Jul- och Mellandagsglimtar!

Det är Jullov och vi anammar det ut i fingerspetsarna… landar, vilar, myser och tar igen oss, alltså.

Vi tar en liten kik på några Jul- och Mellandagasglimtar, vetja!

… efter Julafton kom Juldagen och i år till skillnad från ”alla andra” år, så var mamman inte uppe på Julotta utan tog lång, lång sovmorgon.. liksom hela gänget. Dagen förflöt sedan på Juldagsvis, lugnt, fridfullt och timmar av lek med nya Julklapparna.

Allt innemys varvas med mycket friskluft. En långtur med hela familjen. Storebror till ponny. Ursött ekipage, eller hur!?

Vi har ätit flera julmatsmiddagar. Där både Svärmor och Mor skämt bort oss med inlagd strömming och sill och annat. Förskräckilgt så bortskämda vi är.

En kväll ordnade vi oss ett Matrum. Ja, det blir det väl med ens om man ställer in ett bord i rummet, så det dugligt går att äta där? Just så. Alldeles ypperligt pussla- och bygga lego-bord blev det också. Själv dammade jag av felan och spelade. En jullovsstund att minnas. … och jaa, om ni visste vad det kliar i Herr och Fru L´s renoveringshänder att sätta igång med detta rum på riktigt.. men, vi är Jullovslediga nu, så det så.

När barnen somnat har jag och M dukat upp med massa gott och krupit upp i Finsoffan och sett dravvliga romantiska komedier. Det är kärlek så det förslår. Att Mannen ser sånt med sin fru utan att klaga, alltså. Han vet hur traumatiserad hans högkänslige fru blir av något läskigt eller alldeles för dramatiskt.

Vi har sprungit med våra nya Icebugs. Något jag och M unnade oss varsitt par nu lagom till jul. Otroligt roligt att springa med.. M har testat springa i full fart i skogen över stock och sten, sliriga rötter och annat och spikade, greppade skorna fungerar finfint. Så också på moddiga och isiga vägar, säger jag.

Vi firade Annandagen hos Mor och Far. Några timmar utefir, PappaMorfar och barnen skötte stora elden. Det grillades lunch och serverades varm choklad och Mammamormors goda, goda kakor.

För första gången i mitt liv, fick jag nöja mig med en titt in genom fönstret hos mamma och pappa, för att njuta av deras skapande av julemys. Det gick det med, än om jag önskar att få vara med om en ”Allt som vanligt”-jul, nästa år. Och vi fick ju ändå ses nu också, ju!

Så blev det ”Tredje dag Jul” och vi hade den pyttigaste Julesittningen i mannaminne. Men ack så mysig! Barnens Farmor och Farfar tjavade lilla vägen till oss och så åt vi gryta tillsammans. Barnen visade stolta, stolta upp övervåningen och alla nya rum.

Till efterrätt hade vi gjort en riktig favorit. Vaniljpannacotta med skogshallon och limesocker. Oerhört enkelt att göra. Och så makalöst gott! Receptet finns HÄR. En ypperlig nyårsdessert som enkelt går att förbereda!

Och titta här då! Gullungarna på väg till sina ”bästisar” på Sleepover. Coolingarna drog iväg med ”Loka crush” och ”Chirre” och hade det världsklass-härligt hos finfamiljen B. Till sist somnade även mamman här hemma…. haha! Så otroligt ovant att inte ha klanen samlad. Men så hejdlöst underbart att barnen är så trygga med våra vänner. En trygghet, för oss alla.

Och i morse vaknade vi till ännu ett nytt snötäcke. Jag vet inte vilket i ordningen. Norrisarna här, jublade över denna syn! Hittills har samtliga snötäcken kommit och sedan regnat bort lika tvärt. Snälla snön, ligg nu kvar här och sprid vinterlycka!

Ja. Det var några Jul- och Mellandagsglimtar, det!

…tänka sig, nu är det bara en liten snutt kvar av detta år. 2020. Jag tror att jag ska följa traditionen här inne och knåpa ihop en liten Årssammanfattning lagom till Nyår!

Ta hand om er tills vi hörs igen!


Emmeli

Vår egen Superhjälte!

