Måndagshälsningen!


Börjar veckan med att sända er ett fång blommor från trädgården!

Hej måndag och nya veckan med september lurandes bakom hörnet!

Vi kikar tillbaka på veckan som gick tycker jag, i vanlig ordning. Sen omladdning och nya veckans planer!

Nya vardagen. Med Storebror på egen vift en hop timmar. Mamman har ej landat i det ännu, och önskar så att skolplikten inte var utspridd på alla fem dagar… S har det bra på skolan och vi har det bra här hemma, äter sockerärter och påtar och sånt… men nä, det skaver ännu i mammahjärtat. Allt är så nytt, jag vet.

Augustiljuset. Magi. Särskilt med en liten ponny mitt i allt.

Jag checkade av en del tråksaker som jag i smyg tycker är härliga. Eller äsch, vadå i smyg? Ordning och reda är min grej. Jag tycker inte att det är jobbigare att hålla ordning, tvärtom. Gillar ej när det rör ihop sig som det gjorde här i skafferiet efter en sommar på diverse utflykter. Gamla mögliga korvbröd fyndades, mums-mumsen vi fick av grannen som glömdes bort, och massa annat som inte hamnat på ”sin plats” och skapat virrvarr. Nu blev det ordning och är lättare att hitta. Notera polarbrödet. Har skämt bort både mig själv och barn med hembakt, men är det något bröd vi gillar så är det det. Fy tusan så tråkigt att den fabriken brann ner i Älvsbyn under förra veckan… hoppas det ordnar sig på bästa sätt!!

Ljuva stunder med barnen. Säger inte att alla stunder är ljuva. Allt ingår. Men jag kan inte säga nog hur tacksam jag är över att få vara HemmaMamma. Här i bild hade vi skitmysig eftermiddag. Kattgos och pyssel kring köksbordet. Ynnesten i att få vara deras morsa och vara just den som knyter pärlade armbanden eller springer ”kan du ge mig en sax,mamma?”-ärenden till pysslet och får lyssna till deras funderingar och småstora samtal.

Och det här. En utav veckans höjdpunkter. Tusan så trevliga dom är, gullfåren! Jag vill aldrig att dom ska flytta hem igen…

Små och stora njöt ridturer i olika omgångar. Bertilen är gaanska gullig här, med ridhjälm på och hovkrats i lillhanden, tycker jag helt opartiskt..

Jag sprang. Med liten storpojke i cykelsällskap. Med en unge i vagn. Med två ungar i vagn. Olika turer, alla lika älskade.

Vi hängde med gullvännerna. Sådär ”som vanligt” där vi morsor sörplar kaffe och pratar (skitmysigt har vi då!) samtidigt som ungarna leker järnet. Men så sött nu också, att vi mammor (eller papporna) inte alltid är med. Ett par timmar var Juni på egen vift utan morsan. Och här i bild hade hon på samma sätt lillvän hos sig, som var utan sina päron. Så fint att få knyta vännerband tidigt i livet. Knyta trygga relationer utanför hemmet.

Det blev fredag. Trötthet. Stor. Mysfaktorn på sofflocket? -Större än stor.

Helgen. Med helgkaka och olika bestyr. Som att skörda, plocka vinbär och koka saft.

..och jag och M var på världens trevligaste date. Mer från den får ni se imorn. Och förresten! Redan ikväll kan ni kika in på instagram (@dromgardsliv) och se mer…!

Veckans sista dag öste regnet ner och vi påtade inne. Med tvätt, bygg på övervåning, ”pianolektion” med Frökenmamman och något sorgligt…vi var ute på byn och letade älskade Franssonkatten, som nu varit borta i ett par dygn. Fy farao så tråkigt det vore om han inte kom hem igen. Tänker fortsätta hoppas på att han bara är på tur..

