Ett handhyvlat blivande sovrumsgolv och tapetdrömmar!

Vi har fått berättat för oss. Att någon gång, för länge, länge sedan. Så bodde där i rummet en piga eller dräng.

Det enda rummet som varit lite varmbonat och den enda yta som varit hyfsad beboelig.

Vårt blivande sovrum.

Kommer ihåg den där vinterdagen när vi var där uppe och kröp ovanför taket och tömde spånet som låg där… och det var inte bara spån, nej. Nya, husets-rätta-jag-fönster på plats. Det reglades för tak och bara locktaket var på plats blev det liksom ett rum. Ser ju nästan klart ut visst? …..Meen..

Kära nån. Vad spånskottande och spånsugande därefter. Frysryser av tanken faktiskt. Ja, inte bara utav det där ”lilla” (18 kvm) rummet. Utan spåntömmandet av heeeeela våningen.

Men efter att det var gjort, spånet borta. Så började uppbyggandet.

Många timmars tråkjobb som inte syns. Urhuggande i timmerstockar, slangdragande, funderationer; ”ska vi ha eluttaget där eller där?” osv. Våningen som aldrig haft någon el, liksom.

… och så ”bäddas” det med cellulosaisolering så det står härliga till! Här las skivor ner, mest som en liten ljuddämpning.

Men vad hände med det där golvet nu då? Dom där 40 centimeter breda gamla, gamla golvtiljorna..Som vi var så förbenat kära i?

Som såg ut sådär och sannerligen behövde sin tro på sig. Och väldans med kärlek.

Vi bestämde oss föra att göra ett försök att bevara det. M började med elhyveln, som ni vet. Så tjusigt… men vad händer med Byggnadsvårdshjärtat?

En handhyvel hamnar i händerna på den skäggige.

Och vi blir helt nerkärade i synen. Alltså på det där smågalna sättet som verkligen berättar hur sålda vi är för den här gården och hur stor passion vi faktiskt lägger ner i denna renoveringssaga.

Tänk att få kliva ner på det här om morgonen.

Och efter att golvet åter hamnade på plats, då?

Ptja. Då täcktes golvet. Väggar har riktats. Eldosor har satts. Osb-skivor har kommit upp. Jag börjar tusan känna press att veta vad för tapet jag..menar viiii förstås (hehe).. vill ha. Okej okej.. alla väggar är inte riktade. Det ska gips ovanpå osb-skivorna. Spacklas några varv. Slipas. Men sen! Då väntar tapeterna…. iiiih!

Vi har haft en lång renoveringsperiod av att dela upp oss jag och M; Jag och kidsen är ett dreamteam. Snickarmannen, ett… Kan inte förstå hur han bara kan.. allt!?

Vi teamar och knegar, två päron och tre småttingar, vecka efter vecka. Titta här, gulliga arbetsledaren!

M, Vackerpappan. Och Minimannen, 5 år och en utav dom klokaste jag känner.

Men! Ej att förglömma. Vid tillfällen värda guld, så finns dom där som en kärlekens fallskärm. -Våra föräldrar. Som förra helgen när jag och barnen myste med mina föräldrar. Eller som igår, när barnen var på Farmor och Farfar-mys och både jag och M kunde greja samtidigt. Alltid, alltid, alltid värda att nämnas för det dom gör för oss.

Ok. Statusuppdatering av sovrummet alltså. Vi jobbar ju på mest överallt samtidigt där uppe, men Stora Sovrummet kommer nog vara det rum som blir klart först.

Emmeli

Compact living i ett väldigt stort hus!

Nu står vi alldeles mitt emellan vad vi har som vårt Sovrum nu. Och vad som är och kommer att förbli, den tjusiga Salen.

Timmerväggen är redig, som ni ser. Hela huset är ett endaste imponerande hantverk. Jag får ofta frågan hur stort vårt hus är och det är ungefär 10 x 12 meter, och 9 meter högt. Ett väldigt, väldigt stort hus. Där vi just nu compact-living-bor på endaste en våning.