Tre små stjärnor. Så redo att börja sjunga den lilla trudelutt vi brukar sjunga när det är Far- eller Morsdag. Idag är det Vackerpappans dag. Vår egna Superhjälte!

Vi stormade in i sovrummet, som en liten kärlekssjungande kör.

Med kramar och grattis och pysslade kort. Paket med nivetvad i. Och ett paket med niintevetvad i.

Frun uppvaktade på det vis hon vet att hennes make uppskattar så.

En uppdukad frukost, med nybryggt kaffe och nybakt Mammabröd. (Mitt bästa recept. Ni hittar det HÄR).

Tillsammansfrukost. Hela familjen samlad.

Å. Han i räddningstjänströjan där. Som var ute på larm-vift under natten.

Han är alls vår Superhjälte.

Jo visst har han både Superbarn och Superfru, givetvis… tillsammans är vi ”Team Drömgården” och alla pusselbitar i denna familj är lika viktiga. M står för otroligt mycket lugn och trygghet. Min klippa i stormen. Barnens Vackerpappa. Han som låter ungarna vara med i renoverings- och byggbestyr än fast det tar mycket längre tid än utan hjälp(stjälp), som kånkar ungar ut och in ur traktorn under gårdsarbete för att det är så självklart att dom ska få vara med. Som sitter bland mängder av lego och bygger efter ritningar med ivriga små. Han som helt naturligt strösslar sina ungar med ord som ”Pappa älskar er” och busar och kramar i massor. Han som ger barnen det vackraste av presenter; att älska deras mamma ömt, så ömt.

Han är så hjärtevarm, den där Tusenkonstnären. Att få dela livet med honom är en fröjd och ren lyx.

Idag firar vi M dagen lång!

..Och två andra pappor i vårat liv, som betyder mer än ord kan beskriva. Min och M´s pappa. Två förebilder i livet. Som skapat oss och varit med oss från när handen hölls som liten till att nu vara världens finaste Morfar och Farfar till våra barn, Svärfädrar…och Pappor, som alltid. Det är så fint att det inte är klokt.

Emmeli

När makarna L 30 år, firades här på Drömgården!

(Inlägget innehåller reklam för Norrmejerier!)

Det var en helt fantastisk oktoberlördag här på gamla gården i norr.

Efter det ena regnvädret och innan det kommande.. hade vi den ljuvaste av dagar. Så himla lyckosamt, att vi bjudit in till 30-årsfir just denna dag!

Vi tände brasan, för självklart så var det Utekalas på gång! Såklart, med tanke på pandemin som råder.. men också, för att vi ÄLSKAR att vara ute. Stickesockar i kängorna och storeld att värma sig vid, en kombination som får hjärtat att slå volter för oss.

Gullungarna väntade och väntade. Ja, förutom han som sov så gott i vagnen och vaknade precis när gästerna anlände. Smart B!

Vi bjöd på hemgjord äppelglögg när alla kom.

Äppelglögg som vi gjort på äppelmust som vi tillverkat av egna äpplen. Förståår ni så härlig känsla!?

Och som tilltugg, hade älskade mor ordnat så himla goda tunnbrödrullar. Tack älskade mamma!<3

Mannen stod och serverade i udda, loppade små kaffekoppar.

Gården fylldes med än mer liv än vanligt och älskas så. Dessa stunder. Att få träffa våra nära och kära.

Till lunch, en rykande varm, krämig Potatis- och purjolökssoppa och hembakt bröd.

Tack bästa Storan för hjälpen med ena stöpan soppa! <3

Självklart var soppan gjord på grädden från Norrmejerier och klicken Creme fraiche som toppade kåsans innehåll, likaså.

Alla gäster hade i inbjudan fått en önskan om att ta med sig egen kåsa, vi hade helt enkelt inte 20 kåsor.. men så himla läckert, när alla kom med sina äta-ute-kärl!

Att vi allllltid handlar våra mejeriprodukter från norrländska bönder, Norrmejerier, är helt och hållet självklart. Lokalproducerat bidrar till ett mer levande Norrland och det önskar vi såklart! Tillsammans med Norrmejerier delar jag här min tolkning av att ”göra något gott för Norrland”. Vårt 30-årsfir. På enkelt men gott vis. Vi stöttade våra idolbönder, värmdes av en ljuv soppa och fick på kuppen se varandra igen, vår familjeklan och vi!

