Jag som skulle berätta för er vilken tuff vecka det varit.
Orkesmässigt för mor.
Inte för att jag måste berätta för er, har ingen plikt alls, utan bara för att jag vill. Alltid. Ge er båda sidorna av myntet.
Nu som TRETTIOÅRING (”gammal och klok som en bok”, hehe!) så lyssnar jag bara på kroppen, så ordnar det sig. Men mer om det en annan dag kanske. För nu förstår jag inte alls vad jag mumlar om.. ”trött? va?.. jag känner mig svinpigg och asglad!?”.. förutom att ha tryckt på paus (så gott det går som hemmamor med tre små och en man som jobbat extra mycket denna vecka) och haft några riktigt långtråkiga dagar, så ska ni få se något som piggat upp och som är så innerligt roligt;
-Fransson är hemma!!
I morse när mannen skulle åka till jobbet, möttes den skäggige och katten i dörren… oj så chockade vi blev. Och väldigt, väldigt glada!
Nu slumrar han på sofflocket som om inget hänt.
Två månader (!) på vift. Och som vi har sökt. Åkt bil. Gått. Sprungit. Ridit. På vägar och till platser där han kan tänkas vara. Också till platser där det är superlångsökt att han skulle bara.. men det har bara känts bra att gööra något, allt man kan liksom. Vi har fått tips om katter man trott kunnat vara han… ja en mörk kväll åkte vi fyra mil hemifrån… det var en knasig kväll, men vad gör man inte för dom små liven!! Han haade ju kunnat råka lifta med någon…. Vi har ropat och letat. Knackat dörr. Bett människor leta i bodar och vrår. Lagt ut annonser på olika sidor. Jag tror jag har koll på hela Sveriges katter som är upphittade, efter att varje dag kikat in på Vilse.nu.. haha! Jag ska erkänna.. att jag, som den Crazycatlady jag visst är, varje dag sedan han försvann, på något sätt har letat honom. Jag är så förbenat kär i denna kissekatt. Frans Frasse Fransson. Hemma nu. Hungrigare än hungrigast. Väldigt tovig. Otroligt mager under pälsen. Skitig under småfötterna. Doftar kall höst, blött gräs och skog.
Men som han kurrar, äter och jamar som om han försöker berätta var han varit och säga att han tycker att det är skönt att vara hemma igen (jaaa Crazycatlady är helt säker på att det är det han säger)..
Slutet gott. Allting gott. Tack för alla era delningar och alla hejapå-rop om att ni önskar att han ska hittas. Tack tack tack.
Nu tar vi fredag! Solen skiner efter två ösregniga dagar. Det känns mer än gott. Önskar er en god start på helgen!
HemmaMammadagen med barnen är i hjärteasken. Vi har cyklat och plockat tussilago, sett gårdens allra sista snöfläck för denna vinter, smälta nästan-bort.
Småsaker som känns så mycket i hjärtat.
Nu sover barnen och jag sitter vid köksbordet och pustar för ett slag.
Rödblommig, och trött, inifrån och ut.
Åhåjaja..vilken ”dust” jag haft med Fjädern tidigare ikväll. Han är vacker. Och så svår… av förklarliga själ såsom att han är en starkskör själ, ser spöken hejvilt, är nyss hitflyttad och har fällningsperiod deluxe.
Smått psykbrytsframkallande när hästen, så fort man kommer tillräckligt nära, bara vänder rumpan till en och går. Till sist är jag honom nära, så nära. Står och klappar honom och hästen slappnar av lite, lite. Meeen plötsligt hörs ett litet, litet knäppljud och det räcker för isprinsen.. hästen fullkomligt FLYGER ur mina armar. Där, börjar den riktiga utmaningen. När rädd häst, blivit rädd för något, som han sedan förknippar med mig och grimman. Men, jag gav mig inte. Minutrarna gick. 40. 50. 60. 70. 80…Nu grät jag en frustrerande skvätt i hästhagen. Så förbaskad. Och hungrig. Som en blandning mellan Ronja Rövardotter, Lotta på Bråkmakargatan och Pippi Långstrump. Vägrade ge upp. Gjorde ett sista försök. Nu. Nu fick jag komma honom nära. Trär på grimman. Känner segerkänsla som bara någon som försökt få tag på en häst, men inte lyckats på väldigt lång stund, förstår. Så svår balansgång.. vi vill att relationen ska stå före prestationen. Vill att hästarna ska vilja och tycka saker vi gör är roligt och viilja samarbeta med oss. Helst hade jag nästan ”gett upp” och lämnat hagen.. men det skulle ha varit innan hästen förstod att mitt mål var att ta fast honom. Nu hade jag redan visat honom det och då var det bara att vara lika ihärdig tillbaka.
