Hästar på grönbete!

I helgen som just var, byggde vi försommarbete till pållarna. Lagom stort och bra för invänjande på grönt gräs. Hela familjen var med och hjälpte till förstås. Det rullades tråd, bars stolp och så vidare. Ett tu tre kände jag hur min lilla passagerare på fyrhjulingen kändes extratung, då hade han somnat mitt i guppandet och brummandet.

Den nya hagen rejsades in. Ikran lite ”påströdd” av flockledaren längst bak. Med pigga partyponnyn i mitten.

Vi tar det väldans piano med det gröna gräset, fram till midsommar. Nu och framtill dess är gräset som allra sockrigast, mest energirikt. Hästmamman här hemma har ”Fångest”.. vill inte att hennes hästar ska få fång (kolik eller dylikt) och försöker i alla fall, så gott vi kan, att göra det bra för våra älskade hästkrakar med lugn grässtart. Nu till en början låter vi dom mumsa grönt ungefär 15 minuter om dagen. Sen finns torrt hög i slowfeednätet resten av dygnet. Nästa vecka blir kvarten två kvartar.. och så fortsätter vi och ökar succesivt. Lagom till midsommar, eller strax efter, släpper vi på större bete… en lägda som kommer att vara slagen en gång så pojkarna får efterbeta på.

Betessäsongen är igång… och det är ett sommartecken om något. Visst ser ni att Fjädern blundar, och njuuter?

Så ofantligt, ja alldeles sagolik härlig syn. Hästar på grönbete!

… nyp mig i armen, säger den där lilla flickan i mig som bara drömt och drömt och drömt om just precis det här.

Emmeli

Måndagshälsningen!

Hej veckans första dag! Vi kickar igång veckan med en liten resumé av den som gick, drar ett skönt och djupt andetag och spånar på önskeplaner för den här alldeles orörda veckan.

Majveckan som gick;

Vi drog igång den med ett gäng gäspar på kökssoffan och några parti ”Vem där!”. Syrran är en hejjare på det.. tur jag hade förstärkning av B på mitt lag!

Vi gav oss sommarfin ordning i allas garderober. Tvättade hästskor. Och åt äggröra och goda sallader, på livet!

Hovis kom och fixade hästpojkarnas fötter fina, den enen med skor på alla fyra. Vi firade med fika nere i lagårdsstallet tillsammans! ”Rawchokladkaka by Bertilen”, går ej av för hackor! Recept hittar ni under kategorin ”Recept” och ”Sockerfritt”.

Mamman hemmagympade!

Ett tu tre kom värmen! Och Juni hoppstategade hemåt efter sina små veckans timmar med kompisarna på Förskolan.

Kvällshimmel version sagolik.

Och som över en natt, blev det tvärgrönt!

Med vårregn, värme och sol brast knopparna på björkarna.

Rosenbeskärning påbörjades.. och jag blev deppig då min stora, stora fina New Dawn endast har en liten livsgnistande kvist kvar… hoppas innerligt den tar sig…

Vi träffade nya bekantskaper och det var så himmelens trevligt! Bytte hästskit mot plantor, fikade och hängde en vardagkväll mitt i våren. Glad att jag funnit Elin i grannbyn. Följ henne på instagram vetja, @tantelins . Ooootroligt duktig på odling.. jag suger åt mig all kunskap jag bara kan!

Tant G på andra sidan lillåkern blev lycklig över lite hjälp från mig och lillgänget. Känns gott i hjärtat!

Så blev det Kristihimmelsfärds dag. Och en sån vacker en! Jag började den med skön morgonrunda.

Dagen var så varm och go. Småplanten fick börja avhärdas och hästarna fick veckostädat… och vi påbörjade bygge av ny hästhage!

Vi åt våfflor ute på trappen..

På fredagen var vi en snabbsväng till stan. En sväng till granngården, perfekt, där skulle vi bara ha saker från utesidan.. men alla var förstås ändå ordentliga med munskydd. Jag kolavippar över synen. Och till lantungarnas stora förtjusning, bjöds det upp till MAX-lunch ute i solen på väg hem. Succé!

