Landat, Litar och Lever!

Landat, Litar och Lever!

Vet ni?

-Jag tittar upp mot min himmel och ber till min Trygghet, att ”ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden”. Det ger mig maximalt med lyckliga stunder i mitt liv. Jag ”följer flödet” och tar livsbeslut i stort och smått med hjärtat i min hand.

Januari har blivit Alldeles i början av februari och jag sitter vid köksbordet och funderar, alldeles för mig själv. Här på sofflocket, med kaffekoppen nära till hands och med solen som strålar in.

Senaste åren har jag lärt mig så mycket om livet, tänker jag….

Gått från den där väldigt unga, sköra men starka, ej livserfarna, som brydde sig ganska så mycket om vad andra tänkte och tyckte om mig … till att nu gona runt med känslan av att vara Stolt, Tillitsfull och Själa-tillfreds Trebarnsmor.

-Så ytterst tacksam. För allt jag har här i livet. Hemmamammalivet, tillsammans barnen är det underbaraste jag kan tänka mig, än hur sjåigt det kan vara. Att få skapa det här som är vårt Drömliv, tillsammans med M., än hur pussligt det kan vara. På toppen av allt, kärleksfallskärmen, Storfamiljen och bästa vännerna. Katterna kurrandes tätt ihop och hästarna frustandes alldeles precis utanför sovrumsfönstret.

För en hop år sedan var jag en Prestationsprinsessa av rang. Det är jag fortfarande, fast ändå inte. Ja, jag vill alltid alltid göra mitt bästa. Men Jag har liksom tvingat mig själv att välja.. prestera på topp, på ALLA fronter och riskera att, eller till och med var stensäker på, att tvärbraka, med nosen rakt in i en hård vägg. Eller! -coola ner dig, tänka ”good enough” nu och då, andas djupt OCH på kuppen upptäcka hur fantastiskt livet blir, med mindre krav på axlarna. Krav, som ingen annan satt.. utan krav och måsten jag själv skapat i mitt eget huvud. Är det någon som känner igen sig?.. kanske är det krav som på ett sätt finns från omgivningen för att ”du har ju alltid varit/gjort si och så”.. men strunt i sånt, säger jag nu… Vi är skapade till liv och levande varelser förändras med tiden och erfarenheterna som packas i Livets Ryggsäck.

Jag känner liksom ett livetpirr i magen. Tillit och mod. Inte, som i att jag är den coolaste, oräddaste personen jag känner som vågar hejvilt. Nej, jag är på ett sätt en enorm Trygghetsknarkare och ”en sån som fäller upp paraplyet innan det regnar”, många gånger. Men däremot, så är jag cool och orädd på annat vis.. gällande Att vara den jag är. Lyssna inåt, liksom. Lita på mig själv. Stå med fötterna på jorden, än fast det stormar runtomkring. Och den känslan är god, att känna att ”jag är jag och duger så himla bra. Precis som jag är, med alla mina fel och brister”.

Stark och inte rädd för att ta i, med mycket energi, vilja och för dom jag älskar gör jag allt och lite till. Men jag är också så, så skör stundvis.. ibland har allt sin förklaring. Och ibland, trasslar det bara sig, Skoskavet i själen Oron, Ångesten, i min kropp. Allt ryms inom mig. Förstås! Jag är ingen maskin. Utan En Alldeles Vanlig Människa, …. en väldigt känslofylld sådan. Och oj så mycket lättare det är att acceptera den jag är och jobba utifrån mitt Jag, än att försöka brotta ner vissa delar av vad som är lika mycket jag som det där väldigt glada, tacksamma, sprudlande, ni vet. Starkskör. Från början till slut.

– Det här själapusslet började när jag blev Mamma.

Sixten föddes. Och Livet rubbades totalt. Till något sagolikt. Jag fortsatte dock ändå att prestera på alla fronter. Likaså när Juniflickan kom. Höll då fullkomligt på att ta kål på mig själv när Pappan jobbade borta så mycket och jag iinte skulle be om hjälp, absoluuut hinna allllt jag tänkt hinna, iiinte coola ner på något sätt.

Sen kom Bertil. Tittade mig djuupt i ögonen och sa ”Mamma, var snäll mot dig själv. Är du snäll mot dig, blir du en lycklig själ och lyckliga mammasjälar, ger lyckliga barnasjälar”. Och så rätt han hade.

Vår lilla Minsting kom som ett Livets Plåster, vårt allas Lyckopiller och lite utav en Räddare i nöden. En nöd jag inte förstod att jag hade men som jag i efterhand förstått.

