Vintern håller ännu naturen i sin djupa vila och dagarna är ännu ganska korta om än längre för var dag. Här hemma har vi vår alldeles egna lilla verksamhet. Det pysslas, pusslas och kojbyggs. Vi bakar och spelar spel. Gullar och myser med bäbisbror. Hjälps åt att baka matbröd och göra dagliga lagårdsturen. Gosar med katter och hästar. Ringer Mormor och Morfar på facetime, typ samma tid, varje dag. Storebror kommer hem från skolan mitt i dagen och truppen är fulltalig. Antingen är det bara jag och barnen under eftermiddagen, eller så möter vi upp några vi tycker om. Restriktioner och att vilja skydda en liten bäbisbror, har förstås gjort att senaste tiden innehållit färre lekdejter. Men snart är varmare våren här och basiluskor lite längre bort. Tänk vilka nyheter som släpptes idag angående pandemin? Är det sant, ska vi bli fria nu? En utav veckans höjdpunkter var då vi åt vi mellis ute på bron. Varma nyponsoppan med gräddskvätten i. Och ännu finns saffransbullar i frysen från julen som smakar himla gott nytinade. Ute, dessutom. ”Det här är livet!”, sa snart-8-åringen.
Älskade HemmaMammaliv, tänker jag för mig själv. Min vardag. Dagarna, som vi fyller med liv. Och som flätas samman och blir till våra barns barndom..
…
När jag ser hur gott och roligt gänget har tillsammans, tänker jag ”vilken tur att ni har varandra, barnen”. Kompisar varje dag. Som leker och leker tillsammans. Tjivas, tjuvnyps, blir sams, kramas. Lär, älskar och lever. Sover tätt intill varandra om natten.
Barnen är det dyrbaraste vi har och en kärleksproppad, lugn, ojäktande, närvarande uppväxt är det finaste vi kan ge dom. Och att för oss föräldrar, få all denna tiden med våra barn, är det dyrbaraste för oss. Dom är bara barn en gång i livet.. all min energi, vill jag ge till dom just nu i livet.
Det är så värt att pussla på olika vis, med olika jobb-bollar i luften, med våra tidstrollerilösningar, trots att det inte alltid är så lätt. Men är det något som inte kan kännas mer rätt, så är det att få trötta ut sig på dom viktigaste människorna i våra liv.
Hela konceptet, ”Drömgårdslivet”, handlar om att våga kliva åt sidan den utstakade vägen och bana vår egen väg. Den vi mår som allra bäst utav. Att alltid ha minst en förälder i hemmet, för att inte barnen ska måsta pressas in i samhällets ekorrhjul som liten, liten människa. Att få dom bästa förutsättningarna att vara dom föräldrarna vi önskar vara till våra barn. Det, är vad det här livs-valet handlar om. Nu har vi möjligheten. Och vi tar den, med hull och hår. Istället för att fem dagar i veckan allesammans hasta iväg tidigt, tidigt om morgonen och komma hem trötta, trötta till middagstid, med sinande ork och tålamod.
Vi är inte rika på pengar, tvärtom. Men vi är rika på tid, tillsammans. Att råda över vår tid, kan vara den häftigaste känslan. Känslan av frihet.
Inga pengar och dyrt fräseri i världen, slår känslan av att möta en ny dag tillsammans, i lugn och ro. Att ha tid tillsammans. Ork för det viktigaste för oss. Tid till att göra tillsammans. Tid till att göra ingenting. Chans att låta kroppar och knoppar önska, leva med naturen, låta livet har perioder med mer och mindre. Känna in energier och behov. En dag i sänder. Vi har tid att träffa älskade mor- och farföräldrar mitt i vardagen. Planera in små lekdejter när ork och lust finns. Få ta dagen som den kommer, utefter ungarnas önskningar och behov.