Helgen fortsatte sedan, kall så kall… vi försökte få så mycket som möjligt gjort i matrummet.,. mellan UNO-spelande och alla mål mat och ja, ni vet. Det är ett pussel att få ihop renoveringsbestyr med tre små, men det går tusan som hejsan nu. Lillplutt slumrade i värsta dånet av pappan som sågade i timmerväggen i rummet intill.. tacksamt med ungar som inte är lättväckta!

Det här var också en guldstund jag stoppar djupt i hjärteasken. En långtur med min stora ögonsten. Vi hade så trevligt att det inte var klokt. Bara han och jag. <3

Långhelgen och veckan avslutades med att storpojkarna ännu en gång gnäggade högt och tjallade att Chippen rymt… följt av svettiga motionsstunder för alla tre hästarna. Ikran använde sin Hästpappa som klistöd efteråt.. kärleksfull syn.

På toppen av allt, sa vi ”tack för i veckan” till småkatterna vi skött om.. och efterlängtade ägarna anlände byn igen… ja det var alltså barnens Farmor och Farmor. Och mannens Farbror. Så fint att få samla alla för söndagmiddag tillsammans. Hemmapizza med snabbgjord pizzasallad smakade väldans bra.. innan vi stupade i säng, varma i hjärtana efter en så härlig långhelg!

Det är ivriga tider nu, det blommor så vackert i vårrabatten och vi VILL en hel massa, men försöker sortera och prioritera väl så att det hela ska vara (hyfsat) överkomligt på två päron och tre småungar.. med några hästpojkar som vill hänga med oss i hagen, jobbuppdrag osv…

Önskeplaner för vecka 20!

-Fylla dagarna med LIV! – vilken gåva det är. varje ny dag. att få göra så god vi kan.

-Slipa matrumsgolv! .. yes, förra veckans matrumsplaner stuvades om då golvslip ej fanns tillgänglig. En ny pardörr kom på plats i vårt hem till exempel. Ni ska förstås få se alltsammans framöver!

-Fota ett par jobbuppdrag!

-Trädgårdsarbeta! -fortsätta beskära rosorna, jordförbättra rabatterna, pyssla om äppelträden, fortsätta avhärdandet av småplanten.. och, så, vidare… LJUVLIGT! Hela alltet.

-Hästa! .. de dagliga sysslorna, mani-mockandet i hagarna för att hålla nere parasittrycket, träningspassen…och jag troor att vi ska unna oss att be om barnvakt en stund denna vecka så vi kan komma ut samtidigt på långtur. Det var längelängesedan och vore helt ljuvligt i dessa fantastiskt vackra majdagar.

-Ha Pingsthelg!

Energin är mycket god just nu, så vi åker med och kör på. Livet måste alltid få vara med och styra, jag tror inte på motsatsen… idag har vi dock en sömnig måndag efter en mycket idog långhelg. Ganska så skönt ändå, regnet hänger i luften och vi har många önskesaker gjorda där ute på gården. Lyckan är stor att vi kan starta veckan mjukt nu.. halvdag jobb för pappan, några timmar skola för skolpojken och gänget här hemma, vi har laddat upp med en stöpa Raw-chokladbollar (recept HÄR), vikit lite tvätt och påtat vid köksbordet.. snart är familjen samlad. Tacksamheten, enorm.

Vi önskar er och oss en god majvecka. Ta hand om er. Allt ni bara kan!

Emmeli

För nu har vi ett riktigt Lagårdsstall!

Vi hade tänkt dra igång ännu en nytt renoveringsprojekt i helgen, matrummet. Men hejdade oss.

