Vet ni?

-Jag tittar upp mot min himmel och ber till min Trygghet, att ”ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden”. Det ger mig maximalt med lyckliga stunder i mitt liv. Jag ”följer flödet” och tar livsbeslut i stort och smått med hjärtat i min hand.

Januari har blivit Alldeles i början av februari och jag sitter vid köksbordet och funderar, alldeles för mig själv. Här på sofflocket, med kaffekoppen nära till hands och med solen som strålar in.

Senaste åren har jag lärt mig så mycket om livet, tänker jag….

Gått från den där väldigt unga, sköra men starka, ej livserfarna, som brydde sig ganska så mycket om vad andra tänkte och tyckte om mig … till att nu gona runt med känslan av att vara Stolt, Tillitsfull och Själa-tillfreds Trebarnsmor.

-Så ytterst tacksam. För allt jag har här i livet. Hemmamammalivet, tillsammans med barnen är det underbaraste jag kan tänka mig, än hur sjåigt det kan vara. Att få skapa det här som är vårt Drömliv, tillsammans med M., än hur pussligt det kan vara. På toppen av allt, kärleksfallskärmen, Storfamiljen och bästa vännerna. Katterna kurrandes tätt ihop och hästarna frustandes alldeles precis utanför sovrumsfönstret.

För en hop år sedan var jag en Prestationsprinsessa av rang. Det är jag fortfarande, fast ändå inte. Ja, jag vill alltid alltid göra mitt bästa. Men Jag har liksom tvingat mig själv att välja.. prestera på topp, på ALLA fronter och riskera att, eller till och med var stensäker på, att tvärbraka, med nosen rakt in i en hård vägg. Eller! -coola ner dig, tänka ”good enough” nu och då, andas djupt OCH på kuppen upptäcka hur fantastiskt livet blir, med mindre krav på axlarna. Krav, som ingen annan satt.. utan krav och måsten jag själv skapat i mitt eget huvud. Är det någon som känner igen sig?.. kanske är det krav som på ett sätt finns från omgivningen för att ”du har ju alltid varit/gjort si och så”.. men strunt i sånt, säger jag nu… Vi är skapade till liv och levande varelser förändras med tiden och erfarenheterna som packas i Livets Ryggsäck.

Jag känner liksom ett livetpirr i magen. Tillit och mod. Inte, som i att jag är den coolaste, oräddaste personen jag känner som vågar hejvilt. Nej, jag är på ett sätt en enorm Trygghetsknarkare och ”en sån som fäller upp paraplyet innan det regnar”, många gånger. Men däremot, så är jag cool och orädd på annat vis.. gällande Att vara den jag är. Lyssna inåt, liksom. Lita på mig själv. Stå med fötterna på jorden, än fast det stormar runtomkring. Och den känslan är god, att känna att ”jag är jag och duger så himla bra. Precis som jag är, med alla mina fel och brister”.

Stark och inte rädd för att ta i, med mycket energi, vilja och för dom jag älskar gör jag allt och lite till. Men jag är också så, så skör stundvis.. ibland har allt sin förklaring. Och ibland, trasslar det bara sig, Skoskavet i själen Oron, Ångesten, i min kropp. Allt ryms inom mig. Förstås! Jag är ingen maskin. Utan En Alldeles Vanlig Människa, …. en väldigt känslofylld sådan. Och oj så mycket lättare det är att acceptera den jag är och jobba utifrån mitt Jag, än att försöka brotta ner vissa delar av vad som är lika mycket jag som det där väldigt glada, tacksamma, sprudlande, ni vet. Starkskör. Från början till slut.

– Det här själapusslet började när jag blev Mamma.

Sixten föddes. Och Livet rubbades totalt. Till något sagolikt. Jag fortsatte dock ändå att prestera på alla fronter. Likaså när Juniflickan kom. Höll då fullkomligt på att ta kål på mig själv när Pappan jobbade borta så mycket och jag iinte skulle be om hjälp, absoluuut hinna allllt jag tänkt hinna, iiinte coola ner på något sätt.

Sen kom Bertil. Tittade mig djuupt i ögonen och sa ”Mamma, var snäll mot dig själv. Är du snäll mot dig, blir du en lycklig själ och lyckliga mammasjälar, ger lyckliga barnasjälar”. Och så rätt han hade.

Vår lilla Minsting kom som ett Livets Plåster, vårt allas Lyckopiller och lite utav en Räddare i nöden. En nöd jag inte förstod att jag hade men som jag i efterhand förstått.

Vilken resa barnen tar med mig på! Jag har släppt på krav som egentligen inte fanns. Lärt mig tänka ”var sak har sin tid”. Är i Nuet än mer än någonsin. Gör väldigt mycket av det jag ”alltid har gjort”, men med sån lust och glädje. Och mår så gott.

Och än om vägen hit, där jag är idag, har varit lite skavig… ni vet, när man ska bryta vanor och mönster krävs det sitt djupa andetag, idoga arbete, tålamod och tid. Så är jag nu här där jag är. Vill vara. Och trivs, så hjärtans bra. Säger med dessa ord INTE att mitt självförtroende aldrig tryter eller att jag inte kan falla in i Duktig Flicka-fällan eller så.. Å jo, men grundkänslan. -Den är trygg.

Vad jag vill med dessa ord?

Ptjaa.. i vanlig ordning med mina texter vill jag; Väcka En Tanke Hos Någon. Kan jag bara hjälpa EN att våga försöka trassla sig ur en livs-vana man inte tror sig kunna komma ur, men väldigt gärna vill… så är jag glad. Du klarar det! DU är, i så mångt och mycket, INGET OFFER I DITT EGET LIV. När sjukdomar och skador dyker upp, då är det skit och skit. Men bortsett från dessa hemskheter, har vi så många val, många chanser, många MÖJLIGHETER att forma var våra liv och göra val som förvandlar oss till den bästa versionen av oss själva.

Jag har Landat. Jag Litar på livet. Och jag Lever, fullt ut!

–Gör det, du med!

Emmeli