Vilken resa barnen tar med mig på! Jag har släppt på krav som egentligen inte fanns. Lärt mig tänka ”var sak har sin tid”. Är i Nuet än mer än någonsin. Gör väldigt mycket av det jag ”alltid har gjort”, men med sån lust och glädje. Och mår så gott.

Och än om vägen hit, där jag är idag, har varit lite skavig… ni vet, när man ska bryta vanor och mönster krävs det sitt djupa andetag, idoga arbete, tålamod och tid. Så är jag nu här där jag är. Vill vara. Och trivs, så hjärtans bra. Säger med dessa ord INTE att mitt självförtroende aldrig tryter eller att jag inte kan falla in i Duktig Flicka-fällan eller så.. Å jo, men grundkänslan. -Den är trygg.

Vad jag vill med dessa ord?

Ptjaa.. i vanlig ordning med mina texter vill jag; Väcka En Tanke Hos Någon. Kan jag bara hjälpa EN att våga försöka trassla sig ur en livs-vana man inte tror sig kunna komma ur, men väldigt gärna vill… så är jag glad. Du klarar det! DU är, i så mångt och mycket, INGET OFFER I DITT EGET LIV. När sjukdomar och skador dyker upp, då är det skit och skit. Men bortsett från dessa hemskheter, har vi så många val, många chanser, många MÖJLIGHETER att forma var våra liv och göra val som förvandlar oss till den bästa versionen av oss själva.

Jag har Landat. Jag Litar på livet. Och jag Lever, fullt ut!

Gör det, du med!


Emmeli

Något lärorikt och så himla roligt!

Något lärorikt och så himla roligt!

(Inlägget innehåller två reklamlänkar!)

Ett Memory-il går genom Drömgården, ja!

Och det här memoryt, där man tränar på sammansatta ord och får sig ett gott skratt på köpet, är just nu superpoppis (tack Mormoster Storan säger barnen!!)..

Att katt-, och mat blir kattmat. Tand-, och borste blir tandborste…..Eller prutt-, och kudde.. blir pruttkudde! Den, går inte av för hackor och barnen bubblar av skratt. Älskar det! Och dom. <3

Ni hittar precis likadant Prutt-kudde-memory HÄR

Och en variant där brickorna ska rimma, HÄR

Åhå, som det stormar här hos oss idag! Det är fööör många plusgrader för att vara januari och en hårblås till storm, vilket gör att vi har den blankaste av isgator till gård. Enormt tacksam för Svärfar som räddade hästpojkarna igårkväll genom att köra sandspridaren genom hästhagen och därmed hjälpa våra barfotahästar.

Jag och Trion har hemmadag, påtar, hänger ute hos hästarna, tar sparken över isgatan ner till lagårn, bygger höga duplo-torn och jagar en ooooerhört busig Lillebror… som just nu sover, så mamman sitter här med en god, god kaffekopp medan storasyskonen chillar för ett slag dom också. En förkylningsbasiluska härjar ju här hos oss och idag är det Storebrorens tur att känna sig krasslig, stackarn. Men vi myser allt vi bara kan. Älskade Hemmamammalivet-vardag!

Hoppas att ni har en god tisdag så hörs vi snart igen!



Emmeli

Rapport från ”Hästdrömmen”!

Rapport från ”Hästdrömmen”!

Äntligen får vi vakna till en riktig Vinterdag här på Drömgården.

Kalla grader, nysnö på marken och med vacker soluppgång. Efter söndagsfrukost ger vi oss ut, hela familjen. Om sisådär en vecka har hästpojkarna bott här på gården i två månader.

Kära nån vilken Berg-och-dal-bana det har varit..

Efter två rosaskimrande veckor (dom klassiska första två veckorna, ni som vet ni vet…) så bröt mardrömmen ut.

Ja, mardrömmen för undertecknad. Jag som varit nog nervös över att vi skulle ge oss in i det här, ack så efterlängtade, kapitlet i vårat liv. Då kände jag bara ”jag saaa ju det, vi skulle inte ha dragit på oss hästar nu!!!”. Mannen såg olycklig ut. Världens snällaste. Och där satt hans fru i hallen och grät som ett barn på trappens nedersta steget.. hon var rädd som ett barn, därav gråten som ett barn. Hästkraken hade ju mött henne i hagen, plötsligt som ett odjur istället för den coolingen han är. Öronen bakåt, munnen på jakt och rumpan emot … kickandes. Jag vill inte ens tänka på vad som hänt om jag inte hade kunnat kasta mig under stängslet där och då. Jag veeet ju att jag skulle gjort tvärtom, gått emot honom.. men tjena tjena, när en 650-kiloskille muckar med en…Såklart jag var livrädd och i chock. Den kvällen hade jag kunnat betala dyrt för att bara bli aaav med eländet där ute i hagen.

