BILEN KÖR PÅ MIG OCH HÄSTEN!

Det är söndag. Jag och M är trötta i kropparna efter ännu en dag av arbete på gården tillsammans med hela familjen. En trötthet vi konstaterar att vi fullkomligt älskar. Och mår så bra utav. Det blir kväll och barnen går till världens absolut snällaste Farmor och Farfar. Medan föräldrarna hämtar varsin hästvän för att ge sig iväg på tur.

Vi rider från gården, förbi Tant G på andra sidan åkern och vidare i det nyslagna diket, alldeles vid åkerkanten. Korsar en väg och tar den lilla, lilla grusvägen genom byn alldeles ovanför gården. Solen skiner men vindarna är betydligt svalare än tidigare i veckan. Det är skönt, alltihopa. Vi bestämmer oss för att ta oss upp på berget. För att rida den turen behöver vi gå landsvägen cirka 50 meter. Vi rider helst där det är mjukt för våra barfotahästar, mycket skog och mjuka grusvägar. Men ibland ”måste” vi ut på ”stora vägen”, landsvägen, där det är 60 km/h som gäller. Vi går. Håller oss i kanten som vi sedan barnsben är lärda, fast egentligen har vi ju full rätt att gå mitt i det högra körfältet… vi sitter ju på två fordon! Men vi chansar inte förstås utan håller oss längst, längst ut i vägkanten.

Vi hör hur en bil kommer bakom oss. I hög fart. Vi hatar den här vägen. För ”INGEN” håller hastigheten här. Det kör timmerbilar i högsta hastighet och personbilar likaså. Ändå är det gulliga små skolbarn, hejdlöst med vandrare, cyklister, och vi ryttare som behöver använda den för att ta oss till mindre vägarna. Och alla har vi rätt att vara här. Och hastigheten borde hållas, eller hur?

Bilen kommer närmre. Och jag tänker ”det här går fort. och den saktar inte ner ett dugg!?”..

-då smäller det.

Bilen kör in i oss! Tuschar, rakt in i min vänstra fot. Benet sitter ju fast i stigbygeln och en ej skön vridning görS av knät. Backspegeln flyger av bilen. Det smäller nåt enormt. Foten gör ooont och jag hinner tänka tusen tankar på dessa sekunder.

Världens mest fantastiska häst, vårt Blå Berg som nu gör allt för oss, för att vi nu är hans flock. Han, drog bara åt sig andan och pustade ut, fast en bil alldeles nyss var påväg att klippa hans ben. Han skenade inte iväg i galopp, som hade varit det mest logiska av den upplevelsen. Likaså, höll lilla islandshästen, som är en Fjäder av rang, sig lugn. Det gör ont i min fot. Jag hinner tänka att den är bruten.. för att i nästa sekund förstå, att Änglavakten varit här. Jag kan kliva ner på min fot. Hästen står på sina fyra. Och de gulligaste människorna från lillbyn vi just ridit igenom, kommer springandes och undrar hur allt har gått och är så fantastiskt fina medmänniskor.

Det här hade kunnat gå illa, så illa. Men; -Allt. Går. Bra.

Mannen som aldrig någonsin skriker eller svär… är så upprörd och gör precis det. M var ju bakom, och såg eländet som skedde. Hann tänka att ”nu blir häst och fru ihjälkörda”. M är inte arg på mig, förstås… men på han som körde bilen.

Det fanns liksom inget mer utrymme att spela på. Ett par centimeter till och bilen hade klippt hästens ben. Det hade inte funnits någon Ikran här hos oss nu. Och hur jag hade mått, det vill jag ej heller tänka på. Jag kanske inte hade mått alls…. fy. Eller om bilen kört 30 centimeter längre till höger, hade vi varit änglar alla fyra. Det hade kunnat gå så, så, så illa. Med oss alla fyra. Mannen och islandshästen var ju precis bakom.. men dom är ett lite nättare ekipage… det är alltså dessa marginaler vi spelar på.

Alla är vi så chockade. ”Han körde på oss!?”.

Bilen saktade in därefter. Och ur klev en gammal, gammal farbror. Som först påpekar att ”det var bara backspegeln”. Sen kommer han på att fråga hur det gick för oss han precis kört på. Jag är så chockad och tänker att ”vi lever” och svarar därför ”det gick bra!”.. varpå han bara ber om ursäkt och sedan drar.

För 8 år sedan krockade jag och M med en älg på e4-an i hög fart. Bilen blev skrot och vi hade änglavakt. Enligt M, var ”det här så mycket vidrigare än det”.. tänk så naken och oskyddad man är till häst. Eller till cykel. Eller med ryggsäck på ryggen, vandrandes en sommarvandring. Fy farao, så illa det hade kunnat gå.

Tack Gode Gud, för att allt gick bra.