Eftersom övervåningen enbart var/är en ”skrytvåning” och ej inredd ett endaste dugg (för er nya, kika in i renoveringskategorierna för att se övervåningen. HÄR till exempel) så huserar vi på endast den nedre våningen. Som är kring 110 kvadrat, så nej inte det minsta compact-living-levernet.. men ändå. I bilden ovan ser ni vad som är vårat sovrum. Hela ”Familjefemmans” (som femåringen säger) sovrum.

Nu är alla barnen så små och vill helst sova med oss och vi med dom, och så gör förstås. Så än så länge går det tipptopp.

Sovrummet är piffat med loppade prylar och finaste sortens konst. Där sover vi gott.

Den maffiga 2,30 m höga pardörren är god att öppna för ljumma sommarvindar eller frisk höftluft.

Det här blir vårt matrum sedan. I fil med Salen. Vi går in dit istället, vetja..

Allt är lite på härsan tvärsan där nu. Men hyfsat rent och med färska blommor så känns det härligt i alla fall. Fastän det är sågat kring fönstren (gömt bakom en gardin på ett ställe i alla fall..). Här kurar vi mer och mer nu, under en stund om smyghöstiga kvällen. Om dagarna får barnen ha det där rummet som sitt just nu, då det är mer än kaos i deras Lekrum. Det byggs lego och tågbanor hejvilt i Salen.

Och spelas. Och sjungs. Dom stunderna är fantastiska tycker jag. Musikfrökenhjärtat jublar när vi sjunger tillsammans.

Och nog är kakelugnen vacker?

Den gör att jag glömmer att taket är snett och vint och fönstren saknar smygar och så vidare.

Men alltså… kära kära nån (!), vad jag längtar tills om några månader. För det är vad det nog kommer att ta innan vi börjar bo där på övervåningen. Så (nästan) oändligt mycket arbete och så många arbetstimmar att det är svårt att förklara. En häftig resa att få göra. Nu börjar det ”likna något” där uppe.. och jag ska visa er, alldeles snart.

Så länge. Under tiden vi längtar. Lever vi Compact living i ett väldigt stort hus!

Hoppas att er söndag bli fin!

Emmeli

Här-och-nu:a, Husglimtar och Höstens mål!

Det är lätt, att bara tuffa på. Visst? Vad än det gäller, liksom.

Absolut bra och härligt med mål och drömmar och känna sig pepp på nya utmaningar. Små för dagen eller stora på längre sikt.

Men också väldigt gott och viktigt, att stanna upp, bara vara, här-och-nu:a.. och också titta lite i backspegeln och låta sig förnöjsamt bli påmind om olika saker, som tidigare var dom där stora drömmarna och målen men som nu är uppnådda och var dags lycka.

Jag pratar förstås till mig själv nu. Men kanske träffar orden någon fler av er?

Jag är en målmedveten skapelse (min make likaså), drivs av målbilder och tycker på riktigt att det kan vara peppande trots att det på vägen mot ett mål, kan vara tufft. Inte tufft som i att någon far illa på riktigt. Men jag är liksom inte rädd för att kämpa, svettas, ta i. När det tar emot, pressar vi på ännu lite till. Så kan man inte hålla på med prick allt man tar sig för, prestera överallt liksom. I perioder får fokus ligga på olika saker. För att kunna hålla balansen mellan att göra, målinriktat och att energitanka och bara-vara-vara. Hänger ni med?

 Några morgonfunderingar som bara landade och blev till ord här. Jag skulle ju egentligen bara visa er några husglimtar!

… och det var väl kanske där tankarna började. För ooh, vad vi målinriktat jobbat för att få huset att se ut som det gör nu. 

Jag får ofta frågor om fasaden, kulörer, verandan, verandaräcket osv.. HÄR finns ett inlägg som svara på dessa frågor!

Tycker så om dom handgjorda träfönstren, kommer från Allmogesnickerier och gör sig som smycken. Kan absolut fortfarande frysrysa av tanken att M har handmålat allesammans. Hujedamig vilket arbete det var. Jag gjorde inte många penseldrag i det stora hela, ”tog bara hand om barnen och hemmet”, ni vet.

Varje fönster, med sina fyra bågar plus karm. Alltsammans målade med tre lager av linoljefärg. Smått psykande arbete alltså, hah. Men nu är det gjort. Så vackert!!