Så maffig syn med Storfamiljen samlad, i varma utekläder och sina soppfyllda kåsor. Katten Boris kom också på besök, ser ni honom smyga förbi i bild?

Kusiner lekte och lekte och lekte. Kurragömma, studsmattan, lekstugan…

.. och så skulle det förstås hälsas på dessa, våra guldpojkar på fyra ben.

Och vi fick så enormt generösa presenter av alla. Kära hjärtanes!

Så tändes 30 ljus och födelsedagstårta serverades.

Både M och mins favorit. Morotskaka. Med limesyrlig frosting. I runda former blev kakan som en tårta. Så enkelt och så otroligt gott!

Vår största skatt i livet, hjälpte sin mamma och pappa att blåsa ut alla ljusen!

Tack Lillis A för att du förevigade detta ögonblick. Det betyder mycket för oss!

En 30-årsfest att minnas för evigt! … 6-åringen förevigade sina päron!

Tack alla ni som var med och förgyllde vår dag. Och ni som inte kunde komma, som älskade storstadspinglor till storasystrar, ja ni var med i alla fall. I hjärtat.

Så så gick det till, när makarna L 30 år, firades här på Drömgården! Vi kunde inte önska oss ett härligare firande. Med raggsockor, storeld och älskade människor. Friskluft, hästkompisar intill och alltsammans på Vår plats på jorden.

psst! Ni ska självklart få recept på allt vi åt! Kommer som ett pärlband snart!



Emmeli

Den vackraste daten!

(Inlägget är i betalt samarbete med Revolution Race)

Det var bara jag och han. Tjavandes uppför berget. Landandes med djupa andetag och vi-tid, på toppen. En ytterst sällsynt stund… som vi njöt omåttligt mycket av. Bara, bara han och jag. Vi ääälskar våra barn över allt annat, älskar att vara med dom. Men, det var så himla fint att dom var på sitt lilla äventyr och vi på vårt, för ett slag.

Fäberget. Så obeskrivligt vackert. Gå dit, om du har möjlighet.

Han är den finaste jag vet. Och ”sämre ställen har man ju druckit kaffe på”, konstaterade min skäggige.

Jag är jättejättehöjdrädd. Men här uppe är det så högt, att jag liksom tappar den känslan… nästan. Mäktigt.

Dessutom i sköna och skitsnygga friluftskläder från RevolutionRace. (Byxa: Gpx pro pants. Jacka:Hurricane jacket)


Med koden DROMGARDSLIV15 har ni 15% rabatt på alla produkter från RevolutionRace, även bästsäljare! (koden kan dock ej kombineras med andra erbjudanden!). Erbjudandet gäller från t.o.m. 2/9. 

Spana in fina, fina utbudet genom att klicka HÄR.

Emmeli

Måndagshälsningen!


Börjar veckan med att sända er ett fång blommor från trädgården!

Hej måndag och nya veckan med september lurandes bakom hörnet!

Vi kikar tillbaka på veckan som gick tycker jag, i vanlig ordning. Sen omladdning och nya veckans planer!

Nya vardagen. Med Storebror på egen vift en hop timmar. Mamman har ej landat i det ännu, och önskar så att skolplikten inte var utspridd på alla fem dagar… S har det bra på skolan och vi har det bra här hemma, äter sockerärter och påtar och sånt… men nä, det skaver ännu i mammahjärtat. Allt är så nytt, jag vet.

Augustiljuset. Magi. Särskilt med en liten ponny mitt i allt.

Jag checkade av en del tråksaker som jag i smyg tycker är härliga. Eller äsch, vadå i smyg? Ordning och reda är min grej. Jag tycker inte att det är jobbigare att hålla ordning, tvärtom. Gillar ej när det rör ihop sig som det gjorde här i skafferiet efter en sommar på diverse utflykter. Gamla mögliga korvbröd fyndades, mums-mumsen vi fick av grannen som glömdes bort, och massa annat som inte hamnat på ”sin plats” och skapat virrvarr. Nu blev det ordning och är lättare att hitta. Notera polarbrödet. Har skämt bort både mig själv och barn med hembakt, men är det något bröd vi gillar så är det det. Fy tusan så tråkigt att den fabriken brann ner i Älvsbyn under förra veckan… hoppas det ordnar sig på bästa sätt!!