När jag slappande av efteråt, kom tårarna. Hur ska vi någonsin våga rida längs en väg igen? Aldrig tror jag. Jag letade nästan bilar uppe i skogen därefter, när vi då ändå beslöt oss för att rida en liten tur och låta pojkarna gå på lite och känna så att inte I kändes stel eller så..

Vilken helt fruktansvärt obehaglig upplevelse.

Visst är vi eniga om, hur otroligt viktigt det är med bra sikt när man kör bil eller annat fordon på vägen? Särskilt nu i sommartider, är det så många som rör sig längs vägarna… en liten landsväg, här mellan byarna, här ska vi hålla neeeeeer farten, snarare än upp, eller hur?

Idag kramas vi extra mycket. Livet är så himmelens skört. Kära nån.. bilen körde på mig och hästen…


Emmeli

Trädgårdsgodis, något som gett mersmak.. och Livets kretslopp!

Det poppar i trädgården nu. Som det vackraste av godisregn. Pioner avlöser varandra, först ut var denna hallonröda som jag fick en tuva av mor och far för några år sedan. Den har växt sig så stor och fin nu.

Och jädrans alltså, vad tjusigt det blev, med GRUS!

Något som gett oss mersmak, sannerligen.

Så skönt att slippa krångla sig fram med klippare, så vackert mot allt det gröna, så underbart ljud av trädgårdstur på grusgång… och. så. vidare. Älskar grus! Tror att det får bli mer av det här hos oss så småningom.

En tur upp på berget för att hämta hem stenar att lägga kring rabatterna, det är också på min Trädgårdsönskelista. Alltsammans, utan stress och press, bara en himla massa lust och lycka och känslan att ta hand om något väldigt kärt. Det här med trädgård, så dejligt!

Idag ska jag bland annat pyssla om barnens tomatplantor, ge dom större jordalyor. Och så längtar jag efter att rida ut i skogen.. hästpojkarna har fått vila sig igenom dessa varma dagar. Goda söndagsingredienser, va! Dröm, om ni frågar mig.

Samt, så ska jag ”bära in uterummet” då vi (äntligen!!!) väntar regn imorn. Sommartäcken och dynor till alla möbler, ska hivas under tak. Regn blir så fantastiskt bra nu när det är så förbenat torrt. Något jag för några år sedan inte skulle ryckt på axlarna lika mycket för, som nu. Önskar REGN, liksom!? Men jag älskar att nu leva nära naturen och faktiskt behöva bry mig. Vara med i kretsloppet. Känna lyckan över grödor som växer och gror, djur som har det gott.. men också det där skaviga, som vi inte kan påverka, som ändå ingår och som det bara är att förhålla sig till. Allt det där som också tillhör livet. Jag vill till exempel inte nu avstå från mina älskade hästar, bara för att vi har lite ”krux i lägret” (möjligt jag berättar mer, när jag har mer att säga.. just nu är vi i en lite orolig period men försöker förhålla oss och göra så gott vi kan för killarna..). Allt tillhör livet. Lyckan och oron och allt däremellan. Och det är så vackert, att få vara med.

Önskar er alla en god söndag!

Emmeli

Hur ni gör era egna supersega såpbubblor!

Det är väl inte bara vi, små som stora, här på gamla gården i norr, som gillar såpbubblor?

Löjligt roligt ju. Tycker mamman. Och barnen, tack och lov(!). Vi har provat lite olika recept genom åren, men nu tusan har vi funnit ”det bästa”. Självklart sänder vi det vidare till er, kompisar!

Sega såpbubblor

  • 3 dl ljummet vatten
  • 1,5 dl diskmedel
  • 0,5 dl sirap
  • 0,5 tsk florsocker
  • Klart! …. eller förresten! Vänta gärna ett par dagar, då och framåt är blandningen som bäst…

Ha en god lördag alla ni! Här hemma är det spännande förstår ni. Om en stund kommer pappan hem med något Bertilen kommer hoppa jämfota utav… och framförallt något som kommer underlätta för oss päron i olika bestyr här på gården. Kan ni gissa vad?

Emmeli

En nypa sig i armen-stund.

Jag kommer hem efter en lång, snabb kvällspromenad med min Minsting. Ja, dom andra två småttingarna somnade redan på vägen hem från sjön och alla timmar av bad och lek i den oerhört varma sommardagen. Lillebroren tog sig visst bara en powernap… man kan ju inte somna på riktigt utan ”kvälls-nånnie-nånnie” (amning…), ju! Efter vår tur kommer vi hem till det där;

Den skäggige som tagit ut alla hästarna och ger dom lite extragott kvällsfika och samtidigt passar på att raspa lite hästfötter och så. Synen gör mig bubblig i magen. Av lycka och tacksamhet. Tänk att vi får uppleva det här tillsammans.

