Det bästa i livet!

Att få hålla er i handen.

Att se er växa, utforska livet och i lugn och långsam takt puttas ur boet.

Att finnas här för er. Alltid med en öppen famn.

Att alltid ha tid för en kram och lyssna till era funderingar. Att få leva livet, med er. Det är det största och mest underbara för mig.

Det bästa i livet, är att få vara eran mor, Tripp Trapp Trull. Tack livet, för er och den vackraste människan jag vet, eran pappa. Att en liten Lillminsting buffar för fullt där inne i bebbemagen också, är nästan för stort för att förstå.

Jag är så evigt tacksam och ödmjuk inför livet. Idag förvandlades våren till försommar av det varmaste slag. Äppelblommorna slogs ut och jag fick fira dagen med dom jag älskar mest. Inget av det här, är något jag tar för givet. Tack livet, för att jag får vara med.

Och grattis, alla alla mammor på våran dag. Då räknar jag in småttingmammor, bonusmammor, Hästmammor, Hönsmammor, Gudmammor, Extra-mammor, Mammas-Mammor…. ja ni förstår. Alla, är ni så viktiga! <3

Emmeli

Lillminsting, vi längtar efter dig!

Vi ska bara njuta av en massa sommar först. Men sen, lagom till skördetiden är över, löven färgas röda och gula och kanske har den första frosten kommit? Om allt går väl, så ses vi då älskade lilla vännen. Familjens Lillminsting, som vi längtar efter dig!

Livet. Och att få bli mamma och pappa till en alldeles egen Fyrklöver. Det känns alldeles overkligt. Alldeles underbart.

Minimannen, Juniflickan och Lillebror ska få ett litet syskon.

Jag njuter så nu. Av att få bära detta lilla liv. Av vetskapen att ultraljudet sa att det verkar vara en väldans livlig liten en där inne där allt som man kan se, ser fint ut. Och festligast är nu, dom små puffarna som säger ”hej mamma!”. Så lugnande. Annat var det om ni skulle mött mig i mars. Hujedamig. Så pisspotta jag mådde första tiden. Vi snackar kämp dygnet runt. Många trötta, oroliga tårar. ”Tänk om det blir missfall som innan Lillebror?”. Illamående konstant. Magkatarr som gjorde att jag inte visste vad jag kunde äta. Kravlande ur sängen. Knappt vaken på hela dagen. Följt av covidhärva där det kändes allt annat än roligt att ha blivit sjuk. Ett mission att få HemmaMammalivet att gå ihop. Men det gick. Vi gjorde det tillsammans. Och vi klarade det. Än om jag ska vara ärlig och säga att jag nån gång sa; ”men Martin, huuur kan vi utsätta oss för det här frivilligt!?”…. det säger en del om måendet. Nu kommer jag inte ihåg att jag mått som en spyfluga. Är så himla tacksam. Jag mår prima, älskar att dela detta med barnen som nu är så pass stora att alla tre förstår. I varierande mån, förstås. Storasyskonen har så kloka funderingar, lurar på namn och är rädd om mamma. Lillebror pussar mage, processar att någon annan ska snutta på mammas ”nån” och säger ”äääälskar din mage, mamma!” för att i nästa sekund undra ”men, när kommer bäbisen!? jag vill leka med den!”.

Ikväll tänkte jag pula med lite luktärter. Så glad över att få må bra. Orka. Är jag bara klok så slipper jag ont. Men vissa dagar sjåar jag kanske lite väl i dessa tider och då känns det längst ner i mammaryggen. Och jag njuter till och med av det… att vara gravid, bära på ett liv.. det är en sån ynnest. Och med fjärde lillungen, lika häftigt. Om än annorlunda.. jag tror att jag är mer orolig nu (”kan det gå bra en gång till!?”)och samtidigt än mer ödmjuk till livet nu än när jag bar vårt första barn som ung, oerfaren, novis 23-åring.. det är en fin känsla, att ha vuxit inifrån och ut. Tack barnen för det. <3

Lillminsting, vi längtar efter dig! Och älskar dig redan så.

Mamma Emmeli