Hoppfulla lilla kvist!

Något jag tycker är himla fint att göra denna tiden på året,

..det att gå ut i trädgården och knipsa in en eller några kvistar syrén och sätta i vatten. På några dagar kommer knopparna och snart små gröna blad, har jag riktigt tur så kommer små små pytteblommor också.

Det är så gott med det gröna och att blanda upp till exempel en bunt köpestullisar med dessa grönknoppiga kvistar, är fantastiskt fint. Eller att bara ha den såhär, i all sin enkelhet.

Hoppfulla lilla kvist!

Vill önska er alla en fin fredag och en god, god februarihelg!

Tusen tack för er fantastiska respons sedan gårdagens inlägg här inne, min inkorg har svämmat över av igenkänning, värme och kärlek. Det är så intressant att läsa om er alla, återigen; aldrig är vi någonsin ensam. Så skönt att känna! Intressant att läsa om era knep och ännu mer grottande i att solen, ljuset, D-vitaminnivåerna i kroppen så hänger ihop med måendet denna tid.. det krockar liksom, huvudet och kroppen. Och allt allt allt är så okej och så o-konstigt. Bara att omfamna!

Och jag tänkte på en sak när jag läste ett utav era svar som löd ungefär ”tack snälla för att du delar med dig av även dina mörka sidor”… och där vill jag bara svara att.. ”Tack, jag förstår vad du menar.. ”..men också ”STOPP! Tänk inte så! Värdera inte dina ”sidor” som mörka eller ljusa, tänk istället att alla pusselbitar är lika viktiga pusselbitar för att alltsammans till sist ska utgöra hela, fantastiska, DU!”.

Ok? 😉

-Ni är bäst!



Emmeli

Att trygga sin flock!

Att trygga sin flock!

Näe, vet nån vad!

Nyheter och uttalanden från början av denna vecka, när ÖB gick ut med orden att vi i Sverige behöver förbereda oss för krig (inget nytt för nu, inget nytt som har hänt)..- Fy fasiken, säger jag bara. FÖRSVINN, äckelpäckelkrig!

För två år sedan, när krigshelvetet bröt ut sådär skakande nära oss, gjorde världsläget mig sjuk. Sjuk, av oro. Inte särskilt konstigt. Ej heller ovanligt, jag vet. Men, till vilken nytta!? -ingen. Så, där tänker jag ICKE hamna igen. Till fullo istället göra vad jag kan.

Livet pågår NU, egentligen precis som vanligt om du missförstår mig rätt. Här ska INTE sluta levas, tvärtom! Nu står vi upp för dom som kämpar, jordar oss och ser till att leva så gott vi kan. En dag i sänder.

Ja, världen drömmer om fred och ro, men läget ser annorlunda ut just nu. Jag hör min Lena i himlen sakligt säga; ”vi får förhålla oss”. Och det ej, genom att bli förlamade av oro. Däremot! Kan vi göra oss förberedda, på alla möjliga scenarion… tänker på var vår hemberedskap, som ju är himla klok att ha, alltid. Något vi egentligen ju har en skyldighet att ordna oss, faktiskt.

Oavsett om det handlar om att det blir snöstorm och längre strömavbrott eller att KNALLHATTEN(min systers sötare ord för idiot) i öst jäklas med oss på annat vis, så behöver vi alla se till att vi kan klara oss ett tag utan samhället till hjälp… detta, för att det då möjligt haltande samhället, ska kunna hjälpa dom som verkligen hjälpen behöver.

Att trygga sin flock, liksom! Det vill man ju. Vi lever redan mycket så, hushållande, men vi kan göra mer.

Vi stampar ner fötterna hårt i marken nu, hörreni! Tar en väldans massa djupa andetag, ÄNDA ner i MAGEN! Och så ser vi till, att ordna det för oss lite extra. Utan panik och med känslan att vi är trygga och starka, tillsammans. Ok!?

Känner scouten i mig koka av iver. …. ”Var redo! ” – ”ALLTID REDO!” .