M har plåster lite här och där på fingrarna. ”Man skär sig ju av raspen”, mumlar han. Den där fantastiske människan som förstås nu också tänkt lära sig hovar. Han är den finaste människan jag vet. Och den modigaste.

Fjädern. Som nu verkar trivas så bra här på gården. Sånt gör ett hästpäron glad.

Ponnyskrutt. Som vi köpte med vetskapen om att han kanske inte var så pepp på att galoppera pga av en liten stelhet i ena bakbenet…. men sooom han galopperar. Som en galning far han fram i hagen, i fullfräsgalopp.

Hej lillhjärta!

Han som pratar om tlakton (traktorn), dagarna i ända. Tänk om hans dröm skulle gå i uppfyllelse, det vore väl fräsigt? Och rätt så bra för oss.. som säger ofta, ofta att ”vi skulle haft en traktor”…

Det är varmt. Men inte sådär försmäktande varmt som mitt i dagen idag, utan bara skönt-varmt. Solen håller på att sjunka ner bakom berget. Junifärgerna är fantastiska. Hemmet badar i mjuka kvällssolen..

Stunden är så god. Att jag nästan inte tror att den är sann.

Känner att jag liksom måste krama om det där Blå Berget, allt jag kan. Han som gjorde mig till Hästmamma för första gången i livet. Som visserligen skrämde slag på mig till en början och gjorde att jag trodde att hästar inte var något för mig, ändå… och också den, som lärt mig så ohyggligt mycket och den som nu känns som min bästa kompis.. som jag säger ”kom nu gubben” åt och så kommer med huvudet sänkt, öronen framåt och säger ”här är jag!”…

Det blev så bra det här för oss. Hästarna och vi. I en salig blandning på vår gamla gård som vi älskar så mycket att vi kallar den för Drömgården.

Tack för Livet. Här och nu.

Emmeli

En ny liten rosenrabatt!

Hej på er denna varma, varma, vaaarma junionsdag! 32 grader här i höga kusten just nu. Vi lever lajvet och sommarlovar oss dagarna i ända!

Men nu hörreni, så går vi nerför den där verandatrappan och svänger vänster, tycker jag!

Snuddar vid den jättejättestora new dawn-rosen som jag hoppas kommer blomma lika överdådigt som förra året.

Sen går vi nästan in i en pion, som jag troor är en Shirley Temple… den har inte blommat mer än någon blomma hittills, men i år se ni! I år kommer den att blomma i massor! Lycka!

…och till sist nu då, ta en kik på nya lilla rosrabatten jag tvärgrävde för ett par veckor sedan. En spretig liten FarmorMormor-rabatt..

Den nya lilla Rosenrabatten! Eller snarare en Farmor-Mormor-rabatt, med lite av varje i.

Jag blev helt sonika så kär i ett par rosor som stod och glodde på mig där på blomsterhaket, att jag bara var tvuuungen att ha dom. Men hade ingen plats för dom. Men hej och hå, vad här finns plats, egentligen.. det svåra är att bestämma sig för vad vi ska göra av all plats. Oftast går det bäst att bara tvärgöra- börja gräva och se ”jomen det här blir bra!”. För allt blir ju bra, kära hjärtanes! Finns inga rätt eller fel!

Bonica.

En så otroligt söt ljusrosa ros som jag hoppas, hoppas ska må gott där mot varma väggen.. trots att vi nog är i gränsfall zonmässigt. Vi är zon 5..

Klätterrosen Flamentanz där till höger var ju tidigare själv mot denna vägg, men inte längre. Och till höger om den kommer ytterligare en ros som vi tänkte ska få växa och växa och skapa ännu mer rumkänsla där under äppelträdet. Det har blivit så himla trevligt där under nu. Och den där rosen till höger om klätterrosen, den som jag fick några spröt av från Storan för några år sedan, den kan bli stor som bara den förstår ni. Blommar i år för första gången, så fräsigt! Titta här!

Så söt ju!

Men ni ska få se mer av vad som gör mig bubblig i magen när jag tittar på den?

Visst är den helt otroligt vacker?

Ger mig Gotlandskänsla också.. den här finns i Botaniska Trädgården i Visby.

Leonardo Da vinci heter den.

Är så saligt lycklig över denna lilla rabatt.

Tänker att det nog kommer att hamna några fler perenner där så småningom. Nu dundrade jag ner lite av varje kring rosorna.. knallgula vallmo som fanns här som en utav två blomster (akleja den andra annars var här noll blomster när vi flyttade hit) och några plant tobaktsblomma från mor, en tuss akleja jag norpade från en annan rabatt och ett par dahlior hamnade också där. Ja ni hör ju. Ingen ordning på allting… eller ”feeling och lust som styrning!”… näpp,det finns inga fel tänker jag, när det gäller trädgård. Så otroligt befriande och roligt! Bara köra och se vad det blir. Blir det knasigt så får man fundera ett varv till och göra annorlunda till nästa gång.. ”resan är målet!”, visst!?

