Sommarlovande Måndagshälsning!

Julis sista dagar och plötsligt är det augusti. Vi ser hur vår sista julivecka såg ut, vetja!

Här kommer ännu en sommarlovande Måndagshälsning med veckosvep…

Veckan som gick;

Vi startade med kompishäng och kojbygge.

Och så drog vi iväg på en så fräsig husbilssemester hela familjen… och ja, vi skrattade så vi grät stundvis jag och min älskade M. Kanske knåpar ihop ett inlägg om den där turen, förresten!

Vi njöt borta-bra-men-hemma-bästa-känsla!

Och fick uppleva grav sorg. Vår älskade, älskade lillkatt, barnens senaste julklapp.. hela familjens kelgris. Lill-Stickan… han som sprungit över ”storvägen” alldeles för mycket hela våren och sommaren… han finns inte mer.

Det gräts till fördärvat. Och så hade vi begravning. Sjöng Blott en dag tillsammans och pratade goda minnen… barnen tröstade preggomamman som inte kunde sluta snyfta, med orden.. ”men mamma.. nu är Stickans själ uppe i himlen och när vi dör får vi ju träffa honom igen!”… sen var det inget mer med det, nästan? Helt självklart, krasst, klokt och alldeles sant. Sådetså.

Gräsmattan som fått en chock efter att jag och Bertan klippt den för första gången i sommar, var guuul och brun och så vidare. Men prunk fanns det på annat håll. Älskade blomstren!

Mannen hjälpte sin fruga att ordna en ”Blomstervagn”. Som vi rullade ut på torsdagen och det var en så glad dag. Som ni handlade blommor! Tack snälla ni. För all er peppning på alla vis! … lyxen att den kvällen få gå till Svägerskan på middag… ni anar! Vi satt ute till sena kvällen och babblade medan alla småkusinerna lekte och hade egenpåhittat pyjamasparty.

Dom allra första pärerna och lökarna tog vi upp ur landet också. Tusan så gott!!

Och så hade vi ett dygn i barndomsbyn hos världens sötaste Mams och Paps med Moster M som lyxig lekmoster! Behöver jag säga att vi levde lajf? ”Hotellfrullen”.. sköna bubbelbaden.. hammockslummer.. Jag slappnade av och var så pass dåsig att samtliga i gänget började bli oroliga, haha! … inte van att se vimlande E så.

Så kom vi hem till gården igen.. och tur var väl det.. för under juli-blir-augusit-natten, när jag och M satt ute på verandan och njöt tystnad och att barnen slumrade gott på övervåningen sedan timmar tillbaka… då, hörde vi plötsligt hovklapper… på alldeles fel ställe.. lillvännen Fjödur hade på något sätt tagit sig ur hagen. Var högst olycklig över det och vill iin…. men, dagen tyckte han visst inte att det var så läskigt utan skuttade ur hagen igen och var ute på egen tur. Noll svår att bjuda med sig hem igen, men jag skulle inte ha velat utsätta våra gårdsvakter för det.. för den där hästen är ju ”som han är”.. människan han ska lita på, behöver förtjäna hans förtroende… pust.

Augustis första dag fylldes med nyttogöra! Som att linoljesåpa hästarnas utrustningar.

… och se så att allt verkar i sin ordning inför tredje slåttersvängen..

Vi avslutade kvällen med dopp i lillsjön. Sen somnade vi som fem små grisar på rad. Tacksamma. För hela alltet.

.. och nu är det augusti! Det blir en fin månad. Tror jag. <3

Önskeplaner för den första hela augustiveckan!

– Sommarlova oss tillsammans, hela familjen… en sista vecka innan pappan återgår till kontoret….