För livet är alltid viktigast och går alltid först. Och nu rörde det sig om hästarnas liv… jaa inte som i att det stod och föll med detta, men vi har länge tänkt att vi ska göra i ordning där allra längst ner i lagården, där det tidigare varit fyllt av liv både kor och häst men som nu sedan många, många år enbart varit fyllt med ”lite tå vart” (lite av varje, alltså). Vi vill utnyttja lagården till att kunna ta in hästarna där när vi behöver, särskilt vid verkande av hästarnas hovar. Nu har ena pållen, den enda som har skor av våra tre hästar, tappat en sko. Vilket betyder att han inte kan tas med på tur.. till skillnad från andra två pållarna som har stor vana att vara barfota, så halkar denna krake runt som Bambi på hals is, när han ”bara” har tre av fyra skor, med fyra broddar under varje sko…. så, det ”akuta” läget, handlar om att vi behöver ha hit Bästa Hovisen.. och med den vargavinter vi i år har, har vi helt sonika inte hjärta att be henne komma hit och sko nere i ligghallen (utestallet) som hon annars gör.. hujedamig, tänk så kallt!

Oookej, hej hej lagården..

.. bör tilläggas att här var i det närmsta tomt när vi flyttade in. Vi har blivit riktiga samlare, på typ allt, och här fanns allt från travar med fönster, samlade gamla radiatorer, några buntar gammal brädfodring, isolering vi ej är intresserad av, konstiga mackapärer.. och förstås gammal skit, från katter som i en sandhög gjort sig Världens Största Kattoalett, från såna där snabbspringande fyrbenta med långa svansar och givetvis hejdlöst med redig skit och damm sedan åren som gått och allt bara stått..

Ingen ”amningspaus” längre… men ”andningspaus”.

Puh, så vi pustade på i munskydden, stånkade och bar, hivade på brännhögen, röjde i andra hörn för att kunna stuva in annat intill och så vidare. Allt detta, inget inget vi ville ha med gullbarnen på. För skitit och dammigt. Ni mår tro att vi är tacksamma för att dom hade det kungligt i alla fall, hos Hjärtevännerna i byn där uppe mot fjället. Dom är lyx att ha i våra liv.

Så vi päron hade date, och alla ungarna levde loppan med sina vänner, som senaste året blivit som barnens ”andra familj”. Så fint att det inte är klokt.

Det började likna något. Vi såg golvet. Och det var rysligt häftigt, att vara där.. och rafsa och böka runt.. som i en svunnen tid som bara tagit ett djupt, pausande andetag. Där står mjölkpallen kvar. Buntar med tagel hänger på krokar från hästen som stått där i spiltan. Kvasten gjort av björkris, fungerade lika fint att sopa med nu, som då (gissar jag?).

Tilläggas bör också, att det här bara är den högra delen av lagårdsdelen. I den vänstra är en rad vackra gamla bås där korna stått… vilka nu vi förstås belamrat med diverse. Men den delen får vara utemöbelsförråd och så vidare, den vänstra delen skulle hästarna nu få.

.. medan M rev den gamla fållan, fann vi delar av en gammal sele. Och en blå skjorta.. som det syntes att det arbetats hårt i. Så rörande alltihopa, tycker jag!

.. och hästarna stod så nära oss dom kunde där ute i hagen och undrade vad vi påtade med. När vi hämtade barnen var vi smått lyriska. Dom hade haft det världsfint och vi hade gjort något vi länge längtat efter.

Hurra för att mötas av detta denna söndag, årets sista januaridag! Vänstra före-bilden hade bytts ut mot den högra.

Det är skitit och slitet av tidens och livets gång, men det är så nära dammfritt det kan vara, luftigt och en yta vi redan är så glada för.

”Ska vi få se vad i hela friden ni donat med där inne nu då, nån hiimla gång?”, menade hästpojkarna i eftermiddags..

Vi ströade och la in en tuva hösilage och laddade upp med favoritfodret.. inget tvång skulle det bli, utan i vanlig ordning pepp och positiv förstärkning… hur våra ”vildhästar” skulle reagera över att försöka tas in, det visste vi inte riktigt men hade våra aningar..

