Så odlar jag luktärter!

(Inlägget innehåller reklam för Impecta!)

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är 28082019-IMG_8571-682x1024.jpg

Förra året provade jag ett nytt sätt att odla luktärter. Och kära hjärtanes, så enkelt

och finurligt det var och så vackert och LYCKLIGT resultatet blev. Odlingsråden jag följer, hittar ni HÄR.

Impecta har fortfarande 3 för 2 på luktärter i några dagar till, kom direkt till kampanjen HÄR! Det här äär ju en utav livets blommor, alltså!

Det är tisdagkväll i gamla gården i norr. Jag och barnen har haft ännu en dag tillsammans. Jag blir en blöt fläck när jag tänker på hur vi får spendera dagarna tillsammans. Nu ska den här mamman ladda för nattning av tre små kottar… är så trött att ögonen går i kors!

Ta hand om er! Norpa åt er alla guldstunder ni bara kan i livet. Stanna in, vetja. Visst kvittrar fåglarna vackert nu? Och solen värmer gott mot kinden? Har ni känt att det luktar hundskit ur dikena och att man till och med av den stanken blir lite nipprig, eftersom det betyder vår på intåg? Kaffekoppen, smakar så gott utomhus nu, likväl på korta jobbrasten, som under Hemmamamma-melliset, har jag hört!

Emmeli

Måndagshälsningen!

Heej i måndagen!

Åå, knas-jag är nästan lite sorgsen idag, på ett små-skämtsamt sätt, bör tilläggas. Jag ville liksom aaldrig att förra veckan skulle ta slut. Ni vet, efter sjukstugor och låg energi… så fick vi en riktig pang-vecka! Vi kikar tillbaka på den, vetja!

Tillsammans med Lillebror startades veckan på helt enormt gulligt vis. En ponnytur med miniryttare- Världens snällaste ponny och världens coolaste Minsting. Mammahjärtat bubblade av kärlek och lycka!

Det blev vardag och HemmaMammaliv med pappan på arbete och vi andra här hemma. Vi roade oss kungligt, i världens bästa sorts Corantän… en dag piffade vi till det och tog lunchen i Salen! Mäkta uppskattat!

Vi gympade på köksgolvet och firade med nybakt kaka ute på bron därefter. ”Det här är livet”, konstaterade dom, småttingarna. ”Mamma, det här ÄR livet!”, sa Juniflickan igen.

Jag sneglade på hästarna från övervåningen. Islandshästen fick sin tapp-sko påspikad ännu en gång av bäst-Hovisen, och allt kändes bra i Hästmamma-hjärtat. För övrigt, helt ofattbart att jag har äran att kalla den där hästen min. En egen islandshäst som alltid har varit drömmen.

HemmaMamman fullkomligt sprutade ut energi och kunde ge barnen den ena fräsiga dagen efter den andra. Vilken ljuv känsla. Barnen kräver inte alls någon nivå av energi, inte så. Mest att det är så härligt för mamman, när orken finns i massor. Här kändes vi våren i oss och hade just kånkat fram cyklarna från lagården och premiärcyklade, första gången för våren.. eller som för Bertilen; första gången i livet. Min rygg var halvt av efter den där stunden, med dragande av en cyklist och puttande av en annan, samtidigt. Meeen vad gör man inte för dom små liven och deras leenden? Jo, ALLT!

Jag påbörjade Vårstädning. En sån där som inte alls behöver gå i ett knyck, men som görs noggrant, in i skåpar och vrår, ni vet. Medhjälpare hade jag förstås!

Veckan bjöd på ridturer som gjorde själen så enormt lycklig. M var med på en tur, fina Svärmor på en annan. Och så gav vi oss ut själva också, lilla Fjädern och jag. Ser ni hur trött Ikran kände sig efter ena turen? ”Jag lägger mig här på dig, kompis!”, sa han till Fjädern och chillade på hans rygg..

Ponnyn hängde med på barnvagnsprommis förstås och det är ungefär hur charmigt som helst.

Det blev helg och jag njöt av nyplanterade vårlökar och var visst uppe skittidigt, väckt av ljuset och lillprins, bakade Mammabröd att bjuda gänget på till lördagsfrukost.

