma någon litens finger. Känner tröttheten krypa fram, på det där sköna sättet. Efter en dag med massor av friskluft. Vi lagar middag. Samlas kring bordet. Det var inte en minut för tidigt som samtliga fick mat i sina magar. Kurr och gäsp. Och snart väntar nattasagan…

En sån Semmeldag!



Emmeli

Att planera Trädgården 2020!

(Inlägget är ett betalt samarbete med Impecta Fröhandel)

Det är februrari, midvintern är förbi och kvar väntar vårvinter, våren, sommaren… det pirrar i magen när jag tänker på det. När ljuset återvänder känns det varje år som att födas på nytt, eller hur?

Jag sitter här mot söderväggen, med toddlern sovandes i vagnen. Pustar ut efter barnvagnsturen och njuter av solen mot kinden. Visionerar. Drömmer. Om hur min trädgård ska få glädja oss, sommaren som kommer.

Ätbart och blomstervackert. Älskvärd kombination.

Snart stundar odlingstider och om några veckor sätter jag dom allra första fröna i jorden. Blir alldeles mjuk i hjärtat av tanken. Trädgården är så oerhört god för mig. Är du också trädgårdsmänniska?

Jag är dessutom så oerhört stolt över att få vara sändebud å Impecta Fröhandels vägnar denna odlingssäsong.

Resan är målet, eller hur? Det är inte just slutresultatet som är det allra viktigaste, än om den där ljuva trädgårdsbuketten är magi. Allt påtande på vägen, gör så gott för själen. Lovar! Ni kommer att få följa med mig (här och på instagram @dromgardsliv) i allt från mina fröinköp, till försådd, första fröna i jorden, mina små trädgårdsknep, vårt odlande och skördande. Fantastiskt roligt, då ni ju vet sedan alla mina trädgårdsår, att Impecta är varifrån jag alltid beställt och beställer. Jag är en nöjd kund, med andra ord. Och kan med handen på hjärtat tipsa er, om ni också vill beställa fröer eller annat till trädgården inför sommaren, att göra det från Impecta.

Jag, är lååååångt ifrån någon trädgårdsexpert, men jag älskar blommor, älskar att lära mig och blir lycklig av hela alltet. Mycket möjligt att jag kanske sår en fröpåse men inte lyckas ett dyft med den… och vad gör det?Inte mycket, alls. Till nästa gång kanske jag fått i knycken, tänker jag. Med dom orden sagda, tvivla inte på dig själv om du också vill ge dig in i trädgårdspåteri. ”Vi kan ju inte kunna saker förrän vi har lärt oss dom” säger jag till barnen, när någon av småttingarna misströstar över något dom inte kan, på en gång.

Och att så och odla, är så basic det bara kan bli, faktiskt. Det handlar om Livet. Så naturligt och oknussligt. Så magiskt, att se ett frö gro och växa till liv.

Från och med idag, 19/2, till 1/3, har impecta kampanj med 3 för 2 på utvalda ettåriga sommarblommor.

Det finns så otroligt många söta sommarblommor. Förså om några veckor, njut av att se fröet gro..och till sommaren när du står där med din alldeles egna trädgårdsbukett, så lovar jag att du känner pirr i magen!

Mina favvisar; luktärter!

Praktvädd är också en favorit.

Andra favoriter. Blomstermorot däremot, är ny för mig i år, men ser så fram emot den. Och pionsvallmon, åhåå så vacker!!

Det finns massssor av andra blommor för försådd också ,förstås. In och njut och botanisera bland allt härligt. Nu kör vi! Mot Trädgårdslycka 2020!

-Kom direkt till 3-för-2-erbjudandet HÄR!

Emmeli

Att ha en Drömtapet att visa!

Ser ni!? Vad ÄR det där!? Vad är det där för rum? Vilka knösar ska få bo i det där vackra rummet!? Inte är det då vi. Eller?

Ni anar kanske känslan. Ett overkligt skede. Något som gjort att vi kunnat fantisera oss igenom sena, mörka kvällar med täckjackorna på där uppe, skottandes spån, hivandes gammalt bråte. Drömt oss igenom evighetsgöra, efter evighetsgöra.