”Åhå vilket pangstället”, sa lillponnyn. Och ville helst aldrig gå ut igen. ”Där inne hade ju människopäron laddat med så mycket gott och mycket gos, ju! Beröm för att bara stå coolt fick jag visst också!?”.

… så hämtade vi lilla Fjädern. Vår starksköre isprins, vår stora lilla utmaning som jag jobbar med varje, varje dag. Små stunder, han och jag, där vi tar kål på ena ”spöket” efter det andra… att jag kan stå och prassla med en pappsäck precis bredvid honom nu, är något jag skulle skrattat mig själv i ansiktet åt, om jag sa för ett år sedan. Tiid, kärlek och tååålamoood..

… tjoho! Nemas problemas. Nu hade vi två hästar inne och båda var chill. Efter några minuter gick vi ut igen och sedan in för nytt beröm och nya karameller ur handen… såklart dom älskade stället med ens!

.. nu hade vi bara en liten kluring kvar, att få in honom som det tog en evighet att lasta för att han skulle åka transporten till sitt nya hem. Han som tar till flykt när saker är obekväma. Han som iiinte gillar att känna sig trängd. Vi var lite tveksamma.. på det stora ”Blå Berget”, men samtidigt hade han fått stå precis utanför och sett hur andra hästarna gick in och kom ut så glada och villiga att gå in igen.. så han var nyfiken.. ”bara han går in genom lilla öppningen så borde det vara lugnt sedan”..

Seger!

Alla hästarna älskade deras nya plats.

Jag är så lycklig. För nu har vi ett riktigt Lagårdsstall och vackra byggnaden andas av liv igen. Hurra!
…. nu drömmer jag om att bygga hönshus i ett hörn där inne också……. men jag släpper den bomben för maken, imorn eller så.. hehe

Emmeli

Måndagshälsningen!

Hej i kalla, kalla januarimåndagen!

Vi har 20 minusgrader ännu en dag och strålande sol. Det är så sagolikt vackert ute. Jag kom precis in från ännu en utestund idag. Nu en långpromenad med snusande Minsting i vagnen. Han fortsätter sova och jag tar mig en kaffekopp och tänkte landa lite samt knåpa ihop en Måndagshälsning till er innan vi funderar på nya veckans önskeplaner..

Veckan som gick..

… fylldes med fräsig vinter.

Snösmocka. Stark storm. Ett vinterväder vi sent glömmer. Med stora, stora mängder snö inom ett dygn. Norrlandsungarna tjoade glatt och barnslige morsan lärde barnen allt det bästa hon kunde inom snökojebygge. Tunnlar, trappar och olika rum byggdes.. och när vi var törstiga sa morsan ”ät snö”… och kastades tillbaka till mitten på 90-talet. Den barnslige 30-åringen, aka HemmaMamman, njöt också massor av att få mjukstarta vardagen tillsammans med alla barnen, tack vare att skolan var stängd två dagar pga vädret… och en utav veckans höjdpunkter var helt klart när vännerna var strömlösa i busvädret och vi fick rädda dom med häng hos oss för ett slag. nöden har ingen lag.. och just nu när vi (vuxna) är så duktiga och inte ses inomhus, var vi lyckliga över att vi nu var tvungna att göra det…. hu, vad jag längtar efter ”den vanliga livet” nu.

Det var förstås en hel del slit med den där snön och inte bara tjoande snölek. Otroligt tacksamma var vi över att denna vinter ha en traktor som kunde hjälpa oss i massor. Mannen skottade otaligt många timmar. Här i ovan vänstra bild tjavade jag runt i djupsnön och befriade stängseltråd från för tung snö/is. Puls tickande högt… och jag ÄLSKAR det där. Att jobba med kroppen, ta hand om älskade liv, KÄNNA livet i mig. Exakt vad jag vill. Så värt att slita för… och lilla Minimannen var en kämpe där i stormen också, som ni ser.

Inne varvades lek, pyssel, utdansande av julen, en Fyrverkeripjäs till mor som röjde runt och ordnade stökiga vrår… och stunder av sånt där; vila.

