Trular in tvätt i tvättmaskinen medan smörklicken i stekpannan blir varm och lunchen ska fräsas på. Hinner nog vattna några blommor också där jag susar fram, gammspisen tar tid på sig. Ute regnar det. Ännu en skur. Inget höväder, alls. Å, puh.
Mellan stunderna vid spis och diskbänk, sommarlovspåhitt, små utlyfkter och kompishäng.. passar jag på att skura ett par utav skurgolven. Drar fram möbler och hittar dammråttor stora som tefat. Dammar och torkar och har absolut drivet tack vare att jag på toppen tänkt gå ut i blomsterbäddarna och plocka färska blommor..
Det blommar så, så vackert nu. Tänk att det går med små frön i bleka marshänder, skapa detta till sensommarens njut?
Alldeles vid sommarens början, lyckades jag fynda sju meter spetstyg för en dryg hundring. Se så fint!
..Inget jag såklart lyckats sy något av.. är det något ni förmodligen aldrig kommer att höra i kombination, så är det ”Emmeli och Symaskin”… men vad tusan, tänker jag ibland. Jag kanske har sansat mig lite, sedan sjunde, åttonde, nionde klass? Jag kanske inte kommer få psykbryt av att tråden tjorvar, jag kanske kommer gasa lite lättare? Inte sy mig i fingrarna? Att träslöjd mer var min grej, behöver jag kanske inte tillägga. Och att brodera! På syslöjden, alltså. Ja, brodera, det lärde Farmor Gertrud mig tidigt och jag minns så väl, hur stolt hon var när jag redan i sjunde klass, broderade Anundsjö söm på en duk. Men nej, någon symaskins-sömmerska blir jag kanske aldrig…
Det funkar ju att bara slira upp sjumeterstyget över stången också…..
Mellan skurarna, smyger solen fram… sovrummet doftar såpa, phlox och luktärt nu. Renbäddade sängar och överkastet på sin plats. Och solkatterna på det handhyvlade gammgolvet, är så vackra att jag stannar upp och bara tittar, några sekunder. Sedan vidare. Amma Lillminsting. Sova ner. Plocka leksaker. Trösta liten. Hjälpa till. Söka fram något borttappat. Spela kort med älskade storbarn. Kila ut med en påse pant och återvinning till gula huset. Skicka iväg ett mail. Fundera på höstens planer…
Jag har känt mig så otroligt trött senaste dagarna. Det är förstås intensivt med Sommarlov. Roligt, mysigt, intensivt… och inte konstigt om man blir lite trött på toppen. Tror en drös andra parametrar spelar in också… som att det regnar, är kvavt och himlen hänger tung för jag vet inte vilken dag i ordningen. Jag vägrar klaga på väder. Om det inte är extremväder, som skadar någon eller några. Annars är väder bara väder och jag är glad som får uppleva det.
Idag är det fredag. Och jag slår ikull mig, när jag kan. Virvelvinden slumrar ute i vagnen nu, och jag passar på. Att passa av.
-den här fredagen har jag längtat till, hela veckan. Lättnadens fredag. Veckan har inneburit utmaningar, vi har tagit en dag i taget. I vanlig ordning, ja. Men ni vet, vissa veckor är det mer att ta sig ann, än andra. Det här var en sån.
En utav punkterna på listan var att jag skulle genomföra magnetkameraröntgen på hjärnan.
Varför då?
Jo. Förra året bar jag massor, massor av oro inombords. Mötte det ena symtomet efter det andra, på att kroppen skrek; ”du måste vila. länge. mycket. intensivt. NU”. Men det gick inte, det fanns inte plats för den vilan. Eller gjorde det egentligen det, men jag pressade mig till det yttersta och lite till? Det är frågan.
Yrseln kom. Illamåendet. Huvudvärken. Domningarna. I halva ansiktet. I händerna.
Jag förstod att kroppen skrek just det. Jag förstår, att jag om jag nu inte nuddade den, så i alla fall, mötte den öga mot öga.. ”den berömda väggen”. Där ville jag inte vara. Vi bromsade, på alla sätt vi kunde. Jag började må bättre.
