Pappornas dag!

Det är söndagmorgon, den tionde novemberdagen. Den första snön faller så vackert där ute. Ögonen är grusiga när jag tar min studsande ettåring, från storsängen och masar mig upp.

Det här gör Han, som ligger där ytterst som en trygg kant av storsängen, för det mesta mesta om helgerna. Kliver upp i ottan alltså, med Vilda Babyn. Och gör frukost till sin familj. Men idag, hade jag bestämt mig för att skämma bort den där människan jag beundrar så ofantligt, lite extra. Liten sovmorgon skulle han få. Trots att han inte gillar sovmorgnar. Men en liten, liten. Det behöver han, tänker jag.

Jag och Minsting sätter en deg, tänder ljus och spelar mjuk musik. Så fort jag vänder ryggen till står Bertilen mitt på köksbordet och puttar på taklampan sån fart att jag tror den ska svinga sig fördärvad. Men den bus-branden släcks också och vi påtar vidare.

Så vaknar Storasyskonen en efter en. Gröt kokas. För det vill pappan ha. Och nybryggt kaffe förstås.

Så tar vi inslagna paketen, pysslade kortet och femårings-ritade teckningen och gör oss beredda..

Öppnar sovrumsdörren. Sjunger ”Vad är det för en dag, är det en vanlig dag, nej det är ingen vanlig dag för det äääär ju pappas dag, hurra hurra hurra!”. För fulla morgonskråvliga halsar tar vi i.

Ungarna står på liten kö, beredda att krama och uppvakta. Den där pappan som är den allra finaste pappan jag kan tänka mig till mina barn. En ovärderlig lycka och tacksamhet att få dela livet med honom. Han är värd att firas varje dag, 398 dagar om året.

Kunde bara inte låta bli att ge honom en riktig pappig skjorta i manchester och en hel hop med strumpor. Och förstås, det jag vet att han uppskattar allra mest, förutom kramar och småteckningar från barnen; välgörenhet. Med slanten vi skänkt från honom till unicef, är han med och hjälper pappor i nöd, som försöker ta hand om sin små barn men behöver mängder av hjälp.

Vi äter frukost tillsammans. Nybakt bröd som blev lite småknasigt då den morgontrötta mamman visst hade vridit på en alldeles för låg temperatur på ugnen. Men äsch, vi konstaterade att vi hade det himla bra. Att det var vackert hur snön föll. Och så gott att få vara tillsammans.

Älskade M. Vi älskar dig.

Hela dagen ska vi fira älskade pappor. Drömgården alldeles egna, Den snällaste Svärfaren jag kan tänka mig. Och så min älskade, älskade ÄLSKADE pappa. Oändlig tacksamhet.



Emmeli

En arbetsdag med 3 generationer här på Drömgården!

Det var Tillsammansmåndag. Morgonen var kylig, barnen hoppade i vintermunderingar för första gången denna Vintertid och vi påbörjade en alldeles underbar arbetsdag ute på gården.

Tre generationer innehöll arbetslaget. Så himla fräsigt. Roligt. Och hjärtevärmande. En sån där dag, att minnas för alltid.

Bara synen av min Pappa och min förstfödde son. Funderandes. En lagom bit ifrån den stora, stora brasan.

Räddningstjänsten var på plats också… Aka Min M. Så kär i honom att det inte är klokt.

Vi röjde runt lagården. Med stora ytor, är det lätt att breda ut sig också…. men nu skulle det snyggas till. Rensas upp.

Vi grillade korv till lunch och utetimmarna fyllde lungorna med friskluft, färgade kinderna äppelröda och gav allesammans ett naturligt leende.

Eftermiddagssolen sken på boningshuset. Lillprinsen sov fortfarande i vagnen sedan efter-lunch-promenaden… nix, den dagen innehöll knasiga ät- och sovrutiner, vilket modern bannade det pjåskiga tillbakadragande av klockan för. Varför, liksom?

Men det är glömt nu och vintertiden landar.

Solen gick i moln, himlen blev en pastellig palett. Kvar stod jag. Tacksam över precis allt vi fått uppleva under dagen. Samtidigt, så fjärilspirrig i magen..

Vi tackar oktober för sig. Ris och Ros. Högt och Lågt. Lyckligt och Sorgligt. Svårt och Lätt. Ord som sammanfattar månaden. Livet, mao.

Emmeli

När det var höstig 29-årsdag och födelsedagskalas på Drömgården!

Det var min 29-årsdag och födelsedagsmorgonen njöts. Fastän vi till kvällen skulle fylla hemmet med dryga tjoget av älskade familjemedlemmar och det stod kalasfix för fullt på schemat, så hade jag gett mig själv i present att förbereda och dona i massor innan, så att födelsedagen kunde ägnas åt i alla fall ett litet slag av sånt där; lugnan ro och mys med mina småhjärtan.

