En överraskad Miniman!

Jag är överväldigad över responsen på mina senaste ord här inne. Inkorgen har svämmat över av peppiga, kloka och varma hälsningar från er. Oj, så roligt! Jag tycker så om när vi kommunicerar, diskuterar och funderar tillsammans.
Och nu, tänkte jag helt sonika dra en bit bort från oron och eländet som råder ute i världen. Bara glömma skiten för ett slag och berätta om något gulligt.
Ni vet, precis i linje med vår livsfilosofi som ni läste om HÄR, så är både jag och M för att ha barnen med i vårat livet-tänk. Inte för att vi tvingar dom att sätta sig upp på morgonen och säga ”å vilken ynnest med en ny dag”. NEJ. Men att redan från barnsben öva på att inte ta saker för givet och att vara tacksam, det tror vi bara gör så gott.

Våra ungar är inte vana några dyra hittepå, som sagt. Dom är däremot bortskämda med två föräldrar som orkar leka och härja, som bjuppar på frisklufttimmar varje dag och en liten utlfykt med varm chokad i ryggsäcken, är fest så det förslår.. om det så är att vi är precis i utkanten av vår egen gård och inte längre iväg än så. Barnen blir helt överlyckliga över att få ett kex-paket på lill-coop. Dom är vana med mammas hembakta i alla lägen, att något köpt från affären, tillhör lyx. Att forma små tacksamma själar ser vi bara som något positivt. Positivt, att ungarna är nöjda över lite, för då är dom med andra ord nöjda över väldigt mycket. Och positivt också, att från start få ungarna att förstå att det här med att köpa och dona, inte bara görs hur som helst, både med tanken på plånbok och miljö.

Nu var det så, att vår äldste plutt, Minimannen, i flera år drömt om att få En fyrhjuling. Vilken önskan, va?

Men ALDRIG i livet, sa både jag och M till varandra.. när vi första gången diskuterade tanken på att ge honom en sån när han började önska sig den. Det var givet, att S fick börja spara till den själv och att det fick ta sin tid, liksom. ”Vi har inte råd att ge dig en fyrhjuling hur som helst”, sa föräldrarna i kör. Minimannen förstod, på momangen. Han är den klokaste på jorden.

Så för ett år sedan, när han skulle fylla fem år. Önskade han sig bara ”pengar att spara till en fyrhjuling” i födelsedagspresent. Drömsparandet hade han redan året innan börjat med, men fick nu en rejäl skjuts. S har därefter sparat och sparat, fått någon slant när han ”jobbat med farfar”, hjälpt granntanten, pantat burkar och förstås sparat VARENDASTE glasspeng han fått från morfar under året. För några veckor sedan räknade vi ihop kronorna i sparbössan och jag förklarade på femåringsnivå att ”nu har du råd med en halvbra fyrhjuling.. en sån som kanske bara håller ett litet tag, sparar du lika länge till, har du råd med en bra en som kommer hålla länge”. Minimannen fann sig i det och var beredd att spara ännu en lång tid.

Troor ni, att jag och hans pappa var pirriga i magarna under 6-åringens födelsedagsmorgon, när vi släppte ut födelsedagsbarnet att leta efter ett långt snöre på gården..

..som ledde honom till;

En alldeles egen liten fyrhjuling!!

En begagnad förstås. Så rejäl liten maskin. En obetalbar min på Minimannen. ”Jag fick en fyrhjuling! Jag FICK en fyrhjuling!!”. Förstås tömdes spargrisen sedan och innehållet hamnade hos mamman och pappan, så även dom önskade födelsedagspengarna som Storebroren hade önskat sig från nära och kära även denna födelsedag. Med andra ord hjälpte vi päron S med att ordna denna brum-brum, och hjälpa honom i mål med sista slantarna, det största jobbet har han gjort själv!

En liten genomgång av vrålåket. Var omöjligt att säga om det var pappan eller lillungen som var mest pepp. Det lyste om dom båda. Här var det väldans koncentrerat, för att ta in allt vad pappan berättade.

”Det här var den bästa födelsedagen någonsin!”.