Både jag och M föll pladask för denna nykomling i tapetvärlden. Alva, från Sandbergs Tapeter. När dessutom vår ena älsklingsvän Carolin sa såna där kloka, kunniga ord som bara hon kan. Då var valet solklart. Den där tapeten skulle sitta på väggarna i vårt Stora, högt-i-tak-med-två-stora-fönster-vackra, Sovrum.

Vi ska erkänna att det var hur pirrigt som helst att besluta oss. ”Tääänk om den känns för mörk….vi tar den beige istället. Eller den där andra, blommiga…”. Men ooh, så glada vi är att vi vågade oss på denna.

Grönt är skönt. Punkt slut.

Några våder kvar. Sen är rummet färdigtapetserat.

Sex stycken närmare bestämt. Ingenting, ju!

Efter denna väggen blir det mest en platsbyggd garderob, höger i bild liksom.

I det här hörnet, menar jag. Därför är det inte spacklat och slipat som ni förstår.

Å, blir faktiskt lite gråtig av det här. Nej, något ni förmodligen inte är så överraskade över med tanke på denna känslomänniska. Men ändå, maj gadd som vi kämpat och kämpar med att bygga bo. För det mesta är det bara så himmelens roligt, men stundvis är det tufft och jobbigt också.

Så vad säger ni, äär den inte drömmig så säg, tapeten?

Solkatterna. Spred lycka. ”Vi klarade det”!, liksom. Ännu ett vintermörker. Och på toppen, så är det bara månader kvar innan vi faktiskt bor där uppe på den där våningen som var ett kallt, timmerklätt skal.

Onsdagkvällen väntar nu efter en dag som bjudit på mammande, en löptur, hästpsykologi, lite jobb, en tur på byn, alla-hjärtans-pyssel med småttingarna och vardagsbestyren, liksom. Min vardag. Som är ungarnas barndom. Svindlande tanke.

Jag ansluta till gänget som spelar yatzy i salen. Må så gott alla ni, så hörs vi snart igen!



Emmeli

Måndagshälsningen! .. med glimt av vår nya familjemedlem!

Hej i måndagen!

Hoppas att er veckostart känns god. Tänk att fåglarna kvittrar mer för varje dag nu. Och att det är den där tiden när man märkbart både ser och känner att ljuset återvänder, mer för varje dag. Något att försöka omfamna sig med och njuta av maximalt, eller hur?

Ok. Dags för Måndagshälsningen! Håll i er angående förra veckoavslutet. Tappa inte hakan och så vidare! Veckan som gick, fylldes med…

Måndagspepp!

En ridtur på Ikran. Med Chippen bredvid, förstås. Heeemska tanke, att dra iväg utan hästvän, säger I. Men vi jobbar på med det. Stora Mammutens självständighet och förtroende för oss.

Piffade till tisdagen med plättmellis och jublande ungar!

En typisk onsdagssyn. Vardag. Älskade vardag. Storasyskonen var två 5-timmarssvängar på förskolan medan jag och lillprins myste hemmavid. Donade i hemmet med tvätt och städ, läste böcker och sånt.. ständigt med hästpublik.

Motionerade. Varav en tur med fina byavännen.

Det blev lill-lördag och pappan var iväg och sände hockey i stan. Vi här hemma struntade i matchen och myste ner oss, samtliga nybadade, med popcorn, täcken och kuddar, framför Paddington. Vilken fin film!

Det blev torsdag och mattorna hivades ut på vädring. Storasyskonen åter hel-hemma och medan Lillebroren sov ute i vagnen..

..njöt jag så av tiden med dom där två..Så fina stora små samtal om livet ur deras perspektiv. Det häftigaste som finns, ju!

Vi firade in helgen mitt i städröran. Med bullar och mjölk och äppelkinder sedan uteleken.

En tur till Tant G tog vi oss också.

Så blev det fredag. Småttingarna agerade minibagare så vi hade gott fika när Mammamormorn kom och myste med oss under dagen. Bertan visade sina skills och pekade och berättade för mormor vad han har där i sin söta pekbok. Prinskorven som pratar mer och mer för varje dag. ”Liggelin” (piggeling) och ”Chiiippss” (chips) är två utav dom senaste favvisorden… ni anar att det är ganska så härligt att vara Minsting, va?

Jag fick så himmelens fin tullisbukett. Å, vad glad jag blev och är ännu av dessa blomster!