Ny snö la sig över Drömgården och Helgönskningar uppfylldes hos stora och små.

Efter ridturen tillsammans med Svärmor, dukade vi upp till mammabröd- och bullfest ute på verandan. Farfar kom också.. och utan att varken M eller jag hunnit blinka, fylldes eftermiddagen med att Storasyskonen pep till farmor och farfar, jag och M (tillsammans med lillprins) fick ännu fler renoveringstimmar och kvällen spenderades hos svärisarna. Lördagsmys med Svärmorslagad middag OCH ett träningspass med deras fräsiga träningsgrejer. Alltså…. Lördagsmys med Emmelis mått mätt.

Söndagen ägnades åt bland annat det där; Byggstäd för renoveringsfrun, av ännu ett rum som Snickarmannen nu hunnit rikta och skiva väggar utav. Efter att ha röjt ut gojset, så premiärlekte ungarna i Storebrorens rum. Vilken känsla!

Vi avslutade helgen med Världens enklaste och godaste Fiskgratäng till middag, med vitlöksfrästa harrisar till! (Recept HÄR).. innan vi stupade i säng, skönt trötta, hela gänget. Kära hjärtanes. Så förbenat lycklig över att få bo här, på vår lilla alldeles egna plats på jorden.

Ny vecka är här! Konstiga tider pågår, minst sagt. Vi tar en dag i taget. Och skapar dom med tanken att må så gott vi bara kan, här och nu. Jag har sådär bubbligt mycket energi just nu, vaknat ur Vintervilan liksom och blir pirrig i magen av att tänka på hur mycket härligt som väntar oss nu och framåt (trots oroliga tider!).

Veckans planer:

Leva HemmaMammaliv med tre älskade ungar som gör mig absolut helt slut tills landa-på-kudden-om-kvällen-tid är, meeen ooh som dom skänker mig lycka och livetpirr, varje dag!

Fortsätta förså och storstäda klart andra halvan av kökets lådor och skåp.

Prova ett enkelt men fräsigt påskpyssel tillsammans med barnen!

Hjälpa hästarna av med lite vinterpäls. Maj gadd, som alla våra fem lååånghåriga djur fäller hår nu. Puh.

Motionera! När det är Brandisjour för mannen, är det klurigt att få till långa, snabba rundor.. då behöver jag ha med mig alla barnen. Men, det finns baaara möjligheter, eller hur!? Min kondisträning, som oftast är långlöpning (äälskar att springa!!), får dessa veckor bytas ut mot exempel cykling. Löpintervaller, nära gården, funkar också fint! I övrigt tar vi oss ponnyprommisar och gympar hemma på köksgolvet.

Det är (som sagt) jourvecka för Brandispappan… likamed omöjligt att planera något, egentligen. En vardagkväll där vi i vanliga fall kan fylla med en ridtur, renovering och tillsammanstid.. kan fort bytas mot att pappan flyger ut genom dörren och eventuella planer bara suddas ut. Jag kan tycka det är så himla drygt med den där jouren ibland. Den här veckan känns som en sån. Blä. Men ändå; HEJA HEJA M, vilket otroligt viktigt uppdrag han gör! Brandisfrun ställer upp på premisserna med 200 % barn-ansvar osv. <3

Tänker sända er hälsningar om min Vårviskande grejsarlista!, om Hur jag sår mina luktärter! ett Klassiskt Bro-fika kan också sitta fint, tänker jag! .. och kanske ni ska få se synen av något som fortfarande känns som en saga? Oavsett; Är så himla glad att ni hänger här inne med mig!

Renovera! Tjoho! Som det flöt på förra veckan! Nu är det ett litet rum kvar som ska riktas väggar i och skruvas skivor i. Med tanke på brandisjour sätter vi ribban på rimlig nivå och tänker att allt bortom färdig-reglat litet Juniflickan-rum, är bonus! .. jag påtar med mitt där uppe när stunder ges. Grejar med taken, byggstädar osv. Kanske hinner vi fram till målet att putsa murstocken till helgen?