Iväg det bar. Och i ett knyck har den där lilla människan blivit en räserförare. Han har slirat runt på åkrarna kring gården och brummat lillvägen fram och tillbaka jag vet inte hur många gånger.

Lilla vännen, som han sparat och sparat. Så väldigt roligt att få hjälpa honom i mål tidigare än han någonsin trott. En överraskad Miniman, sannerligen!

Det är alldeles för mycket i vårt samhälle som går alldeles för fort för människans bästa. Varför ha så förbenat bråttom jämt? Om det så handlar om att lära oss saker, att renovera, att vinter ska bli vår, att kunna köpa en drömpryl (hellre ett knasigt lån liksom, än att spara ihop!?) och så vidare. Den här födelsedagspresenten kommer S sent att glömma. Och ni mår tro, att han svävar på brummande moln ännu och är sådär tupp-stolt över sitt åk. Vad han längtar efter allra mest med denna brum-brum? -Att MOCKA VINTERHAGEN, förstås! Som den äkta lite minihästbonde han är!


Emmeli

Att Tidstrolla och Livsinvestera!

”Vi lever bara en endaste gång. Varför skynda och pressa oss genom fem utav veckans sju dagar? Varför inte göra vårt allt, för att leva så som våra hjärtan och själar mår som allra bäst utav? ”

-Nej. Det går inte att bara vara ledig och ledig, allihopa, prick jämt. Ju! Men! Trivs man INTE med ”Det klassiska ekorrhjulet”, så finns det så många fler vägar att välja, i ett småbarnsliv, än att båda föräldrarna susar iväg till hundra procent, fem dagar i veckan och barnen på sitt under lika många timmar.

..Sagt och gjort. Och här är vi nu. Mitt i Drömgårdslivet. Som nej, inte står för dröm-som-i-perfekt. Eller som i ”lätt och ledigt för jämnan”. Huh, nej. Idag är jag slut för att just nu är en period där mannen kommer hem sådär supersupersent efter uppdrag och jag roddar små gullungar långa dagar. Men ”dröm” är det, som i att vi har lyckats skapa oss Vårt Drömliv.. med en sån där vardag som vi tycker om, allihopa. Den varianten som inte alls håller fokus på pengar i överflöd men som ger våra barn en mjuk start i livet och också ger oss alla maximalt med frihet, trygghet och tid tillsammans. Vad vi, tycker är viktigast. För oss.

Ni är otroooligt många som skriver till mig privat och undrar cirkus ”men hur gööör ni?”.

Alltså jag är såå avundsjuk på er fina gård! Jag vet inte vad den kostade eller vad ni bor, men för mig är det helt otänkbart att jobba mindre och därmed tjäna mindre om jag någonsin ska kunna köpa en gård. Nu bor jag i södra Sverige och här kostar en hästgård (utan särskilt hög standard) 3-4 miljoner. Vilket innebär en halv miljon i kontantinsats ca. Det låter så underbart att kunna downshifta och leva livet på landet men för många av oss är livet på landet dyrt och vi måste snurra runt i ekorrhjulet ändå. Nu menar jag inte detta som en kritik utan bara en reflektion. Tycker dock din blogg är mycket inspirerande och en avlägsen dröm för mig att kunna få leva ett sånt liv åtminstone till viss del”

”Hej! Älskar ju hur du är hemma med barnen.  Nog för att våra barn har korta dagar men mer hemmatid behövs verkligen. Förlåt för påträngande frågor men lever ni helt enkelt på en lön eller har ni något annat tips? (Studerande make i denna familj så en lön är lite väl tight)”

Hej! vilken fin blogg du har. Blir nyfiken på hur ni får ihop livet med 3 små, renovering och nu hästar ( em dröm jag har). Hur hinner ni? vad prioriterar ni? för och nackdelar med att bo på landet? Vem sköter hästarna och vad är ditt jobb när du inte är hemmamamma? ja många frågor…Tack för all inspiration”

-Mitt kortaste, snabbaste svar på era frågor om ”Att få ihop det” är;

—> Att välja… är att välja bort! Hänger ni med?


