Vårt lilla Pepparkakshusland!

Hurra, nu var det dags för årets Pepparkakshusbestyr!

Köpta peppishus (från coop, det stora huset. och från TGR, dom små husen) som klistras ihop med smält florsocker.

Garneras med köpeskristyr från lill-coop nere på byn.

… och en herrans massa ”chokladpluttar, förstås!

… näpp, tid för avancerade pepparkakshusbyggen med barnen, är inte nu. Nu är tid för lätt och härligt, nivå för 3- och 5-åring och fokus på det viktigaste; att vi har mysigt och roligt genom hela alltet … och då höjer jag detta koncept till skyarna… och fantiserar inombords om när vi ritar vårt eget bygge om några år. Det äär ju så roligt sånt här, tycker jag!

Och så mycket barndom för mig. Minns hur pappan stod och kämpade där vi smälta florsockret. Det var en höjdpunkt… den dagen när vi åkte till Storan och byggde peppishus. Storan, som då var sååå stor medan jag var sååå liten (det skiljer 19 år på mig och min äldsta storasyster).. jag älskade att vara i Mäjdalen redan då. Nu bor vi i samma by, och är plötsligt (typ) lika gamla, jag och Storan. Måndagspromenerar och löser världsproblem ett efter annat. Eller ibland löser vi dom inte, bara delar dom med varandra. Sånt är fint. Ett sidospår, så hjärtevarmt.

Det pluttades och pluttades..

Så söta små stugor.

.. och plötsligt hade vi vårt lilla Pepparkakshusland, bland snölik bomull och pudrat florsocker, ganska så gulligt va? Med smånissarna vid varsin liten stuga.

Tomtemor och Tomtefar.

…och en häst på toppen, förstås!

Vårt lilla Pepparkakshusland!

Nu ska den här morsan skura det sista golvet och försöka få lakanen torra inför renbäddning, tumlaren är en god vän vintertid! Kan ikväll inte tänka mig något skönare än att få krypa ner i renbäddad säng. Jag är så enormt trött efter dom senaste dagarna.

Hoppas att ni har haft en god torsdag.

Emmeli

Måndagshälsningen!

Hej i måndagen bästa ni!

Tänk att just jag får ha er som min följarskara. Det är lyx.

Hoppas att ni hade en god andra advents-helg!

På sin plats med en Måndagshälsning, tillbakablick och liten veckoplan, visst?

Vi kör.

-Veckan som gick..

-Började mjukt. Tillsammansmåndag. Bertilen i pappas famn.

.. Lillebroren, som där var på väg att få vad som senare visade sig vara Tredagarsfeber. På toppen av Vattkoppshärvan liksom. Jag grät en skvätt. För att mammaoron tog över, ”varför har han feber, inget snor och krax, bara feber!?”. Men efter prick tre dagar kom små prickar på magen och sen var lilla pojken som vanligt igen.

Jag mockade mig lycklig och orosfri och fick grav träningsvärk till på köpet. Hade glömt hur tungt det är med frusen hästskit.

Barnen mötte post i NisseNissans postlåda varje dag och ”det är det bästa jag vet” uttryckte en utav ungarna. Så uppskattat med den lilla inneboende, mao. En dag bad han barnen skriva önskelistor.

En annan dag hade NisseNissan skickat en liten slant var till barnen, att loppis-shoppa preciiis vad man ville för. Det var lycka så det förslog! (morsan, mäkta nöjd över att ha fostrat ungarna till riktiga loppistokar!)

Vi lekte ute i snön och hängde hos hästarna.

Plötsligt försvann vintern och kvar blev hösten… inte så kul, alls. Nu har jag ett Hästmammahjärta, ju. Och blött och kallt är ingen favorit, alls. Men vacker solnedgång, det var det i alla fall!

Jag visade er Lekrummet på instagram stories, som det ser ut allra mest (till vänster) och ni överöste med tack, för att ni inte längre kände er ensamma med era stökiga lekrum där hemma.

Men alltså, kan vi bara en gång för alla mota den där grejen, att tro att ”alla andra har det så tipp topp, i liv och hem, jämt”?.. alla lever ett liv, tänker jag. Och ett sånt, har nyanser. Alla sorters.

Nåväl. Vi gjorde ett ryck och tvärstädade Lekrummet och det höll sig i ungefär tre och en halv minut… precis som det ska vara i ett Lekrum, tänker jag!