Just just nu bjuder HemmaMammalivet en Storebror som har det gott på skolan några timmar varje vardag och här hemma hänger tre småsyskon. Strax efter lunch, är vi fulltaligt gäng. Vi har tyvärr ingen öppen förskola här i närheten, men tack och lov går det ganska lätt att tima lekdejter med både jämngamla familjemedlemmar och vänner. Att vara en liten skvätt på förskola, så pass att ett litet kompisgäng för barnet känns ”som mitt gäng”, provat vara ifrån hemmalivet en skvätt i ”skolmiljö” och se hur himla najs det också är, innan ungen ska börja förskoleklass. Det, finner vi också viktigt. Men vi tar det piano med det, som ni märker. Storebroren hade ju gått lite förskola när Lillasyster kom, vi hade sedan kvar hans plats så han fick använda den lite hit och dit, utefter livet. Han hade ju ingen liten vän att leka med hemma, liksom.. hon var ju ”bara bäbis”. Men för både nummer två och tre i skaran, har behovet inte funnits på samma sätt, då det alltid funnits syskon att leka med här hemma. Och ni kan ju bara ana hur underhållen Lill-Olof redan är.
Vi hade en tanke att J, som börjar förskoleklass till hösten, skulle ha några fasta timmar i veckan på förskola detta läsår (Bertilen ville haka på syrran kring höstterminens start och ”jaja, då får du väl det”, tänkte jag fastän jag inte alls tänkt att han ”redan” skulle börja..). Det blev några ”Kotte,- och Rävgruppsträffar”, men sedan avbröt vi. För hu så mycket smittor och elände som härjat. Kanske våren ser annorlunda ut. Men det är ju det här som äär så himla lyxigt… både för stor och liten. Vi kan VÄLJA! Ta det som det kommer. Anpassa oss, efter oss själva.
Det mäktigaste i hela alltet. Är att se hur gott barnen mår. Att det inte bara är som vi anat och trott. Nu uttrycker ungarna ord som bekräftar oss. Så för oss, är det här den bästa vardagen vi kan tänka oss. Och jag kan inte tänka mig något mer fantastiskt, än att får vara HemmaMamma till våra barn.
Till sommaren är det tio år sedan jag började blogga. Jo, ni läste rätt. Ett enormt gediget arkiv finns, med en tio år lång livsresa. För det är vad det är. Från den unga, unga ”lilla frun” (bloggen hette ju lillafrunsdagbok till bara något år sedan när namnet var totalt urväxt) , till den väldigt mycket mer livserfarne, men fortfarande så över-livet-tacksamma, än mer ödmjuka fyrbarnsmamman.
Ni är väldigt många fler som läser och följer oss nu, än då och mycket har hänt på dessa år. Några ämnen ligger mig varmare om hjärtat och i en följetång av inlägg kommer jag att ta er med på en liten återblick, för ni är många som tillkommit på senare år som undrar hur i hela friden vi hamnade här, ”mitt i allt”. En återblick till hur ”allt detta” började. HemmaMammalivet. Gårdslivet. Hur det ”fungerar”, det här så kallade Drömgårdslivet.. etc. Det här är inlägg nummer ett i följetången och kommer sedan att finnas under kategorin ”Mammalivet”.
Idag besvaras frågor som ”Hur såg livet ut när er förstfödde var liten, jämfört med hur livet ser ut nu?”, ”Har du alltid vetat att du vill vara HemmaMamma?”, ”Hur hamnade ni på Drömgården?”, ”Hur började HemmaMammalivet?”.…
Året var 2013… en skärmdump från ett blogginlägg jag postade hösten 2013 kommer här;
..
Här står jag i ett övningsrum på högskolan, förevigade bäbismage och hade cirka 1,5 år kvar på min lärarutbildning. Efter en fem år lång utbildning, med en högskoleexamen i musik, fiol-, piano- och klasslärare var målet att tacka för sig till Luleå Universitet och Piteå Musikhögskola. Men redan här, fanns inte tid för något ”vänta”. Unga, nygifta och helt supersäkra på varandra. Nu skulle vi bli päron för första gången. Sådetså.