Ni ser hur vi lever på en stor gammal bondgård mitt i Höga kusten, med tre små barn, två katter och nu också tre strövande hästar utanför fönstren. Ni ser hur vi hela familjen hjälps åt med lagårdsbestyren och hur vi renoverar och bakar bröd. Vårt drömliv. Att bo här på landet, där vi ändå bor nära, är den bästa levnadsplats vi kan tänka oss. Men i det här livet vi lever, så är det också väldigt många ’välja bort’. Inga sådana som är en uppoffring för oss.. men som för någon annan av er, kanske skulle vara otänkbart att välja bort. Vi är ju olika liksom..!

Låt oss göra en lista så ni förstår vad jag menar, många av punkterna handlar både om ekonomi och miljö;

Vi väljer bort, just nu i livet

  • Att resa (av fler själ än rent ekonomiskt, förstås). En veckas familje-charter med två vuxna och tre barn. Det är många kronor.. som vi alltså INTE reser för just nu. Vi köpte oss en hop hästar istället, typ.
  • Att köpa dyra teknikprylar.. typ ha en stor tv eller dylikt.. (tänk Hedenhös-style och oss i samma klan)
  • Att äta ute på restaurang .. det händer, men väldigt, väldigt sällan under ”vanliga året”, det ska vara under vår sommartrip till Gotlandshuset då.
  • Att slös-köpa.. du vet, sånt som kanske är kul för stunden men som man egentligen inte behöver.
  • Jag sminkar mig typ aldrig. Smink och sånt där kolijox blir många kronor om man börjar räkna.
  • Vi väljer bort att köpa en massa nya kläder och leksaker till barnen, bara för att. Kläder ärvs i mesta möjliga mån, både från kusiner och syskonen emellan. Leksaker likaså! Men köper Vi, väljer vi ändå inte det billigaste.. nej, kvalitet ska det vara. Då håller det ju, länge! Ta till exempel våra vintermunderingar till ungarna. Drömmiga sådana. Men så håller dom lätt till tre barn också.
  • Vi väljer bort att köpa onödiga prylar och kläder till oss själva också, jag och M. Hade jag pratat med Emmeli 20 år, hade hon kollat konstigt på mig nu.. med andra ord har jag varit en ohyggligt stor shopaholic och köpt blusar och toppar bara för att jag hade lust (hujedamig om jag hade sparat dom pengarna i stället…). Ja, ooh som jag kommit ifrån det! Något enstaka plagg ibland, för att det verkligen är nödvändigt, annars har jag byggt mig en kapselgarderob där allt passar ihop med allt. Perfekt, inga onödiga plagg behövs!
  • Jag dricker inte alkohol (!). Alls. Aldrig varit ”min grej”.. och där, väldigt många fler anledningar än att spara pengar, förstås! Men! Det sparar faktiskt pengar.
  • Jag väljer bort täta frisörbesök och går till lyxens snurrstol, en gång om året.
  • Vi väljer bort flådigt storstadsliv och bor på landsbygden, i norra Sverige! (hurrraaa!!) Vårt paradis. Där vi tacksamt kunde köpa ett helt hemman till ett rimligt pris för två 24-åringar.
  • Träningskort och dylikt, kommer aldrig på frågan. Här tränas det hemma på köksgolvet, kutas i höga kusten-backar och cyklas på PappaMorfars gamla testcykel. Alltsammans, gratis.
  • Vi renoverar för fullt, ja! Men vi gör ALLLLT själva och lejer inte bort något (ännu). (Just nu står det helt stilla i vår renovering.. när jag och M inte gör något, är det ingen annan som gör det heller. Men, vi har inte bråttom. Att ha bråttom, kostar pengar! Och att skynda, är det fulaste ord vi vet).
  • Vi har så iiiinte någon hög standard här hemma.. alltså, Katthult smygmöter Junibacken, där vi hunnit oss fram med renoveringen, liksom. Men annars är det ju mest Villa Villekulla som tar i hand med Bullerbyn och slutligen en himla massa Pettson och Tant Berg på toppen. Loppisfynden kryllar det av, vi köper sällan, sällan nytt! .. och vi ÄLSKAR vårt hem! Hemtrevligt behöver INTE vara lika med Dyrt & Flådigt!

