Det blåser ishavsvindar, solen kämpar för att värma oss där vi fixar och donar. Graderna sjunker… vi går mot vinter.
Och vintervilan…
Jag känner hur jag både är ivrig och hur ivrigheten också steg för steg byts ut mot något annat. Ivrig, över att boa in oss. Samla ihop oss. Knyta ihop säcken. Bädda om. Packa ihop. Ställa in. Skala ner. Pusta ut.
Saktar ner…
Välkommen in i vår vintrade köksträdgård..
Samtliga bäddar är nu generöst strösslade med dom där blöta, sura höbalarna som är tagna längst ner på lägdan där det nästan aldrig torkar och än mindre i år när vi slog hö så sent.. perfekta höbalar, att strössla bäddarna med nu, alltså. Täcka. För det är ju så vi gör, täckodlar. Täcket ger bäddarna härlig näring, håller fukten och så skrämmer vi bort ogräs på samma gång.
Sånär som på några blad sallad som kämpar på, en tuss persilja jag önskar kunna skörda färskt så länge det går (resten är intaget, finhackat och fruset) och förstås grönkålen, som klarar sig så oerhört tappert ända till mitt i vintern. Ja, utöver det, så är bäddarna tomma. Det ska tilläggas att det här är första gången jag gjort ett så ordentligt höstande.. kan av erfarenhet säga att det, om man nu inte hinner/vill/orkar/kan/osv hösta fullt ut.. så väntar en vår där längre fram.. som kommer komma med ny energi och lust att dona. Det som inte hinns med nu, finns kvar. Så är det.
Jag känner mig redo för senhösten nu.. känna tryggheten i att löven släpper taget, ännu en gång. Att marken färgas vit av frosten. Naturens färger suddas ut. Blyertsgrått och kargt, möter stilla och vilsamt. Tid för tanke, djupa andetag och reflektion.
En tvättkorg fylld med linnegardiner som är tänkta att hängas upp i Salskammaren. En halvt linneskåp i mjuk färg. En nytvättad fårfäll som hade kattfoder inkletad i sig. Småungar som lunchar i köket, snoriga men ändå pigga. Trasiga väggar. En nyplockad eternellbukett, av risp.
Idag vaknade jag med sån skön energi. Har fokuserat på att tanka på med sömn natt efter natt nu, är det något jag lätt slarvar med, så är det just den… nattuggla, javisst! Så hittar jag mig själv med skör känsla och oro… ”jag måste sova mer nu”, vet jag då. Att göra må-gott-grejer i vaket tillstånd, som att äta bra och röra mig, det är aldrig några krångligheter att få till. Men sömnen… och jag har inte ens någon unge att skylla på. Det är bara jag. Och min oförmåga att gå till sängs. Det funkar ju fint så länge solen ger energi under sommartiden… men, nu faller mörkret tidigare och tidigare. Tror visst att Björnhonan i mig sakta smyger på nu.. sommarens iver suddas ut och tempot i natur, och min kropp likaså, saktas ner.
Jag tänkte på en sak. Hur mår du, som kikar in och läser? Hur är din höst?
Renoveringsröran och allt det oklara rör mig inte i ryggen, gör mig bara pepp. Särskilt en dag som idag. Till och med rörd. Är så tacksam över livet som det är just precis nu. Ni som hänger med oss inne på instagram stories såg till exempel i morse hur våra morgnar ser ut just nu… när vi ska försöka flytta Hönorna och Tuppen Ture från sitt natt-hus till hönsgården. Minst sagt en skrattkrydda till vardagen. Hittills är hönslivet så enormt charmigt! Önskar så och ber för, ”att det bara ska få vara såhär”, ett långt, långt tag nu. Älskade, underbara, vanliga dagar.
Den här buketten ska få hänga här på tork nu först. Sen tänker jag hänga den inne i Badrumstvättstugan. Evighetsbukett som kommer spara känslan av sommar, hela vintern igenom.
Nä. Bäst jag slutar här nu. Sånt svammel jag bjöd på idag.
.. mor och far svänger in på gården med peppiga humör och potatisgrävare. Snabbt var vi igång, nu skulle potatisen upp ur landet!
I år satte vi ännu mer än tidigare år, det är ju faktiskt knappt jobbigt att odla potatis, mest bara så himla lättsamt och trevligt, lätt att ordna sig mycket, god och användbar mat. Att tillsammansodla också, vilken grej!
Drömsyn.
Vi fyllde hink efter hink.
.. alla hjälpte till på var sina vis.
Gräva efter potatis eller att leka, nöjda och glada, lika värt. Lillminsting lång-långsov… också väldans finurligt hjälpsamt, han är med och tar upp potatis mest dagligen, till middagarna, så kanske tänkte han att det minsann var lov att sova sig igenom detta mastodontarbete.
Vilken upplevelse sedan, att få släppa ut hönsen fritt och låta dom picka sig igenom potatislandet…
… snabbt var Hönapöna-gänget och Tuppen Ture inne köksträdgården och levde livet.
