Min melodi!

Och så blev det fredag..

Som en stor, härlig famn att landa i.

Det doftar såpa och ungarna är på gott humör. Dessutom står i hallen en nyloppad liten blomkruka fylld med den sötaste lilla primulan jag sett.

.. Bertilen, är visst på så gott humör att han är Sjövild.. utan att överdriva. Så snart vi hunnit röja upp blomjorden från krukorna han vält och ätit frulle. Så går vi ut på gården.

Den blanka isen har täckts av lite, lite snö och det är absolut LIVSFARLIGT enligt denna Hare till mor, att gå på egna småben, fritt fram alltså. Nä, på ett lemmeltåg går vi fram, där vi vet att marken inte försvinner undan oss. Inne i lagården är det så trevligt och idag var det Juniflickans tur att fylla vatten. Det där har Minimannen stenkoll på.

Vi drar en tur med kälkarna innan vi tar våra äppelröda kinder och går in. I en ivrig fart ränner mamman runt i köket och serverar lunch. Till Trull, först. Så lilla Busen kan få bäddas ner i ullsäcken och somna på två sekunder och påbörja marathonsömn. Tålmodigt väntar Tripp och Trapp. Hemmet badar i sol och det äär så härligt. Strax efter lunch trillar en skäggig, högt älskad Pappa in genom dörren. Han har tagit helg från Konstruktörsjobbet och friskvårdsstunden använde han till en löptur i januarisolen. Inte mer än rätt va, att HemmaMamman också skulle få sig en friskvårdsstund? Så jag drog ut, jag med. Helt fantastiskt. Fastän jag gjorde en praktvurpa alldeles i början och tacksamt kände efter, att lilla klena handleden höll.

Innan solen går ner är vi ännu en gång ute hos hästarna. Jag och Ikran tar oss iväg alldeles själva, om än en väldigt kort sväng, så var det otroligt stort för han och mig. Ett Vi håller på att växa fram.

Vi fredagsmyser till kvällen och nu sover Trion tätt intill varandra och tid är, att pusta ut och fläta handen i den hand vars ägare, jag kallar Min Livets Klippa.

Det är inget dyrt och flärdfullt i min dag. Men för mig, är den proppfull av Själagott. Och det, är det dyrbaraste jag vet. Min melodi för en lycklig dag.



Önskar er, En Hjärtevarm och Själagod helg som fyller er med energi och goda känslor. Ta hand om er!


Emmeli

Rapport från ”Hästdrömmen”!

Rapport från ”Hästdrömmen”!

Äntligen får vi vakna till en riktig Vinterdag här på Drömgården.

Kalla grader, nysnö på marken och med vacker soluppgång. Efter söndagsfrukost ger vi oss ut, hela familjen. Om sisådär en vecka har hästpojkarna bott här på gården i två månader.

Kära nån vilken Berg-och-dal-bana det har varit..

Efter två rosaskimrande veckor (dom klassiska första två veckorna, ni som vet ni vet…) så bröt mardrömmen ut.

Ja, mardrömmen för undertecknad. Jag som varit nog nervös över att vi skulle ge oss in i det här, ack så efterlängtade, kapitlet i vårat liv. Då kände jag bara ”jag saaa ju det, vi skulle inte ha dragit på oss hästar nu!!!”. Mannen såg olycklig ut. Världens snällaste. Och där satt hans fru i hallen och grät som ett barn på trappens nedersta steget.. hon var rädd som ett barn, därav gråten som ett barn. Hästkraken hade ju mött henne i hagen, plötsligt som ett odjur istället för den coolingen han är. Öronen bakåt, munnen på jakt och rumpan emot … kickandes. Jag vill inte ens tänka på vad som hänt om jag inte hade kunnat kasta mig under stängslet där och då. Jag veeet ju att jag skulle gjort tvärtom, gått emot honom.. men tjena tjena, när en 650-kiloskille muckar med en…Såklart jag var livrädd och i chock. Den kvällen hade jag kunnat betala dyrt för att bara bli aaav med eländet där ute i hagen.