Men jag ville heller inte pausa studierna. Min klass var (är) den bästa på jorden nämligen och det var med dom jag ville ta min examen. Så, jag beslöt mig för att trappa upp studietempot rejält och läsa dubbelt under graviditeten med Liten i magen. Som ni anar av orden, mådde jag skitbra annars hade det ju förstås inte gått. Ingen annan att ta hand om heller.. så enkelt var det att vila när det behövdes. Men nog tufft, ja det var det ändå.
Så föddes han. Vår älskade Liten. Vår förstfödde. Minimannen.
Här, en bild där jag vilar med honom i vår sockersöta studentlya som vi hade inrett till en shabby chic-dröm. Så ung och oerfaren livet. Men å mycket med känslan av att vara ”rätt i livet”. Det, en ynnest.
Bara barnen, ju! Två 23-åringar som nyblivna föräldrar. Bilden är tagen av älskade vännen Eleonor. Emil och Eleonor bodde bara en trappa upp, alldeles ovanför oss. Och med deras lilla M som var bara veckor äldre än vår lille S, så kan ni ana att vi hängde i massor tillsammans. En tid vi aldrig någonsin glömmer. Bevarad i hjärtat för alltid. En vänskap som förstås lever gott ännu.
Litens första halvår hade jag ”pluggat in” och kunde (i det allra närmsta) vara helt och hållet studiefri. Liten-ledig, som vi kallade det. Helt magiska månader. Och Litens första sommar, spenderade vi hemma i höga kusten. Svärmor hade ordnat åt oss, på vår önskan, så vi fick hyra huset som ligger granngårds med mannens föräldrahem.
Sen blev det höst, halvårsbäbisen helammades fortfarande men mamman behövde fortsätta det sista i studierna med en examensrapport och slutpraktik. Det, var pussliga tider vill jag lova. Mannen jobbade mycket kvällar och helger, med sitt egna företag så när jag och vännen C skrev (världens bästa Caroliiin!) på examensarbetet var lillvännen med pappan. Kommer aldrig glömma när vi stod på en redovisning och det mitt i allt blev amme-tid.. pappan langade in bäbisen genom ett fönster så kunde jag smyg-amma bäbisen längst bak i salen utan att störa resten av redovisningsgänget. Sen langades lillbäbisen ut genom fönstret igen. Frid och fröjd och tack Gud för välmående, världsnöjd bebbe som hängde med på alla knasiga hittepå.
Det blev juletid och vi, lilla familjen, återvände till det där huset vi hade hyrt under sommaren, nära alla där hemmahemma. Vi hade lyckan att få fortsätta hyra huset, så varje gång vi kom hem till Höga Kusten, så var det dit vi åkte. Fy farao, vad vi trivdes där! Och fy farao, vad ledsen jag var att det inte var hit vi skulle flytta då mina studier var klara. Vi skulle flytta till Umeå. Där hade mannen bäst chanser till jobb inom sin (ljud)bransch.. att jobba på svt hade han redan smygbörjat med.. och som lärare, ptja då får du jobb överallt.. ungefär så.
Nåväl. ”Vad är väl en bal på slottet”. Nu var det i alla fall gott med en jullovspaus… bara slutspurten kvar av studierna, skulle vi få ihop alltsammans? .. och vart ska vi då hamna sedan?
Tillbaka till ”Norrnorr” vi drog. Liten lärde sig gå, fyllde ett par månader senare ett år och levde lajvet med sin mamma och pappa där i lyan. Klättrade på pappsens gitarrfodral, hängde med lilla kompisen M en trappa upp, och till sist..
.. så tog vi lärarexamen tillsammans, Liten och jag. Den här dagen var stor så stor. Vi klararde det.
Lilla Lilla familjen.