Jag njöt av Hemmaliv tillsammans med alla barnen. Vattenfärgsmålningen var poppis. Det tyckte även Bertilen.. fast han målade mest på möblerna och sig själv.. det hann jag inte få någon bild på, av någon anledning…..

Det blev fredag och vi fick trevlig julklapp skickad till oss från Akademibokhandeln. Nissenissan hade passande nog utmanat oss i pusselbygge den dagen, och vi beslöt att bygga det där nya 300-bitarspusslet, hela familjen tillsammans… vilket fredagsmys! Ett utav livets mysigaste. Inte för att vi fick ihop pusslet, det var så rackarns svårt.. men såna där tillsammansbestyr är det bästa jag vet.

Det blev helg för hela slanten och Svärmor tog hand om våra barn en stund, tre dagar i rad, för att jag och M skulle få bekanta oss med hästarna i lugn och ro. Det var enormt härligt. Och det är svårt att beskriva hur det känns att leva häst igen…

Fina stora hästpojken. Svettig och nöjd efter lördagens tur i skogen.

.. meen igår, söndag, var vi för ivriga och provade att ge oss iväg utan lilla hästkompisen. Jag och M till fots, tillsammans med storhäst. Det gick bra, en bit. Tills Ikran kom på att han var tvungen att springa hem och skydda sin lilla flock. Ikran är inte van att bo hos oss, han är inte van att vara flockledare, han är inte van att gå själv… som ni förstår, har vi en del att jobba på.

Vi hade inget att säga till om när den där 550-kilosälsklingen stegade hemåt. Vi blev i alla fall varse om att han nu vet vart hem är….. puh. Vilken puls vi hade jag och M där ett tag, innan vi visste det.. det var bara att gå hemåt och backa i svårighetsgrad. Hämta liten ponnyvän och gå iväg igen, mao. Fortsättningen följer… jag och mannen är lika pepp båda två på att vinna I´s förtroende. Det får ta sin tid. Ännu har vi inte haft två veckor tillsammans.

Vi avslutade helgen sådär.. -med början till foderbordsbygge.

-Pepparkakshusbygge… med alldeles ohyggligt många ”chokladpluttar” att tillgå till pynt… och för att äta. På toppen av veckan var vi på mysig Julskyltning nere på byn, i snön som precis börjat falla. Varm i hjärtat stöp jag i säng en bra bit efter midnatt och mitt kvällsjobb vid datorn.

Är så förbenat tacksam över att få skapa dagarna, precis som vi önskar, här och nu i livet.

Och här är vi precis just nu, med en alldeles ny decembervecka framför oss.

Veckans planer:

-Mysa vidare i decemberbubblan tillsammans med småttingarna. Att tända änglaspelet om morgnarna är en kär tradition.

-Skapa Julkort

-Försöka göra klart inköpen av lilla hopen julklappar

-Springa!

-Ta farväl av en gammal, gammal människa som lämnat jordelivet

-Fira lucia

-Sända er inlägg, Årets Julekrans, något smarrigt recept och som vanligt så är livet min vägvisare, så vi får se vart vi landar!

Ta hand om er! Och var extra snäll mot dig själv nu inför jul. Det kommer bli jul, i år igen…

-Gör juletiden kravlös, och på köpet så ljuv. Fokusera på det som är viktigt för dig.

Det är fantastiskt med sociala medier.. där det kan insupas inspiration i massor. Men det är också en farlig fälla att lätt gå i; både gällande det jag tog upp ovan, att ”alla andra har det så perfekt i hemmen” och särskilt som nu i juletider..”alla andra hinner så rackarns mycket”… och så vidare. Men alltså, det funkar inte så.

Hos oss här hemma på gamla gården i norr, finns det en människa som älskar att pyssla och greja (undertecknad erkänner sig) och därför är det bara roligt för mig, liksom. Men! ..jag får också hejda mig, för att inte sätta orimliga krav och istället känna stress… än fast det är så mycket som ”bara är roligt”. Jag håller hårt i vad jag tycker är viktigast; att barnen får ha juletid med tindrande ögon och en mamma och pappa som är närvarande med på tåget, utan stress och press i korsryggarna. Vi upplever julen tillsammans. Bland stökiga lekrum, vattenpölar i hallen från snön som smält från vinterskorna efter snöleken, ordning är varvat med kreativt kaos…mest överallt,… ljusen brinner, musiken är mjuk och det känns varmt i magen… på oss alla. -Tacksamt.

Vi hörs snart igen!


Emmeli

I gryningstimman en decemberdag!