-… det är dock jourvecka, så vi är i vanlig jourordning, lite ”låsta”. Men, i vanlig ordning, helt inställda på att göra det bästa vi kan av hela alltet. Några tillsammansutflykter kan det inte bli, men morsan kan susa med barnen och bada om det önskas, vi är ett sammansvetsat team. Och så kan vi mysa här hemma, spela kubb och bygga på trädkojan hela familjen, bjuda hem älskade och kanske får vi sånt där tråk gjort här hemma på gården.. som vi gärna vill ha gjort men som prioriteras bort lätt?…

-… det vore underbart att gå igenom vårt klädförråd ute i Gårdshuset, till exempel. Råttorna har haft fest där i vinter och jag är mer än orolig över att dom varit i kartongerna med alla bäbiskläder… (jag ska inte vara den som rör bland råttskiten… promise.. men rensa i oskitiga kartonger utomhus, det kan jag göra!). Inget roligt göra, men skönt när det är gjort…

-Jo just! Slåtter nr.3 ska tas in också. Liiiiite (läs; väldigt) trött på höskördande nu… men det ska nog gå bra. En dag i taget. Lättnad när allt är under tak och allt som är tingat, är ivägskickat… målbild!

Barnmorskebesök!

-Fylla ”Blomstervagnen” när det närmar sig helg!.. åå, det var så himmelens roligt förra veckan! Älskar också alla beställningar jag får, mellan ”grab & swish”-dagarna.. så roligt!! Håll utkik på instagram vetja, när jag fyller vagnen denna vecka!

Tills vi hörs igen; – må så gott ni bara kan. Ta hand om er, så mycket ni bara kan!



Emmeli

Nykomlingen i flocken!

Säg hej till vår nykomling i Drömgårdsflocken!

Barnens julklapp som det var en viss leveranstid på. Nu är han här, lillkatten! Väntan väl värd konstateras det varje dag. Vi hämtade lillplutten i måndagskväll och samtliga här hemma är löjligt förtjusta.

”Fick honom, julklapp!”, säger Bertan nöjt. ”Nämen tiiitta, vad han är lika Fransson!”, säger Juni. ”Alltså, viilken kärleksfull julklapp!” säger Storebroren.

Lillebror till Sallekatt och Frans Frasse Fransson… och nej, vi slutar inte hoppas att under ska ske och att Rymmaren Fransson kommer åter mot vårkanten. Men oj vad vi är glada för detta tillskott i flocken. Storebrorskatten tog sig ann sin lilla Lillebror med en gång. Så himla fint att se.

Jo just. Han heter Lillstickan, den lilla busen. Döpt till ära av Morbror Stig (”Stickan”) som inte vandrar på jorden längre. Han fullkomligt älskade svarta katter och hade avgudat den här lillen. Så. Hej hej Stickan!

Idag har vi fredag och efter en fartig vecka där vi donat mycket i köket och det varit älskat kreativt kaos mest överallt känns det idag flärdfullt att tjava nerför trappan och möta såpskurade golv och var sak på sin plats. Vi är redo för februarihelg. Innehållandes garanterat mycket kattungebus och kattungemys. Bland det gulligaste som finns!

”Mot nya äventyr!”.




Önskar er alla en fin helg!



Emmeli

HURRA!!!

Jag som skulle berätta för er vilken tuff vecka det varit.

Orkesmässigt för mor.

Inte för att jag måste berätta för er, har ingen plikt alls, utan bara för att jag vill. Alltid. Ge er båda sidorna av myntet.

Nu som TRETTIOÅRING (”gammal och klok som en bok”, hehe!) så lyssnar jag bara på kroppen, så ordnar det sig. Men mer om det en annan dag kanske. För nu förstår jag inte alls vad jag mumlar om.. ”trött? va?.. jag känner mig svinpigg och asglad!?”.. förutom att ha tryckt på paus (så gott det går som hemmamor med tre små och en man som jobbat extra mycket denna vecka) och haft några riktigt långtråkiga dagar, så ska ni få se något som piggat upp och som är så innerligt roligt;

-Fransson är hemma!!

I morse när mannen skulle åka till jobbet, möttes den skäggige och katten i dörren… oj så chockade vi blev. Och väldigt, väldigt glada!

Nu slumrar han på sofflocket som om inget hänt.