Ljuva stunder med barnen. Säger inte att alla stunder är ljuva. Allt ingår. Men jag kan inte säga nog hur tacksam jag är över att få vara HemmaMamma. Här i bild hade vi skitmysig eftermiddag. Kattgos och pyssel kring köksbordet. Ynnesten i att få vara deras morsa och vara just den som knyter pärlade armbanden eller springer ”kan du ge mig en sax,mamma?”-ärenden till pysslet och får lyssna till deras funderingar och småstora samtal.

Och det här. En utav veckans höjdpunkter. Tusan så trevliga dom är, gullfåren! Jag vill aldrig att dom ska flytta hem igen…

Små och stora njöt ridturer i olika omgångar. Bertilen är gaanska gullig här, med ridhjälm på och hovkrats i lillhanden, tycker jag helt opartiskt..

Jag sprang. Med liten storpojke i cykelsällskap. Med en unge i vagn. Med två ungar i vagn. Olika turer, alla lika älskade.

Vi hängde med gullvännerna. Sådär ”som vanligt” där vi morsor sörplar kaffe och pratar (skitmysigt har vi då!) samtidigt som ungarna leker järnet. Men så sött nu också, att vi mammor (eller papporna) inte alltid är med. Ett par timmar var Juni på egen vift utan morsan. Och här i bild hade hon på samma sätt lillvän hos sig, som var utan sina päron. Så fint att få knyta vännerband tidigt i livet. Knyta trygga relationer utanför hemmet.

Det blev fredag. Trötthet. Stor. Mysfaktorn på sofflocket? -Större än stor.

Helgen. Med helgkaka och olika bestyr. Som att skörda, plocka vinbär och koka saft.

..och jag och M var på världens trevligaste date. Mer från den får ni se imorn. Och förresten! Redan ikväll kan ni kika in på instagram (@dromgardsliv) och se mer…!

Veckans sista dag öste regnet ner och vi påtade inne. Med tvätt, bygg på övervåning, ”pianolektion” med Frökenmamman och något sorgligt…vi var ute på byn och letade älskade Franssonkatten, som nu varit borta i ett par dygn. Fy farao så tråkigt det vore om han inte kom hem igen. Tänker fortsätta hoppas på att han bara är på tur..

Smådeppiga efter ej lyckad sökningstur av Franssonkatt, dunsade vi ner i Salen hela gänget. Med popcorn och mysfiltar framför en så himla fin disneyfamiljefilm; ”Framåt!”, hette den. Se den. Otroligt fin med många goda andemeningar. Vi somnade i ett trassel i storsängen sedan.. vet inget härligare än det.

Och nu är det måndag, luften stiger för var dag och sommaren finns som minnen i hjärteasken. Nu ser vi framemot tidiga hösten, eller hur?

Veckans planer:

Omfamna September! Älskar den månaden.

Fylla på brödförrådet! Tänkte damma av ett gammalt recept.

Rida!

Måla nysnickrade dörrkarmar!

Träffa kompisar!

Jag ska göra ett skitmysigt fotouppdrag! En liten syskonskara ska förevigas.

Sända er hälsningar! Tänker mig bland annat ett fint erbjudande, goda recept på både matbröd och nyprovad vinbärskaka…

Sänka axlarna. Andas. Känna in nuet och ta en dag i sänder. Dagarna som går, är livet….

Njut sista augustikvällen så hörs vi när det är en utav årets allra, allra vackraste månader, SEPTEMBER!




Emmeli

Vi firar 5 år med Drömgård! -Men, hur vi hamnade här i ”Drömgårdslivet”?

Det är så roligt, att ni är intresserade, undrar och vill veta. En engagerad följarskara, det har jag sannerligen. Tack för er! Det här vore inte hälften så roligt utan er!

Så hur hamnade vi här, undrar ni. Här, på den här gården av alla ställen på jorden? och hur blev det såhär? ”Drömgårdslivet”, liksom?

Många av er vet. Men många är ni, som trillat in efter vägen..

Det var såhär..