Drömmen blev en mardröm.

Så gick det en dag. Och jag var ute i hästhagen igen. Sa åt den där Mammuten att ”hörru du, här är du så varmt, varmt välkommen, vi kommer att ta väl hand om dig. Men, Du ska minsann inte flytta på mig sådär. -Flytta på DIG!”.

Där började vi vår knaggliga väg tillbaka. Vår korta första-tid kändes som utsuddad och i mina ögon hade jag köpte en väldigt dyr och otäck häst. Jag hade blivit rädd. Efter att ha mött så många hästar, gått och styrt och ställt i en stor flock… där jag alltid, alltid haft respekt men aldrig varit rädd. Nu, hade jag blivit livrädd för min egen häst. Fy farao, så besvärligt…

Vi som skulle ut i skogen tillsammans. Och tanka kraft för livet.

Den skäggige, han klickade med Det blå berget från dag ett vi träffade honom. Dom är så lika varandra, låter galet va? Men det är sant. Jag, har varit mer avvaktande, ända från start. Mer än tacknämligt att vi nu i detta fall vill hästlivet lika mycket, så vi beslöt oss för att ”det här ska vi klara, tillsammans”. I alla fall, ge det en redig chans.

Dag efter dag. Har vi läst och läst. Tagit reda på allt vi kan tänkas behöva veta. Fått råd och hjälp från superkunniga vänner och bekanta. Jag och M har gnetat på, försökt lärt känna våra hästar så mycket vi bara kan, jobbat med övningar för vänskap, trygghet och tillit..

Idag…?

… ja, idag.. kan jag inte förstå hur han någonsin har kunnat bete sig illa eller skrämma någon?

Vår fina fina Mammut-pålle. Och lillvännen Chippen.

Ikran är som en ny häst idag. Har funnit sig i rollen som flockledare, vilket han ju inte var van vid alls när han kom till oss och alltså tog på lite för stort allvar. Han var vilsen. Längtade säkerligen både hem, efter sin kära och till hela flocken som bara försvann. Resan hit till oss var också en pärs för honom, han var så stressad när han klev ur lastbilen. Nu i efterhand känns det inte konstigt alls att han reagerade som han gjorde.

Idag high-fivar jag och mannen. Vi är inte på något sätt ”färdiga”, tvärtom.. NU kan vi börja, snarare! Börja jobba med våra hästar som vi vill, tagga för skogsturer och annat vi önskar. Nu, efter att storhäst haft en tid av testande…på bakbenen, ..hoppandes.. studsandes och som slitit sig så både M och jag stått på knäna, ordagrannt. Men, som nu landat med alla fyra fossingarna på marken igen..

Dagens häng i hästhagen var magi. Vi ryktade och gosade och väntade på snäll-bonden som skulle komma med ny höbal. Ikran följde mig som en hund bara jag bad honom, inga hårda tag eller piskande spön, hit har vi tagit oss med tålamod och kärlek.. och så ska hela alltet få fortsätta…

Barnen är så lyckliga i sin ponny. Och lilla Chippen, han fick bli mitt plåster sedan den där kvällen i början av december. Han har hjälpt mig att läka rädsla-såret… jag trodde liksom att jag aaaaldrig skulle våga mig nära en häst igen, förstår ni… och en pluttponny kändes alldeles lagom till skillnad från ett stort Blått Berg. Det kändes så vansinnigt sorgligt där och då. Inte världsviktigt. Men drygt.

Att vi är så på rätt väg nu, gör hela familjen så glad. Trots att det inte varit oproblematiskt hittills, så har jag ändå älskat varje dag med hästarna. Att få ta hand om dessa djur, höra deras själagoda hö-tugg.. dofta mule.. det är så härligt!!

Minimannen drömmer om att bli bonde.. och blev så himla lycklig när hans mamma kallade honom för ”hästbonde” häromdagen. Idag sa han; ” Mamma! Jag är ju hästbonde nu, det sa du ju!?”.

Såklart han är det. Lilla hjärtat.