…
Och nu då? vad hände sen? Vi packade ihop lyan, ”vissa” grät floder över att säga hejdå till vännerna som nu skulle spridas för vinden över hela landet. Men mest var det enormt mycket pirr i magen…
För vad vi också kämpat för under Litens första år (jo, vi valde att lyssna till hjärtat och inte förnuftet…”jobb får lösa sig!”), var att få återvända till den där gården vi hade hyrt och råkat bli alldeles nerkärade i. Men vi önskade inte återvända som hyresgäster. Så medan jag slutstuderade, så hade M jobbat som en galning med sitt företag… det var ”inte bara”, när han drog iväg till Tjeckien och roddade hockey-VM i tre veckor. Fy vad vi längtade efter honom då. Men såna galna (ljud)uppdrag (M är en tusenkonstnär och jobbar med ”lite av varje”.. ritar inte bara hus, släcker bränder och så.. han har också ett eget företag inom ljudbranchen.. som han jobbade fullt ut med tidigare, men som nu mer är ”en liten boll i jonglerandet” då det som fyrbarnsfar inte passar så väl att vara borta dygn efter dygn.. tro mig, det provade vi med två små barn och det höll på att gå dåligt..) ja, dessa smågalna uppdrag då, ”i begynnelsen”, gjorde att detta var möjligt…
Sommaren 2015. Då blev vi hemmansägare.
Hoppade i vad som kändes som en lite för stor kostym. Ägare av en stor gård, med skog och mark. Men som vi var lyckliga över hela alltet. Och så ännu är. Kommer aldrig glömma den där dagen, när vi just skrivit på en massa papper, Liten firade med att sparka bollen över gräsmattan och vi andra två slängde oss i famnen på varandra.
Sommaren gick, vi pustade ut. Var totalt utfattiga, på pengar, men världslyckliga. Det ville till att både mamman och pappan gav sig iväg för att ordna gullpengar. Mamman Musikfröknade och Liten var på byns förskola några timmar i veckan. Vi pusslade så timmarna aldrig var mer än 15-17 stycken.. det kändes alldeles nog. Pappan. Mamman. Farfarn. Vi, turades om att hämta hem lillprinsen så fort vi kunde.
Alldeles rätt kändes det inte i mitt mammahjärta, att lämna bort den lilla 1,5-åringen, men samtidigt ingick det i vår plan ifrån början… Minimannen hade det inte på något sätt dåligt på förskolan och vi behövde vara förnuftiga.
Ett läsår senare…
… då såg livet ut såhär.
Som den sanna, coola, sommardrömmen hon är, föddes då Lillasyster Juni. Och då, började HemmaMammalivet. Och har så pågått, fullt ut, sedan dess. Min livetdröm sedan alltid.
Men mer om det, i nästa inlägg.
Emmeli
…. som blir lite (mycket) gråtig av denna återblick. Puh, alltså. Livet.
Det är nya årets allra första dagar.. livet bjuder hård motvind.
”Kan det inte bara vara nog snart?”, känner jag. Jag VET att det inte bara har varit dåligt senaste månaderna, det har varit så mycket fantastiskt också. Men just NU, känns det som att vi bara strösslats med det ena efter det andra i utmaningsväg.. att uppehållen bara är så pass att vi kravlar oss till ytan, sen kommer det något nytt. Idag kommer allt i kapp mig. Det hade kunnat vara värre, men ni vet.. ibland behöver man bara få bryta ihop. Just vad jag gör nu.
Något gick sönder inom mig, i lördags, när hemmet fylldes med panik då bäbisen plötsligt låg helt lealös i våra armar.
…
Vi tar det från början.