Men mitt i allt, tog oron bara ännu en högre växel, för… ”tänk om det inte bara är trötthet, tänk om jag också har fått en hjärntumör nu? precis som min ena syster i precis samma ålder som jag är i nu? och i samma ålder som min mamma var.. när hon fick det första (!) gången…”
När livet lugnat ner sig. Och det till sist fanns en lucka för ”att pyssla om den nu så skruttiga mamman”, så beställde jag en läkartid. Mina bäst investerade trehundratrettio kronor på väldigt, väldigt länge. Fick träffa en läkare som lyssnade och förstod. Och inte ifrågasatte det minsta, när jag önskade, precis som mina andra systrar, att få göra denna koll på hjärnan..
Nu har jag inte känt den där oron som var under förra året, på flera månader tack och lov. Och livet känns så… ljust, igen?
Jag vågar tro och drömma igen. Det var många, många guldstunder under det där förra året, men det var också väldigt, väldigt många tuffa stunder. På flera plan. Inom vår storlilla familj. Och i kring oss. Och inte, inte allra minst; omvärldsläget. Det kändes så förskräckligt dystert bitvis, livet.. (ber fortfarande dagligen om att världen ska bli sams.. men jag lever inte längre som om att vi har krig HÄR, nu.. jag försöker göra det jag kan, här och nu, för det läge som är. Att oroa ihjäl mig, för något som kanske kommer bli, hjälper NOLL och ingenting. Lider oerhört med dom stackars utsatta människorna. Vad är dyrare mat att klaga över, liksom?).
Lill-Olof höll mig i handen och vi klarade utmaningarna tillsammans. Vi och resten av ”Team Drömgården”.
Den som gjort magnetkameraröntgen av hjärnan, vet att det inte är någon härlig upplevelse, ett endaste dugg.
Särskilt inte, om man tycker att trånga utrymmen är jobbiga.. att spännas fast och måsta, måsta vara blick stilla i en så pass lång stund.. är en utmaning. För mig, i alla fall. Men, det gick. Jag gjorde det. Tårarna brände. Där jag sprang, steg för steg. Ja, sprang. Mentalt alltså. Ute på min favoritrunda. Medan sekunderna gick, ”sprang” jag.
Redan dagen efter, fick jag svar. ”Allt ser fint ut”. Obeskrivlig känsla.
.. och i samma stund, tog jag ett stort beslut för mig och gänget här hemma.. men mer om det en annan dag. Nu ska vi ge oss en återhämtningens fredag…. dona med sånt vi mår gott av, krama ungar, snickra, påta med planten..
Det är En lättnadens fredag. Så obeskrivligt tacksam. För livet. Finaste vi har.
Barnen konstaterade lyckligt när vi klev ut på bron till morgonen; ”vad LJUST det är, mamma!”. Och sannerligen! Det kändes som ”första morgonen”.. ,den första ljusare varianten sedan midvintern släppt det starkaste taget.
Inombords kände mamman också en känsla av .. ”å puh, vi klarade det..?”…
..2022 var ett på många sätt vackert, guldstunderna har vi i vanlig ordning hållit hårt i. Men 2022 var också skitjobbigt, med sjukdom, oro, krig, oro, oro, oro, … och jag har under året i perioder haft såna utmattningssymptom.. kropp och knopp har skrikit efter vila. Vila, som varit näst intill omöjlig att få till.. men vi har gjort allt vi har kunnat för att vi alla ska må så bra som möjligt, teamat och kramats och så gav vi oss ett redigt, tvärledigt, långt jullov och en lugn start på året och det känns som, att vi lyckats styra en väldigt tärd familjeskuta, till sitt rätta? Gråtfärdigt lycklig för det.
…
Så, var var vi? Torsdagmorgon..
Skolbarnen lämnades på skolgården med sina skridskopackningar och peppiga humör. Barn alltså. Vilket magiskt påfund. Att få vandra bredvid och se dessa liv växa och utvecklas, det är så hejdlöst häftigt.
Småbrollorna och mamman fortsätter sedan dagen på tre under några timmar. Vi tar en sparktur längs gården och gör lagårdsbestyren förstås. Säger god morgon till hästarna.