Vi väljer, just nu i livet;

  • Barnens mjuka uppväxt, före allt. Med lugnan ro i massor, en hel gård att härja runt på med syskon täta i åldrar, en hop djur att gosa med och nära och kära att träffa ofta, ofta. Och förstås, vid en viss ålder adderas några förskoletimmar i veckan, men bara precis utefter hur livet vill.
  • En 100 %-HemmaMamma .. (som kan jobba hemifrån med sitt företag på tider livet tycker att det passar… och okej, ibland passar det egentligen inte att jag sitter och jobbar med foton och texter mitt i natten, men om det gör att det hamnar mat på bordet och att jag ändå får fortsätta följa med på barnens livet-resa dagarna i ända, så är det värt det!)
  • Tillsammansmåndagar, varje varje vecka, hela familjen. Livet går inte i repris. Vi köper tid för pengarna.
  • Jag och M pusslar tillsammans för att greja ekonomin.. vi driver gemensamt företag, vi sprider ut små föräldradagar i det lääängsta, M är deltidsbrandman vilket går att kombinera med hans vanliga arbete, Rit- och konstruktionsjobbet. En vanlig vecka hos oss, är vi alla hemma måndagen. Sen har vi tre alldeles vanliga vardagar.. jag är hemma med barnen och M är på arbetet. På fredagen kommer pappan hem ”fredagstidigt” och vi tar långhelg..
  • Vi väljer att hemestra och göra små utflykter, att tanka oss med det Bästa Naturen skänker oss, här behövs inga dyra spaupplevelser inte. Det är bara att gå ut på gården, till skogen eller tjava långpromenaden runt favoritrundan, så gratis och gottttt!!
  • Eftersom vi har mycket tid här hemma, har jag till exempel tid och ORK över till att baka bröd. Vi kan absolut köpa bröd, mest för att mamma-bageriet ska få vila, typ. Men vi bakar, syltar, saftar och donar. Istället för att köpa. Plockar bären om hösten, bunkrar inför vintertiden och känner oss så rika!
  • Vi väljer Att Livspussla! .. vissa veckor äär det mer jobbuppdrag för mannen och då Hemmamamma:ar jag desto mer här hemma med barnen.. men allt som allt, vilar en balans och dessa köra-ihop-sig-veckor är inte det vanligaste, tack och lov… samtidigt behövs dom för att pusslet ska gå ihop.
  • Vi väljer att sy ihop små byxor istället för att direkt köpa ett par nya..
  • Vi skriver matlista och veckohandlar (ibland halkar vi ur det här och märker direkt att det då svävar iväg på matkontot)
  • Vi äter god, allsidig kost.. men inte det dyraste och flådigaste, alls. Det får tillhöra kalastillfällena!
  • Vi köper det mesta i pryttlar och möbler osv, i andra hand (bra för både plånbok och miljön)
  • Vi väljer..Att få ta tillvara på denna tid i livet, som aldrig aldrig kommer åter. Precis som alla tider i livet.. men just just nu, när det är så många småbarn i vårat liv, så vill vi inte jäkta och skynda onödigt mycket, eller för den skull vara iväg, från våra barn, onödigt mycket, när vi allra allra helst, vill vara MED DOM.
  • VI väljer att tänka Var Sak Har Sin Tid. Nu är nu. Och nu, är tid för att så mycket vi bara kan, leva lantliv med våra tre små barn… och höga löner och pengar på hög, kommer vi nog aldrig imponeras utav.

Så, nu vet ni…

Att välja. Är ofta Att välja bort.

Vad väljer ni och vad väljer ni bort? Ni behöver inte berätta för mig om ni inte vill. Men fundera för er själva, om ni känner att ni inte riktigt är nöjda med er vardag, alltså. Kanske tänker ni, ”å dom DÄR, dom kan minsann göra ALLT, dom!”.. men så är det ju inte, har vi lärt oss eller hur? ”Dom” väljer garanterat bort något… om så inte pengar och materiell ”Lycka”, så Frihet i tid…

… och vet ni! Får vi drömma om framtiden, så önskar vi stora trädgårdsland och växthus att kunna odla i för att bli,om så bara pyttelite, så ändå lite lite självförsörjande.. det, vore så enormt häftigt! Tills vidare nöjer vi oss med lilla Odlingstäppan!