En ny basiluska hade haffat oss efter en (!) ynka utsvävning ifrån isoleringen här hemma. En efter en blev ungarna förkylda från och med julhelgen. Med hosta. Lite feber. Fem dagar i feber för 3-åringen, han var absolut risigast av storasyskonen. Medan dom två äldsta bara har varit ”lite förkylda”. För lilla bäbisen började allt med hosta, prick fem dagar efter att 3-åringsbroren insjuknat. Jag vet inte hur många gånger jag sagt ”tack Gode Gud för att jag kan amma honom”. För Lill-Olof har klunkat mjölk, orkat suga och orkat hosta sig förbi det slem han haft inom sig. Framtill hans ”Dag 4”, årets första dag. Då plötsligt, under eftermiddagen, orkade han inte hosta sig igenom slemmet längre. Han orkade inte äta som vanligt. Näsan blev mer och mer täppt (bäbisar, upptill 6 månader andas ju bara genom näsan..). Och vi bestämde oss direkt för att rodda med barnvakt för att åka in och få hjälp med honom innan han blev sämre.
Men tvärt blev Lill-Olof så himla himla dålig.. att han helt enkelt slutade andas för ett slag. Föll bort. Blev slak och grå.. som en överkokt spagetti hela han. Paniken var ett faktum. Jag, som alltid är den som tar till rädsla och oro långt före M, lämnade över bäbisen i panik till pappan, men han konstaterade samma sak. Sekunderna då, var som evigheter.
M jobbade med att försöka få liv i Lill-Olof medan jag ringde 112. Kräkfärdig av paniken och stressen i kroppen. ”Dör han nu?”, tänkte jag. ”Han får ju inte luft!”.
Snabbt var ambulansen här, på dessa minutrar hade vi lyckats skaka liv i lilla bäbisen så pass att vi visste att han andades, han orkade ha ögonen öppna någon liten sekundstund i taget, men han var så slö, så slö.
Farmor kom över och tog hand om storasyskonen (lycka! -att kunna be, och få, hjälp på bara några minuter). Medan vi andra samrådde med ambulanspersonalen att vi skulle sätta oss i bilen själva och åka i il-fart, då bäbisen satt bättre i sin egen bilstol än i ambulansen. Så det gjorde vi. Och dom fem milen i bil var inte roliga, alls.
Inne på akuten slussades vi direkt in på ett rum. Där och då, måste pappan lämna oss. Han får inte följa med in. På grund av Corona- helvetet. (Ja, jag svär. Jag är så less så less, på alla dessa virus som härjar så hejvilt på grund av skit-pandemin).
Där satt jag med min bäbis i famnen och väntade på hjälp. Lill-Olof kämpar med hela kroppen för att få luft. Jag känner mig otillräcklig, maktlös och alldeles chockad. Chockad, över hur fort det gått från att hans allmäntillstånd varit bra, att han orkade ”allt”, till att han nu var såhär dålig.. allt inom loppet av ca 1,5 timme.
Vi får snabbt hjälp. RS-testet tas i lilla nästan på bäbisen (en lång eländig tops, som på oss vuxna när man tar covid-test, ni vet) vilket gjorde lillungen så upprörd att han skrek ALLT han kunde (fast han nu är så slut och hes och slemmig att inget ljud kommer, bara väs) och kämpade, tills han åter tuppar av. Denna syn, glömmer jag nog aldrig. Synen av min älskade, älskade, lilla O, som kämpar och kämpar, i full panik, med att få luft.. men lyckas inte… och återigen blir han lealös. Adrenalin och syrgas hjälper honom igång.
Nu är det sen kväll. Vi läggs in. Igen.
Tillbaka där vi var när Olof var åtta dagar gammal och han behandlades för stafylokocker, (fast då var han aldrig sjuk ett endaste dugg.. då var det ”hängslen och livrem”-läge och orosnivån var inte hög alls).
Nu, tillbaka till skriken när dom ska sticka honom. Tillbaka till sköterskornas uppgivna suckar över att små blodkärlen bara ”sticker åt sidan”. Tillbaka till nålen som till sist måste sättas på huvudet, följt av lillungens väsande skrik .Tillbaka till det isolerade rummet, nu med oro i massor. Oron, som bara fått småpauser hela tiden, sedan Lill-Olof kom till världen.. det har hela tiden strösslats, i vår egen lilla familj eller den stora oss i kring, saker som gett hopphjärta och behövt sin ansträngning och sugit energi. Mellan dipparna har vi kravlat oss på banan igen, känt ”nu, nu vänder det”… och så har det istället blivit något nytt att ta itu med. Så är ju livet. JAG VET. Men det kan vara mer medvind än såhär, det kan det sannerligen.