En runda i trädgården unnade jag mig också. Att den fjärde oktober kunna plocka in både rosor och praktvädd, rönnbär och höstfärgade hallonris. Underbart, ju!

Vi dukade och donade. ”Det här går ju bra ju, syrran!”, sa Bertilen!

En så otroligt vacker höstdag. Jag kände mig både barnsligt pirrig i magen och samtidigt lite sådär eftertänksam och funderande. Livet, ni vet.

Jag blev så lycklig då Storan och mannen gjorde det möjligt för mig att kuta ut på en fantastisk springtur. Kände mig så stark. Njöt av varje steg, lövprasslet och oktobersolen…. och ammestunden med Lillebror direkt när vi möttes igen.

Minimannen tyckte att vi pyntade med fasligt ”skrrruttiga” blommor… jag tyckte det blev fint, jag!

Det skulle bli höstigt födelsedagskalas, ju. Hej, hej där i gamla fläckiga spegeln!

Nu började det närma sig… och det var hetsigt värre där i köket.

Kycklinggrytan (den HÄR) puttrade för fullt på spisen, potatisen kokade över…men allt sånt hör till och vi high fivade där i köket, jag och den skäggige.

Allt ordnade sig och nu var det bara en sak kvar..

Vänta på kalasgästerna- pirret!

.. inom några minuter började älskade människor gå och rulla in på gården. Drömgården fylldes av älskat människorsurr, kramkalas, och födelsedagssång. Så älskvärt att det förslår!

Vi åt gryta och ”mammabröd” och barnen sprang runt i huset härs och tvärs och det finns inget jag tycker är så drömmigt som just det, när hemmet fylls till bredden. Av Liv.

Kalasfikat pryddes med sötaste teckningen jag skådat. Chokladtårtor (recept R), chokladbollar (barnens favoriter!), ljuuvliga biskvier gjorda i långpanna (recept kommer, för så himla smidiga att göra och goooda!) och morotskaka på toppen av allt (recept kommer på den med, förstås!)

Tydligen så gott att det faktiskt inte gick att vänta till rumpan hamnat på lilla stolen.. älsklingen där! Med gullekusiner i bakgrunden.. den ena med glitterklänning, i ÄKTA guld, förstår ni…

Och nånstans här, knackade det på dörren och jag tittade storögt på Storan och sa ”vet DU vem som kommer nu!?”.. det var liksom ett så bestämt, rivit knackande…

Jag gick förväntansfull till dörren och öppnade… och där, stod inte mindre än fem älskade stjärnor till, som överraskningsåkt ända från Huduvstaden och hit till gamla gården i norr. Storasyster M med fina familjen. Vilka galningar alltså. Äsklingar, älsklingar. Och kvällen toppades än mer… med massor av sånt här;

Syskonsurr och skratt. I massor. Mannen fångade oss, en hjärtevarm syn tycker jag. Bara en systerdarling som fattades oss, fast hon kunde verkligen inte komma då hon hade det världsgott i ett varmt land. Ja, ni förstår ju.. jag var småchockad och så lycklig. Tänk att alla människor bökat sig hit, för min skull..

26 familjedarlingar var vi. Jag satt där i surret och tittade mig om, en sån ynnest.

Öppnade paket och blev gråtig. Skrattade lite till. Och dukade tillsammans med Storan fram ännu lite mer gott att äta. Man kan liksom inte äta för mycket gott, ju!

Vi åt kex och ost och skålade för livet och pratade om ditt och datt. Drömmar och sånt, stora som små. Rynkade pannorna på det flärfullaste sätt bland en hoper tapeter där alla gick in med sin åsikt med kraft och det var så härligt att det inte var klokt. Plötsligt var det midnatt och kramar hade strösslats och storfamiljen spritts härs och tvärs..

Medan ungarna snusade som smågrisar i Storsängen snodde jag en puss av mannen innan vi började stöka i köket, bland disk, mysig musik och minnen från kvällen..

Så, så gick det till. När det var höstig 29-årsdag och födelsedagskalas på Drömgården!

Jag kunde inte känna mig mer bortskämd, överraskad, lycklig. Och tacksam. Oändligt tacksam.

Tack alla som förgyllde min lilla 29-årsdag. Och tack, tack, tack för alla grattisar! <3

Emmeli

Pippi-Långstrumpigt sommarlovsminne!

Så äntligen blev det den där dagen, som barnen lääängtat i massor efter.

Dag tre på Gotland. En småmulen, varm dag. Ypperligt att förverkliga stora små drömmar på!

På tå stod dom, gullisarna, tidigt på morgonen. Och vi anlände dagsmålet, vid öppning. Kartor plockades och Radarparet glodde hejvilt.