Bertilen. Den största och samtidigt minsta djurvännen jag vet. Ingen kan ta miste på hans kärleksströsslande.

Det var det, en rapport från Hästdrömmen. Drömmen som blev en mardröm som nu vänt åter. Nyp mig i armen. Och må det fortsätta såhär. Det är förskräckligt trevligt, med två så vackra djur som står precis utanför sovrumsfönstret varje morgon och väntar på att vi ska öppna och säga God morgon!

Emmeli

En liten Renoveringsplan Vinter/Vår 2020!

En liten Renoveringsplan Vinter/Vår 2020!

Så mycket slitjobb som nu börjar mynna ut i något, på ett sätt världsligt, men ändock så UNDERBART vis! Vårt hem, liksom.

Den lilla Renoveringsplanen för Vinter/Vår 2020?

Nu när alla golv är lagda så återvänder vi hit igen. Till Stora sovrummet. Kvar här att göra;

  • Spacklas väggar (påbörjat denna lördagmorgon!)
  • Slipas, slipa, slipa väggar släta..
  • Måla taket (påbörjat)
  • TAPETSERA!
  • Färdigställa elen
  • Mannen-tillverkade smygar
  • Lister (kanske gör vi en tredelad högsockel här.. det kan bli fint, vad tror ni?)
  • Platsbygga en stor garderob
  • Börja bo (iiiih!)

Nu är vi i Junis rum! Här ligger golvet så fint, locktaket är på plats och även schellackat och målat sina tre varv med en überbra matt linoljefärg som torkade på 4 h vilket känns skitsnabbt för att vara vår favvisfärg. Toppen! Kvar att göra vad?

  • Rikta väggar!
  • Sätta upp spån- och gipsskivor..
  • ..Spackla och slipa,
  • Tapetsera!
  • Färdigställa elen
  • Tillverka smygar
  • Sätta lister
  • Boa in en liten enhörningstokig, Pippi-långstrump-flicka med Frost-hårspännen i håret och beundransvärt skinn på näsan!

Och där då! Min ögonsten. Sixten!

Här inne, och i Långa korridoren, väntar egentligen samma punkter som i Junis rum. Trapprummet har kommit längre och väntar på sin pärlspont på väggarna. I helgen är schellacken och stora penseln peppade på mitt sällskap. Trapprum, Stora Sovrummet, Långa korridoren och Storebrors rum. Det gör så ooont att måla tak, men det är bara att bita ihop.. hästgos får bli en god belöningen sedan!

Vi har det vi gör, mao. Men alltså, ”nu är det ju bara ytskikt kvar”… som vi intalar oss här hemma. För ett år sedan stod vi med munskydd och skyfflade spån och murbruk… nu är det så himla roliga grejer som väntar! Hejar ni på oss??? Ska den där obebodda våningen bli ett hem det med, tro?

Tidsplan? -Fråga Livet! 😉

Nåväl.

Njut nu av er lördag och helg så mycket ni bara kan, så hörs vi alldeles snart igen!


Emmeli

Loppisfynd, Januarisol, Mammabröd… och Livet, ni vet!

Loppisfynd, Januarisol, Mammabröd… och Livet, ni vet!

Det är en ny dag och bara det, kändes så himla gott.

Nu visste jag att ”det här går bra”, mina två förisungar är trygga dom timmar dom är iväg och här hemma har jag och Lillebror det gott under tiden. TACK ni underbara för all respons över orden från mitt mammahjärta! … ni är många som skriver och undrar hur ni ska kunna kommentera här inne och inte bara på instagram och via mail och privata meddelanden.. och det är helt enkelt så att ni måste klicka er in på det specifika blogginlägget, DÅ dyker kommentarsfältet upp. Så krångligt, jag vet. Ska be min ”admin” om hjälp med det.. han råkar ha det så fullt upp bara, med husritande, snickrande och småbarnspappande, ni vet.

Vi tog en promenad i regnet, Lillebror somnade och jag passade på att kvista in på blomsteraffären. Vi skulle ha vägarna förbi stan senare på dagen, men jag tänkte att ”nä Emmeli, vill du ha din gulliga lilla blomsterbutik kvar här i byn, då är det du som fortsätter att gå och handla där utan att tänka ’perfekt, blomsterlandet i stan har nog allt jag behöver’ ”. Hittade så söta hallonröda begonior.