…
Men nu var vi där vi skulle vara i detta läge.
-”Olof, Olof, Olof, mamma är häär. Mamma är häär”, försökte jag lugnande hjälpa honom genom otäcka stick. Han håller min hand. Det greppet är det skönaste jag känt. Han hade kraft igen.
Prover tas. RS bekräftas.
Inhalerandet är igång. Andningsfrekvensen mäts. Vi är helt uppassade och fantastiska vården har full koll på vårt lilla barn, dygnet runt. Det knastrar, väser och piper om dom små andetagen. Ingradningarna är ett faktum och hela lillkroppen jobbar på, bara för att få luft. Än hur mycket jag önskade att vi skulle vara hemma i varma hemmet, årets första dag, tillsammans med pappan och andra syskonen.. så ville jag inte vara nån annanstans än just där.
Dag 4 och Dag 5 ska tydligen vara dom mest kritiska när det gäller RS. Det är i alla fall så i många fall. Och det stämde mycket väl på vår Lill-Olof. Dessa dygn behövde han hjälp med andningen och vi har varit inlagda under dessa dygn.
Igår, fick vi komma hem igen, på permission. Nu klarar bäbisen av att andas utan inhalationer och har, enligt läkaren, klarat detta skitvirus så bra han bara han i den ålder han är”. Han är ”på andra sidan” och har nu bara besvär som en dunderförkylning, men stundvis blir han tät och andningen svårare, därmed amningen också..men allt ändå på den nivån att vi rår upp det själva här hemma. Läget är spänt och ängsligt, milt sagt. Vi är nu utskrivna och fortsätter heltidssysslan ” se till så att Lill-Olof får god andningoch äter nog” här hemma. En stund i taget. Må det inte bli sämre igen..
.. jag vet jag sagt det om och om, men mamma älskar dig så!
När du ler mot mig, med finurlig liten mun och tindrande blå, kan jag inte låta bli att fundera; säg, vad tänker du på?
Jag tittar på dig och kan inte förstå..
-Vad har jag gjort för att förtjäna dig och skaran Tripp Trall Trull? Jag är så stolt över er, ni är ju MAMMAS GULL!
Jag vill hålla din hand i vått och torrt. Du vet, mamma finns här.. bara ett andetag bort.
Jag kommer alltid att lyssna på orden du mig säger, försöka finnas här för dig, både när det gäller små och stora grejer.
I livets upp och ner, ja då finns jag här för dig. Du och syskongänget, betyder allt för mig.
Du med den lilla koftan blå?
Vill du hålla min hand? Får jag vara din vän? Lilla hjärtat, mammas prinskorv. Gosevännen, vår LillOlof?
Vi håller handen, så länge du vill. När du en dag släpper, kommer Mammahjärtat jubla och samtidigt önska; ”snälla stanna, bara lite till?”.
För mitt i allt, så vill jag inget annat, än att få se dig växa upp, leva livet precis som du känner. Känna dig stark och fri, och våga kämpa för det du tror på, även när det bränner.
Men först ska vi vara här i bubblan den lilla.. amma, gosa och pussas ja, ibland är det nästan som om tiden står stilla?
Minutrarna går och du växer med dom.. snart plockar du blåbär, bakar bullar och tar med ponnyn på en svängom.
Jag är så lycklig att jag får kalla dig för min. Och vet du vad, allt du vill, -så är jag din!
Du med den lilla koftan blå?
…. jag vet jag sagt det om och om.. men mamma älskar dig så!
Var va vi? Jo. Vi har ett orosmoln till framför oss.., sa jag häromdagen..