Långturer med gratis Norrlands-makeup på kuppen. Här behövs ingen rouge, mascara eller slingor i håret .. det ordnar kylan så fint.

Vi pulsade i snön. Både två- och fyrbenta. Frust och pust!, sa Ikran.

Massa hästgos i vanlig ordning. Här, efter en ridtur ute i djupsnön. Och januarihimlen bjöd på magi.

Och så blev det fredag och vi landade mjukt.. tänk att ha en mamma och pappa, som ringer och säger ”Hej! vill ni ha palt?” och plötsligt fanns palt på vårt bord. Längtar enormt tills vi kan äta paltmiddagen tillsammans, i samma hem, tätt intill varandra.. men tills dess kändes det här som magi. Att också kunna gå lilla biten hemifrån, tassa ner i bästa Svärisarnas källare och värma upp frusna kroppar i en bastu.. det var också magi. Livet skämmer bort oss med fantastiska människor i kring. Helt klart.

Vi fyllde helgen med massa själagott. Lördagsutflykten är värd ett eget inlägg.

Veckans sista dag fylldes med ännu mer hästande i ett helt sagolikt väder. Vi tog hästarna på långtur runt byn och mötte jag vet inte hur många bybor som var lika glada som vi över det magiska, soliga, snögnistrande vintervädret. Älskar förresten att vi bor i en liten by där man alltid hejar, ofta stannar och småpratar lite och liksom lever tillsammans på ett helt annat sätt än i till exempel storstan. Jag vet att jag inte skulle må bra i en storstad… det har jag ju provat ett år på folkis i Bromma, Hufvudstaden. Det värmer också alltid mitt och den skäggiges hjärta gott, när vi blir så positivt bemötta när vi är ute och hästar genom byn. Pippi Långstrump-Emil i Lönneberga-känsla är det verkligen. Ja den där turen var sannerligen alldeles särskilt härlig och en god uppladdning för en ny vecka! Tacksam, tacksam, tacksam.

Önskeplaner för vecka 3

-Ta en dag i taget. Varje dag är ett liv. Och den största av gåvor.

Rensa, förstås! ..nu ska min arbetshörna där nere i vårt fd. sovrum få komma i ordning… och FLYTTAS! En våning upp. Jag vet inte om det kommer bli bra.. ska prova i alla fall. Ni får förstås hänga med på det hela!

-Baka matbröd! .. älskar att barnen är tokiga i ”Mammabröd” och ”Mammalimpa”. Blandar upp med köpes förstås, men inget slår hembakt, så är det bara.

Börja planera för vår Drömträdgård 2021… jag är så pepp på att skapa oss odlingsbäddar.. och liksom växla upp, rätt rejält inom detta område… vi får se var vi landar.

-Utekalasa för älskat barn i Storfamiljen!

Förra veckan startade jag med motig, orolig känsla i kroppen. Men jag visste vad det berodde på. Ett beslut jag behövde fatta. Som kändes läskigt men minst lika självklart. Och därefter kastade jag bort den ok-känslan… så vi kan väl påminna oss om dom där orden; att påverka, det vi kan. Göra, vad vi kan, för att leva såsom vi önskar i var våra liv. Ok? Jag ser med hopp fram emot denna vecka.

Knäpper händerna för en god vecka, både för dig och mig!

Emmeli

En allra sista dag i Jullovsdvala!

En allra sista Jullovsdag för denna juletid och vi startade dagen med fart. I bild; Tre Generationer Skogshuggare!

PappFarfSvärfar kom till oss efter frukost, med sig hade han alla möjliga fälla-träd-gremeljer och i ett hujj hade Far och Son fällt det där stora, stora trädet som nu inte hade det minsta tillstymmelse till liv kvar (Tack igen för hjälpen Svärfar!). Det kändes som en lättnad när det låg på marken, under vårt eget bestämmande.. så att det inte skulle gjort samma sak, mitt i en storm och med någon som kommit till skada. Och jo, du har rätt.. hade det inte varit ett dött träd hade jag förstås haft skoskav i själen.