Emmeli

Vårvinterviskning… och något galet!

För mig finns det inte mycket som slår det där;

En tur tillsammans med hela familjen. Alla mår gott, inifrån och ut. Ungar och hästar härs och tvärs. I det ljuvligaste vädret. En minusgrad och värmande sol.

Jaa! -den här helgen bjöds vi på Vårvinterviskande väder! Tycker så mycket om denna femte årstid här i norr.

Vi gick på nya vägar för hästpojkarna. Men dom är ju, tillsammans, världens coolaste. Nere vid havet var det vackert i vanlig ordning. Sån lyx att ha det här några minuter till fots från gården. Vidder från köksfönstret är mitt bästa. Att dessutom snabbt kunna andas hav, är nästan för bra för att vara sant. Höga Kusten är Själamagi.

5-åringen sitter som gjuten där på ponnyryggen. Igår lärde han sig att luta sig framåt och bakåt beroende på lutningen i naturen. Det är ju mest uppför och nerför här i bygden, liksom.. så det var finurligt att lära sig, ju. Såna där små människor snappar upp allt och lite till som karbonpapper alltså.

Småsyskonen hade det gott i vagnen, dom också.

Så tog vi skoterleden hem och 650-kilos-mammuten klev inte igenom en endaste gång. Leden var som den härligaste autobahn, mao. Ikran och M travade iväg bredvid varandra, som ler och långhalm. Själv svettades jag jäkel av att styra mitt gäng framåt.. finemang gick det på leden, men sista biten hem tog vi över åkern där solen värmt upp skaren sådär lagom att vagnsdäcken skar ner.. ooom och om igen. Äschdå. Väldans bra träning blev det!

Väl hemma var kinderna mer än varma och vi kisade mot solen och njöt. Hästarna rullade sig i hagen medan jag och den skäggige stod där och konstaterade att ”Drömgårdslivet… vi är inte dom som har koll på allt.. barnen springer lyckliga runt i håliga strumpor.. Källsorteringen välllller över. Det är en del ”ja justja”.. men carpa skiten ur livet, det gör vi tusan bra!”.

Hoppas att ni haft en god helg. <3

Jag sitter här i Salen nu, med långkallingarna ännu på och hör hur det plötsligt smattrar mot rutorna och vinden viner. Väldans tur vi njöt av finvädret igår. Idag, har vi haft fokus på något annat. Något smått helgalet. Men hutlöst roligt. Jag har senaste två veckorna mumlat saker som ”idag bestämde vi oss för något galet, men jag måste få smälta beslutet lite för mig själv först”. Jo, jo.. Idag drog vi iväg och hämtade hem en ny familjemedlem, förstår ni. Mer om det en annan dag. Vad tror ni det är??

Glöm inte gilla Drömgårdsliv facebooksida för att få dom senaste uppdateringarna. Klicka HÄR för att gilla sidan, bums!

Emmeli

Om att ”göra en Fransson…!” .. och det där med Att Tjäna Tid.

”Va!? Är det sant…? Ääär det fredag nu? Va va va?”

”ååhåå Maj Gadd…jag dunsar ner här jag.. och tom-glor…”

..såhååhå skööönt…z.zzz..z.z…snark!” …..

….

En väldans maxad vecka möter fredag. Som preciiiis när vi skulle börja slappna av för helg, avbryts med ännu ett brandlarm och Team Drömgården fick jobba på lite till. Mannen var nere på lilla Coopet nere på byn och hade precis betalat, Fredagsmyset skulle bara packas i kassarna och vi skulle börja lugna fredagkvällen, tiillllsammans. Då gick det larm, M fick bara dumpa allt på affären men tacksamt hade vi snällmänniskor som hjälpte oss så att jag och barnen kunde få hem varorna och börja fredagsmyset.

Jag hade precis tagit på mig gympabrallan och skulle få pausa 200%-fokus-på-gullungar-veckan-lång-från-morgon-till-kväll, för att tanka en stunds energi bara jag och jag….hade faktiskt kunnat gråta en skvätt där och då, då jag är så slut efter denna vecka. Puh, alltså.

