Nu är du här. Vårt älskade lilla knyte. ”Lillevän” som din Storebror säger.

Fortfarande, så makalöst ofattbart och svårt att sätta ord på livet just nu. Men jag ska göra ett försök att berätta lite nu, för jag vill ha dessa dagboksrader sparade.

Mitt i allt Bäbissnusande, Första Natten Hemma och synen av Storebror tillsammans med Lillasyster och så vidare.. så börjar vi såhär; Att berätta om När Lillan Kom Till Jorden.

21062016-IMG_0601

Det var i ljusa Juninatten, mellan måndag den 20e och tisdag den 21a Juni. Klockan var 03.30 ungefär. Jag vaknade och gick ett varv genom huset, det var så ljust och vackert där utanför. Jag la mig igen och läste om fullmånar, bäbisfödslar och sommarsolstånd. Kl.03.55 knackade det till, så att jag tydligt kände och tydligt hörde. Två knack, följt av ett litet vattenfall och en (äntligen!!) nu-är-det-på-riktigt-värk. Jag väckte M och sa Nu gick vattnet!! och nu kommer det gå fort. Det känner jag!. Varpå M liksom flög upp och rusade runt i hemmet som den yraste jag skådat. 03.56, en minut senare, hade vi lyckats ringa BB som, med infon att vi klockat förvärkar i flera kvällar, hälsat oss direkt Välkomna in! 

I ett knyck var Litens farfar här och hämtade lillvän och hans Jag-ska-bli-storebror-packning.

Jag och mannen drar iväg, värkarna är täta och jag är otroligt fokuserad. Natten är så vacker och mil för mil tar vi oss norrut. M klockar värkar, kör koncentrerat, samtidigt som han strösslar sin fru med peppande ord. ”Du är grym”, säger han. Varpå jag peppar mig själv, mitt i det onda som jag så längtat efter (galenpanna!) med orden; Tack Detsamma. Och. Jag kan det här. 

Precis som Sisten skulle ha sagt.

Vi är nästan framme, när vi blir fast i ett vägarbete. Värkarna blir tätare och tätare och vi kan inget annat göra än att stå i bilkön och vänta på att ljuset ska visa grönt och lotsen ska möta upp oss. Onödigt spännande…

Till slut, efter minutrar som som kändes som 6 evigheter, kan vi åka vidare.

Framme på BB regnar det ont, men jag behåller fortfarande samma lugn, som jag för allt i världen inte vet hur jag lyckades med. Jag var mitt uppe i något jag längtat, väntat och peppat inför. Helt enkelt så. Andades in genom näsan och pustade ut i vackra bokstaven M.

I ett knyck var vi inne på en sal, jag tar ilfort emot någon jag utbrister till mannen att jag längtat efter (lustgasen!!). Ber mannen ta ett foto och säger sedan ”nu räcker det!” lite bitskt och försvinner sedan in i min egen dimma.

I en dimma av smärta och längtan och snabba minutrar konstaterar barnmorskan häpet att ”Emmeli, du får krysta nu om du vill”. Det var det enda klartecknet jag behövde (min skräck var även denna gång att bli trasig från Ystad till Haparanda. Något jag slapp med S och något jag också hoppades slippa denna gång. Så var det något jag tänkt lyda så var det att vänta tills nu-får-du-krysta-ordern! Men Morskan sa orden i rättan tid, om man säger så…) ..Tackarr! , tänkte jag….För att sedan springa i mål tillsammans med Pyret, i ett knyck. Mannen och barnmorskorna hann inte riktigt med oss. För som en älskad Storm var hon plötsligt ute.

Det tog 20 minuter från att vi kom in på BB till att lilla Juniflickan var ute i Livet. 04.56 kom vi in, 05.16 låg hon på mitt bröst. Den vackraste lilla flicka jag skådat. Åh, vad bra det gick, Martin! utbrast jag, samtidigt som alla i rummet skrattade och höll med… Jahaa, det gjorde det verkligen!

En dubbel-kulle, en krystvärk som jag själv delade upp i två (kommer ihåg att jag tänkte; B (barnorskan som förlöste mig med S) skulle nog ha stoppat mig lite här, för att inte gå sönder… så jag pinade lite för att sedan fortsätta i samma värk. Heeelt magiskt att kunna ha den kroppskontrollen där och då!! Sorry Jante, du är kickad även vid denna förlossning…).

Så, där möttes vi.

-M, Juniflickan och Jag.

21062016-IMG_0620

En ren och skär Drömförlossning.

Med dunder och brak, och ett förlopp på totalt 1 timme och 20 minuter från vattenfall till Juniflicka i famn. Så, kom hon till oss.

Kanyl och sånt där, det satte Morskan efter allt var över. Så komiskt på något vis… som vi väntat och längtat, och så var hon hos oss så snabbt att vi knappt hann blinka. Inte det minsta lilla sår lämnade hon efter sig hos sin mamma heller. Det är ju helt fantastiskt hur kroppen fungerar. Medan pappan satt och hud-mot-hud-myste med vår lilla flicka, så klev jag upp och duschade och gick på toaletteriet och så vidare. Som om inget hade hänt, liksom!?
Du är galen, 

det var ord som mannen, samtidigt som han med lyckliga ögon skakade på huvudet, upprepade gång på gång. Och så fortfarande gör. Två dagar senare. Vi är småchockade. Och toklyckliga.

21062016-IMG_0657

En helt salig Mamma. Och vår hårfagra lilla flicka, som kom precis i junidagarna av vilka jag och hennes pappa anade, och så gjort hela preggotet-tiden.

21062016-IMG_0663

Och vid första ögonkastet, är hon så älskad. Så självklart, villkorslöst älskad.

Så det var berättelsen om När Lillan Kom Till Jorden. Som en Saga, som är sann. Än en gång. Som jag älskar mina vackra Barn. Storebror och Lillasyster.

– Och fantastiska NI; TACK! .. från djupet av våra hjärtan. Tack, för alla grattis och hjärteord. Här inne i Dagboken, på Instagram och på Fejjan. Det är så många totalt, att jag nog nöjer mig med att bara säga;

T a c k ! <3

Lillafrun