Så, hur tänker vi preppa oss här hemma på Drömgården? En bit på väg är vi förstås redan.. men slutmålet är, att vi kan klara oss ett bra tag, aaallra minst en vecka, på vår hemberedskap. Tänker såhär;

  • Utrustning av olika slag! Vi har en nödradio, powerbank, pannlampor, ficklampor, stormkök, täljknivar, sovsäckar, ullfiltar.. redigt med både tändstickor, batterier, lampolja (plus fotogenlampor) , fotogen och ljus av olika slag. Kläder för alla väder. Tält.
  • Vatten! 200 liter är lagom för vår flock att bunkra om man tänker att vattnet ska räcka i en vecka ( 3-5 liter vatten per person och dygn är lämpligt)
  • Skafferimat! Bunkra sånt som håller länge i skafferiet/matkällaren (enbart sånt som vi vet att vi äter annars! såsom bönor, linser, krossade tomater, matvete, buljongtärningar, havregryn, hårdbröd, pasta, mjöl, socker, salt, nötter, ost på tub)
  • Fryst mat! Så smått bunkra för frysen, men ej i samma utsträckning som torrvaror. Så, lite mer som vanligt egentligen; ha lite extra mejeri i fryslagret helt enkelt.
  • Odlingsstrategi! Odla potatis såsom vi redan gör, årsförbrukningen är en guldgruva. Odla exakt bara sånt som vi vet att vi äter! Mycket morötter, rödbetor, grönkål, zucchini och potatis, som sagt. Med det inte sagt att annat kommer att drivas upp, men det är dessa grödor som enkelt kan lagras i matkällaren. Och grönkål, ja det skördar vi ju fortfarande färskt (häftigt, va!? tåliga, tåliga grönkål!).
  • Husapoteket! Det är ständigt proppat här hemma, med allt från febernedsättande, första hjälpen-kit, sårtvätt, tandkräm, tvål, plåster till annat vi kan tänkas behöva, som våtservetter och blöjor..
  • Pengar! Lämplig mängd kontanter, bra att ha.
  • Värme! vårt hem är fortfarande extremt sårbart om strömmen går. Vi har nyborrad bergvärme, men det hjälper ju ändå inte då. Nu är tid att ge oss i kast med att ge kakelugnen i salen liv igen! En egen liten skog har vi, så ved finns alltså.
  • Hjärtevänner! .. en så ofantligt viktig och vacker del, alltid. Grannar, vänner, familj och för vår del; bybor. Vi är ett team!

… har vi glömt något, tycker du? (tillägg; ni kan nu läsa i kommentarerna, så goda ord och tillägg ni gjort. TACK!)

Jag tänker hålla fast vid scoutkänslan, den gör mig laddad med god energi.. nu när Lillminsting blivit så pass stor, så vore det ju på sin plats att vi äntligen ger oss ut på en riktig hike tillsammans. Så himla härligt det vore! Och dessutom, bra träning.

Jag är PEPP på prepp. Känner mig stärkt och lugnad av att dona istället för att sluta andas och bara bli rädd.. att istället göra oss beredd.

Och du! Gör INTE som jag gjorde för två år sedan; jag höll tyst om min oro, svalde den då jag var så rädd att oroa någon annan… men det är ju tvärtom jag borde tänkt! – att höra att någon annan är orolig kan faktiskt både lugna och stärka, ingen är ensam i det här. Vi gör det här tillsammans.

Till sist, några ord som bara byggde bo i mitt hjärta med ens jag fick läsa dom (tack fina läsaren Anneli för dom orden, som du berättade ursprungligen är ord som psykolog Anna Tibelius skrivit );

Den stora världen kan kännas mörk och hopplös, men det är i den lilla världen vi kan få vår motvikt till hopplösheten.

Det som ger trygghet, lust, frid, motivation, hopp och livsglädje kommer oftare från vad vi gör, tänker och känner tillsammans med dem och det som är nära.

Om den stora världen känns mörk – gör din värld mindre och fokusera på det som är nära och kan upplevas i din fysiska närhet

TA HAND OM ER!


EMMELI

Att ha fått en gåva på posten..

Vet ni, dom senaste veckorna har sannerligen sugit energi…

Vaknätterna har tagit ut sin rätt. Ryggen värker efter marathonammande. Avsaknaden av träningen gör att jag känner mig så energilös och så svag och så långt ifrån mitt ”vanliga jag” som rör sig massor, varje dag. Jag längtar efter att få fylla på. Men just nu är det där påfyllandet långt borta, jag är för nåk ännu. Likt barnens influensasvängar fick jag också min sväng, i två kullar. För några dagar sedan kom vidriga halsontet, än mer känsla av svaghet i kroppen och på kuppen tappade jag rösten. ”Superpraktiskt”, det sistnämnda. En dag bara viskade jag… vilket gjorde att alla barnen också började viska. Haha! Jaa.. man måste skratta åt eländet, utimellan.