Den skäggige och jag, bodde i Piteå under 5 år. Våra studieår. I söta Lyan, som vi gjorde sådär dockskåpsputtinuttig och shabby chic-söt. I ”norrnorr” pluggade vi på Piteå Musikhögskola, del av Luleå tekniska universitet. M grottade ner sig i ljudteknik och drog hem en stolt Fil kand inom det och började direkt jobba med sitt nystartade företag efter tre års studier. Jag, studerade till Musiklärare, en femårig utbildning. När jag hade 1,5 år kvar av utbildningen, läggs en smågalen växel in och jag får möjlighet att läsa på dubbelfart under några månader..

… samtidigt bär jag vårt första lilla tickande småttinghjärta inom mig. Bakade bullar på flera vis. Det var ohyggligt pirrigt alltsammans, men kändes så rätt. Jag och M var förstås überöverens och båda skrev under på orden ”nä, varför vänta? livet är nu. nu kör vi!”

Vårvintern 2014, då började livet, på riktigt.

Liten föds, jag pausar inte studierna men ”väntar in” övriga klassen och livet levs på fluffiga moln som ”Litenledig” där hemma i Lyan i norrnorr. S var ljuvlig och det var så UNDERBART att bli Mamma och Pappa. Sommaren 2014 närmade sig och vi ville åka ”hemhem”. Till vår hembygd, … men ingen av oss var pepp på att knösa in ”Lilla familjen” i något utav barndomshemmen. ”Men! Jag har idé! Jag frågar Tant E om ni kan få hyra hennes hus, det står ju tomt!”, säger Svärmor. Lyckligtvis, fick vi ett ”ja det går bra! klipp gräset som hyra så är vi nöjda.” Åhåhå, sån lycka! .. till sommaren flyttar vi in i vårt ”Sommarhemma!”.. nära till både M´s och mina föräldrar, Storan och hemmahemma-vännerna… mitt i dånande vackra Höga kusten!

.. från första stund jag klev in i det där huset, slog hjärtat på ett sätt man in skojjar bort. Huset, ja hela gården, andades ett lugn och snäll själ.. som man inte heller skojjar bort. Vi trivdes där, bland knarriga golven, grilliga tapeterna och fräsiga kökskaklet. Det gällde att hålla i sig i trappan på vägen in, för den gungade likt ett skepp på dom sju haven. Vi gjorde oss hemmastadda och trivdes. För bra.

Sommarmånaderna var ljuvliga, helt och hållet. Som nya föräldrar med en skitnöjd lillunge, få leva gårdsliv som päronen bara kunnat drömma om. Så tacksamt!!

Vi var båda mätta på lägenhetslivet och fantiserade den där julidagen 2014 om ”hur vill vi bo och leva, egentligen, nu när studierna snart är över för oss båda?”…

På en lagom stor gård. Men chans till fri lek för småungar och chans till djur där i ladugården och ute på marken kring gården. Nära familjerna… men du M..? Är det inte HÄR vi ska bo, då?…

-Nej, det var det inte. Tankarna puttades bort. ”Vi kan inte bo här om jag ska försöka få jobb där i norra staden, mitt emellan Piteå och Höga kusten…

Nä, just det.. säger jag. Smådeppig. Eller jag menar; världsdeppig.

Men alltså, nej.. hon där på bilden kunde inte tänka sig att släppa detta ställe, bara sådär. Vi började fundera…och möjligt är, att jag råkade lägga huvudet på sned och säga, ”men vi kan väl prooova?”

varpå lugnet och sansen i vårt äktenskap undrade…. ”ett helt hemman? .. hur ska vi ha råd med det? två 24-åringar… där den ena kämpar med nystartat företag och den andre inte ens tagit sin lärarexamen…?”.

Puh.

Hur det var, så tar sommaren tyvärr slut och vi beger oss till Piteå igen.

Vi lever småbarnsfamiljeliv och studentliv i en salig blandning..

M jobbar. Allt han bara kan… och lite till. Och jag och Liten-bäbisen hoppar på plugget igen… kommer aldrig någonsin glömma studietiden, allra minst den sista delen, där jag med lillungen på höften tarvade mig igenom sista bitarna, med ex-arbete osv, tillsammans med världens bästa man och klass som stöd. Det gick bra, hela pusslet. Men det var tufft, också!