Utan våra inkomstkällor, som kan kombineras med varandra men som ibland hopar sig och är alla på samma gång.. utan dom, skulle vi ju inte kunna trolla fram så mycket Tillsammanstid här hemma. Vilket är det dyrbaraste vi vet. Så det ääär värt det, detta pusslande vi gör. Men vissa veckor kör det ihop sig såhär. HemmaMammalivet är mitt bästa… men när barnen är sjuka och sköra, är det ganska så uttömmande.

Så.. ja, ibland är det snudd på för mycket rodd och energi som krävs av mig och M. Nåväl. Nu är hela gänget samlat och vi håller tummarna för en lugn kväll och natt. Låt oss göra en Fransson….!

Hela Drömgårdsgänget önskar er En Hjärtegod Helg!


Emmeli

Rapport från ”Hästdrömmen”!

Rapport från ”Hästdrömmen”!

Äntligen får vi vakna till en riktig Vinterdag här på Drömgården.

Kalla grader, nysnö på marken och med vacker soluppgång. Efter söndagsfrukost ger vi oss ut, hela familjen. Om sisådär en vecka har hästpojkarna bott här på gården i två månader.

Kära nån vilken Berg-och-dal-bana det har varit..

Efter två rosaskimrande veckor (dom klassiska första två veckorna, ni som vet ni vet…) så bröt mardrömmen ut.

Ja, mardrömmen för undertecknad. Jag som varit nog nervös över att vi skulle ge oss in i det här, ack så efterlängtade, kapitlet i vårat liv. Då kände jag bara ”jag saaa ju det, vi skulle inte ha dragit på oss hästar nu!!!”. Mannen såg olycklig ut. Världens snällaste. Och där satt hans fru i hallen och grät som ett barn på trappens nedersta steget.. hon var rädd som ett barn, därav gråten som ett barn. Hästkraken hade ju mött henne i hagen, plötsligt som ett odjur istället för den coolingen han är. Öronen bakåt, munnen på jakt och rumpan emot … kickandes. Jag vill inte ens tänka på vad som hänt om jag inte hade kunnat kasta mig under stängslet där och då. Jag veeet ju att jag skulle gjort tvärtom, gått emot honom.. men tjena tjena, när en 650-kiloskille muckar med en…Såklart jag var livrädd och i chock. Den kvällen hade jag kunnat betala dyrt för att bara bli aaav med eländet där ute i hagen.

Drömmen blev en mardröm.

Så gick det en dag. Och jag var ute i hästhagen igen. Sa åt den där Mammuten att ”hörru du, här är du så varmt, varmt välkommen, vi kommer att ta väl hand om dig. Men, Du ska minsann inte flytta på mig sådär. -Flytta på DIG!”.

Där började vi vår knaggliga väg tillbaka. Vår korta första-tid kändes som utsuddad och i mina ögon hade jag köpte en väldigt dyr och otäck häst. Jag hade blivit rädd. Efter att ha mött så många hästar, gått och styrt och ställt i en stor flock… där jag alltid, alltid haft respekt men aldrig varit rädd. Nu, hade jag blivit livrädd för min egen häst. Fy farao, så besvärligt…

Vi som skulle ut i skogen tillsammans. Och tanka kraft för livet.

Den skäggige, han klickade med Det blå berget från dag ett vi träffade honom. Dom är så lika varandra, låter galet va? Men det är sant. Jag, har varit mer avvaktande, ända från start. Mer än tacknämligt att vi nu i detta fall vill hästlivet lika mycket, så vi beslöt oss för att ”det här ska vi klara, tillsammans”. I alla fall, ge det en redig chans.

Dag efter dag. Har vi läst och läst. Tagit reda på allt vi kan tänkas behöva veta. Fått råd och hjälp från superkunniga vänner och bekanta. Jag och M har gnetat på, försökt lärt känna våra hästar så mycket vi bara kan, jobbat med övningar för vänskap, trygghet och tillit..

Idag…?

… ja, idag.. kan jag inte förstå hur han någonsin har kunnat bete sig illa eller skrämma någon?