Önskar er alla en skön, skön junikväll!

Sommar, sommar, sommar…

Emmeli

Sommarlovande Måndagshälsning!

Sommaren.

Som den gör oss gott. Och idag, när det varit Tillsammansmåndag för oss här hemma, har det känts som sommarsemester. Som vi längtar efter det där långa, långa pärlbandet av alla-hemma-dagar.. men tills dess, njuter vi av Sommarlov jag och barnen och alldeles snart får pappan lång Sommarsemester.

Vad vi fyllde vår senaste junivecka med?

Vi tog måndag med after-2-årskalas-känsla. Bönderna jobbade på och vår utarrenderade lägda slogs. Vi hade vilsamt, lunkande tempo först… sen hittade jag mig själv ivrigt rensandes ris och ogräs, mossa och annat som täckte över stenmuren som omringar vår gård.

Hej alla vackra stenar!

Den ena makalöst vackra junikvällen, efter den andra.

Brandispappan hade jour och jag nattade ungar på biltur en utav kvällarna. Lite av en sommartradition just kvällen på jourveckan när pappan är iväg på lång brandövning och jag liksom inte får med mig alla tre barnen själv i vagnarna..

Vi susade iväg till Förskolan och Storebroren fick säga ”glad sommar, tack för allt och vi ses!”, till fröknarna. Han har varit där sådan liten del ju och nu sista månaderna har möjligheten inte ens funnits om vi hade velat, pga Skitviruset. Så det var nästan lite blygsamt att hälsa på. Mor hoppas att inte glappet från bara-hemma-mys till skolan fem dagar i veckan (kära hjärtanes!!!), ska bli för chockartat till hösten…

Vi var till Mäjasjön och badade med kompisar. Så skitmysigt. Och titta vad jag hade i famnen… min tvåårige prinskorv, som ju är min bäbis. Och så lilla H, som ju är bäbis på riktigt och så gossig att det inte är klokt. Synen av småvänner på löpande band, springandes från sjön, var sagolik!

En dag regnade det. Så välkommet på alla sätt och vis. Jag passade på att vika det där hiskeligt stora tvättberget. Och så bakade jag ”lite bullar”…av en ”liten, nätt deg”..

Vi fixade hemmet Midsommarfint. Men småpauser då och då är guld. Som en kaffekopp bredvid kurrande katt, med älskad utsikt över åkern.

Guldstunder i mitt Mammahjärtat. Pärlande med Skrållan. Pusselbygge med Minimannen.

Vi firade Midsommar. Tjusig midsommarstång, va!

Kalasfix! Så barnsligt roligt sådant. Glass- och minimarängmakeri. Ballonger i favoritfärger. Och servetter att göra en enhörningstokig lilltjej lycklig med.

Det var Årets Ljusaste Dag.. och vi firade vår älskade dotters födelsedag.

Dagarna som går, det är livet. Är så enormt tacksam att vi är där vi är. Att vi har möjlighet att fylla våra dagar med liv på det sätt vi önskar och mår som bäst utav. Det är en så god känsla… att vara här där vi strävat efter att få vara, på det sätt vi alltid önskat. Tillsammanstid, trygghet, lugn, närvaro. Alla gånger före stress för klirrande kronor in på ett konto…

..

Nya veckans sommarloviga önskeplaner:

Njuta av älskade sommarlovsdagar! Morgnarna och kvällarna, så magiska. Plocka blommor vid vägens kant och bada i sjön. Och äta glass, förstås!

Fortsätta den pausade renoveringen av övervåningen! Nu har det varit tid för väldans mycket trädgårdsfix, andra små byggprojekt och så några kalas på toppen! Men nu, nu tusan är vi renoveringspeppade så det står ut genom öronen på oss!

Ta han om Vinterhagen! Mocka i oändlighet, röja bort en rishög, rensa från skräp som krupit fram ur marken osv..

Sända er hälsningar! Har så himla mycket jag vill dela med mig av till er. Ni ska få se nya lilla rabatten bland annat!

Rida! – förra veckan jobbade vi med hästarna här hemma kring gården. Nu är jourveckan förbi för mannen och långa skogsturer är efterlängtade.

Åka och hämta hem en present! Som Juni bara fick i ord på sin födelsedag. Något hon kommer uppskatta massor!

Träffa mor och far, barnens Mormor och Morfar. Älsklingarna!

Ha en alldeles oplanerad helg… för första gången på jag vet inte när.

Ta hand om er och må så gott ni bara kan i dessa junidagar!



Emmeli