Nu var vi alla helt möra och redo för vila.
Två rader potatis lämnades så pass att vi kan ta upp färskt ett tag till. Pärkällaren var full redan också, mycket nöjda är vi med årets potatisskörd, alltså.
Gofika efter avslutat arbete, fy farao så trevligt och gott!
Så det där var Årets pärupptagning, det! .. jag kan bli gråtig för mindre. Sannerligen. Det är så mysigt att göra det här, tre generationer tillsammans. Och vilken känsla, att ha ordnat potatis för hela vintern!
Hej och välkomna hem till oss och vår nu så himla höst-trevliga bro!
Ja, jag menar verandan… säger du också bro, förresten?
I alla fall. Jag är inne i ett väldans höst-il där ute på gården nu.
Efter grävandet vi gjorde i vintras har vi ännu inte rett till gräsmattan igen.. men, nu så! Passade på att köpa gräsfrö när det nu finns på 50% hos Granngården
Utblommade, ettåriga blomster dras upp ur jorden.. jag delar perenner och flyttar mellan rabatterna.
Men en ny goding har också fått tillkomma, höstanemonen, så otroligt söt. Ni vet att jag drömmer om prunkande mormorsrabatter med mest bara perenner och rosor i, men det måste få ta sin lilla tid tänker jag. Jag har i alla fall inte råd att åka och köpa en massa perenner i ett svep… men någon ny då och då, det unnar jag mig.
Den här tiden är perfekt tid för att plantera perenner. Jag är så tacksam för dom jag har, från både farmor, mamma, syrrans och svärmors trädgårdar..det går ju så bra att dela med varandra så. Men, någon lite mer senblommande perenn har verkligen fattats… här kommer söta höstanemonen och lyser upp.
Här är något jag länge önskat mig. En lättanvänd, smidig liten grästrimmer som jag kan rycka fram hur som helst medan barnen gungar intill.. inte sådär LIVSFARLIG, som jag tycker typ en vanlig, kraftigare trimmer är.
ÄLSKAR att jag superlätt kan ordna rabattkanter och dylikt sådär himla tjusigt, i ett knyck.
… och höstfint på bron, ja.. det har det blivit också. Med väldigt enkla medel.
-Tre kraftiga ljung (som finns till riktigt bra pris hos Granngården nu) samt två olika sorters alunrot (perenner som jag sedan kan sättas ner i rabatterna) samt en murgröna jag köpte till vårens planteringar och sedan flyttat till sommarens planteringar och nu till sist, höstens….
-på toppen, några röda falläpplen.
Besök Granngården och finn allt du behöver inför höstfixet!
Kom direkt till vårt favorit-allt-till-gården-ställe, HÄR
Ute i tidig septembermorgon, dimman ute på åkern håller precis på att dra sin kos efter natten.
Det finns massor att dona med ute i trädgård och odlingar nu… och höstfixet, ja det kan vara en favorit hos mig… Skörda, det är på ett sätt väldigt ivrigt. Men ändå som ett lugnt, djupt andetag efter rusigaste sommarmånaderna. Jag fyller nävarna med överblommat, samlar frön och känner som att jag bär in guld, för att torka och spara till nästa år. Ännu plockas buntar så maffiga. Rödbetor och potatis är ännu i jorden och tas upp inför måltid. Ni minns kanske att jag skrev ”Skörda dill!” som en önskeplan för den här veckan?
Såhär såg det ut 2022, när jag stod i potatis- dill- och morotslandet. En helt GALEN dillskörd.
I år?
… en lite blygsammare skörd, men ooh så uppskattad.
Jag trodde nämligen inte att det skulle bli ett endaste dugg av årets dillsådd, då det var just i torkans torka som dessa frön hamnade i jorden, kring mitten av juni. Den mindre dillen, sådde jag långt senare, i andra halvan juli, faktiskt.. som en andra chansning.. vilken hit!
I en påse är det mååånga frön, ju, så det här gör jag nog om nästa år också; så i två omgångar. Himla härligt att både få en omgång med kronor och en med mestadels dillblad.
Vilken vinst, att det kom lite av båda!
Vill man spara dillfrön är det himla lätt också! Dillfröna skördas när blomhuvudena börjat blomma över och bli bruna, liksom annat du tar frön från alltså.
Skörda dill och frys in, så enkelt det bara är möjligt! Jag tar helt sonika knippet och hackar av det grövsta som ni ser. Från den längre krondillen plockar jag raskt av det dilliga/bladen från stjälkarna.
I med alltsammans i en redig fryspåse och skjuts in i frysen. När dillen frusit, tar jag ut påsen och kramar den med händerna. På så sätt ”finhackas”, finfördelas dillen, i ett nafs! Så fenomenalt, som Farmor Gertrud skulle ha sagt.
…
Det var mitt Skörda Dill- knep, det. Varsågoda! <3
Senaste kommentarer