Smådeppiga efter ej lyckad sökningstur av Franssonkatt, dunsade vi ner i Salen hela gänget. Med popcorn och mysfiltar framför en så himla fin disneyfamiljefilm; ”Framåt!”, hette den. Se den. Otroligt fin med många goda andemeningar. Vi somnade i ett trassel i storsängen sedan.. vet inget härligare än det.

Och nu är det måndag, luften stiger för var dag och sommaren finns som minnen i hjärteasken. Nu ser vi framemot tidiga hösten, eller hur?

Veckans planer:

Omfamna September! Älskar den månaden.

Fylla på brödförrådet! Tänkte damma av ett gammalt recept.

Rida!

Måla nysnickrade dörrkarmar!

Träffa kompisar!

Jag ska göra ett skitmysigt fotouppdrag! En liten syskonskara ska förevigas.

Sända er hälsningar! Tänker mig bland annat ett fint erbjudande, goda recept på både matbröd och nyprovad vinbärskaka…

Sänka axlarna. Andas. Känna in nuet och ta en dag i sänder. Dagarna som går, är livet….

Njut sista augustikvällen så hörs vi när det är en utav årets allra, allra vackraste månader, SEPTEMBER!




Emmeli

Får (!) jag lov att presentera gårdens Drömgäster!

Får (!) jag lov att presentera gårdens Drömgäster!

”ööh… vilka är det där!? vad gör dom här!?”

Så kom dom idag, gull-ullrumporna, våra drömgäster!

Hitfraktade från grannbyn, direkt småtrippandes in i Vinterhagen. 8 stycken vackra, vackra gotlandsfår som vi fått äran att låna av sötaste Marie och Veronica på Lidbölegård i Nordingrå. Kika och läs mer HÄR om deras fina, kravcertifierade jordbruk med försäljning!

Åhåhå, så orimligt peppade vi är på detta påhitt. Ni förstår, ett utav knepen att hålla parasittrycket i hästhagarna nere, är att faktiskt växla djurart . Vi hade kunnat tjoffa in ett par kor likväl. Men får, kändes mer ”vi”. Så, nu ska fåren beta ner gräset i den Vinterhage som blivit angripen av parasiter. Fåren blir inte sjuka, utan kan tugga i sig gräset och masken. Perfekt. Så, till vintern kanske vi ändå vågar att släppa hästarna i den där vackra, favvishagen. Det fåååår vi se! Nu tar vi en sak i taget. Tid för ”bäää” utanför sovrumsfönstret och absolut superlyckliga stora och små här hemma, är nu.

Lycklig Lillebror!

Storasyskonen likaså, förstås.

”Nej, Fålen, VÄNTA!!!”

Så enormt härlig syn! … kanske ändrar jag min uppfattning, som jag haft utefter mina erfarenheter som yngre och gårdsarbetande E, bland hästar, höns, kor och får…. fåren var INTE mina favvisar då, dom mest rymde ju!? … hoppas innerligt att det inte blir så nu. Nåväl. Inte fälla upp paraplyet innan det regnar, Emmeli! Men ska erkänna att jag känner mig mer pirrig i magen att sova i natt än första natten med pållar utanför fönstret.



Så det var det. Får har anlänt. Drömgäster ju!

Emmeli

Sensommaren!

Så kom Sensommaren.

Visar sig från sin allra, allra vackraste sida.

Och vi gottar oss i alltsammans.

Fina augusti. Det är så varma och sköna dagar… ja varmare än på hela juli ju. Och samtidigt, med den där känslan jag så tycker om med denna tiden på året.. som att det bara lägger sig ett lugn över naturen… och smittar över till mig. Jag tycker var tid, året runt, har sin charm. Men en favorittid. Den börjar precis nu. Känner hur det liksom bubblar inom mig.

Älskar Sensommaren!

Dörren står på glänt. Trädgården prunkar. Det dignar av vinbär på buskarna och jag och barnen plockar i iver. Planerar vad vi ska sylta och safta. Skörda. Bunkra. Boa. Åh.