Två månader (!) på vift. Och som vi har sökt. Åkt bil. Gått. Sprungit. Ridit. På vägar och till platser där han kan tänkas vara. Också till platser där det är superlångsökt att han skulle bara.. men det har bara känts bra att gööra något, allt man kan liksom. Vi har fått tips om katter man trott kunnat vara han… ja en mörk kväll åkte vi fyra mil hemifrån… det var en knasig kväll, men vad gör man inte för dom små liven!! Han haade ju kunnat råka lifta med någon….
Vi har ropat och letat. Knackat dörr. Bett människor leta i bodar och vrår. Lagt ut annonser på olika sidor. Jag tror jag har koll på hela Sveriges katter som är upphittade, efter att varje dag kikat in på Vilse.nu.. haha!
Jag ska erkänna.. att jag, som den Crazycatlady jag visst är, varje dag sedan han försvann, på något sätt har letat honom. Jag är så förbenat kär i denna kissekatt. Frans Frasse Fransson.
Hemma nu. Hungrigare än hungrigast. Väldigt tovig. Otroligt mager under pälsen. Skitig under småfötterna. Doftar kall höst, blött gräs och skog.

Men som han kurrar, äter och jamar som om han försöker berätta var han varit och säga att han tycker att det är skönt att vara hemma igen (jaaa Crazycatlady är helt säker på att det är det han säger)..

Slutet gott. Allting gott. Tack för alla era delningar och alla hejapå-rop om att ni önskar att han ska hittas. Tack tack tack.


Nu tar vi fredag! Solen skiner efter två ösregniga dagar. Det känns mer än gott. Önskar er en god start på helgen!

Emmeli

Lantlivet och Flickedrömmen!

Det är aprilkväll.

HemmaMammadagen med barnen är i hjärteasken. Vi har cyklat och plockat tussilago, sett gårdens allra sista snöfläck för denna vinter, smälta nästan-bort.

Småsaker som känns så mycket i hjärtat.

Nu sover barnen och jag sitter vid köksbordet och pustar för ett slag.

Rödblommig, och trött, inifrån och ut.

Åhåjaja..vilken ”dust” jag haft med Fjädern tidigare ikväll. Han är vacker. Och så svår… av förklarliga själ såsom att han är en starkskör själ, ser spöken hejvilt, är nyss hitflyttad och har fällningsperiod deluxe.

Smått psykbrytsframkallande när hästen, så fort man kommer tillräckligt nära, bara vänder rumpan till en och går. Till sist är jag honom nära, så nära. Står och klappar honom och hästen slappnar av lite, lite. Meeen plötsligt hörs ett litet, litet knäppljud och det räcker för isprinsen.. hästen fullkomligt FLYGER ur mina armar. Där, börjar den riktiga utmaningen. När rädd häst, blivit rädd för något, som han sedan förknippar med mig och grimman. Men, jag gav mig inte. Minutrarna gick. 40. 50. 60. 70. 80…Nu grät jag en frustrerande skvätt i hästhagen. Så förbaskad. Och hungrig. Som en blandning mellan Ronja Rövardotter, Lotta på Bråkmakargatan och Pippi Långstrump. Vägrade ge upp. Gjorde ett sista försök. Nu. Nu fick jag komma honom nära. Trär på grimman. Känner segerkänsla som bara någon som försökt få tag på en häst, men inte lyckats på väldigt lång stund, förstår. Så svår balansgång.. vi vill att relationen ska stå före prestationen. Vill att hästarna ska vilja och tycka saker vi gör är roligt och viilja samarbeta med oss. Helst hade jag nästan ”gett upp” och lämnat hagen.. men det skulle ha varit innan hästen förstod att mitt mål var att ta fast honom. Nu hade jag redan visat honom det och då var det bara att vara lika ihärdig tillbaka.

Till sist kom vi ut på tur, han och jag. Smått ironiskt, efter pärsen i hagen, gick tölten bättre än någonsin och när vi ridit klart och Fjödur var fri att gå. Då stod han kvar där, med huvudet i min famn och njöt av kli och hästmammans pussar.

Det kan vara så jädrans extra-jobb-framkallande, nesligt och kruxigt med djur.

En kissekatt som är i slagsmål och ser ut som om tassen gått av. Så stressande och oroande för hela gården. Eller en jättejättestor häst, som gör utfall pga osäkerhet. En isig vinterperiod som ger hästägare magknip, av tanken att hästarna kan få just det, om dom inte kan röra på sig väl. Kissekatter som springer i rabatterna och gräver upp lökar och springer raka vägen in och tjavar över vita Finsoffan i Salen innan han lägger sig tillrätta och släpper päls så infernaliskt och lämnar bruna små söta tasspår efter sig. En häst som får en liten spricka i barfotahoven. En annan, som trampar av sig sin sko gång efter gång, med bara någon dags mellanrum. Utrustning som trasas. Eller som det vi tampas med nu; en Fjäder som kräver så mycket tålamod att vi näästan får dåndimpen.