-Att ha öppet hjärta! Ta en dag i taget. Tiden som är nu i livet, för oss alla, är otroligt speciell. En tid vi förmodligen aldrig kommer att glömma. Men allt ska bli bra. Bara vi tar våra restriktioner på allvar. Håller oss hemma i den mån det går, hjälper en snuvig granne med handlingen, ringer ett extra samtal till darlingen som sitter på ensam kant, TVÄTTAR HÄNDERNA..och knäpper händerna, förstås och litar till att vi ska klara oss igenom denna prövningens tid, TILLSAMMANS. Ok?

Önskar er alla en god marsvecka! Virtuell kram till er…!



Emmeli

Hur går det på övervåningen? En mars-rapport!

För ett år sedan var trappan ännu inte igenbommad och den nya trappuppgången framsågad. Det fanns förstås ingen ny trappa på plats, vi klättrade på stege i månader. Spånet låg kvar i alla golven. Taket var inte helt på plats. Vindsluckan var satt sådär tvärs över (ser ni?), med tanken att vi skulle behöva använda den mycket. Inga golv var förstås lagda. Ingen slang dragen. Ingen el kopplad. Inga väggar reglade. Eller gipsade. Eller spacklade. Eller tapetserade. Osv. Här älskar vi att titta på före-bilder, då blir vi peppade. Så, här kommer en drös bilder över hur det ser ut just nu.. bilder som förhoppningsvis snart är härliga före-bilder..

Frågar ni mannen just nu, är han nog mest nöjd över vad ni ser här, det han påtade med för ett par veckor sedan; nä. just det. Den syns knappt. Den där fula luckan vi hade satt tvärsöver taket.. den gjorde att snickarmannen låg sömnlös (nej, inte riktigt)..och beslöt såga ur taket, paja det alltså. Flytta luckan, klä in den med takpanel och trolla bort den. Se så tjusigt!

Ett stycke borttrollad vindslucka.

De allra flesta väggar börjar vara raka och redo för gips. Det är såhåhå otroligt mycket arbete bakom det här att jag inte ens tänker ge mig på att försöka räkna timmarna. Bara grejen att det LYSER en lampa, som är kopplad i väggen där borta!! EL, i vår drömgårdsövervåning!

Ok. För att ni inte ska bli helt snurriga. Så står vi alltså i långa korridoren nu. Med rum till höger och vänster. Totalt sex rum. Här till höger är vårt sovrum. Som nu står och inväntar samma stadie som sig själv, hos dom andra rummen. Lite längre fram, kommer barnrummen till höger och vänster;

Junis rum till höger och Sixtens rum till vänster. Bertilen får vänta med eget. Låt oss gå in i Junis rum, där framme till höger!

Nu står vi i Junis rum, tittar ut till korridoren och vidare till Sixtens rum.

Där inne, i Storebrorens rum, hänger Snickarmannens verktygsstass, det är nämligen där inne som M jobbat denna vecka.

Vi försöker komma på hur vi vill att framtida lampor ska stå och hänga. Tack och lov är vissa ställen givna. Men ibland kliar vi oss i huvudet och undrar. Kära bekymmer..

I ett timmerhus där precis inget är rakt åt något håll, tar varje riktning av väggsnutt, timmar (!) att göra. M handhugger timmerstommen och jag är så imponerad över hans idoghet och totalt frånvarande av rädsla att prova nya saker. Han renoverar vårt gamla timmerhus. Förstås för sin första gång i livet. Och gör det så imponerande att den här frugan inte har den minsta plan på att hålla tillbaka kärleksströsslandet.

Det finns många fräsiga verktyg.. och jag tror snart att ”någon” har ett helt komplett snickeri. Men! En trådrulle, slår många fräsiga verktyg i reglandet av detta gammhus. Ser ni trådrullen?

Väggriktningar tas och det shimsas.. i smärre oändlighet. Just här i bild, behövdes inte mycket shimsande alls. Sånt är tacksamt, när det någon gång inte tar fullt så lång tid..

Hej hej, blivande värmesystemet! Vi har samlat på oss ett lager med gamla radiatorer som är tänkt sitta där på övervåningen.