Där började En Hejdundrande Kneippbydag!

Minimannen som varit där en gång tidigare, ja förresten Juni också men som pluttis, för honom var det självklart var han skulle susa på direkten.

…tanka bilen..

.. och susa iväg. Sooom han längtat efter dessa ”eeel-bilar”.

Så åktes det gullig karusell.

.. fräsig vattenbjörn..

.. och lillebroren hittade en grävmaskin han nog gärna sett hade följt med honom hem därifrån.

Någonstans här hängde tungorna på främst Mamman och Pappan och en lunchpaus togs. Så himla skrattroligt… vi och en miljard andra småbarnsfamiljer. Som liksom gått igenom grindarna kring 10.00, dom också. Rusat in på nöjesfältet och gett järnet för sina barn. Sen ser alla ut som ugglor med tunnelseende kring 12 och alllla ska äta lunch samtidigt. Ett svettigt moment med tre leksugna pluttar och bara två vuxna (trötta,hungriga) föräldrar. Men med mat i magarna, steg vi som törstiga blommor som blivit nyvattnade..lika så resten av barnfamiljerna och plötsligt var fart och energi på topp igen!

Mot radiobilarna!

Vem är egentligen lyckligast? Haha!

Kan meddela att pappan tveklöst åkte gång efter gång med både sin förstfödde och sin Skrålla!

Jag hittade en så söt ros som jag gärna skulle vilja veta namnet på.

Och så åt vi glass förstås. Men det var så varmt så den hann inte ens hamna på bild.

Så till vad som var Juniflickans allra, allra största höjpunkt på dagen.Kan ni ana hennes känsla, hon som går Pippi-klädd dagarna i ända och sjunger pippisången och säger att hon är ”väääärdens stajkaste tjej”, när hon fick stega in i självaste Villavillekulla?

Där låg Pippi och sov med fötterna på huvudkudden. Juni skrek. ”Pippi, vakna!!!!”

Men fossingarna rörde sig inte ur fläcken och jag fick försöka förklara att Pippi vaknar om en stund..

Storebror var modig och satt upp på Lilla Gubben.

Astrid satt och läste och läste så hemtamt och härligt.

Jag beundrade Pippis trädgård.

Så äntligen slog klockan 15.00 och Pippi vaknade (läs; Pippi-teatern började). ”Miljarden” barnfamiljer samlas och börjar nu se lite små-gröna ut igen efter ytterligare ett efter-lunch-race och alla föräldrar vill att sina barn ska få De Bästa Platserna. Jag och M är sämst i världen på vassa armbågar men det löste sig fint till sist i alla fall och när Pippi entrade gastade vår Juniflicka rakt ut, så det liksom tystnade bland folket; ”HEEJ PIPPII!!!!”. Gullhjärtat.

”Mamma!? Är det här på riktigt!?”

Och det var det ju. Typ. Helt obetalbart härligt att få uppleva när Pippitokige flickan, fick träffa sin största idol.

KRAM

Tripp Trapp Trull, mamma och pappas små hjärtegull.

Lagom till stängning, sådär sju, åtta timmar av nöjesfält i kropparna, halvt vinglade vi oss ut genom grindarna. Vinkade hejdå till Villavillekulla och elbilarna och jag och M tittade lyckligt på varandra. I tystnad, omåttligt nöjda över. Över att liksom ha fått ihop hela alltet.

Julklappen vi fick av barnens Farmor och Farfar förra julen. Blev ett Pippi-Långstrumpigt sommarlovsminne! Så himla fräsigt!

 

Lillafrun

Maffiga Högklint!

Mannen är uppväxt med att ha den här ön som en helt naturlig del i livet.

Förstååår du lyxen!?”, sa jag, när vi planerade vår första han-och-jag-tur till Gotland. M konstaterade att han då, som nittonåring, just hade insett lyxen. Ja, sådär som det ska vara, tänker jag, när man varit barn och bekymmersfri liksom. Men nu, som högst vuxen och trebarnfar, är han rysligt tacksam över varje gång här på ön. Först var det ju han och jag. Sen plötsligt, är vi fem i familjen. Och alla våra han-och-jag-ställen, vill vi visa barnen ett efter ett.

Häromkvällen drog vi till Högklint!

Så otroligt maffig plats. Som alltid känns med skräckblandad förtjusning.

Storasyskonen höll hårt i sin pappa. Så vacker syn. Älsklingsungar i Pappas trygga famn.

Ståendes här, blir det nästan för mycket alltså. Pulsen höjs och adrenalinet rusar i mig.

Att snegla lite, lite neråt?

Huuu, det är så högt. Och havet är så mäktigt.

En maffig och lite småläskig plats, som samtliga i familjen tycker är väldigt, väldigt häftig. Och vacker!