Katterna masar sig mellan sina slummerplatser. Sofflocket är nog favoriten. Och det kan man ju förstå.

Jag loppade mig en kofta för trettio kronor härom sistens. Glädjer mig över att jag inte hunnit använda den riktigt ännu.

Det är fortfarande Sommarlov. Vi badar i sjön. Galopperar över stubbåkern. Plockar trädgårdsbuketter. Längtar efter att börja sylta och safta. Möter upp vänner och familj och hänger till sena kvällen. Kryper ihop i ett tjorv i storsängen och sover som packade sillar och snusande små björnar, på samma gång.

Jag önskar mig inget mer än det här.

Så tacksam att få möta ännu en sensommar och höst, som HemmaMamma, tillsammans med våra tre skatter.

Spännande tider väntar också, förstås. Med en storliten älskling som ska börja Förskoleklass. Åhåhå..Så stort att mamman inte alls vet vart hon ska he (googla om du ej vet. ett ord du i sånt fall bör lägga till i din ordlista. extremt användbar norrländska) sig åt.

Visst är det fint att ta i en kvist vinbär sådär förresten? Gott också. Menade Bertilen!

Som röda små glänsande pärlor.

Så kom Sensommaren, ja. Visar sig från sin allra, allra vackraste sida. Och vi gottar oss i alltsammans. Nu väntar ännu en augustidag…. lite frulle och kaffe på det!

Emmeli

Kommer aldrig någonsin att tröttna på den.

Köksfönstervyn.


Den tog mig med storm, från allra första stund.
Den gjorde det klart som korvspad.

Att denna gård, skulle vi kalla Drömgården. Och inget annat.

Denna vy, ger lycka och varm mage. Varje dag.

Nu har dimman svept in för natten. Himlen färgas aprikos och daggen lägger sig. Nu tar vi kvällen.

Så evinnerligt glad att den där starka kvinnan för många, många år sedan var fast bestämd om att lagården skulle stå där den nu står och inte ett dyft längre åt höger.. hon skulle minsann se kyrkan från köksfönstret. Och jag håller med henne, den är kronan på hela alltet.

Ja. Denna Köksfönstervy…

-Kommer aldrig någonsin att tröttna på den.




Emmeli

Måndagshälsningen!

Först och främst! – WOW! Tack för all er enorma kärlek och respons efter gårdagens inlägg. Ni är ju bäst!

Och nu? – Måndagshälsningen!
Tillbakablick på veckan som gick, innan denna veckans önskeplaner!

Vi började veckan med att leka med gullvännerna. Och småstora pojkarna var inte klara med varandra efter en hop lektimmar, så då fortsatte deras lekdate här på drömgården. Så fint!

Tisdagen var kall, och viskade om så mycket höst att det inte var klokt. Jag och barnen gick ut till vinbärsbuskarna.. plockade någon liter men konstaterade att värme och sol behövdes innan vinbären var mogna och saftiga nog.

Vi dejtade med kusinerna och Faster och Farbror i Lekparken, jag och barnen. Fullt ös.. och lilla Bus-B var i sitt esse!

Värmen kom smygandes.. och vi åt sommarmat!

Det blev torsdag och Mormor och Morfar kom på besök. Jag och M hade hjälpts åt att klippa den oooerhört förväxta gräsmattan kvällen innan och PappaMorfar kom med trimmern och befriade oss från en villhöver-grej och tusan så tjusig gården blev.

Medan gården trimmades och småbarnen var med Mormor så passade jag på att få mig en springtur, väldans lyxigt mitt i mannens jourvecka där jag ju absolut inte kan ta mig ut på tur själv.

Det blev fredag och jag plockade blommor till älskade människor.

Vi firade helg. Sommmmmar! Och att den skäggige checkat ut från kontoret för ännu en skvätt hel-hemma-tid. Lycka!