Det lindrevas kring fönster..

Jag går ut i korridoren igen.. hela våningen badar i sol. Jag fantiserar om ljummen sommarkväll.. med nyplockad trädgårdsbukett. Att få ställa där, där framme vid fönstret. Jag tänker placera det där halvmånebordet jag auktionerat där, nämligen. Kanske blir det så, nu till sommaren, kanske nästa.. det får vi se.

Korridoren är 11 meter lång och egentligen helt färdigriktad (då saknas det med andra ord ”bara” gipsskivor och spacklande innan vi är beredda med tapeter, tjoho!!).. men ni ser lilla snutten här till vänster? -där ”vågar” vi inte sätta igen ännu då vi inte bestämt oss för om det ska sitta en eller två lampor där.. som sagt, kära bekymmer..

Team Drömgården har äntligen efter sjukan haft god energi senaste veckan och medan det donk-donkat där uppe, har någon annan roddat familjeruljangsen, ni vet. Teamwork på hög nivå! Allas insatser är lika viktiga. En liten klapp på axeln till mig själv och alla ni andra renoveringspartners som delar upp det såsom vi, att den ena gullar ungar och ruljangs (tvätt, städ,mat osv..)medan den andre snickrar… snart, snart kan vi hänga där uppe på våningen och påta alla tillsammans, det blir fräsigt!!

Så. Då vet in, hur det går på övervåningen. En mars-rapport! Vi ser ljuset i tunneln och tänker oss tapetsering mest överallt, snart snart snaaart…

Hoppas att er lördag blir fin! Här har alla i familjen fått önska en grej vi vill fylla helgen med. Vi gissar att Bertilen önskar utelek, som han älskar. Jag önskar ridning och ska möta upp Svärmor efter lunch när Lillebroren sover, för en tur tillsammans med henne och våra stora hästpojkar. Någon önskar påfylld tank till sin fyrhjuling för nya turer. En annan önskar leka med sin dockvagn. En tredje önskar ”renovera klart övervåningen!” (HAHA, sån humor på den skäggiges önskan…!)

Emmeli

Det här ger hopp!

Det blir fredag och solen bara vräker sig in i hemmet. Det är så själagott att ord ej finns, eller hur?

Vi tittar ut på det nya snötäcket som lagt sig under natten innan vi dukar fram frukost. Havregrynsgröt, äppelmoset gjort på hemäpplena och rostisar. Och en stor kopp kaffe till mamman. Sen blir klockan 09 och vi ringer MammaMormor och PappaMorfar, för dagens lägesrapport och kärleksgivande genom facetime. Tack och lov, säger vi. För teknikens under, att vi kan ses… fastän vi inte kan ses, just nu.

Jag och barnen ger oss ut på gården. Det är en helt makalös marsfredag som bara ännu har börjat.

Vi hämtar lillponnyn. Och slirar oss ut på tur. Småsyskonen chillar i Snabbvagnen och Storebroren rider som en värdsvan lite miniryttare. Chippen knatar på. Tvärnitar ibland, som för att meddela att han faktiskt äär en lillponny och då behöver man få utlopp för en viss dos tjureri. Det bara är så. Sen travar han i kapp på sina söta ben.

Dagen rullar på och pappan kommer hem för långhelg och jag får ge mig ut på springtur, den första efter sjukstugan och livet känns bara så himla gott. Det känns förskräckligt tungt och känslan är ”Jag tar mig knappt framåt”, men hey! Det som räknas, är att jag gjorde det, att sjukan är veck och så vidare.

På toppen fick jag fredagsblommor av han jag älskar mest. Hade ju bett honom köpa vårlökarna, men förstås överraskade han med rosa tullisar också. Fina M.

Gav mig ut i hästhagen och snöt åt mig lite hö. Knipsade några björkkvistar.

Lillebroren undrade varför i allsin dar jag hade ”Chippes” mat inne..!?

Jo. För vips! ..var där vårens första lilla blomsterarrangemang. Som viskar om vår och påsk-tider, eller hur?

Det här ger hopp. Det är Vårdagjämning idag. Det kommer en vår, trots allt.

