I tidiga, tidiga morgonen klev vi upp. Jag och den skäggige.
Låt säga, med en väldigt kort natt i bagaget.. jag kunde liksom inte gå och lägga mig natten mot lillvännens ettårsdag? Klockan närmade sig 01.. för precis ett år sedan den tiden, då satte värkarna igång, med besked. Lillminstings förlossning spelades om på repeat och allt var sådär tydligt som det bara är, när lillungen i fråga ska fylla år. Minns hur jag, för alltså prick ett år sedan, vaknade av ÄNTLIGEN, kraftiga, RIKTIGA värkar! ..jag skakade liv i M…och han somnar om. Haha! Inte bara en, utan två gånger. Chill människa, minst sagt. Tills hans försvar, hade vi puttrat på med förvärkar i två veckor som hela tiden klingat av.. så otroooligt psykande.. M trodde nog att det vara det var tal om nu också, jag var nämligen så fokuserad, bara andades mig igenom allt och gjorde inget mer väsen av det hela.. jag var så pepp på ont att det var inte klokt.
”I fullmånens sken, bland gnistrande frost”, så lyder en textrad ur Lillminstings alldeles egna låt.. och ja, fullmåne var det också och så sagolikt vacker oktobernatt. Självklart tog jag en extra värk ute på gården, bara för att sedan bränna av en bild på fullmånen, innan vi satte oss i storbilen och drog mot BB…
Ljuvligt teamwork, Han och mig emellan. Det var en fantastisk upplevelse. Jag som innan varit så nervös och orolig, tänkt att det nog inte kunde gå bra en fjärde gång, att jag nog inte skulle klara av smärtan ännu en gång. Må gott-ryser när jag tänker på hur bra det gick, hur närvarande jag var, hur 77 minutrarna inne på förlossningen var ett sjuhelsickes ont, men njutbart marathon. Häftiga lillungen, som anlände med superhjälte-pose. Det passar honom. Vår lilla starka superhjälte. <3
Och nu är han 1 år.
Vi sjöng hela familjen för honom. Typ sju gånger. För liten plutt är inte lätt att väcka sådär tidigt på morgonen. Men när han väl vaknat så hurrades det och det syntes hur han njöt av uppståndelsen.
Lillhjärtat, som alla är så engagerade i. Vilken lyx att vara Lillminsting.
Och mamman tänker. Och känner. Så mycket känslor. Så mycket tacksamhet över nuet, som är så gott. Året som gått har varit utmanande, oroligt, och stundvis så obeskrivligt jobbigt. Men mest, bara så mycket teamwork, familjekraft och kärlek.
Efter att pappan och storasyskonen susat till arbete och skola, myste vi andra vidare här hemma.
Lycka, att dom har varandra.
Lilla blombuketten från frukostbrickan.. och hjärtat, som B pysslat till sin lillebror.
Småborsorna packades ner i vagnen och så gav vi oss ut på långtur. Dom slumrade gott sedan, båda två.
Jag plockade en näve höst i handen och doftade, förstås.
Vi hann sedan tjava hela rundan och komma hem. Jag fick göra hästbestyren själv..och hade så mycket luft i schemat med två små sovande att jag passade på att förbereda middag också. Var till och med tvungen att väcka innan skolhämt, så lunchen blev på sniskan, men vad gör väl det..
Efter sen lunch och mellis i salig röra, fylldes fftermiddagen tillsammans med olika hittepå. Att gunga är livet, tycker Lill-Olof.
Sen skedde något storslaget.
Jag serverade kokt potatis från landet, morotsstuvning också gjord på morötterna från landet, nytrillade köttbullar och MammaMormors rödbetor. Och vet ni? Lillungen ÅT!
. ”Ja, vadå?”, tänker du. Jo.. nog för att vi tagit det varligt med maten med dom andra också, jag har helammat dom länge.. jag sådär 8 månader. Men sen börjat fylla på med matigt utöver fortsatt amning.. som fått fortsätta så länge det önskats, lilla B var över två år och två månader när han slutade amma.
Men denna lilla människa, han har inte varit intresserad av vad än vi bjudit honom på.. den ena goda nykokta purén efter den andra, småbitar, stora bitar som är mjukt kokta att hålla i (det sistnämnda har funkat bäst…). Men nu, stegvis senaste veckorna.. ja nu verkar vi vara peppade. Och riktig mat ska det vara, inte nån himla slätmixad puré, menar lilla O. Jag älskar ju att amma, men det känns lite som en lättnad nu när han är så pass stor, att han kan tänka sig äta något annat också, haha! Utimellan i all fall….