Till kvällen hade vi Fredagsmys med Svärisarna här hos oss. Det var sån härlig kväll och jag skrattade så tårarna rann tillsammans med Svärmor. Exakt hur underbart som helst! Och den där grytan, den var välsignad minsann. Dagen efter tvärbjöd vi upp ganska-nya-fingrannen längst ner på vår lillväg. Så, då hade vi gryt-lunch här hos oss.

Lördagen hade vårvinter-och-hästfokus. Till natten när barnen sov, satte jag och M dom första tapetvåderna. MAGIII! Overkligt. Och! Vi blev nääästan osams för typ första gången någonsin. Jag, stresspulvret, tyckte att M (luuuuugnet själv) var SÅ LÅÅNGSAMMMM. Jag tänkte att limmet skulle ha torkat innan våd-eländet satt fast på väggen. Men, det gick förstås prima. Som alltid när M påtar (duktiga duktiga M). Jag tänker att ni inte är nyfikna alls på tapeten…eller? 😉

Och vad i hela friden hände då, på veckans sista dag? Som gjorde att hjärtat stannade för ett slag, sedan slog dubbelslag och bäddade in livet i rosa moln-känsla? Medan Farmor och Farfar pysslade om barnen…Vem hämtade vi då hem?

Säg hej och välkommen! till sötaste hästen jag någonsin skådat!

Ja, kära hjärtanes. Jag tappar orden. Försöker ha måndag, få något vettigt gjort men känner att fötterna är på molnen ännu och hästhagen är enda stället jag vill vara i…

Veckans planer:

-Mysa med småttingar! Alltid, först först först i mitt liv. Älskade ungar.

-Försöka förstå att där ute i hästhagen står det nu tre pållar. Som tillhör oss. Jag ska berätta mer för er, om hela alltet och vår hästplan.

-Andas. Jag var så himla nervös förra veckan förstår ni.. hade en pirrlycklig vecka, kändes overkligt alltihop. Den här veckan ska jag ta igen en hop djupa andetag, så att säga. Känner att min magkatarr lurar runt knuten… som den ofta gör när något varit lite för spännande eller livet varit lite väääl fyllt (M har jobbat extraextra senaste veckorna.. men nu är vi åter i ljuva balansen.. varpå lilla magen kan behöva sparka bakut en dag eller två för att säga ”Emmeli! Nu ska du coola ner dig igen!”).

-Ringa viktiga samtal och göra pappersarbete. Ej kul men nödvändigt. Samt också försöka skapa för er inspirerande inlägg, både tillsammans med ett företag jag tycker så himla mycket om (ni med, tror jag) och även ord och bilder från livet, som det bara faller sig, ni vet. Livet är min vägvisare!

-Susa till bvc med Minsting.

-Köpa hem jord inför kommande omplanteringar.

-Rensa ur Storebrorens garderob och fylla med ny storlek. Det mesta kusinärvt och hämtat ur ”klädförrådet”. Sån lyx att ord ej finns (tack mostrar för er sanslösa givmildhet!!!).

-Hantera hästar. Leka och latja och lära känna. Kanske väntar en ridtur.

-Tuffa på i renoveringen. Just nu ropar Minimannen till pappan där på övervåningen; ”Pappa!! Looova att inte tapetsera NÅGOT utan mig!?”, och verkar med andra ord inte renoveringsless ännu trots att han varit renoveringsunge sedan ett års ålder. Vi pendlar mellan tapetsering, takmålning och väggreglande just nu.

-Inleda helgen i Mäjadalen för Alla-hjärtans-dag-mys!

Ta hand om er. Allt ni bara kan. Så hörs vi snart igen, ok?



Emmeli

Tusen Tack & Livets Loppisfynd!

Det närmar sig helg..

Jag pustar ut för ett slag, ser mig omkring och känner det nääästan som att jag trollat… här är så helgfint, men jag har nästan glömt att jag gnodde klart igårkväll (ääälskar att torsdagsstäda och vakna till fredagsfint!). Efter att ha slängt trasmattorna på golven igen, så dök jag på kudden med min lillprins.. och råkade visst somna med honom, alldeles förskräckligt gott. Fanns inte en suck att jag hade kunnat pallra mig upp. Så, här vaknar vi till fredag, lilla gänget och jag, med många sömntimmar i kropparna. Mamman med frillan på snedden och knappt ett gruskorn i ögonen. Vilken känsla! Så gott.