Men alltså, jag kan inte med ord beskriva. Hur lycklig alla dessa djur gör mig.. och hela familjen.

Uppräknade ”skitsakerna” är såna petitesser. Ansvaret, dag efter dag, över att alla fyrbenta ska må väl… får oss alla att växa som människor och må gott.

Att den där lagårdsdörren är öppen. För att det behövs nu. Gården är levande. Det är så underbart.

Att vi varje morgon när vi vaknar, sätter oss upp i sängen och tittar ut och möts av sovande hästar som ligger så nära oss dom bara, bara kan.. som utslagna hjältar, alla tre. Att vi får chans att under varje dag, möta dom där djuren..

… lugnande blickar.

Mjuka pälsar att klappa.

Mular att pussa.

Att få se barnen bara växa, inifrån och ut, bygga sånt mod och ömsinthet, för djuren. När Lillan står och sjunger ”vad du är söt, min kära lilla ponny”, för sin lilla häst. Då smälter jag.

Så fantastiskt alltihopa.

Och kära nån som vi lär oss, jag och M. Vi kunde en del för snart ett halvår sedan.. ganska så mycket. Men kära hjärtanes, som vi lärt oss masssor på dessa månader. Inte förrän man äger djuren och har 100 % ansvar, så går det att lära sig hur precis det är. Jag nyper mig i armen. Förstår ännu inte, att den där Flickedrömmen blev sann. Och att jag på kuppen får dela hela alltet med dom bästa människorna jag vet.

Väldans vad mycket skitig jag är nu. Men inte sådärkollektivtrafik-inte-bra-skitig.. utan riktig-skit-skitig. Sån skit som liksom gör en glad i själen.

Ja, Gud i himmelen, så lycklig jag är för att denna pälsklingsdröm slog in!

Lantlivet och Flickedrömmen, alltså. Dra mig baklänges.




Emmeli

Om att ”göra en Fransson…!” .. och det där med Att Tjäna Tid.

”Va!? Är det sant…? Ääär det fredag nu? Va va va?”

”ååhåå Maj Gadd…jag dunsar ner här jag.. och tom-glor…”

..såhååhå skööönt…z.zzz..z.z…snark!” …..

….

En väldans maxad vecka möter fredag. Som preciiiis när vi skulle börja slappna av för helg, avbryts med ännu ett brandlarm och Team Drömgården fick jobba på lite till. Mannen var nere på lilla Coopet nere på byn och hade precis betalat, Fredagsmyset skulle bara packas i kassarna och vi skulle börja lugna fredagkvällen, tiillllsammans. Då gick det larm, M fick bara dumpa allt på affären men tacksamt hade vi snällmänniskor som hjälpte oss så att jag och barnen kunde få hem varorna och börja fredagsmyset.

Jag hade precis tagit på mig gympabrallan och skulle få pausa 200%-fokus-på-gullungar-veckan-lång-från-morgon-till-kväll, för att tanka en stunds energi bara jag och jag….hade faktiskt kunnat gråta en skvätt där och då, då jag är så slut efter denna vecka. Puh, alltså.

Utan våra inkomstkällor, som kan kombineras med varandra men som ibland hopar sig och är alla på samma gång.. utan dom, skulle vi ju inte kunna trolla fram så mycket Tillsammanstid här hemma. Vilket är det dyrbaraste vi vet. Så det ääär värt det, detta pusslande vi gör. Men vissa veckor kör det ihop sig såhär. HemmaMammalivet är mitt bästa… men när barnen är sjuka och sköra, är det ganska så uttömmande.

Så.. ja, ibland är det snudd på för mycket rodd och energi som krävs av mig och M. Nåväl. Nu är hela gänget samlat och vi håller tummarna för en lugn kväll och natt. Låt oss göra en Fransson….!

Hela Drömgårdsgänget önskar er En Hjärtegod Helg!


Emmeli