Studieåret 2014/15, led mot sitt slut och vi kunde knappt tro det, att vi var i mål! Liten och mannens flugor och mammans examensklänning låg beredda för en festlig och känslosam dag..

Frysryser av denna syn.

Vi var så lyckliga. Men också så sorgsna i hjärtat. Ett så oerhört sammansvetsat gäng, där vi levt i kollektiv i princip, en stor hop. Ränt mellan smålägenheterna dagarna i ända. Haft sittningar hos oss jag vet inte hur många, för att vi älskade att bjuda hem redan då. Älskade att få fylla hemmet med liv. Bara en trappa upp, bodde Familjen H, som hade en liten ettårig prinsessa som var Litens första bästis i livet. Sån ynnest hela alltet.

Det brann i bröstet av separationsångest, där Lyan plockades ihop, pinal för pinal. Här hade vi vårt allra, allra sista ”häng” hos oss, bland flyttkartonger och känslostormar och gulliga småungar och Majahunden. Älskade vänner och vi, Lilla familjen.. vi sa hejdå, spreds över landet men kvar i varandras hjärtan, det skulle vi vara för alltid, sådetså.

Studentlivets plock, ihop med småblöjor på toppen… ingen slump för oss, en ren önskan och något vi var så tacksamma över att få uppleva och så fortfarande är. Ynnesten att få bli unga päron precis när vi önskade. Ni må tro att det inte bara var en människa i vår närhet som tyckte att vi var smågalna…unga, knasiga.. nygifta.. som mitt i studier skulle bli päron och så blev. Men ni vet, såna där bryderier, som andra möjligt har om våra påhitt, det har inte brytt oss.. om vi själva varit helt säkra, alltså.

… och vart drog vi nu då? Jo, efter att vi tillsammans kämpat hårt, med både arbete, plugg och massa rodd..

..så blev den där gamla, gamla gården vår. Vi satsade allt vi hade och lite till. Här, är vår plats på jorden! Gården som M sett från sitt föräldrahem hela sin uppväxt, men förmodligen aldrig någonsin tänkt en tanke på att han skulle leva där någon gång… ganska så fräsigt ju!

Ettåringen njöt så det sken om honom. Fri som en fågel…! Ja, för prick fem år sedan, blev alltså gården vår. Ett Hemman med stora byggnader, stor gård, mark intill gården och skog lite härs och tvärs. En plats vi aldrig någonsin skulle haft råd att köpa om den låg närmre en fräsig stad eller så, men det var ju just här vi ville leva… det ville ju M också egentligen från första början, han behövde bara lite skjuts av sin fru med hjärtat i handen… att släppa förnuftet ”och bara köra”…

Det kändes ärligt talat som om vi hoppade in i en kostym som var lite, lite för stor på ett sätt… men som liksom passade våra själar, alldeles ypperligt också, från den första stunden.

Arbete löste sig för oss båda och vi tog en sommar att landa på vår nyköpta gård. Med tomma fickor, hade vi aldrig känt oss rikare där vi flyttade in i det där timmerhuset med så mycket historia och själ i sig..

Hemma!

Vi skrev på papper ena dagen, dansade lyckodans ..och dag två börjades det… bygg- och renoveringslivet! M hade längtat efter det här…

Jag och Liten vi var peppade vi med.

Det har förstås inte bara varit lekande lätt här för oss, från dag ett till nu. Men vi båda har på vägen konstaterat att ”det här var meningen. Pusselbit för pusselbit har lagts och vi lever nu det liv vi alla mår så otroligt gott av. Det har alltid känts och känner så rätt att bo och leva just precis här. Det är här vi är lyckliga, det här här drömmar kan gro och bli till vår verklighet..

Snabbt blev ett lillhjärta, två.. Pyrets hjärta tickar och vi längtar.

Och så var hon plötsligt här, och gjorde livet sådär magiskt som bara hon kan. Vår Juniflicka.