För ja, förstås; mitt i allt det där ”å vad livet känns gott!”, så är det så mycket mer som pågår, som alltid… men förstås en välda massar tankar på rådande virustider. Som barnen lätt får både mig och M att glömma med sin bekymmersfrihet… men som ändå pyr, där under någonstans, hela tiden.

Men tillsammans, ska vi klara det här. Vi kan göra det bästa av situationen. Försöka hjälpas åt. Ringa till grannen och erbjuda handlingshjälp. Face-tima den där darlingen som är efterlängtad och långt borta. Ta tiden som ges till att landa, tanka, fundera… och kanske känns livet i oss, när tempot tvunget måste dras ner? … Vi kan, om vi är krya, vara ute och njuta av friskluft. Och vårvinter. När mars är mer än charmant!

Ta hand om er. Fin helg önskar jag er, mitt i allt!



Emmeli

Måndagshälsningen!

Hej i måndagen, alla ni!

En liten upp-och-ner-vecka ligger i ryggsäcken.. vi tar en titt innan vi blickar framåt! Veckan som gick, fylldes med..

Veckostart och den alldeles jättevanliga veckohandlingen. Matlista skrivs och varor handlas.

Jag bjöd på uppstekt köpespalt till lunch en dag. Jubel över att efter envisa sjukstugan orka ta sin skål och gå uut i solen och äta.

Sakteligen började livet återvända till oss. Febern, som med varje barn hade kommit till baka 2-3 gånger, hade nu äntligen gett sig och minstungen var i sitt röjar-esse igen! En syn jag njöt enormt av.

Den här långpromenaden var god! Alldeles innan mannen skulle åka iväg på hockey-jobb (han jobbar med själva tv-produktionen och är den som är ljudansvarig över det ljud vi som tv-tittar hör, när han tar uppdrag inom detta).

Hästarna kelades och fick fötterna kollade. Fjödur fick sin tapp-sko påslagen igen och allt var hästfrid och hästfröjd… tills dagen efter, när jag fullkomligt höll på att tappa hjärtat ur kroppen. Fjödur hade då klättrat upp på foderbordet, fastnat med fötterna i slowfeed-nätet som är över balen och stod där i lugnan ro…kom ju inte loss, men hade ingen panik. Förrän, som den förskräckta själ han är, vi människor närmade oss och skulle hjälpa honom. Han slet så jag trodde hans ben skulle lossna. Bland det otäckaste jag sett. Tack och lov gick allt bra. Mannen spikade på en högre sarg runt foderbordet och Fjödur har inte gjort liknande knas något mer.

Torsdagen var jag så himla låg i energi och sinne. Allt kändes övermäktigt. Som det kan göra vissa dagar. Nu visste jag att det berodde på att jag var helt slut av oro… över det rådande viruset och över mindre sömn när mannen kommit hem seeent på natten… men, hur det var så tråcklade vi oss igenom dagen, jag och barnen. Friskluftade oss, torsdagsstädade och bäddade rent. Kändes som en kram alltihopa. Lite naggellacks-piff satt fint också!

Plötsligt kändes det så nära fredag och helg. Jag badade barnen och serverade fruktbitar i massor. En film och myset var ett faktum. Skittorsdagen var bortglömd och vi somnade gott tillsammans.

Det blev fredag och planerna som var, att M skulle jobba borta under helgen med hockey-slutspelet, ströks. Och jag, trötta frugan, sa det kanske inte högt men loooog inombords över vetskapen att vi skulle få vara hela familjen tillsammans under helgen. Fredagsmyset med ridturen upp på berget, var magi! Tänk att det här är Hemma, liksom. Älskade Höga Kusten!

Vi firade två sötnosar i våra liv!

Hade många lugna, energitankande timmar. Och Svärmor gjorde det möjligt för mig och mannen att ta ännu en tur tillsammans. Så drömmigt att jag fortfarande inte kan förstå att varken hästarna är våra eller att det faktiskt var sant att vi red bredvid varandra genom skogen, den där skäggige och jag.