Vår fina fina Mammut-pålle. Och lillvännen Chippen.

Ikran är som en ny häst idag. Har funnit sig i rollen som flockledare, vilket han ju inte var van vid alls när han kom till oss och alltså tog på lite för stort allvar. Han var vilsen. Längtade säkerligen både hem, efter sin kära och till hela flocken som bara försvann. Resan hit till oss var också en pärs för honom, han var så stressad när han klev ur lastbilen. Nu i efterhand känns det inte konstigt alls att han reagerade som han gjorde.

Idag high-fivar jag och mannen. Vi är inte på något sätt ”färdiga”, tvärtom.. NU kan vi börja, snarare! Börja jobba med våra hästar som vi vill, tagga för skogsturer och annat vi önskar. Nu, efter att storhäst haft en tid av testande…på bakbenen, ..hoppandes.. studsandes och som slitit sig så både M och jag stått på knäna, ordagrannt. Men, som nu landat med alla fyra fossingarna på marken igen..

Dagens häng i hästhagen var magi. Vi ryktade och gosade och väntade på snäll-bonden som skulle komma med ny höbal. Ikran följde mig som en hund bara jag bad honom, inga hårda tag eller piskande spön, hit har vi tagit oss med tålamod och kärlek.. och så ska hela alltet få fortsätta…

Barnen är så lyckliga i sin ponny. Och lilla Chippen, han fick bli mitt plåster sedan den där kvällen i början av december. Han har hjälpt mig att läka rädsla-såret… jag trodde liksom att jag aaaaldrig skulle våga mig nära en häst igen, förstår ni… och en pluttponny kändes alldeles lagom till skillnad från ett stort Blått Berg. Det kändes så vansinnigt sorgligt där och då. Inte världsviktigt. Men drygt.

Att vi är så på rätt väg nu, gör hela familjen så glad. Trots att det inte varit oproblematiskt hittills, så har jag ändå älskat varje dag med hästarna. Att få ta hand om dessa djur, höra deras själagoda hö-tugg.. dofta mule.. det är så härligt!!

Minimannen drömmer om att bli bonde.. och blev så himla lycklig när hans mamma kallade honom för ”hästbonde” häromdagen. Idag sa han; ” Mamma! Jag är ju hästbonde nu, det sa du ju!?”.

Såklart han är det. Lilla hjärtat.

Bertilen. Den största och samtidigt minsta djurvännen jag vet. Ingen kan ta miste på hans kärleksströsslande.

Det var det, en rapport från Hästdrömmen. Drömmen som blev en mardröm som nu vänt åter. Nyp mig i armen. Och må det fortsätta såhär. Det är förskräckligt trevligt, med två så vackra djur som står precis utanför sovrumsfönstret varje morgon och väntar på att vi ska öppna och säga God morgon!

Emmeli

Modersvingen!

Modersvingen!

I morse stod två små ryggsäckar redo i hallen, fyllda med favorit-pippitröjan och annat som kan vara bra att ha när man ska iväg på litet, väldans stort, äventyr. Storebrors och Systerysters minikånkar.

Och jag? Med Hjärtat i Handen, förstås.

Jag vill bara trycka paus livet!, just nu. Samtidigt som jag inget hellre vill, än att få leva här och nu och framåt med mina älskade små och den människan som jag är så mallig över att få kalla för Min. Förstår du hur jag menar?

 Den här veckan har Junihjärtat börjat så smått på Förskolan. Storebroren, han har hon vid sin sida. Radarparet är varandras tryggheter. Och allt går som en dans, det är bara mamman som tycker förändringen känns i hjärtat. Nu är StoraLillasyster över 3,5 år och i samma ålder som Storebror var, när vi började tycka att det var viktigt på riktigt med en stunds förskola under veckorna. Det är tid för mor att putta ungarna lite, lite ur boet.

Ni är många som undrar om mitt HemmaMammaliv.. och ni är många som trillat hit det senaste som kanske inte kunnat hänga med…

-Jag blev mamma för snart 6 år sedan. Då började livet.