Hennes första höst och vinter, var ingen lek. Jo, på ett sätt. För ungarna mådde prima skinka och då äär man som ni vet överlycklig som mamma och pappa. Jag levde HemmaMammaliv och njöt i fulla drag.. M njöt förstås han också. Men fina pappan, var tvungen att leva ifrån oss tre och fyra dygn. Varje vecka. Hur trött jag än kan vara nuförtiden, kan jag aldrig uppnå den trötthet och känslostorm både jag och M upplevde då. Fy farao…. och en kall februarimorgon höll det på att gå åt fanders, hela alltet… vi var för trötta, jag och M.. och då ska man inte köra bil. För då kan man somna… och sånt kan gå mer än illa. Den morgonen konstaterade vi att ”nä, vi är inga maskiner.. vi måste göra någonting åt det här.. såhär vill vi inte ha det, inte leva och må…vi behöver pengar så vi klarar oss, men någon superfräsig karriär som ger klirr på konton.. än hur fräsigt det är med ena VM-hockeyuppdraget efter det andra där duktiga M styrde ljudet ut över hela världen…så är det inte värt det. Antingen behöver vi flytta härifrån gården, eller göra en ny plan…”

-Vi vill inte fylla livet med dagar. Vi vill fylla dagarna med liv. Så mycket Tillsammans, vi bara kan! Vi stålsatte oss vi dom orden och kämpade mot nya vägar..

M räds aldrig nya utmaningar. Där, mitt i ett småkruxigt stadium i livet.. beslöt han sig för att trappa ner sitt eget ljudföretag några växlar och kasta sig i något nytt.. ni vet orden; vägen är inte alltid rak? …stämmer så väl…det är så livet är!

.. och han gjorde det med bravur. Här kramar lilla, lilla ettåriga Juniflickan sin pappa ”glad sommar”, då han precis fått sin första semester från Konstruktörsarbetet. Brandman hade han nu också hunnit bli och egna företaget är igång när det passar livet.

Livet rullade på, i tryggare fart. HemmaMamman där hemma hade också gett sig den på att våga satsa på sina sociala medier-kanaler, kombinera HemmaMammaliv med Småföretagande. Alltsammans är ett teamwork och pusslande, med målet att kunna ge barnen en så lugn, trygg och härlig uppväxt som möjligt!

Tjopp så blev två gullungar tre och det ska erkännas att det kändes småkaosigt i början av trebarnslivet… men kära hjärtanes, det är det bästa vi vet! FlOCKEN är ju grejen! Helt helt underbart.

Vår största lillunge sa lyckligt till sin kompis häromdagen att ”hemma! där finns det knappt några regler, mest bara galenskap!”. Jag och M konstaterade att vi inte kunde få en härligare bekräftelse än dessa ord. Kärlek och galenskap… man kommer rätt långt på det!

..och ser ni den där svarta mojängen där i mannens bakficka? Det är Brandisradion. Den hänger där ganska så ofta och mycket.. men den är en go pusselbit i att vi ska kunna maxa tillsammanstiden som vi värderar högre än allt. M kan ha jour, men vara hemma hos familjen. Ett tu tre susar han iväg och räddar liv, för att sedan komma hem igen, efterlängtad. Ingen gör sig av sig själv, menar jag. Men vi peppar ALLA som har drömmar, att kämpa för dom. Inte bry sig i om någon annan säger ”nämen såå kan du/ni ju inte göra.. det kommer inte att gå”. KÖR! , säger vi!

Gården blomstrar mer och mer och vi har så många drömmar för denna plats. Kanske stannar det bara vid just drömmar, det är sekundärt. Det är mest känslan, av att VILJA LEVA, just precis här, på vad som är vår alldeles egna plats på jorden, som är det häftigaste.

Det är småungar, katter, hästar, renovering mastodont, arbeten, HemmaMammaliv, tidstrollande, downshiftande, kärlek och en herrans massa galenskap… och lååååångt ifrån perfekt och ”regelrätt”. Det här är förmodligen inte vad många andra skulle kalla ”drömgårdsliv”, med tanke på hur mycket jobb gården önskar av oss, hur skruttig den är på många håll, tanken på hur mycket vi väljer bort i och med alla våra val.. men det här är Drömgården och Drömlivet, för oss. Här lever vi så gott. Dag efter annan. På det vis VI önskar.

Puss på det!

Att vi vågade följa hjärtat, hoppa i den där lite för stora kostymen och landa här. I det där ödehuset som stått tomt länge. Förvandla gården från död till levande. Och fylla den med så mycket liv.

Ibland blir det inte som man har tänkt sig…. men tänk så himmelens mycket bättre det till och med kan bli!

Emmeli