Ganska gulligt med lille hittepå-motorsågen bredvid den stora riktiga. Och ganska så jättehäftigt när vi räknade årsringarna av trädet och det miiinst var 100 år..

Så fort trädet var fällt vinkade vi Farfarn hejdå och så fortsatte vi dagen tillsammans.

Pappan styrde bort riset med hjälp av lilltraktorn. Och så åktes det stjärtlapp och andra räserfordon utför lobryggan. Och hästarna undrade om dom inte fick vara med?

Det blir bara häftigare och häftigare med hästarna, tycker jag. Ju mer vi lär känna dom. Och dom oss. Förstås.

Till eftermiddagen när dagens gårdsarbete nääästan var klart, dukade vi upp i Salen med gofika. Dom sista MammaMormor-pepparkakorna, ”Mammabröd” och iskall mjölk. Julen sjunger på sista versen och det ser ut som bara den mest överallt, så vi toppade gladeligen det hela med ännu lite mer pepparkakssmul medan vi glodde på julgranen och skränigt barnprogram på tv-n.. och precis ingen hade en tanke på städning. ”Det tar vi till veckan”.

Brandismannen eldade det sista av riset och vi konstaterade att det gått så väldans snabbt och smidigt med detta lilla dagsprojekt. Ja, helt klart skönt att få bryta av med lite småprojekt som trädfällning efter alla månader med storgöra på övervåningen.

Nu väntar kvällen och jag är rosig om kinderna efter en lång promenad ute i mörkret. Älskar att gå/springa ute i vintermörkret. Så vilsamt och omfamnande tycker jag. Dessutom är det ingen som ser och undrar, när det trillar tårar från den där Starksköra mammans kinder när hon plötsligt lyssnar till någon låt som gör henne överbubblande av kärlek till sina barn.. eller en låt som påminner mig om hur en bit av mig är så sorgsen just nu och fullt påmind om hur skört livet är. ELLER! När jag bara susar fram, halvdansandes och stormimandes genom peppiga favoritlåtar!

Jag älskar alla årstider, sedan jag för några år sedan landade i att ”var sak har sin tid.. var tid har sin charm”. Vintern är härlig på så många sätt ju. Kylig, mörk men ändå ljus tack vare snön, vilsam och inbjudande till att lyssna inåt.. och drömma framåt.. vi har allt det bästa framför oss!



Imorn är det vad som känns som Årets Första Måndag. Och då hörs vi, med en redig Måndagshälsning, precis som vanligt. Kikar ni in då?



Emmeli

Drömgårdens Hästliv!

Ett år har gått, på pricken idag, sedan vi gick och vankade av och ann för att det skulle bli ”tisdag kring klockan 19-20”. Så nervöst det var. Vi skulle ju bli hästpäron för första gången i livet!

Två månader innan denna dag, hade vi ingen aning om att vi skulle stå med ett par hästar två månader senare. Men ni vet hur vi är vid det här laget, vi åker med. Livet!

”Hoppsan, två blev tre…”

Lilla hästflocken och vi är nu ett sammansvetsat gäng. Men både mannen och jag konstaterar att ”det tog ett helt år för oss alla att landa”. Och många är ni som säger att ni inspireras av vårt hästliv vilket är väldigt roligt att höra. Jag får frågor som ”hur förebredde ni er?”, ”har ni hållit på med hästar tidigare?”, ”hur många gånger i veckan rider ni?”…



Vi byggde lösdrift, permanent vinterhage, röjde, förvandlade maskingarage till ligghall, drog vatten och ordnade belysning till samma ställe, byggde foderbord, raggade hö, bunkrade med saltstenar och mineraler, läste igång hästhjärnan, och bäddade för att ge två hästar ett gott liv. Ett hästliv där alla lagar inom området uppfylls, där hästarnas basala behov uppfylls väl och där hästarna kan låtas vara just hästar.