Jag är helt överväldigad av er bjussighet angående inlägget om Själapusslet.

Ni är otrooligt många som skrivit till mig senaste dagarna.. genom privata meddelanden, allra mest. Och det är så himla, himla fint av er alla.. hur ni delar med er av er, till mig. Känslan av ”vi gör det här tillsammans” och ”du är aldrig ensam”, är liksom maxad. Tusen Tack, för att ni hänger med mig och oss här på gamla gården! Gemenskap är härligt! Här finns plats för allt; högt och lågt. ”Alla är vi människor!” ooooch så vidare, ok!?

Något som får mig alldeles nipprig och pirrig i magen. Är solstrålarna som orkar sig längre och längre in i hemmet nu (jojo, dammet och dom skitiga fönstren gör sig tydligare men, veeem bryr sig!?) och skapar solkatter och leende läppar. Dessutom, föll solstrålarna igår så himla vackert mot mitt Livets Loppisfynd. Titta här!

Tjuuusigaste stolen i mannaminne, eller hur!?

Passar så himla bra där bredvid skrivbordet vi fann på tredje vind här i hemmet. Stolen kostade 300 kronor. Bordet noll. Fynd och fynd, visst?

Så vacker i sin gröna sammet. Ser dessutom knappt använd ut.

Förra helgens loppisrunda var väldans lyckad.

Fick också med mig en piedestal, en kökslampa jag ska visa er så fort den kommit på plats och det ni ser i bild; några vackra ramar och en så vacker kammarljusstake.

Den här söta lilla porslinsfiguren är från en annan liten tur, men så söt! Den är Junis. Och ska få bo på en hylla i hennes rum, det är bestämt.

Förresten! Vill ni peppra på med lite pirrig vårkänsla redan nu i februari? – plocka in några kvistar. Syren-, och körsbärskvistar är min favorit.

Här hemma har vi körsbärsblom nu förstår ni!

Nu ska vi ta fredag här jag och gullisarna. Efter en tur ute i friska luften, tänker vi baka något gott. Sen åker Storasyskonen iväg med sin farmor till badhuset, medan den skäggige, Minsting och jag drar ut med hästarna. Fredagsmys med Farmor och Farfar ikväll därefter. Och mitt i dagen någon gång kommer gulle-MammaMormor och fikar och lämnar tapetlim och sånt hon hjälpt oss shoppa inför helgens tapetsering. Dessa människor vi har i kring. <3

Vilken fredag och start på helgen alltså. Önskar ER en god helg, med många goda stunder!

KRAM

Emmeli

Landat, Litar och Lever!

Landat, Litar och Lever!

Vet ni?

-Jag tittar upp mot min himmel och ber till min Trygghet, att ”ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden”. Det ger mig maximalt med lyckliga stunder i mitt liv. Jag ”följer flödet” och tar livsbeslut i stort och smått med hjärtat i min hand.

Januari har blivit Alldeles i början av februari och jag sitter vid köksbordet och funderar, alldeles för mig själv. Här på sofflocket, med kaffekoppen nära till hands och med solen som strålar in.

Senaste åren har jag lärt mig så mycket om livet, tänker jag….

Gått från den där väldigt unga, sköra men starka, ej livserfarna, som brydde sig ganska så mycket om vad andra tänkte och tyckte om mig … till att nu gona runt med känslan av att vara Stolt, Tillitsfull och Själa-tillfreds Trebarnsmor.

-Så ytterst tacksam. För allt jag har här i livet. Hemmamammalivet, tillsammans barnen är det underbaraste jag kan tänka mig, än hur sjåigt det kan vara. Att få skapa det här som är vårt Drömliv, tillsammans med M., än hur pussligt det kan vara. På toppen av allt, kärleksfallskärmen, Storfamiljen och bästa vännerna. Katterna kurrandes tätt ihop och hästarna frustandes alldeles precis utanför sovrumsfönstret.