När vår Lilla O var 48 timmar så gjordes den sedvanliga ”48-timmarkontrollen” på BB. Allllt såg så fint och bra ut (hurra!!)… men (här kommer förklaringen till en stor dos av min oro senaste veckorna)..
– ”han har ett litet, litet klick i höger höft, sa läkaren..
–”vi kommer att remittera er till Umeå inom några veckor och han kommer att få göra ett ultraljud på höften. Det man vill utesluta eller upptäcka i tid, är en eventuell instabilitet i höften, som kan ge stora problem om den inte åtgärdas i låg ålder. Är det så att höften är instabil, kommer han att få ligga i en sk. Von Rosenskena. I sex-tolv veckor. Ni kommer då att få besöka sjukhuset en gång i veckan för att få hjälp att bada barnet samt att spänna skenan utefter hur barnet växer. Ni kommer alltså inte att få ta av skenan själva. Amningen kan bli lite svårare och andra saker, som att byta blöja. Men barnet har inte ont och anpassar sig fort. Det brukar mest vara frustrerat i början, av att sitta fast”….
….nånstans här, brast jag totalt. ”Sitta fast.. ska min lilla lilla människa sitta fast i en hård skena, dygnet runt?”, var det enda jag kunde tänka. Ni som vet, ni vet. Skörheten när barnet är 48 timmar. Eftervärkarna gör en mör samtidigt som mjölken ska hitta ut. Hormonerna är som en flugsvärm i kring. Livet känns överväldigande och övermäktigt precis som det är.. Och nu skulle mitt barn SITTA FAST I EN HIMLA OTÄCK SKENA. Jag kunde inte tänka klart. Inte tänka på att det kunde varit så mycket värre. Jag bara bara grät och grät. Ville inte släppa min bäbis en sekund.
Dagen efter var modersmjölken där den skulle, lillungen klunkade och jag kunde samla tankarna något och fokusera på att det var positivt att det fanns ”smidig” hjälp att få ifall ens barn har en instabil höft (eller två). Med en Von Rosenskena (du får googla), så vet man att efter den gjort sitt under dessa förstås krångliga veckor, så är höften perfekt. Skenan ordnar problemet. Så än om det skulle vara krångliga veckor att vänta, så var det ändå en tröst. Problemet gick att lösa, ”lätt”.
Vi dök in i bäbisbubblan totalt igen.. myste å myste i några dagar.. sen behövdes all kraft samlas inför dom andra utmaningarna vi skulle igenom, ni vet.. tankarna på den där skenan fick inte så mycket plats..
Och nu blev det för några dagar sedan dags att susa till Umeå och stora sjukhuset och jag var så nervös att jag ville kräkas. Det var en hel massa bäbisar i väntrummet. För precis som läkaren sa så skickas remiss på väldigt, väldigt många bäbisar. ”Det säkra före det osäkra”. Det blev vår tur och våran minsta lilla människa fick träffa en specialistläkare och göra ultraljud på små höfterna.
Ni kan bara ana känslan när vi sedan fick beskedet att ”allt ser jättebra ut. ni kan åka hem och fira. behöver inte följa upp detta minsta lilla”.
Tacksamheten visste och vet inga gränser.
Vi skulle få fortsätta gosa älsklings-O , nära, nära.. och hans höfter var perfekta, redan nu. Tack Gode Gud.
Aldrig med någon av våra bäbisar, har jag njutit så av att ”hålla nära utan hård skena emellan oss”. Amma hur som helst. Byta blöja som vanligt. Eller bädda ner i vagnen, som vanligt. Och så vidare. Tänk att vi får fortsätta så nu. Gosa, gosa, gosa. Nära, nära.
Lillminstings första veckor i livet, har det sannerligen bjudits på både högt och lågt. Men nu känner vi medvindens kraft i ryggen… hallelujah för det!