Storebrors första tid i livet såg ganska annorlunda ut jämfört med sina småsyskons. När jag var preggo med S, pluggade jag till lärare som en tok, för att kunna vara hel-ledig i ett halvår med honom när han äntligen kommit till världen.. utan att behöva ta studieuppehåll alltså. Och sen sista biten som var kvar, gjorde vi tillsammans han och jag.. skrev examensarbete och så vidare. Ett väldigt pusslande. Som jag minns med så himla varmt hjärta… fast jag vet att det också var skittufft. Vi hjälptes åt jag och M, dag efter dag… M jobbade massor för att vi skulle kunna ha råd att köpa en gård vi blivit nerkärade i (den vi bor på idag) och S helammades då ju, så jag ville absolut inte vara ifrån honom.. så vi skrev uppsats, jag och älskade vännen Carolin, när S sov. Och dök seminarium och sånt upp, så var M med Sixten och jag minns så väl den där gången där mannen langade in bäbisen genom ett fönster i föreläsningssalen när ammetid var… med bröstmjölk i mungipan langades ungen ut igen. Allt frid och fröjd.

-För fyra år sedan låg Lillasyster Juni i min mage, samtidigt som jag jobbade mitt första år som Musikfröken, medan S var på förskolan och mannen reste genom landet och gjorde ljuduppdrag. Jag och Liten hade då precis tagit Lärarexamen och ett fast jobb kunde inte tackas nej till… särskilt inte när två 24-åringar tömt fickorna för att köpa en gammal drömgård…

När Juniflickan kom till världen, sommaren 2016, var jag fast besluten om att bli HemmaMamma på lång tid. Storebroren var helt Storebrorsledig till en början och har därefter använt sin förskoleplats lite hit och dit, för kompislek (saknar en öppen förskola här i kring!!). I perioder har han varit mycket hemma, och i perioder har han utnyttjat sina 15h/v.. med mer fasta rutiner efter den ålder jag och pappan finner det viktigt.

Men än om jag vill vara mina älskade pluttar nära prick hela tiden, så äär det bra, jag veet, att efter typ 3 års ålder börja knyta trygga relationer utanför hemmet. Så nu är det dags för min lilla Skrålla. Och hon är überpepp.

Vilken himmelens tur att jag har min lilla B här hemma.. vi ska gosa och leka, utan-syskonen-smyg-baka, klappa hästar och peka i böcker och åka räserkälke för fullt.. och förresten kommer det bara säga poff, så ska Storasyskonen hämtas hem igen. Små timmarna susar ju!

Ja. Jag är alltså fortsat kvar här, i Älskade HemmaMammalivet och njuter allt jag bara kan. Exakt hur länge? Det får livet utvisa. …

-Jag är så förbenat lycklig över att ha följt hjärtat i denna livet-fråga. Och vill så, till alla er som undrar, svara; ”du kan också välja hemmalivet längre än bara en liten tid. Jag är inte den pengarikaste på jorden, inte alls. Men jag är så innerligt rik på liv tillsammans med mina barn, och det är det viktigaste för mig”. Barnens pappa och jag, njuter av att få ge barnen en så mjuk start i livet.

När vi var på bvc innan jullovet, sa Junihjärtat taget ur luften att ”en gång, sa min pappa, att vi skulle SKYNDA oss!?”.. det var liksom helt bananas, menade hon. Att vi dessutom kan pussla, jag och M, med våra åtaganden som ger oss mat på bordet och räkningar betalda, det är jag också så stolt och glad över.

Inget självklart, vi har slitit på för att komma dit vi är idag, därför är det fantastiskt att känna att vi lever vår dröm. Jag säger inte att det är opussligt alla gånger, för mig och den skäggige, men det är helt enormt tacksamt att kunna trolla till oss så mycket Tillsammanstid, hela familjen. Något som värderas högre än alla gullpengar i världen. Säger inte att det är rätt för er. Men för oss.

Så låt oss ännu en gång bara landa i, att alla gör vi så gott vi kan för våra små, utifrån dom liv vi lever. Alla är vi superpäron. Punkt och slut.

 …

Många mammaord. Heroisk insats om du orkat läsa ända hit. Önskar dig en god natt! Min natt ska börja tidigt ikväll.


Mamma Emmeli