Lördagen var så oooerhört varm. Vi jobbade hemma på gården i stekhettan till en början, hela familjen. Mockade och mockade. Sen vinkade jag och barnen hejdå till Brandispappan som skulle hjälpa sin far med en grej, och själva åkte vi istället till lilla sjön. Hujedamig så skönt det var!

På toppen av allt. Världens. Bästa. Söndag. Tillsammans med älskade vännerna som vi inte träffat på föör länge och som nu var så efterlängtade att vi hoppade när dom klev innan för dörren, pratade livet/lekte/skrattade/åt konstant under tiden vi hade tillsammans… och grät (läs: högkänslige E grät) en skvätt när vi skiljdes åt. Så fint alltihopa. Päron som varit vänner sedan länge och som nu har småungar som är så bra kompisar. Och psst! Jag tog det HÄR muffinsreceptet och provade med hallon och vit choklad… det var INTE äckligt. Prova du med vetja!

Tack Livet. Vilken vecka du bjöd.

Den här Augustiveckans önskeplaner!

-Njuuuta av att vi har ett nytt pärlband av tillsammansdagar framför oss. Bästa som finns!

-Träffa små och stora vänner!

-Sjåa inför tidningsreportage strax innan helgen! … åhåå.. tittar runt på vårt sommarloviga, renoveringsröriga hem…men jag tänker mig att ni skiiiter i flugskiten på fönstren och håller fokus på vackra blommor och sånt istället.. eller hur? Tänkte väl det.

Mamman ska småjobba på stunder som ges. Maila, knyta ihop nya samarbeten, pappersfixa osv.. -Sända er hälsningar! – Bland annat, så har ni önskat receptet på lövbiffpastan jag svängde ihop som ni såg på stories.

Omfamna varje augustimorgon som den dyrbaraste av gåvor. Precis som sig bör.

Medan Bertilen kramar sin pappa, skickar jag er en virtuell kram. Ta hand om er, så hörs vi snart igen! Önskar er alla en god, god augustivecka!

Emmeli

Vi firar 5 år med Drömgård! -Men, hur vi hamnade här i ”Drömgårdslivet”?

Det är så roligt, att ni är intresserade, undrar och vill veta. En engagerad följarskara, det har jag sannerligen. Tack för er! Det här vore inte hälften så roligt utan er!

Så hur hamnade vi här, undrar ni. Här, på den här gården av alla ställen på jorden? och hur blev det såhär? ”Drömgårdslivet”, liksom?

Många av er vet. Men många är ni, som trillat in efter vägen..

Det var såhär..

Den skäggige och jag, bodde i Piteå under 5 år. Våra studieår. I söta Lyan, som vi gjorde sådär dockskåpsputtinuttig och shabby chic-söt. I ”norrnorr” pluggade vi på Piteå Musikhögskola, del av Luleå tekniska universitet. M grottade ner sig i ljudteknik och drog hem en stolt Fil kand inom det och började direkt jobba med sitt nystartade företag efter tre års studier. Jag, studerade till Musiklärare, en femårig utbildning. När jag hade 1,5 år kvar av utbildningen, läggs en smågalen växel in och jag får möjlighet att läsa på dubbelfart under några månader..

… samtidigt bär jag vårt första lilla tickande småttinghjärta inom mig. Bakade bullar på flera vis. Det var ohyggligt pirrigt alltsammans, men kändes så rätt. Jag och M var förstås überöverens och båda skrev under på orden ”nä, varför vänta? livet är nu. nu kör vi!”

Vårvintern 2014, då började livet, på riktigt.