Stor och liten. Svettig och svettig. Där den ena är stor och piggelin men ändå så mycket lugnare än den där lille Fjädern som har så mycket fart och fläkt i sin lilla kropp att det inte är klokt. Älskade djur, tack för att vi får rymma iväg från alla världens bekymmer med er!

Vi tar måndag med hoppfull känsla! Vi bara måste ju råda bot på denna virushärva, tillammans, eller hur!? Solen skiner och jag känner mig tusan pirrig i kroppen. Som en katt som sträcker på sig efter vinterns långvila, kisar lite mot solen men nu börjar bubbla av energi!

Veckans planer!


Njuta av att energin är oss alla (typ helt och hållet) åter och skapa mysiga dagar för gullungarna! Tänker mig en blandning av innepåtande, fyrhjulingskörande och ponnygosande.

Motionera! Tar det lugnt, än om benen vill springa.

Karantäna. Ja, jag tänker att ”kan man dra sitt strå till stacken, så är det bra”. Jag och barnen behöver inte vara ute och ränna med minsta snornäsa på byn, än om jag inte tror att vi har haft/har Corona-virus, men däremot för att det är så himla onödigt att sprida runt minsta smitta i dessa ovissa, röriga, oroliga tider. Och förresten? Eftersom vi inte fått testa oss, kan vi ju omöjligt säga heller.. om det var en rejäl säsongsinfluensa eller annat?.. tänk om det var det jag och B drog hem från huvudstaden och hem till vår familj för ett par veckor sedan? Vi karantänade på direkten vilket känns väldigt bra nu i efterhand.

BÖRJA FÖRSÅ! Jag är så orimligt pepp!! Blir lycklig av den där högen med fröpåsar. Glömmer bekymren och känner bara lycka. Försökte påbörja tomatsådd i helgen men katten hade pissat i min jord (uuuäh!) så det fick vänta. Men i veckan, då tusan! På onsdag tipsar jag er om något blomster-drömmigt också, missa inte!

Städa några lådor och skåp. I vanlig ordning, en smygande vårstädning med start under vårvintern, så är det kanske någorlunda avprickat när tiden för uteliv tar vid fullt ut och man inte vill vara inne och påta ett endaste dugg. Jag längtar som en galning efter en inplanerad dag att städa Gårdshuset. Det ser alltid som stryk denna tid, då vi hivar in allt möjligt skit där under vintern. Att rensa, hiva iväg, skänka bort, slänga.. det är ju en helt enormt härlig känsla ju!! Eller vad tycker du?

Rida! Jag förstår det ej ännu, att denna syssla tillhör vardagssysslorna nu. Vintern har varit taskig och bjudit på för mycket halka, vi har gjort det bästa av situationen. Men underlaget nu, är en snöig dröm att pulsa oss igenom upp på berget intill gården.

Renovera! Så många veckor som gått nu det senaste, där vi inte gjort ett dyft. Så har livet varit liksom. Men i veckan kanske vi både har ork och hinner påta lite, hurra!

-Ni får hänga med på alltsammans, både här och på instagram. På instastories (HÄR) är vi väldigt flitiga!

Tand om er, allt ni kan! Så hörs vi om ett litet tag igen.



Emmeli

En överraskad Miniman!

Jag är överväldigad över responsen på mina senaste ord här inne. Inkorgen har svämmat över av peppiga, kloka och varma hälsningar från er. Oj, så roligt! Jag tycker så om när vi kommunicerar, diskuterar och funderar tillsammans.
Och nu, tänkte jag helt sonika dra en bit bort från oron och eländet som råder ute i världen. Bara glömma skiten för ett slag och berätta om något gulligt.
Ni vet, precis i linje med vår livsfilosofi som ni läste om HÄR, så är både jag och M för att ha barnen med i vårat livet-tänk. Inte för att vi tvingar dom att sätta sig upp på morgonen och säga ”å vilken ynnest med en ny dag”. NEJ. Men att redan från barnsben öva på att inte ta saker för givet och att vara tacksam, det tror vi bara gör så gott.