Så blev det den där tisdagkvällen, för prick ett år sedan. Hästmamma J var här hos oss som stöd vid ankomsten. Det blåste snö på tvären. När lastbilen rullade in på gården tickade pulsen högt, så högt. Inte lägre blev den, där vi hörde Den Stora Hästen stå och stampa stressat i transporten. ”Vad har vi gett oss in på”, tänkte jag för mig själv i samma sekund som jag svalde rädslan, gaskade upp mig och mötte Det Blå Berget som såg så vilsen, orolig och bedrövad ut där han stod fast. Ut ur transporten det bar. Nu hade jag en häst i min hand. Och han var min. Min livets första häst. Barndomsdrömmen.

Vi båda hade hästliv i bagaget sedan innan, givetvis. Annars skulle inte ens vi tokar, rekommendera detta nog så tokiga. Men SOM vi har lärt oss MASSOR senaste året.

Nu, ett år senare. Så lyckliga. Över att vi VÅGADE.

Som med så mycket annat som vi önskar göra, så handlar det ju så mycket om just det. ”Att våga hoppa”. Inte lyssna på dom som står i kring och säger ”neeej, men deeet kan ni väl inte!”, eller den halvan som känner sig rädd och osäker…. Att våga följa hjärtat, i stort och smått, är bland det häftigaste vi kan tänka oss!

Att det dessutom blev så mycket mer än ”bara min häst”, att M helhjärtat hoppat in i rollen som den bäste Hästmannen, är så vansinnigt roligt och härligt. Det här är ännu ett gemensamt intresse nu. Vi har totalt nördat in oss på naturlig hästhållning tillsammans, att bara bara använda oss av positiv förstärkning. Relationsbaserad hästträning, där hästen får vara ”som den är”, att djuret är delaktigt i vår träning och på riktigt tycker om (inte känner sig tvingad!) att umgås med oss människor.

Att få ge detta djurliv till barnen och deras barndom, är rysligt härligt. Nej, jag säger INTE att det alltid är okrångligt att bolla hästliv med tre småälsklingar. Men det äär så värt det, tusen gånger om!

… att varje morgon gå ut på gården och möta hästpojkarna. Se så att dom mår gott, vattna och fodra tillsammans med barnen… klappa en mjuk mule som säger hej…

Vi utgår mycket från att tänka på att hästen ska få vara häst….

Dom lever i en stor härlig lösdrift. Med stora kuperade hagar, ligghall, vatten (ljummet mha thermobar under vintertiden), begränsad fri tillgång på grovfoder (vårt gröna hönät som ni ser, gör att hästarna får sitt uppfyllda behov av tuggande genom dygnet, men får inte i sig FÖR mycket mat). Förstås ska hästarna få sin rörelse, det mår dom gott av precis som vi. Men, här finns inget måste-antal ridpass på en vecka, det svänger. För vi gör så mycket annat än bara det. En långpromenad, springtur, bus på åkern.. sånt hör också till när vi latjar. Sen busar hästarna i sina stora hagar, precis när dom känner för det. Hästpojkarna lever så naturligt det går, aldrig med några stillastående boxtimmar under dygnet. Detta Hästliv passar oss ypperligt, både hästar och människor.

Älskar, älskar, älskar att vi får göra precis som vi vill och hästarna är pigga och glada och gnäggar glatt när vi kommer ut på gården. Så cool grej att få vara med om!

Ja oj, så mycket vi lärt oss under detta år. Man kan ju liksom inte äga häst för första gången, innan man äger häst, för första gången….. Det finns ingen att lämna över det yttersta ansvaret eller kruxiga beslut till. Det finns ingen som kommer och hjälper oss när det kniper. Hästarna är våra. Och som vi älskar dom och gör vårt yttersta för att dom ska ha det bra.

En magiskt resa.. som vi bara har börjat. ❤️ 

Fråga något mer om jag missat något!

Emmeli

G-VMBJT57ZE4