I Drömgården vaknar en efter en till liv efter natten. Den senaste veckan har visst barn och mor totalis vänt på dygnet, och det känns grusigt att kliva upp före gryningen…. men också, så himmelens gott. Det är ju så vackert, dessa mörka, i ljusen-fladdrande, lugna, stilla decembermorgnarna.

Så vi njuter denna morgon. Några gosar ner sig på sofflocket, mannen brygger kaffe och jag gottar mig i hela alltet.

Vill önska er en god decemberhelg!

Emmeli

Drömgårdens nya Trappa!

Sådär såg det ut i vår hall när vi flyttade in här i gården, sommaren 2015..

.. ett år senare började vi göra omfattande renoveringsprojekt av älskade hemmet. Inte bara små projekt som under första året; gräva infart, bygga en veranda, dra bort helttäckningsmattor fulla av mallarver, slipa funna trägolv och så… Nä, efter ett år började vi ta i med än mer kraft. Juni var 6 dagar gammal och hallen förvandlades..

Vi började dörr- och fönsterbytesresan. Drömdörren hamnade på plats och hallen blev som ny på en gång. Mannen skapade magi med vackra smygar och linoljefärgsmålad pärlspont.

Vi beslutade oss också för att trappan, som var på ett krångligt ställe mitt i huset och som skapade denna spång på ovanvåningen..

Ser ni? Vänster i bild ser ni lilla golvsnutten som blev över att gå på om vi låtit trappan vara kvar på det ställe den var. Så vi beslutade såhär;

Här, direkt till vänster när man kommer in genom Drömdörren, där får den bli. Efter många steg för steg i renoveringen så blev det tur för detta moment att göras..sågandet först;

Sådärja. ”Det här bli bra!”, kände vi på en gång.

Höll sedan andan, anlitade ett finsnickeri och släppte renoveringskontrollen för första gången, till någon annan. För att kunna göra den där prima trappan känns det som att man ska ha gjort några trappor innan det blir riktigt bra, liksom.. och den tiden tänkte Snickarmannen (kors i taket, va!? ) inte lägga.. så, en fredag alldeles i början av november, susade vi och hämtade trappan!

En massiv furutrappa, en älskad man och svärfar och en hop lördagstimmar senare, så såg det ut såhär;

Drömgårdens nya trappa på plats!
Så himla, himla fin, visst?

Vi beslöt oss för att linoljesåpa den och var iväg och gjorde det en sväng på snickeriet innan trappan sattes ihop. Men fler lager såpa väntar dom där stegen, förstås.

M har varit med i processen hela vägen och är himla nöjd över finsnickarnas förverkligande av önskningarna.

Visst känns det som att trappan alltid har varit där?

Drömgårdens nya trappa alltså. Himla fräsigt!

…. seeen, i början av november, beslöt vi oss visst för att vi skulle köpa ett par hästar att krydda livet med och därefter har vi inte haft många renoveringstimmar… mer rigga-för-hästliv-timmar.. så nej, det blir inget flytta-upp-till-jul-mål nått…men noll och ingen depp för det. Människor och hästar mår gott här på gården (katter likaså, om än smått chockade över vilka bjässar som flyttat hit till oss)… och renoveringen, den är minsann kvar, och väntar så snällt!

-Där har ni vår renoveringsfilosi i ett nötskal… gör oss till lyckliga renoverare, äkta makar och päron.


Emmeli

Första söndagen i Advent!

Det är Den Första Decemberdagen och Första Söndagen I Advent.

Och en NisseNissa hade flyttat in i gamla gården under natten (!). Så himmelens spännande.

Post låg i brevlådan till oss, där han berättade att han minsann skulle bo här nu, tackade så hjärtligt för vår gästfrihet och lockade oss vidare ut i hallen.

Storögda barn fann Årets Adventskalender!

…med en liten skara paket…. och innehåll med fokus på Tillsammanstid. Vi får väl se vad NisseNissan hittat på! ”Drömgårdens Husmor” tror att det kan bli toppen……

Vi tände det första ljuset tillsammans.

Första Adventsfrukost. Med tomtegröt, en Storalillasyster som helst ville öppna alllllla paket i kalendern på en gång. En Storebror som skyndade sig på stuberten att svara på NisseNissans post och skickade en egen hälsning som han hoppas få svar på.

Och så Lillebroren, som är så gulleliten och tycker allt verkar fasligt spännande.. nog för att det är hans andra jul i livet, så är det här ändå som den första.. ja, så tycker jag nog att det är fortfarande, fastän jag är 29 år. Storögda tända vi det första ljuset.