Vår Lillminsting. Buren av sin världsvane Vackerpappas händer. Nyäten. Mätt och belåten. Klädd i farmorstickade overallen. Redo att bäddas ner i vagnen och gå långprom i senhösten med friskluftstörstige modern.
Mjölkdoftande lilla knyte. Som vi älskar dig!
”Titta på hans små tår, mamma!”. ”Å vad han gäspar/nyser/knorrar/snusar/hickar gulligt!!”…”O är mer värd än guld, mamma!”
Det är så mäktig känsla att få presentera Storfamiljen vår minsta älskling. Om än med lite avstånd mellan storfamilj och lillbäbis, då vi är så RS-rädda just nu. Vi har blivit så fint uppvaktade att det inte är klokt. Söta presenter och vackra blommor, framförallt det där kärleksströsslet som är det häftigaste av allt.
Här, en annan dags bäbisfika. Med vännerna vi inte träffat på vad som känns som en evighet. Det var för gemytligt.
Igår föll den första riktiga snön och vi här hemma drog fram julpyssellådan. Det var uppskattat. Nu är det bara mys och pyssel ända fram till jul!
Beskyddande LillaStorebroren… som är så kär i sin Lillebror. Treveckorsdagen är passerad och Lillminsting är redan så självklar för oss alla.
…
Den allra, allra intensivaste bäbisbubblan har spruckit en aning nu.. Storebroren är åter på skolan en skvätt varje vardag, pappan har återgått till sitt vanliga arbetsschema efter att ha maxat bäbisbubbla så långt det var möjligt och HemmaMammalivet är igång lite mer ”som vanligt”, fast väldigt nytt, förstås. Bäbisbubblamyset håller vi hårt om tills vi känner oss redo för annat.
Mitt känslojag skulle kunna deppa ihop för att denna bäbisbubbla sannerligen blev maxad med livets ytterligheter. Men, det känns ändå nu… ganska bra? Vackert på något vis, trots allt det skaviga. Och känslan är starkare för var dag.
Min ena livsförebild, som tyvärr sedan snart ett år tillbaka är en ängel.. hon sa alltid ”man får förhålla sig”. Människan fungerar ju så att man gärna vill skapa tankemönster för att ”få ihop det” och kunna förstå vad som händer… Det är helt enkelt liiiivet som pågår, och det förändras ju, hela tiden på ett sätt..
Förhålla sig, acceptera det man faktiskt inte kan göra något åt.. ”Hänga med i svängarna”. Jag tror det ger oss mest ro och lycka på färden. Inte försöka streta emot, trots att det kanske är tuffare tider… nu är livet så här och vi accepterar det, förhåller oss och gör det bästa vi kan av det hela. Så. LillaLillebroren och vi har haft 22 väldigt njutiga och bebbgosiga dagar.. men livet har också varit väldigt omtumlande och oroligt, samtidigt. Så är det.
Vi har ännu ett orosmoln att vänta svar på.. men det är ”inget allvarligt”.. har inget med något sjukdomstillstånd att göra. Mer en känslomässigt jobbigt grej. Men, ”vi tar det då”, försöker jag tänka. Och njuter så det står ut genom öronen på mig av allt mys som försiggår här hemma nu. Vi är sedan flera dagar penicillin-krångelfria och lilla lillprins som jobbat på med antibiotikan så tappert njuter av att slippa det nu, det är jag alldeles säker på. Himlagod känsla, på alla sätt. (Om du missade, så finns svar på frågan ”vadå antibiotika?” osv, HÄR)
Idag skiner novembersolen från klarblå himmel. Rönnbären lyser som de vackraste av pärlor där dom hänger starkt kvar på rönnträdets grenar. Vi ska klä oss varmt och gå ut. Alla vintermunderingar togs fram igår och dom nu nytvättade sommar- och höstytterkläderna ska tillbaka till klädförrådet. Rundan till lagårdsstallet väntar. Fylla vatten och se så att hästarna mår gott. Börja mata småfåglarna vill vi också hinna med!
Senaste kommentarer