Kultrulglasen är så vackra, både från insidan med sin sommarstugekänsla och utifrån med tavlan som blir med speglingen från omgivningen. Och, vi älskar att se penseldragen och ångrar inte beslutet att penselmåla för hand, än om det var ett väldans göra.

Om vi nu i dessa rader fortsätter att inrikta oss på mål gällande gården och renoveringen, så väntar i höst en rad önskningar och uppfyllda mål.

Kan vi flytta upp till jul? Är det ett rimligt mål..?

Med tre småttingar som vi vill ge allt och lite till. Och framförallt, är det rimligt med tanke på att Snickaren, både är trebarnsfar, jobbar näst intill heltid som huskonstruktör, är deltidsbrandman och ror eget företag.. där han heller inte har en outtröttlig fru som kanske behöver andas egna andetag stundvis och som ju har sina egna små uppdrag också?

Mmm.. vi får se. Vi är otroligt peppade och konstaterade nyss att trebarnslivs- och renoveringskondis nog aldrig varit bättre.

Vi gör prick allt själva (med undantag för någon, (ovärderligt tacksam förstås!) punktinsats av någon älskad ibland, som i vintras när vi isolerade övervåningen på en dag).. och det tar förstås längre tid än om vi hade fler händer som jobbade med oss, men teamkänslan mig och den skäggige, är på topp.

Vi tittar bakåt, på vad vi klarat av hittills och peppar framåt. Och så är vi så himla överens om att det här med renovering är en lyxgrej att få göra, att det är så jädrans oviktigt egentligen, men väldigt roligt. Men inget som får ta plats om inte livet vill, liksom. Livet är vår vägvisare!

Jag längtar massor tills det börjar handla om moment där jag känner att jag kan hjälpa oss framåt. Som att susa upp och måla (kanske tapetsera!?) när barnen somnat om kvällen.

Ok. Vilket fasligt spretigt inlägg. Om ”Här-och-nu:a, Husglimtar och Höstens mål!”.. typ så. Helt enkelt, svaret på en mycket vanlig fråga; ”när tänker ni vara klara? har ni någon tidsplan?”.. så svarar vi bara; Liiivet får utvisa, det här är en renoveringssaga med kärlek.. både när det gäller att ta hand om hus och familjemedlemmarna som ingår i drömgårdsteamet. Häng på!

 

Ta hand om er!

 

 

Lillafrun

Att visa en liten del färdigt golv på övervåningen!

(Inlägget innehåller reklam för Klockestrands Såg & Hyvleri och IcellÄntligen blev det dags för Övervåningen, sa vi. Och efter årsskiftet har allt renoveringsfokus legat där. Men som ni ser, så är där inte ”bara”…att få ordning på saker och ting.

En alldeles oinredd våning där ingen någonsin bott, förutom i ett endaste rum som var sådär lite halvbonat.
Det reglades tak och sattes duk och innertak. Elslang drogs och vi firade in februarimånaden med att nå målet att spruta isolering i hela det nya taket. Som ju aldrig funnits tidigare. Allt nytt. Hejdlöst många arbetstimmar har sett ut sådär i vårvinter och vår.

Det var dags för golven att tömmas på allt spån. M byggde en spånsug om ena sidan balkongen, och en spånrutschkana på andra sidan. Jag är så mäkta imponerad över honom att jag får gråten i halsen. Sån kämpe. För nej, det är inte många timmar jag kunnat vara där uppe och hjälpa honom. Det går ju liksom inte att lämna tre småttingar själv på nedervåningen, med en ranglig stege som enda vägen emellan oss.. Men vi peppar varandra och teamar på vårt vis. Steg för steg, framåt. I den takt Livet bestämmer.

Murbruk. Sten. Glasflaskor. Gamla skor. Klänningar. Tidningar och tapeter. Och mängder av spån, förstås. Ett djup på typ 35-40 centimeter över hela våningen.

Förstår ni känslan när rum för rum började se ut som ni ser på bilden ovan?

Tömda.