Ser inte gott ut. Var magiskt gott.
Och till kvällen dukade vi upp för litet minikalas.
Sjöng ännu en gång, spanade ballonger och födelsedagsfikade, alla tillsammans. Ettåringen åt till och med av sin egna lilla skogshallonfyllda tårta med mycket vispgrädde på. En rakt igenom ljuvlig ettårsdag. En ynnest, hela alltet.
…
.. och nu har det hunnit bli ännu en ny dag. Hela familjen var så trötta att vi somnade allihopa samtidigt. Disken och plocket fick vänta till idag. Det gick så bra så. Idag är känslan såå god. ”Min bäbis är fortfarande här”, han tvärväxte liksom inte över ettårsdagen.. han lovar mamman att fortsätta vara bäbis länge till. Så det så!
Känner livet i mig på bergstoppen.. och finslipar på mina drömmar..
Jag har inga penga- eller karriärsmål i siktet så långt ögat kan nå.
Mina drömmar och mål handlar om något helt annat.
Jag vill plocka blåbär i skogen tillsammans med mina barn och koka sylt att ha på småplättarna. Duka mellis med nybakt bröd en vanlig tisdag eftermiddag. Ha tid och ork att lyssna på alla barnens frågor och funderingar.
Sätta frön och pärer i jord om våren och skörda potatis och morötter om hösten.
Ha utrymme att låta oss känna med naturen. Och öka, och sakta ner, i takt med den.
Ta på mig gummistövlarna, med tofsen på sned, tjava ut till hästarna och insupa doften av regnvåt hästmule. Dra en morot ur landet innan skolskjutsen, så lilljäntan har till skolans fruktstund.
Jag vill plocka blombuketter från vår egna trädgård och fylla skafferiet med äppelmust gjord från vårt egna stora äppelträd. Lära ungarna, hur det går till, från jord till bord.
Skriva texter som berör på djupet och lockar andra att våga gå sin egen väg, den som hjärtat klappar för mest. Vare sig vägen går dit, eller dit..
Jag vill leva ett liv, där jag hinner andas och känna. Leva ett liv där vi arbetar för att leva, inte lever för att arbeta. Ett liv där var dag, räknas som en gåva. Inte ett långt längtande till helgen, sommarsemestern eller så.
-Leva. En dag i taget. Där jag och mitt inre hinner med vår verklighet och där skynda är något som görs, i nödfall.
Jag vill ha tid. Just nu i livet, tid, med dom jag älskar mest av allt på denna jord. Våra barn. För gullpengarna handlar vi utöver måste-sakerna; frihet! -i form av tid att fylla med vad vi vill.
Min och M´s vardag- är våra barns barndom.
Vi har absolut ingen aning om vi gör ”rätt”.. och det handlar inte om att det finns ett rätt eller ett fel. ”Det finns fler än ett sätt att göra rätt”, tänker jag.. och Mamma Mu.
Det enda vi vet, är att det KÄNNS rätt. I hela hjärtat. Och det, är vad som får leda oss.
Livets första skoldag och Mammasjälen sjunger en hejdlös känslofylld sång. Stoltet. Vemod. Kärlek. Tacksamhet. Och Lycka.
Att tiden flyger det visste vi ju? ..men hur i hela friden, kan det som känts som evigheter bort, plötsligt blivit vårt nu?
I hela ditt liv, du i lugnan ro fått ta dag för dag. Fyllt dagarna med liv, ja helt utefter behag.
Vi har njutit i massor, av tillsammanstid och det stora i det lilla. Överens är vi om det, att det är allt annat än illa.
Min vardag är din barndom och skulle vi välja igen, skulle vi göra på samma vis om och om igen.
Att få ha haft och ha all denna tid med dina syskon och dig, det är vad som betyder allt och lite till för din pappa och mig.
Du lilla sparv, flyg och känn luften under dina vingar. Nu puttas du sakta ut ur boet en gnutta till. Det bästa av allt, är att du så självklart vågar och vill!
Ett nytt livskapitel börjar nu, och allt kommer bli så bra, om du bara fortsätter att vara Du.
Jag är så stolt över dig. Min livets, älskade favorittjej!
Sång från nyvakna småmänniskor, kärleksalster, kramar och paket. Ett uppvaknade denna morsdag, som jag aldrig vill glömma.
Sen bjöds jag till finfrukost i matrummet. Dom här små minutrarna, när precis alla sitter vid bordet samtidigt, värt att förevigas. Små minutrar, som är bland det bästa jag vet.