Liten föds, jag pausar inte studierna men ”väntar in” övriga klassen och livet levs på fluffiga moln som ”Litenledig” där hemma i Lyan i norrnorr. S var ljuvlig och det var så UNDERBART att bli Mamma och Pappa. Sommaren 2014 närmade sig och vi ville åka ”hemhem”. Till vår hembygd, … men ingen av oss var pepp på att knösa in ”Lilla familjen” i något utav barndomshemmen. ”Men! Jag har idé! Jag frågar Tant E om ni kan få hyra hennes hus, det står ju tomt!”, säger Svärmor. Lyckligtvis, fick vi ett ”ja det går bra! klipp gräset som hyra så är vi nöjda.” Åhåhå, sån lycka! .. till sommaren flyttar vi in i vårt ”Sommarhemma!”.. nära till både M´s och mina föräldrar, Storan och hemmahemma-vännerna… mitt i dånande vackra Höga kusten!

.. från första stund jag klev in i det där huset, slog hjärtat på ett sätt man in skojjar bort. Huset, ja hela gården, andades ett lugn och snäll själ.. som man inte heller skojjar bort. Vi trivdes där, bland knarriga golven, grilliga tapeterna och fräsiga kökskaklet. Det gällde att hålla i sig i trappan på vägen in, för den gungade likt ett skepp på dom sju haven. Vi gjorde oss hemmastadda och trivdes. För bra.

Sommarmånaderna var ljuvliga, helt och hållet. Som nya föräldrar med en skitnöjd lillunge, få leva gårdsliv som päronen bara kunnat drömma om. Så tacksamt!!

Vi var båda mätta på lägenhetslivet och fantiserade den där julidagen 2014 om ”hur vill vi bo och leva, egentligen, nu när studierna snart är över för oss båda?”…

På en lagom stor gård. Men chans till fri lek för småungar och chans till djur där i ladugården och ute på marken kring gården. Nära familjerna… men du M..? Är det inte HÄR vi ska bo, då?…

-Nej, det var det inte. Tankarna puttades bort. ”Vi kan inte bo här om jag ska försöka få jobb där i norra staden, mitt emellan Piteå och Höga kusten…

Nä, just det.. säger jag. Smådeppig. Eller jag menar; världsdeppig.

Men alltså, nej.. hon där på bilden kunde inte tänka sig att släppa detta ställe, bara sådär. Vi började fundera…och möjligt är, att jag råkade lägga huvudet på sned och säga, ”men vi kan väl prooova?”

varpå lugnet och sansen i vårt äktenskap undrade…. ”ett helt hemman? .. hur ska vi ha råd med det? två 24-åringar… där den ena kämpar med nystartat företag och den andre inte ens tagit sin lärarexamen…?”.

Puh.

Hur det var, så tar sommaren tyvärr slut och vi beger oss till Piteå igen.

Vi lever småbarnsfamiljeliv och studentliv i en salig blandning..

M jobbar. Allt han bara kan… och lite till. Och jag och Liten-bäbisen hoppar på plugget igen… kommer aldrig någonsin glömma studietiden, allra minst den sista delen, där jag med lillungen på höften tarvade mig igenom sista bitarna, med ex-arbete osv, tillsammans med världens bästa man och klass som stöd. Det gick bra, hela pusslet. Men det var tufft, också!

Studieåret 2014/15, led mot sitt slut och vi kunde knappt tro det, att vi var i mål! Liten och mannens flugor och mammans examensklänning låg beredda för en festlig och känslosam dag..

Frysryser av denna syn.

Vi var så lyckliga. Men också så sorgsna i hjärtat. Ett så oerhört sammansvetsat gäng, där vi levt i kollektiv i princip, en stor hop. Ränt mellan smålägenheterna dagarna i ända. Haft sittningar hos oss jag vet inte hur många, för att vi älskade att bjuda hem redan då. Älskade att få fylla hemmet med liv. Bara en trappa upp, bodde Familjen H, som hade en liten ettårig prinsessa som var Litens första bästis i livet. Sån ynnest hela alltet.