Efter frukosten bygger pojkarna koja i gammköket och mamman sörplar en snabb kaffekopp. Idag finns det energi och sofflocket med påtår lockar inte så värst, ännu. Vi ger oss ut igen, pojkarna är trötta efter en fräsig dag igår så det blir lagom med långpromenaden och slumra i vagnen. Jag lapar sol, funderar, flåsar… och plockar några små kvistar ris till tulpanerna där hemma.
Slirar in på byaloppisen och går raka spåret mot köksdukarna… finner precis vad jag söker, utbyter ett gäng ord med gulliga damen i kassan, betalar 80 kronor för tre alldeles riktiga, så fina dukar. Ja, då hade jag ändå swishat en tjuga mer än vad som önskades. Älskar loppis.
Tjavar hemåt.
Medan minstingarna sover tar jag och städar lite medan januarisolen gör mig sällskap..
Torkar ur fönstersmygarna, vattnar blommorna. Gulliga grannen tittar in och vi pratar i kapp veckan sådär som vi brukar. Så susar den pinglan till granne vidare och jag fortsätter. Drar på det nya vackra örngottet jag loppade igår på Stora, galet imponerande, välsorterade Erikshjälpen i Härnösand. Och så passar jag på att koka bort några blåbärsfläckar som blev på några klädesplagg igår vid smoothiesörplandet.
Nu slutar skolbarnen snart. Baxar över småbrorsor till bilen och gasar iväg. Hämtar hem. Njuter känslan av fulltalig mamma-barn-flock.
Vi hjälps åt att städa vidare. Storasyskonen på sina rum.
Fyraåringen flinar nöjt när han kommer på att ”perfekt, jag har ju inget eget rum att städa!?”…
När barnen är klara är dom taggade på sin ”veckans skärmtid” (den kan ni läsa om HÄR)
.. och nu, sitter påtåren så gott. Bebben ammar medan..
”Vi klarade det…”..
-ja, är det inte lite så det känns precis varje, varje år denna tid? Mer och mindre, förstås.
Pustandet. När ljuset återvänder. Och solen skiner. Ända in i gammköket…
– då väcktes jag av jublet från tre storasyskon som stod på rad och spejade ut genom sovrumsfönstret; ”Mamma det SNÖAR!!”
Det är något visst med den allra allra första snön för vintern.. eller hur?
Med största sannolikhet töar denna lilla blötsnö bort endera dagen, så vi gav oss ut direkt efter frullen. Medan LillaLillebroren sov, rullade vi snögubbe och byggde snökakor, Bertil och jag.
Till förmiddagsmellis blev det morot från landet. Vi tog en liten spade och letade oss ner.. fann skatt efter skatt. Morot till människomagarna. Och morot till snögubbenäsan. Sådärja!
….
Och i samma veva som snön faller så får jag så mycket julkänslor att jag knappt vet var jag ska ta vägen. Märkte direkt också hur den barnsligt härliga, känslonivån… plötsligt svängde över till en känsla av stress inombords. ”Måste hinna det.. och det.. VILL en massa saker… …och det DÄR behöver vi göra.. och det.. och det.. och julklappar då?… barnens önskningar.. allt pyssel vi vill göra.. alla åtaganden som faktiskt MÅSTE göras..”.
S T O P P
….”Emmeli? Vad håller du på med? S T O P P”.
Jag blandade ihop precis allt.
För att i nästa stund tänka;
Okej. En sak i taget nu..Vissa saker måste göras. Så är livet. Det innehåller visst mått måsten, för oss alla. Men sen då? Vad är det egentligen som är viktigt för mig i advents- och juletid?
..Jag tänker på smaken av nybakt lussekatt, doften av pepparkakor. Jag tänker på känslan, precis som den jag just upplevt, efter snöig lek ute tillsammans med barnen. Ja tänk att lilla O ska få uppleva snö på ett helt annat vis än förra året när han var pyttebäbis. Jag tänker på kyliga äppelröda kinderna därefter och myset inne i värmen som får pågå kvällen lång. Jag tänker på stunderna där vi låter oss tappa tid och rum där inne i Salen, där vi spelar och sjunger tillsammans.. någon tar trumpinnarna, en annan basen, den tredje spelar piano och dom andra tre sjunger och dansar i kring.. vi har ju redan börjat smyga med juliga bitarna..
Precis sånt, är viktigheter och vad jag önskar fylla både mitt och mina fyra småhjärtans advents- och juletid med.