Det var stekta ägg. Kokta ägg. Gröten och äppelmoset. Rykande varma kaffet. Det kan vara så att jag bakade ”mammabröd” igår också, så att det fanns extra gott bröd. Och den skäggige kan sin fruga.. banan och vispad grädde, det ääär ju livets kombo. Ni ser ju, så bortskämd jag blev. Och jag kände mig sååhåå värd det, haha!
Sen fyllde jag en kartong med lite plant och gick över till min älskade svärmor. En liten men kärleksfull morsdagspresent från mig till henne. Hon är guld värd.. men några små plantor fick visa min kärlek idag.
Och sen tog vi oss varsin springtur. Först Hon, sniffandes en kvist brudspirea. Sedan Han. Smådugg. Syrerikt. Försommardofter. En god tur.
Så blev det lunchserverande, middagspreppande, påklädande, utpackande i bilen och wroooom!, iväg till grannbyn!
Bland grannbyarnas päron och ungar, fotbollar härsan tvärsan, beundransvärda eldsjälar.. där, möttes små fotbollslag mot varandra och det bubblade innanför bröstet när ännu ett av våra små barn är så stor att hon kickar fotboll… med Ibra-tröja och allt, coachad av storebrorsan. Lill-Olof agerade paus-gos av bästa kvalisort.
Efter timmar på fotbollsplanen återvände vi hemåt. Jag fixade lilla presenten till den bästa mamman jag vet. Min. En liten lyckoklöver, mitt favorit-fotsalt till sommarens fotbad och en sten att hålla i handen.. mamma är inte bara min mamma, hon är också min bästa vän. Så är det.
Lycka. Att få spendera Morsdagskvällen med mina älskade päron.
En kväll barnen sett så mycket fram emot. ”Mormor och Morfar kommer, och vi ska äta PIZZA!”. Juniflickan var först ut med att önska pizza och njöt i fulla drag.
Jag hade önskat denna middag och M gjorde så gott så gott så gott för oss alla.
Att grädda på stålet som han fick av mig förra året i födelsedagspresent .Det, är en hit! Vi gjorde denna pizzadeg igår och har sedan kalltjäst alltsammans under senaste dygnet, i kylskåp. Pizzan smakade stenugnsbakad surdegspizza, maakalöst gott!!
Att sno ihop en egen pizzasallad är lika enkelt som gott!
Titta! Ett hjärta. Han vet hur han ska charma sin fru.
Mätta så mätta, gick jag ut en sväng. Ikran undrade vad jag gjorde, medan han stod och tuggade torrhö i brist på godare grejer..
”Det är en kall vår”, konstaterade jag och Blå Berget. Torrt är det också. Betet växer trögt. Och äppelträdet har alldeles precis börjat slå ut, mestadels är det rosa knoppar bara..
Det sistnämnda gillar jag mycket, jag tycker om att känna att jag hinner med i blomningen, gillar inte när allt bara blommar över i ett nafs. Men det där andra, att backen är torr och vi behöver både mer regn och värme.. jo det önskar mig!
Nåväl. Värmen kommer nog snart! Titta här då! Vår alldeles egna rabarber, som växt så fint från förra året. Så mysigt att plocka in lite.
För att göra Årets Första Knäckiga Rabarberpaj. Förskräckligt så gott! Med vaniljglass till.
Pappa-Morfar och Lill-Olof myste på i vanlig ordning, alldeles innan vi kramades hejdå så höll dessa hjärtevänner på att knäcka krypkoden tillsammans. Sånt gör mig spagettimjuk och bubblig i hjärtat. Framförallt så tacksam, att vi får leva livet tillsammans, tre generationer.
Vi kramade Mamma-Mormor och Pappa-Morfar hejdå, innan vi tog en liten tur längs lillvägen. En sista nypa majluft innan natten. Ett andetag i häggblomningen. Lill-Olofs allra första blomstertid.
Min Älskade Fyrklöver.
Idag. Och precis alla alla dagar. Känner jag mig Rikast på jorden. Som får vara eran Mamma.
…
En morsdag jag alltid vill minnas.
Grattis, alla alla mammor på morsdag. Då räknar jag in Småttingmammor, bonusmammor, Hästmammor, Hönsmammor, Gudmammor, Extra-mammor, Mammas-Mammor…. ja ni förstår. Alla, är ni så viktiga! <3
” I fullmånens sken, bland gnistrande frost… i den sena oktobernatten.
Då började du, din livets vandringsfärd,. Och vi undrade, vem var det vi väntat på? …
Jo, det var Du. Vår älskling! Lilla hjärtat! Välkommen hit till jorden, är du. Livet, det börjar nu!