Drömmen blev en mardröm.

Så gick det en dag. Och jag var ute i hästhagen igen. Sa åt den där Mammuten att ”hörru du, här är du så varmt, varmt välkommen, vi kommer att ta väl hand om dig. Men, Du ska minsann inte flytta på mig sådär. -Flytta på DIG!”.

Där började vi vår knaggliga väg tillbaka. Vår korta första-tid kändes som utsuddad och i mina ögon hade jag köpte en väldigt dyr och otäck häst. Jag hade blivit rädd. Efter att ha mött så många hästar, gått och styrt och ställt i en stor flock… där jag alltid, alltid haft respekt men aldrig varit rädd. Nu, hade jag blivit livrädd för min egen häst. Fy farao, så besvärligt…

Vi som skulle ut i skogen tillsammans. Och tanka kraft för livet.

Den skäggige, han klickade med Det blå berget från dag ett vi träffade honom. Dom är så lika varandra, låter galet va? Men det är sant. Jag, har varit mer avvaktande, ända från start. Mer än tacknämligt att vi nu i detta fall vill hästlivet lika mycket, så vi beslöt oss för att ”det här ska vi klara, tillsammans”. I alla fall, ge det en redig chans.

Dag efter dag. Har vi läst och läst. Tagit reda på allt vi kan tänkas behöva veta. Fått råd och hjälp från superkunniga vänner och bekanta. Jag och M har gnetat på, försökt lärt känna våra hästar så mycket vi bara kan, jobbat med övningar för vänskap, trygghet och tillit..

Idag…?

… ja, idag.. kan jag inte förstå hur han någonsin har kunnat bete sig illa eller skrämma någon?

Vår fina fina Mammut-pålle. Och lillvännen Chippen.

Ikran är som en ny häst idag. Har funnit sig i rollen som flockledare, vilket han ju inte var van vid alls när han kom till oss och alltså tog på lite för stort allvar. Han var vilsen. Längtade säkerligen både hem, efter sin kära och till hela flocken som bara försvann. Resan hit till oss var också en pärs för honom, han var så stressad när han klev ur lastbilen. Nu i efterhand känns det inte konstigt alls att han reagerade som han gjorde.

Idag high-fivar jag och mannen. Vi är inte på något sätt ”färdiga”, tvärtom.. NU kan vi börja, snarare! Börja jobba med våra hästar som vi vill, tagga för skogsturer och annat vi önskar. Nu, efter att storhäst haft en tid av testande…på bakbenen, ..hoppandes.. studsandes och som slitit sig så både M och jag stått på knäna, ordagrannt. Men, som nu landat med alla fyra fossingarna på marken igen..

Dagens häng i hästhagen var magi. Vi ryktade och gosade och väntade på snäll-bonden som skulle komma med ny höbal. Ikran följde mig som en hund bara jag bad honom, inga hårda tag eller piskande spön, hit har vi tagit oss med tålamod och kärlek.. och så ska hela alltet få fortsätta…

Barnen är så lyckliga i sin ponny. Och lilla Chippen, han fick bli mitt plåster sedan den där kvällen i början av december. Han har hjälpt mig att läka rädsla-såret… jag trodde liksom att jag aaaaldrig skulle våga mig nära en häst igen, förstår ni… och en pluttponny kändes alldeles lagom till skillnad från ett stort Blått Berg. Det kändes så vansinnigt sorgligt där och då. Inte världsviktigt. Men drygt.

Att vi är så på rätt väg nu, gör hela familjen så glad. Trots att det inte varit oproblematiskt hittills, så har jag ändå älskat varje dag med hästarna. Att få ta hand om dessa djur, höra deras själagoda hö-tugg.. dofta mule.. det är så härligt!!

Minimannen drömmer om att bli bonde.. och blev så himla lycklig när hans mamma kallade honom för ”hästbonde” häromdagen. Idag sa han; ” Mamma! Jag är ju hästbonde nu, det sa du ju!?”.