Våra ungar är inte vana några dyra hittepå, som sagt. Dom är däremot bortskämda med två föräldrar som orkar leka och härja, som bjuppar på frisklufttimmar varje dag och en liten utlfykt med varm chokad i ryggsäcken, är fest så det förslår.. om det så är att vi är precis i utkanten av vår egen gård och inte längre iväg än så. Barnen blir helt överlyckliga över att få ett kex-paket på lill-coop. Dom är vana med mammas hembakta i alla lägen, att något köpt från affären, tillhör lyx. Att forma små tacksamma själar ser vi bara som något positivt. Positivt, att ungarna är nöjda över lite, för då är dom med andra ord nöjda över väldigt mycket. Och positivt också, att från start få ungarna att förstå att det här med att köpa och dona, inte bara görs hur som helst, både med tanken på plånbok och miljö.

Nu var det så, att vår äldste plutt, Minimannen, i flera år drömt om att få En fyrhjuling. Vilken önskan, va?

Men ALDRIG i livet, sa både jag och M till varandra.. när vi första gången diskuterade tanken på att ge honom en sån när han började önska sig den. Det var givet, att S fick börja spara till den själv och att det fick ta sin tid, liksom. ”Vi har inte råd att ge dig en fyrhjuling hur som helst”, sa föräldrarna i kör. Minimannen förstod, på momangen. Han är den klokaste på jorden.

Så för ett år sedan, när han skulle fylla fem år. Önskade han sig bara ”pengar att spara till en fyrhjuling” i födelsedagspresent. Drömsparandet hade han redan året innan börjat med, men fick nu en rejäl skjuts. S har därefter sparat och sparat, fått någon slant när han ”jobbat med farfar”, hjälpt granntanten, pantat burkar och förstås sparat VARENDASTE glasspeng han fått från morfar under året. För några veckor sedan räknade vi ihop kronorna i sparbössan och jag förklarade på femåringsnivå att ”nu har du råd med en halvbra fyrhjuling.. en sån som kanske bara håller ett litet tag, sparar du lika länge till, har du råd med en bra en som kommer hålla länge”. Minimannen fann sig i det och var beredd att spara ännu en lång tid.

Troor ni, att jag och hans pappa var pirriga i magarna under 6-åringens födelsedagsmorgon, när vi släppte ut födelsedagsbarnet att leta efter ett långt snöre på gården..

..som ledde honom till;

En alldeles egen liten fyrhjuling!!

En begagnad förstås. Så rejäl liten maskin. En obetalbar min på Minimannen. ”Jag fick en fyrhjuling! Jag FICK en fyrhjuling!!”. Förstås tömdes spargrisen sedan och innehållet hamnade hos mamman och pappan, så även dom önskade födelsedagspengarna som Storebroren hade önskat sig från nära och kära även denna födelsedag. Med andra ord hjälpte vi päron S med att ordna denna brum-brum, och hjälpa honom i mål med sista slantarna, det största jobbet har han gjort själv!

En liten genomgång av vrålåket. Var omöjligt att säga om det var pappan eller lillungen som var mest pepp. Det lyste om dom båda. Här var det väldans koncentrerat, för att ta in allt vad pappan berättade.

”Det här var den bästa födelsedagen någonsin!”.

Iväg det bar. Och i ett knyck har den där lilla människan blivit en räserförare. Han har slirat runt på åkrarna kring gården och brummat lillvägen fram och tillbaka jag vet inte hur många gånger.

Lilla vännen, som han sparat och sparat. Så väldigt roligt att få hjälpa honom i mål tidigare än han någonsin trott. En överraskad Miniman, sannerligen!

Det är alldeles för mycket i vårt samhälle som går alldeles för fort för människans bästa. Varför ha så förbenat bråttom jämt? Om det så handlar om att lära oss saker, att renovera, att vinter ska bli vår, att kunna köpa en drömpryl (hellre ett knasigt lån liksom, än att spara ihop!?) och så vidare. Den här födelsedagspresenten kommer S sent att glömma. Och ni mår tro, att han svävar på brummande moln ännu och är sådär tupp-stolt över sitt åk. Vad han längtar efter allra mest med denna brum-brum? -Att MOCKA VINTERHAGEN, förstås! Som den äkta lite minihästbonde han är!


Emmeli