Gosevännen! Lilla minsting! -Ja, det är Du!
Vi älskar dig!
Lilla Du. <3
…
Vårregnet faller och det grönskar mer och mer för var minut. Idag ska du döpas, vårt älskade älskade lilla barn. ”Familjepatrullen” sjunger din alldeles egna sång, som är bara bara din. Och det känns så fint, att även du, ska få omfamnas av Guds välsignelse. Omfamnas av tryggheten vi tycker så mycket om att ha omkring oss. Dela dagen tillsammans med våra hjärtenära. Människor som både är på plats, och på plats fast på avstånd. En ynnest hela alltet.
Jag får då och då frågan om hur jag gör för att barnen inte ska få så mycket skärmtid..
För det första har vi ju tre små storasyskon och en liten bäbis, våra barn är små i ämnet, menar jag.. vi får väl se när det är ett gäng tonåringar vi ska snacka skärmtid med. Men, såhär gör vi i alla fall nu med en snart-8-åring, 5,5-åring och 3,5-åring.
Utgångsläget; ”skärmtid” är ingenting vi har i vårt ”standardschema” på dagarna. Finns ej naturligt här hemma, vi är rätt så ”skärmlösa”, det finns ingen padda än hur mycket man letar.. Vi har inga tv-spel och allt vad det nu är man kan ha.
Vi tycker helt sonika att det är härligare att sitta med barnen och bygga ett pussel tillsammans, med träbitar, som känns i handen, finula tillsammans… än att göra det på skärmen. INGEN VÄRDERING i det. Och helt ärligt, så ägnar jag ju (i princip) hela mitt liv åt ungarna. Jag är med dom, 24/7. Barnen är mina gullungar, mitt ”400%-arbete”, mitt allt. Jag vill ge dom all min energi just nu i livet. Det bara är så. Ja, deras pappa är iväg på jobb, men hemma är det fullt krut på barnen för han också.
Vi har sedan regler.
Barn älskar tusan regler. Ibland känner jag mig nästan som en regelbok med alla våra små egenpåhittade ramsor och regler för allt möjligt under HemmaMamma-dagarna. ”Jackan på kroken, skorna på rad. Vantarna och mössan i korgen, yeah!” Det är en ramsa som ungarna rabblar när dom kommer in genom dörren efter utelek, vips hänger och är allt pulat där det ska vara.
Och gällande skärmtid, har vi också regler, något som vi kallar för ”Veckans skärmtid”. På torsdageftermiddagarna. Supertaktiskt… när jag brukar skura golv.. eller så är jag trött och snusar med bäbisen.. eller gör något annat.. då, får barnen veckans skärmtid. Jooo.. givetvis får dom se barnprogram/film på tv:n under veckorna (den tiden har också sina ramar) , men om vi nu pratar skärmtid som i att störst får ”spela mindcraft på pappas telefon”, eller näst störst ”spela uno på mammas dator”.. eller Trull-ungen välja vad han vill se på barnkanalen.. sån skärmtid, det har vi avsatt en stund på torsdageftermiddagarna för .
Och that´s it. Så stränga och tråkiga vi kanske låter? Nåväl. Det här funkar finfint för oss.
Blir det någon stund mellan torsdagarna, då är det något speciellt och det hurras förstås hejvilt då. Regler är till för att brytas, förstås! Idag är StoraLillasyster och StoraLillebror tvärsjuka i covid och jag sa till Juni att ”ska vi se om vi hittar något roligt på youtube?”, varpå hon knappt trodde sina öron då just youtube är ett ställe vi hänger miniminimalt. Det är så lätt att halka in på så nedrans mycket dravel där trycker jag? Söker man upp något trevligt klipp är barnen snabbt inne på en massa annat. Gillar ej.
Det är inte så att våra barn är annorlunda andra barn.. skulle vi erbjuda dom mer skärmtid skulle dom förmodligen gladeligen tacka ja till det, själva känner dom ju inte rimligt stopp. Kommer barnen till kompisar/familj med tv-spel/paddor osv är det så hutlöst lockande, förstås.. på den nivån vill vi ha det just nu. Att skärmtid är något buskul och festligt.
Leka, leka, leka.. pyssla, pussla, dona och frisklufta i massor. Hotellbyggena….. som aldrig tar slut. Snickra med pappan, baka med mamman, laga middag med pappan, fodra hästarna med mamman.. så ser livet ut för kidsen just nu.
Tids nog hinner dom få fyrkantiga ögon, ”gibba” och allt vad det heter, … säger tant, 31 år gammal! 😉
Senaste kommentarer