Hostan är för besvärlig, bröstet värker av större ansträngning än det vardagliga bestyren. En påbörjad långsam promenad igår, fick avbrytas. Jag längtar efter att tjava med barnvagnen, lyfta skrot och springa, ta ut Fjödur på långtur… sånt som fyller min själ med glitter och ger mig så god energi. Snart, snart, snart. Hoppas jag vara där igen. Leka ute i snön med barnen är tillräckligt just nu och det är tusan inte fy skam, alls.

Förhåller mig….

Det finns en massa annat, som också får mig att må väldigt gott, annat än ovan nämt, menar jag..

Och det var precis som att min kära, kära, kära samarbetspartner, Impecta Fröhandel, kände på sig mitt livsläge just nu… när jag igår fick den allra, allra ljuvligaste adventsgåvan på posten.

”Bästa Odlarvän,

Så här under årets mörkaste månad kan det kännas långt till ljuset återvänder…I de 24 lådorna i vår kalender finns redan nu löften om vår och spirande grönska”

Kära nån, så helt underbart.

En Adventskalender!

Till MAMMAN!

Vad döljer sig i lådorna? .. jag sökte mig in hos Impecta för att läsa.

En adventskalender från oss på Impecta innehåller såklart massor av fröer för alla odlare. Under december hittar du hela 37 olika frösorter av ettåriga blommor, perenner, grönsaker och kryddor. Av dessa är fyra stycken limiterade fröutgåvor, helt unika bara för adventskalendern. Vi inspirerar med sorter till dina egna sommarbuketter, till örtagården och till perennrabattens återkommande fägring som lockar pollinerande insekter till din trädgård. Du hittar också en mångfald av nyttiga och smakrika överraskningar för odling av ätbart både inne och ute. Någon enstaka frönyhet utlovas också, odlingsglädjen är på topp varje dag fram till jul!

Förutom fröer innehåller kalendern även smarta tillbehör för nästa säsong. Se fram emot att öppna luckor till prylar som gör sådden och skötseln av dina plantor enklare. Utöver fröpåsar får du sex olika tillbehör till din odling, både nya och limiterade produkter.

 I sista luckan väntar en liten extra överraskning till våra odlarvänner som blickar fram mot nästa odlingssäsong. Med en adventskalender från oss på fröhandeln väcks vårens förväntningar och sommarens drömmar om blomning och skörd redan i december.

Det här gjorde mig så himla, himla glad.

Tänker också att jag sänder känslan vidare till er som också har det tufft i sjukstugor nu (för nej vi verkar sannerligen inte vara ensamma om att ha haft en redig långsväng); Det koooommer bättre dagar. Krya dagar. Energifulla dagar.

Vintern har börjat fantastiskt, med snön som känns så omhuldande. Vi ska njuta av den och vintervilan. Och så bara för att få vila lite från mörkret och allt det där andra som känns tufft…så unnar jag mig att tänka på tiden där längre fram, när händerna får möta varm jord igen, frön petas ner av små och stora händer. Till tiden när vi följer hur allt gror.. känner vårsolen mot kinden. Åh. HOPPFULLT!

Nu ska jag gå och öppna Lucka 2…

Önskar er alla god, god start på december. <3

Emmeli

Att ha gjort vinter i köksträdgården!

Det blåser ishavsvindar, solen kämpar för att värma oss där vi fixar och donar. Graderna sjunker… vi går mot vinter.

Och vintervilan…

Jag känner hur jag både är ivrig och hur ivrigheten också steg för steg byts ut mot något annat. Ivrig, över att boa in oss. Samla ihop oss. Knyta ihop säcken. Bädda om. Packa ihop. Ställa in. Skala ner. Pusta ut.

Saktar ner…

Välkommen in i vår vintrade köksträdgård..

Samtliga bäddar är nu generöst strösslade med dom där blöta, sura höbalarna som är tagna längst ner på lägdan där det nästan aldrig torkar och än mindre i år när vi slog hö så sent.. perfekta höbalar, att strössla bäddarna med nu, alltså. Täcka. För det är ju så vi gör, täckodlar. Täcket ger bäddarna härlig näring, håller fukten och så skrämmer vi bort ogräs på samma gång.

Sånär som på några blad sallad som kämpar på, en tuss persilja jag önskar kunna skörda färskt så länge det går (resten är intaget, finhackat och fruset) och förstås grönkålen, som klarar sig så oerhört tappert ända till mitt i vintern. Ja, utöver det, så är bäddarna tomma. Det ska tilläggas att det här är första gången jag gjort ett så ordentligt höstande.. kan av erfarenhet säga att det, om man nu inte hinner/vill/orkar/kan/osv hösta fullt ut.. så väntar en vår där längre fram.. som kommer komma med ny energi och lust att dona. Det som inte hinns med nu, finns kvar. Så är det.