Det brann i bröstet av separationsångest, där Lyan plockades ihop, pinal för pinal. Här hade vi vårt allra, allra sista ”häng” hos oss, bland flyttkartonger och känslostormar och gulliga småungar och Majahunden. Älskade vänner och vi, Lilla familjen.. vi sa hejdå, spreds över landet men kvar i varandras hjärtan, det skulle vi vara för alltid, sådetså.

Studentlivets plock, ihop med småblöjor på toppen… ingen slump för oss, en ren önskan och något vi var så tacksamma över att få uppleva och så fortfarande är. Ynnesten att få bli unga päron precis när vi önskade. Ni må tro att det inte bara var en människa i vår närhet som tyckte att vi var smågalna…unga, knasiga.. nygifta.. som mitt i studier skulle bli päron och så blev. Men ni vet, såna där bryderier, som andra möjligt har om våra påhitt, det har inte brytt oss.. om vi själva varit helt säkra, alltså.

… och vart drog vi nu då? Jo, efter att vi tillsammans kämpat hårt, med både arbete, plugg och massa rodd..

..så blev den där gamla, gamla gården vår. Vi satsade allt vi hade och lite till. Här, är vår plats på jorden! Gården som M sett från sitt föräldrahem hela sin uppväxt, men förmodligen aldrig någonsin tänkt en tanke på att han skulle leva där någon gång… ganska så fräsigt ju!

Ettåringen njöt så det sken om honom. Fri som en fågel…! Ja, för prick fem år sedan, blev alltså gården vår. Ett Hemman med stora byggnader, stor gård, mark intill gården och skog lite härs och tvärs. En plats vi aldrig någonsin skulle haft råd att köpa om den låg närmre en fräsig stad eller så, men det var ju just här vi ville leva… det ville ju M också egentligen från första början, han behövde bara lite skjuts av sin fru med hjärtat i handen… att släppa förnuftet ”och bara köra”…

Det kändes ärligt talat som om vi hoppade in i en kostym som var lite, lite för stor på ett sätt… men som liksom passade våra själar, alldeles ypperligt också, från den första stunden.

Arbete löste sig för oss båda och vi tog en sommar att landa på vår nyköpta gård. Med tomma fickor, hade vi aldrig känt oss rikare där vi flyttade in i det där timmerhuset med så mycket historia och själ i sig..

Hemma!

Vi skrev på papper ena dagen, dansade lyckodans ..och dag två börjades det… bygg- och renoveringslivet! M hade längtat efter det här…

Jag och Liten vi var peppade vi med.

Det har förstås inte bara varit lekande lätt här för oss, från dag ett till nu. Men vi båda har på vägen konstaterat att ”det här var meningen. Pusselbit för pusselbit har lagts och vi lever nu det liv vi alla mår så otroligt gott av. Det har alltid känts och känner så rätt att bo och leva just precis här. Det är här vi är lyckliga, det här här drömmar kan gro och bli till vår verklighet..

Snabbt blev ett lillhjärta, två.. Pyrets hjärta tickar och vi längtar.

Och så var hon plötsligt här, och gjorde livet sådär magiskt som bara hon kan. Vår Juniflicka.

Hennes första höst och vinter, var ingen lek. Jo, på ett sätt. För ungarna mådde prima skinka och då äär man som ni vet överlycklig som mamma och pappa. Jag levde HemmaMammaliv och njöt i fulla drag.. M njöt förstås han också. Men fina pappan, var tvungen att leva ifrån oss tre och fyra dygn. Varje vecka. Hur trött jag än kan vara nuförtiden, kan jag aldrig uppnå den trötthet och känslostorm både jag och M upplevde då. Fy farao…. och en kall februarimorgon höll det på att gå åt fanders, hela alltet… vi var för trötta, jag och M.. och då ska man inte köra bil. För då kan man somna… och sånt kan gå mer än illa. Den morgonen konstaterade vi att ”nä, vi är inga maskiner.. vi måste göra någonting åt det här.. såhär vill vi inte ha det, inte leva och må…vi behöver pengar så vi klarar oss, men någon superfräsig karriär som ger klirr på konton.. än hur fräsigt det är med ena VM-hockeyuppdraget efter det andra där duktiga M styrde ljudet ut över hela världen…så är det inte värt det. Antingen behöver vi flytta härifrån gården, eller göra en ny plan…”