Elslang dras i golven, neråt mot framtidens köksrenovering och så. Isoleringsskivor från Icell läggs ner i golven. Mest för ljuddämpandet denna gång. Lösullen i övervåningens tak gör att hemmet håller sig varmt, så himla bra.

Denna syn, byttes mot den här..Spånfritt, trappuppgång igenstängd och väl riktade golvreglar. Det blev en drömvacker junikväll och vi var framme vid ännu en milstolpe. Att kunna börja lägga in det nya golvet.

Ett massivt trägolv, av gran, från Klockestrands Såg och Hyvleri. Känns hjärtegott hela alltet. Närproducerat och så vackert från början till slut.

Det fanns ju bara ett endaste golv där uppe, i vårt blivande sovrum, annars låg ju bara spill som ”golv”.. i samtliga rum kommer vi att lägga i detta.

Känslan att gå där, på ett riktigt golv, för första gången. Var magi.Det går att dansa vals i Junis rum, om man vill.

Där är nu ”bara” väggar kvar att ta tag i.

Hon har en oerhört vacker utsikt, visst?

Så det här är vad som händer i renoveringen just nu. Mannen lägger golv. Av vackraste sort, tycker vi. Och nej, jag slutar aldrig imponeras över den skäggige. Som med sina två vackerhänder och tjurstarka kropp gör allt ifrån att regla, bära tungt, timmerstommes-såga till att elslangs-krångla och ordna oss det vackraste trägolvet jag skådat.. det är en fröjd att få vara renoveringsfru till honom. <3

 

Hoppas att er lördag blir fin!

Lillafrun

Att visa lite Drömgårdschaparall täckt i majskrud!

Och så svänger vi av in mot Drömgården!

Det grönskar och cyklar är härs och tvärs.

Det här är precis den vy som gjorde mig så nyfiken på platsen, för sisådär fem år sedan. Ni vet, när jag kommer hit där vi nu är i bild.. så infinner sig en hemma-känsla utan dess like. Har så alltid gjort, menar jag.

Snart, snart har gården varit våran i fyra år. Och är vi schysta mot oss själva, den skäggige och hans frruuuga (som Minimannen busigt säger), så tittar vi bakåt för ett slag och ser att, ja just det, det haar hänt en del. Än om det känns lite som att det är hajchaparall här och där just nu..både inne och ute.

Låååt mig presentera ”Bonden Bloms”, aka Min Älskade Mans, senaste uppfinning!

Vi kan kalla den; Den Svischande Spånkanan!

På andra sidan Verandan står fortfarande åbäket till Spånsugarmackapär kvar, men kompletteras nu med denna nya ”uppfinning” för att kunna kana iväg det sista spånet från övervåningen.

I vissa rum är det liksom föör risigt och ratigt i spånet för att kunna suga upp med ett smalt rör. Skitjobb deluxe att handskotta, men det går ändå bra och vi börjar se ljuset i spånraskets tunnel.

Det är tacksamt med majskrud, tänker jag.

Jag väljer att vila ögonen på annat än det ratiga..

Som superkoncentrerade på-jakt-Fransson i grönskan,

… efter att inte alls ha fått tag på den där flugan han gav sitt allt till att fånga. Så spatserar han vidare längs lillvägen..

En liten stund av renoveringsluftande, ja. På renoveringsplanet så lever vi för målbilder just nu, för hujedamig så vi är less på spån nu, som ni kan ana. Men samtidigt har det reglats golv och ordnats för trappa och så emellan, för att inte helt bli tokig. Sssnaaart går vi uppför den där vackertrappan… genom rummen med rejäla trägolv och väggar klädda i pärlspont eller vackra tapeter…

 

Tisdag då! Det här känns som en revanschvecka. Idag har jag sprungit med minstingarna i vagnen, serverat lyckliga storasyskon glass ute på gårdshustrappan efter mellismackan och flinat så stort åt lillprinsen att det nästan värkte i kinderna, där han försökte säga ”wooow” i gungans fart. Typiskt bra majtisdag.

Vill man se glimtar i filmforma<t så rekommenderar jag er att följa oss inne på instagram (@lillafrunsdagbok) och kika små storisarna!

 

Hoppas att ni har haft en bra dag, ni med!