Såklart han är det. Lilla hjärtat.

Bertilen. Den största och samtidigt minsta djurvännen jag vet. Ingen kan ta miste på hans kärleksströsslande.

Det var det, en rapport från Hästdrömmen. Drömmen som blev en mardröm som nu vänt åter. Nyp mig i armen. Och må det fortsätta såhär. Det är förskräckligt trevligt, med två så vackra djur som står precis utanför sovrumsfönstret varje morgon och väntar på att vi ska öppna och säga God morgon!

Emmeli

Loppisfynd, Januarisol, Mammabröd… och Livet, ni vet!

Loppisfynd, Januarisol, Mammabröd… och Livet, ni vet!

Det är en ny dag och bara det, kändes så himla gott.

Nu visste jag att ”det här går bra”, mina två förisungar är trygga dom timmar dom är iväg och här hemma har jag och Lillebror det gott under tiden. TACK ni underbara för all respons över orden från mitt mammahjärta! … ni är många som skriver och undrar hur ni ska kunna kommentera här inne och inte bara på instagram och via mail och privata meddelanden.. och det är helt enkelt så att ni måste klicka er in på det specifika blogginlägget, DÅ dyker kommentarsfältet upp. Så krångligt, jag vet. Ska be min ”admin” om hjälp med det.. han råkar ha det så fullt upp bara, med husritande, snickrande och småbarnspappande, ni vet.

Vi tog en promenad i regnet, Lillebror somnade och jag passade på att kvista in på blomsteraffären. Vi skulle ha vägarna förbi stan senare på dagen, men jag tänkte att ”nä Emmeli, vill du ha din gulliga lilla blomsterbutik kvar här i byn, då är det du som fortsätter att gå och handla där utan att tänka ’perfekt, blomsterlandet i stan har nog allt jag behöver’ ”. Hittade så söta hallonröda begonior.

Där ser ni mina Loppisfynd från årets första loppistur. Ramar. Har två likadana också. Tänker framkalla och sätta något gulligt där i. En duk, den blev min drivkraft förra veckan när jag donade i efter-jul-sunket som mest. ”När jag skurat så ska jag lägga denna på köksbordet och ställa en tullisbukett ovanpå”. Lilla, lilla vasen är en liten ärvesgrej från Tant M som flög till himlen innan jul, så himla söt visst? Boken (Sköt om din häst på ett naturligt sätt) , som viskar om vår hästhållning här på drömgården. Samt ett kärt second-hand-fynd. Tre små porslinsfigurer. Det är ju småttingarna, ju, ser ni det?

Så var vi plötsligt fulltaligt Hemmagäng och vi slog till med brödbak.

Det är alltid en hit. Storasyskonen löste upp jäst och hivade i mjöl och salt och honung som om dom inte gjort annat i sina dar…

Degarna jäste och jag njöt av den där stunden i vårt vinterhem. Lillebroren sov fortfarande, Storasyskonen påtade med sitt och jag fick chans att bara andas och vara för ett slag och kunde inte minnas jag hade en sån lugn stund senast.. så kan det ju vara i ett intensivt småbarnsliv, ju. Det äär sjåigt att vara HemmaMamma. Men jag älskar det. Alla dagar.

Från ingenstans drog regnmolnen sin kos, och fram dök Januarisolen. Den känslan, var tusan magi!

Hemstöpta ljuset från Mäjadalen lyste så vackert i vaniljliknande ljuset.

Sådärja! Efter en timme är det dags för gräddande. Enklaste OCH godaste brödet vi vet.

Recept på ”Mammabröd” ,som barnen säger, det hittar ni HÄR.

Melliset gick inte av för hackor. Samtliga mm-ade. Sen gick vi ut ännu en gång och jag konstaterade att klockan var närmare halv fyra och mörkret hade ännu inte fallit.

Till kvällen slappnade jag av till fullo, varpå Herr Magkatarr knackade på min dörr och jag däckade, tillsammans med barnen.

En ny dag idag.