-Vi vill inte fylla livet med dagar. Vi vill fylla dagarna med liv. Så mycket Tillsammans, vi bara kan! Vi stålsatte oss vi dom orden och kämpade mot nya vägar..

M räds aldrig nya utmaningar. Där, mitt i ett småkruxigt stadium i livet.. beslöt han sig för att trappa ner sitt eget ljudföretag några växlar och kasta sig i något nytt.. ni vet orden; vägen är inte alltid rak? …stämmer så väl…det är så livet är!

.. och han gjorde det med bravur. Här kramar lilla, lilla ettåriga Juniflickan sin pappa ”glad sommar”, då han precis fått sin första semester från Konstruktörsarbetet. Brandman hade han nu också hunnit bli och egna företaget är igång när det passar livet.

Livet rullade på, i tryggare fart. HemmaMamman där hemma hade också gett sig den på att våga satsa på sina sociala medier-kanaler, kombinera HemmaMammaliv med Småföretagande. Alltsammans är ett teamwork och pusslande, med målet att kunna ge barnen en så lugn, trygg och härlig uppväxt som möjligt!

Tjopp så blev två gullungar tre och det ska erkännas att det kändes småkaosigt i början av trebarnslivet… men kära hjärtanes, det är det bästa vi vet! FlOCKEN är ju grejen! Helt helt underbart.

Vår största lillunge sa lyckligt till sin kompis häromdagen att ”hemma! där finns det knappt några regler, mest bara galenskap!”. Jag och M konstaterade att vi inte kunde få en härligare bekräftelse än dessa ord. Kärlek och galenskap… man kommer rätt långt på det!

..och ser ni den där svarta mojängen där i mannens bakficka? Det är Brandisradion. Den hänger där ganska så ofta och mycket.. men den är en go pusselbit i att vi ska kunna maxa tillsammanstiden som vi värderar högre än allt. M kan ha jour, men vara hemma hos familjen. Ett tu tre susar han iväg och räddar liv, för att sedan komma hem igen, efterlängtad. Ingen gör sig av sig själv, menar jag. Men vi peppar ALLA som har drömmar, att kämpa för dom. Inte bry sig i om någon annan säger ”nämen såå kan du/ni ju inte göra.. det kommer inte att gå”. KÖR! , säger vi!

Gården blomstrar mer och mer och vi har så många drömmar för denna plats. Kanske stannar det bara vid just drömmar, det är sekundärt. Det är mest känslan, av att VILJA LEVA, just precis här, på vad som är vår alldeles egna plats på jorden, som är det häftigaste.

Det är småungar, katter, hästar, renovering mastodont, arbeten, HemmaMammaliv, tidstrollande, downshiftande, kärlek och en herrans massa galenskap… och lååååångt ifrån perfekt och ”regelrätt”. Det här är förmodligen inte vad många andra skulle kalla ”drömgårdsliv”, med tanke på hur mycket jobb gården önskar av oss, hur skruttig den är på många håll, tanken på hur mycket vi väljer bort i och med alla våra val.. men det här är Drömgården och Drömlivet, för oss. Här lever vi så gott. Dag efter annan. På det vis VI önskar.

Puss på det!

Att vi vågade följa hjärtat, hoppa i den där lite för stora kostymen och landa här. I det där ödehuset som stått tomt länge. Förvandla gården från död till levande. Och fylla den med så mycket liv.

Ibland blir det inte som man har tänkt sig…. men tänk så himmelens mycket bättre det till och med kan bli!

Emmeli