Jag känner mig redo för senhösten nu.. känna tryggheten i att löven släpper taget, ännu en gång. Att marken färgas vit av frosten. Naturens färger suddas ut. Blyertsgrått och kargt, möter stilla och vilsamt. Tid för tanke, djupa andetag och reflektion.

Var sak har sin tid. Var tid har sin charm..

Emmeli

Evighetsbukett och Rörande röra!

Just nyss;

En tvättkorg fylld med linnegardiner som är tänkta att hängas upp i Salskammaren. En halvt linneskåp i mjuk färg. En nytvättad fårfäll som hade kattfoder inkletad i sig. Småungar som lunchar i köket, snoriga men ändå pigga. Trasiga väggar. En nyplockad eternellbukett, av risp.

Idag vaknade jag med sån skön energi. Har fokuserat på att tanka på med sömn natt efter natt nu, är det något jag lätt slarvar med, så är det just den… nattuggla, javisst! Så hittar jag mig själv med skör känsla och oro… ”jag måste sova mer nu”, vet jag då. Att göra må-gott-grejer i vaket tillstånd, som att äta bra och röra mig, det är aldrig några krångligheter att få till. Men sömnen… och jag har inte ens någon unge att skylla på. Det är bara jag. Och min oförmåga att gå till sängs. Det funkar ju fint så länge solen ger energi under sommartiden… men, nu faller mörkret tidigare och tidigare. Tror visst att Björnhonan i mig sakta smyger på nu.. sommarens iver suddas ut och tempot i natur, och min kropp likaså, saktas ner.

Jag tänkte på en sak. Hur mår du, som kikar in och läser? Hur är din höst?

Renoveringsröran och allt det oklara rör mig inte i ryggen, gör mig bara pepp. Särskilt en dag som idag. Till och med rörd. Är så tacksam över livet som det är just precis nu. Ni som hänger med oss inne på instagram stories såg till exempel i morse hur våra morgnar ser ut just nu… när vi ska försöka flytta Hönorna och Tuppen Ture från sitt natt-hus till hönsgården. Minst sagt en skrattkrydda till vardagen. Hittills är hönslivet så enormt charmigt! Önskar så och ber för, ”att det bara ska få vara såhär”, ett långt, långt tag nu. Älskade, underbara, vanliga dagar.

Den här buketten ska få hänga här på tork nu först. Sen tänker jag hänga den inne i Badrumstvättstugan. Evighetsbukett som kommer spara känslan av sommar, hela vintern igenom.

Nä. Bäst jag slutar här nu. Sånt svammel jag bjöd på idag.

Emmeli

Årets pärupptagning!

Det var solig septembersöndag..

.. mor och far svänger in på gården med peppiga humör och potatisgrävare. Snabbt var vi igång, nu skulle potatisen upp ur landet!

I år satte vi ännu mer än tidigare år, det är ju faktiskt knappt jobbigt att odla potatis, mest bara så himla lättsamt och trevligt, lätt att ordna sig mycket, god och användbar mat. Att tillsammansodla också, vilken grej!

Drömsyn.

Vi fyllde hink efter hink.

.. alla hjälpte till på var sina vis.

Gräva efter potatis eller att leka, nöjda och glada, lika värt. Lillminsting lång-långsov… också väldans finurligt hjälpsamt, han är med och tar upp potatis mest dagligen, till middagarna, så kanske tänkte han att det minsann var lov att sova sig igenom detta mastodontarbete.

Vilken upplevelse sedan, att få släppa ut hönsen fritt och låta dom picka sig igenom potatislandet…

… snabbt var Hönapöna-gänget och Tuppen Ture inne köksträdgården och levde livet.

Nu var vi alla helt möra och redo för vila.

Två rader potatis lämnades så pass att vi kan ta upp färskt ett tag till. Pärkällaren var full redan också, mycket nöjda är vi med årets potatisskörd, alltså.

Gofika efter avslutat arbete, fy farao så trevligt och gott!

Så det där var Årets pärupptagning, det! .. jag kan bli gråtig för mindre. Sannerligen. Det är så mysigt att göra det här, tre generationer tillsammans. Och vilken känsla, att ha ordnat potatis för hela vintern!

Sådan enormt tacksamhet, över hela alltet!

Emmeli

G-VMBJT57ZE4