Och det förfärliga brännande illamåendet är nästan borta. Vågar mig inte på kaffet. Och mumlar till mig själv att ”såhär blir det Emmeli, när du oroat dig en längre tid.. (som för att två hästar ska trivas här hos oss, över att en älskad inte mår, om en Skrålla börja Föris osv).. och sedan slappnar av till fullo för att saker hamnar på plats”. Nåväl. Sån är jag. Tror inte att jag kan lära av mig min oroande sida, den är så mycket jag. Jag gör av hela mitt hjärta. Alltid.

Det är alltså redan torsdag.. solen skiner på frostiga landskapet. Ute i hästhagen möter två pållar mig.. och jag kan nu inte förstå, hur Han kunde bli den första av väldigt, väldigt många hästar, som skrämde mig fördärvad en kväll i början av december? Men så blev det. En erfarenhet rikare.. och något som gjorde att Mitt Rätta Häst-jag vaknade till, ur min saliga åh-kära-nån-har-jag-en-EGEN-häst-nu-dimman

Solen skiner, storasyskon sparkar på sparken runt gården på den frostiga isen. Och från ingenstans blir Lillebror sjukling. Mamman biter ihop, och känner inte efter så mycket hur hon egentligen mår utan tar hand om dom små liven som det dyrbaraste hon har. Varje dag är ett liv.

Loppisfynd, Januarisol, Mammabröd… och Livet, ni vet! Precis så.

Jag hoppas så, att ni har det bra. Ta hand om er, så hörs vi snart igen!

Emmeli

Nya Trapprummet med ett stycke Trägolv!

Nya Trapprummet med ett stycke Trägolv!

Inlägget är i Reklamsamarbete med Klockestrands Såg & Hyvleri

Vackra trappan är täckt med papp sedan ungefär dag tre som insatt och hemma här i familjen… allt för att skydda den från ivriga arbetarskor, förstås.. vi går upp, vetja!

Så knasigt, men Jag stuper nästan här nu, så van att stapla fram på rangligt låtsasgolv.. och ser ni, vackra fräsningen av golvet där trappan tar vid? M är så noga och lägger extra tid på detaljer som verkligen gör det där lilla extra.

Frisen i kanten är också ett smycke och så vacker inramning av golvet.

Vi har valt ett massivt grangolv till alla rum där vi lägger nya golv. Ett rum kan vi bevara golvet, som ni vet. Men i resten av rummen, läggs detta.

Ett massivt grangolv från Klockestrands Såg & Hyvleri. 220 mm brett.

… som vi klättrat uppför stege och trippat försiktigt fram för att inte trilla…

Nu behövs inte det mer!

Åhå, så roligt det är med renoveringsbestyren just nu… det tyngsta skitgörat är förbi och hantverket är igång på riktigt!

Ni kommer till Klockestrands Såg & Hyvleris hemsida genom att klicka HÄR.

God torsdagkväll till er!

Emmeli

Måndagshälsningen på en tisdag! -med jullovsglimtar och veckoplaner!

Hej där!

Hoppas att ni mår bra allihopa! Idag har vardagen dragit igång här för oss på gamla Drömgården efter ett långt, långt Jullov. Pappan åter på arbetet och barn och mor som lever Hemmaliv och så möts vi till kvällen. Vardagen är god, den med. Men nu tar vi en titt på jullovet, vetja!

Vårt Jullov var så gott. Efter Julhelgen väntade en lång rad av pärlbandsdagar. Det vilade en sån ro över dagarna och vi tog varje dag som den kom…

Byggde lego och andra lekiga bestyr. Titt som tätt drog också jourande Brandispappan iväg och var någons Räddare i Nöden, men återvände snabbt in i Jullovsbubblan.

Vi träffade älskade Storfamiljen, titt som tätt. Som här, där det var disco i Salen med småkusinerna. Bland det gulligaste jag skådat!

Vi lekte ute i snön, innan snön blev isgata vill säga. Åkte räserkälke med arbetshästen Mamma som draghjälp. Mellan löpturerna var det också en rolig motion. Snölek är roligt för både stora och små!