Till sist kom vi ut på tur, han och jag. Smått ironiskt, efter pärsen i hagen, gick tölten bättre än någonsin och när vi ridit klart och Fjödur var fri att gå. Då stod han kvar där, med huvudet i min famn och njöt av kli och hästmammans pussar.
Det kan vara så jädrans extra-jobb-framkallande, nesligt och kruxigt med djur.
En kissekatt som är i slagsmål och ser ut som om tassen gått av. Så stressande och oroande för hela gården. Eller en jättejättestor häst, som gör utfall pga osäkerhet. En isig vinterperiod som ger hästägare magknip, av tanken att hästarna kan få just det, om dom inte kan röra på sig väl. Kissekatter som springer i rabatterna och gräver upp lökar och springer raka vägen in och tjavar över vita Finsoffan i Salen innan han lägger sig tillrätta och släpper päls så infernaliskt och lämnar bruna små söta tasspår efter sig. En häst som får en liten spricka i barfotahoven. En annan, som trampar av sig sin sko gång efter gång, med bara någon dags mellanrum. Utrustning som trasas. Eller som det vi tampas med nu; en Fjäder som kräver så mycket tålamod att vi näästan får dåndimpen.
Men alltså, jag kan inte med ord beskriva. Hur lycklig alla dessa djur gör mig.. och hela familjen.
Uppräknade ”skitsakerna” är såna petitesser. Ansvaret, dag efter dag, över att alla fyrbenta ska må väl… får oss alla att växa som människor och må gott.
Att den där lagårdsdörren är öppen. För att det behövs nu. Gården är levande. Det är så underbart.
Att vi varje morgon när vi vaknar, sätter oss upp i sängen och tittar ut och möts av sovande hästar som ligger så nära oss dom bara, bara kan.. som utslagna hjältar, alla tre. Att vi får chans att under varje dag, möta dom där djuren..
… lugnande blickar.
Mjuka pälsar att klappa.
Mular att pussa.
Att få se barnen bara växa, inifrån och ut, bygga sånt mod och ömsinthet, för djuren. När Lillan står och sjunger ”vad du är söt, min kära lilla ponny”, för sin lilla häst. Då smälter jag.
Så fantastiskt alltihopa.
Och kära nån som vi lär oss, jag och M. Vi kunde en del för snart ett halvår sedan.. ganska så mycket. Men kära hjärtanes, som vi lärt oss masssor på dessa månader. Inte förrän man äger djuren och har 100 % ansvar, så går det att lära sig hur precis det är. Jag nyper mig i armen. Förstår ännu inte, att den där Flickedrömmen blev sann. Och att jag på kuppen får dela hela alltet med dom bästa människorna jag vet.
Väldans vad mycket skitig jag är nu. Men inte sådärkollektivtrafik-inte-bra-skitig.. utan riktig-skit-skitig. Sån skit som liksom gör en glad i själen.
Ja, Gud i himmelen, så lycklig jag är för att denna pälsklingsdröm slog in!
Lantlivet och Flickedrömmen, alltså. Dra mig baklänges.
”Va!? Är det sant…? Ääär det fredag nu? Va va va?”
”ååhåå Maj Gadd…jag dunsar ner här jag.. och tom-glor…”
”..såhååhå skööönt…z.zzz..z.z…snark!” …..
….
En väldans maxad vecka möter fredag. Som preciiiis när vi skulle börja slappna av för helg, avbryts med ännu ett brandlarm och Team Drömgården fick jobba på lite till. Mannen var nere på lilla Coopet nere på byn och hade precis betalat, Fredagsmyset skulle bara packas i kassarna och vi skulle börja lugna fredagkvällen, tiillllsammans. Då gick det larm, M fick bara dumpa allt på affären men tacksamt hade vi snällmänniskor som hjälpte oss så att jag och barnen kunde få hem varorna och börja fredagsmyset.
Jag hade precis tagit på mig gympabrallan och skulle få pausa 200%-fokus-på-gullungar-veckan-lång-från-morgon-till-kväll, för att tanka en stunds energi bara jag och jag….hade faktiskt kunnat gråta en skvätt där och då, då jag är så slut efter denna vecka. Puh, alltså.
Utan våra inkomstkällor, som kan kombineras med varandra men som ibland hopar sig och är alla på samma gång.. utan dom, skulle vi ju inte kunna trolla fram så mycket Tillsammanstid här hemma. Vilket är det dyrbaraste vi vet. Så det ääär värt det, detta pusslande vi gör. Men vissa veckor kör det ihop sig såhär. HemmaMammalivet är mitt bästa… men när barnen är sjuka och sköra, är det ganska så uttömmande.
Så.. ja, ibland är det snudd på för mycket rodd och energi som krävs av mig och M. Nåväl. Nu är hela gänget samlat och vi håller tummarna för en lugn kväll och natt. Låt oss göra en Fransson….!
Senaste kommentarer