För en hop år sedan var jag en Prestationsprinsessa av rang. Det är jag fortfarande, fast ändå inte. Ja, jag vill alltid alltid göra mitt bästa. Men Jag har liksom tvingat mig själv att välja.. prestera på topp, på ALLA fronter och riskera att, eller till och med var stensäker på, att tvärbraka, med nosen rakt in i en hård vägg. Eller! -coola ner dig, tänka ”good enough” nu och då, andas djupt OCH på kuppen upptäcka hur fantastiskt livet blir, med mindre krav på axlarna. Krav, som ingen annan satt.. utan krav och måsten jag själv skapat i mitt eget huvud. Är det någon som känner igen sig?.. kanske är det krav som på ett sätt finns från omgivningen för att ”du har ju alltid varit/gjort si och så”.. men strunt i sånt, säger jag nu… Vi är skapade till liv och levande varelser förändras med tiden och erfarenheterna som packas i Livets Ryggsäck.

Jag känner liksom ett livetpirr i magen. Tillit och mod. Inte, som i att jag är den coolaste, oräddaste personen jag känner som vågar hejvilt. Nej, jag är på ett sätt en enorm Trygghetsknarkare och ”en sån som fäller upp paraplyet innan det regnar”, många gånger. Men däremot, så är jag cool och orädd på annat vis.. gällande Att vara den jag är. Lyssna inåt, liksom. Lita på mig själv. Stå med fötterna på jorden, än fast det stormar runtomkring. Och den känslan är god, att känna att ”jag är jag och duger så himla bra. Precis som jag är, med alla mina fel och brister”.

Stark och inte rädd för att ta i, med mycket energi, vilja och för dom jag älskar gör jag allt och lite till. Men jag är också så, så skör stundvis.. ibland har allt sin förklaring. Och ibland, trasslar det bara sig, Skoskavet i själen Oron, Ångesten, i min kropp. Allt ryms inom mig. Förstås! Jag är ingen maskin. Utan En Alldeles Vanlig Människa, …. en väldigt känslofylld sådan. Och oj så mycket lättare det är att acceptera den jag är och jobba utifrån mitt Jag, än att försöka brotta ner vissa delar av vad som är lika mycket jag som det där väldigt glada, tacksamma, sprudlande, ni vet. Starkskör. Från början till slut.

– Det här själapusslet började när jag blev Mamma.

Sixten föddes. Och Livet rubbades totalt. Till något sagolikt. Jag fortsatte dock ändå att prestera på alla fronter. Likaså när Juniflickan kom. Höll då fullkomligt på att ta kål på mig själv när Pappan jobbade borta så mycket och jag iinte skulle be om hjälp, absoluuut hinna allllt jag tänkt hinna, iiinte coola ner på något sätt.

Sen kom Bertil. Tittade mig djuupt i ögonen och sa ”Mamma, var snäll mot dig själv. Är du snäll mot dig, blir du en lycklig själ och lyckliga mammasjälar, ger lyckliga barnasjälar”. Och så rätt han hade.

Vår lilla Minsting kom som ett Livets Plåster, vårt allas Lyckopiller och lite utav en Räddare i nöden. En nöd jag inte förstod att jag hade men som jag i efterhand förstått.

Vilken resa barnen tar med mig på! Jag har släppt på krav som egentligen inte fanns. Lärt mig tänka ”var sak har sin tid”. Är i Nuet än mer än någonsin. Gör väldigt mycket av det jag ”alltid har gjort”, men med sån lust och glädje. Och mår så gott.

Och än om vägen hit, där jag är idag, har varit lite skavig… ni vet, när man ska bryta vanor och mönster krävs det sitt djupa andetag, idoga arbete, tålamod och tid. Så är jag nu här där jag är. Vill vara. Och trivs, så hjärtans bra. Säger med dessa ord INTE att mitt självförtroende aldrig tryter eller att jag inte kan falla in i Duktig Flicka-fällan eller så.. Å jo, men grundkänslan. -Den är trygg.

Vad jag vill med dessa ord?

Ptjaa.. i vanlig ordning med mina texter vill jag; Väcka En Tanke Hos Någon. Kan jag bara hjälpa EN att våga försöka trassla sig ur en livs-vana man inte tror sig kunna komma ur, men väldigt gärna vill… så är jag glad. Du klarar det! DU är, i så mångt och mycket, INGET OFFER I DITT EGET LIV. När sjukdomar och skador dyker upp, då är det skit och skit. Men bortsett från dessa hemskheter, har vi så många val, många chanser, många MÖJLIGHETER att forma var våra liv och göra val som förvandlar oss till den bästa versionen av oss själva.

Jag har Landat. Jag Litar på livet. Och jag Lever, fullt ut!

Gör det, du med!


Emmeli