Vi har ”hästat” i massor. Här var vi efter ett pass på en liten prommis över till Tand G. En gång hästtjej, alltid hästtjej. Gamla, gamla tanten blev så lycklig över att få träffa hästarna.

Samtliga i familjen blir lyckliga av hästarna. Barnen ääälskar sin ponny.

Den här stunden var nog en utav Bertilens allra lyckligaste i livet hittills. Vilken syn alltså. Prinskorven skrek som en stucken liten minigris när turen var över. Älskade lilla djurvännen. Han är så kär i både katterna och hästarna.

Vi har blivit ompysslade både i mitt och mannens barndomshem. Våra föräldrar, barnens Mor- och Farföräldrar. Fyra obeskrivligt viktiga människor i våra liv.

En eftermiddag hade Lillebror och Pappa tumistid hemma, medan jag fick äran att susa till stan och gå på bio med dom två Storasyskonen.

Och från att ha lagt projekttid på hästfix senaste månaderna, så blev det färdigt, nytt år är här med ny energi och vi kan åter igen dra vidare med vår övervåning. Vi är så himmelens peppade! Har haft vår första renoveringspaus sedan vi flyttade hit och det har varit såhåå skönt! Att påbörja takmåleri kändes superpeppigt tyckte jag och har senaste dagarna målat taket i bild, tre varv och Junihjärtat har plötsligt ett färdigt tak.

Mannen har lagt golv i trapprummet. Det rummet har tagit massssor av tid då väggarna var som ett vågigt hav.. oj som M slitit med att yxa väggar hyfsat raka och därefter regla. Nu har M i ett nafs lagt färdigt golvet där i trapprummet efter att riktandet är färdigt, och väggarna är alltså redo för pärlspont… målarfrugan måste lägga in högväxel!

Golven som var fyllda med spån och allt möjligt, tömdes ju och i det nya mellanbjälklaget ligger nu istället fräsch Cellulosaisolering.. och förstås har vi lagt ner en hälsning från oss till framtiden. Ett reportage från Drömgården, några skrivna rader och alla upphittade skor som ska bringa lycka, fick förstås också läggas tillbaka på sin plats.

Så märkvärdigt att kunna GÅ där uppe! Så märkvärdigt, överlyxigt, att få skapa vårt Hem tillsammans.

Ja, åh.. vilket Jullov.. som vi fyllt med allt möjligt gott. Lycklig är jag över att barnen varit friska och att vi har kunnat fylla dagarna med så mycket mys. Nu väntar Vardagslivet och Känslomänniskan Den Stora (undertecknad) är förstås lite vemodig i hjärtat. Ääälskar ju Juletiden och hade gäärna kunnat tänka mig ännu fler långa, julloviga dagar, alla tillsammans. Men Vardagen är igång nu och den älskar jag ju, också. Allt blir bra, bara vi är igång med kära rutiner.

Just nu är vi till exempel skittrötta när klockan är 09 på morgonen och precis iingen busunge är på väg till kudden den tid dom egentligen brukar. Vi har haft Jullov, med andra ord. Så fint så.

Veckans Planer:

Vända tillbaka dygnet och försöka hoppa in i vardagen på ett snällt sätt för oss alla..

Ta hand om småungar och nypa mig själv i armen över att få gå mot ännu en vår som HemmaMamma

Följa Storasyskonen till Förskolan!! ..har inte landat i det här ännu…kanske återkommer med inombordsbubbel…

Så sakteligen försöka påta undan Julen så att jag knappt märker det själv och hinner tycka att det är sorgligt…

Samtidigt som jag klättrar i ett berg av tvätt, försöka beta av mail och andra viktigheter..

Sända er hälsningar, förstås! Nu är Jullovsbloggandet förbi och här kommer trilla hälsningar som vanligt igen. Ni har massor av frågor om golvet vi lägger på övervåningen, återkommer med bland annat svar om det!