Lillafrun

Uppdatering i renoveringsresan!

En liten uppdatering i renoveringsresan, där vårt fulla renoveringsfokus just nu, äääntligen är på övervåniningen!

I början av året reglades taken klart och innertaket kom på plats, slang för eldragning drogs och som toppen av hela alltet isolerade vi med den fina cellulosa-isoleringen (läs mer HÄR)

Därefter, stod punkten ”tömma golven på spån” på att göra-listan. Något som i skrift bara är några ord men som i verkligheten är ett hästjobb.

Mannen byggde en Bonden Blom-liknande Spånsugarmackapär och jag törs inte fundera på hur många timmar han jobbat med spånsugning sedan februari.

Men är det något han är, den där skäggige, så är det idog och med det största tålamodet i besittning. Så golv efter golv, har blivit tömda. Och med mackapären blir det minimalt med hantering av plastsäckar fyllda med spån, som måste kånkas. I stället hamnar allt i en container på en gång.

Ok. Vi tar en liten titt! Upp genom vår tjuuusiga trappuppgång…!


Lite piff… Ett tjusigt fläktelement. En tjusig kattmatshink. Och en tjusig brandis-radio toppar den där plastdörren så bra, tycker jag. Håller ni med?

Äh. Skit samma. Nu går vi upp!

Precis där vi står nu, där kom man upp för den gamla trappan. Men som ni ser är det nu reglat för golv där, ja i hela långa hallen faktiskt (tack Svärfar som lördagsdejtat M två helger på raken!!)..

En känsla av Den Riktiga Golvnivån.

Magi ju!

Vi kommer att lägga icell-skivor i golvet också, för ljuddämpning. El ska dras också, genom golven och ner till nedervåningen. Men därefter kan det efterlängtade vackra trägolvet få komma på plats. Seeen är det ju bara väggar kvar och seeen flyttar vi upp!!

Ok. Jag lugnar mig… låt oss kika till vänster i bilden ovan!

Sixtens rum.
Där är spånet tömt, bara lite ruffs kvar att suga med räserdammsugaren. Men där håller en stock på att ”hängas upp”. Det är så häftigt med detta tvärgamla hus, så oj.
Timmerstocken hade här ”hängt” sig lite och håller nu på att dom-kraftas upp… dras upåt alltså.. vilket gör att taket nedanför detta rum (vilket är salen) ser ut som en våg… plösligt högre på mitten på grund av denna dragning. Ja, ja… ”det blir bra till slut”.
Jag ser målbilden, ett gulligt Minimannen-rum i blått, som han önskar. Med såpskurade golvet fyllt av leksaker. Prins-sängen som står där i hörnet och väntar på kväll…. ganska så härligt med målbilder när det i verkligheten ser ut som skrot och man behöver peppa sig!

Men vi vänder om igen, går ut i hallen och traskar mot sovrummet..

Där har vi flytta tilja för tilja, tömt golvet på spån och förra helgen började M med något peppigt; att prov-hyvla det där drömgolvet vi så önskar kunna ha kvar.

Och hur gick det då?

… alltså; BRA!
Det ser superfint ut redan nu. Gammalt. Men fräscht, liksom. Hyvlat. Möjligtvis lite slipning. Men sedan bara linoljesåpa.. åååhåh!

Vissa av tiljorna är upp mot 40-45 centimeter breda. Enormt vackra!

Så vad som pågår just nu; Det reglas för nya golv, i Sixtens rum flirtas det med timmerstock som ”hängt” sig, drömgolvet hyvlas i sovrummet.. och imorn, då kommer en Trappsnickare hit och mäter upp för nya trappan. Tjoho!

För det väärsta nu, är när man jobbat klart där uppe och ska ner för den där förbaskade rangelstegen som just nu är vår enda uppgång Då är jag så arg att jag nästan gråter. Och allt är förstås på grund av livrädsla. Men ”ner kommer man alltid”, hejar mannen på.. med flinet på snedden. Han vet inte vad överlevnadsinstinkt är han!

En liten uppdatering, ja! Det syns inte så värstans mycket bland allt spån och stök.. men! -det går framåt, och det känns så himmelens härligt!

 

Lillafrun