Adventsmorgon… följt av en tur ut till hästarna och sedan en lååång, kär hop av sysslor i en väldig fart, att ordna inför dagens firande.

Första söndagen i Advent. Och vi ska fira, dagen lång!

Önskar er alla en god Första Advents-söndag!

Emmeli

När Hästdrömmen blev sann!

Det är tisdagkväll i slutet av november. 

Snön har precis börjat falla och världen blir genast så vacker. Vi tittar på klockan med jämna mellanrum. ”nääär får vi meddelandet om att det är en timme kvar till beräknad ankomst?” … vi äter middag tillsammans med min älskade ”Hästmamma” J och hennes söta H-L. Plötsligt plingar det i M´s telefon och nu är det nära.. en timme senare rullar hästlastbilen in på Drömgården och jag har sån puls. 

Hästmamma och hennes H-L lastar av Lilla ponnyn och kvar står det stora lilla Blå Berget av häst. Han är stressad. Väldigt stressad för att vara hans coola jag. Att kliva på och åka transport var inte hans favoritgren. Men med lite tråcklande lyckas jag lasta av honom utan att bli en pannkaka själv. Med ens han är i min hand, bjuder livet upp till dans inombords. På det sätt bara häst kan göra. 

Vi går, låter hästarna sträcka på sig. Visar hagen. Ligghallen. Vart värmebaljan med vattnet är. Saltstenen. M snor slowfeeding-hönätet om höbalen och har samtidigt en stor häst som hänger honom över axeln. Det bekommer inte mannen. Han är sitt vanliga filbunke-jag och jag blir alldeles salig av hela alltet. Världens bästa man. Allt är så overkligt. Omöjligt att ta in. Men jag njuter.

Efter en lång stund av bekantande släpper vi dom. ”Välkomna till Drömgården”. 

Vi sover oväntat mycket. Kanske för att jag trodde att jag inte skulle kunna sova alls den första natten. Som att föda barn, få en bäbis på bröstet och tro att man aldrig någonsin kommer våga lägga igen ögonen mer. Men vi somnade. Natten bjöd på vattkoppskrångel men hyfsad sömn. Vi vaknar till alldeles-i-slutet-av-november-onsdag. Alla är hemma. 

Brorsorna tittar ut genom sovrumsfönstret. Där står dom. Hästprinsarna. Alltsammans känns som en saga. 

Juniflickan är frukostpepp, samtidigt som hennes koppor eskalerat under natten och jag konstaterar att jag aldrig någonsin sett någon med så många, stora, onda koppor. Lilla hjärtat.

Hon myser inne och har ingen ork att gå ut. ”Jag klajaj mig själv”, säger lilla coolingen varpå jag får ont i mammahjärtat förstås. Väl ombäddad, framför Pippi Långstrump och med barnvakts-radion på, går vi andra ut på gården. 

Jag ropar och visslar på hästarna. Alltsammans känns hemtamt, men ändå så nymodigt. Efter några sekunder hör jag gnägget och hovdundret i marken.

 Där är han. Vår stora hästprins.

Och titta där då! Lilla hästprinsen! Barnens lillponny.

Minimannen är alldeles salig. Inte rädd ett endaste dugg. Går tryggt in i hagen och möter sin lilla häst som om han inte gjort annat fastän det egentligen är den allra första gången i livet han möter häst. Storebrors ögon glittrar. 

Vi bekantar oss. Tar av för-säkerhetsskull-på-grimman från första natten. Storhästen och M har redan funnit varandra och allt är nästan för romantiskt. Tänk att han vill det här, han också. Min M.

Vi myser. Borstar. Klappar. Pussar mule. Checkar läget. Lillebror är alldeles lycklig. Lilla djurälskaren. 

Så kommer Lillis. Min systerdotter som jag blev moster till när jag var fem år gammal, ni vet. Hon är mer min Lillasyster som ni förstår. Vi hänger tillsammans hela dagen. Gosar med hästar. Äter uppstekt köpes-palt till lunch. Går på promenad med pigga, glada hästar. Underbart.

Vi är i Hästbubblan. Vill bara vara ute i hästhagen. 

Jag pussar mule. Men kan för allt i världen inte förstå. Att det är på riktigt.

Min alldeles egna häst. Okej, jag delar honom med den människan jag älskar mest på jorden, också. Obeskrivligt. Kan liksom inte bli bättre.

Så gick det till när Hästdrömmen blev sann! (Jag har inte förstått det ännu…)

Emmeli