Dammråttor, löjligt skitit ugn som får fortsätta skita på sig. Avsaknaden av julgardiner i alla rum, oräkneligt många sillsorter, dyra julklappar och välmatchande syskonskara… nä det är inte heller på priolistan. Sådetså.
Men ett samlat gäng, i ett varmt hem med en tjusig julgran, Det, det önskar jag mig!
Prioriteringar. ”Att välja, är att välja bort”, eller hur? En sönderstressad far eller mor, det blir ingen glad av. Jäkta inte bort denna högtid som väntar bakom knuten! Att få leva advents- och juletid, dag för dag, tillsammans. Låta livet berätta, vad som passar sig, just här och nu, just för i år. Finare än så blir det inte, tänker jag.
Påminner er lika mycket som mig själv. Vi hjälps åt, tycker jag. Våga vägra julehets, ok?
I tidiga, tidiga morgonen klev vi upp. Jag och den skäggige.
Låt säga, med en väldigt kort natt i bagaget.. jag kunde liksom inte gå och lägga mig natten mot lillvännens ettårsdag? Klockan närmade sig 01.. för precis ett år sedan den tiden, då satte värkarna igång, med besked. Lillminstings förlossning spelades om på repeat och allt var sådär tydligt som det bara är, när lillungen i fråga ska fylla år. Minns hur jag, för alltså prick ett år sedan, vaknade av ÄNTLIGEN, kraftiga, RIKTIGA värkar! ..jag skakade liv i M…och han somnar om. Haha! Inte bara en, utan två gånger. Chill människa, minst sagt. Tills hans försvar, hade vi puttrat på med förvärkar i två veckor som hela tiden klingat av.. så otroooligt psykande.. M trodde nog att det vara det var tal om nu också, jag var nämligen så fokuserad, bara andades mig igenom allt och gjorde inget mer väsen av det hela.. jag var så pepp på ont att det var inte klokt.
”I fullmånens sken, bland gnistrande frost”, så lyder en textrad ur Lillminstings alldeles egna låt.. och ja, fullmåne var det också och så sagolikt vacker oktobernatt. Självklart tog jag en extra värk ute på gården, bara för att sedan bränna av en bild på fullmånen, innan vi satte oss i storbilen och drog mot BB…
Ljuvligt teamwork, Han och mig emellan. Det var en fantastisk upplevelse. Jag som innan varit så nervös och orolig, tänkt att det nog inte kunde gå bra en fjärde gång, att jag nog inte skulle klara av smärtan ännu en gång. Må gott-ryser när jag tänker på hur bra det gick, hur närvarande jag var, hur 77 minutrarna inne på förlossningen var ett sjuhelsickes ont, men njutbart marathon. Häftiga lillungen, som anlände med superhjälte-pose. Det passar honom. Vår lilla starka superhjälte. <3
Och nu är han 1 år.
Vi sjöng hela familjen för honom. Typ sju gånger. För liten plutt är inte lätt att väcka sådär tidigt på morgonen. Men när han väl vaknat så hurrades det och det syntes hur han njöt av uppståndelsen.
Lillhjärtat, som alla är så engagerade i. Vilken lyx att vara Lillminsting.
Och mamman tänker. Och känner. Så mycket känslor. Så mycket tacksamhet över nuet, som är så gott. Året som gått har varit utmanande, oroligt, och stundvis så obeskrivligt jobbigt. Men mest, bara så mycket teamwork, familjekraft och kärlek.
Efter att pappan och storasyskonen susat till arbete och skola, myste vi andra vidare här hemma.
Lycka, att dom har varandra.
Lilla blombuketten från frukostbrickan.. och hjärtat, som B pysslat till sin lillebror.
Småborsorna packades ner i vagnen och så gav vi oss ut på långtur. Dom slumrade gott sedan, båda två.
Jag plockade en näve höst i handen och doftade, förstås.
Vi hann sedan tjava hela rundan och komma hem. Jag fick göra hästbestyren själv..och hade så mycket luft i schemat med två små sovande att jag passade på att förbereda middag också. Var till och med tvungen att väcka innan skolhämt, så lunchen blev på sniskan, men vad gör väl det..