Där ser ni mina Loppisfynd från årets första loppistur. Ramar. Har två likadana också. Tänker framkalla och sätta något gulligt där i. En duk, den blev min drivkraft förra veckan när jag donade i efter-jul-sunket som mest. ”När jag skurat så ska jag lägga denna på köksbordet och ställa en tullisbukett ovanpå”. Lilla, lilla vasen är en liten ärvesgrej från Tant M som flög till himlen innan jul, så himla söt visst? Boken (Sköt om din häst på ett naturligt sätt) , som viskar om vår hästhållning här på drömgården. Samt ett kärt second-hand-fynd. Tre små porslinsfigurer. Det är ju småttingarna, ju, ser ni det?

Så var vi plötsligt fulltaligt Hemmagäng och vi slog till med brödbak.

Det är alltid en hit. Storasyskonen löste upp jäst och hivade i mjöl och salt och honung som om dom inte gjort annat i sina dar…

Degarna jäste och jag njöt av den där stunden i vårt vinterhem. Lillebroren sov fortfarande, Storasyskonen påtade med sitt och jag fick chans att bara andas och vara för ett slag och kunde inte minnas jag hade en sån lugn stund senast.. så kan det ju vara i ett intensivt småbarnsliv, ju. Det äär sjåigt att vara HemmaMamma. Men jag älskar det. Alla dagar.

Från ingenstans drog regnmolnen sin kos, och fram dök Januarisolen. Den känslan, var tusan magi!

Hemstöpta ljuset från Mäjadalen lyste så vackert i vaniljliknande ljuset.

Sådärja! Efter en timme är det dags för gräddande. Enklaste OCH godaste brödet vi vet.

Recept på ”Mammabröd” ,som barnen säger, det hittar ni HÄR.

Melliset gick inte av för hackor. Samtliga mm-ade. Sen gick vi ut ännu en gång och jag konstaterade att klockan var närmare halv fyra och mörkret hade ännu inte fallit.

Till kvällen slappnade jag av till fullo, varpå Herr Magkatarr knackade på min dörr och jag däckade, tillsammans med barnen.

En ny dag idag.

Och det förfärliga brännande illamåendet är nästan borta. Vågar mig inte på kaffet. Och mumlar till mig själv att ”såhär blir det Emmeli, när du oroat dig en längre tid.. (som för att två hästar ska trivas här hos oss, över att en älskad inte mår, om en Skrålla börja Föris osv).. och sedan slappnar av till fullo för att saker hamnar på plats”. Nåväl. Sån är jag. Tror inte att jag kan lära av mig min oroande sida, den är så mycket jag. Jag gör av hela mitt hjärta. Alltid.

Det är alltså redan torsdag.. solen skiner på frostiga landskapet. Ute i hästhagen möter två pållar mig.. och jag kan nu inte förstå, hur Han kunde bli den första av väldigt, väldigt många hästar, som skrämde mig fördärvad en kväll i början av december? Men så blev det. En erfarenhet rikare.. och något som gjorde att Mitt Rätta Häst-jag vaknade till, ur min saliga åh-kära-nån-har-jag-en-EGEN-häst-nu-dimman

Solen skiner, storasyskon sparkar på sparken runt gården på den frostiga isen. Och från ingenstans blir Lillebror sjukling. Mamman biter ihop, och känner inte efter så mycket hur hon egentligen mår utan tar hand om dom små liven som det dyrbaraste hon har. Varje dag är ett liv.

Loppisfynd, Januarisol, Mammabröd… och Livet, ni vet! Precis så.

Jag hoppas så, att ni har det bra. Ta hand om er, så hörs vi snart igen!

Emmeli

Modersvingen!

Modersvingen!

I morse stod två små ryggsäckar redo i hallen, fyllda med favorit-pippitröjan och annat som kan vara bra att ha när man ska iväg på litet, väldans stort, äventyr. Storebrors och Systerysters minikånkar.

Och jag? Med Hjärtat i Handen, förstås.

Jag vill bara trycka paus livet!, just nu. Samtidigt som jag inget hellre vill, än att få leva här och nu och framåt med mina älskade små och den människan som jag är så mallig över att få kalla för Min. Förstår du hur jag menar?

 Den här veckan har Junihjärtat börjat så smått på Förskolan. Storebroren, han har hon vid sin sida. Radarparet är varandras tryggheter. Och allt går som en dans, det är bara mamman som tycker förändringen känns i hjärtat. Nu är StoraLillasyster över 3,5 år och i samma ålder som Storebror var, när vi började tycka att det var viktigt på riktigt med en stunds förskola under veckorna. Det är tid för mor att putta ungarna lite, lite ur boet.