Och synen av det där; när darlingar är på väg från häftigheterna och åter mot skog och lugnare land. Den synen är ljuuv för en hare som jag.

 

Högklint, alltså. Ligger tyyp i Visby. Värt ett besök om du har vägarna förbi!

 

 

Lillafrun

Sommarlovande Måndagshälsning!

Juliveckan som gick, fyllde vi med så mycket Gotlandshärligt. Vilka dagar, alltså. En efter en.

Just vyn ovan, är så speciell för mig. Kommer så väl ihåg när mannen tog mig hit till ön för första gången, för tio år sedan. Vi cyklade till stranden och när vi kom hit, till det ni ser i bilden, tappade jag nästan andan. Var det på riktigt!?, liksom. Himmel mötte hav och vita sandstranden fortsatte i all oändlighet..Nu är vi här, med tre små barn. Bertilens allra första gång. Helt fantastiskt.

Om kvällarna har vi bäddat ner barnen nybadade i vagnarna. Gått upp på berget och njutit solnedgång. Och plockat blommor i dikeskanterna, förstås.”Familjefemman!”, som femåringen säger. Uppe på berget.

Älskade, älskade familjen. Men nej, vi är ingen familj som är olik någon annan småbarnsfamilj. Det är lite tjolahopp nu och då, ibland bråkar storasyskonen så jag och mannen tittar på varandra och andas genom sekunderna som pågår, för att några minuter senare återgå till kärleksfullt och lyckligt. Vi är som ett hajchaparall när vi ska ut på stranden med alla pinaler. Handduken glöms hemma ena dagen, för att vi i nästa kommer ihåg den men glömmer något annat. Jamen, ni vet. Fem stycken människor. Och ooh som vi har njutit av denna resa tillsammans. Ett Sommarlovsminne av högsta rang!Veckan har bjudit på många springturer i skogen. Nästan olidligt varmt, redan på morgonen.Utflykter och äventyr. En dag var vi på Kneippbyn (mer om det i ett annat inlägg) och med åtta timmars nöjesfält i kropparna, avslutade vi dagen på Leva Kungslador. Ett favvisställe som ligger lite, lite söder om Visby!Vi avnjöt maaagiska stenugnsbakade pizzor. En endaste dag råkade vi ut för vad som finns i massor kring ön just nu; alger.

En bra dag att snusa på stranden, menade Juni.

Och titta där då! Medan algerna fick gegga på bäst dom ville, glög Minimannen drake med sin Farfar. Det är lyx att ha en Farfar. Som dessutom har ett hus på en paradis-ö. Vi har varit här samtidigt, Svärisarna och vi. Mestadels susat på olika håll och äventyr, men ibland sammanstrålat. Alltsammans så otvunget och härligt!Om kvällarna har solen varit mjuk och temperaturerna så sköna. Samtliga har pustat ut. En endaste dag av alger, sen har vi bara njutit av sånt där; klart, klart alldeles sagolikt varmt havsvatten. Glassigt värre har vi haft det!En del av en Dagens Strandpackning. Och japp, här på öjn tar Husmor så himmelens ledigt. Köper smoothies och bröd och kakor hejvilt. Känner lyxen i vilan. Lillebror har älskat ö-dagarna precis lika mycket som vi anade. Att bada är liksom livet enligt honom. Efter många dagar här på söta gården, så känner vi oss så hemma här nu.Vi har sovit i lilla gula stugan, som heter Bertilbo. Hur passande? Så mysigt att ha ett eget litet krypin.

Och tvätten har vajat mellan träden precis utanför.

-Veckans sista dag?  Den innehöll fem timmar av något vi knappt minns hur det var, jag och mannen. Storasyskonen var medbjudna på en heemlig utflykt med Farmor och Farfar och vi andra tre åkte till årets favvisstrand och lekte ”Lilla Familjen”, liksom. Ett barn. Vi kunde plötsligt SÄTTA OSS i VARSIN SOLSTOL medan bebben sov.

Mamma och Bertilen i ljuva havet!

Mannen lät så rolig när han sa, där vi satt och lapade sol och tomglodde, att vi nästan måste sätta upp en skylt för att döva något slags dåligt samvete.. som om vi inte tog hand om våra barn, liksom. ”Vi äär faktiskt trebarnsföräldrar. Vi har barnvakt till två av tre i fem timmar idag bara. Vi är väärda det här. OK!?”

Nu har vi ny måndag. Några få dagar av juli är kvar. Vi ska Gotlandsnjuta så det står ut genom öronen på oss. För att så småningom börja packa ihop och åka hemåt. Men, det tar vi då det blir dags. Nu; njuta, njuta, njuta.

Hoppas att ni har det sommar-gott, ni med!

Lillafrun