Landa! I ett nytt år. och månaden Januari. Det blir nog fint.

Önskar er alla en mjuk och fin start på den allra första hela Januariveckan så hörs vi snart igen!

Emmeli

När vi hade Nyårsafton och firade in ett nytt år… ett alldeles nytt decennium, faktiskt!

Det var Nyårsafton..

Vi hade äppelröda kinder efter timmarna ute i alldeles strålande solsken. Masade oss sedan inåt och öppnade porslinsdignande skåparna och letade reda på finporslinet. Lagade mat och dukade så fint vi bara kunde. Med natur och massor av ljus. Då blir det världsfint, tycker jag.

Nystruken finduk och loppade glas på fot.

Jag mumlade att linneservetter och tjusiga bestick är något som vore flärdfullt att finna i kökslådorna. Inte nödvändigt på en fläck, men lite roligt, liksom. Äsch, vi var vrålnöjda i alla fall.

Udda och lite hittan och dittan. Men alltsammans gjort med känsla och kärlek. Fint så.

Junihjärtat sprang till tunga ytterdörren titt som tätt. Och ääntligen så kom ju dom efterlängtade gästerna. Vi var ett så mysigt litet gäng som firade med knytismiddag tillsammans.

Det var vi i Storlilla familjen, Farmor och Farfar och Morbror M. Kattpojkarna och hästpojkarna också, förstås.

Vi spisade partymusik och åt skagenmackor till förrätt.

Sen landade varmrätten på bordet och det var så gott att jag glömde bort att fota. Tjälknöl av älg, en hiiiimmelsk rotsaksgratäng med massor av parmesan på toppen, frästa haricoverts och Gudagod kantarellstuvning.

Till efterrätt en gammal favorit vi glömt bort och som alla var glada att finna åter. Gino med en god vaniljglass till! Håhå, en himlagod efterrätt. Så larvigt enkel och tvärgod.

Små gullbarnen hade fått önskat efterrätt och dom är inte knussliga precis. Får välja av allt och tycker Herr Piggelin är kalasigast. Lillebroren fick en alldeles egen och ni ser själva… lycka! Allra särskilt att bara FÅ en egen glass. Mindre fokus på ätandet. Älskade lillplutt!

Småsyskonen knoppade en efter en men tappre Storebroren hade bestämt sig för att vara vaken till det nya året stod för dörren. Vi spelade Yatzy och åt karameller och chips. Femåringen var i heaven där han förde protokoll över alla spelare. Ni förstår, siffror och den där Minimannen, är väldigt tighta.

Så började vi närma oss midnatt och vi drog ut till hästhagen. Hästpojkarna tyckte att det verkade väldans sjåigt, ”varför kommer ni nuu!?”..

3,… 2,…,1,…0,,…! -GOTT NYTT ÅÅÅR!

Det strösslades raketer över byn och jag avskydde varje smäll. Fick en snabb nyårskyss av min man innan vi båda sprang iväg för att se så inte hästarna i sitt spring sprängde hagen eller så. Men dom var coola. Duktiga, duktiga pojkarna. En snabb trav genom hagen under det värsta smällandet, men sen inget mer. Puh. Så var den ångest-klumpen över.. ”hur ska det gå på nyårsnatten”..

Hurra! .. och puss på världens bästa man. Mitt Allt-och-lite-till.

Nytt år, ett alldeles nytt decennium. Det senaste decenniumet har varit sagolikt och jag knäpper mina händer för att få dela det kommande decenniet med mina älskade människor. Livets viktigaste.

Vi stöp i säng strax efter tolvslaget, med en fantastiskt skrattrolig, god och så himla mysig Nyårsafton.

2020 är här! Gott nytt år till er och god fortsättning! Mitt fokus är, som ni säkert anar, Jullov. Men alldeles snart hörs vi som vanligt igen. Jag har massor att visa och berätta och längtar efter det. Tills dess, önskar jag er goda, goda dagar, en mysig trettondagshelg, så hörs vi snart sådär som-vanligt-ofta!

Emmeli