Ni är många som undrar om mitt HemmaMammaliv.. och ni är många som trillat hit det senaste som kanske inte kunnat hänga med…

-Jag blev mamma för snart 6 år sedan. Då började livet.

Storebrors första tid i livet såg ganska annorlunda ut jämfört med sina småsyskons. När jag var preggo med S, pluggade jag till lärare som en tok, för att kunna vara hel-ledig i ett halvår med honom när han äntligen kommit till världen.. utan att behöva ta studieuppehåll alltså. Och sen sista biten som var kvar, gjorde vi tillsammans han och jag.. skrev examensarbete och så vidare. Ett väldigt pusslande. Som jag minns med så himla varmt hjärta… fast jag vet att det också var skittufft. Vi hjälptes åt jag och M, dag efter dag… M jobbade massor för att vi skulle kunna ha råd att köpa en gård vi blivit nerkärade i (den vi bor på idag) och S helammades då ju, så jag ville absolut inte vara ifrån honom.. så vi skrev uppsats, jag och älskade vännen Carolin, när S sov. Och dök seminarium och sånt upp, så var M med Sixten och jag minns så väl den där gången där mannen langade in bäbisen genom ett fönster i föreläsningssalen när ammetid var… med bröstmjölk i mungipan langades ungen ut igen. Allt frid och fröjd.

-För fyra år sedan låg Lillasyster Juni i min mage, samtidigt som jag jobbade mitt första år som Musikfröken, medan S var på förskolan och mannen reste genom landet och gjorde ljuduppdrag. Jag och Liten hade då precis tagit Lärarexamen och ett fast jobb kunde inte tackas nej till… särskilt inte när två 24-åringar tömt fickorna för att köpa en gammal drömgård…

När Juniflickan kom till världen, sommaren 2016, var jag fast besluten om att bli HemmaMamma på lång tid. Storebroren var helt Storebrorsledig till en början och har därefter använt sin förskoleplats lite hit och dit, för kompislek (saknar en öppen förskola här i kring!!). I perioder har han varit mycket hemma, och i perioder har han utnyttjat sina 15h/v.. med mer fasta rutiner efter den ålder jag och pappan finner det viktigt.

Men än om jag vill vara mina älskade pluttar nära prick hela tiden, så äär det bra, jag veet, att efter typ 3 års ålder börja knyta trygga relationer utanför hemmet. Så nu är det dags för min lilla Skrålla. Och hon är überpepp.

Vilken himmelens tur att jag har min lilla B här hemma.. vi ska gosa och leka, utan-syskonen-smyg-baka, klappa hästar och peka i böcker och åka räserkälke för fullt.. och förresten kommer det bara säga poff, så ska Storasyskonen hämtas hem igen. Små timmarna susar ju!

Ja. Jag är alltså fortsat kvar här, i Älskade HemmaMammalivet och njuter allt jag bara kan. Exakt hur länge? Det får livet utvisa. …

-Jag är så förbenat lycklig över att ha följt hjärtat i denna livet-fråga. Och vill så, till alla er som undrar, svara; ”du kan också välja hemmalivet längre än bara en liten tid. Jag är inte den pengarikaste på jorden, inte alls. Men jag är så innerligt rik på liv tillsammans med mina barn, och det är det viktigaste för mig”. Barnens pappa och jag, njuter av att få ge barnen en så mjuk start i livet.

När vi var på bvc innan jullovet, sa Junihjärtat taget ur luften att ”en gång, sa min pappa, att vi skulle SKYNDA oss!?”.. det var liksom helt bananas, menade hon. Att vi dessutom kan pussla, jag och M, med våra åtaganden som ger oss mat på bordet och räkningar betalda, det är jag också så stolt och glad över.

Inget självklart, vi har slitit på för att komma dit vi är idag, därför är det fantastiskt att känna att vi lever vår dröm. Jag säger inte att det är opussligt alla gånger, för mig och den skäggige, men det är helt enormt tacksamt att kunna trolla till oss så mycket Tillsammanstid, hela familjen. Något som värderas högre än alla gullpengar i världen. Säger inte att det är rätt för er. Men för oss.

Så låt oss ännu en gång bara landa i, att alla gör vi så gott vi kan för våra små, utifrån dom liv vi lever. Alla är vi superpäron. Punkt och slut.

 …

Många mammaord. Heroisk insats om du orkat läsa ända hit. Önskar dig en god natt! Min natt ska börja tidigt ikväll.


Mamma Emmeli