Efter sen lunch och mellis i salig röra, fylldes fftermiddagen tillsammans med olika hittepå. Att gunga är livet, tycker Lill-Olof.
Sen skedde något storslaget.
Jag serverade kokt potatis från landet, morotsstuvning också gjord på morötterna från landet, nytrillade köttbullar och MammaMormors rödbetor. Och vet ni? Lillungen ÅT!
. ”Ja, vadå?”, tänker du. Jo.. nog för att vi tagit det varligt med maten med dom andra också, jag har helammat dom länge.. jag sådär 8 månader. Men sen börjat fylla på med matigt utöver fortsatt amning.. som fått fortsätta så länge det önskats, lilla B var över två år och två månader när han slutade amma.
Men denna lilla människa, han har inte varit intresserad av vad än vi bjudit honom på.. den ena goda nykokta purén efter den andra, småbitar, stora bitar som är mjukt kokta att hålla i (det sistnämnda har funkat bäst…). Men nu, stegvis senaste veckorna.. ja nu verkar vi vara peppade. Och riktig mat ska det vara, inte nån himla slätmixad puré, menar lilla O. Jag älskar ju att amma, men det känns lite som en lättnad nu när han är så pass stor, att han kan tänka sig äta något annat också, haha! Utimellan i all fall….
Ser inte gott ut. Var magiskt gott.
Och till kvällen dukade vi upp för litet minikalas.
Sjöng ännu en gång, spanade ballonger och födelsedagsfikade, alla tillsammans. Ettåringen åt till och med av sin egna lilla skogshallonfyllda tårta med mycket vispgrädde på. En rakt igenom ljuvlig ettårsdag. En ynnest, hela alltet.
…
.. och nu har det hunnit bli ännu en ny dag. Hela familjen var så trötta att vi somnade allihopa samtidigt. Disken och plocket fick vänta till idag. Det gick så bra så. Idag är känslan såå god. ”Min bäbis är fortfarande här”, han tvärväxte liksom inte över ettårsdagen.. han lovar mamman att fortsätta vara bäbis länge till. Så det så!
Känner livet i mig på bergstoppen.. och finslipar på mina drömmar..
Jag har inga penga- eller karriärsmål i siktet så långt ögat kan nå.
Mina drömmar och mål handlar om något helt annat.
Jag vill plocka blåbär i skogen tillsammans med mina barn och koka sylt att ha på småplättarna. Duka mellis med nybakt bröd en vanlig tisdag eftermiddag. Ha tid och ork att lyssna på alla barnens frågor och funderingar.
Sätta frön och pärer i jord om våren och skörda potatis och morötter om hösten.
Ha utrymme att låta oss känna med naturen. Och öka, och sakta ner, i takt med den.
Ta på mig gummistövlarna, med tofsen på sned, tjava ut till hästarna och insupa doften av regnvåt hästmule. Dra en morot ur landet innan skolskjutsen, så lilljäntan har till skolans fruktstund.
Jag vill plocka blombuketter från vår egna trädgård och fylla skafferiet med äppelmust gjord från vårt egna stora äppelträd. Lära ungarna, hur det går till, från jord till bord.
Skriva texter som berör på djupet och lockar andra att våga gå sin egen väg, den som hjärtat klappar för mest. Vare sig vägen går dit, eller dit..
Jag vill leva ett liv, där jag hinner andas och känna. Leva ett liv där vi arbetar för att leva, inte lever för att arbeta. Ett liv där var dag, räknas som en gåva. Inte ett långt längtande till helgen, sommarsemestern eller så.
-Leva. En dag i taget. Där jag och mitt inre hinner med vår verklighet och där skynda är något som görs, i nödfall.
Jag vill ha tid. Just nu i livet, tid, med dom jag älskar mest av allt på denna jord. Våra barn. För gullpengarna handlar vi utöver måste-sakerna; frihet! -i form av tid att fylla med vad vi vill.
Min och M´s vardag- är våra barns barndom.
Vi har absolut ingen aning om vi gör ”rätt”.. och det handlar inte om att det finns ett rätt eller ett fel. ”Det finns fler än ett sätt att göra rätt”, tänker jag.. och Mamma Mu.
Det enda vi vet, är att det KÄNNS rätt. I hela hjärtat. Och det, är vad som får leda oss.
Senaste kommentarer